Datoriserade dumheter

Förhållandet mellan teknologins framåtskridande och det mellanmänskliga samspelet har metodiskt undersökts sedan 1800-talet (Mallén 2017, s. 12). En följd av att allt fler människor använder internet, och att allt fler använder sociala medier är att nya mellanmänskliga företeelser tillkommer. En företeelse av det slaget är nätkränkningar. Nätkränkningar, näthat, näthot eller nätmobbning är beteckningar för den omständighet att teknologin för med sig färska och mer verkningsfulla tillfällen att ofreda och skrämma andra människor. Dessa företeelser har även rättsliga aspekter (Mallén 2017, s. 14).

På pränt. Foto: Erik Hjärtberg

Den undersökande gruppen Cybernormer har synat hur normer, såväl mellanmänskliga som rättsliga, bildas med hjälp av den digitala tekniken. Framför allt har diverse motsättningar och slitningar mellan den sedvanliga mellanmänskliga gemenskapens regler och de sociala normer vilka frambringas innanför unga digitala levnadssätt studerats. En av undersökningarna är inriktad på rättsområden rörande nätkränkningar i förhållande till sociala normer och utgår från behovet av kunskap inom rättsväsendet gällande bedömningen av ärekränkningar. Den som tillämpar lagen ska uppskatta vad spridningen av de nedsättande uppgifterna innebär i de sällskap som den utsatte vistas i. Lagen innebär därför en nödvändighet av metoder för att få förståelse om hur olika nätkränkningar tolkas i olika delar av samhället. Skadestånd vid ärekränkningsbrott ska även tolkas via rådande synsätt och normer i det sociala samspelet för att ersättningen ska kunna ”ge upprättelse för den kränkning som brottet medfört” (Mallén 2017, s. 18).

Forskningsprojektet inriktades alltså på företeelsen nätkränkningar med inriktning på sociala normer. Nätkränkningar som term har en vid definition, som medför att det kan betyda många olika saker. Begreppet används för ”nätmobbning, nätmobbning, trakasserier, näthat eller näthot” (Mallén 2017, s. 19) samt andra kränkande handlingar med sexuellt eller politiskt syfte. Nätkränkningar finns däremot inte som ett juridiskt begrepp. Juridiskt används brottsrubriceringar såsom olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande samt ärekränkningsbrotten förtal och förolämpning. Stundom kan även hatbrott och hets motfolkgrupp förekomma i digitala sammanhang, i synnerhet i sociala medier. Vanligen sammankopplas besväret nätkränkningar till rätten att i tal och skrift uttrycka sina åsikter. Yttrandefrihetsfrågan handlar både om att motverkandet av nätkränkningar kan inskränka yttrandefriheten och att nätkränkningar kan göra att vissa personer inte vågar yttra sig (Mallén 2017, s. 18–19).

En ovälkommen följd av informationsteknologins potential är därmed att det blivit elementärt att smutskasta och skymfa människor. Förtal och skymf är en sorts nätkränkningar vilka började observeras ett antal år efter millennieskiftet. Inte förrän 2012–2013 började nätkränkningar i högre grad märkas i myndigheters dokument och i massmedier. Nätkränkningar har relaterats till yttrandefrihet, jämställdhet, etnicitet, kön och intolerans. Rättsväsendets bekymmer att hantera ett ökat antal anmälningar har beaktas av både lagstiftare, aktivister och allmänhet. Socialamedieföretagen har under lång tid betraktats som inaktiva på samma gång som det existerat en ovisshet gällande skuldfrågan vid den här typen av brottslighet. Genom Instagramupploppen i Göteborg vintern 2012 framgick det tydligt att aktivitet i sociala medier kan få väsentliga följder för den mellanmänskliga gemenskapen i form av kravaller, våldsbrott och stängda skolor. Upprinnelsen till konflikten var att en betydande skara unga personer anklagades genom vanhedrande påståenden på ett särskilt Instagramkonto. Två flickor i tonåren dömdes för förtal med påföljden ungdomsvård samt att ”solidariskt betala sammanlagt 570 000 kronor i skadestånd till de 38 målsägandena” (Mallén 2017, s. 19–20).

Möjligheten att få brottsskadeersättning vid ärekränkningsbrott är begränsad. De tidigare nämnda 38 målsägande kunde därför inte få någon brottsskadeersättning (Mallén 2017, s. 20).

Cybernormer genomförde under 2012 och 2013 intervjuer med fokusgrupper för att förstå ungdomars syn på nätkränkningar (Mallén 2017, s. 21).

En karakteristisk upplevelse av fokusgruppintervjuerna var att ungdomar av kvinnligt kön var mer aktiva i diskussionerna och hade mer distinkta åsikter om nätkränkningar än de manliga deltagarna. Samtalsämnet var brett och svaren blev oväntade. Till exempel pratades det i hög grad om störande människor och situationer i dataspelssammanhang, funderingar angående irriterande bröder och systrar, råa uttryck eller vuxnas konflikter på Facebook. Samtalet gällde även otrevliga bilder och filmklipp, pornografi, teser om sammansvärjningar, suicid och sexövergrepp med anknytning till informationsteknologi. Generellt uppenbarade sig en tämligen dyster skildring i de unga människornas skildringar, trots att de själva inte betraktade sig som särskilt utsatta och inte såg så seriöst på de faror som de berättade om. De unga personerna gjorde en tydlig skillnad mellan den fysiska och den digitala tillvaron. Att något som hände på nätet skulle kunna få rättsliga konsekvenser var inget de funderade på (Mallén 2017, s. 22–23).

Upprepad var åsikten om att yttranden på nätet inte skulle tas på allvar. Samtidigt fanns uppfattningen att yttranden på nätet var svåra att tolka. En vanlig uppfattning var att personer som drabbats av nätkränkningar delvis hade sig själva att skylla (Mallén 2017, s. 23).

Intervjuerna gav sedan vägledning för utformandet av en webbaserad enkät. Enkäten besvarades av personer som själva anmält sig som deltagare. Detta är en metod som har ifrågasatts (Mallén 2017, s. 24).

Nätkränkningar kan rättsligt beskrivas som ”ärekränkande brottslighet som ligger under enskilt åtal så som målsägandebrott, vilket av processrättsliga skäl medför att fallet avskrivs omgående” (Mallén 2017, s. 26). Om en smädelse i stället anspelar på offrets ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller med anspelning på vederbörandes sexuella läggning är det allvarligare och åklagaren får väcka åtal. Om motivet för ett brott är att kränka en människa eller grupp människor på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet innebär det i sig en försvårande omständighet benämnd hatbrott. Hatbrott sker vanligen på allmän plats men hatbrott på nätet blir vanligare. En mängd hatbrott är i basen ärekränkningsbrott men vanligast är att olaga hot och ofredande utgör brottstypen vid hatbrott. Nästan 22 procent av de svarande i webbenkäten uppgav att de utsatts för en eller flera nätkränkningar med hatbrottsmotiv. Precis som i intervjuerna tyckte de svarande i enkäten inte att nätkränkningar var så allvarligt. De kvinnliga svarande såg dock allvarligare på nätkränkningar (Mallén 2017, s. 26–27).

De mest använda nätkränkningarna uppgavs vara händelser med kränkande bilder och/eller kränkande ord (Mallén 2017, s. 29).

En vanlig uppfattning är att informationsteknologin har ökat kränkningar och liknande beteenden bland ungdomar. Statistiken visar dock att kränkningar inte har ökat med den ökade internetanvändningen och att ökningen av anmälda ärekränkningsbrott startade innan internet och sociala medier fått sitt genomslag (Mallén 2017, s. 33).

Källa: Mallén, A. (red.) (2017). Kriminologiska metoder och internet. (Första upplagan). [Stockholm]: Liber.

Svensk maffia

Utöver våld och narkotika har ett annat ämne expanderat inom kriminalpolitiken på senare tid, organiserad brottslighet. Det är ett svårbegripbart spörsmål vilket mer och mer markeras såsom ett kritiskt dilemma, rentav en fara för nationalstaten. Denna typ av kriminalitet får mer och mer motivera ökad strafflagstiftning och tvångsmedel (Tham 2018, s. 128).

Organiserad brottslighet uppmärksammades så tidigt som på 1970-talet. Rikspolisen startade då en arbetsgrupp om organiserad brottslighet vilken 1977 presenterade förslag på åtgärder. Också Brottsförebyggande rådet, Brå, uppmärksammade organiserad brottslighet, vilken innefattade svartklubbar, alkohol- och narkotikaverksamhet, hasardspel, vadslagning samt prostitution. Brå gav ut flertalet skrifter angående den sortens kriminalitet. Tänkbara anledningar till den ökade organiserade brottsligheten var att en större grupp människor hade råd att köpa illegala varor och tjänster samt ”ökat frestelsetryck” (Tham 2018, s. 128).

Brås redovisning av organiserad brottslighet gjordes i synnerhet i den återkommande skriften ”Brottsutvecklingen”. På 1980- och 1990-talet försvann organiserad brottslighet som en egen avdelning i skriften. Ämnet togs upp på nytt i början av 2000-talet. Brå ger numera ut flertalet skrifter angående ekonomisk brottslighet samt organiserad brottslighet. Att tidningarna har ökat sin rapportering om den typen av kriminalitet tyder också på det mer och mer framhävs som ett samhällsproblem (Tham 2018, s. 128).

Två skiften under 1990-talet har lagts fram som viktiga för förändringen av den organiserade brottsligheten. Det ena handlar om att upplösningen av Sovjetunionen och dess allierade gjorde att gränsbevakningen minskade i dessa länder. Det andra handlar om att Sveriges EU-medlemskap innebar fri rörlighet för EU-medborgare. Utländsk medverkan i organiserad brottslighet via minskad gränsbevakning har tydligt präglat skildringarna (Tham 2018, s. 129).

