Avskräckning i Amerika

Ett av de viktigaste kriminalpolitiska spörsmålen som avhandlats på världslig nivå gäller förändringen av antalet fångar i USA sedan slutet av 1970-talet. Antalet fångar i USA har varit ganska oförändrat på ungefär 100 per 100 000 invånare från 1930-talet till tidigt 1970-tal då antalet började stiga kraftigt. Ökningen stagnerade på 1990-talet och avstannade helt i början av 2000-talet (s. 36).

En amerikansk kriminolog har beskrivit att ökningen av fångar var en medveten strategi för att minska antalet anmälda brott. Det ökade antalet fångar innebar dock ökade offentliga kostnader som i stället hade kunnat användas till exempelvis barnomsorg, utbildning eller arbetsmarknadsåtgärder (s. 36).

Ytterligare en aspekt av ett ökat antal fångar är det obehag som tillvägagångssättet orsakar fångarna och deras anhöriga. Den norske kriminologen Nils Christie har jämfört USA:s fängelsesystem med det sovjetiska fånglägersystemet Gulag (s. 37).

Ökningen av antalet fångar har påverkat olika befolkningsgrupper på olika sätt. Ökningen av antalet svarta fångar har varit mycket större än ökningen av vita fångar. Också antalet latinamerikanska fångar har ökar mer än vita, men mindre än antalet svarta (s. 37–38).

USA hade år 2014 cirka 707 fångar per 100 000 invånare. Detta var högst i världen, baserat på offentliga uppgifter. Uppgifter från diktaturstater är dock inte alltid pålitliga. Sverige hade år 2013 cirka 46 fångar per 100 000 invånare (s. 38).

Det är svårt att hitta ett samband mellan antalet fångar i ett land och antalet begångna brott. Trots att kriminalpolitiken har sett olika ut har förändringen av antalet brott sett i princip likadan ut i ett flertal länder i Västeuropa (s. 38). Inte heller i USA går det att hitta ett samband mellan antalet fångar och antalet begångna våldsbrott (s. 40).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Psykopaten

Oaktat tidigare invändningar brukas en sorts selektiv inkapacitering i många länder, också i vårt. Det gäller skilda sorters farlighetsbedömningar samt andra riskbedömningar vilka görs vanemässigt och mer omfattande av offentliga organisationer. Titt som tätt används bedömningarna som beslutsunderlag för skilda sorters ganska inkapaciterande handlingar mot enskilda personer (s. 33).

Bland annat kan sådana bedömningar gälla farlighet och göras i anslutning till frågan om huruvida ett livstidsstraff ska omvandlas till ett tidsbestämt straff. En person som fått livstids fängelse kan få straffet ändrat till tidsbegränsat straff efter att tio år har avtjänats. Vissa förhållanden ska domstolen då ta hänsyn till i bedömningen av eventuellt tidsbegränsat straff. En av dessa aspekter är risken för återfall i allvarlig brottslighet. Sannolikt kommer en person som anses ha hög återfallsrisk att inkapaciteras längre än den som har låg risk (s. 33–34).

Likartade system är giltiga för avgöranden gällande utskrivning från rättspsykiatrisk vård och psykiatrisk tvångsvård. Farlighetsbedömningar vilka är betydelsefulla för inkapacitering genomförs även i vissa andra sammanhang inom kriminalvård, rättsväsende, psykiatri och andra myndigheter (s. 34).

Ett annat sammanhang där farlighetsbedömningar brukas gäller relationsvåld, där bedömningar har inflytande över vad som ska göras både med den misstänkte gärningsmannen och vad som ska göras för att skydda offret (s. 34).

Försök att förutsäga kommande kriminella gärningar förekommer titt som tätt inom kriminologisk forskning. Det gängse är dock att forskningen gör omdömen gällande riskgrupper inte riskindivider. Genom att gå igenom faktorer som ökar och minskar risken går det alltså att utpeka grupper av personer vilka kommer att återfalla i brottslighet. Tillförlitliga förutsägelser om särskilda individer går däremot inta att göra (s. 34).

Tidigaste ansatserna att göra individuella riskbedömningar har samband med diagnosen psykopati. Psykopati yttrar sig bland annat genom problem att inleda starka samt långvariga samspel med andra personer, svag inkännandeförmåga, krav på starka intryck och förändring, med mera. Psykopater är inte sällan våldsamma (s. 34).

På 1970-talet utvecklades en förteckning av tecken på psykopati och en poängskala för bedömning av personer. Ju högre poäng desto större ansågs risken vara för återfall i brott, särskilt våldsbrott. Synen på hur tillförlitligt detta poängsystem är har sedan dess balanserats (s 34–35).

Nuförtiden brukas flertalet poängsystem för farlighetsbedömningar. Dessa systems tillförlitlighet har utvärderats. Allmänt anses det vara ”möjligt att göra bättre prognoser av beteende än de utfall som man skulle
få rent slumpmässigt” (s. 35). Emellertid är det ”omöjligt att göra hundraprocentigt säkra prognoser” (s. 35).

Brukandet av riskbedömningar kan ha verkningar i den större mellanmänskliga gemenskapen. Dessa kan exempelvis reducera upprepat våld mot kvinnor eller andra typer av återfall i brottslighet. Det som enligt Sarnecki behöver tänkas över är hur stora de kollektiva vinsterna med sådana bedömningar måste vara för att uppväga ”de oundvikliga individuella orättvisor de innebär” (s. 35–36).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Dömd på förhand

Det görs vanligen en åtskillnad mellan kollektiv inkapacitering och selektiv inkapacitering. Kollektiv inkapacitering betyder allmänna neutraliserande verkningar vilka åstadkoms med hjälp av att kriminella får fängelsestraff eller liknande. Selektiv inkapacitering betyder de verkningar vilka åstadkoms genom att personer eller grupper av personer, vilka anses ha högre risk att återfalla i brott, får mer omfattande frihetsinskränkningar är de som har lägre risk att återfalla i brott (s. 27).

