Det osvenska knarket

Sveriges narkotikapolitik har tidigare handlat om att inrikta sig på produktionen och den storskaliga försäljningen. Med tiden har den ändrats så att inriktningen handlar om ringa brottslighet och konsumtionen. Polismyndigheten har lagt mer kraft på att bekämpa narkotikan. De lagförda brotten har blivit många fler. Narkotikadomar har varit en bidragande orsak till ökad beläggning i fängelserna (Tham, 2018, s. 106).

I Sverige har det ideologiska motståndet varit stort till skademinimering. Ändå har det startats program för sprututbyte, substitutionsbehandlingar och liknande. Politikerna är ändå överens om att samhället ska sträva efter att bli narkotikafritt. Narkotikaproblemen beskrivs som stora i samhället på samma gång som den svenska narkotikapolitiken beskrivs som lyckad. Från senare delen av 1960-talet till millennieskiftet dominerade narkotikabrott den offentliga diskussionen (Tham, 2018, s. 107).

Därefter har narkotika inte varit lika stort i samhällsdiskussionen. Frågan saknades i valrörelsen 2006 och valrörelsen 2010. Endast undantagsvis togs frågan upp i valrörelsen 2014. En hård syn på narkotikarelaterade brott har emellertid kvarstått. Andra västländer har sedan 2010 liberaliserat sin narkotikapolitik. Framtiden för Sveriges narkotikapolitik är därför oklar (Tham, 2018, s. 107–108).

År 1965 fanns det knappt en narkotikafråga. Därefter har frågan växt och straffen har höjts. Samhällets kostnader för att kontrollera narkotikan har ökat. Enligt Henrik Tham vore utvecklingen logisk och förståelig om vinsterna varit högre än kostnaderna. Om så är fallet granskas med en kontroll av huruvida narkotikarelaterade skador har blivit färre, alternativt huruvida läget är fördelaktigare jämfört med andra stater (Tham, 2018, s. 108).

Motiveringen till den svenska linjen i narkotikapolitiken bygger på två saker. Först handlar det om att det gjorts försök att driva narkotikaliberal politik och att det misslyckades. Under 1960-talet gjordes ett försök ”att skriva ut narkotika till brukarna efter vad de ville ha” (Tham, 2018, s. 108). Följden av detta försök ansågs vara mycket dåligt och användes senare för att argumentera mot alla försök till liberaliseringar. När försöket sedan utvärderades visade det sig att effekterna inte alls var dåliga. Antalet dödsfall, bruket av narkotika samt kriminaliteten hos de berörda patienterna var praktiskt taget oförändrat. Det fanns heller inga bevis för att detta försök lett ett ökat missbruk av narkotika hos andra människor (Tham, 2018, s. 108).

Argument nummer två för Sveriges linje i narkotikapolitiken finns i att linjen har fått till följd att inte så många unga personer testat knark, alternativt knarkar med jämna mellanrum, jämfört med andra stater i Europa. Påståendet har gått att bekräfta (Tham, 2018, s. 108).

Henrik Tham tvivlar dock på vilken vikt som ska läggas på ganska temporärt cannabisbruk i en bedömning av politisk effekt. Skadorna är i det fallet väldigt små. När det gäller det tunga eller problematiska narkotikabruket finns Sverige på genomsnittet i Europa. Men när det gäller dödsfall i samband med narkotika befinner sig Sverige på en hög nivå och har nästan 600 dödsfall om året. Dödligheten har ökat från tidigt 1970-tal och ökar mycket i en europeisk jämförelse (Tham, 2018, s. 108–109).

Henrik Tham menar därmed att kostnaderna för Sveriges narkotikapolitik är högre än vinsterna (Tham, 2018, s. 109).

Ett skäl till att Sverige, trots detta, har denna linje i narkotikapolitiken anknyter till landets välfärdsstat. Välfärdsstaten lovar att hjälpa personer som inte kan hjälpa sig själva. Det finns en hög ambition att ta hand om exempelvis människor med missbruksproblem. Den höga ambitionen gällande narkotika har, bortsett från bra effekter, lett till att skadereducering inte har accepterats inom samhällets arbete med narkotika. Måttligt narkotikabruk eller ett godtagande av att vissa förblir droganvändare beskrivs som resignation. Endast fullständig behandling anses acceptabelt (Tham, 2018, s. 110).

Välfärdsstaten kan också ha påverkat samhällets agerande mot narkotika ur en annan aspekt. Eftersom staten ansvarar för alla människors uppehälle finns det, enligt Henrik Tham, ett logiskt samband med att staten tidigt ingriper mot missbruk och, i fall det krävs, genom bestraffning och tvångsmedel (Tham, 2018, s. 110).

Även nykterhetsrörelsen har påverkat narkotikapolitiken. Nykterhetsrörelsen har varit motståndare även till måttligt drickande. Detta synsätt har överförts till synen på narkotika där det inte görs skillnad på ”lätta och tunga droger” (Tham, 2018, s. 110).

En ytterligare anledning till den svenska linjen i narkotikapolitiken handlar om en sorts nationalism. Narkotika har betraktats som något som kommer från utlandet och inte hör hemma i Sverige (Tham, 2018, s. 111).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.

Hippt och hett i kriminalpolitiken

Samhällets omställning behöver skildras på ett generellt plan. Det betyder givetvis att skildraren måste generalisera. När kriminalpolitik beskrivs så som att den gått ur en viss utgångspunkt och i en viss riktning måste det påpekas att det rör sig om förhållandevis små förändringar. Både på 1960-talet och på 2010-talet finns polis, domstolar och fängelser. Mycket är sig likt. Samtidigt har kriminalpolitiken genomgått distinkta omställningar. Några tendenser går att uttyda.

  • Expertis har bytts ut mot politisk styrning.
  • En optimistisk samhällssyn har bytts ut mot en pessimistisk.
  • En negativ syn på fängelsestraff har bytts ut mot en positiv.
  • Straffen har varit ett medel men har blivit ett mål.
  • Kriminalpolitiken har varit defensiv men har blivit offensiv.
  • Kriminaliteten har varit en fråga för Sverige men har blivit en fråga för EU och andra sammanhang över landsgränserna.
  • Kriminaliteten har handlat om enskilda gärningsmän men har blivit en fråga om grupper av brottslingar (Tham, 2018, s. 75).

Det var först efter 1965 som kriminalitet och kriminalvård tydliggjordes som särskilt ämne inom politiken. Innan dess engagerades mest tjänstemän och vetenskapsmän. De politiska partierna skiljde sig inte från varandra när det gällde kriminalpolitik. Antalet brott ökade kraftigt under två decennier efter 1945. Ändå gjordes inga riksdagspolitiska utspel om brottslighet. Men med tiden har politiska ledare fått ett ökat inflytande över hur samhället förhåller sig till brott (Tham, 2018, s. 75).

Samhällets hantering av brottslighet har inte bara förändrats på så sätt att expertis har bytts ut mot politisk styrning. Det har också gradvis blivit ökad osämja mellan politiken och expertisen. Sådant har visserligen förekommit också förut. Ibland råder oenighet inom expertisen. Det blir då politiken som får avgöra ärendet, vilket betraktas som normalt. Men frågan är om politiker måste förhålla sig till fakta. Typfall följer (Tham, 2018, s. 75–76).

