Vårdideologin

En amerikansk undersökning som startade 1939 är sannolikt den första forskning som visar att behandling av brottslingar inte alltid ger goda resultat. Pojkar, i åldern 5 till 13 år, intagna på institutioner jämfördes med en kontrollgrupp av andra pojkar med samma bakgrund, IQ och personliga problem. Pojkarna på institutionerna fick bland annat hjälp med studier, medicinering, psykologi samt fritidsaktiviteter. Deltagarna följdes upp under flera år och det visade sig att kontrollgruppen, som inte fått behandling, klarade sig bättre än de personer som fått behandling (s. 44–45).

Utfallet har analyserats på olika sätt. En analys går ut på att de behandlade personerna hade för höga förväntningar på att behandlingen skulle hjälpa dem i arbetslivet och privatlivet och sedan blev besvikna. En annan analys är att behandlingen gjort personerna oförmögna att ta hand om sig själva (s. 45).

Därefter kom fler utvärderingar som var kritiska till behandling av brottslingar och visade att behandlingarna inte ledde till någon minskning av återfallen i brott. På 1970-talet gjordes en studie av skandinaviska behandlingsprojekt med liknande resultat (s. 45).

Kritiken av behandlingen har inte endast rört avsaknaden av effekt. Den har också haft filosofiska och ideologiska aspekter. Den svenska straffrätten på 1800-talet utgick från den brottsliga gärningen och att straffet skulle stå i relation med gärningen. Sedan kom straffen att individualiseras och anpassas mer efter gärningsmannen än efter gärningen. Den tendensen ska ha lett till en kriminalpolitisk inriktning kallad behandlingsideologin eller vårdideologin (s. 46).

Den tendensen stod på höjden under 1960- och 1970-talen. Därefter ifrågasattes den allt mer. Kritiken handlade bland annat om bristande rättssäkerhet i och med att påföljderna blir diffusa, inte anknyter till brotten samt blir oförutsägbara. Kritiker menar att straff ibland kan vara mer barmhärtigt och medmänskligt än behandling (s. 47).

Med tiden har synen på behandling nyanserats. Exempelvis har det tagits upp att minskning av återfall i brott inte är det enda resultat som räknas. Behandlingen kan också ha andra positiva effekter på deltagaren så som exempelvis bättre familjerelationer, hälsa, arbete och fritid. ”Av de olika genomgångarna av behandlingsprogram framgår att man tycks lyckas bättre med dessa mål än med det brottspreventiva målet” (s. 48).

Omsider har det också framkommit att även en minskning av återfallen i brott kan uppnås med behandling. Det krävs då att behandlingarna anpassas efter individen (s. 49).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Vård av bov

Behandling kan anses vara ett rimligt sätt att reagera på brott, under förutsättningen att gärningsmännens förutsättningar att agera rationellt är begränsade på grund av individuella eller samhälleliga skäl (s. 43).

Den brottspreventiva behandlingen kan se ut på olika sätt. Vilken sorts behandling som ska användas beror på vad som anses vara orsaken till kriminaliteten. Därmed kan det gälla behandling mot alkohol- eller drogmissbruk i fall där missbruket bedöms orsaka kriminalitet. Det kan gälla familjeterapi i fall där familjesituationen anses orsaka kriminaliteten. Det kan också handla om personlig terapi om kriminaliteten anses bero på personliga problem (s. 43–44).

Efter andra världskriget har Sveriges lagstiftning ”i allt större utsträckning individualiserat påföljderna för brott” (s. 44). Förändringen har medfört tillfällen att använda behandling i stället för straff. Förändringen har varit särskilt distinkt gällande yngre gärningsmän. Inpå mitten av 1970-talet ansågs behandling i stället för straff som något konstruktivt. Detta gäller hela Västvärlden och i synnerhet Sverige (s. 44).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Omsorg om ogärningsman

Rehabilitering betyder att reparera funktioner vilka försvunnit eller nedsatts. Detta kan göras via medicinering, pedagogik, psykologi eller mellanmänskliga ingripanden. Rehabilitering kan göras både för förövare och brottsoffer. Följande avsnitt gäller dock endast förövare (s. 43).

