MANSCHETTFLYKTINGAR

“Tax avoidance” översatt till svenska blir ”skatteplanering” och “tax evasion” blir ”skatteflykt” (Kuusk Jonsson 2009, s. 1). Intressant är att det ryska översättningsverktyget Yandex Translate inte gör någon skillnad mellan de båda begreppen (Yandex u.å.) medan Google översätter “tax avoidance” till ”skattesmitning” (Google Översätt u.å.).

Det som skiljer skatteplanering från skatteflykt är en fängelsemur. Ungefär så, fritt översatt, uttryckte sig en brittisk politiker. Skillnaden är i verkligheten ofta mer komplicerad, med flera gråskalor mellan laglig och olaglig verksamhet. Dessa gråskalor används av en skatteplaneringsbransch som domineras av revisorer, advokater och finansexperter. Branschen, och de som både ägnar sig åt skatteplanering och skatteflykt blir nu i högre grad uthängda, stigmatiserade och bojkottade. De ses som avvikande på ett sätt som var otänkbart fram till ganska nyligen (Atkinson 2014, s. 135).

Exakt hur mycket pengar som försvinner på grund av skatteplanering och skatteflykt är okänt men det rör sig åtminstone om 100-tals miljarder dollar årligen. Multinationella storföretag som Google, Starbucks, Ebay och Microsoft har fått negativ publicitet för att ha flyttat vinster till sina dotterbolag i skatteparadis. Pengarna har flyttats genom avgifter för varumärken, logotyper och ledningsexpertis (Atkinson 2014, s. 135–136).

Skattemyndigheten i Storbritannien granskar tusentals skatteplaneringssystem. Vem som konstruerat systemen avslöjas sällan men en granskning gjord av skattemyndigheten i Storbritannien drog slutsatsen att de fyra största revisionsbyråerna låg bakom nästan hälften av alla skatteplaneringssystem. De fyra största revisionsbyråerna är PWC, Deloitte, KPMG och Ernst & Young. Dessa globala jättar verkar från hundratals städer inklusive skatteparadis som inte tar ut inkomst- eller bolagsskatter. En undersökning från ett brittiskt parlamentsutskott noterade att PWC säljer en skatteprodukt om det är 25 procents chans att den ska klara rättslig prövning från skattemyndigheten. Företaget säljer alltså produkter som, enligt företagets egen bedömning, med 75 procents sannolikhet är olagliga. Andra företag har meddelat att gränsen går vid 50 procent (Atkinson 2014, s. 136).

Myndigheter i USA har anklagat PWC, KPMG och Ernst & Young för att sälja olämpliga och potentiellt olagliga skatteplaneringssystem. År 2005 erkände KPMG kriminellt felaktigt agerande och betalade 456 miljoner dollar i böter medan ett antal av företagets tidigare personal hamnade i fängelse. Även ett antal tidigare personal i Ernst & Young dömdes till fängelse för att underlätta skatteflykt, och i mars 2013 betalade företaget 123 miljoner dollar i böter för att undvika åtal. PWC avgjorde fallen genom att betala 10 miljoner dollar och överlämna vissa kundlistor till USA:s skattemyndighet (Atkinson 2014, s. 136).

Böter och fängelsestraff betraktas ofta som en kostnad bland andra för de företag som förknippas med lukrativa skatteplaneringstjänster. Företagen är fortfarande aktiva i skatteplaneringsbranschen. (Atkinson 2014, s. 136).

Ernst & Young utformade ett system så att direktörer på Phones 4u i Storbritannien kunde undvika skatt genom att avlöna sig själva med bland annat guldtackor och fint vin. Så fort regeringen åtgärdade detta kryphål utformade företaget ett annat system så att samma kunder skulle kunna komma undan skatt genom att betalningen gick via Jersey. Även detta upplägg förbjöds senare (Atkinson 2014, s. 136–137).

Deloitte utformade ett system så att bankirer på Deutsche Bank i Storbritannien kunde undvika skatt på bonusar upp till 92 miljoner pund. Detta system sköttes via Caymanöarna. Detta förbjöds sedan i brittisk domstol (Atkinson 2014, s. 137).

Dessa system maskerades som lagliga men när de prövades i domstol, till stora offentliga kostnader, visade de sig vara olagliga. Det är en sorts skattemässig katt och råtta-lek där regeringar fortsätter att ändra lagstiftningen för att förhindra skatteplanering. Men det är väldigt små framsteg som görs i att förhindra försäljning av skatteflyktssystem. Skatteplaneringsindustrin visar att det finns proffs som skapar väldigt lite av värde för samhället men berövar folkvalda regeringar stora intäkter som hade kunnat användas till offentlig service, att minska fattigdomen och förverkliga folkviljan. Men denna form av avvikande beteende står ändå inför en ökad uppmärksamhet i medierna, offentligt ansvarsutkrävande samt mer ilska och fördömanden från samhället i stort (Atkinson 2014, s. 137).

Var går då gränsen mellan skatteplanering och skatteflykt i svensk lagstiftning? Skatteflykt är förbjudet enligt lag. För att det ska röra sig om skatteflykt ska ett flertal punkter vara uppfyllda, varav en är att gärningen ”strider mot lagstiftningens syfte” (SFS 1995:575). Vad som kan tänkas strida mot lagstiftningens syfte är dock inte helt enkelt att uttyda. Hannah Kuusk Jonsson skriver, i sitt examensarbete från juridiska fakulteten vid Lunds universitet, att gränsdragningen mellan skatteplanering och skatteflykt är ”ett komplext område med få klara riktlinjer. Det kan dock konstateras att behovet av en tydligare gränsdragning är stort” (Kuusk Jonsson 2009, s. 3).

En annan jurist skriver att skatteflykt handlar om gärningar ”som enbart syftar till att undvika skatt” (Berg, 2017). Men vad är syftet med skatteplanering om det inte är att undvika skatt?

Referenser

Atkinson, R. (Red.). (2014). Shades of deviance: A primer on crime, deviance and social harm (1. publ). Routledge.

Berg, S. (2017, november 27). Hur kan skatteflykt och skattebrott motverkas? Familjens Jurist. Hämtad 2022-01-06 från https://www.familjensjurist.se/fraga-juristen/myndighetsjuridik/hur-kan-skatteflykt-och-skattebrott-motverkas/

Google Översätt (u.å.) Tax avoidance. I Google Översätt. Hämtad 2022-01-06, från https://translate.google.com/?sl=en&tl=sv&text=tax%20avoidance%0A%0A%0A%0A&op=translate

Kuusk Jonsson, H. (2009). Skatteplanering – Vad är skatteplanering respektive skatteflykt och var går gränsen mellan dessa båda begrepp? [Examensarbete, Lunds universitet]. https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1559281&fileOId=1564934

SFS 1995:575. Lag mot skatteflykthttps://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1995575-mot-skatteflykt_sfs-1995-575

Yandex.Translate (u.å.) Tax avoidance. I Yandex.Translate. Hämtad 2022-01-06, från https://translate.yandex.com/?lang=en-sv&text=tax%20avoidance

Bevisbördans betydelse

En ofta förekommande uppfattning är att bevisfrågor endast komplicerar i onödan. En ”materiell fråga” (Zetterström 2017, s. 17) utgår från ”den gällande rätten” (Zetterström 2017, s. 17). En person har utlånat ett belopp kosing till en annan person. Den första personen har i enlighet med gällande rätt en fordring vilken den andra personen torde punga ut. Dock, hur ska det ageras ifall den andra personen erinrar att det rörde sig om en donation alternativt att summan understiger det som hävdas av den första personen? På vilket sätt ska det ageras ifall den första personen har ett värkande samt blodutsöndrande luktorgan samt uppger att den andra personen slagit vederbörande? Utifrån lagen räknas detta till misshandel samt är dessutom skadeståndsgrundande. På vilket sätt ska det ageras om den andra personen påstår att vederbörande slog i självförsvar? Utifrån lagen har den andra personen rätt till försvar eller nödvärn mot angrepp på dennes person eller egendom (Zetterström 2017, s. 17).