Ordförande för riksdagens justitieutskott var 2001 Fredrik Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt uttryckte tvivel om huruvida Brottsförebyggande rådet beskrev utvecklingen av kriminalitet riktigt. Generaldirektören för Brottsförebyggande rådet ville diskutera med Fredrik Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt kommenterade bland annat att han ville göra skillnad på vetenskapen och politiken och att det saknades ”exakta sanningar” (Tham, 2018, s. 76).

Politikerna har också haft konflikter med domarkåren i en form som inte fanns förr. Domarna har från 1990-talet och framåt fått kritik från politiker för att ge för låga straff (Tham, 2018, s. 76–77).

Något som kan vara ett ytterligare exempel på politiseringen är att justitieministrarna under senare år inte har varit jurister. Under åren 1976 till 1982 var alla tre justitieministrar domare. Detta kan ha gjort att politikerna och expertisen då varit mer överens (Tham, 2018, s. 77).

Vissa hävdar dock att expertisens makt i själva verket har tilltagit på senare tid. Det påstås att ledande politiker anser att expertisen är mer lätthanterlig än partiernas gräsrötter. Myndigheter organiseras ofta genom New Public Management som påstås bygga på ”evidensbaserad kunskap” (Tham, 2018, s. 77).

Det har debatterats i vårt land om det är så att expertisens makt ökat på bekostnad av politiken. Utvecklingen ska i så fall bland annat bero på Sveriges medlemskap i EU. Det påstås också att Högsta domstolen driver en egen agenda som går tvärs emot riksdagsbeslut (Tham, 2018, s. 77).

Henrik Tham ifrågasätter inte beskrivningen om ett ökat expertstyre. Han är däremot tveksam till att det även skulle gälla kriminalpolitiken (Tham, 2018, s. 77–78).

Brottsförebyggande rådet består av expertis och framställer mycket material som sedan används som beslutsunderlag av politiker. Enligt Henrik Tham är Brottsförebyggande rådet ”dock tydligt ett serviceorgan till justitiedepartementet” (Tham, 2018, s. 78).

Under de 25 år som följde efter andra världskriget ökade antalet brott som aldrig förr. Ändå fanns en optimistisk syn i dåtidens kriminalpolitik. Expertisen styrde och ansåg att vetenskap skulle kunna lösa problem med brottslighet. Samhällsförändringar och stöd åt de fattiga var tänkt att bryta utvecklingen med ökad brottslighet (Tham, 2018, s. 79).

En optimistisk samhällssyn byttes sedan ut mot en pessimistisk. Detta återspeglas i mediernas rapportering. Året 1955 sågs brottslighet bland unga som ett problem som skulle lösas genom samhällsutveckling. På 1970-talet fanns mycket kritik av hur samhället hanterade brottsligheten. Samtidigt fanns en optimistisk syn på att samhället skulle kunna förändras till det bättre. Under 1990-talet blev samhällssynen tydligt präglad av pessimism. Synen på framtiden var mörk (Tham, 2018, s. 79–80).

Vid millennieskiftet uttryckte många politiska ledare att de var oroliga för hur kriminaliteten förändrades, särskilt vad det gällde dödligt våld (Tham, 2018, s. 80).

Från 1960-talet och framåt har det gjorts ”både en utvidgning och en begränsning av det straffbara området (Tham, 2018, s. 81).

Utvidgning betyder ”kriminaliseringar, inklusive utvidgning av det straffbara området, mer ingripande påföljder, straffskärpningar och utvidgning av processuella tvångsmedel” (Tham, 2018, s. 81).

Begränsning betyder betyder motsatsen, alltså att ”handlingar har avkriminaliserats, straffskalorna reducerats eller tvångsåtgärder på annat sätt minskats” (Tham, 2018, s. 81).

Under perioden 1965 till 2017 gjordes till en början många begränsningar. Begränsningarna blev färre med tiden och från 2006 och framåt gjordes nästan inga begränsningar. Under samma period har antalet utvidgningar ökat (Tham, 2018, s. 83–84).

Denna utveckling kan beskrivas som att kriminalpolitiken har varit defensiv men har blivit offensiv (Tham, 2018, s. 84).

Den nutida politiken för straffrätt är offensiv vilket betyder att straffen är ett verktyg för samhällsförändringar. Det saknas någon riktig spärr för hur mycket straffen kan utvidgas. Rättssäkerheten får en mindre betydelse (Tham, 2018, s. 84).

Begränsningarna och utvidgningen av straffrätten har motiverats med ideologiskt eller teoretiskt underlag. Viktigaste teorierna handlar om att straffet ska avskräcka och fostra människor från att begå brott, att avskräcka individen från att begå brott, behandling och inlåsning för att förhindra brott samt straff som självändamål (Tham, 2018, s. 84–85).

Den första och den andra teorin, som kallas ”allmänprevention genom allmän avskräckning och moralbildning” (Tham, 2018, s. 84) samt ”individualprevention genom individuell avskräckning, rehabilitering och inkapacitering” (Tham, 2018, s. 85) är vanligen betecknade ”relativa teorier” (Tham, 2018, s. 85). Den tredje teorin, som kallas ”straffvärde” (Tham, 2018, s. 85) brukar betecknas som en ”absolut teori” (Tham, 2018, s. 85).

Teorier som är relativa vill att straffen ska vara en sorts verktyg i brottsbekämpningen. Teorier som är absoluta har ”straffet som mål i sig, t.ex. genom att skipa rättvisa oavsett eventuella brottspreventiva effekter” (Tham, 2018, s. 85).

Skälet att bestraffa något kan också handla om att göra en markering eller skicka en signal om att något är fel. Lagen har ett symboliskt värde som är viktigare än den effekt som lagen får (Tham, 2018, s. 85).

Inte någon av de tidigare nämnda teorierna innebär nödvändigtvis att straffen ska utvidgas eller begränsas. Viktigt för lagen är att straffet ska avskräcka och fostra människor från att begå brott. Det ska vara svårt att göra fel, vilket samhället ser till genom att hota med bestraffning vilket får brottslighet att ingalunda ses som något bra val. Synsättet innebär emellertid i vissa fall minskad bestraffning. Bestraffning kan innebära en kostnad för samhället och ett onödigt hårt straff innebär en onödig kostnad (Tham, 2018, s. 86).

Också teorier om individualprevention skulle kunna resultera i både begränsningar och utvidgningar i strafflagstiftningen. Ska en individ avskräckas är det möjligt att bestraffningen ska bli hårdare för återfallsförbrytare. Även för individualprevention innebär dock ett onödigt hårt straff en onödig kostnad (Tham, 2018, s. 86).

Behandling anses vanligtvis vara något annat än bestraffning och har bland annat motiverat minskad användning av fängelsestraff. Att spärra in en person under lång och obestämd tid har dock förekommit även med behandling som argument (Tham, 2018, s. 86).

Inkapacitering associeras ofta med längre fängelsestraff. Men om kriminalpolitiken har som utgångspunkt att endast personer som är farliga måste vara inspärrade innebär det att majoriteten kan släppas fria (Tham, 2018, s. 86).