Prevention är ett centralt syfte med rehabilitering. När en påföljd för en olaglig gärning meddelas kan gärningsmannen erhålla vård eller annan typ av bistånd som verkar för att vederbörande inte begår nya kriminella gärningar. Därmed kan vård medverka till att sänka fallenheten att begå brott personen eller antalet brott i den mellanmänskliga gemenskapen. Rehabilitering kan därtill vara ett självändamål. Individen vilken räddas från de besvär vilka på det ena eller andra sättet anknyter till kriminaliteten, exempelvis alkohol- eller narkotikamissbruk, erhåller antagligen en förnämligare levnad. Detta oavsett om vederbörande fortsätter att begå kriminella gärningar eller ej (s. 43).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Avskräckning i Amerika

Ett av de viktigaste kriminalpolitiska spörsmålen som avhandlats på världslig nivå gäller förändringen av antalet fångar i USA sedan slutet av 1970-talet. Antalet fångar i USA har varit ganska oförändrat på ungefär 100 per 100 000 invånare från 1930-talet till tidigt 1970-tal då antalet började stiga kraftigt. Ökningen stagnerade på 1990-talet och avstannade helt i början av 2000-talet (s. 36).

En amerikansk kriminolog har beskrivit att ökningen av fångar var en medveten strategi för att minska antalet anmälda brott. Det ökade antalet fångar innebar dock ökade offentliga kostnader som i stället hade kunnat användas till exempelvis barnomsorg, utbildning eller arbetsmarknadsåtgärder (s. 36).

Ytterligare en aspekt av ett ökat antal fångar är det obehag som tillvägagångssättet orsakar fångarna och deras anhöriga. Den norske kriminologen Nils Christie har jämfört USA:s fängelsesystem med det sovjetiska fånglägersystemet Gulag (s. 37).

Ökningen av antalet fångar har påverkat olika befolkningsgrupper på olika sätt. Ökningen av antalet svarta fångar har varit mycket större än ökningen av vita fångar. Också antalet latinamerikanska fångar har ökar mer än vita, men mindre än antalet svarta (s. 37–38).

USA hade år 2014 cirka 707 fångar per 100 000 invånare. Detta var högst i världen, baserat på offentliga uppgifter. Uppgifter från diktaturstater är dock inte alltid pålitliga. Sverige hade år 2013 cirka 46 fångar per 100 000 invånare (s. 38).

Det är svårt att hitta ett samband mellan antalet fångar i ett land och antalet begångna brott. Trots att kriminalpolitiken har sett olika ut har förändringen av antalet brott sett i princip likadan ut i ett flertal länder i Västeuropa (s. 38). Inte heller i USA går det att hitta ett samband mellan antalet fångar och antalet begångna våldsbrott (s. 40).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Psykopaten

Oaktat tidigare invändningar brukas en sorts selektiv inkapacitering i många länder, också i vårt. Det gäller skilda sorters farlighetsbedömningar samt andra riskbedömningar vilka görs vanemässigt och mer omfattande av offentliga organisationer. Titt som tätt används bedömningarna som beslutsunderlag för skilda sorters ganska inkapaciterande handlingar mot enskilda personer (s. 33).

Bland annat kan sådana bedömningar gälla farlighet och göras i anslutning till frågan om huruvida ett livstidsstraff ska omvandlas till ett tidsbestämt straff. En person som fått livstids fängelse kan få straffet ändrat till tidsbegränsat straff efter att tio år har avtjänats. Vissa förhållanden ska domstolen då ta hänsyn till i bedömningen av eventuellt tidsbegränsat straff. En av dessa aspekter är risken för återfall i allvarlig brottslighet. Sannolikt kommer en person som anses ha hög återfallsrisk att inkapaciteras längre än den som har låg risk (s. 33–34).

Likartade system är giltiga för avgöranden gällande utskrivning från rättspsykiatrisk vård och psykiatrisk tvångsvård. Farlighetsbedömningar vilka är betydelsefulla för inkapacitering genomförs även i vissa andra sammanhang inom kriminalvård, rättsväsende, psykiatri och andra myndigheter (s. 34).

Ett annat sammanhang där farlighetsbedömningar brukas gäller relationsvåld, där bedömningar har inflytande över vad som ska göras både med den misstänkte gärningsmannen och vad som ska göras för att skydda offret (s. 34).