Flertalet studier synar verkningarna av kollektiv inkapacitering. Dessa baseras ideligen på hypotesen att ”brottsaktiviteten hos en individ är någorlunda konstant övertid, eller följer en given brottskurva där brottsaktiviteten avtar med åldern” (s. 27). Resultaten i dessa studier är mycket olika (s. 27).

Risken att återfalla i brott är inte enhetligt spridd bland dömda brottslingar. Vore det genomförbart att säkert beräkna den framtida återfallsrisken skulle människor med stor återfallsrisk kunna frihetsberövas under längre tid medan människor med mindre återfallsrisk skulle kunna frihetsberövas under en kortare tid. Det skulle vara ett möjligt sätt att öka de ganska små verkningarna av kollektiv inkapacitering (s. 30).

Faktorer som har ansetts kunna påverka återfallsrisken är tidigare brottslighet, narkotikabruk samt arbetslöshet (s. 30).

En svensk studie från 1991 visar att längre fängelsestraff för människor med hög återfallsrisk skulle kunna minska brottsligheten något. Samtidigt skulle antalet personer som satt i fängelse öka kraftigt. Det stämmer också överens med annan svensk och utländsk forskning (s. 31–32). ”Under förutsättning att grundantagandena för beräkningarna håller, kan vissa effekter uppstå, dock alltid på bekostnad av kraftigt ökade fångpopulationer” (s. 32).

Hypotetiskt skulle möjligheten att beräkna återfallsrisker kunna bli ännu mer tillförlitlig om faktorer som etnicitet och familjeförhållanden inkluderades. Sarnecki anser emellertid att det vore absurt att personer skulle straffas hårdare på grund av etnicitet eller på grund av sina föräldrar. Individuell kapacitering drabbar alltså de som redan har det svårast i den mellanmänskliga gemenskapen (s. 32).

Det anses inte heller som förenligt med rättsliga principer att personer ska straffas, inte för vad de gjort, utan för vad de förväntas göra (s. 32–33).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Att stympa det skurkaktiga

Meningen med inkapacitering är att göra en person ofarlig och på det viset förhindra brottslighet. Straff med inkapaciterande verkningar har brukats under lång tid ehuru det inkapaciterande skälet inte alltid varit artikulerat. Exempelvis har avrättningar och avhuggningar av kroppsdelar haft inkapaciterande följder. På samma sätt har utvisningar en inkapaciterande verkan (s. 26).

I Sverige innebär inkapacitering vanligen intagning på en inrättning. Är en människa under en period satt i fängelse eller på ungdomshem, eller på annat sätt frihetsberövad, blir också förmågan att begå kriminella handlingar mindre (s. 26).

Inkapaciteringens verkan hänger på ”graden av frihetsbegränsning” (s. 26). Inte ens vistelse på ett fängelse innebär att samtliga tillfällen till kriminalitet avlägsnas. Det finns flertalet brottslingar som begår brott i fängelset eller vid permission. Ju mindre frihetsbegränsningar desto mindre inkapaciteringseffekter (s. 26).

Det är dock komplicerat att bedöma inkapaciteringens verkningar. Forskarna är inte överens (s. 26–27).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Individuell avskräckning

Individuell avskräckning avviker från allmän avskräckning genom att den inriktar sig på att avskräcka brottslingar från att återfalla i brott. Genom att få veta vad ett straff innebär förväntas personen fortsättningsvis avhålla sig från brottslighet. Likartade problem som för direkt allmänprevention gäller ofta även för individuell avskräckning. Exempelvis kan det vara så att en person har begått ett flertal brott innan vederbörande åker fast och/eller att straffet inte innebär ett sådant besvär att personen kommer att undvika att begå fler brott. Vidare är flertalet brott impulshandlingar där gärningsmannen inte har vägt in nackdelar med ett eventuellt straff (s. 23).

Forskningen om individuell avskräckning handlar främst om verkan av fängelsestraff. Allmänt går det att fastslå att det är vanligt förekommande att personer begår brott efter att de suttit i fängelse. Mer än hälften av personerna som dömts till fängelse i Sverige döms på nytt inom tre år efter att de släppts ut. Har personen dömts till fängelse flera gånger ökar risken för återfall (s. 23).

Amerikanska utfall visar också ett samband med straffens hårdhet: ”ju hårdare straff desto större risk för återfall” (s. 23). Studier i Sverige visar i hög grad samma tendens (s. 24).

Precis som för allmänprevention anses individuell avskräckning fungera bäst om den kommer snabbt efter den straffbara gärningen. Tanken är att gärningsmannen då ska förknippa straffet med brottet. Detta anses vara särskilt viktigt för unga gärningsmän (s. 25).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Skrämseltaktik

Som tidigare nämnts kan allmänprevention fungera på två skilda vis: indirekt och direkt. Direkt allmänprevention omnämns även som ”allmän avskräckning (general deterrence)” (s. 17).

Indirekt allmänprevention gäller lagarnas normerande prägel. Förhållandet mellan lagar och normer är ömsesidigt. Normerna vilka gäller i civilisationen inverkar på lagarna på så sätt att de ofta skrivs om till lagar. Om normerna sedan ändras, exempelvis på så sätt att en viss typ av gärningar blir vanligare, hänger vanligen också lagen med. Det kanske först sker genom sänkta straff och senare genom avkriminalisering (s. 17–18).

Fast lagar bedöms även kunna ha inverkan på normer. Om en gärning blir olaglig kan det också göra att inställningen till gärningen blir mer kritisk och att den minskar i omfattning (s. 18).

