Distinktionen mellan primära och sekundära brottsförebyggande åtgärder är att de primära åtgärderna är allmänna och riktar sig till allmänheten och de sekundära riktar sig till grupper av människor med en gemensam egenskap som innebär ökad risk. Gällande andra avseenden liknar åtgärderna varandra (s. 125–126).
Sekundära åtgärder för att reducera möjligheter till kriminalitet kan alltså gälla tekniska ingripanden i syfte att säkra mål vilka är utsatta för stor fara att drabbas av kriminalitet. Exempelvis kan det gälla bilar av särskilda märken som är är utsatta för stor fara att stjälas. Det kan även gälla boenden i ett läge som gör att faran för inbrott är betydande, exempelvis lyor på bottenvåningen. Allmänt kan det gälla områden eller kollektiv av människor i vilka faran för kriminalitet är större (s. 126).
Data kan vara användbart i det sammanhanget. Via data kan man se var i kommunen där flest inbrott sker och vid vilka klockslag som kriminalitet förekommer. På de ställena samt kanske vid dessa klockslag är det av vikt att ge husen särskilt skydd mot inbrott (s. 126).
Känt är även vilket klientel som i högre grad än övriga drabbas av exempelvis våld relaterat till relationer samt vissa av de insatser som gör dessa personer säkrare (s. 126).
Från 2010 har polisen haft som en möjlig utväg att tillfälligt förse människor drabbade av överhängande fara med en särskild larmanordning. Anordningen består av en telefon med gps och möjlighet att spela in samtal. En möjligt utväg är att också erhålla ”ett så kallat akustiskt larm” (s. 26). Brottsförebyggande rådet utvärderade verksamheten i en rapport utgiven 2015. Utvärderingen visar att personerna som får låna utrustningen oftast inte behöver använda den rent praktiskt. Utrustningen inger emellertid en förnimmelse av säkerhet för de drabbade. Dessa är även tillfredsställda med vad polisen gjort när de slagit på larmet. Eventuellt skräms de möjliga gärningsmännen också av att utrustningen finns (s. 126).
En helt annan insats, vilken reducerar vissa kriminella gärningar, innebär skilda typer av minskningar av åtkomsten till alkohol. Den riktar sig till grupper av människor med en gemensam egenskap som innebär ökad risk. Det kan gälla ungdomar eller människor med alkoholproblem. Alkohol gör att folk blir mer benägna att begå brott. Alkohol gör också folk mer känsliga för våld och förgripelser, i synnerhet via försämrad urskiljningsförmåga (s. 126–127).
När det gäller att förebygga våldtäkter har den synen blivit ifrågasatt. Det har anmärkts att tillsägelser till damer av ringa ålder om att avstå alkoholhaltig dryck, sexiga kläder, vistelse på somliga platser, och dylikt, innebär en begränsning av deras självständighet. Vidare finns en fara för att den som möjligen drabbas av brott själv skuldbeläggs. Civilisationen borde vara säker för samtliga kvinnor oavsett klädsel och beteende, har det påpekats. Sarnecki ser åsikten som rimlig, likväl går det inte att ignorera att faran för att utsättas för sexualbrott ökar vid alkoholkonsumtion. Även för män blir faran för att utsättas för brott större vid alkoholkonsumtion, dock ytterst sällan sexualbrott (s. 127).
Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lämna ett svar