På samma sätt som när det gällde knarket har polisen har ett kraftigt intresse för den organiserade brottsligheten. Enligt årsskriften ”Polisens lägesbild” räknas många olika sorters kriminalitet till organiserad brottslighet: narkotikabrott, människohandel, utpressning, alkohol- och tobakssmuggling, rån, vapenbrott, arbetsskyddsbrott, häleri, penningtvätt, bostadsinbrott, transportbrott, dieselstölder, metallstölder, a-kasse- och sjukpenningsbedrägeri, samt åldringsbrott (Tham 2018, s. 129).

Polisen meddelar att den organiserade brottsligheten ökar årligen både i Sverige och andra länder. Sociala relationer är enligt polisens skildringar viktiga för den organiserade brottsligheten. Dessa relationer kan se olika ut avhängigt om de baseras på folkgrupp, ursprungsland, blodsband, medlemskap, eller att medbrottslingarna bor, alternativt har vuxit upp, i samma område. Det kan också handla om en blandning av flera sorters anknytning mellan brottslingarna. Det påstås återkommande att det finns utländska inslag i kriminaliteten. Att den blir genomförbar via släktband med kontakter över landsgränserna och att den är ogenomtränglig när den sker inom en enhetlig folkgrupp (Tham 2018, s. 130).

Organiserad brottslighet som företeelse belystes markant av de politiska ledarna efter millennieskiftet. Budgetpropositionen 2003/04 innehöll ett eget stycke om organiserad brottslighet. Hotet från organiserad brottslighet har därefter betonats i kommande budgetpropositioner. Att den organiserade brottsligheten är internationell och ett hot mot det mellanmänskliga samspelet understryks. Det är främst rättsväsendet som ska bekämpa den organiserade brottsligheten (Tham 2018, s. 130).

Politiskt finns det inga distinkta skillnader på hur partierna ser på organiserad brottslighet. Frågan belystes efter millennieskiftet av S-regeringen och togs sedan över av den borgerliga Alliansen. Även den rödgröna regeringen som valdes 2014 betonade arbete mot den organiserade brottsligheten (Tham 2018, s. 131).

Politiker understryker hur allvarlig flera olika typer av brottslighet är genom att påstå att den anknyter till den organiserade brottsligheten eller genom att jämföra den med organiserad brottslighet (Tham 2018, s. 131–132).

I den politiska debatten har den organiserade brottsligheten använts som argument för en utvidgning av EU och ett Nato-samarbete (Tham 2018, s. 132–133).

Politiska ledare, massmedier och myndigheter uppger att den organiserade brottsligheten ökar. Detta anses framför allt innebära en risk för oroligheter i ekonomin, att politiska ledare, journalister, vittnen, med flera, skräms till att inte yttra sig. Med den lägesbeskrivningen är ökade resurser, omorganisationer samt lagskärpningar väntade. Men på samma sätt som när det gäller våld eller narkotika går det att ifrågasätta om den påstådda förändringen och den överhängande faran är korrekt och om den kriminalpolitiska prioriteringen är rimlig. Om den inte är det behövs andra motiveringar (Tham 2018, s. 133).

Att organiserad brottslighet existerar, och att det delvis är något nytt, är otvivelaktigt. Förekomsten och brukandet av olagliga skjutvapen har växt. Skrämsel från brottsliga kollektiv har inriktats på politiska ledare samt rättslig personal. Brottsliga motorcykelklubbar var nytt på 1990-talet. Den ökade mängden bedrägerier på nätet är i många fall organiserade. Minskade gränskontroller möjliggör för kriminella att ta sig in i Sverige Tham 2018, s. 133).

På samma gång går det att ifrågasätta uppgifterna om den växande organiserade brottsligheten och dess grad av fara. Frågan har ställts huruvida uttrycket organiserad brottslighet överhuvudtaget är ”analytiskt användbart för forskningen eller rättsväsendet” (Tham 2018, s. 133). Någon etablerad begreppsbestämning finns inte, vilket möjliggör skilda politiska avgränsningar (Tham 2018, s. 134).

Ledarskribenter och debattörer räknar många olika sorters brott till organiserad brottslighet. När dessa brottstyper sedan synas enskilt blir resultatet ofta att det inte är organiserad brottslighet och att den inte uppenbart har växt i antal. Polisen definierar bostadsinbrott samt häleri som organiserad brottslighet. Den brottsligheten var dock på 2010-talet mindre frekvent än den var på 1980-talet. Dock kan det ha skett en förändring gällande vilken sorts gärningsmän som begår den typen av brott. Polisen uppskattar att upp till hälften av bostadsinbrotten görs av kriminella grupper från utlandet. Beror detta på minskade gränskontroller sedan 1990-talet innebär det en ökning av organiserad brottslighet inom bostadsinbrotten. Är uppskattningen korrekt innebär det dock även en stor minskning av svenska inbrottstjuvar (Tham 2018, s. 134).

Flera påståenden från polisen om ökad organiserad brottslighet har visat sig sakna statistiskt underlag (Tham 2018, s. 134).

Säpo har meddelat att den organiserade brottsligheten ”saknar såväl avsikt som förmåga att omkullkasta det demokratiska statsskicket” (Tham 2018, s. 135).

Likgiltigheten för precision när det gäller begreppsbestämning samt metodiska definitioner av den organiserade brottsligheten behagar diverse engagemang. Sammansättningen av nöd och ovisshet möjliggör politisk ilska samt begär om upprustning. Den förment samhällsfarliga egenskapen ökar frågans vikt. Genom att peka på organiserad brottslighet ökar faran för nästan alla företeelser man önskar rusta för (Tham 2018, s. 136).

Organiserad brottslighet kan också ha en särskild användning för politiska ledare. Den möjliggör en politik grundad på straff. Behovet av medkänsla minskar om de kriminella personerna skildras som okänsliga varelser vilka därtill vanligtvis anlänt från utlandet enbart i avsikt att ägna sig åt brottsliga handlingar. Måhända är ett sådant synsätt särskilt viktigt för Socialdemokraterna vilka har ändrat sin kriminalpolitik i riktning mot ökad användning av straff och tvångsmedel (Tham 2018, s. 136).

Enligt Tham finns det stora likheter mellan dagens beskrivning av organiserad brottslighet och hur judar beskrevs före andra världskriget. Överensstämmelsen i skildringen innebär givetvis inte att det i verkligheten finns en överensstämmelse. På grund av att det handlar om något obekant går det att hänföra en gruppering vissa sätt att vara fast faktabakgrunden är oklar. Det går även att framställa en samhällelig rädsla för det obekanta. Det okända och otäcka skildras även som något vilket allmänheten tillsammans ska kämpa mot (Tham 2018, s. 137).

Tham drar paralleller till flera andra kriminologiska sammanhang där en företeelse får företräda ett större sammanhang än gärningarna i sig. Det har historiskt handlat om vuxenvärldens syn på ungdomskultur, nyktra kulturers syn på alkoholförtäring, samt den svenska synen på knark där ”något mer och större står på spel än den objektiva skadan” (Tham 2018, s. 137–138).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Sex- och våldsbrott

Bland de personer som sitter i fängelse har det skett en förändring i hur stor del som sitter för stölder och hur stor del som sitter för våldsbrott. Av alla personer i fängelse på 2010-talet var en tredjedel dömda för våldsbrott och sexbrott (Tham 2018, s. 112).

En skärpt syn på våldsbrott kom emellertid tidigare i och med brottsbalkens införande. Mord betraktades som normalbrottet vid dödligt våld i stället för dråp. Misshandel betraktades innan detta ha fått för lindrig bedömning i den rättsliga praktiken, i synnerhet jämfört med förmögenhetsbrott. Misshandel av normalgraden hade tidigare i normalfallet lett till böter. Med brottsbalken skulle det normalt leda till fängelse. De skärpta straffen för våldsbrott påverkade också påföljderna. Fler fick fängelse för misshandel och andra våldsbrott (Tham 2018, s. 112).

Den distinkta inriktningen på våld såsom kritiskt bekymmer för allmänheten inträffade emellertid längre fram i tiden. Att Olof Palme (S) mördades 1987 verkar ha satt i gång detta. En studie av ledarsidornas artiklar angående ungdomsbrottslighet styrker växlingen. Från 1986 och framåt började artiklarna handla om ungdomars våld medan de innan dess handlade om ungdomars stölder (Tham 2018, s. 112).

Även skolan ändrade arbetssätt gällande våld. Vid 1980-talets början var våld mellan elever mest något som skolan skulle klara av. Ett decennium senare underströks det att likadana regler gällde för skolan som på andra ställen och att våld därför skulle anmälas till polisen. Detta resulterade i en kraftig ökning av anmälningar av våld bland unga, vilket skolvåldet var en stor del av (Tham, 2018, s. 112–113).

Anledningen till de uppkriminaliseringar vilka genomfördes var till stor del att våldet betraktades som mer oroande än vad det gjorde tidigare och att straffet därför behövde betonas mer. Den utredningen som skulle undersöka straffen för grova våldsbrott hade fått direktiv om att samhällsförändringar hade förändrat synen på våldsbrott. Även i utredningen stod det att en ökad välfärd gjort att våldsbrott blivit ett relativt större hot (Tham, 2018, s. 112–113).