Uppfattningen om att lagar förstärker normer är mer utbredd i de nordiska länderna. Hur en lag kan tänkas påverka normerna är vanligen ett centralt skäl för en lagändring. Denna inställning har varit betydande exempelvis i debatten angående lagar om rattfylleri och narkotikabruk. När det gäller att narkotikabruk blev olagligt var syftet att ha inverkan på unga människors syn på narkotika (s. 18).

Det förekommer att lagar förändras endast med syftet att påverka normer. Ett sådant exempel är förbudet att aga barn. Att syftet med lagen är att påverka normer visar sig ”inte minst av att den saknar straffbestämmelser” (s. 18). Barnaga är däremot straffbart genom att misshandel är straffbart (s.18).

Direkt allmänprevention är en tanke med anor. Den basala premissen är att den kriminella gärningen är logiskt grundad. En tänkbar gärningsman antas utföra den kriminella gärningen om vederbörande räknar med att den materiella eller känslomässiga vinsten är mer omfattande än gärningens negativa följder (s. 18).

Ytterligheten är att straffet innebär fara för den enskildes liv. Det finns gott om forskning gällande dödsstraffets allmänpreventiva följder. Forskningen är dock oense om följderna (s. 18–19).

Eventuella avskräckande effekter kräver dock att en potentiell brottsling handlar mer eller mindre logiskt och gör någon sorts beräkning av följderna. Därmed är det måhända inte helt tillämpligt att syna avskräckningseffekten på grova våldsbrott. Flertalet av dessa kriminella gärningar görs under påverkan av starka känsloyttringar. Brottslingarna är därtill inte sällan berusade av alkohol eller droger eller har, av andra anledningar, svårt att behärska sig. Det fåtal västerländska stater där dödsstraff ännu används, i synnerhet i USA, brukar det främst för synnerligen grova våldsbrott (s. 19).

Allmänt kan straff väntas avskräcka från brott såvida folk känner till att gärningen är straffbelagd. Det krävs också att folk begriper att den kriminella gärningen kan upptäckas samt att straffet är tillräckligt högt (s. 20).

Forskning visar att det framför allt är risken att bli upptäckt som har inverkan på kriminellt agerande. Om folk tänker att risken är stor att åka fast minskar det brottsliga gärningar (s. 21).

Människors uppfattning om risken att åka fast är dock väldigt knuten till personliga erfarenheter. Personer som flera gånger tidigare begått brott upplever risken att åka fast som mindre medan personer som inte begått brott betraktas risken som högre. Det betyder att avskräckningseffekten är störst för rättskaffens människor. Människor med ”sensationssökande personlighet” (s. 21) och andra med bristande impulskontroll är mindre påverkade av allmänprevention (s. 21).

I fall en person känner att risken att åka fast är liten medan straffet för brottet känns högt, finns en fara för att vederbörande kommer att begå brott och dessutom är redo att begå fler brott i en situation då han eller hon riskerar att åka fast. Exempelvis skulle en rånare kunna tänkas använda våld mot människor som försöker gripa vederbörande (s. 21).

Ännu ett förhållande som påverkar avskräckningseffekten är tiden tills straffet verkställs. ”Det handlar om att det obehag som straffet för en brottslig handling innebär ska vara omedelbart relaterat till den positiva
upplevelse som själva brottet kan ge gärningsmannen” (s. 21).

Allmänt är det besvärligt att granska följderna av allmänprevention. Det kan vara svårt att skilja ut allmänpreventiva effekter från individualpreventiva effekter. Samtidigt går det inte att förneka viss påverkan. Exempelvis anses beteendet vid bilparkering till stor del påverkas av den påföljd som kan drabba en felparkerare (s. 21–22).

Skräcken för påföljder växlar emellertid beroende på hur påföljden drabbar individen, förutsatt att individen kan förstå det själv. En människa som lever i stort utanförskap till den mellanmänskliga gemenskapen kan undvika att betala böter utan att det leder till några fler negativa följder. En rik människa kan betala böterna utan att det påverkar vederbörandes omständigheter (s. 22).

I fall den norm som individen kan tänkas bryta mot därtill är förankrad i den grupp vilken individen värderar högst blir faran för att åka fast också en risk för skam. Individen kan känna skräck för att skilja ut sig från gruppen (s. 22–23).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Den känslostyrda kriminalpolitiska debatten

Statskonsten gällande straffrätt har en väsentlig betydelse inom kriminalpolitik. Emellertid finns det fler fält som är betydande. Många politiska områden berör till viss del kriminalpolitiken. Exempelvis har mediepolitiken betydelse genom att medierna har inflytande på medborgarnas skräck inför kriminalitet (s. 12).

Lånad i Lund. Foto: Erik Hjärtberg

Straffsystemet är inte enbart ett logiskt grundat system med ändamålet att finna utvägar för den mellanmänskliga gemenskapens besvär med kriminella människor samt att minska brottsligheten (s. 15–16). Den kriminalpolitiska debatten handlar även om ”värderingar, moraliska ställningstaganden och inte minst starka känslor” (s. 16). Det är besvärligt att prata om kriminalitet endast utifrån praktiska och förståndsmässiga perspektiv. Brott engagerar emotionellt och flertalet debattörer vill understryka sina anständiga förhållningssätt till det som anses vara oönskade gärningar (s. 16).

Varken kriminalitet eller de lagar vilka beskriver vissa gärningar som kriminella finns fristående från sitt sammanhang. Att den mellanmänskliga gemenskapen opponerar sig mot olagliga gärningar, och att opponerandet riktar sig mot gärningsmannen anses av de flesta som givet. Mindre givet vekar det däremot vara vilken effekt detta opponerande kan tänkas få (s. 16).

Allmänt hållet kan tänkbara effekter indelas enligt följande.

  • prevention
  • rehabilitering/resocialisering av förövarna (vilket till viss del kan verka preventivt)
  • återupprättelse för samt kompensation av brottsoffret
  • vedergällning
  • uttryck för den allmänna rättskänslan (s. 17).