När det gäller det först nämnda scenariot måste den första personen kunna styrka att den andra personen är skuldsatt enligt påståendet. Detta kan den första personen styrka endera med hjälp av att uppvisa ett avtal eller via tänkbara vittnen till ett muntligt avtal. När det gäller det andra scenariot behöver den första personen styrka att den andra personen inte hade rätt till nödvärn. Om det inte föreligger något krav på att styrka vad som påstås blir det mycket krångligt att verka i en annars strukturerad social samvaro (Zetterström 2017, s. 17).

Ett initialläge är att personen som gör ett påstående även har bevisbördan för detta påstående. Bördans vikt varierar. Inom straffrätt är den antagligen tyngst. Det är betydelsefullt att inte frihetsberöva personer vilka ej begått brott. Vidare kan bördan flytta från den första personen till den andra och åter till den första. Den första personen kan uppvisa ett dokument som skildrar att 1 000 kronor betalats till den andra personen. Den andra personen finner ett vittne vilket påstår att den första personen sagt att den andra personen ska erhålla slantarna såsom en gottgörelse för godhet. Den första personen finner ett vittne vilket påstår att den andra personen endast fick låna pengarna. Inom detta ärende flyttas bevisbördan fram och tillbaka. Till slut behöver domstolen ta beslut om huruvida den första personen har styrkt att vederbörande har rätt att få tillbaka de pengar som överlämnats (Zetterström 2017, s. 17).

Källa: Zetterström, S. (2017). Juridiken och dess arbetssätt: en introduktion. (Tredje upplagan). Uppsala: Iustus förlag.

Brist på begripliga besked

En jurist som är förmögen att avge ett begripligt besked avger också ett begripligt besked. Vad som försvårar i sammanhanget är att flertalet spörsmål inte låter sig replikeras under definitiv visshet. Orsaken må bestå av att juristen ej till belåtenhet klarar av fältet vilket spörsmålet gäller. Jurister är inte proffs på all juridik precis som att IT-konsulter inte är proffs på allt som rör informationsteknologi. Jurister är proffs på juridisk metod. Vederbörande vet vanligtvis hur det går till att hitta information. Juristen är förtrogen med rättssystemet samt dess uppbyggnad, områden med mera (Zetterström 2017, s. 16).

Några spörsmål har inte lösts av lagen. Domstolen kan med hjälp av det bakgrundsmaterial som existerar få i uppgift att lösa ett spörsmål som inte till fullo förklaras av tidigare domar. När det gäller sådana ärenden är juristen inte förmögen att tveklöst replikera på vilket sätt domstolen ska avgöra spörsmålet. Juridik är inte en precis forskning där ett skriftligt spörsmål placeras i en apparat som därefter loskar ut ett besked. Ingen gräns finns för mängden tänkbara scenarion vilka kan dyka upp. Så gott som inget ärende liknar ett annat. Därför kan det inte i varje fall på förhand avgöras hur ett färskt tillstånd ska tolkas. Juristen kan vanligtvis yttra sig angående på vilket sätt spörsmålet eventuellt ska bedömas i domstol. Fast detta är bara ett scenario. På samma sätt som scenarier angående väderlek, hälsotillstånd samt priset för byggnadsarbete (Zetterström 2017, s. 16)

Vidare är det troligt att scenariot ändras av motpartens ståndpunkt samt åsikt angående det som hänt eller inte hänt. En duktig jurist avvaktar ständigt med att yttra sig tills vederbörande fått veta motpartens version (Zetterström 2017, s. 16).

Källa: Zetterström, S. (2017). Juridiken och dess arbetssätt: en introduktion. (Tredje upplagan). Uppsala: Iustus förlag.

Luddiga lagvrängare

Av vilken anledning är juridik så invecklat? Inte många andra professioner är i samma utsträckning mytologiska, omstridda, komprometterade samt delvis ringaktade som jurister. Vidare är det inte många andra verksamhetsfält vilka ett så stort antal personer innehar åsikter angående. Flera professioner och hobbyverksamheter har samma komplexitet dock måhända ej samma åsiktsskiljaktighet. Yrket som läkare är inte enkelt att tillägna sig eller enkelt att begripa. Ändå verkar det som att juristen är i högre grad ifrågasatt jämfört med läkaren (Zetterström 2017, s. 13).

Suddigt. Foto: Erik Hjärtberg

Precis som läkare nyttjar jurister latinska termer och benämningar fast i realiteten inte som en nödvändighet för att reda ut juridiska spörsmål. Juristen Stefan Zetterström menar att han skulle kunna klara sig återstoden av sin juridiska karriär i avsaknad av latinska termer och benämningar. Med reservation för de termer och benämningar som gjorts till svenska. Juristens underlag är vanligen följdriktigt och rättar sig efter följdriktiga linjer. Följdriktigheten är fastställd av personer och är därmed enklare att förutse än för till exempel en läkare vilken får rätta sig efter förhållanden av fullständigt skilda slag (Zetterström 2017, s. 13).

Liknelsen med andra professioner görs inte i syfte att bortförklara juristers misstag. Det görs bara för att skildra att det föreligger flertalet överensstämmelser och sådant som inte överensstämmer mellan professionerna (Zetterström 2017, s. 13).

Följande gör jurister komplicerade och omtvistade:

  • Jurister pratar och uttrycker sig skriftligen på ett komplicerat sätt.
  • Jurister är obenägna att vid varje tillfälle överlämna ett tydligt besked.
  • Jurister jonglerar med ”materiella frågor och bevisfrågor om vartannat” (Zetterström 2017, s. 13).
  • Jurister får bra betalt oberoende av om de lyckas eller inte.
  • Jurister gör så att kriminella tillåts vara lösa.
  • Jurister söker luckor för personliga fördelar (Zetterström 2017, s. 14).

Jämfört med det språk som används inom fotboll är juridiskt språk inte lättfattligt för alla svenskar. Juridiskt språk försöker på sätt och vis vara så exakt som det går, för att inte missförstås. Det sägs i folkmun att någon sparkas från arbetet. Majoriteten begriper det viktiga, att någon förlorat jobbet på något vis. Inte många bryr sig om distinktionen mellan att vara uppsagd eller avskedad, begrepp vilka i folkmun sammanfattas som ”sparken” (Zetterström 2017, s. 14). För en jurist och för arbetstagaren är det emellertid betydelsefullt. Det fordras något ytterligare för att bli avskedad jämfört med att bli uppsagd. Vidare leder en uppsägning och ett avskedande var för sig till bitvis skilda följder. Har en arbetstagare blivit avskedad på felaktiga grunder är denne vanligen berättigad till ett högre skadestånd än om vederbörande blivit uppsagd på felaktiga grunder. Kränkningen av arbetstagaren betraktas som svårare i det tidigare fallet (Zetterström 2017, s. 14).

Det som kallades Tumba-målet väckte folklig vrede gällande att både hovrätten och Högsta domstolen friat ett flertal män från åtalet om grovt sexuellt utnyttjande. Domstolarna ifrågasattes. Det ska tas i åtanke att vid tidpunkten för åtalet så rubricerades den påstådda gärningen som sexuellt utnyttjande och inte våldtäkt. Majoriteten av människor gör ingen skillnad på hur någon har utfört sexuella övergrepp. Ändringar i lagen har gjort att fler gärningar räknas till rubriceringen våldtäkt. Troligen har ändringarna i 6 kap. BrB genomförts på grund av den offentliga diskussion om sexbrott som hållits under 2000-talet. Tumba-målets måste dock tolkas med då gällande lagar som utgångsläge. För den åtalade är rubriceringen och brottet av vikt. Våldtäkt är en brottslig gärning vilken, i varje fall enligt dåvarande lagstiftning, betraktades som ett grövre brott än sexuellt utnyttjande av en person som befann sig i hjälplöst tillstånd. Detta kan var och en ha en åsikt om. Däremot går det inte att döma en människa för ett brott bara baserat på åsikter. Det behövs lag som gäller gärningsbeskrivningen. Straffet för våldtäkt var och är i normalfallet högre än vid sexuellt utnyttjande. Skälet till att ordvalet inte är av någon större betydelse för icke-jurister i tidigare nämnda fall är troligen att dessa bara betraktar situationen ur offrets eller den underordnades synvinkel. Vidare influeras människor av sin egen dygd. Frågan är vilket antal som funderar över att även den misstänkte är drabbad. Ska en kriminell ens få kräva en rättvis rättegång? (Zetterström 2017, s. 14–15).