Försök att förutsäga kommande kriminella gärningar förekommer titt som tätt inom kriminologisk forskning. Det gängse är dock att forskningen gör omdömen gällande riskgrupper inte riskindivider. Genom att gå igenom faktorer som ökar och minskar risken går det alltså att utpeka grupper av personer vilka kommer att återfalla i brottslighet. Tillförlitliga förutsägelser om särskilda individer går däremot inta att göra (s. 34).

Tidigaste ansatserna att göra individuella riskbedömningar har samband med diagnosen psykopati. Psykopati yttrar sig bland annat genom problem att inleda starka samt långvariga samspel med andra personer, svag inkännandeförmåga, krav på starka intryck och förändring, med mera. Psykopater är inte sällan våldsamma (s. 34).

På 1970-talet utvecklades en förteckning av tecken på psykopati och en poängskala för bedömning av personer. Ju högre poäng desto större ansågs risken vara för återfall i brott, särskilt våldsbrott. Synen på hur tillförlitligt detta poängsystem är har sedan dess balanserats (s 34–35).

Nuförtiden brukas flertalet poängsystem för farlighetsbedömningar. Dessa systems tillförlitlighet har utvärderats. Allmänt anses det vara ”möjligt att göra bättre prognoser av beteende än de utfall som man skulle
få rent slumpmässigt” (s. 35). Emellertid är det ”omöjligt att göra hundraprocentigt säkra prognoser” (s. 35).

Brukandet av riskbedömningar kan ha verkningar i den större mellanmänskliga gemenskapen. Dessa kan exempelvis reducera upprepat våld mot kvinnor eller andra typer av återfall i brottslighet. Det som enligt Sarnecki behöver tänkas över är hur stora de kollektiva vinsterna med sådana bedömningar måste vara för att uppväga ”de oundvikliga individuella orättvisor de innebär” (s. 35–36).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Dömd på förhand

Det görs vanligen en åtskillnad mellan kollektiv inkapacitering och selektiv inkapacitering. Kollektiv inkapacitering betyder allmänna neutraliserande verkningar vilka åstadkoms med hjälp av att kriminella får fängelsestraff eller liknande. Selektiv inkapacitering betyder de verkningar vilka åstadkoms genom att personer eller grupper av personer, vilka anses ha högre risk att återfalla i brott, får mer omfattande frihetsinskränkningar är de som har lägre risk att återfalla i brott (s. 27).

Flertalet studier synar verkningarna av kollektiv inkapacitering. Dessa baseras ideligen på hypotesen att ”brottsaktiviteten hos en individ är någorlunda konstant övertid, eller följer en given brottskurva där brottsaktiviteten avtar med åldern” (s. 27). Resultaten i dessa studier är mycket olika (s. 27).

Risken att återfalla i brott är inte enhetligt spridd bland dömda brottslingar. Vore det genomförbart att säkert beräkna den framtida återfallsrisken skulle människor med stor återfallsrisk kunna frihetsberövas under längre tid medan människor med mindre återfallsrisk skulle kunna frihetsberövas under en kortare tid. Det skulle vara ett möjligt sätt att öka de ganska små verkningarna av kollektiv inkapacitering (s. 30).

Faktorer som har ansetts kunna påverka återfallsrisken är tidigare brottslighet, narkotikabruk samt arbetslöshet (s. 30).

En svensk studie från 1991 visar att längre fängelsestraff för människor med hög återfallsrisk skulle kunna minska brottsligheten något. Samtidigt skulle antalet personer som satt i fängelse öka kraftigt. Det stämmer också överens med annan svensk och utländsk forskning (s. 31–32). ”Under förutsättning att grundantagandena för beräkningarna håller, kan vissa effekter uppstå, dock alltid på bekostnad av kraftigt ökade fångpopulationer” (s. 32).

Hypotetiskt skulle möjligheten att beräkna återfallsrisker kunna bli ännu mer tillförlitlig om faktorer som etnicitet och familjeförhållanden inkluderades. Sarnecki anser emellertid att det vore absurt att personer skulle straffas hårdare på grund av etnicitet eller på grund av sina föräldrar. Individuell kapacitering drabbar alltså de som redan har det svårast i den mellanmänskliga gemenskapen (s. 32).