Prevention kan i sin tur indelas i allmänprevention och individualprevention (s. 17).

Allmänprevention betyder att förebygga kriminalitet, framför allt med hjälp av hot om straff. Indirekt allmänprevention innebär att lagen påverkar normer (s. 17).

Individualprevention betyder att ändra beteendet hos brottslingen. Detta kan praktiseras på tre olika vis: individuell avskräckning, inkapacitering eller rehabilitering (s. 17).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Forum för förbrytare

Nätforum gör det möjligt för likasinnade att okomplicerat träffas, oavhängigt tidpunkt och fysisk plats, i syfte att utbyta uppgifter, principer, åsikter samt upplevelser. Dessa forum är extra funktionsdugliga för undersökare vilka har ett intresse för ”avvikande eller kriminella subkulturer” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 126). Detta på grund av att det på dessa forum finns en möjlighet att namnlöst sprida ovanliga synpunkter samt olagliga upplevelser. Förnämligast för den av kriminologi intresserade undersökaren är svenska Flashback forum. Flashback är Sveriges största nät-debattforum och hade tidigt 2016 mer än en miljon brukare samt över 50 miljoner inlägg. Sedan starten år 2000 har Flashback nischat sig med att stå för vad som påstås vara äkta yttrandefrihet. Detta innebär hög toleransnivå för diskussioner gällande brott och avvikande beteende (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 126–127).

Även metoder för att utföra brott utbyts och debatteras av Flashbacks brukare. Det går exempelvis att studera ekonomisk brottslighet, piratkopiering, vapeninköp, häleri samt information angående att ”förfalska identitetshandlingar, smuggla droger, göra skolinbrott, tömma postlådor, våldta, köpa prostituerade, spränga kassaskåp eller mörda” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 127).

Flashback forums inriktning är att utlova brukarna övertygande skydd om anonymitet. Detta vore inte övertygande om företagen bakom forumet tvingades lämna ut brukarnas ip-adresser. Hittills har dock Sveriges rättsväsende inte ställt några sådana krav. På så sätt kan brukarna, praktiskt taget utan risk, skriva inlägg som antyder att de har begått brott, att de förbereder brott, eller inlägg som i sig är brottsliga, exempelvis i form av förtal. Andra nätbaserade forum, som exempelvis Facebook, är svårare att nyttja anonymt och dess företag kan lämna ut brukarnas ip-nummer till polisen. Dessa forum är också mindre toleranta för inlägg gällande brottslighet eller inlägg som innebär brottslighet. Av dessa anledningar är Flashback forum ett ändamålsenligt forum för människor som på svenska vill diskutera kriminalitet i bred bemärkelse. Engagemanget för den typen av debatter är uppenbarligen omfattande. Ungefär 45 procent av inläggen på Flashback forum innehåller ord med anknytning till brott och rättsväsende (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 126–129).

Flashback forum har även särskilda avdelningar inriktade på brott eller avvikande beteenden. Direktmeddelanden mellan medlemmar på forumet används ibland för drogförsäljning (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 129–130).

Eftersom forumets medlemmar är anonyma finns det väldigt lite kunskap om vilka de är. Men ”kommersiell trafikanalys ger vid handen att merparten av användarna är pojkar/män som surfar från skolan” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 130).

Flashback forum är en lättillgänglig informationskälla för personer som vill ägna sig åt brottslighet eller rättfärdiga vissa typer av brott. Differentiell association är en kriminologisk teori om att brottslighet är ett inlärt beteende. Internet är viktigt i det sammanhanget. Sara Uhnoo och Hans Ekbrand har undersökt hur Flashback forum använts för inlärning av snatteri (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 140).

De personer som gör inlägg om snatteri på Flashback forum kan antingen beskrivas som utbildare eller lärjungar. De personer vilka mest distinkt ses som lärjungar ber om råd och upplysningar angående snatteri. De personer vilka ses som lärare berättar ofta att de är, eller tidigare varit, snattare. De kan även påstå sig vara personer med vetskap om på vilket sätt affärer verkar för att förhindra eller förebygga snatteri, exempelvis expediter eller väktare (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 141).

Det är inte bara sätt att utföra brott som lärs ut, utan även neutraliseringstekniker. Ett tillvägagångssätt för att neutralisera snatteri är att neka till skuld. Detta kan göras genom att skildra snatteriet som ett okontrollerbart begär (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143).

Snatteriet skildras som väldigt vanebildande på grund av att det är okomplicerat att praktisera, vinstdrivande samt därutöver emotionellt tillfredsställande. Ett annat tillvägagångssätt för att förneka skuld är exemeplvis via understrykandet av juvenil kunskapsbrist, berusning eller grupptryck (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143).

En annan neutraliseringsteknik som sprids på Flashback forum är ”förnekande av skada eller förnekande av offer” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143). Tankesättet får det att verka som att snatteri inte får några ofördelaktiga följder (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143).

Ytterligare en neutraliseringsteknik handlar om att normalisera snatteri. Tankesättet får det att verka som att snatteri är något som alla gör, åtminstone som unga. Det stora antalet berättelser om snatterier medverkar själva till en normalisering av snatteri (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 144).

På Flashback forum finns dock även personer som avråder från snatteri (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 144–145).

Snatteri skildras som en färdighet vilken man kan lära sig bemästra. För den som lärt sig at snatta anses det vara enkelt att praktisera. På Flashback forum sprids snatteritekniker och tips. Det kan till exempel handla om vilka butiker som är lämpliga att snatta i och vilka varor som är lämpliga att tillgripa (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 146).

Källa: Uhnoo, S., & Ekbrand, H. (2017). Flashback för kriminologer. I Kriminologiska metoder och internet. Liber.