Kriminalpolitikens ökade inriktning på våld kan också beskrivas som ett byte av perspektiv från gärningsman till brottsoffer. Kriminalpolitisk debatt i slutet av 1960-talet handlade om personer som satt i fängelse. Dessa var av manligt kön och sågs nästan som offer för förhållanden de själva inte kunde rå för. Då kriminologin uppmärksammade offer för våldsbrott var det i synnerhet för att åskådliggöra att offret ”själv medverkat i sitt offerskap” (Tham 2018, s. 113). Enligt en undersökning i Sverige, gällande personer som sökt sjukhusvård på grund av våld, var mer än 50 procent av offren tidigare kända av polisen (Tham 2018, s. 113).

Brottsoffer som begrepp existerade inte i Sverige innan 1970. Brottsoffer som offentligt ärende har därefter varit tydligt märkbart. Det visar exempelvis antalet riksdagsmotioner rörande brottsoffer (Tham 2018, s. 113).

De politiska partiernas kriminalpolitiska program visar samma sak. Riksdagens partier har sedan 1960-talet gått från en inriktning på gärningsmän till en inriktning på offer. Även budgetpropositionerna visar det. Varje regering sedan 1980-talet har lagstiftat om brottsoffer. Kvinnor och barn som brottsoffer har särskilt omnämnts i strafflagstiftningen (Tham 2018, s. 114).

Det har även bildats både statliga och privata organisationer som ska hjälpa brottsoffer. Brottsoffermyndigheten hade på 2010-talet ett 60-tal anställda. Det finns även ett stort antal frivilligorganisationer som hjälper brottsoffer. Före mitten av 1980-talet fanns det knappt någon sådan. På 2010-talet fanns mer än 100 brottsofferjourer och dessutom cirka 200 kvinno- och tjejjourer (Tham 2018, s. 114–115).

En framställning av brottsoffer kan göras på olika sätt. Det kan gälla vad som räknas som ett typiskt brottsoffer, huruvida brottsoffret har skuld i brottet, hur kränkningen ser ut vid brott, vad brottsoffret behöver och vem som ska hjälpa till med det. Synen på brottsoffer påverkar politiken. Utmärkande i synen på brottsoffer i Sverige är ”politisk konsensus, nollsummespel mellan brottsoffer och gärningsman, brottsoffrets homogenitet och statens ansvar” (Tham 2018, s. 115).

Inom diskussionen om brottsoffer i Sverige är de flesta överens på så sätt att de står på brottsoffrens sida och vill hjälpa brottsoffer med olika sorters stödjande verksamhet. Det kan tyckas självklart, men så har det inte alltid varit. Det förekommer i USA kritik mot att se sig själv som offer. Brottsofferperspektivet anses av kritiker i USA vara en del av ett samhälle där människor inte vill ta ansvar för sina egna handlingar (Tham 2018, s. 115–116).

De politiska partierna i Sverige är överens om att ge stöd till brottsoffer, i synnerhet kvinnliga brottsoffer. Att det finns en enighet i brottsofferfrågan märks även i kungaparets engagemang. Kungen och drottningen har endast möjlighet att vara aktiva i samhällsfrågor där det anses råda politisk konsensus. Som en jämförelse har drottningen även engagerat sig i narkotikafrågan där det anses råda politisk konsensus. Skulle drottningen däremot engagera sig i alkoholpolitiken ”hade detta kunna utlösa en konstitutionell kris” (Tham 2018, s. 116).

Medan det råder konsensus i synen på brottsoffer varierar politikernas syn på gärningspersoner. Synen varierar när det gäller huruvida omsorg av gärningspersonen står i motsättning till omsorg av brottsoffret. Att straffa gärningspersonen betraktas i vissa fall som ett sätt att ge offret upprättelse (Tham 2018, s. 116–117).

Detta motsatsförhållande mellan gärningsmän och brottsoffer blir extra distinkt när det gäller mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot kvinnor ses i ett könsmaktsperspektiv som ett tecken på bristande jämställdhet i det större mellanmänskliga samspelet, där män är överordnade och kvinnor underordnade. Våldet anses vara ett medel för männen att behålla sin överordning. En statlig utredning avvisar medling mellan män som slår och kvinnor som blir slagna (Tham 2018, s. 117).

Något annat som utmärker framställningen av brottsoffer är att offren ses som likadana. Brottsoffer har likadana upplevelser, likadana skador och samma behov av hjälp. Likformigheten startade med att utsattheten för ett brott gick från att vara något man varit med om till ett tillstånd. Denna förändring märks från då Brottsskadenämnden övergick till Brottsoffermyndigheten 1994 (Tham 2018, s. 117).

Brottsskadenämnden hade hand om ärenden som rörde en särskild skada vilken hade uppstått på grund av brott. Sådan verksamhet finns numera i en avdelning inom Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten har det mycket bredare uppdraget att tillgodose brottsoffers intressen (Tham 2018, s. 118).

Brottsoffermyndigheten inriktar sig främst på offer för våldsbrott. Detta är logiskt eftersom myndigheten har till uppgift att handlägga ansökningar om ersättning enligt brottsskadelagen. Lagen gäller ”så gott som helt våldsbrott och andra brott mot person” (Tham 2018, s. 118). Ansökningarna till enheten som handlägger brottsskadeärenden består av en troligen typisk fördelning av våldsbrott och hot. Inom myndighetens övriga verksamhet är det däremot våld mot kvinnor och barn som prioriteras (Tham 2018, s. 118).

Som en sammanfattning finns det inom den offentliga diskussionen om brottsoffer en samsyn som gäller att problemet är stort, att det centrala i problemet är mäns våld mot kvinnor och barn, att brottsoffrens skador och behov är stora och ser likadana ut samt att den offentliga sektorn ska ta hand om brottsoffer. Våld och brottsoffer har blivit en viktigare fråga inom kriminalpolitik (Tham 2018, s. 120).

Sexualbrott har också fått ökat politiskt intresse. Våldtäkt som begrepp har utvidgats 1984, 1992, 1999, 2005 och 2013. Utvidgningen innebär att fler handlingar, som inkräktar på den sexuella integriteten, räknas som våldtäkt. Då kravet på våld vid våldtäkt blev mindre 2005 ökade anmälningarna om våldtäkt medan anmälningarna av sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande minskade (Tham 2018, s. 120).

De ökade anmälningarna om våldtäkt är därmed ett distinkt tecken på politikernas avsikt att betona att sexuella övergrepp är oacceptabelt och en avsikt att öka straffets allmänpreventiva effekt. Detta innebär dock ett politiskt problem. När våldtäkt som begrepp har blivit vidare i lagstiftningen har det på samma gång blivit svårare att bevisa att kriterierna för brottet är uppfyllda. Åklagare och domstolar menar ganska ofta att bevisningen inte räcker. Detta resulterar i en klyfta mellan antalet anmälningar och antalet domar. Detta pressar politikerna att agera. Väljer då regeringen att utvidga våldtäktsbegreppet ytterligare finns risken att klyftan mellan anmälningar och domar ökar ännu mer (Tham 2018, s. 120–121).

Domar för våldsbrott och andra brott mot person har bidragit till ökningen av fängelsebeläggningen i Sverige mer än domar för narkotikabrott (Tham 2018, s. 123).

Sammantaget finns flera olika men förbundna orsaker till utvecklingsriktningen mot brottsoffrets ökade betydelse i västvärlden: ”en tilltagande känsla av osäkerhet, behovet av att identifiera
sig med något, civiliseringsprocess och mänskliga rättigheter” (Tham 2018, s. 126). Trenden är att mer och mer betrakta mellanmänskliga bekymmer och ovälkomna situationer såsom brott begångna med uppsåt, vilka kräver rättslig prövning och sanktioner för gottgörelse. Framförallt i Sverige och Norden har även den feministiska politiken medfört krav på minskat våld mot kvinnor (Tham 2018, s. 126–127).

Emellertid finns det undersökningar som visar att brottsoffer, även de som utsatts för våld, inte är så ”straffbenägna” (Tham 2018, s. 127). Brottsoffer efterlyser information, respekt, en mer personlig behandling, ekonomisk ersättning, någon sorts kompensation från gärningspersonen och någon sorts intyg på att de är betrodda av myndigheterna. Det är inte alltid väsentligt att gärningspersonen får ett straff (Tham 2018, s. 127).

Politiker utnyttjar emellertid raskt brottsoffer för vidare kriminalpolitiska ändamål. Majoriteten av de politiska partierna pekar på brottsoffrens behov för skärpta straff. Politiker skulle i Sverige ha svårt att motivera straffskärpningar med primitiva hämndbegär. Att göra samma sak i brottsoffrens namn betyder i stället att ta parti för svaga och utsatta och kan lättare få medhåll (Tham 2018, s. 127).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Det osvenska knarket

Sveriges narkotikapolitik har tidigare handlat om att inrikta sig på produktionen och den storskaliga försäljningen. Med tiden har den ändrats så att inriktningen handlar om ringa brottslighet och konsumtionen. Polismyndigheten har lagt mer kraft på att bekämpa narkotikan. De lagförda brotten har blivit många fler. Narkotikadomar har varit en bidragande orsak till ökad beläggning i fängelserna (Tham, 2018, s. 106).

I Sverige har det ideologiska motståndet varit stort till skademinimering. Ändå har det startats program för sprututbyte, substitutionsbehandlingar och liknande. Politikerna är ändå överens om att samhället ska sträva efter att bli narkotikafritt. Narkotikaproblemen beskrivs som stora i samhället på samma gång som den svenska narkotikapolitiken beskrivs som lyckad. Från senare delen av 1960-talet till millennieskiftet dominerade narkotikabrott den offentliga diskussionen (Tham, 2018, s. 107).

