Kriminologisk sommarskola 9: hänga i gäng

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 9 Strain, subkulturteorier och gäng (sida 159 till 177)

Strain-teorin handlar om att brottslighetens orsaker finns i de etablerade normerna om framgång som finns i det västerländska samhället. Individer som på ett eller annat sätt saknar medel för att uppnå de i samhället etablerade målen för ekonomisk och social framgång utsattes för en frustration, strain. Brottsligheten kan då bli ett medel för att hantera denna frustration.

Teorin ger alltså möjligheter att förklara brottsligheten hos underprivilegierade människor såsom lägre klasser eller etniska minoriteter. Strain-teorin har emellertid svårt att förklara varför brott begås också av de privilegierade.

Flera teorier handlar om ungdomar från underklassen som utvecklar en egen subkultur i protest mot skolans och andra samhällsinstitutioners krav på anpassning till de ”medelklassideal” som är så svåråtkomliga för dem. Denna subkultur, som ofta sprids genom gäng, premierar andra typer av värden än medelklasskulturen. Om andra karriärvägar är avstängda kan en karriär som kriminell vara ett alternativ.

En annan teori går ut på att underklassen, inte bara dess ungdomar, har en egen kultur vars värderingar främjar brottslighet.

Enligt Jerzy Sarnecki har subkulturteorierna inte något större ”empiriskt stöd”. Det finns alltså inga större undersökningar eller liknande som bevisar dem. Tanken om att det skulle finnas en separat underklasskultur har också starkt ifrågasatts.

Gäng får mycket stor uppmärksamhet i den amerikanska kriminologiska litteraturen från 1920-talet och ända fram till våra dagar. Någon entydig definition av begreppet gäng finns emellertid inte. Det som forskarna inte är överens om är till exempel hur väl organiserade och sammanhållna gäng egentligen är.

Kriminologisk sommarskola 8: livets hårda skola

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 8 Socialekologiska teorier och inlärningsteorier (sidan 149 till 158)

I början av 1900-talet utvecklades en ny kriminologisk inriktning som gick åt ett helt annat håll än den rasbiologiska tidsandan. Den nya inriktningen kom att förknippas med den så kallade Chicagoskolan som utvecklades vid Chicagouniversitetet under 1920-talet och har haft stor betydelse för utvecklingen av den moderna kriminologiska forskningen.

Grunden till de stora samhällsvetenskapliga framsteg som gjordes av forskarna inom Chicagoskolan ligger i mötet mellan sociologisk teori och modern samhällsvetenskaplig metodik. Sociologin har utgångspunkten att en människa inte bara förstås utifrån individuella egenskaper utan också utifrån sitt sociala sammanhang.

Chicagoskolans forskare hämtade sin teoretiska inspiration från europeisk sociologi samtidigt som de använde sig av sofistikerade statistiska metoder där stora mängder data analyserades. De utvecklade också sådana metoder som deltagande observation och beskrivningar av livshistorier.

I Chicagoskolans vetenskapliga arv kan man urskilja fyra teoretiska inriktningar som fortfarande har stor betydelse för det kriminologiska tänkandet.

  • Socialekologi
  • Differentiella associationer
  • Symbolisk interaktionism
  • Kulturkonflikter

De två första av dessa inriktningar presenteras i kapitlet och sammanfattas nedan.

Den socialekologiska teorin bygger på Chicagoforskarnas upptäckt av olikheter mellan olika delar av amerikanska storstäder. Man upptäckte att inte bara bebyggelsen i olika delar av staden varierar. Även invånarnas levnadsförhållanden skilde sig dramatiskt. Dessa skillnader avspeglades bland annat i stora variationer i brottsligheten mellan invånarna i olika stadsdelar.

Brottsligheten visade sig vara störst i de stadsdelar där bostädernas kvalitet var sämst. De allra fattigaste människorna bodde i dessa stadsdelar. De mellanmänskliga relationerna i dessa områden var ytliga och opersonliga. Familjer var ofta splittrade och föreningslivet var svagt. Dessa förhållanden kallas för social desorganisation.

Begreppet differentiella associationer avsåg de olika relationer som en individ har till andra människor. Dessa relationer påverkar individens hållning till laglydigt respektive kriminellt beteende. Det är när människor möter varandra ansikte mot ansikte som inlärning av brottsligt beteende sker. Inte bara själva tekniken att begå brott överförs på detta sätt utan också attityden till brottsligt beteende.

Chicagoskolans största bidrag till vår förståelse av brottsligt beteende är att den skiftar fokus från individens ansvar till samhällets ansvar för individens förehavanden.