Det finns också juridiska begrepp vilka uppsåtligen inte är helt konkreta. Dessa är till exempel ”skäligt, omständigheterna i övrigt och obilligt” (Zetterström 2017, s. 15). Orsaken till att dessa begrepp används är huvudsakligen för att möjliggöra varierande omdömen angående saklägen. Det händer att saklägen är snarlika men ändå uppstår saklägen där det är berättigat att göra på ett annat sätt (Zetterström 2017, s. 15–16).

Det kan vara skäligt att se till att en svagare kund ska få avsluta ett för vederbörande ofördelaktigt avtal. Samma sak är måhända inte giltigt för ett stort företag. Det är ogenomförbart att på förhand inse samtliga upptänkliga saklägen. Av den anledningen skrivs lagen på ett allmänt hållet vis samt överlåter till domstolarna att definiera vilka saklägen som borde inordnas innanför lagens gränser (Zetterström 2017, s. 15–16).

Källa: Zetterström, S. (2017). Juridiken och dess arbetssätt: en introduktion. (Tredje upplagan). Uppsala: Iustus förlag.

Datoriserade dumheter

Förhållandet mellan teknologins framåtskridande och det mellanmänskliga samspelet har metodiskt undersökts sedan 1800-talet (Mallén 2017, s. 12). En följd av att allt fler människor använder internet, och att allt fler använder sociala medier är att nya mellanmänskliga företeelser tillkommer. En företeelse av det slaget är nätkränkningar. Nätkränkningar, näthat, näthot eller nätmobbning är beteckningar för den omständighet att teknologin för med sig färska och mer verkningsfulla tillfällen att ofreda och skrämma andra människor. Dessa företeelser har även rättsliga aspekter (Mallén 2017, s. 14).

På pränt. Foto: Erik Hjärtberg

Den undersökande gruppen Cybernormer har synat hur normer, såväl mellanmänskliga som rättsliga, bildas med hjälp av den digitala tekniken. Framför allt har diverse motsättningar och slitningar mellan den sedvanliga mellanmänskliga gemenskapens regler och de sociala normer vilka frambringas innanför unga digitala levnadssätt studerats. En av undersökningarna är inriktad på rättsområden rörande nätkränkningar i förhållande till sociala normer och utgår från behovet av kunskap inom rättsväsendet gällande bedömningen av ärekränkningar. Den som tillämpar lagen ska uppskatta vad spridningen av de nedsättande uppgifterna innebär i de sällskap som den utsatte vistas i. Lagen innebär därför en nödvändighet av metoder för att få förståelse om hur olika nätkränkningar tolkas i olika delar av samhället. Skadestånd vid ärekränkningsbrott ska även tolkas via rådande synsätt och normer i det sociala samspelet för att ersättningen ska kunna ”ge upprättelse för den kränkning som brottet medfört” (Mallén 2017, s. 18).

Forskningsprojektet inriktades alltså på företeelsen nätkränkningar med inriktning på sociala normer. Nätkränkningar som term har en vid definition, som medför att det kan betyda många olika saker. Begreppet används för ”nätmobbning, nätmobbning, trakasserier, näthat eller näthot” (Mallén 2017, s. 19) samt andra kränkande handlingar med sexuellt eller politiskt syfte. Nätkränkningar finns däremot inte som ett juridiskt begrepp. Juridiskt används brottsrubriceringar såsom olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande samt ärekränkningsbrotten förtal och förolämpning. Stundom kan även hatbrott och hets motfolkgrupp förekomma i digitala sammanhang, i synnerhet i sociala medier. Vanligen sammankopplas besväret nätkränkningar till rätten att i tal och skrift uttrycka sina åsikter. Yttrandefrihetsfrågan handlar både om att motverkandet av nätkränkningar kan inskränka yttrandefriheten och att nätkränkningar kan göra att vissa personer inte vågar yttra sig (Mallén 2017, s. 18–19).

En ovälkommen följd av informationsteknologins potential är därmed att det blivit elementärt att smutskasta och skymfa människor. Förtal och skymf är en sorts nätkränkningar vilka började observeras ett antal år efter millennieskiftet. Inte förrän 2012–2013 började nätkränkningar i högre grad märkas i myndigheters dokument och i massmedier. Nätkränkningar har relaterats till yttrandefrihet, jämställdhet, etnicitet, kön och intolerans. Rättsväsendets bekymmer att hantera ett ökat antal anmälningar har beaktas av både lagstiftare, aktivister och allmänhet. Socialamedieföretagen har under lång tid betraktats som inaktiva på samma gång som det existerat en ovisshet gällande skuldfrågan vid den här typen av brottslighet. Genom Instagramupploppen i Göteborg vintern 2012 framgick det tydligt att aktivitet i sociala medier kan få väsentliga följder för den mellanmänskliga gemenskapen i form av kravaller, våldsbrott och stängda skolor. Upprinnelsen till konflikten var att en betydande skara unga personer anklagades genom vanhedrande påståenden på ett särskilt Instagramkonto. Två flickor i tonåren dömdes för förtal med påföljden ungdomsvård samt att ”solidariskt betala sammanlagt 570 000 kronor i skadestånd till de 38 målsägandena” (Mallén 2017, s. 19–20).

Möjligheten att få brottsskadeersättning vid ärekränkningsbrott är begränsad. De tidigare nämnda 38 målsägande kunde därför inte få någon brottsskadeersättning (Mallén 2017, s. 20).

Cybernormer genomförde under 2012 och 2013 intervjuer med fokusgrupper för att förstå ungdomars syn på nätkränkningar (Mallén 2017, s. 21).

En karakteristisk upplevelse av fokusgruppintervjuerna var att ungdomar av kvinnligt kön var mer aktiva i diskussionerna och hade mer distinkta åsikter om nätkränkningar än de manliga deltagarna. Samtalsämnet var brett och svaren blev oväntade. Till exempel pratades det i hög grad om störande människor och situationer i dataspelssammanhang, funderingar angående irriterande bröder och systrar, råa uttryck eller vuxnas konflikter på Facebook. Samtalet gällde även otrevliga bilder och filmklipp, pornografi, teser om sammansvärjningar, suicid och sexövergrepp med anknytning till informationsteknologi. Generellt uppenbarade sig en tämligen dyster skildring i de unga människornas skildringar, trots att de själva inte betraktade sig som särskilt utsatta och inte såg så seriöst på de faror som de berättade om. De unga personerna gjorde en tydlig skillnad mellan den fysiska och den digitala tillvaron. Att något som hände på nätet skulle kunna få rättsliga konsekvenser var inget de funderade på (Mallén 2017, s. 22–23).

Upprepad var åsikten om att yttranden på nätet inte skulle tas på allvar. Samtidigt fanns uppfattningen att yttranden på nätet var svåra att tolka. En vanlig uppfattning var att personer som drabbats av nätkränkningar delvis hade sig själva att skylla (Mallén 2017, s. 23).

Intervjuerna gav sedan vägledning för utformandet av en webbaserad enkät. Enkäten besvarades av personer som själva anmält sig som deltagare. Detta är en metod som har ifrågasatts (Mallén 2017, s. 24).

