Brott är gärningar vilka betraktas som farliga av lagstiftarna i vår civilisation. Om gärningarna inte betraktades som farliga skulle de inte göras olagliga. Det kan påstås att den mest centrala anledningen till brottsförebyggande verksamhet är att förebygga brottens negativa följder. Förebyggs brottet förebyggs den negativa följden. Emellertid kan skadorna kringgås eller åtminstone reduceras även i fall där brott har begåtts. Av den anledningen anser Sarnecki att det är logiskt att även insatser vilka reducerar de negativa följderna av begångna brott borde vara en del av det brotts- eller skadeförebyggande arbetet (s. 97).
Det kan alltså beskrivas som att det brottsförebyggande arbetet har två fronter. Den högsta prioriteringen är att brott aldrig ska begås. Om samhället inte lyckas förhindra att brott begås ska man se till att de negativa följderna reduceras så mycket det går. Resonemanget jämkar samman den vanligen förekommande splittringen om att antingen inrikta sig på förövare eller brottsoffer. Alla insatser har samma syfte, att reducera negativa följder av brott (s. 97).
Följderna av brott kan vara negativa på två olika sätt.
* direkta – via fysiska, psykiska och ekonomiska skador
* indirekta – via de känslor av rädsla och otrygghet som de orsakar.
Sarnecki anser att det brottsförebyggande arbetet ska inkludera båda varianterna (s. 97).
Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lämna ett svar