Även teorier om straffvärde är möjliga att använda i både begränsningar och utvidgningar av strafflagstiftningen. En särskild typ av brott är möjligen i dagsläget viktigare att bestraffa samtidigt som ett hårt straff för ett annat brott numera betraktas som orimligt (Tham, 2018, s. 86).

Straff med symboliskt värde kan givetvis motivera högre straff som en markering att frågan är viktig. Emellertid kan också ett sänkt straff vara en markering om att ett land är modernt och humant (Tham, 2018, s. 86).

Vilken påverkan teorier eller argument har på begränsningar och utvidgningar i strafflagstiftningen är därmed något som måste avgöras genom datainsamling. Genom undersökning av de argument som funnits i propositioner från och med det sena 1960-talet går det att se att teorier om allmänprevention är i majoritet. Denna teori används i princip bara i samband med utvidgningar i strafflagstiftningen. Utvecklingar av argumentationen saknas normalt i dessa propositioner. Argumenten är endast att en utvidgning väntas minska brottsligheten (Tham, 2018, s. 86–87).

Möjligen skulle även tankar om inlåsning för att förhindra brott samt individualprevention kunna vara en del av argumenten. Individualpreventionens effekt kan vara svår att skilja från allmänpreventionen (Tham, 2018, s. 87).

Individualprevention har dock på 1970-talet brukats som argument för minskad användning av fängelsestraff. Om återfallsförbrytare anses vara en särskild sorts personer med sociala och ekonomiska handikapp har straffet ingen påverkan för att avskräcka dessa personer (Tham, 2018, s. 87).

Argument om behandling är nästan alltid sammankopplade till minskad användning av fängelse. Att frihetsberöva en person anses vanligen vara negativt för behandlingen. Ett fåtal exempel finns när argument om behandling har använts för utvidgningar i strafflagstiftningen. Det handlar då om narkotikabrott och personer anses behöva frihetsberövas för att kunna behandlas (Tham, 2018, s. 87–88).

Resonemang om straffvärde finns på sätt och vis vid några fall av begränsningar i strafflagstiftningen. Det har bland annat rört politiska demonstrationer, pornografi och abort. Samtliga av dessa begränsningar gjordes under socialdemokratisk regering mellan 1965 och 1976. Senare har straffvärdesargument vanligen använts för utvidgningar i strafflagstiftningen (Tham, 2018, s. 88).

Skärpta straff har införts utan argument om minskad brottslighet. Skärpta straff har i vissa fall ansetts vara ett självändamål för att visa att brotten är allvarliga. Det har har också införts för att domstolar ska kunna anpassa straffen mer efter situationen. Om det maximala straffet är högre kan domstolen i högre grad göra skillnad på brottsliga gärningar som är mer eller mindre allvarliga (Tham, 2018, s. 89).

Gällande lagar med symbolvärde har detta argument nästan alltid brukats för utvidgningar i strafflagstiftningen. Det handlar om att samhället ska ta avstånd från exempelvis knark, rasism eller prostitution (Tham, 2018, s. 89).

Individualprevention, närmare bestämt argument om behandling, har varit vanligast när begränsningar i strafflagstiftningen har gjorts. Dessa har blivit mindre vanliga med tiden. Annan teori har använts för utvidgningar i strafflagstiftningen. Straffet som mål i sig har blivit har med tiden blivit ett vanligare argument för utvidgningar i strafflagstiftningen, i synnerhet för våldsbrott och brott gällande narkotika (Tham, 2018, s. 90).

Brottsförebyggande arbete har blivit allt mer viktigt inom politiken som rör brottslighet. Brottsförebyggande rådet har varit en del av det. Brottsförebyggande handlar om att insatser är önskvärda före ett brott har begåtts. Det kan till exempel handla om insatser i barnfamiljer som har det svårt (Tham, 2018, s. 90–91).

Brottsförebyggande arbete handlar vanligen inte om att straffa brottslingar. Däremot kan själva tankemodellen om brottsförebyggande återspeglas i utvecklingen av strafflagstiftningen. Bestraffning görs normalt för att ”gärningen medför en skada eller en fara för skada” (Tham, 2018, s. 91). En trend i den nutida lagstiftningen gäller att fara anses viktigare. De senaste 50 åren har narkotikarelaterade brott varit en viktig politisk fråga. Detta betraktas som lagstiftning om fara (Tham, 2018, s. 91).

Något som hör ihop med brottsförebyggande arbete är ett krav på att olika deltar av samhället ska samverka. Detta krav gäller både offentlig sektor, föreningar och privatpersoner. Det finns också särskild samverkan endast mellan olika myndigheter mot brott (Tham, 2018, s. 91).

Att informera människor om hur de ska skydda sig mot brott görs till exempel i samarbete med Brottsförebyggande rådet. Mellan tidigt 1970-tal och fram till sent 1990-tal hade polisen som uppgift att undervisa i skolor. Därefter har polisen inte haft samma tydliga roll i skolan. Däremot ska skolorna alltjämt undervisa i ”lag och rätt, där skoleleverna ska fostras till ansvarstagande individer” (Tham, 2018, s. 92).

Vad denna samverkan ger i praktiken är dock oklart. Trenden är däremot tydlig. Brottsförebyggande arbete präglar allt större delar av vårt samhälle (Tham, 2018, s. 92).

En utveckling som rör både lagarna och polisens arbete är internationaliseringen. Vårt land behöver numera anpassas till bestämmelser utomlands. Vissa bestämmelser har funnits länge, exempelvis bestämmelser inom FN. Många problem av internationell karaktär uppstod efter Sovjetunionens upplösning. Säkerhetspolitik har fått en större roll i samhället. Flyktingar, terrorism samt kriminella organisationer påverkar lagar och polisens samverkan. Att Sverige gått med i EU har också gjort att kriminalpolitiken anpassats efter EU-gemensamma bestämmelser (Tham, 2018, s. 92–93).

Den politiska debatten är, trots detta, fortfarande mestadels kopplad till läget i Sverige (Tham, 2018, s. 94).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.

Knark, porr och politiker

Året 1965 var det mycket på gång inom kriminalpolitiken. Brottsbalken hade börjat gälla. Polisen hade förstatligats och var tänkt att bli mer verkningsfull. Det fanns planer på flera nya fängelser av en ny typ, bland annat i Kumla, som skulle minska återfall i brott. Sverige hade också fått sin första kriminologiprofessor (Tham, 2018, s. 50).

Mycket kom att förändras. Nästa år startades en organisation med namnet KRUM. Organisationen ville förändra fängelserna till att bli mer människovänliga och att fångarna skulle få fler rättigheter. Tidigare hade politiska partier i Sverige inte haft någon uttalad kriminalpolitisk inriktning. Partierna började framhålla kriminalpolitiken och fokuserade på det negativa med fängelsestraff (Tham, 2018, s. 50).

En stor och tidig seger för KRUM var att de planerade storskaliga fängelserna inte byggdes som planerat. Fängelser av den typen ansågs inte vara människovänliga. KRUM fick stöd av kriminalvårdsanställda, författare och politiker i en kampanj mot fängelsebyggandet. Utöver att fängelsebyggandet inte blev som planerat började fångar på olika fängelser strejka. Majoriteten av alla fängelser fick ”förtroenderåd” för fångar (Tham, 2018, s. 51).