Nätkränkningar kan rättsligt beskrivas som ”ärekränkande brottslighet som ligger under enskilt åtal så som målsägandebrott, vilket av processrättsliga skäl medför att fallet avskrivs omgående” (Mallén 2017, s. 26). Om en smädelse i stället anspelar på offrets ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller med anspelning på vederbörandes sexuella läggning är det allvarligare och åklagaren får väcka åtal. Om motivet för ett brott är att kränka en människa eller grupp människor på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet innebär det i sig en försvårande omständighet benämnd hatbrott. Hatbrott sker vanligen på allmän plats men hatbrott på nätet blir vanligare. En mängd hatbrott är i basen ärekränkningsbrott men vanligast är att olaga hot och ofredande utgör brottstypen vid hatbrott. Nästan 22 procent av de svarande i webbenkäten uppgav att de utsatts för en eller flera nätkränkningar med hatbrottsmotiv. Precis som i intervjuerna tyckte de svarande i enkäten inte att nätkränkningar var så allvarligt. De kvinnliga svarande såg dock allvarligare på nätkränkningar (Mallén 2017, s. 26–27).

De mest använda nätkränkningarna uppgavs vara händelser med kränkande bilder och/eller kränkande ord (Mallén 2017, s. 29).

En vanlig uppfattning är att informationsteknologin har ökat kränkningar och liknande beteenden bland ungdomar. Statistiken visar dock att kränkningar inte har ökat med den ökade internetanvändningen och att ökningen av anmälda ärekränkningsbrott startade innan internet och sociala medier fått sitt genomslag (Mallén 2017, s. 33).

Källa: Mallén, A. (red.) (2017). Kriminologiska metoder och internet. (Första upplagan). [Stockholm]: Liber.

Svensk maffia

Utöver våld och narkotika har ett annat ämne expanderat inom kriminalpolitiken på senare tid, organiserad brottslighet. Det är ett svårbegripbart spörsmål vilket mer och mer markeras såsom ett kritiskt dilemma, rentav en fara för nationalstaten. Denna typ av kriminalitet får mer och mer motivera ökad strafflagstiftning och tvångsmedel (Tham 2018, s. 128).

Organiserad brottslighet uppmärksammades så tidigt som på 1970-talet. Rikspolisen startade då en arbetsgrupp om organiserad brottslighet vilken 1977 presenterade förslag på åtgärder. Också Brottsförebyggande rådet, Brå, uppmärksammade organiserad brottslighet, vilken innefattade svartklubbar, alkohol- och narkotikaverksamhet, hasardspel, vadslagning samt prostitution. Brå gav ut flertalet skrifter angående den sortens kriminalitet. Tänkbara anledningar till den ökade organiserade brottsligheten var att en större grupp människor hade råd att köpa illegala varor och tjänster samt ”ökat frestelsetryck” (Tham 2018, s. 128).

Brås redovisning av organiserad brottslighet gjordes i synnerhet i den återkommande skriften ”Brottsutvecklingen”. På 1980- och 1990-talet försvann organiserad brottslighet som en egen avdelning i skriften. Ämnet togs upp på nytt i början av 2000-talet. Brå ger numera ut flertalet skrifter angående ekonomisk brottslighet samt organiserad brottslighet. Att tidningarna har ökat sin rapportering om den typen av kriminalitet tyder också på det mer och mer framhävs som ett samhällsproblem (Tham 2018, s. 128).

Två skiften under 1990-talet har lagts fram som viktiga för förändringen av den organiserade brottsligheten. Det ena handlar om att upplösningen av Sovjetunionen och dess allierade gjorde att gränsbevakningen minskade i dessa länder. Det andra handlar om att Sveriges EU-medlemskap innebar fri rörlighet för EU-medborgare. Utländsk medverkan i organiserad brottslighet via minskad gränsbevakning har tydligt präglat skildringarna (Tham 2018, s. 129).

På samma sätt som när det gällde knarket har polisen har ett kraftigt intresse för den organiserade brottsligheten. Enligt årsskriften ”Polisens lägesbild” räknas många olika sorters kriminalitet till organiserad brottslighet: narkotikabrott, människohandel, utpressning, alkohol- och tobakssmuggling, rån, vapenbrott, arbetsskyddsbrott, häleri, penningtvätt, bostadsinbrott, transportbrott, dieselstölder, metallstölder, a-kasse- och sjukpenningsbedrägeri, samt åldringsbrott (Tham 2018, s. 129).

Polisen meddelar att den organiserade brottsligheten ökar årligen både i Sverige och andra länder. Sociala relationer är enligt polisens skildringar viktiga för den organiserade brottsligheten. Dessa relationer kan se olika ut avhängigt om de baseras på folkgrupp, ursprungsland, blodsband, medlemskap, eller att medbrottslingarna bor, alternativt har vuxit upp, i samma område. Det kan också handla om en blandning av flera sorters anknytning mellan brottslingarna. Det påstås återkommande att det finns utländska inslag i kriminaliteten. Att den blir genomförbar via släktband med kontakter över landsgränserna och att den är ogenomtränglig när den sker inom en enhetlig folkgrupp (Tham 2018, s. 130).

Organiserad brottslighet som företeelse belystes markant av de politiska ledarna efter millennieskiftet. Budgetpropositionen 2003/04 innehöll ett eget stycke om organiserad brottslighet. Hotet från organiserad brottslighet har därefter betonats i kommande budgetpropositioner. Att den organiserade brottsligheten är internationell och ett hot mot det mellanmänskliga samspelet understryks. Det är främst rättsväsendet som ska bekämpa den organiserade brottsligheten (Tham 2018, s. 130).

Politiskt finns det inga distinkta skillnader på hur partierna ser på organiserad brottslighet. Frågan belystes efter millennieskiftet av S-regeringen och togs sedan över av den borgerliga Alliansen. Även den rödgröna regeringen som valdes 2014 betonade arbete mot den organiserade brottsligheten (Tham 2018, s. 131).

Politiker understryker hur allvarlig flera olika typer av brottslighet är genom att påstå att den anknyter till den organiserade brottsligheten eller genom att jämföra den med organiserad brottslighet (Tham 2018, s. 131–132).

I den politiska debatten har den organiserade brottsligheten använts som argument för en utvidgning av EU och ett Nato-samarbete (Tham 2018, s. 132–133).

Politiska ledare, massmedier och myndigheter uppger att den organiserade brottsligheten ökar. Detta anses framför allt innebära en risk för oroligheter i ekonomin, att politiska ledare, journalister, vittnen, med flera, skräms till att inte yttra sig. Med den lägesbeskrivningen är ökade resurser, omorganisationer samt lagskärpningar väntade. Men på samma sätt som när det gäller våld eller narkotika går det att ifrågasätta om den påstådda förändringen och den överhängande faran är korrekt och om den kriminalpolitiska prioriteringen är rimlig. Om den inte är det behövs andra motiveringar (Tham 2018, s. 133).

Att organiserad brottslighet existerar, och att det delvis är något nytt, är otvivelaktigt. Förekomsten och brukandet av olagliga skjutvapen har växt. Skrämsel från brottsliga kollektiv har inriktats på politiska ledare samt rättslig personal. Brottsliga motorcykelklubbar var nytt på 1990-talet. Den ökade mängden bedrägerier på nätet är i många fall organiserade. Minskade gränskontroller möjliggör för kriminella att ta sig in i Sverige Tham 2018, s. 133).

På samma gång går det att ifrågasätta uppgifterna om den växande organiserade brottsligheten och dess grad av fara. Frågan har ställts huruvida uttrycket organiserad brottslighet överhuvudtaget är ”analytiskt användbart för forskningen eller rättsväsendet” (Tham 2018, s. 133). Någon etablerad begreppsbestämning finns inte, vilket möjliggör skilda politiska avgränsningar (Tham 2018, s. 134).