Det anses inte heller som förenligt med rättsliga principer att personer ska straffas, inte för vad de gjort, utan för vad de förväntas göra (s. 32–33).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Att stympa det skurkaktiga

Meningen med inkapacitering är att göra en person ofarlig och på det viset förhindra brottslighet. Straff med inkapaciterande verkningar har brukats under lång tid ehuru det inkapaciterande skälet inte alltid varit artikulerat. Exempelvis har avrättningar och avhuggningar av kroppsdelar haft inkapaciterande följder. På samma sätt har utvisningar en inkapaciterande verkan (s. 26).

I Sverige innebär inkapacitering vanligen intagning på en inrättning. Är en människa under en period satt i fängelse eller på ungdomshem, eller på annat sätt frihetsberövad, blir också förmågan att begå kriminella handlingar mindre (s. 26).

Inkapaciteringens verkan hänger på ”graden av frihetsbegränsning” (s. 26). Inte ens vistelse på ett fängelse innebär att samtliga tillfällen till kriminalitet avlägsnas. Det finns flertalet brottslingar som begår brott i fängelset eller vid permission. Ju mindre frihetsbegränsningar desto mindre inkapaciteringseffekter (s. 26).

Det är dock komplicerat att bedöma inkapaciteringens verkningar. Forskarna är inte överens (s. 26–27).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Individuell avskräckning

Individuell avskräckning avviker från allmän avskräckning genom att den inriktar sig på att avskräcka brottslingar från att återfalla i brott. Genom att få veta vad ett straff innebär förväntas personen fortsättningsvis avhålla sig från brottslighet. Likartade problem som för direkt allmänprevention gäller ofta även för individuell avskräckning. Exempelvis kan det vara så att en person har begått ett flertal brott innan vederbörande åker fast och/eller att straffet inte innebär ett sådant besvär att personen kommer att undvika att begå fler brott. Vidare är flertalet brott impulshandlingar där gärningsmannen inte har vägt in nackdelar med ett eventuellt straff (s. 23).

Forskningen om individuell avskräckning handlar främst om verkan av fängelsestraff. Allmänt går det att fastslå att det är vanligt förekommande att personer begår brott efter att de suttit i fängelse. Mer än hälften av personerna som dömts till fängelse i Sverige döms på nytt inom tre år efter att de släppts ut. Har personen dömts till fängelse flera gånger ökar risken för återfall (s. 23).

Amerikanska utfall visar också ett samband med straffens hårdhet: ”ju hårdare straff desto större risk för återfall” (s. 23). Studier i Sverige visar i hög grad samma tendens (s. 24).

Precis som för allmänprevention anses individuell avskräckning fungera bäst om den kommer snabbt efter den straffbara gärningen. Tanken är att gärningsmannen då ska förknippa straffet med brottet. Detta anses vara särskilt viktigt för unga gärningsmän (s. 25).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Skottlossningen mot polismannens villa

Skottlossningen mot en polismans villa i Västerås 2017 innebar inget dödligt våld och rubriceras som försök till mord. Det utreds fortfarande av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.

Ett flertal skott avlossades mot en villa i bostadsområdet Hagaberg i Västerås, natten mot lördagen den 28 oktober 2017. Polisen var befäl för en av grupperna inom ingripandeverksamheten. Händelsen rubricerades som mordförsök.

Klockan 03.20 avlossades ett 20-tal skott mot byggnaden. Ägaren, som var ett polisbefäl i Västerås, var hemma och även hans familj.1 När skotten avlossades låg familjen och sov.2

Polismyndigheten beskrev händelsen som ett attentat och ”synnerligen allvarligt”.3

Ingen i familjen skadades av skottlossningen. Människorna i huset evakuerades till en säker plats. Det inträffade betecknades som en särskild händelse av Polismyndigheten som gick upp i stabsläge.4

De skott som avlossades var så kraftiga att de gick igenom huset. Skott gick även in i ett grannhus. Bilder från det beskjutna huset visade en ytterdörr som perforerats med skott. Bredvid, på trappen, stod en orange halloweenpumpa. Det var en stor förödelse i huset. Till exempel hade element och leksaker skjutits sönder.