KRUM kan ses som en del av det som senare kallats 68-rörelsen. Rörelsen var kritisk mot hur samhället hanterade avvikande beteenden (Tham, 2018, s. 51).

Utöver KRUM bildades andra föreningar som arbetade med frågor som rörde drog- eller alkoholproblem och psykisk ohälsa. Dessa föreningar lyckades få gehör för sin kritik. Den allmänna debatten under 1970-talet innehöll förslag om sänkta straff, behandlingar som alternativ till straff, samt åtgärder för att förebygga brott (Tham, 2018, s. 51–52).

Vid samma tid blev narkotika ett samhällsproblem på ett nytt sätt i Sverige. Narkotika var inget nytt men bruket kopplades nu ihop med ”kriminella subkulturer” (Tham, 2018, s. 52).

Även narkotika blev ett debattämne i offentligheten, bland annat i tv och tidningar. Narkotikabruk beskrevs som en sjukdom som vem som helst kunde smittas av (Tham, 2018, s. 52).

En annan förening, RFHL, hade bildats 1965. RFHL ville ha en ”mer liberal och icke-alarmistisk” (Tham, 2018, s. 52) narkotikapolitik. En motsatt ståndpunkt hade RNS som ville ha en restriktiv hållning till narkotika och förespråkade rättsliga påföljder samt tvingande vård. RNS samarbetade med polisen och efter hand lyckades organisationen påverka politiken inom området (Tham, 2018, s. 52).

RFHL förespråkade i 1970-talet narkotikadebatt frivilliga åtgärder medan RNS ville ha tvångsmedel. En viktig sakfråga handlade om användning av metadon för att ersätta andra droger (Tham, 2018, s. 52–53).

När fler pratade om kriminalpolitik blev det också viktigt för de politiska partierna. För första gången blev kriminalitet en valfråga i Sverige 1973. Ungefär samma situation uppstod i andra länder (Tham, 2018, s. 53).

Socialdemokraterna, som hade regeringsmakten, tillsatte en kommission för att ta fram förslag som skulle minska brottsligheten och förbättra ordningen. Resultatet blev bland annat fler poliser, skärpta regler om pornografi samt möjlighet för polisen att tillfälligt omhänderta människor (Tham, 2018, s. 53).

Myndigheten Brottsförebyggande rådet bildades 1974. Myndigheten ägnade sig bland annat åt forskning och statistik om brott i ett brottsförebyggande syfte (Tham, 2018, s. 53).

Ekonomisk brottslighet var också en politisk fråga. Enligt Henrik Tham var prioriteringen av ekonomisk brottslighet något som hörde till vänstern och Socialdemokraterna (Tham, 2018, s. 53–54).

Brottsligheten ökade under åren 1965 till 1976. Förslag på lösning var att anställa fler poliser och polisen skulle avlastas genom att slippa hantera exempelvis felparkeringar. Narkotikabrott och trafiksituationen var två ämnen som diskuterades flitigt (Tham, 2018, s. 54).

Trots detta var det flera gärningar som avkriminaliserades dessa år. Skärpta straff fördes dock in gällande narkotika och ekobrott (Tham, 2018, s. 54).

Fångarna i fängelserna föreslogs få utökade rättigheter och möjligheter att kommunicera med omvärlden (Tham, 2018, s. 54).

Justitieminister från 1969 till 1976 var Lennart Geijer. Han menade att ett samhälle som var mer solidariskt på alla områden skulle förebygga kriminalitet. Endast ”de verkligt farliga” (Tham, 2018, s. 55) skulle sitta i fängelse och antalet fångar sjönk också (Tham, 2018, s. 55).

Lennart Geijer (S) kom i konflikt med höga tjänstemän som inte hade samma syn på hur samhället skulle hantera kriminalitet (Tham, 2018, s. 55).

Under åren 1965 till 1976 hände mycket inom kriminalpolitiken. Till slut började politiska motsättningar visa sig, dessa skulle bli mer uppenbara (Tham, 2018, s. 55).

En borgerlig regering bildades 1976. De borgerliga partierna var inte överens om kriminalpolitiken. Detta, och att alla justitieministrar hade varit domare satte sin på politiken gällande kriminalitet. Brottsbekämpning prioriterades framför brottsförebyggande åtgärder (Tham, 2018, s. 56).

De borgerliga justitieministrarna var dock fortfarande kritiska till fängelsestraff och ville minska användningen av fängelser (Tham, 2018, s. 56).

Samhällsekonomin ansågs vara i ett läge som minskade möjligheten dyra satsningar. Antalet brott ansågs vara för många och kosta för mycket (Tham, 2018, s. 56).

Synen på narkotika blev skarpare och ändrade karaktär. Åren innan den borgerliga regeringen hade topparna inom narkotikahandeln varit i fokus och grova narkotikabrott hade fått skarpare påföljder. Lagar och polisens resurser fokuserade nu på narkotikabrukarna (Tham, 2018, s. 56–57).

Det blev möjligt att tvinga fångar, som misstänktes ha använt narkotika, till urinprov (Tham, 2018, s. 57).

Porr hade blivit lagligt 1970. Det blev under tidigt 1980-tal olagligt att ”anordna offentlig pornografisk föreställning” (Tham, 2018, s. 57). Det gjordes också andra ändringar av lagar som hade att göra med brott som riktade sig mot kvinnor (Tham, 2018, s. 57).

Straffen mildrades på så sätt att fängelsestraff skulle användas mindre. Dessa ambitioner till trots ökade andelen upptagna platser i fängelserna. Den ökade beläggningen handlade mest om människor som dömts för våldsbrott, narkotikabrott och ekobrott, vilket var brott som prioriterats av rättsväsendet. Det rörde sig om brottslingar i något högre åldrar som oftare blev återfallsförbrytare (Tham, 2018, s. 57).

Under åren 1976 till 1982 riktades kritik mot inriktningen på behandling av brottslingar inom kriminalpolitiken. Inriktningen ansågs vara verkningslös och orättvis (Tham, 2018, s. 58).

En ny socialdemokratisk regering tillträdde 1982. Hela samhällets betydelse för brottsförebyggande arbete återkom i politiken. Narkotika- och trafikbrott sågs som de viktigaste problemområdena i kriminalpolitiken. En skillnad jämfört med tidigare S-regeringar var att kvinnomisshandel, sexbrott och brottslighetens offer betonades. Allmänhetens oro över kriminaliteten fick också stort utrymme (Tham, 2018, s. 59).

S-regeringen lät också utreda den ekonomiska brottsligheten i landet. Utredningen fick kritik för att överdriva ekobrottens omfattning (Tham, 2018, s. 59).

En annan kritik handlade om att synen på ekobrott var partipolitiskt färgad. Vänstern ville ha hårdare kontroller av företag medan de högern ville ha hårdare kontroll av arbetarna och friare tyglar för företag. Därefter minskade det politiska intresset för ekobrott (Tham, 2018, s. 60).