Kriminologisk sommarskola 7: rasbiologiska rötter

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 7 Biologiska och psykologiska förklaringar till brottsligheten (sida 127 till 148)

Man kan säga att den moderna kriminologiska forskningen fick sin början med den italienske läkaren Cesare Lombroso. Detta var knappast någon lycklig början för en vetenskap, skriver Jerzy Sarnecki. Lombrosos och hans efterföljares syn på orsaker till kriminaliteten hängde samman med idéer som präglade europeisk forskning under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Vissa människor och vissa människoraser betraktades som överlägsna andra och det har lett till brutala övergrepp och till och med utrotning.

Den svenske psykiatern Olof Kinberg, född 1873 och död 1960, var starkt påverkad av Lombrosos idéer och en varm anhängare av dessa. Olof Kinberg var under ett halvt sekel en förgrundsgestalt inom svensk kriminologi, och hade ett påtagligt stort inflytande över den svenska kriminalpolitiken.

Liksom Lombroso ansåg Kinberg att man utifrån människors utseende kunde se vilka som hade de primitiva antisociala tendenserna. Den sortens uppfattningar gör att Kinberg kan anses vara en av de främsta svenska företrädarna för de rasbiologiska idéer som var så typiska för hans tid. Kinberg var också styrelseledamot i Svenska sällskapet för rashygien, som bildades 1909.

Det var snarare politiska än vetenskapliga förändringar som ledde till att denna forskning upphörde efter andra världskriget.

Efter hand har man dock återkommit till, och byggt vidare på, kunskaper om relationen mellan hjärnans sätt att fungera och individens beteende. Det kallas i dag för neuropsykologiska faktorer bakom mänskligt beteende.

Men en viktig skillnad mellan den moderna neuropsykologiska forskningen och Lombrosos syn på brott är att den moderna forskningen vanligen inte har en deterministisk syn på orosfaktorer. Biologin anses i stället samverka med miljön, exempelvis uppväxtmiljön.

Kriminologisk sommarskola 6: den kriminella klassen

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 6 Kausalitet (sidan 119 till 126)

En förutsättning för en diskussion om orsaker till brott är att det överhuvudtaget finns ett samband mellan orsak och verkan, vad som kallas ett kausalt förhållande mellan brott och andra faktorer hos individer eller samhället.

Kan kriminologerna svara på frågan om brottslighetens orsaker? Kriminologer brukar ge sådana svar även om begreppen orsak och verkan här används i något annorlunda betydelse.

När man inom kriminologin säger att A ”orsakar” B menar man i själva verket att A ökar sannolikheten för B.

Olämplig uppfostran, låg klasstillhörighet och vissa typer av biologisk sårbarhet orsakar alltså brottslighet på så vis att individer som kommer från dysfunktionella familjer, fattiga familjer och eller som har ADHD-syndrom löper större risk att utveckla allvarlig kriminalitet än de som inte har den sortens problem.

I den samhällsvetenskapliga tolkningen av relationen mellan orsak och verkan kan det alltså vara så att en faktor anses orsaka brottslighet trots att alla som har den inte blir kriminella och trots att inte alla som är kriminella har den.

Men resonemang av det slaget förekommer även i annan vetenskap. Få skulle ifrågasätta påståendet att rökning orsakar lungcancer. Samtidigt får majoriteten av rökarna inte cancer.

Kriminologisk sommarskola 5: dråpligt drickande

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 5 Några empiriska exempel (sidan 77 till 115)

I det här kapitlet redogörs möjligheterna och svårigheterna att studera brottslighetens omfattning och dess förändringar i olika brottskategorier.

Det dödliga våldet är enklare att studera än exempelvis våldtäkt och narkotikabrott. Detta beror på att den stora majoriteten av dessa brott kommer till polisens kännedom och de flesta fall blir också uppklarade.

Det dödliga våldet som det indikerats av dödsorsaksstatistiken har varierat kraftigt i Sverige under de senaste 250 åren. Som störst var detta våld kring mitten av 1800-talet. Som lägst kring 1920- och 1930-talen. De kraftiga uppgångarna av det dödliga våldet under 1800-talet liksom under andra hälften av 1900-talet är relaterade till ökningar av alkoholkonsumtionen (som undertecknad tidigare berättat). Uppgången på 1800-talet sammanfaller med att man i Sverige började tillverka alkohol i stora industriella anläggningar. Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet skedde en kraftig aktivering av nykterhetsrörelsen och en mängd alkoholrestriktioner infördes. Efter mitten av 1900-talet har en påtaglig liberalisering av alkoholpolitiken skett.