Pang i plugget

Undersökningar av dödligt skjutvapenvåld vid skolor, skolskjutningar, är en förhållandevis färsk företeelse. Begreppet skolskjutningar uppstod i och med dådet vid Columbine High School den 20 april 1999. Två avgångselever sköt då ihjäl 13 personer och skadade 21. Gärningspersonerna tog sedan sina egna liv. Dödsskjutningar vid skolor hade inträffat innan dess men det var först efter 1999 som sådana händelser betraktades som en samfälld vedergällning riktad mot skolan som organisation (Thodelius 2017, s. 36).

Flertalet undersökningar har strävat efter att berätta orsaken till att unga människor tar till vapen och angriper sina skolkamrater och lärare. Gärningarna följs ofta av att gärningspersonerna tar sina egna liv. Undersökningarna har kommit fram till skilda, ibland motsägelsefulla, slutsatser. Det är vanligt att förklaringarna grundar sig på ofta använda tankekonstruktioner om psykisk ohälsa, efterapning, mobbning, tillgång till vapen, familjeproblem samt ”våldskultur” (Thodelius 2017, s. 36).

Dessa orsaker räcker emellertid inte som förklaring. Exempelvis är det endast en minoritet av de människor vilka upplever mobbning, psykisk ohälsa och har tillgång till vapen, som planerar eller genomför dödligt våld (Thodelius 2017, s. 37).

Gärningspersonernas handlingar orsakas inte heller av fattigdom, kollektivt utanförskap eller svårighet att klara skolarbetet. Skolskjutaren är vanligen en ung man ”med medelklassbakgrund, stabila hemförhållanden och beskrivs ofta som framgångsrik i skolan” (Thodelius 2017, s. 37).

Skolskjutningar är vidare en ovanlig företeelse vilken gör det besvärligt att dra generella slutsatser av undersökningarna (Thodelius 2017, s. 37).

Charlotta Thodelius har haft som ambition att begripa på vilket sätt och av vilken anledning en skolskjutning inträffar. Hon har länge intresserat sig för företeelsen och hade svårt att acceptera de förklaringar som lagts fram. Hennes syfte har därför varit att begripa av vilken anledning en skolskjutning inträffar, ur gärningspersonens synvinkel. Metoden är att analysera det material som skolskjutaren lämnat efter sig, i form av exempelvis meddelanden på internet (Thodelius 2017, s. 37).

Det finns fem kriterier som ska uppfyllas för att en händelse ska räknas som en skolskjutning. Dessa är ”individuell social marginalisering, individuell psykosocial sårbarhet, förekomsten av kulturella manus, att individen befunnit sig under radarn samt vapentillgång” (Thodelius 2017, s. 39).

Social marginalisering innebär att personen känner ett väldigt stort utanförskap i förhållande till den mellanmänskliga gemenskap som är viktig för vederbörande. Psykosocial sårbarhet innebär personen har en personlig svag punkt, som gör det svårt att klara av marginaliseringen. Kulturella manus innebär ett manus bestående av kulturella hänvisningar vilka tillåter skolskjutning som en utväg samt lyfter fram behovet av en skolskjutning. Att befinna sig under radarn innebär att personen inte blivit upptäckt även om det i flera fall rört sig om en förberedelse på lång sikt. Tillgång till skjutvapen har en uppenbar betydelse. Utan skjutvapen kan en skolskjutning inte genomföras. Dock är inte tillgången det mest tänkvärda utan hur enkelt gärningspersonerna kunnat nå vapnen samt vilken kännedom de haft om hur vapnen fungerar (Thodelius 2017, s. 39–40).

Utöver fall från USA har Charlotta Thodelius även studerat skolskjutningar i Finland och Tyskland. Hon definierar skolskjutningar som ett anfall vilket:

  • Sker på en plats med skolanknytning.
  • Berör en eller flera studerande, eller före detta studerande på skolan.
  • Drabbar flera personer, fast inte nödvändigtvis med dödligt våld.
  • ”Vissa offer dödas på grund av att de förorättat gärningspersonen, andra offer väljs ut genom sin symboliska signifikans, eller så väljs offren ut av ren tillfällighet. Med symbolisk signifikans menas att de har en speciell roll på skolan, till exempel rektor, lärare eller sjuksköterska” (Thodelius 2017, s. 41).

Genom att använda material på nätet har det gått att belysa de mellanmänskliga händelseförlopp som leder fram till en skolskjutning. Materialet på nätet ger bland annat en uppfattning i hur gärningspersonen partiskt betraktar sitt läge (Thodelius 2017, s. 42).

Via användandet av material på nätet får undersökaren möjlighet att syna gärningspersonen i långt tidsperspektiv. Projekteringen av skolskjutningar sker vanligen under lång tid. Via studier av sociala medier samt inlägg i nätforum går det att se hur planerna tilltar med tiden. Vid skolskjutningar har det förekommit att gärningspersoner publicerat programförklaringar som kan ge en bakgrund till det dödliga våldet (Thodelius 2017, s. 43).

Skolskjutaren använder ofta nätet dels för att sprida sitt budskap, dels till vanliga vardagliga aktiviteter. Det ger undersökaren en större bild av skolskjutaren. Informationen kan röra konflikter i gärningspersonens liv eller sådant som inspirerat till skolskjutningen (Thodelius 2017, s. 43).

Charlotta Thodelius har undersökt 21 gärningspersoner varav 14 har undersökts via material på nätet. Det synade materialet sträcker sig över flera års tid. När det gäller skolskjutningar där gärningspersonen dött är allt material insamlat utan de anhörigas kännedom. Material som publicerats på nätet betraktas som offentligt material och är lagligt att använda (Thodelius 2017, s. 44).

Att det handlar om skolskjutarens eget berättande reducerar risken för att felaktiga analyser av dådet sprids vidare. Det är dock viktigt att nämna i vilket sammanhang ett material publicerats på vissa nätforum är ironi vanligt förekommande, vilket kan göra meddelanden svårtolkade. Undersökaren måste också ha insyn i olika subkulturers olika sätt att uttrycka sig på (Thodelius 2017, s. 44–45).