Därefter har narkotika inte varit lika stort i samhällsdiskussionen. Frågan saknades i valrörelsen 2006 och valrörelsen 2010. Endast undantagsvis togs frågan upp i valrörelsen 2014. En hård syn på narkotikarelaterade brott har emellertid kvarstått. Andra västländer har sedan 2010 liberaliserat sin narkotikapolitik. Framtiden för Sveriges narkotikapolitik är därför oklar (Tham, 2018, s. 107–108).

År 1965 fanns det knappt en narkotikafråga. Därefter har frågan växt och straffen har höjts. Samhällets kostnader för att kontrollera narkotikan har ökat. Enligt Henrik Tham vore utvecklingen logisk och förståelig om vinsterna varit högre än kostnaderna. Om så är fallet granskas med en kontroll av huruvida narkotikarelaterade skador har blivit färre, alternativt huruvida läget är fördelaktigare jämfört med andra stater (Tham, 2018, s. 108).

Motiveringen till den svenska linjen i narkotikapolitiken bygger på två saker. Först handlar det om att det gjorts försök att driva narkotikaliberal politik och att det misslyckades. Under 1960-talet gjordes ett försök ”att skriva ut narkotika till brukarna efter vad de ville ha” (Tham, 2018, s. 108). Följden av detta försök ansågs vara mycket dåligt och användes senare för att argumentera mot alla försök till liberaliseringar. När försöket sedan utvärderades visade det sig att effekterna inte alls var dåliga. Antalet dödsfall, bruket av narkotika samt kriminaliteten hos de berörda patienterna var praktiskt taget oförändrat. Det fanns heller inga bevis för att detta försök lett ett ökat missbruk av narkotika hos andra människor (Tham, 2018, s. 108).

Argument nummer två för Sveriges linje i narkotikapolitiken finns i att linjen har fått till följd att inte så många unga personer testat knark, alternativt knarkar med jämna mellanrum, jämfört med andra stater i Europa. Påståendet har gått att bekräfta (Tham, 2018, s. 108).

Henrik Tham tvivlar dock på vilken vikt som ska läggas på ganska temporärt cannabisbruk i en bedömning av politisk effekt. Skadorna är i det fallet väldigt små. När det gäller det tunga eller problematiska narkotikabruket finns Sverige på genomsnittet i Europa. Men när det gäller dödsfall i samband med narkotika befinner sig Sverige på en hög nivå och har nästan 600 dödsfall om året. Dödligheten har ökat från tidigt 1970-tal och ökar mycket i en europeisk jämförelse (Tham, 2018, s. 108–109).

Henrik Tham menar därmed att kostnaderna för Sveriges narkotikapolitik är högre än vinsterna (Tham, 2018, s. 109).

Ett skäl till att Sverige, trots detta, har denna linje i narkotikapolitiken anknyter till landets välfärdsstat. Välfärdsstaten lovar att hjälpa personer som inte kan hjälpa sig själva. Det finns en hög ambition att ta hand om exempelvis människor med missbruksproblem. Den höga ambitionen gällande narkotika har, bortsett från bra effekter, lett till att skadereducering inte har accepterats inom samhällets arbete med narkotika. Måttligt narkotikabruk eller ett godtagande av att vissa förblir droganvändare beskrivs som resignation. Endast fullständig behandling anses acceptabelt (Tham, 2018, s. 110).

Välfärdsstaten kan också ha påverkat samhällets agerande mot narkotika ur en annan aspekt. Eftersom staten ansvarar för alla människors uppehälle finns det, enligt Henrik Tham, ett logiskt samband med att staten tidigt ingriper mot missbruk och, i fall det krävs, genom bestraffning och tvångsmedel (Tham, 2018, s. 110).

Även nykterhetsrörelsen har påverkat narkotikapolitiken. Nykterhetsrörelsen har varit motståndare även till måttligt drickande. Detta synsätt har överförts till synen på narkotika där det inte görs skillnad på ”lätta och tunga droger” (Tham, 2018, s. 110).

En ytterligare anledning till den svenska linjen i narkotikapolitiken handlar om en sorts nationalism. Narkotika har betraktats som något som kommer från utlandet och inte hör hemma i Sverige (Tham, 2018, s. 111).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.

Hippt och hett i kriminalpolitiken

Samhällets omställning behöver skildras på ett generellt plan. Det betyder givetvis att skildraren måste generalisera. När kriminalpolitik beskrivs så som att den gått ur en viss utgångspunkt och i en viss riktning måste det påpekas att det rör sig om förhållandevis små förändringar. Både på 1960-talet och på 2010-talet finns polis, domstolar och fängelser. Mycket är sig likt. Samtidigt har kriminalpolitiken genomgått distinkta omställningar. Några tendenser går att uttyda.

  • Expertis har bytts ut mot politisk styrning.
  • En optimistisk samhällssyn har bytts ut mot en pessimistisk.
  • En negativ syn på fängelsestraff har bytts ut mot en positiv.
  • Straffen har varit ett medel men har blivit ett mål.
  • Kriminalpolitiken har varit defensiv men har blivit offensiv.
  • Kriminaliteten har varit en fråga för Sverige men har blivit en fråga för EU och andra sammanhang över landsgränserna.
  • Kriminaliteten har handlat om enskilda gärningsmän men har blivit en fråga om grupper av brottslingar (Tham, 2018, s. 75).

Det var först efter 1965 som kriminalitet och kriminalvård tydliggjordes som särskilt ämne inom politiken. Innan dess engagerades mest tjänstemän och vetenskapsmän. De politiska partierna skiljde sig inte från varandra när det gällde kriminalpolitik. Antalet brott ökade kraftigt under två decennier efter 1945. Ändå gjordes inga riksdagspolitiska utspel om brottslighet. Men med tiden har politiska ledare fått ett ökat inflytande över hur samhället förhåller sig till brott (Tham, 2018, s. 75).

Samhällets hantering av brottslighet har inte bara förändrats på så sätt att expertis har bytts ut mot politisk styrning. Det har också gradvis blivit ökad osämja mellan politiken och expertisen. Sådant har visserligen förekommit också förut. Ibland råder oenighet inom expertisen. Det blir då politiken som får avgöra ärendet, vilket betraktas som normalt. Men frågan är om politiker måste förhålla sig till fakta. Typfall följer (Tham, 2018, s. 75–76).

Ordförande för riksdagens justitieutskott var 2001 Fredrik Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt uttryckte tvivel om huruvida Brottsförebyggande rådet beskrev utvecklingen av kriminalitet riktigt. Generaldirektören för Brottsförebyggande rådet ville diskutera med Fredrik Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt kommenterade bland annat att han ville göra skillnad på vetenskapen och politiken och att det saknades ”exakta sanningar” (Tham, 2018, s. 76).

Politikerna har också haft konflikter med domarkåren i en form som inte fanns förr. Domarna har från 1990-talet och framåt fått kritik från politiker för att ge för låga straff (Tham, 2018, s. 76–77).

Något som kan vara ett ytterligare exempel på politiseringen är att justitieministrarna under senare år inte har varit jurister. Under åren 1976 till 1982 var alla tre justitieministrar domare. Detta kan ha gjort att politikerna och expertisen då varit mer överens (Tham, 2018, s. 77).

Vissa hävdar dock att expertisens makt i själva verket har tilltagit på senare tid. Det påstås att ledande politiker anser att expertisen är mer lätthanterlig än partiernas gräsrötter. Myndigheter organiseras ofta genom New Public Management som påstås bygga på ”evidensbaserad kunskap” (Tham, 2018, s. 77).

Det har debatterats i vårt land om det är så att expertisens makt ökat på bekostnad av politiken. Utvecklingen ska i så fall bland annat bero på Sveriges medlemskap i EU. Det påstås också att Högsta domstolen driver en egen agenda som går tvärs emot riksdagsbeslut (Tham, 2018, s. 77).

Henrik Tham ifrågasätter inte beskrivningen om ett ökat expertstyre. Han är däremot tveksam till att det även skulle gälla kriminalpolitiken (Tham, 2018, s. 77–78).

Brottsförebyggande rådet består av expertis och framställer mycket material som sedan används som beslutsunderlag av politiker. Enligt Henrik Tham är Brottsförebyggande rådet ”dock tydligt ett serviceorgan till justitiedepartementet” (Tham, 2018, s. 78).

Under de 25 år som följde efter andra världskriget ökade antalet brott som aldrig förr. Ändå fanns en optimistisk syn i dåtidens kriminalpolitik. Expertisen styrde och ansåg att vetenskap skulle kunna lösa problem med brottslighet. Samhällsförändringar och stöd åt de fattiga var tänkt att bryta utvecklingen med ökad brottslighet (Tham, 2018, s. 79).

En optimistisk samhällssyn byttes sedan ut mot en pessimistisk. Detta återspeglas i mediernas rapportering. Året 1955 sågs brottslighet bland unga som ett problem som skulle lösas genom samhällsutveckling. På 1970-talet fanns mycket kritik av hur samhället hanterade brottsligheten. Samtidigt fanns en optimistisk syn på att samhället skulle kunna förändras till det bättre. Under 1990-talet blev samhällssynen tydligt präglad av pessimism. Synen på framtiden var mörk (Tham, 2018, s. 79–80).

Vid millennieskiftet uttryckte många politiska ledare att de var oroliga för hur kriminaliteten förändrades, särskilt vad det gällde dödligt våld (Tham, 2018, s. 80).

Från 1960-talet och framåt har det gjorts ”både en utvidgning och en begränsning av det straffbara området (Tham, 2018, s. 81).

Utvidgning betyder ”kriminaliseringar, inklusive utvidgning av det straffbara området, mer ingripande påföljder, straffskärpningar och utvidgning av processuella tvångsmedel” (Tham, 2018, s. 81).