Nuförtiden är dock sambandet mellan alkoholkonsumtion och dödligt våld inte lika tydligt.

Förändringar i antalet våldtäkter och narkotikabrott är svårare att studera eftersom alla dessa brott inte kommer till polisens kännedom.

Jerzy Sarnecki uppmanar återigen läsaren att förhålla sig skeptisk till de uppgifter om kortsiktiga förändringar av brottsligheten som florerar i medierna, och som ofta bygger på den officiella statistiken.

Kriminologisk sommarskola 4: statistisk överskattning

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 4 Brottslighetens omfattning och karaktär (sidan 57 till 76)

Enligt Jerzy Sarnecki kan mediernas rapportering om brottsligheten ”lätt ge intrycket” att brottslighetens omfattning, karaktär och förändringar enkelt kan beskrivas med hjälp av officiell statistik.

Det är till synes mycket enkelt att få fram statistik över anmälda brott, personer misstänkta för brott och personer lagförda för brott. Detta görs genom att vända sig till Brottsförebyggande rådet, Brå. Vid närmare granskning visar det sig emellertid att det finns stora skillnader mellan den faktiska brottsligheten och de brott som anmäls till polisen.

Skillnaden är att det endast är ett mindre antal av alla brott som kommer till polisens kännedom. Dessa brott utgör inte heller något representativt urval av alla brott.

Min egen tanke om kapitlet är att det knappast är ett stort problem att journalister har en för hög tilltro till statistik. Medierna rapporterar snarare regelbundet om enskilda brott och när en politiker eller företagare uttalar sig om brottsligheten på orten publicerar man tacksamt detta utan följdfrågor.

Ur brottsoffrets perspektiv är givetvis varje brott ett brott för mycket. Men det innebär inte nödvändigtvis att brottsligheten ökar eller att det aktuella området skulle vara mer brottsutsatt än andra.

Kriminologisk sommarskola 3: kriminologin 2003

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 3 Kriminologin idag (sida 39 till 54)

Boken är tryckt 2008 (men utgåvan är från 2003) och författaren skriver att läsaren bör vara medveten om att bilden kan vara delvis annorlunda om några år.

Kriminologi är ett förhållandevis nytt ämne som fortfarande håller på att etableras och utvecklas. Redan nu är ämnet emellertid på många håll mycket populärt.

Intresset för kriminologi yttrar sig bland annat i en stor tillströmning av studenter, massmedial uppmärksamhet och omfattande litteraturutgivning. Intresset har ökat både i Sverige och utomlands.

Anledningen till ämnets stora popularitet står att finna i den uppmärksamhet som frågor rörande brott och straff fått i samhället, medieutbudet och politiken. Delvis beror detta troligen på att brottsligheten verkligen har ökat i de allra flesta västländer, och numera ligger på en betydligt högre nivå än efter andra världskrigets slut. Minst lika viktigt kan vara att andra hot mot människans trygghet så som krig, svält och sjukdomar har minskat i de moderna västerländska samhällena. Brottsligheten uppfattas därför som ett förhållandevis större hot. Särskilt uppmärksammat är våldsbrott.

Den moderna kriminologin har tre huvudsakliga inriktningar:
1 Forskning om brottslighetens omfattning, karaktär, orsaker och effekter, inklusive forskning om förövare och brottsoffer.
2 Forskning om åtgärder mot och med anledning av brott, inklusive forskning om rättssystemet och andra institutioner som ägnar sig åt brottslighet som samhällsproblem.
3 Forskning om brottsprevention inklusive utvärderingar av olika typer av åtgärder som syftar till att bekämpa och förhindra brott.

Även om kriminologins popularitet ökar så riskerar kriminologernas inflytande att minska. Orsaken anses vara brottslighetens ökande aktualitet i den politiska debatten. På 1950- och 1960-talen såg man brottslighet i första hand som en fråga för experter. Intresset var inriktat på att söka brottslighetens sociala orsaker, vilket stämde överens med dominerande kriminologiska teorier. Numera ses brott i allt större utsträckning som ett kontrollproblem. Detta kan leda till att kriminologernas expertposition ifrågasätts och att mera populistiska ståndpunkter vinner mark inom kriminalpolitiken.

Den kriminologiska kunskapsproduktionen bedrivs i dag i princip inom tre typer av institutioner: universitet, offentliga forskningsorgan och privata företag. Det land som sedan 1920–1930-talen starkt har dominerat den kriminologiska forskningen är USA. De flesta moderna kriminologiska teorier har sitt ursprung i USA, vilket ibland kan innebära problem när de ska tillämpas på svenska förhållanden.