Det går att se vissa gemensamma drag för hur skolskjutare uttrycker sig på nätet. Det är vanligt att gärningspersonerna citerar eller refererar till tidigare skolskjutare i sina inlägg (Thodelius 2017, s. 46).

Ett besvär vid insamlandet av material på nätet är att det kan var svårare att kontrollera äktheten jämfört med att exempelvis intervjua en person öga mot öga. Det kan vara besvärligt att knyta en person till ett inlägg, i synnerhet om det skrivits under pseudonym. Ett sätt att kontrollera materialet är att jämföra det med nyhetsartiklar och myndighetsdokument (Thodelius 2017, s. 48).

Det insamlade materialet kan vara både i form av text, bild och film. Gärningspersonernas texter kan innehålla referenser till tidigare skolskjutningar och till fiktion med våldsinslag (Thodelius 2017, s. 50–51).

Bild- och filmmaterialet kan ge information om hur gärningspersonen ser på sig själv (Thodelius 2017, s. 52).

Den kulturella bakgrunden till skolskjutningarna, kallar Charlotta Thodelius alltså det kulturella manuset. De unga gärningspersoner har inte sökt hjälp för sina problem eftersom det strider mot manuset: ”dels ett manus om att självständigt lösa sina problem, dels ett maskulinitetsmanus” (Thodelius 2017, s. 54).

Gärningspersonerna kan använda sig av återkommande resonemang för att berättiga gärningarna.

  • Offren anses förtjäna sitt öde.
  • Gärningen betraktas som en kollektiv hämnd.
  • Samtlig skolpersonal betraktas som medskyldig eftersom den inte gjort tillräckligt för att exempelvis stoppa mobbning (Thodelius 2017, s. 55).

Källa: Thodelius, C. (2017). Användningen av skolskjutares online-narrativ i forskning. I Kriminologiska metoder och internet. Liber.

Hårda tag med S & M

Kriminalpolitikens förändring i Sverige har mycket gemensamt med förändringen i övriga västvärlden. Men det finns också skillnader mellan länderna (Tham 2018, s. 155).

Kriminalpolitikens ideologiska aspekt har understrukits av mer än en undersökare. Förändringen i USA ska till stor del har präglats av enskilda presidenter. Richard Nixon underströk skräcken för kriminalitet och uttryckte tvivel om samhälleliga anledningar i presidentvalet 1968. Ronald Reagan och hans förvaltning undanhöll medvetet att kriminaliteten avstannade och också gick ned. Han underströk i stället skräcken för kriminalitet. Bill Clinton satsade på polis, fängelser och straffskärpningar för att inte framstå som mild mot brottslighet (Tham 2018, s. 155–156).

Tidigt 1970-tal började politiska partier skriva kriminalpolitiska program samt nyttja sådana frågor i valkampanjer. Förändringen som då inleddes handlade om att gå från expertstyre till politiskt styre samt från konsensus till konflikt. De svenska politiska partiernas osämja var som störst vid riksdagsvalet 1991 samt med den efterföljande borgerliga regeringen (Tham 2018, s. 156).

Socialdemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna anser sig ha viljan att motarbeta samtliga brott. Ambitioner vilka inte är så verklighetsförankrade (Tham 2018, s. 158).

Understrykandet av den egna skulden, i samband med beslut att begå brott, är en del av ett nyliberalt resonemang. Att understryka det medför ett fördömande av determinism. Mindre skillnader finns mellan de politiska partierna. Sverigedemokraterna står för ett starkt fördömande av determinism (Tham 2018, s. 158).

Kriminalpolitiken har både gällande formuleringar och lagförslag blivit mer högervriden. Något som medverkade till högervridningen var att Folkpartiet, numera Liberalerna, skiftade riktning under sent 1900-tal. Partiet hade en distinkt progressiv inställning på 1970-talet. Partiet rörde sig dock i riktning mot Moderaterna. Kring millennieskiftet stod partiet för en repressiv kriminalpolitik (Tham 2018, s. 159).

De politiska partiernas kriminalpolitik påverkas naturligtvis av dess ideologier. Kriminalpolitiken kan emellertid även ha inflytande på den generella statskonsten. Kriminalpolitiken säger något viktigt om etik, mellanmänskliga samspel samt synen på människan. Inom sättet att reagera på brott samt avvikande beteende kan ”kulturen få sitt särskilt pregnanta uttryck och verkar på så sätt tillbaka på den vidare kulturen” (Tham 2018, s. 159). Kriminalpolitiken kan bli ett verktyg med vilket partiets övergripande samhällsåskådning kan få uttryck. Detta kan skildras via de två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna (Tham 2018, s. 159).

Socialdemokraterna hade under de första årtiondena efter andra världskriget möjlighet att yttra idén om välfärdsstaten inom kriminalpolitiken. Idén om sammanhållning samt lika värde yttrades via understrykandet av att även människorna med lägst status var allierade vilka skulle vara med i gemenskapen. Brottslingen hade råkat ut för olyckliga omständigheter och hade inte för avsikt att vara kriminell. Medelst samhälleliga förändringar samt vård skulle anledningarna till kriminaliteten försvinna. En utbyggnad av välfärdsstaten motiverades exempelvis med att kriminalitet och utanförskap uttrycktes som politiska problem gällande familj, skola, arbete, fritid och bostäder. Ännu kring millennieskiftet kunde justitieminister Laila Freivalds (S) formulera basen för önskvärd kriminalpolitik med att den skulle utgå från en övergripande syn på kriminaliteten, grundas på evidens samt utgå från respekt för människovärdet (Tham 2018, s. 160).