Begränsning betyder betyder motsatsen, alltså att ”handlingar har avkriminaliserats, straffskalorna reducerats eller tvångsåtgärder på annat sätt minskats” (Tham, 2018, s. 81).

Under perioden 1965 till 2017 gjordes till en början många begränsningar. Begränsningarna blev färre med tiden och från 2006 och framåt gjordes nästan inga begränsningar. Under samma period har antalet utvidgningar ökat (Tham, 2018, s. 83–84).

Denna utveckling kan beskrivas som att kriminalpolitiken har varit defensiv men har blivit offensiv (Tham, 2018, s. 84).

Den nutida politiken för straffrätt är offensiv vilket betyder att straffen är ett verktyg för samhällsförändringar. Det saknas någon riktig spärr för hur mycket straffen kan utvidgas. Rättssäkerheten får en mindre betydelse (Tham, 2018, s. 84).

Begränsningarna och utvidgningen av straffrätten har motiverats med ideologiskt eller teoretiskt underlag. Viktigaste teorierna handlar om att straffet ska avskräcka och fostra människor från att begå brott, att avskräcka individen från att begå brott, behandling och inlåsning för att förhindra brott samt straff som självändamål (Tham, 2018, s. 84–85).

Den första och den andra teorin, som kallas ”allmänprevention genom allmän avskräckning och moralbildning” (Tham, 2018, s. 84) samt ”individualprevention genom individuell avskräckning, rehabilitering och inkapacitering” (Tham, 2018, s. 85) är vanligen betecknade ”relativa teorier” (Tham, 2018, s. 85). Den tredje teorin, som kallas ”straffvärde” (Tham, 2018, s. 85) brukar betecknas som en ”absolut teori” (Tham, 2018, s. 85).

Teorier som är relativa vill att straffen ska vara en sorts verktyg i brottsbekämpningen. Teorier som är absoluta har ”straffet som mål i sig, t.ex. genom att skipa rättvisa oavsett eventuella brottspreventiva effekter” (Tham, 2018, s. 85).

Skälet att bestraffa något kan också handla om att göra en markering eller skicka en signal om att något är fel. Lagen har ett symboliskt värde som är viktigare än den effekt som lagen får (Tham, 2018, s. 85).

Inte någon av de tidigare nämnda teorierna innebär nödvändigtvis att straffen ska utvidgas eller begränsas. Viktigt för lagen är att straffet ska avskräcka och fostra människor från att begå brott. Det ska vara svårt att göra fel, vilket samhället ser till genom att hota med bestraffning vilket får brottslighet att ingalunda ses som något bra val. Synsättet innebär emellertid i vissa fall minskad bestraffning. Bestraffning kan innebära en kostnad för samhället och ett onödigt hårt straff innebär en onödig kostnad (Tham, 2018, s. 86).

Också teorier om individualprevention skulle kunna resultera i både begränsningar och utvidgningar i strafflagstiftningen. Ska en individ avskräckas är det möjligt att bestraffningen ska bli hårdare för återfallsförbrytare. Även för individualprevention innebär dock ett onödigt hårt straff en onödig kostnad (Tham, 2018, s. 86).

Behandling anses vanligtvis vara något annat än bestraffning och har bland annat motiverat minskad användning av fängelsestraff. Att spärra in en person under lång och obestämd tid har dock förekommit även med behandling som argument (Tham, 2018, s. 86).

Inkapacitering associeras ofta med längre fängelsestraff. Men om kriminalpolitiken har som utgångspunkt att endast personer som är farliga måste vara inspärrade innebär det att majoriteten kan släppas fria (Tham, 2018, s. 86).

Även teorier om straffvärde är möjliga att använda i både begränsningar och utvidgningar av strafflagstiftningen. En särskild typ av brott är möjligen i dagsläget viktigare att bestraffa samtidigt som ett hårt straff för ett annat brott numera betraktas som orimligt (Tham, 2018, s. 86).

Straff med symboliskt värde kan givetvis motivera högre straff som en markering att frågan är viktig. Emellertid kan också ett sänkt straff vara en markering om att ett land är modernt och humant (Tham, 2018, s. 86).

Vilken påverkan teorier eller argument har på begränsningar och utvidgningar i strafflagstiftningen är därmed något som måste avgöras genom datainsamling. Genom undersökning av de argument som funnits i propositioner från och med det sena 1960-talet går det att se att teorier om allmänprevention är i majoritet. Denna teori används i princip bara i samband med utvidgningar i strafflagstiftningen. Utvecklingar av argumentationen saknas normalt i dessa propositioner. Argumenten är endast att en utvidgning väntas minska brottsligheten (Tham, 2018, s. 86–87).

Möjligen skulle även tankar om inlåsning för att förhindra brott samt individualprevention kunna vara en del av argumenten. Individualpreventionens effekt kan vara svår att skilja från allmänpreventionen (Tham, 2018, s. 87).

Individualprevention har dock på 1970-talet brukats som argument för minskad användning av fängelsestraff. Om återfallsförbrytare anses vara en särskild sorts personer med sociala och ekonomiska handikapp har straffet ingen påverkan för att avskräcka dessa personer (Tham, 2018, s. 87).

Argument om behandling är nästan alltid sammankopplade till minskad användning av fängelse. Att frihetsberöva en person anses vanligen vara negativt för behandlingen. Ett fåtal exempel finns när argument om behandling har använts för utvidgningar i strafflagstiftningen. Det handlar då om narkotikabrott och personer anses behöva frihetsberövas för att kunna behandlas (Tham, 2018, s. 87–88).

Resonemang om straffvärde finns på sätt och vis vid några fall av begränsningar i strafflagstiftningen. Det har bland annat rört politiska demonstrationer, pornografi och abort. Samtliga av dessa begränsningar gjordes under socialdemokratisk regering mellan 1965 och 1976. Senare har straffvärdesargument vanligen använts för utvidgningar i strafflagstiftningen (Tham, 2018, s. 88).

Skärpta straff har införts utan argument om minskad brottslighet. Skärpta straff har i vissa fall ansetts vara ett självändamål för att visa att brotten är allvarliga. Det har har också införts för att domstolar ska kunna anpassa straffen mer efter situationen. Om det maximala straffet är högre kan domstolen i högre grad göra skillnad på brottsliga gärningar som är mer eller mindre allvarliga (Tham, 2018, s. 89).

Gällande lagar med symbolvärde har detta argument nästan alltid brukats för utvidgningar i strafflagstiftningen. Det handlar om att samhället ska ta avstånd från exempelvis knark, rasism eller prostitution (Tham, 2018, s. 89).

Individualprevention, närmare bestämt argument om behandling, har varit vanligast när begränsningar i strafflagstiftningen har gjorts. Dessa har blivit mindre vanliga med tiden. Annan teori har använts för utvidgningar i strafflagstiftningen. Straffet som mål i sig har blivit har med tiden blivit ett vanligare argument för utvidgningar i strafflagstiftningen, i synnerhet för våldsbrott och brott gällande narkotika (Tham, 2018, s. 90).

Brottsförebyggande arbete har blivit allt mer viktigt inom politiken som rör brottslighet. Brottsförebyggande rådet har varit en del av det. Brottsförebyggande handlar om att insatser är önskvärda före ett brott har begåtts. Det kan till exempel handla om insatser i barnfamiljer som har det svårt (Tham, 2018, s. 90–91).

Brottsförebyggande arbete handlar vanligen inte om att straffa brottslingar. Däremot kan själva tankemodellen om brottsförebyggande återspeglas i utvecklingen av strafflagstiftningen. Bestraffning görs normalt för att ”gärningen medför en skada eller en fara för skada” (Tham, 2018, s. 91). En trend i den nutida lagstiftningen gäller att fara anses viktigare. De senaste 50 åren har narkotikarelaterade brott varit en viktig politisk fråga. Detta betraktas som lagstiftning om fara (Tham, 2018, s. 91).

Något som hör ihop med brottsförebyggande arbete är ett krav på att olika deltar av samhället ska samverka. Detta krav gäller både offentlig sektor, föreningar och privatpersoner. Det finns också särskild samverkan endast mellan olika myndigheter mot brott (Tham, 2018, s. 91).

Att informera människor om hur de ska skydda sig mot brott görs till exempel i samarbete med Brottsförebyggande rådet. Mellan tidigt 1970-tal och fram till sent 1990-tal hade polisen som uppgift att undervisa i skolor. Därefter har polisen inte haft samma tydliga roll i skolan. Däremot ska skolorna alltjämt undervisa i ”lag och rätt, där skoleleverna ska fostras till ansvarstagande individer” (Tham, 2018, s. 92).

Vad denna samverkan ger i praktiken är dock oklart. Trenden är däremot tydlig. Brottsförebyggande arbete präglar allt större delar av vårt samhälle (Tham, 2018, s. 92).

En utveckling som rör både lagarna och polisens arbete är internationaliseringen. Vårt land behöver numera anpassas till bestämmelser utomlands. Vissa bestämmelser har funnits länge, exempelvis bestämmelser inom FN. Många problem av internationell karaktär uppstod efter Sovjetunionens upplösning. Säkerhetspolitik har fått en större roll i samhället. Flyktingar, terrorism samt kriminella organisationer påverkar lagar och polisens samverkan. Att Sverige gått med i EU har också gjort att kriminalpolitiken anpassats efter EU-gemensamma bestämmelser (Tham, 2018, s. 92–93).

Den politiska debatten är, trots detta, fortfarande mestadels kopplad till läget i Sverige (Tham, 2018, s. 94).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.

