En amerikansk undersökning som startade 1939 är sannolikt den första forskning som visar att behandling av brottslingar inte alltid ger goda resultat. Pojkar, i åldern 5 till 13 år, intagna på institutioner jämfördes med en kontrollgrupp av andra pojkar med samma bakgrund, IQ och personliga problem. Pojkarna på institutionerna fick bland annat hjälp med studier, medicinering, psykologi samt fritidsaktiviteter. Deltagarna följdes upp under flera år och det visade sig att kontrollgruppen, som inte fått behandling, klarade sig bättre än de personer som fått behandling (s. 44–45).
Utfallet har analyserats på olika sätt. En analys går ut på att de behandlade personerna hade för höga förväntningar på att behandlingen skulle hjälpa dem i arbetslivet och privatlivet och sedan blev besvikna. En annan analys är att behandlingen gjort personerna oförmögna att ta hand om sig själva (s. 45).
Därefter kom fler utvärderingar som var kritiska till behandling av brottslingar och visade att behandlingarna inte ledde till någon minskning av återfallen i brott. På 1970-talet gjordes en studie av skandinaviska behandlingsprojekt med liknande resultat (s. 45).
Kritiken av behandlingen har inte endast rört avsaknaden av effekt. Den har också haft filosofiska och ideologiska aspekter. Den svenska straffrätten på 1800-talet utgick från den brottsliga gärningen och att straffet skulle stå i relation med gärningen. Sedan kom straffen att individualiseras och anpassas mer efter gärningsmannen än efter gärningen. Den tendensen ska ha lett till en kriminalpolitisk inriktning kallad behandlingsideologin eller vårdideologin (s. 46).
Den tendensen stod på höjden under 1960- och 1970-talen. Därefter ifrågasattes den allt mer. Kritiken handlade bland annat om bristande rättssäkerhet i och med att påföljderna blir diffusa, inte anknyter till brotten samt blir oförutsägbara. Kritiker menar att straff ibland kan vara mer barmhärtigt och medmänskligt än behandling (s. 47).
Med tiden har synen på behandling nyanserats. Exempelvis har det tagits upp att minskning av återfall i brott inte är det enda resultat som räknas. Behandlingen kan också ha andra positiva effekter på deltagaren så som exempelvis bättre familjerelationer, hälsa, arbete och fritid. ”Av de olika genomgångarna av behandlingsprogram framgår att man tycks lyckas bättre med dessa mål än med det brottspreventiva målet” (s. 48).
Omsider har det också framkommit att även en minskning av återfallen i brott kan uppnås med behandling. Det krävs då att behandlingarna anpassas efter individen (s. 49).
Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lämna ett svar