Ledarskribenter och debattörer räknar många olika sorters brott till organiserad brottslighet. När dessa brottstyper sedan synas enskilt blir resultatet ofta att det inte är organiserad brottslighet och att den inte uppenbart har växt i antal. Polisen definierar bostadsinbrott samt häleri som organiserad brottslighet. Den brottsligheten var dock på 2010-talet mindre frekvent än den var på 1980-talet. Dock kan det ha skett en förändring gällande vilken sorts gärningsmän som begår den typen av brott. Polisen uppskattar att upp till hälften av bostadsinbrotten görs av kriminella grupper från utlandet. Beror detta på minskade gränskontroller sedan 1990-talet innebär det en ökning av organiserad brottslighet inom bostadsinbrotten. Är uppskattningen korrekt innebär det dock även en stor minskning av svenska inbrottstjuvar (Tham 2018, s. 134).

Flera påståenden från polisen om ökad organiserad brottslighet har visat sig sakna statistiskt underlag (Tham 2018, s. 134).

Säpo har meddelat att den organiserade brottsligheten ”saknar såväl avsikt som förmåga att omkullkasta det demokratiska statsskicket” (Tham 2018, s. 135).

Likgiltigheten för precision när det gäller begreppsbestämning samt metodiska definitioner av den organiserade brottsligheten behagar diverse engagemang. Sammansättningen av nöd och ovisshet möjliggör politisk ilska samt begär om upprustning. Den förment samhällsfarliga egenskapen ökar frågans vikt. Genom att peka på organiserad brottslighet ökar faran för nästan alla företeelser man önskar rusta för (Tham 2018, s. 136).

Organiserad brottslighet kan också ha en särskild användning för politiska ledare. Den möjliggör en politik grundad på straff. Behovet av medkänsla minskar om de kriminella personerna skildras som okänsliga varelser vilka därtill vanligtvis anlänt från utlandet enbart i avsikt att ägna sig åt brottsliga handlingar. Måhända är ett sådant synsätt särskilt viktigt för Socialdemokraterna vilka har ändrat sin kriminalpolitik i riktning mot ökad användning av straff och tvångsmedel (Tham 2018, s. 136).

Enligt Tham finns det stora likheter mellan dagens beskrivning av organiserad brottslighet och hur judar beskrevs före andra världskriget. Överensstämmelsen i skildringen innebär givetvis inte att det i verkligheten finns en överensstämmelse. På grund av att det handlar om något obekant går det att hänföra en gruppering vissa sätt att vara fast faktabakgrunden är oklar. Det går även att framställa en samhällelig rädsla för det obekanta. Det okända och otäcka skildras även som något vilket allmänheten tillsammans ska kämpa mot (Tham 2018, s. 137).

Tham drar paralleller till flera andra kriminologiska sammanhang där en företeelse får företräda ett större sammanhang än gärningarna i sig. Det har historiskt handlat om vuxenvärldens syn på ungdomskultur, nyktra kulturers syn på alkoholförtäring, samt den svenska synen på knark där ”något mer och större står på spel än den objektiva skadan” (Tham 2018, s. 137–138).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Sex- och våldsbrott

Bland de personer som sitter i fängelse har det skett en förändring i hur stor del som sitter för stölder och hur stor del som sitter för våldsbrott. Av alla personer i fängelse på 2010-talet var en tredjedel dömda för våldsbrott och sexbrott (Tham 2018, s. 112).

En skärpt syn på våldsbrott kom emellertid tidigare i och med brottsbalkens införande. Mord betraktades som normalbrottet vid dödligt våld i stället för dråp. Misshandel betraktades innan detta ha fått för lindrig bedömning i den rättsliga praktiken, i synnerhet jämfört med förmögenhetsbrott. Misshandel av normalgraden hade tidigare i normalfallet lett till böter. Med brottsbalken skulle det normalt leda till fängelse. De skärpta straffen för våldsbrott påverkade också påföljderna. Fler fick fängelse för misshandel och andra våldsbrott (Tham 2018, s. 112).

Den distinkta inriktningen på våld såsom kritiskt bekymmer för allmänheten inträffade emellertid längre fram i tiden. Att Olof Palme (S) mördades 1987 verkar ha satt i gång detta. En studie av ledarsidornas artiklar angående ungdomsbrottslighet styrker växlingen. Från 1986 och framåt började artiklarna handla om ungdomars våld medan de innan dess handlade om ungdomars stölder (Tham 2018, s. 112).

Även skolan ändrade arbetssätt gällande våld. Vid 1980-talets början var våld mellan elever mest något som skolan skulle klara av. Ett decennium senare underströks det att likadana regler gällde för skolan som på andra ställen och att våld därför skulle anmälas till polisen. Detta resulterade i en kraftig ökning av anmälningar av våld bland unga, vilket skolvåldet var en stor del av (Tham, 2018, s. 112–113).

Anledningen till de uppkriminaliseringar vilka genomfördes var till stor del att våldet betraktades som mer oroande än vad det gjorde tidigare och att straffet därför behövde betonas mer. Den utredningen som skulle undersöka straffen för grova våldsbrott hade fått direktiv om att samhällsförändringar hade förändrat synen på våldsbrott. Även i utredningen stod det att en ökad välfärd gjort att våldsbrott blivit ett relativt större hot (Tham, 2018, s. 112–113).

Kriminalpolitikens ökade inriktning på våld kan också beskrivas som ett byte av perspektiv från gärningsman till brottsoffer. Kriminalpolitisk debatt i slutet av 1960-talet handlade om personer som satt i fängelse. Dessa var av manligt kön och sågs nästan som offer för förhållanden de själva inte kunde rå för. Då kriminologin uppmärksammade offer för våldsbrott var det i synnerhet för att åskådliggöra att offret ”själv medverkat i sitt offerskap” (Tham 2018, s. 113). Enligt en undersökning i Sverige, gällande personer som sökt sjukhusvård på grund av våld, var mer än 50 procent av offren tidigare kända av polisen (Tham 2018, s. 113).

Brottsoffer som begrepp existerade inte i Sverige innan 1970. Brottsoffer som offentligt ärende har därefter varit tydligt märkbart. Det visar exempelvis antalet riksdagsmotioner rörande brottsoffer (Tham 2018, s. 113).

De politiska partiernas kriminalpolitiska program visar samma sak. Riksdagens partier har sedan 1960-talet gått från en inriktning på gärningsmän till en inriktning på offer. Även budgetpropositionerna visar det. Varje regering sedan 1980-talet har lagstiftat om brottsoffer. Kvinnor och barn som brottsoffer har särskilt omnämnts i strafflagstiftningen (Tham 2018, s. 114).

Det har även bildats både statliga och privata organisationer som ska hjälpa brottsoffer. Brottsoffermyndigheten hade på 2010-talet ett 60-tal anställda. Det finns även ett stort antal frivilligorganisationer som hjälper brottsoffer. Före mitten av 1980-talet fanns det knappt någon sådan. På 2010-talet fanns mer än 100 brottsofferjourer och dessutom cirka 200 kvinno- och tjejjourer (Tham 2018, s. 114–115).

En framställning av brottsoffer kan göras på olika sätt. Det kan gälla vad som räknas som ett typiskt brottsoffer, huruvida brottsoffret har skuld i brottet, hur kränkningen ser ut vid brott, vad brottsoffret behöver och vem som ska hjälpa till med det. Synen på brottsoffer påverkar politiken. Utmärkande i synen på brottsoffer i Sverige är ”politisk konsensus, nollsummespel mellan brottsoffer och gärningsman, brottsoffrets homogenitet och statens ansvar” (Tham 2018, s. 115).

Inom diskussionen om brottsoffer i Sverige är de flesta överens på så sätt att de står på brottsoffrens sida och vill hjälpa brottsoffer med olika sorters stödjande verksamhet. Det kan tyckas självklart, men så har det inte alltid varit. Det förekommer i USA kritik mot att se sig själv som offer. Brottsofferperspektivet anses av kritiker i USA vara en del av ett samhälle där människor inte vill ta ansvar för sina egna handlingar (Tham 2018, s. 115–116).