Synen på straff ändrades på så sätt att behandlingsprincipen byttes ut mot en princip om straff. ”Brottets svårhetsgrad och inte gärningspersonens vårdbehov skulle vara avgörande för samhällets reaktion” (Tham, 2018, s. 61).

Lagstiftningen förändrades så att det blev större möjligheter att utdöma hårdare straff för återfallsförbrytare (Tham, 2018, s. 61).

Risken för narkotikabrott avgjorde om en dömd person skulle placeras på ”öppen eller sluten anstalt” (Tham, 2018, s. 61–62). Narkotikakonsumtion blev olagligt 1988 (Tham, 2018, s. 62).

Ambitionen att ha färre personer i fängelse kvarstod. Antalet fångar slutade öka efter att modellen med villkorlig frigivning efter halva fängelsestraffet, för vissa fångar, började gälla 1983. Det tillkom även alternativ till fängelse så som samhällstjänst (Tham, 2018, s. 62).

Promillegränsen för rattfylleri sänktes. En lagändring gjorde dock att färre personer dömdes till fängelse för brottet (Tham, 2018, s. 62).

Efter 1985 blev fler dömda till livstids fängelse trots att antalet mord inte ökade i proportion till detta. Därefter blev regeringarna också mindre benägna att omvandla fängelse på livstid till fängelse på bestämd tid. Något som också ökade mängden fångar på livstid var att morddömda mer sällan dömdes till ”sluten psykiatrisk vård” (Tham, 2018, s. 62).

Under perioden 1965 till 2017 var valet till riksdagen 1991 det val som präglades mest av kriminalpolitiken. Borgerligheten hade som krav att frigivning efter halva fängelsestraffet inte skulle förekomma. Borgerliga partierna krävde också att narkotikabruk skulle kunna bestraffas med fängelse. Kritik kom från Moderaterna som ansåg att permissionerna var för generösa och fängelsestraffen inte tillräckligt långa. Slagord som anspelade på detta präglade Moderaternas valaffischer (Tham, 2018, s. 62–63).

Vid riksdagsvalet 1991 valdes också det nya partiet Ny demokrati in. Detta parti ville minska flyktinginvandringen och brottsligheten. Partiet gjorde en koppling mellan invandring och kriminalitet. Ny demokrati lyckades inte få någon riksdagsplats i nästa riksdagsval (Tham, 2018, s. 63).

Det socialdemokratiska partiet hamnade i valet 1991 i försvarsställning vad det gäller kriminalpolitiken. Socialdemokraterna hade ingen plan. Därför hade Socialdemokraterna ambitionen att avstå från att debattera kriminalpolitik med de andra partierna. Partiprogrammet som Socialdemokraterna antagit inför valet saknade rättsliga frågor. Justitieministern Anna-Greta Leijon (S) hade några år tidigare meddelat att det, ur hennes synvinkel, saknades kriminalpolitiska skillnader på det egna partiet och de borgerliga (Tham, 2018, s. 63).

Efter valet 1991 tillträdde en regering bestående av fyra borgerliga partier. Den nya justitieministern blev Gun Hellsvik. Den kriminalpolitiska retoriken blev skarpare med utspel om bland annat hårdare straff. Det fanns en hotbild om att brottslighet från de gamla öststaterna skulle komma till Sverige (Tham, 2018, s. 63).

Fyrpartiregeringen kritiserade hur Socialdemokraterna tidigare hade agerat kriminalpolitiskt. De borgerliga menade att Socialdemokraterna fokuserat för mycket på brottslingarna och för lite på brottsoffren. De borgerliga meddelade dock att det skulle ta lång tid att komma till rätta med de fel som Socialdemokraterna ansågs ha begått (Tham, 2018, s. 63).

Fyrpartiregeringen lät inrätta Brottsoffermyndigheten som skulle arbeta med brottsoffrens frågor. En del av denna myndighet blev Brottsofferfonden som skulle ge ekonomiskt stöd åt verksamhet till gagn för brottsoffer. Denna fond fick sin finansiering genom att personer som dömdes till fängelse fick betala en avgift (Tham, 2018, s. 64).

Den borgerliga regeringen lät utreda fängelsevistelser. Utredningen föreslog att det som tidigare kallats kriminalvård skulle kallas fängelsestraff. Utredningen hade dock kvar den tidigare uppfattningen att ”frihetsstraffet har negativa effekter för den dömdes anpassning i samhället” samt underströk att det var viktigt att fångarna vårdades. Konkreta ändringsförslag gällde bland annat om att hindra narkotikabruk i fängelset (Tham, 2018, s. 64).

Den borgerliga regeringen tog bort möjligheten till frigivning efter halva fängelsestraffet. Den införde också på nytt en regel om att fångar dömda fängelsestraff från en månad och två år inte skulle frigivas förrän två tredjedelar tiden gått (Tham, 2018, s. 64).

Narkotikabruk skulle nu kunna bestraffas med fängelse. Därigenom blev det möjligt för polisen att tvinga misstänkta narkotikabrukare att lämna blodprov eller urinprov (Tham, 2018, s. 64).

Möjligheten att få samhällstjänst i stället för fängelse började gälla i hela landet efter att detta funnits på försök på vissa platser. Försök startade också med ”intensivövervakning med elektronisk kontroll som ersättning för fängelse upp till två månader” Tham, 2018, s. 65).

Ny lagstiftning inom rättspsykiatrin gjorde att sinnessjukdom och liknande begrepp i stället skulle benämnas ”allvarlig psykisk störning” (Tham, 2018, s. 65). Propositionen innehöll en anmärkning om att ändringen kunde medföra att färre personer skulle dömas till ”psykiatrisk tvångsvård” (Tham, 2018, s. 65).

Det blev en socialdemokratisk valseger 1994. Laila Freivalds blev på nytt justitieminister. Thomas Bodström blev hennes efterträdare år 2000. Det socialdemokratiska partiet hade nu delvis omvärderat sin kriminalpolitik. Socialdemokraterna förespråkade nu både brottsförebyggande åtgärder, behandling och ”en sträng syn på individers brott” (Tham, 2018, s. 65–66).

När Sverige blev medlem i EU skulle det påverka juridiken (Tham, 2018, s. 66).

En utredning resulterade i en plan för Socialdemokraternas kriminalpolitik. Detta grundade sig bland annat på kriminologisk teori om tillfällesstruktur. Det vill säga att antalet tillfällen att begå brott ska bli färre. Även näringslivet skulle engageras i arbetet med att minska brottstillfällen (Tham, 2018, s. 66–67).

Det brottsförebyggande arbetet skulle decentraliseras vilket konkret skulle bland annat genom brottsförebyggande råd på kommunnivå (Tham, 2018, s. 67).

Möjligheten till att ha elektronisk övervakning i stället för fängelse skulle nu kunna användas även för sex månaders fängelsestraff (Tham, 2018, s. 67).

Förslag togs fram om nya lagar angående brott riktade mot kvinnor (Tham, 2018, s. 67). Den nya brottet ”grov kvinnofridskränkning” (Tham, 2018, s. 68). innebar att flera ringa brott mot en kvinna i nära relation räknades ihop till ett grovt brott. Om sådana upprepade kränkningar riktades mot andra anhöriga kallades brottet ”grov fridskränkning” (Tham, 2018, s. 68). Ett annat nytt brott i samma proposition var lagen om sexköp (Tham, 2018, s. 68).