Uppdaterad 2021-08-17

Kriminologisk sommarskola 2: fängelse eller fritidsgård

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 2 Det kriminologiska tänkandets utgångspunkter (sida 25 till 38)

Den lagstiftande maktens uppfattning om vad som ska vara straffbart varierar mellan olika kulturer och historiska perioder och präglas av de förhållanden och idéer som råder.

Samhällsförändringar har lett till en förändrad syn på lag och rätt. Utvecklingen har gått från hämnd och straff till en syn på lagen som ett instrument för att styra människors beteende.

Vissa av dagens kriminologer arbetar med utgångspunkt i den inom ekonomisk forskning mycket populära rational choice-teorin. Den kriminologiska varianten av rational choice går i korthet ut på att behandla den potentiella brottslingen som en rationell person, vilken fattar sina beslut om att begå brott utifrån en bedömning av relationen mellan de fördelar som brottet innebär och de svårigheter och risker som detta brott medför. Om man genom olika åtgärder ökar svårigheter och risker för olika tänkbara brott kan man, enligt detta sätt att tänka, åstadkomma en avsevärd minskning av brottsligheten.

Motsatsen till rational choice är determinismen. Med determinism menar man idén att händelseförlopp, liksom människors beslut, helt och hållet orsakas av sedan tidigare existerande förhållanden. Att ha en extremt deterministisk ståndpunkt är ovanligt i dag. Bland dagens samhällsvetare är det dock en vanlig uppfattning att många människors fria vilja är starkt begränsad av exempelvis levnadsförhållanden eller etnisk bakgrund.

Motsättningen mellan att se människan som herre över sitt liv och sina beslut, och att se henne som en omständigheternas fånge går genom hela det kriminologiska tänkandet. Denna motsättning har inte bara betydelse för hur man ser på brottslighetens orsaker, utan är också viktig för hur man ser på samhällets reaktion på den brottsliga handlingen.

Anser man att människan kan fatta fria och rationella beslut blir det ganska rimligt att också anse att man får ta konsekvenserna av dessa beslut, genom att bli bestraffad om man begår ett brott. Straffet kan också förväntas ha brottsförebyggande effekter genom att dels avskräcka förövaren, dels avskräcka andra individer från begå brott.

Är det däremot så att vi utgår från att människor saknar kontroll över sina livsomständigheter och alltså inte kan fatta rationella beslut blir straffet meningslöst ur brottsförebyggande synpunkt. Varför plåga någon om denne inte rår för sina handlingar? Meningsfulla brottsförebyggande åtgärder blir i detta sammanhang att undanröja de förhållanden hos individen eller samhället som gör att individen begår brott.

I det moderna samhället handlar debatten om att hitta rätt balans av rational choice och determinism. Hårdare straff eller fler fritidsgårdar? Eller både och?

Kriminologisk sommarskola

Jag läser Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”.

Sommarläsning. Foto: Erik Hjärtberg

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 1 Vad är kriminologi (sida 17 till 24)

Kriminologi är läran om brott, eller det vetenskapliga studiet av brottslighet.

Vad är då ett brott? Brott existerar inte om det inte finns en lag som definierar en handling och stadgar straff för den som begår denna handling.

Lagarna är föremål för ständiga förändringar. Handlingar som tidigare definierats som brott kan till följd av lagändringar bli straffria medan handlingar som tidigare inte varit brottsliga kan bli det.

Vissa kriminologer, däribland Jerzy Sarnecki, anser dock att den juridiska definitionen av brott kan ”kännas lite besvärlig”. De väljer därför att bredda ämnet kriminologi till forskning om brottslighet och annat ”avvikande beteende”.

Avvikande beteende omfattar sådana beteenden som visserligen kraftigt avviker från rådande normer, men som inte är kriminaliserade, till exempel psykiska sjukdomar, missbruk av alkohol och läkemedel, prostitution och liknande. Vad som uppfattas som avvikande beror på hur auktoritärt ett samhälle är. Utrymmet för variation är mindre i auktoritära samhällen.

Samtidigt som avvikande beteenden inte behöver vara olagliga kan olagliga handlingar vara vanliga i ett samhälle.

Genom att använda sig av begreppet avvikande beteende i stället för brott kan forskarna undvika problem som uppkommer genom snabba förändringar av vad som är lagligt och olagligt.

Slutligen kan det konstateras att brott lönar sig ibland. Om inte vissa människor bryter mot lagen, eller vissa normer, kan inte samhället utvecklas. Många av de friheter och rättigheter som finns i dag hade inte funnits om de som kämpade för dessa inte hade brutit mot lagen.