De politiska partierna i Sverige är överens om att ge stöd till brottsoffer, i synnerhet kvinnliga brottsoffer. Att det finns en enighet i brottsofferfrågan märks även i kungaparets engagemang. Kungen och drottningen har endast möjlighet att vara aktiva i samhällsfrågor där det anses råda politisk konsensus. Som en jämförelse har drottningen även engagerat sig i narkotikafrågan där det anses råda politisk konsensus. Skulle drottningen däremot engagera sig i alkoholpolitiken ”hade detta kunna utlösa en konstitutionell kris” (Tham 2018, s. 116).

Medan det råder konsensus i synen på brottsoffer varierar politikernas syn på gärningspersoner. Synen varierar när det gäller huruvida omsorg av gärningspersonen står i motsättning till omsorg av brottsoffret. Att straffa gärningspersonen betraktas i vissa fall som ett sätt att ge offret upprättelse (Tham 2018, s. 116–117).

Detta motsatsförhållande mellan gärningsmän och brottsoffer blir extra distinkt när det gäller mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot kvinnor ses i ett könsmaktsperspektiv som ett tecken på bristande jämställdhet i det större mellanmänskliga samspelet, där män är överordnade och kvinnor underordnade. Våldet anses vara ett medel för männen att behålla sin överordning. En statlig utredning avvisar medling mellan män som slår och kvinnor som blir slagna (Tham 2018, s. 117).

Något annat som utmärker framställningen av brottsoffer är att offren ses som likadana. Brottsoffer har likadana upplevelser, likadana skador och samma behov av hjälp. Likformigheten startade med att utsattheten för ett brott gick från att vara något man varit med om till ett tillstånd. Denna förändring märks från då Brottsskadenämnden övergick till Brottsoffermyndigheten 1994 (Tham 2018, s. 117).

Brottsskadenämnden hade hand om ärenden som rörde en särskild skada vilken hade uppstått på grund av brott. Sådan verksamhet finns numera i en avdelning inom Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten har det mycket bredare uppdraget att tillgodose brottsoffers intressen (Tham 2018, s. 118).

Brottsoffermyndigheten inriktar sig främst på offer för våldsbrott. Detta är logiskt eftersom myndigheten har till uppgift att handlägga ansökningar om ersättning enligt brottsskadelagen. Lagen gäller ”så gott som helt våldsbrott och andra brott mot person” (Tham 2018, s. 118). Ansökningarna till enheten som handlägger brottsskadeärenden består av en troligen typisk fördelning av våldsbrott och hot. Inom myndighetens övriga verksamhet är det däremot våld mot kvinnor och barn som prioriteras (Tham 2018, s. 118).

Som en sammanfattning finns det inom den offentliga diskussionen om brottsoffer en samsyn som gäller att problemet är stort, att det centrala i problemet är mäns våld mot kvinnor och barn, att brottsoffrens skador och behov är stora och ser likadana ut samt att den offentliga sektorn ska ta hand om brottsoffer. Våld och brottsoffer har blivit en viktigare fråga inom kriminalpolitik (Tham 2018, s. 120).

Sexualbrott har också fått ökat politiskt intresse. Våldtäkt som begrepp har utvidgats 1984, 1992, 1999, 2005 och 2013. Utvidgningen innebär att fler handlingar, som inkräktar på den sexuella integriteten, räknas som våldtäkt. Då kravet på våld vid våldtäkt blev mindre 2005 ökade anmälningarna om våldtäkt medan anmälningarna av sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande minskade (Tham 2018, s. 120).

De ökade anmälningarna om våldtäkt är därmed ett distinkt tecken på politikernas avsikt att betona att sexuella övergrepp är oacceptabelt och en avsikt att öka straffets allmänpreventiva effekt. Detta innebär dock ett politiskt problem. När våldtäkt som begrepp har blivit vidare i lagstiftningen har det på samma gång blivit svårare att bevisa att kriterierna för brottet är uppfyllda. Åklagare och domstolar menar ganska ofta att bevisningen inte räcker. Detta resulterar i en klyfta mellan antalet anmälningar och antalet domar. Detta pressar politikerna att agera. Väljer då regeringen att utvidga våldtäktsbegreppet ytterligare finns risken att klyftan mellan anmälningar och domar ökar ännu mer (Tham 2018, s. 120–121).

Domar för våldsbrott och andra brott mot person har bidragit till ökningen av fängelsebeläggningen i Sverige mer än domar för narkotikabrott (Tham 2018, s. 123).

Sammantaget finns flera olika men förbundna orsaker till utvecklingsriktningen mot brottsoffrets ökade betydelse i västvärlden: ”en tilltagande känsla av osäkerhet, behovet av att identifiera
sig med något, civiliseringsprocess och mänskliga rättigheter” (Tham 2018, s. 126). Trenden är att mer och mer betrakta mellanmänskliga bekymmer och ovälkomna situationer såsom brott begångna med uppsåt, vilka kräver rättslig prövning och sanktioner för gottgörelse. Framförallt i Sverige och Norden har även den feministiska politiken medfört krav på minskat våld mot kvinnor (Tham 2018, s. 126–127).

Emellertid finns det undersökningar som visar att brottsoffer, även de som utsatts för våld, inte är så ”straffbenägna” (Tham 2018, s. 127). Brottsoffer efterlyser information, respekt, en mer personlig behandling, ekonomisk ersättning, någon sorts kompensation från gärningspersonen och någon sorts intyg på att de är betrodda av myndigheterna. Det är inte alltid väsentligt att gärningspersonen får ett straff (Tham 2018, s. 127).

Politiker utnyttjar emellertid raskt brottsoffer för vidare kriminalpolitiska ändamål. Majoriteten av de politiska partierna pekar på brottsoffrens behov för skärpta straff. Politiker skulle i Sverige ha svårt att motivera straffskärpningar med primitiva hämndbegär. Att göra samma sak i brottsoffrens namn betyder i stället att ta parti för svaga och utsatta och kan lättare få medhåll (Tham 2018, s. 127).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Att uttala sig om ett enskilt fall

Ekologiska spörsmål gör att många aktiviteter måste förändras. Detta gäller även för rättssociologi. Ekologiska spörsmål har frambringat normperspektivet. Normperspektivet används dock numera även i åtskilliga övriga kontexter (Baier & Svensson 2009, s. 19).

Traditionellt sett består rätten av rättsregler inom ett avgränsat territorium. Svensk rätt är i det synsättet rättsregler gällande i Sveriges territorium. Det rättssociologiska synsättet är dock vidare. En annan ytterlighet gällande definitionen av rätten som begrepp finns inom socialantropologi. Rätten enligt socialantropologi inkluderar mellanmänskliga relationer där skriftliga lagar samt rättsväsende saknas. Detta är dock en uppfattning så vid att det är besvärligt att avgränsa rätten i det mellanmänskliga samspelet. Ska en definition vara meningsfull i ett rättssociologiskt synsätt ska det utöver de platsbaserade gränserna även finnas ”ett offentligt auktoriserat normsystem och ett effektivt sanktionsväsende” (Baier & Svensson 2009, s. 19–20). Den anglosaxiska forskningen kallar det för ”public enforcement of law” (Baier & Svensson 2009, s. 20) och är ett akademiskt område vilket syftar på tre samhällsgemensamma fält: rättsregler, bevakning samt repressalier. Det innefattar även de offentliga verksamheter som har hand om vardera fält. Detta ger dessutom en bra beskrivning av uttrycket rätt inom rättssociologi. Uttrycket rätt är alltså icke begränsat till rättsregler, fast inte heller så vitt att det inkluderar alla normer. Rätten är en samlad beskrivning av ett mellanmänskligt samarbete där rättsregler, bevakning samt repressalier är viktigt (Baier & Svensson 2009, s. 20).