Frågeställningen huruvida prostitutionen skulle vara olaglig hade utretts flera gånger. Laila Freivalds (S) påpekade 1997 att det fanns en risk att sexhandeln skulle bli dold och att sexsäljare skulle få det svårare att leta efter stöd. Det feministiska argumentet och signalvärdet vägde dock tyngre än tänkbara nackdelar (Tham, 2018, s. 68). Ytterliggare ett nytt sexbrott lades till i lagboken, ”människohandel för sexuella ändamål” (Tham, 2018, s. 68).

Möjligheten att bli frigiven efter halva fängelsestraffet upphävdes, också för dem som dömts till två år eller mer i fängelse (Tham, 2018, s. 69). Den nya påföljden ”sluten ungdomsvård” sattes in år 1999 och kunde ges till yngre brottslingar i stället för fängelsestraff (Tham, 2018, s. 69).

Antalet anmälda brott var praktiskt taget oförändrat under Socialdemokraternas regeringsinnehav (Tham, 2018, s. 69).

I valrörelsen till valet 2006 oroade sig den borgerliga Alliansen för den ökade brottsligheten. Det krävdes krafttag (Tham, 2018, s. 70).

Den borgerliga Alliansen vann valet och Beatrice Ask (M) blev justitieminister. Kriminalpolitiken innebar en ”stark expansion av straffrätten” (Tham, 2018, s. 70).

Straffet för mord skärptes. Det längsta tidsbestämda straffet för mord höjdes från tio till arton år (Tham, 2018, s. 71).

Skärpningar eller utvidgningar gjordes även av bland annat vålds-, sexual-, och vapen brott. Det infördes också en ny kategorisering där vissa brott inte bara kunde betraktas som grova utan synnerligen grova. Mord upphörde helt att preskriberas (Tham, 2018, s. 71).

Antalet poliser ökade under Alliansen till 20 000, vilket var en ökning på 2 500. Syftet var bland annat att uppklaringen av brott mot personer skulle öka. Så blev det inte (Tham, 2018, s. 71).

Under åren 2006 till 2014 minskade antalet intagna i fängelse och häkte. Vissa fängelser stängde. Antalet dömda fängelsestraff minskade också. Den minskningen borde ha sin förklaring i en successiv minskning av ”antalet som debuterar och därefter fortsätter med brott” (Tham, 2018, s. 71–72).

Socialdemokraterna bildade regering tillsammans med Miljöpartiet efter valet 2014. Regeringspartierna var i minoritet i riksdagen men Alliansens partier gjorde en överenskommelse om att inte rösta emot regeringsbudgeten. När det gällde övriga frågor kunde S och MP inte ta för givet att riksdagen skulle ge sitt stöd (Tham, 2018, s. 72).

Kriminalpolitiken var ingen huvudfråga för Miljöpartiet. Partiet krävde förändringar inom området, men sorterade in dessa under andra rubriker, så som feminism (Tham, 2018, s. 72).

Det socialdemokratiska partiet hade däremot gjort kriminalpolitiska utspel inför valet. S sade sig både vilja ha både brottsbekämpning och brottsförebyggande åtgärder (Tham, 2018, s. 72–73).

Justitieminister blev Morgan Johansson (S). Fram till och med 2016 hände inga stora förändringar i antalet brott. Beläggningen på fängelserna minskade fortfarande (Tham, 2018, s. 73).

Hösten 2015 kom många asylsökande till Sverige. Det blev på nytt debatt om brott bland invandrare. Polisen definierade ett antal områden i landet som ”utsatta” (Tham, 2018, s. 73).

Straffen skärptes för bland annat våldsbrott och sexbrott. En ny kategorisering infördes: ”synnerligen grovt narkotikabrott” (Tham, 2018, s. 73).

Henrik Thams analys sträcker sig fram till augusti 2017 (Tham, 2018, s. 72).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Statistiken bakom skurkarna

Ökar brottsligheten i Sverige? Kriminologen Henrik Tham beskriver brottsutvecklingen så här.

Lagligen lånad. Henrik Thams bok om kriminalpolitik. Foto: Erik Hjärtberg

När det gäller antalet anmälda brott så har de ökat ordentligt åren 1965 till 2016 men de ökar inte längre i lika hög takt.

Stölder och liknande brott har under dessa år varit den största delen av anmälningarna. Dessa har ökat fram till 1990-talet och därefter minskat i andel.

Den största ökningen är bland annat misshandel och narkotikabrott. Det finns dock andra sätt att mäta brottslighet än anmälningar. Enligt enkätundersökningar och sjukhusens uppgifter om skador orsakade av våld ökar våldsbrotten inte.

När det gäller narkotikabrotten påverkas siffrorna av hur lagstiftningen förändrats och i vilken mån polisen har prioriterat narkotikabrott.

Sedan år 2000 är det bedrägerier som har ökat mest i antal, till största delen bedrägerier på internet. Bortsett från bedrägerier har polisanmälda brott nästan inte ökat efter millennieskiftet.

Andelen brott som klaras upp har minskat under åren 1965 till 2016. Lagföringar innebär brott som lett till dom, åtal, strafföreläggande eller ordningsbot. Under senare år har polisen själv stått för de flesta lagföringarna som varit ordningsböter, varav de flesta rört trafikbrott. De andra lagföringarna har minskat lite.

Andelen unga personer som lagförs för brott har minskat. Något långsammare har också andelen återfallsförbrytare minskat.

Hur stor andel av befolkningen som sitter i fängelse har gått i vågor under åren. Efter 2007 har andelen minskat. Under senare år är det vanliga att fångarna dömts för våldsbrott och narkotikabrott. Förut var det mest stöld som fångarna dömts för. Jämfört med förr är dagens fångar äldre, får sitta längre i fängelse, saknar mer frekvent arbete och anses mer frekvent vara missbrukare, i synnerhet narkotikamissbrukare.

Henrik Tham bygger sina påståenden på data som systematiskt har samlats in. Enligt honom strider hans påståenden mot vad som brukar nämnas när dessa frågor debatteras inför allmänheten. Även om det kan finnas undantag anser han att det finns belägg för följande.

  • Brottsligheten ökar inte längre i lika hög takt.
  • Våldet ökar inte.
  • Brottslingarna blir inte yngre.
  • Att färre brott klaras upp leder inte till ökad brottslighet.
  • Det blir inte vanligare att samma person upprepade gånger begår brott.
  • Brottsligheten minskar eller ökar inte beroende på sannolikheten för fängelsestraff.
  • Människors oro för brott har minskat.

Källa: Tham, Henrik. ”Brotts- och reaktionsutvecklingen”. I Kriminalpolitik : brott och straff i Sverige sedan 1965, 27–49, 2018.