Knark, porr och politiker

Året 1965 var det mycket på gång inom kriminalpolitiken. Brottsbalken hade börjat gälla. Polisen hade förstatligats och var tänkt att bli mer verkningsfull. Det fanns planer på flera nya fängelser av en ny typ, bland annat i Kumla, som skulle minska återfall i brott. Sverige hade också fått sin första kriminologiprofessor (Tham, 2018, s. 50).

Mycket kom att förändras. Nästa år startades en organisation med namnet KRUM. Organisationen ville förändra fängelserna till att bli mer människovänliga och att fångarna skulle få fler rättigheter. Tidigare hade politiska partier i Sverige inte haft någon uttalad kriminalpolitisk inriktning. Partierna började framhålla kriminalpolitiken och fokuserade på det negativa med fängelsestraff (Tham, 2018, s. 50).

En stor och tidig seger för KRUM var att de planerade storskaliga fängelserna inte byggdes som planerat. Fängelser av den typen ansågs inte vara människovänliga. KRUM fick stöd av kriminalvårdsanställda, författare och politiker i en kampanj mot fängelsebyggandet. Utöver att fängelsebyggandet inte blev som planerat började fångar på olika fängelser strejka. Majoriteten av alla fängelser fick ”förtroenderåd” för fångar (Tham, 2018, s. 51).

KRUM kan ses som en del av det som senare kallats 68-rörelsen. Rörelsen var kritisk mot hur samhället hanterade avvikande beteenden (Tham, 2018, s. 51).

Utöver KRUM bildades andra föreningar som arbetade med frågor som rörde drog- eller alkoholproblem och psykisk ohälsa. Dessa föreningar lyckades få gehör för sin kritik. Den allmänna debatten under 1970-talet innehöll förslag om sänkta straff, behandlingar som alternativ till straff, samt åtgärder för att förebygga brott (Tham, 2018, s. 51–52).

Vid samma tid blev narkotika ett samhällsproblem på ett nytt sätt i Sverige. Narkotika var inget nytt men bruket kopplades nu ihop med ”kriminella subkulturer” (Tham, 2018, s. 52).

Även narkotika blev ett debattämne i offentligheten, bland annat i tv och tidningar. Narkotikabruk beskrevs som en sjukdom som vem som helst kunde smittas av (Tham, 2018, s. 52).

En annan förening, RFHL, hade bildats 1965. RFHL ville ha en ”mer liberal och icke-alarmistisk” (Tham, 2018, s. 52) narkotikapolitik. En motsatt ståndpunkt hade RNS som ville ha en restriktiv hållning till narkotika och förespråkade rättsliga påföljder samt tvingande vård. RNS samarbetade med polisen och efter hand lyckades organisationen påverka politiken inom området (Tham, 2018, s. 52).

RFHL förespråkade i 1970-talet narkotikadebatt frivilliga åtgärder medan RNS ville ha tvångsmedel. En viktig sakfråga handlade om användning av metadon för att ersätta andra droger (Tham, 2018, s. 52–53).

När fler pratade om kriminalpolitik blev det också viktigt för de politiska partierna. För första gången blev kriminalitet en valfråga i Sverige 1973. Ungefär samma situation uppstod i andra länder (Tham, 2018, s. 53).

Socialdemokraterna, som hade regeringsmakten, tillsatte en kommission för att ta fram förslag som skulle minska brottsligheten och förbättra ordningen. Resultatet blev bland annat fler poliser, skärpta regler om pornografi samt möjlighet för polisen att tillfälligt omhänderta människor (Tham, 2018, s. 53).

Myndigheten Brottsförebyggande rådet bildades 1974. Myndigheten ägnade sig bland annat åt forskning och statistik om brott i ett brottsförebyggande syfte (Tham, 2018, s. 53).

Ekonomisk brottslighet var också en politisk fråga. Enligt Henrik Tham var prioriteringen av ekonomisk brottslighet något som hörde till vänstern och Socialdemokraterna (Tham, 2018, s. 53–54).

Brottsligheten ökade under åren 1965 till 1976. Förslag på lösning var att anställa fler poliser och polisen skulle avlastas genom att slippa hantera exempelvis felparkeringar. Narkotikabrott och trafiksituationen var två ämnen som diskuterades flitigt (Tham, 2018, s. 54).

Trots detta var det flera gärningar som avkriminaliserades dessa år. Skärpta straff fördes dock in gällande narkotika och ekobrott (Tham, 2018, s. 54).

Fångarna i fängelserna föreslogs få utökade rättigheter och möjligheter att kommunicera med omvärlden (Tham, 2018, s. 54).

Justitieminister från 1969 till 1976 var Lennart Geijer. Han menade att ett samhälle som var mer solidariskt på alla områden skulle förebygga kriminalitet. Endast ”de verkligt farliga” (Tham, 2018, s. 55) skulle sitta i fängelse och antalet fångar sjönk också (Tham, 2018, s. 55).

Lennart Geijer (S) kom i konflikt med höga tjänstemän som inte hade samma syn på hur samhället skulle hantera kriminalitet (Tham, 2018, s. 55).

Under åren 1965 till 1976 hände mycket inom kriminalpolitiken. Till slut började politiska motsättningar visa sig, dessa skulle bli mer uppenbara (Tham, 2018, s. 55).

En borgerlig regering bildades 1976. De borgerliga partierna var inte överens om kriminalpolitiken. Detta, och att alla justitieministrar hade varit domare satte sin på politiken gällande kriminalitet. Brottsbekämpning prioriterades framför brottsförebyggande åtgärder (Tham, 2018, s. 56).

De borgerliga justitieministrarna var dock fortfarande kritiska till fängelsestraff och ville minska användningen av fängelser (Tham, 2018, s. 56).

Samhällsekonomin ansågs vara i ett läge som minskade möjligheten dyra satsningar. Antalet brott ansågs vara för många och kosta för mycket (Tham, 2018, s. 56).

Synen på narkotika blev skarpare och ändrade karaktär. Åren innan den borgerliga regeringen hade topparna inom narkotikahandeln varit i fokus och grova narkotikabrott hade fått skarpare påföljder. Lagar och polisens resurser fokuserade nu på narkotikabrukarna (Tham, 2018, s. 56–57).

Det blev möjligt att tvinga fångar, som misstänktes ha använt narkotika, till urinprov (Tham, 2018, s. 57).

Porr hade blivit lagligt 1970. Det blev under tidigt 1980-tal olagligt att ”anordna offentlig pornografisk föreställning” (Tham, 2018, s. 57). Det gjordes också andra ändringar av lagar som hade att göra med brott som riktade sig mot kvinnor (Tham, 2018, s. 57).

Straffen mildrades på så sätt att fängelsestraff skulle användas mindre. Dessa ambitioner till trots ökade andelen upptagna platser i fängelserna. Den ökade beläggningen handlade mest om människor som dömts för våldsbrott, narkotikabrott och ekobrott, vilket var brott som prioriterats av rättsväsendet. Det rörde sig om brottslingar i något högre åldrar som oftare blev återfallsförbrytare (Tham, 2018, s. 57).

Under åren 1976 till 1982 riktades kritik mot inriktningen på behandling av brottslingar inom kriminalpolitiken. Inriktningen ansågs vara verkningslös och orättvis (Tham, 2018, s. 58).

En ny socialdemokratisk regering tillträdde 1982. Hela samhällets betydelse för brottsförebyggande arbete återkom i politiken. Narkotika- och trafikbrott sågs som de viktigaste problemområdena i kriminalpolitiken. En skillnad jämfört med tidigare S-regeringar var att kvinnomisshandel, sexbrott och brottslighetens offer betonades. Allmänhetens oro över kriminaliteten fick också stort utrymme (Tham, 2018, s. 59).

S-regeringen lät också utreda den ekonomiska brottsligheten i landet. Utredningen fick kritik för att överdriva ekobrottens omfattning (Tham, 2018, s. 59).

En annan kritik handlade om att synen på ekobrott var partipolitiskt färgad. Vänstern ville ha hårdare kontroller av företag medan de högern ville ha hårdare kontroll av arbetarna och friare tyglar för företag. Därefter minskade det politiska intresset för ekobrott (Tham, 2018, s. 60).

Synen på straff ändrades på så sätt att behandlingsprincipen byttes ut mot en princip om straff. ”Brottets svårhetsgrad och inte gärningspersonens vårdbehov skulle vara avgörande för samhällets reaktion” (Tham, 2018, s. 61).

Lagstiftningen förändrades så att det blev större möjligheter att utdöma hårdare straff för återfallsförbrytare (Tham, 2018, s. 61).

Risken för narkotikabrott avgjorde om en dömd person skulle placeras på ”öppen eller sluten anstalt” (Tham, 2018, s. 61–62). Narkotikakonsumtion blev olagligt 1988 (Tham, 2018, s. 62).

Ambitionen att ha färre personer i fängelse kvarstod. Antalet fångar slutade öka efter att modellen med villkorlig frigivning efter halva fängelsestraffet, för vissa fångar, började gälla 1983. Det tillkom även alternativ till fängelse så som samhällstjänst (Tham, 2018, s. 62).

Promillegränsen för rattfylleri sänktes. En lagändring gjorde dock att färre personer dömdes till fängelse för brottet (Tham, 2018, s. 62).

Efter 1985 blev fler dömda till livstids fängelse trots att antalet mord inte ökade i proportion till detta. Därefter blev regeringarna också mindre benägna att omvandla fängelse på livstid till fängelse på bestämd tid. Något som också ökade mängden fångar på livstid var att morddömda mer sällan dömdes till ”sluten psykiatrisk vård” (Tham, 2018, s. 62).