Vid 14-tiden slog tungt beväpnad polis till mot en lägenhet i centrala Västerås. En man i 20-årsåldern anhölls för skjutningen, misstänkt för försök till mord. Polisen tog in två personer till förhör och vid 21-tiden anhölls en av dem, skäligen misstänkt. Enligt uppgift arbetade polisen nu efter teorin att dådet riktade sig mot polismyndigheten i stort, med anledning av det riktade arbetet mot den grova kriminaliteten i regionen.

Regionpolischef Carin Götblad menade att de inte fanns något klart motiv varför just den här polisen attackerats. Det ska inte ha funnits någon känd hotbild mot polisen. 5

Ett mycket stort utredningsarbete resulterade i att många människor greps, misstänkta för inblandning i skottlossningen. Genom utredningsarbetet upptäcktes ytterligare brott: narkotikabrott och grova vapenbrott.

Men ingen har under de år som gått åtalats för själva skottlossningen. En man, som vid tillfället för skottlossningen var 31 år, var en av flera personer som misstänktes ha skjutit.

Hans inblandning i skottlossningen kunde dock inte bevisas. Dock dömdes han senare, år 2019, av Eskilstuna tingsrätt för bland annat grovt vapenbrott. Han hade år 2015 och 2016 förvarat en automatkarbin hemma hos sig. Påföljden blev skyddstillsyn för att mannen skulle få en chans att komma tillrätta med sitt mångåriga narkotikamissbruk.

Eftersom mannen suttit inlåst under tiden 15 januari till 25 januari 2018, misstänkt för ett brott som han inte dömts för och därför anses oskyldig till, fick han ersättning av staten. Summan hade Justitiekanslern bestämt till 18 000 kronor. Den summan är något högre än normalersättningen och det beror på att 34-åringen var misstänkt för särskilt allvarlig brottslighet.6

1 Svennebäck, Åsa, och Marit Sundberg. ”Skott avlossade mot polisbefäls villa”. Sveriges Television, 28 oktober 2017, https://archive.ph/0mPHl.

2 Hellberg, Magnus, m.fl. ”Skottlossning mot polisbostad i natt”. Expressen, 28 oktober 2017, https://www.expressen.se/nyheter/skottlossning-mot-hus-inatt/.

3 Svennebäck, Åsa, och Marit Sundberg. ”Skott avlossade mot polisbefäls villa”. Sveriges Television, 28 oktober 2017, https://archive.ph/0mPHl.

4 Svennebäck, Åsa, och Marit Sundberg. ”Skott avlossade mot polisbefäls villa”. Sveriges Television, 28 oktober 2017, https://archive.ph/0mPHl.

5 Hellberg, Magnus, m.fl. ”Skottlossning mot polisbostad i natt”. Expressen, 28 oktober 2017, https://www.expressen.se/nyheter/skottlossning-mot-hus-inatt/.

6 Ernheimer, Jan. ”Misstänktes för skott mot polismans villa – får skadestånd”. Vestmanlands Läns Tidning, 05 maj 2020, https://www.vlt.se/2020-05-05/misstanktes-for-skott-mot-polismans-villa–far-skadestand.

Skrämseltaktik

Som tidigare nämnts kan allmänprevention fungera på två skilda vis: indirekt och direkt. Direkt allmänprevention omnämns även som ”allmän avskräckning (general deterrence)” (s. 17).

Indirekt allmänprevention gäller lagarnas normerande prägel. Förhållandet mellan lagar och normer är ömsesidigt. Normerna vilka gäller i civilisationen inverkar på lagarna på så sätt att de ofta skrivs om till lagar. Om normerna sedan ändras, exempelvis på så sätt att en viss typ av gärningar blir vanligare, hänger vanligen också lagen med. Det kanske först sker genom sänkta straff och senare genom avkriminalisering (s. 17–18).

Fast lagar bedöms även kunna ha inverkan på normer. Om en gärning blir olaglig kan det också göra att inställningen till gärningen blir mer kritisk och att den minskar i omfattning (s. 18).