Manschettbrott

Frågan om brottslighet hos personer som inte tillhör underklassen utan har en etablerad position i samhället har i den engelskspråkiga kriminologin tidigare kallats white-collar crime. Detta begrepp har kritiserats för att vara luddigt.1

Numera används begreppet occupational crime om brott som begås av personer inom företag för att individen ska tjäna på det. Ibland riktar sig brottet mot det egna företaget. Begreppet corporate crime används för sådana brott som begås av personer inom företag för att företaget ska tjäna på det.2

I Sverige använder man sedan 1970-talet begreppet ekonomisk brottslighet. Att definiera detta begrepp har visat sig vara svårt. De flesta försöken till definition handlar om att brotten görs i vinstsyfte, upprepade gånger och inom ramen för näringsverksamhet som i sig inte är kriminaliserad.

De teorier som används vid analyser av ekonomisk brottslighet skiljer sig i princip inte från de teorier som används för att förstå den traditionella brottsligheten.

Även inom ekobrottsforskningen finns teorier som inspirerats av marxismen. En teori hävdar att kapitalismens syn på allting som varor, och dess strävan efter vinstmaximering, är det vanligaste motivet till brott inom företagande.

Frågan om företags brottslighet är dock underordnad inom marxistisk kriminologi. Ser man kapitalägarna som den härskande klassen blir kapitalägarnas brott egentligen en avvikelse. Kapitalismens dominans anses leda till att lagstiftningen utformas efter dess behov. En vinstmaximering kan alltså ske utan att kapitalägarna behöver bryta mot lagar som de själva varit med och skapat.

Rational choice-teorin har en ganska central roll bland de teorier som används för att förklara ekobrott.3

1. Sarnecki, Jerzy. ”Forskning om ekonomisk brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 323–349, 2003.
Horsley, Mark. ”White-collar crime”. I Shades of Deviance : A Primer on Crime, Deviance and Social Harm, 139–142, 2014.
2. Sarnecki, Jerzy. ”Forskning om ekonomisk brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 323–349, 2003.
Monaghan, Mark. ”Corporate crime”. I Shades of Deviance : A Primer on Crime, Deviance and Social Harm, 215–217, 2014.
3. Sarnecki, Jerzy. ”Forskning om ekonomisk brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 323–349, 2003.

Det obrottsliga Japan

I början av förra seklet fanns det förväntningar om att välståndets utveckling och utjämningen av samhällsklyftor skulle leda till minskad brottslighet. Dessa förväntningar har inte infriats och det ökade välståndet visade sig vara relaterat till en ökad brottslighet.

En tänkbar förklaring till brottslighetens ökning under förra seklet är den ökning av tillfällen till brott som var en konsekvens av det ökade välståndet. Snabbköpsbutiker, bilismens utveckling och mobiltelefonernas utbredning är några av de faktorer som ökat tillfällen till egendomsbrott.

Tillfällesstrukturen är dock inte den enda faktor som svarar för brottslighetens ökning. Brottsligheten har inte ökat i alla länder där välståndet har ökat. Medan brottsligheten ökat kraftigt i Sverige under efterkrigstiden har brottsligheten i Japan stannat på samma nivå under den perioden. Detta trots att även Japan fått ett ökat välstånd. Förklaringen är troligen skillnaden i social kontroll.

Främst är det den informella kontrollen inom familjen, grannskapet och arbetslivet som har minskat i västvärlden. Samhället har försökt kompensera denna förlust av kontroll genom utbyggnad av olika myndigheter som står för en mera formaliserad form av kontroll. Den kraftiga utbyggnaden av skolväsendet är troligen det tydligaste tecknet för denna utveckling. Det verkar dock inte vara möjligt att helt kompensera den minskade informella kontrollen genom formella kontrollsystem. Åtminstone inte i ett mångkulturellt demokratiskt samhälle.

Den minskade sociala kontrollen har dock olika påverkan på människor i olika samhällsklasser. Därför är även teorier som bygger på skillnader mellan fattiga och rika användbara.

Källa: Sarnecki, Jerzy. ”Brottsnivå och samhällsförändringar”. I Introduktion till kriminologi, 289–322, 2003.

Det sociala arvet

Integrerade teorier handlar helt enkelt om att kombinera flera kriminologiska teorier med varandra.

Ett exempel är Thornberrys interaktionistiska teori, från 1996, som är en kombination av Hirschis sociala band-teori och Akers inlärningsteori. Thornberry ansåg sig med hjälp av dessa skapat en teori som kan beskriva samspelet mellan individens agerande och vederbörandes levnadsförhållanden under hela livet.

Enligt Thornberry uppstår brottsligehten genom en kombination av försvagade band till samhället, exempelvis till föräldrarna, och inlärning av brottsligt beteende, främst av jämnåriga kamrater.1

Flera undersökningar är gjorda på pojkar i Stockholm födda på 1940- och 1950-talet. Undersökningen ”Stockholmspojkar” genomfördes av Gustav Jonsson och Anna Lisa Kälvesten 1964. Detta är förmodligen den mest kända svenska undersökningen av ungdomsbrottslighet eftersom den har gett upphov till Gustav Jonssons teori om ”det sociala arvet”. Undersökningens material bestod dels av ett representativt urval om 222 Stockholmspojkar, dels av 100 Stockholmspojkar som på grund av omfattande asocialitet hade blivit intagna på Barnbyn Skå, där Gustav Jonsson under många år varit föreståndare.

Gustav Jonsson intresserade sig för de generella uppväxtförhållanden under vilka de aktuella ungdomarna växte upp. Data samlades om de undersökta ungdomarnas mor- och farföräldrar, om föräldrarna och om de unga själva. Gustav Jonsson ansåg sig ha funnit stöd för sin tes att fattigdom är den centrala faktorn bakom de ungas anpassningsproblem.

Om far- och morföräldrar led av fattigdom, missbruk och liknande problem gjorde även föräldrarna och barnen det. De dåliga förutsättningarna ansågs inte föras över genom det genetiska arvet utan genom det sociala arvet, framför allt genom fattigdom.

Dessa studier av Stockholmspojkar har följts upp i flera undersökningar, bland annat av Jerzy Sarnecki själv. Även studier av flickors brottslighet har gjorts.

Jerzy Sarnecki gjorde själv också ”Borlängeundersökningen” under några år mellan 1982 och 1990. Detta var den första kriminologiska undersökning där registrerade misstankar om gemensamt deltagande i brott undersöktes med hjälp av nätverksanalytiska metoder, det vill säga en sorts kartläggning av relationer. Undersökningen visade bland annat att 45 procent av alla ungdomar som misstänktes för brott i Borlänge kunde länkas samman till ett stort nätverk.2

1. Sarnecki, Jerzy. ”Integrerade teorier”. I Introduktion till kriminologi, 227–238, 2003.
2. Sarnecki, Jerzy. ”Några exempel på forskning om orsaker till traditionell brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 239–287, 2003.

Konservativ kontrollteori

Sommarlovet är slut för barnen men jag fortsätter att läsa kriminologisk teori.

Medan vissa kriminologiska teorier kan betraktas som vänster är följande teorier enligt Jerzy Sarnecki att betrakta som konservativa.

Enligt en teori använder vissa människor, i synnerhet ungdomar från underklassen, olika tekniker för att neutralisera de i samhället gällande normerna. På så sätt kan individen motivera sin egen brottslighet.

Brottslingen kan till exempel förneka sitt eget ansvar för brottet eftersom att han är fattig eller förneka brottets skada eftersom brottsoffret har en försäkring som täcker det mesta av kostnaden.