Under perioden 1965 till 2017 var valet till riksdagen 1991 det val som präglades mest av kriminalpolitiken. Borgerligheten hade som krav att frigivning efter halva fängelsestraffet inte skulle förekomma. Borgerliga partierna krävde också att narkotikabruk skulle kunna bestraffas med fängelse. Kritik kom från Moderaterna som ansåg att permissionerna var för generösa och fängelsestraffen inte tillräckligt långa. Slagord som anspelade på detta präglade Moderaternas valaffischer (Tham, 2018, s. 62–63).

Vid riksdagsvalet 1991 valdes också det nya partiet Ny demokrati in. Detta parti ville minska flyktinginvandringen och brottsligheten. Partiet gjorde en koppling mellan invandring och kriminalitet. Ny demokrati lyckades inte få någon riksdagsplats i nästa riksdagsval (Tham, 2018, s. 63).

Det socialdemokratiska partiet hamnade i valet 1991 i försvarsställning vad det gäller kriminalpolitiken. Socialdemokraterna hade ingen plan. Därför hade Socialdemokraterna ambitionen att avstå från att debattera kriminalpolitik med de andra partierna. Partiprogrammet som Socialdemokraterna antagit inför valet saknade rättsliga frågor. Justitieministern Anna-Greta Leijon (S) hade några år tidigare meddelat att det, ur hennes synvinkel, saknades kriminalpolitiska skillnader på det egna partiet och de borgerliga (Tham, 2018, s. 63).

Efter valet 1991 tillträdde en regering bestående av fyra borgerliga partier. Den nya justitieministern blev Gun Hellsvik. Den kriminalpolitiska retoriken blev skarpare med utspel om bland annat hårdare straff. Det fanns en hotbild om att brottslighet från de gamla öststaterna skulle komma till Sverige (Tham, 2018, s. 63).

Fyrpartiregeringen kritiserade hur Socialdemokraterna tidigare hade agerat kriminalpolitiskt. De borgerliga menade att Socialdemokraterna fokuserat för mycket på brottslingarna och för lite på brottsoffren. De borgerliga meddelade dock att det skulle ta lång tid att komma till rätta med de fel som Socialdemokraterna ansågs ha begått (Tham, 2018, s. 63).

Fyrpartiregeringen lät inrätta Brottsoffermyndigheten som skulle arbeta med brottsoffrens frågor. En del av denna myndighet blev Brottsofferfonden som skulle ge ekonomiskt stöd åt verksamhet till gagn för brottsoffer. Denna fond fick sin finansiering genom att personer som dömdes till fängelse fick betala en avgift (Tham, 2018, s. 64).

Den borgerliga regeringen lät utreda fängelsevistelser. Utredningen föreslog att det som tidigare kallats kriminalvård skulle kallas fängelsestraff. Utredningen hade dock kvar den tidigare uppfattningen att ”frihetsstraffet har negativa effekter för den dömdes anpassning i samhället” samt underströk att det var viktigt att fångarna vårdades. Konkreta ändringsförslag gällde bland annat om att hindra narkotikabruk i fängelset (Tham, 2018, s. 64).

Den borgerliga regeringen tog bort möjligheten till frigivning efter halva fängelsestraffet. Den införde också på nytt en regel om att fångar dömda fängelsestraff från en månad och två år inte skulle frigivas förrän två tredjedelar tiden gått (Tham, 2018, s. 64).

Narkotikabruk skulle nu kunna bestraffas med fängelse. Därigenom blev det möjligt för polisen att tvinga misstänkta narkotikabrukare att lämna blodprov eller urinprov (Tham, 2018, s. 64).

Möjligheten att få samhällstjänst i stället för fängelse började gälla i hela landet efter att detta funnits på försök på vissa platser. Försök startade också med ”intensivövervakning med elektronisk kontroll som ersättning för fängelse upp till två månader” Tham, 2018, s. 65).

Ny lagstiftning inom rättspsykiatrin gjorde att sinnessjukdom och liknande begrepp i stället skulle benämnas ”allvarlig psykisk störning” (Tham, 2018, s. 65). Propositionen innehöll en anmärkning om att ändringen kunde medföra att färre personer skulle dömas till ”psykiatrisk tvångsvård” (Tham, 2018, s. 65).

Det blev en socialdemokratisk valseger 1994. Laila Freivalds blev på nytt justitieminister. Thomas Bodström blev hennes efterträdare år 2000. Det socialdemokratiska partiet hade nu delvis omvärderat sin kriminalpolitik. Socialdemokraterna förespråkade nu både brottsförebyggande åtgärder, behandling och ”en sträng syn på individers brott” (Tham, 2018, s. 65–66).

När Sverige blev medlem i EU skulle det påverka juridiken (Tham, 2018, s. 66).

En utredning resulterade i en plan för Socialdemokraternas kriminalpolitik. Detta grundade sig bland annat på kriminologisk teori om tillfällesstruktur. Det vill säga att antalet tillfällen att begå brott ska bli färre. Även näringslivet skulle engageras i arbetet med att minska brottstillfällen (Tham, 2018, s. 66–67).

Det brottsförebyggande arbetet skulle decentraliseras vilket konkret skulle bland annat genom brottsförebyggande råd på kommunnivå (Tham, 2018, s. 67).

Möjligheten till att ha elektronisk övervakning i stället för fängelse skulle nu kunna användas även för sex månaders fängelsestraff (Tham, 2018, s. 67).

Förslag togs fram om nya lagar angående brott riktade mot kvinnor (Tham, 2018, s. 67). Den nya brottet ”grov kvinnofridskränkning” (Tham, 2018, s. 68). innebar att flera ringa brott mot en kvinna i nära relation räknades ihop till ett grovt brott. Om sådana upprepade kränkningar riktades mot andra anhöriga kallades brottet ”grov fridskränkning” (Tham, 2018, s. 68). Ett annat nytt brott i samma proposition var lagen om sexköp (Tham, 2018, s. 68).

Frågeställningen huruvida prostitutionen skulle vara olaglig hade utretts flera gånger. Laila Freivalds (S) påpekade 1997 att det fanns en risk att sexhandeln skulle bli dold och att sexsäljare skulle få det svårare att leta efter stöd. Det feministiska argumentet och signalvärdet vägde dock tyngre än tänkbara nackdelar (Tham, 2018, s. 68). Ytterliggare ett nytt sexbrott lades till i lagboken, ”människohandel för sexuella ändamål” (Tham, 2018, s. 68).

Möjligheten att bli frigiven efter halva fängelsestraffet upphävdes, också för dem som dömts till två år eller mer i fängelse (Tham, 2018, s. 69). Den nya påföljden ”sluten ungdomsvård” sattes in år 1999 och kunde ges till yngre brottslingar i stället för fängelsestraff (Tham, 2018, s. 69).

Antalet anmälda brott var praktiskt taget oförändrat under Socialdemokraternas regeringsinnehav (Tham, 2018, s. 69).

I valrörelsen till valet 2006 oroade sig den borgerliga Alliansen för den ökade brottsligheten. Det krävdes krafttag (Tham, 2018, s. 70).

Den borgerliga Alliansen vann valet och Beatrice Ask (M) blev justitieminister. Kriminalpolitiken innebar en ”stark expansion av straffrätten” (Tham, 2018, s. 70).

Straffet för mord skärptes. Det längsta tidsbestämda straffet för mord höjdes från tio till arton år (Tham, 2018, s. 71).

Skärpningar eller utvidgningar gjordes även av bland annat vålds-, sexual-, och vapen brott. Det infördes också en ny kategorisering där vissa brott inte bara kunde betraktas som grova utan synnerligen grova. Mord upphörde helt att preskriberas (Tham, 2018, s. 71).

Antalet poliser ökade under Alliansen till 20 000, vilket var en ökning på 2 500. Syftet var bland annat att uppklaringen av brott mot personer skulle öka. Så blev det inte (Tham, 2018, s. 71).

Under åren 2006 till 2014 minskade antalet intagna i fängelse och häkte. Vissa fängelser stängde. Antalet dömda fängelsestraff minskade också. Den minskningen borde ha sin förklaring i en successiv minskning av ”antalet som debuterar och därefter fortsätter med brott” (Tham, 2018, s. 71–72).

Socialdemokraterna bildade regering tillsammans med Miljöpartiet efter valet 2014. Regeringspartierna var i minoritet i riksdagen men Alliansens partier gjorde en överenskommelse om att inte rösta emot regeringsbudgeten. När det gällde övriga frågor kunde S och MP inte ta för givet att riksdagen skulle ge sitt stöd (Tham, 2018, s. 72).

Kriminalpolitiken var ingen huvudfråga för Miljöpartiet. Partiet krävde förändringar inom området, men sorterade in dessa under andra rubriker, så som feminism (Tham, 2018, s. 72).

Det socialdemokratiska partiet hade däremot gjort kriminalpolitiska utspel inför valet. S sade sig både vilja ha både brottsbekämpning och brottsförebyggande åtgärder (Tham, 2018, s. 72–73).

Justitieminister blev Morgan Johansson (S). Fram till och med 2016 hände inga stora förändringar i antalet brott. Beläggningen på fängelserna minskade fortfarande (Tham, 2018, s. 73).

Hösten 2015 kom många asylsökande till Sverige. Det blev på nytt debatt om brott bland invandrare. Polisen definierade ett antal områden i landet som ”utsatta” (Tham, 2018, s. 73).

Straffen skärptes för bland annat våldsbrott och sexbrott. En ny kategorisering infördes: ”synnerligen grovt narkotikabrott” (Tham, 2018, s. 73).

Henrik Thams analys sträcker sig fram till augusti 2017 (Tham, 2018, s. 72).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Statistiken bakom skurkarna

Ökar brottsligheten i Sverige? Kriminologen Henrik Tham beskriver brottsutvecklingen så här.

