Förutom väldigt tekniska och snäva åtgärder inkluderar primära åtgärder även åtgärder på lång sikt med ändamålet att görligheten för prosocialitet ska öka. Då gäller det vanligen allmänna insatser inriktade på personer för att via skolning och jobb erhålla en chans till att finansiera sitt uppehälle (s. 124).
I detta synsätt betraktas det som generellt brottsförebyggande att ha gratis skola åt allmänheten. Också övrigt främjande av utbildning kan vara brottsförebyggande. Det inkluderar gratis skolmat, allmänna möjligheter till studiemedel samt dylikt (s. 124–125).
Likartade följder kan det tänkas bli med åtgärder som gör det enklare för ungdomar att få arbete. Däribland kan det handla om praktik, subventionerade anställningar och dylikt. Men i vilken mån sådana åtgärder minskar kriminalitet är okänt eftersom analyser inte har gjorts (s. 125).
Skilda sorters verksamhet inom myndigheter eller föreningar kan leda till prosocialitet. Exempelvis kan det gälla hobbyverksamhet som ett annat val än ungdomars egen hobby, som vuxna inte får bestämma tillräckligt mycket över. Studier åskådliggör att unga aktiva inom sport eller föreningsliv mer sällan konstateras ägna sig åt kriminalitet, jämfört med unga som ej är aktiva i sport eller föreningsliv. Det bevisar inte att all sådan aktivitet är brottsförebyggande. Den lägre kriminaliteten hos de föreningsaktiva kan bero på urvalet. Många gånger kräver unga människors aktiviteter att också vårdnadshavare kan aktivera sig och betala, något som inte är genomförbart i samtliga hushåll (s. 125).
I samband med detta kan frågeställningen om fritidsgårdars brottsförebyggande följder tas upp. Där finns inga tydliga studier som pekar på att fritidsgårdar ”i sig förebygger brott” (s. 125). Enligt studier längre tillbaka är eventuella brottsförebyggande effekter avhängiga kvaliteten på fritidsgårdarnas verksamhet (s. 125).
Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lämna ett svar