Denna teori kan sägas ligga någonstans mellan rational choice och determinism. Den anses tillhöra kontrollteorierna.

Men en mer renodlad kontrollteori handlar snarare om varför de flesta människor avstår från att bli brottslingar. Det som anses förhindra brottsligheten är de band som länkar människor till det etablerade samhället. Dessa band kan vara familjen, arbetet eller föreningslivet.

Rutinaktiviteter är ett begrepp som handlar om att brottslig aktivitet anses vara intimt förknippad med vardagslivets rutiner så som arbete eller skola. Enligt detta sätt att se på brottsligheten är det vårt dagliga liv som skapar förutsättningar för den brottslighet som finns i vårt samhälle.

En annan delvis besläktad teori är relaterad till tillfällesstrukturens betydelse för brottsligheten. Utgångspunkten här är idén om den rationella individen som påverkas av de frestelser som vederbörande utsätts för i sin omvärld.

Källa: Sarnecki, Jerzy. ”Kontrollteorier, rutinaktiviteter och tillfällesstruktur”. I Introduktion till kriminologi, 215–226, 2003.

Kriminologisk sommarskola 11: vänstern och brottsligheten

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi” (2003), ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 11 Konfliktteorier och kritisk kriminologi (sidan 191 till 213)

Flera av de mest inflytelserika teorierna inom samhällsvetenskapen bygger på att det i samhället finns en konflikt mellan olika grupper och att denna konflikt driver samhällets utveckling. Så är det också inom kriminologin.

Den svenskfödde forskaren Torsten Sellin utvecklade på 1930-talet Chicagoskolans tankar om kulturkonflikter som orsaker till brottsligheten. Han ansåg att individer som tvingas leva i två eller flera kulturer löper stor risk att begå brott. Dessa konflikter kan till exempel stå mellan majoritetssamhällets kulturella krav och kulturen hos en etnisk minoritet som nyligen invandrat.

Kritisk kriminologi uppkom i samband med den generella vänsterradikaliseringen av intellektuella i västvärlden sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. De kritiska kriminologerna utgår från teorier som stämpling, konstruktivism, postmodernism, marxism och feminism.

Marxismens grundläggande idé är att det råder en konflikt mellan dem som äger kapitalet och dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Marxisterna anser att det är de besuttna klasserna som har makten att stifta lagar och som kontrollerar polis och andra tvångsmedel som behövs för att tillämpa lagarna.

Jerzy Sarnecki tar också upp anarkistisk kriminologi. Den anarkistiska analysen liknar den marxistiska men förespråkar annorlunda lösningar. Medan marxisterna vill ha en socialistisk stat vill anarkisterna avskaffa alla samhällsinstitutioner. Ett steg på vägen dit kan vara en mindre formaliserad rättskipning, till exempel genom medling.

Feministiska teorier vinner för närvarande allt större popularitet inom kriminologin. Den grundläggande analysen inom feminismen handlar om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Ett viktigt område som har aktualiserats genom feministiska teorier är mäns våld mot kvinnor. Man anser att också bakgrunden till detta våld ligger i den maktposition som männen har och som de bland annat genom våld försöker behålla i förhållande till kvinnor.

En del forskare har försökt att integrera flera konfliktteorier med varandra. Enligt ett sådant synsätt är det den vite heterosexuelle mannen från överklassen som har den största makten i vårt samhälle. På botten av denna samhällspyramid finns den färgade underklasskvinnan.

Ytterligare ett perspektiv som tas upp i kapitlet kallas vänsterrealism och uppstod i England i början av 1980-talet. Vänsterrealismen är kritisk mot det kapitalistiska samhället men också kritisk mot vissa delar av den kritiska kriminologin. Vänsterrealisterna understryker att det inte bara är kapitalismen som förtrycker de fattiga och gör dem till brottslingar. Brottslingar utsätter faktiskt också andra medlemmar av underklassen för förtryck.

Vänsterrealismen anser att brottsligheten i huvudsak har sociala orsaker, men att den måste bekämpas med hjälp av rättssystemet eftersom den hårdast drabbar de socialt utsatta. Rättssystemet kan i viss mån skydda de maktlösa mot de mäktigas övergrepp och brott.

Följande är mina egna tankar om kapitlet. Ett fiktivt men inte osannolikt scenario. Polisen åker till en invandrartät förort och griper en ung man för narkotikabrott. Den gripnes kamrater svarar genom att kasta sten på polisen och sätta bilar i brand.

En anarkist eller kommunist gör kanske följande analys av situationen. Polisen representerar den ”borgerliga staten” som förtrycker arbetarklassen. När människorna i förorten kastar sten på polisen ses det som ett uttryck för ”folkets” hedervärda motstånd mot detta förtryck.

En vänsterrealist gör kanske följande analys av samma situation. Den droghandel som förekommer i förorten är privatkapitalism i dess mest brutala form. Polisen är, trots dess fel och brister, en representant för folket. Polisen ska ju upprätthålla lagarna som stiftas av politiker vilka, trots deras fel och brister, är valda av folkets flertal.

Vem som representerar folket eller kapitalismen beror alltså på vilka glasögon man bär.

Kriminologisk sommarskola 10: stämplad som kriminell

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi” (2003), ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 10 Symbolisk interaktionism, stämpling, social konstruktivism och postmodern kriminologi (sidan 179 till 190)

Den symboliska interaktionismen behandlar frågan om hur vår bild av oss själva utvecklas i symboliskt samspel med andra individer. Genom att ta till oss andras reaktioner på oss själva bygger vi steg för steg vår egen självbild. När andra betydelsefulla människors bild av oss själva förändras och förmedlas till oss förändras också vår egen självuppfattning. Det är en process som pågår hela livet.

I likhet med strain-teorin anser stämplingsteoretikerna att orsaken till brottsligheten finns att söka hos det etablerade samhället och dess krav på individen. De reaktioner individen får på sina eventuella brottsliga handlingar blir viktiga för vilken bild individen får av sig själv.

De stämplingsteoretiskt inriktade forskarna hävdar att samhällets reaktioner på brottsliga handlingar, i form av straff eller behandling kan leda till att individens självbild förändras. Vederbörande kan därigenom börja uppfatta sig själv som kriminell och börja bete sig därefter.

Det är underklassungdomar, ungdomar ur etniska minoriteter och andra underprivilegierade som enligt teorin löper den största risken att bli ”stämplade”.

Företrädare för den socialkonstruktivistiska inriktningen vänder sig mot idén att sociala problem är något objektivt och på förhand givet. Man anser i stället att det rör sig om sociala konstruktioner. Det moderna samhället har en tendens att med kriminaliseringar försöka lösa de problem som den lagstiftande makten uppfattar som allvarliga. Men vilka gruppers intressen gynnas av dessa kriminaliseringar?

Att se samhällsproblem som konstruktioner ligger nära den filosofiska och samhällsvetenskapliga inriktning som kallas postmodernismen. Postmodernismen anser att en objektiv verklighet kanske inte finns, eller är i alla fall omöjlig att studera. Det finns i stället ett antal olika konstruktioner av verkligheten.