Lagligen lånad. Henrik Thams bok om kriminalpolitik. Foto: Erik Hjärtberg

När det gäller antalet anmälda brott så har de ökat ordentligt åren 1965 till 2016 men de ökar inte längre i lika hög takt.

Stölder och liknande brott har under dessa år varit den största delen av anmälningarna. Dessa har ökat fram till 1990-talet och därefter minskat i andel.

Den största ökningen är bland annat misshandel och narkotikabrott. Det finns dock andra sätt att mäta brottslighet än anmälningar. Enligt enkätundersökningar och sjukhusens uppgifter om skador orsakade av våld ökar våldsbrotten inte.

När det gäller narkotikabrotten påverkas siffrorna av hur lagstiftningen förändrats och i vilken mån polisen har prioriterat narkotikabrott.

Sedan år 2000 är det bedrägerier som har ökat mest i antal, till största delen bedrägerier på internet. Bortsett från bedrägerier har polisanmälda brott nästan inte ökat efter millennieskiftet.

Andelen brott som klaras upp har minskat under åren 1965 till 2016. Lagföringar innebär brott som lett till dom, åtal, strafföreläggande eller ordningsbot. Under senare år har polisen själv stått för de flesta lagföringarna som varit ordningsböter, varav de flesta rört trafikbrott. De andra lagföringarna har minskat lite.

Andelen unga personer som lagförs för brott har minskat. Något långsammare har också andelen återfallsförbrytare minskat.

Hur stor andel av befolkningen som sitter i fängelse har gått i vågor under åren. Efter 2007 har andelen minskat. Under senare år är det vanliga att fångarna dömts för våldsbrott och narkotikabrott. Förut var det mest stöld som fångarna dömts för. Jämfört med förr är dagens fångar äldre, får sitta längre i fängelse, saknar mer frekvent arbete och anses mer frekvent vara missbrukare, i synnerhet narkotikamissbrukare.

Henrik Tham bygger sina påståenden på data som systematiskt har samlats in. Enligt honom strider hans påståenden mot vad som brukar nämnas när dessa frågor debatteras inför allmänheten. Även om det kan finnas undantag anser han att det finns belägg för följande.

  • Brottsligheten ökar inte längre i lika hög takt.
  • Våldet ökar inte.
  • Brottslingarna blir inte yngre.
  • Att färre brott klaras upp leder inte till ökad brottslighet.
  • Det blir inte vanligare att samma person upprepade gånger begår brott.
  • Brottsligheten minskar eller ökar inte beroende på sannolikheten för fängelsestraff.
  • Människors oro för brott har minskat.

Källa: Tham, Henrik. ”Brotts- och reaktionsutvecklingen”. I Kriminalpolitik : brott och straff i Sverige sedan 1965, 27–49, 2018.

Manschettbrott

Frågan om brottslighet hos personer som inte tillhör underklassen utan har en etablerad position i samhället har i den engelskspråkiga kriminologin tidigare kallats white-collar crime. Detta begrepp har kritiserats för att vara luddigt.1

Numera används begreppet occupational crime om brott som begås av personer inom företag för att individen ska tjäna på det. Ibland riktar sig brottet mot det egna företaget. Begreppet corporate crime används för sådana brott som begås av personer inom företag för att företaget ska tjäna på det.2

I Sverige använder man sedan 1970-talet begreppet ekonomisk brottslighet. Att definiera detta begrepp har visat sig vara svårt. De flesta försöken till definition handlar om att brotten görs i vinstsyfte, upprepade gånger och inom ramen för näringsverksamhet som i sig inte är kriminaliserad.

De teorier som används vid analyser av ekonomisk brottslighet skiljer sig i princip inte från de teorier som används för att förstå den traditionella brottsligheten.

Även inom ekobrottsforskningen finns teorier som inspirerats av marxismen. En teori hävdar att kapitalismens syn på allting som varor, och dess strävan efter vinstmaximering, är det vanligaste motivet till brott inom företagande.

Frågan om företags brottslighet är dock underordnad inom marxistisk kriminologi. Ser man kapitalägarna som den härskande klassen blir kapitalägarnas brott egentligen en avvikelse. Kapitalismens dominans anses leda till att lagstiftningen utformas efter dess behov. En vinstmaximering kan alltså ske utan att kapitalägarna behöver bryta mot lagar som de själva varit med och skapat.

Rational choice-teorin har en ganska central roll bland de teorier som används för att förklara ekobrott.3

1. Sarnecki, Jerzy. ”Forskning om ekonomisk brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 323–349, 2003.
Horsley, Mark. ”White-collar crime”. I Shades of Deviance : A Primer on Crime, Deviance and Social Harm, 139–142, 2014.
2. Sarnecki, Jerzy. ”Forskning om ekonomisk brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 323–349, 2003.
Monaghan, Mark. ”Corporate crime”. I Shades of Deviance : A Primer on Crime, Deviance and Social Harm, 215–217, 2014.
3. Sarnecki, Jerzy. ”Forskning om ekonomisk brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 323–349, 2003.

Det obrottsliga Japan

I början av förra seklet fanns det förväntningar om att välståndets utveckling och utjämningen av samhällsklyftor skulle leda till minskad brottslighet. Dessa förväntningar har inte infriats och det ökade välståndet visade sig vara relaterat till en ökad brottslighet.

En tänkbar förklaring till brottslighetens ökning under förra seklet är den ökning av tillfällen till brott som var en konsekvens av det ökade välståndet. Snabbköpsbutiker, bilismens utveckling och mobiltelefonernas utbredning är några av de faktorer som ökat tillfällen till egendomsbrott.

Tillfällesstrukturen är dock inte den enda faktor som svarar för brottslighetens ökning. Brottsligheten har inte ökat i alla länder där välståndet har ökat. Medan brottsligheten ökat kraftigt i Sverige under efterkrigstiden har brottsligheten i Japan stannat på samma nivå under den perioden. Detta trots att även Japan fått ett ökat välstånd. Förklaringen är troligen skillnaden i social kontroll.

Främst är det den informella kontrollen inom familjen, grannskapet och arbetslivet som har minskat i västvärlden. Samhället har försökt kompensera denna förlust av kontroll genom utbyggnad av olika myndigheter som står för en mera formaliserad form av kontroll. Den kraftiga utbyggnaden av skolväsendet är troligen det tydligaste tecknet för denna utveckling. Det verkar dock inte vara möjligt att helt kompensera den minskade informella kontrollen genom formella kontrollsystem. Åtminstone inte i ett mångkulturellt demokratiskt samhälle.

Den minskade sociala kontrollen har dock olika påverkan på människor i olika samhällsklasser. Därför är även teorier som bygger på skillnader mellan fattiga och rika användbara.

Källa: Sarnecki, Jerzy. ”Brottsnivå och samhällsförändringar”. I Introduktion till kriminologi, 289–322, 2003.

Det sociala arvet

Integrerade teorier handlar helt enkelt om att kombinera flera kriminologiska teorier med varandra.

Ett exempel är Thornberrys interaktionistiska teori, från 1996, som är en kombination av Hirschis sociala band-teori och Akers inlärningsteori. Thornberry ansåg sig med hjälp av dessa skapat en teori som kan beskriva samspelet mellan individens agerande och vederbörandes levnadsförhållanden under hela livet.

Enligt Thornberry uppstår brottsligehten genom en kombination av försvagade band till samhället, exempelvis till föräldrarna, och inlärning av brottsligt beteende, främst av jämnåriga kamrater.1

Flera undersökningar är gjorda på pojkar i Stockholm födda på 1940- och 1950-talet. Undersökningen ”Stockholmspojkar” genomfördes av Gustav Jonsson och Anna Lisa Kälvesten 1964. Detta är förmodligen den mest kända svenska undersökningen av ungdomsbrottslighet eftersom den har gett upphov till Gustav Jonssons teori om ”det sociala arvet”. Undersökningens material bestod dels av ett representativt urval om 222 Stockholmspojkar, dels av 100 Stockholmspojkar som på grund av omfattande asocialitet hade blivit intagna på Barnbyn Skå, där Gustav Jonsson under många år varit föreståndare.

Gustav Jonsson intresserade sig för de generella uppväxtförhållanden under vilka de aktuella ungdomarna växte upp. Data samlades om de undersökta ungdomarnas mor- och farföräldrar, om föräldrarna och om de unga själva. Gustav Jonsson ansåg sig ha funnit stöd för sin tes att fattigdom är den centrala faktorn bakom de ungas anpassningsproblem.

Om far- och morföräldrar led av fattigdom, missbruk och liknande problem gjorde även föräldrarna och barnen det. De dåliga förutsättningarna ansågs inte föras över genom det genetiska arvet utan genom det sociala arvet, framför allt genom fattigdom.

Dessa studier av Stockholmspojkar har följts upp i flera undersökningar, bland annat av Jerzy Sarnecki själv. Även studier av flickors brottslighet har gjorts.

Jerzy Sarnecki gjorde själv också ”Borlängeundersökningen” under några år mellan 1982 och 1990. Detta var den första kriminologiska undersökning där registrerade misstankar om gemensamt deltagande i brott undersöktes med hjälp av nätverksanalytiska metoder, det vill säga en sorts kartläggning av relationer. Undersökningen visade bland annat att 45 procent av alla ungdomar som misstänktes för brott i Borlänge kunde länkas samman till ett stort nätverk.2

1. Sarnecki, Jerzy. ”Integrerade teorier”. I Introduktion till kriminologi, 227–238, 2003.
2. Sarnecki, Jerzy. ”Några exempel på forskning om orsaker till traditionell brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 239–287, 2003.