Inom socialismen har det sedan länge även funnits en inriktning vilken har en strängare inställning till brottslighet. Karl Marx ska ha betraktat vissa fattiga brottslingar som bakåtsträvare vilka hindrade proletariatets strävan. Socialdemokraterna i Sverige har från början haft olika uppfattningar angående de allra fattigaste. Denna oenighet blev distinkt från 1970-talet med skilda uppfattningar i synen på narkotika (Tham 2018, s. 160).

Understrykandet av det gemensamma ansvaret, samhällsförändringar samt preventiva åtgärder har under decennier inkluderats i socialdemokratiska formuleringar. De idéerna återspeglas emellertid ej i de handfasta kriminalpolitiska yrkandena. Sättet blir i stället mer och mer benägenhet att överdriva faror både gällande civilisationens förändring i det stora hela samt gällande brottslighet. Skräcken inför kriminalitet samt det okända infogas distinkt i partitexterna. Begäran om hårda tag mot exempelvis knark och våldsbrott leder till slut till att personer bestraffas, trots att de haft de haft svåra levnadsvillkor (Tham 2018, s. 160).

Socialdemokraterna har bit för bit fått det mer och mer komplicerat att via kriminalpolitiken yttra viktiga värden i partiets samhällsåskådning. Under början av 1990-talet var partiet på reträtt och hade ingen handlingsplan för kriminalpolitiken (Tham 2018, s. 160).

Tillvägagångssättet för att på nytt finna en bas för kriminalpolitiken verkar vara att betona trygghet. Det har påståtts att Thomas Bodström (S) justitieminister därigenom lyckades förena välfärdspolitik och kriminalpolitik (Tham 2018, s. 160).

För Moderaterna samt övriga borgerliga partier skulle kriminalpolitik bli ett forum att understryka sin egen övergripande samhällsåskådning samt i synnerhet för att attackera det socialdemokratiska välfärdssamhället. Enligt den borgerliga kritiken är det välfärdssamhället som är skyldigt till kriminaliteten ”genom att sägas medföra både för svag och för stark kontroll” (Tham 2018, s. 161). Uppluckrandet av samspelet mellan föräldrar och barn medför principlöshet. Förebyggande insatser i stället för ett stärkt rättsväsende minskar antalet uppklarade brott och straffens betydelse. En för reglerad ekonomi anses pressa även rättskaffens människor till ekonomisk brottslighet. Ett för reglerat samhälle anses beröva unga människor på framåtanda (Tham 2018, s. 161).

Moderaterna inriktar sig mer och mer på brottsbekämpning. Skildringarna av brottsligheten kännetecknas av benägenhet att överdriva faror. Brottsskildringen medför så klart ett klagomål på Socialdemokraterna, vilket stundtals är uttalat (Tham 2018, s. 161).

Straffskärpningar som åberopar den enskildes skuld för sina gärningar är genomgående hos Moderaterna. Våldsbrott ges stor uppmärksamhet men även narkotikabrott. Moderaterna har yrkat på ”drogtester av minderåriga, kräksirap för langare, stopp för sprutbytesprojektet, glasskiva mellan intagen och besökare på fängelse samt livstids fängelse i straffskalan för grovt narkotikabrott” (Tham 2018, s. 162).

Viktiga värden i Moderaternas samhällsåskådning är självständighet, plikt, profit, samspelet mellan barn och föräldrar samt den enskildes rätt. Brottslighet är handlingar som inskränker dessa värden. Personer tar beslut att begå kriminella handlingar och måste då mottaga följderna av dessa beslut, alltså straff. Samspelet mellan föräldrar och barn utgör basal brottsförebyggande verksamhet. Den enskilda människan ska göra sin plikt. Det går inte att skylla på kollektiva orsaker till kriminalitet och utanförskap (Tham 2018, s. 163).

Kriminalpolitiken kan alltså användas för att betona viktiga värden hos de politiska partierna. På samma gång ger partiernas allmänna inflytande möjlighet att få inflytande just inom kriminalpolitiken. När Socialdemokraterna var starka kunde partiet driva en kriminalpolitik som stämde överens med en vänsterideologi vilken såg mellanmänskliga besvär som ett resultat av större faktorer inom civilisationen. När höger- och mittenpartier blev starkare fanns det en bas för en annan sorts kriminalpolitik (Tham 2018, s. 163).

Nuförtiden finns det få skillnader i kriminalpolitiken mellan de svenska riksdagspartierna. Praktiskt taget samtliga partier vill ha fler poliser, nolltolerans mot narkotika och en lagskärpning mot våldsbrott, i synnerhet då offren är kvinnor eller barn (Tham 2018, s. 163).

Kriminalpolitik är inte endast politisk i meningen knuten till politiska partier. Även allomfattande statskonstliga trender har inflytande på samtliga politiska partier (Tham 2018, s. 163).

Tillkomsten av ett högre antal samt allvarligare faror, samt där tillhörande orolighet och skräck, understryks av flertalet civilisationskännare. Fokuseringen på faror har mer och mer påverkat kriminalpolitiken. Det handlar både om en uppfattning om att farorna med kriminalitet har ökat samt ansatser att kalkylera sannolikheten för att faror ska inträda. Försäkringsbolagens tankesätt via odds har blivit basen för övervakning i det mellanmänskliga samspelet. Brottsförebyggande verksamhet, som mer och mer understryks i kriminalpolitiken, grundas på oddsen för faror. Synsättet som sådant kan anses vara opartiskt eller rentav välvilligt. Tillämpat i realiteten har detta arbetssätt dock berättigat ”inkapacitering som motiv för påföljder för brott och exkludering av grupper av oönskade” (Tham 2018, s. 164).

Ett tankesätt grundat på fara samt skräck präglar lagstiftningen på ett särskilt sätt. Det gör bland annat att säkerhet blir viktigare än rättssäkerhet (Tham 2018, s. 164).