Håkan Hydén har skildrat rätten med hjälp av resonemang gällande vad som är utmärkande för rättsregler. Detta innebär en exaktare förklaring av vad som skiljer rätten från andra normsystem. Detta är också mer användbart för rättssociologiskt arbete ”som normvetenskap” (Baier & Svensson 2009, s. 20). Håkan Hydén anser att rättsregler är annorlunda från andra normer på så sätt att de är erkända och bestämda i ett behörigt system. Ett behörigt system vilket kräver en mellanmänsklig gemenskap där en rättmätig myndighet skapar regler som är desamma för alla människor i gemenskapen. Håkan Hydén anser även att rättsreglerna utmärks av att ett brott mot reglerna medför en förutbestämd samt till rättsregeln anknuten repressalie. Repressalien är bestämd av och praktiseras av en myndighet (Baier & Svensson 2009, s. 20).

Rättssociologi är ett fält vilket delvis handlar om juridik och rättsvetenskap. Åtskilliga rättssociologer är jurister vilka eftertraktat alternativa, vidare och måhända finare arbetssätt för att åstadkomma juridiska undersökningar. Rättssociologin kan emellertid även anses vara samhällsvetenskaplig studie av rätten på likadant vis som samhällsvetenskap studerar medicin, yrken, unga personer och så vidare. För rättssociologi är det rätten som studeras oberoende av om studierna görs från ett inifrånperspektiv eller ett utifrånperspektiv. Dessa perspektiv besvarar oftast frågor. Inifrånperspektivet besvarar vanligen frågor rörande exempelvis ”rättens interna arkitektur, om vad gällande rätt är, hur konflikter mellan normer skall lösas” (Baier & Svensson 2009, s. 20–21). Utifrånperspektivet besvarar vanligen sociologiska frågor såsom vilken verkan rättsregler har. Oberoende av perspektivet är det rätten som studeras och rätten består av rättsregler. Rättsregler är en sorts normer så rättssociologi är troligen studier av normer. Visserligen går det att studera rätten ur andra perspektiv, till exempel människor som arbetar med rätten. Fast även yrkena påverkas av rätten (Baier & Svensson 2009, s. 21)

Verksamhet inom juridiken är konstruerad för beslutsfattande i enskilda fall. Beslutsfattande i enskilda fall är även slutmålet för rätten. Tydligast uttrycks det när högsta domstolarna dömer. En fråga har därmed definitivt besvarats. Fast också advokaters och åklagares arbete gäller att debattera i enlighet med eller i motsättning till ett förslag. Dessa vill att en fråga ska avgöras på ett sätt eller ett annat. Dogmatisk rättsvetenskap har även som mål att ”direkt eller indirekt ’fatta beslut’ om vilka beslut som juridiken skall fatta” (Baier & Svensson 2009, s. 21). Detta kan gälla instruktioner gällande på vilket sätt rättsfall ska tolkas, vilken lag som gäller för en särskild situation och så vidare. Alla aktiviteter inom juridiken handlar inte alltid om att ta beslut. Ändå har juridik och dogmatisk rättsvetenskap målet att slutligt avgöra frågor. Till följd därav är rätten och den rättsliga aktiviteten, ur juristens synsätt, normativ. Rätten kan studeras ur flera olika vetenskapliga synsätt. Rättssociologi, rättshistoria samt rättsfilosofi hör till rättsvetenskap, brett definierat. Dessa har dock andra premisser för studierna än vad renodlad juridik har. Detta kan beskrivas som att yrkesverksamma jurister har ett inifrånperspektiv på rätten medan rättssociologer har ett utifrånperspektiv på rätten (Baier & Svensson 2009, s. 21–22).

Att juridik är normativ betyder inte endast att den upplyser om vad som ska göras. Juridik upplyser vad som ska göras i ett enskilt fall och bestämmer att denna upplysning också är behörig och definitiv. Rätten för inte bara fram argument som demokratiskt ska bemötas med motargument och leda till ett rimligt avgörande. Normerande är rätten ”en slutlig och auktoritativ instans i enskilda frågor” (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Utmärkande för rätten är att den koncentrerar sig på det exklusiva. Rätten behöver i varje enstaka ärende tolka sitt kunskapsstoff genom gällande rätt. Ett skeendes verkliga omständigheter, sakfrågor, och dess juridiska omständigheter, rättsfrågor behöver sammanfattas och analyseras. Då en dispyt ska behandlas juridiskt omarbetas den till en juridisk version av dispyten. En avancerad dispyt gällande arv berör vanligen inte bara ett ekonomiskt synsätt. Den innefattar vanligen även motsättningar mellan barn och föräldrar. Den sistnämnda delen av dispyten beaktar rätten vanligen inte. Det görs också en tolkning samt begränsning av möjliga regler. Ur ett flertal potentiella rättsliga utvägar ska den korrekta hittas. Då en korrekt utväg finns behöver vanligen även en tolkning utföras (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Verksamheten görs så klart med stöd av tidigare lärdomar, fast nästan varje ärende ska betraktas som nytt. Två liknande ärenden kan lösas på olika sätt och det innebär att alla ärenden ”prövas på nytt” (Baier & Svensson 2009, s. 22). Något annat som är viktigt är tanken om den korrekta utvägen. Dogmatismen arbetar, i alla fall underförstått, utifrån uppfattningen att det jämt existerar en korrekt utväg för varje ärende. Ytterst får den högsta domstolen, eller motsvarande, fastslå denna korrekta utväg (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Principen att det existerar en korrekt utväg för varje individuellt ärende betonas i rättens inriktning på det särskilda. Extra distinkt är det när det görs en jämförelse mellan rätten och andra forskningsfält vilka syftar till att beskriva det allmängiltiga. Därmed kan det vara komplicerat för andra forskningsfält, med allmängiltig inriktning, att uttala andra klargöranden eller att kritisera rätten. Svårigheten är extra påtaglig då det gäller ett individuellt ärende. För att begripa besluten samt processen rörande dessa krävs det juridisk kunskap. Det bästa är att ha närvarat vid förhandlingen för att begripa det särskilda i ärendet. Att exempelvis påstå att män generellt blir positivt särbehandlade grundas på helt andra bevis vilka inte är giltiga i ett individuellt ärende (Baier & Svensson 2009, s. 22–23).

Källa: Baier, M., & Svensson, M. (2009). Om normer (1:a uppl.). Liber.

Alla kalla fall i Västmanland

De här fallen i Västmanland har polisens kalla fall-grupp på sin lista.

Kalla fall kan definieras som ”ouppklarade och icke preskriberade våldsbrott med dödlig utgång”.1 Den 1 oktober 2021 tog Mikael Eriksson över ansvaret för kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.

Kalla fall-gruppen har nu lämnat ut en lista över vilka fall i Västmanland som gruppen handlägger. Dessa är följande.

  • Brevbombsmordet” på Efat Ghazi i Västerås den 6 september 1990.
  • Håkan Holmström i Skultuna den 2 november 1997.
  • Mordet vid Åbrinken” i Västerås den 6 juni 2000.
  • ”Fallet Zeke” på okänd plats den 4 juli 2001.
  • Esko Rantanen i Köping den 13 oktober 2002.
  • ”HA-medlem i Runhällen” i Heby kommun den 6 augusti 2003.2
  • Martin Adler i Mogadishu, Somalia, den 23 juni 2006.
  • Ramoné Latonummi i Hallstahammar den 26 augusti 2008.
  • Mordet på Blomstergatan” i Västerås den 23 december 2009.
  • Örtagårdsmordet” i Västerås den 27 juli 2013.
  • ”Skottlossning mot polismans villa” i Västerås den 28 oktober 2017.3

Undertecknad har sedan tidigare tittat närmare på samtliga kalla fall i Västerås som polisen hade på sin lista 2020. Tanken är att jag senare ska gå vidare med resten av Västmanland samtidigt som det också visar sig att fler fall har tillkommit i Västerås.