Uppfattningen om att lagar förstärker normer är mer utbredd i de nordiska länderna. Hur en lag kan tänkas påverka normerna är vanligen ett centralt skäl för en lagändring. Denna inställning har varit betydande exempelvis i debatten angående lagar om rattfylleri och narkotikabruk. När det gäller att narkotikabruk blev olagligt var syftet att ha inverkan på unga människors syn på narkotika (s. 18).

Det förekommer att lagar förändras endast med syftet att påverka normer. Ett sådant exempel är förbudet att aga barn. Att syftet med lagen är att påverka normer visar sig ”inte minst av att den saknar straffbestämmelser” (s. 18). Barnaga är däremot straffbart genom att misshandel är straffbart (s.18).

Direkt allmänprevention är en tanke med anor. Den basala premissen är att den kriminella gärningen är logiskt grundad. En tänkbar gärningsman antas utföra den kriminella gärningen om vederbörande räknar med att den materiella eller känslomässiga vinsten är mer omfattande än gärningens negativa följder (s. 18).

Ytterligheten är att straffet innebär fara för den enskildes liv. Det finns gott om forskning gällande dödsstraffets allmänpreventiva följder. Forskningen är dock oense om följderna (s. 18–19).

Eventuella avskräckande effekter kräver dock att en potentiell brottsling handlar mer eller mindre logiskt och gör någon sorts beräkning av följderna. Därmed är det måhända inte helt tillämpligt att syna avskräckningseffekten på grova våldsbrott. Flertalet av dessa kriminella gärningar görs under påverkan av starka känsloyttringar. Brottslingarna är därtill inte sällan berusade av alkohol eller droger eller har, av andra anledningar, svårt att behärska sig. Det fåtal västerländska stater där dödsstraff ännu används, i synnerhet i USA, brukar det främst för synnerligen grova våldsbrott (s. 19).

Allmänt kan straff väntas avskräcka från brott såvida folk känner till att gärningen är straffbelagd. Det krävs också att folk begriper att den kriminella gärningen kan upptäckas samt att straffet är tillräckligt högt (s. 20).

Forskning visar att det framför allt är risken att bli upptäckt som har inverkan på kriminellt agerande. Om folk tänker att risken är stor att åka fast minskar det brottsliga gärningar (s. 21).

Människors uppfattning om risken att åka fast är dock väldigt knuten till personliga erfarenheter. Personer som flera gånger tidigare begått brott upplever risken att åka fast som mindre medan personer som inte begått brott betraktas risken som högre. Det betyder att avskräckningseffekten är störst för rättskaffens människor. Människor med ”sensationssökande personlighet” (s. 21) och andra med bristande impulskontroll är mindre påverkade av allmänprevention (s. 21).

I fall en person känner att risken att åka fast är liten medan straffet för brottet känns högt, finns en fara för att vederbörande kommer att begå brott och dessutom är redo att begå fler brott i en situation då han eller hon riskerar att åka fast. Exempelvis skulle en rånare kunna tänkas använda våld mot människor som försöker gripa vederbörande (s. 21).

Ännu ett förhållande som påverkar avskräckningseffekten är tiden tills straffet verkställs. ”Det handlar om att det obehag som straffet för en brottslig handling innebär ska vara omedelbart relaterat till den positiva
upplevelse som själva brottet kan ge gärningsmannen” (s. 21).

Allmänt är det besvärligt att granska följderna av allmänprevention. Det kan vara svårt att skilja ut allmänpreventiva effekter från individualpreventiva effekter. Samtidigt går det inte att förneka viss påverkan. Exempelvis anses beteendet vid bilparkering till stor del påverkas av den påföljd som kan drabba en felparkerare (s. 21–22).

Skräcken för påföljder växlar emellertid beroende på hur påföljden drabbar individen, förutsatt att individen kan förstå det själv. En människa som lever i stort utanförskap till den mellanmänskliga gemenskapen kan undvika att betala böter utan att det leder till några fler negativa följder. En rik människa kan betala böterna utan att det påverkar vederbörandes omständigheter (s. 22).

I fall den norm som individen kan tänkas bryta mot därtill är förankrad i den grupp vilken individen värderar högst blir faran för att åka fast också en risk för skam. Individen kan känna skräck för att skilja ut sig från gruppen (s. 22–23).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.