Människors oro kan bli ett verktyg för statskonstlig manövrering. Säkerhetsinriktningen blir mer och mer viktig inom svensk kriminalpolitik. När orosmomenten är otydliga finns det en fara för att oron och skräcken tilltar snarare än avtar (Tham 2018, s. 164–165).

Statskonst baserad på värderingar har ökat samtidigt som klassbaserad statskonst har minskat. Detta har gett gynnsammare förutsättningar för högerpopulistiska partier. Detta gäller även i Sverige. De politiska diskussionerna har ofta berört invandring. Invandrares brott anses bero på skillnader i värderingar (Tham 2018, s. 165).

En nyliberal måttstock har bit för bit fått ökad betydelse samtidigt som välfärdssamhället blivit mer ifrågasatt. En nyliberal stat avsäger sig ansvaret för ekonomi och andra samhällsområden. Enligt liberal teori ska staten däremot ansvara för säkerheten och därför ökar det statliga ansvaret inom kriminalpolitiken. Ändamålet för kriminalpolitiken beskrivs som att skydda medborgarna från brott samt att stödja de personer som staten misslyckats med att skydda från brott (Tham 2018, s. 166).

Förklaringarna till mellanmänskliga förhållanden flyttas i en nyliberal stat från att bero på strukturella förhållanden till att bero på individuella val. ”Social ingenjörskonst ersätts med moralisk ingenjörskonst” (Tham 2018, s. 166).

Större och större skillnader i inkomst kännetecknar sedan år tillbaka de flesta länder i västvärlden. Klyftorna har ökat kraftigt i Sverige sedan 1980-talet. Segregationen har ökat under samma tid. Utländska studier visar att ökad ojämlikhet leder till försämrad folkhälsa. Även för kriminalpolitikens utförande skulle ökade klyftor kunna tänkas ha stor påverkan på så sätt att det minskar förståelsen och ökar straffbenägenheten (Tham 2018, s. 166).

Sverigedemokraterna har en betydande roll i kriminalpolitikens förändring. En förändring i missnöjesvädjande riktning märktes dock redan innan den typen av partier fanns representerade i Sveriges riksdag. En annan motivering till kriminalpolitikens förändring skulle kunna vara ”politikens förändrade förutsättningar i en mer grundläggande mening” (Tham 2018, s. 168).

Jämfört med på 1960-talet har 2000-talets politiker ett väldigt begränsat handlingsutrymme. De första årtiondena efter andra världskriget hade en verksam statskonst understöd av Socialdemokraternas stora makt. Med mer nyliberala förhållanden understryks i stället privata utvägar samt att statskonstens område ska begränsas. Ännu in på 1960-talet var svensk politik svensk och politiska ledare behövde inte ta så mycket hänsyn till andra länder. Efter millennieskiftet har fler och fler ärenden flyttats till EU och ekonomin har blivit mer global (Tham 2018, s. 168–169).

De politiska ledarna vill emellertid ännu ägna sig åt politik. Detta kan exempelvis göras via moraliska spörsmål så som brottsbekämpning. Att införa hårdare straff innebär, i själva beslutet, inga höga kostnader och ryms därför inom budgetens ramar (Tham 2018, s. 169).

På samma gång är politiska ledare sannolikt insatta i att de är oförmögna att nämnvärt påverka brottsligheten, åtminstone utan att kraftigt begränsa medborgarnas levnadsvillkor. Via en känslomässigt inriktad kriminalpolitik kan emellertid frågan om politikens verkningar ignoreras (Tham 2018, s. 169).

Den svenska politiken präglas även mer av blockpolitik. Ett sådant läge gör ofta att skillnaderna mellan partierna minskar. Detta är utmärkande för de angloamerikanska länderna som också är de västländer med flest människor i fängelse (Tham 2018, s. 169).

Kriminalpolitikens förändring ska alltså betraktas i ett sammanhang av den övergripande statskonstens förändring. Politiken förs givetvis inte helt oberoende av folkviljan. Individen kan emellertid inte genom egna eller närståendes erfarenheter få en bild av kriminaliteten i samhället. Skildringen av kriminaliteten samt dess orsaker görs ofta av föreningar, massmedier samt politiska ledare. Denna skildring påverkar befolkningen och dess inställning till kriminaliteten. ”Den straffande vändningen i svensk kriminalpolitik kommer inte nedifrån utan uppifrån” (Tham 2018, s. 170).

Den kriminalpolitiska debatten i dagens Sverige kan jämföras med 1970-talets England. Massmedier och politiker överreagerade då på förändringen av gaturån. Denna typ av kriminalitet sammankopplades hög grad med invandrare från Västindien samt till andra minoritetsgrupper. Kriminaliteten betraktades som bristande tilltro till auktoriteter och som något från utlandet. Utvägen ansågs vara övervakning av immigranter, inte insatser mot fattigdom och arbetslöshet. Benägenheten att överdriva faror tillkom i ett läge då samsynen om välfärdsstaten försvann och då gruvstrejker och oroligheterna på Nordirland brakade loss (Tham 2018, s. 171).

Det nutida Sverige präglas också av oro inom landet och i omvärlden. Den politiska diskussionen är starkt sammankopplad med kriminalitet och kriminaliteten får utgöra exempel på ett större sammanhang. Problemet med kriminalitet blåses upp men begränsas på samma gång till storstädernas invandrardominerade förorter (Tham 2018, s. 172).

Utvägen från kriminaliteten skildras som mer kontroll, fler poliser, mer straff och fängelse. Den verkliga kostnaden för sådana åtgärder, sett ur ett större perspektiv, diskuteras inte. Väntade följder, beräknat på existerande data, tar inte heller stor plats i diskussionen. Tham undrar när högre straff någonsin har minskat brottsligheten och ökat tryggheten i vårt land (Tham 2018, s. 172).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.