Fallet Zeke räknades tidigare inte som ett kallt fall eftersom personen anmäldes försvunnen och aldrig hittades. Nu rubriceras det som mord.4

Mordet på journalisten Martin Adler räknas också till Västmanland på grund av en formalitet. Han dog i Mogadishu, Somalia, men var vid sin död folkbokförd i Västerås.5

Skottlossningen mot en polismans villa i Västerås 2017 innebar inget dödligt våld och rubriceras som försök till mord. Det utreds dock av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.6

Undertecknad kommer givetvis att återkomma med mer information om dessa fall.

1. ”Kalla fall – om polisens uppklaring av dödligt våld”. Rikspolisstyrelsen, 2012.

2. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

Uppgiften om datum gällande ”HA-medlem i Runhällen” är tagen från Sannemalm, Ann-Sofie. (2003, augusti 8). Hells Angels-medlem hittad död. Vestmanlands Läns Tidning.

3. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

4. Ahnlund, Susanna. ”Polisens kalla fall: Därför fattas två av Västmanlands mest uppmärksa…”. Sveriges Television, 23 oktober 2019. http://archive.vn/stTfj.

Eriksson, Mikael. (2021, november 4). Telefonintervju [Personlig kommunikation].

5. Uppgift från databasen Sveriges Dödbok 1960–2017.

6. Eriksson, Mikael. (2021, november 4). Telefonintervju [Personlig kommunikation].

Trekant med Håkan och Therese

En rättssociologisk teori påvisar åtskillnaden mellan konfliktlösning i par och konfliktlösning i trekant. Förlikning är en typ av konfliktlösning i par. Förlikning betyder att konfliktens parter på egen hand ska göra ett försök att enas. Enligt paret Hydén är en fördel med förlikning är att den är ”konsensusorienterad” (Hydén & Hydén, 2019, s. 29). Båda parter i konflikten behöver ge efter och eftersträva en utväg. Detta gör att parternas dialog har som syfte att deras motstridiga positioner ska närma sig varandra. Ju mindre avstånd desto bättre är chansen att nå en lösning. Sannolikt existerar särskilda gränser som parterna måste ta sig förbi. Då det är gjort är den återstående konflikten så ringa att en uppgörelse kan genomföras (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medling anses vara ett annat sätt att lösa konflikter i par. Detta trots att medling görs med hjälp av en medlare, en tredje person. Både för civilmål och brottmål kan medling användas (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

När det medlas i civilmål förhandlas det för hitta en lösning i en konflikt inom exempelvis arbetslivet eller äktenskapet där de inblandade inte själva hittar en lösning. Det är vanligt att medling leds av någon sorts förhandlingsledare som inte får tillhöra en part i konflikten. Medlaren blir oftast kontaktad av en part. Sedan tar medlaren kontakt med den andra parten. Vill båda parterna vara med återstår att enas om tidpunkt samt mötesplats. Vid själva medlingen ska varje part berätta hur vederbörande ser på läget. Den som är medlare ska göra så att parterna begriper varandras synsätt. Detta behöver inte innebära att de håller med varandra (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Inriktningen är vad som kommer att hända, vilka åtgärder båda parter kan vidta för att reda ut dispyten. Båda parter bemödar sig att hitta olika utvägar och gemensamt enas de om vilken utväg de upplever som den riktiga. Av stor vikt är att avskilja ämnet från individen samt avskilja vilja från nödvändighet. Det är rekommenderat att ett gemensamt beslut sedan skrivs ner. Det kan räcka som hantering av dispyten, fast det kan vara användbart att enas om en extra sammankomst för en lägesrapport (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medlarens premiss är att parterna i konflikten på egen hand skall och har möjlighet att hitta en lösning på konflikten. Konfliktens parter vet mest om konflikten. Om konfliktens parter på egen hand utarbetar en konfliktlösning upplever de sig mer ansvariga för att lösningen ska funka och det är mer sannolikt att de gör det de ska. Det betyder även att det är av vikt att medverkandet i denna medling är av fri vilja och kan upphöra vid valfri tidpunkt (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Medlingen sker frivilligt också i brottmål. När medlingen sker i samband med brott möts gärningspersonen och brottsoffret. Detta möte görs i sällskap av en medlare som inte ska vara partisk. Vid mötet görs en genomgång av brottet och dess konsekvenser. Medlingen i samband med brott ger tillfälle för en gärningsperson att göra gott och för ett brottsoffer att arbeta med det ofördelaktiga intrycket. Brotten ”som medling gäller” (Hydén & Hydén, 2019, s. 30) ska vara polisanmälda. Vidare måste aktuell gärningsman erkänt sig vara skyldig eller delaktig i brottet. Medlingen sker med full frivillighet för bägge parterna samt inriktar sig på yngre brottslingar (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Kommuner har erbjudanden om att medla. Om gärningspersonen är yngre än 21 år är kommunerna skyldiga att medla, vilket är reglerat i lag. För att veta mer om hur en enskild kommun arbetar med medlingen rekommenderas kontakt med just den kommunen. Tillsynsmyndighet för medling är Inspektionen för vård och omsorg, IVO (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

En annan variant av konflikthantering är domstolsmodellen. Då befinner sig domstolen emellan konfliktens parter. Domstolens roll blir att frammana bägge parters synvinklar. Detta gör att varje part får skäl att visa upp samtligt som möjligen är talande till dess egen fördel. Resonemanget gör därför att motståndet mellan konfliktens parter ökar. Domstolsmodellen är därför inriktad på konflikt med tanken att ett fall blir mest åskådliggjort om bägge parter har möjlighet att fritt framställa sin bevisning. Så när en konflikt hamnat i domstol finns ingen återvändo gällande konfliktlösning (Hydén & Hydén, 2019, s. 31).

Nackdelen med domstolsmodellen är att en konflikt inte nödvändigtvis löses. Mycket tyder i stället på motsatsen. Det kan fortfarande finnas en konflikt som kanske fördjupas av rättsprocessen. Detta är en av de viktigaste anledningarna till att parter som vill ha varaktiga relationer inte möter varandra i domstol. När konflikten hamnar i domstol avbryts sannolikt relationen. För att en part ska ta saken till domstol krävs det att vederbörande har tilltro till domstolen. Även tidsåtgången påverkar i sammanhanget. Utdragna rättsprocesser kan avskräcka från att ta saken till domstol (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

I situationer rörande straffrätt är det annorlunda. Då handlar det inte främst om att lösa en konflikt, trots att brottsoffret kan kräva skadestånd och någon sorts ersättning. Den straffrättsliga processen gäller snarare att avgöra vem som är ansvarig samt vad påföljden för gärningspersonen ska bli (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Paret Hydén gör åtskillnad på rättens ”handlingsdirigerande eller styrande funktion å ena sidan och dess konfliktlösande funktion å andra sidan” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). När rätten fungerar handlingsdirigerande är normen viktigare än rättsregeln. När rätten fungerar konfliktlösande är rättsregeln viktigare än normen (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Åtskillnaden på dessa två olika funktioner förklarar, enligt paret Hydén, ”paradoxen att rätten kan vara både komplexitetsreducerande och komplexitetsskapande” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). Rättens skiftande roller glöms inte sällan bort. Generellt existerar en benägenhet att behandla allt som har med det rättsliga att göra på samma sätt. Detta kan resultera i skeva slutledningar (Hydén & Hydén, 2019, s. 32–33).

Paret Hydén anser att rätten är reducerande i relationen till komplexiteten i mellanmänskliga skeenden. Då rätten översätter det mellanmänskliga problemet till rättsligt fackspråk blir det alltid en rationalisering jämfört med de uttolkningar av situationen som skulle kunna tänkas göras. Samma situation kan skildras på skilda sätt. Det är bara ett särskilt urval av en rörig realitet som används när ett problem prövas rättsligt. På så sätt är rätten komplexitetsreducerande. Fast så är det dock endast sett utifrån det mellanmänskliga perspektivet. Då rätten har övertagit och omdefinierat ett problem möjliggörs överraskande tillfällen att bearbeta problemet. Den mellanmänskliga komplexiteten byts alltså ut av en komplexitet gällande det rättsliga (Hydén & Hydén, 2019, s. 33).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.