Psykopaten

Oaktat tidigare invändningar brukas en sorts selektiv inkapacitering i många länder, också i vårt. Det gäller skilda sorters farlighetsbedömningar samt andra riskbedömningar vilka görs vanemässigt och mer omfattande av offentliga organisationer. Titt som tätt används bedömningarna som beslutsunderlag för skilda sorters ganska inkapaciterande handlingar mot enskilda personer (s. 33).

Bland annat kan sådana bedömningar gälla farlighet och göras i anslutning till frågan om huruvida ett livstidsstraff ska omvandlas till ett tidsbestämt straff. En person som fått livstids fängelse kan få straffet ändrat till tidsbegränsat straff efter att tio år har avtjänats. Vissa förhållanden ska domstolen då ta hänsyn till i bedömningen av eventuellt tidsbegränsat straff. En av dessa aspekter är risken för återfall i allvarlig brottslighet. Sannolikt kommer en person som anses ha hög återfallsrisk att inkapaciteras längre än den som har låg risk (s. 33–34).

Likartade system är giltiga för avgöranden gällande utskrivning från rättspsykiatrisk vård och psykiatrisk tvångsvård. Farlighetsbedömningar vilka är betydelsefulla för inkapacitering genomförs även i vissa andra sammanhang inom kriminalvård, rättsväsende, psykiatri och andra myndigheter (s. 34).

Ett annat sammanhang där farlighetsbedömningar brukas gäller relationsvåld, där bedömningar har inflytande över vad som ska göras både med den misstänkte gärningsmannen och vad som ska göras för att skydda offret (s. 34).

Försök att förutsäga kommande kriminella gärningar förekommer titt som tätt inom kriminologisk forskning. Det gängse är dock att forskningen gör omdömen gällande riskgrupper inte riskindivider. Genom att gå igenom faktorer som ökar och minskar risken går det alltså att utpeka grupper av personer vilka kommer att återfalla i brottslighet. Tillförlitliga förutsägelser om särskilda individer går däremot inta att göra (s. 34).

Tidigaste ansatserna att göra individuella riskbedömningar har samband med diagnosen psykopati. Psykopati yttrar sig bland annat genom problem att inleda starka samt långvariga samspel med andra personer, svag inkännandeförmåga, krav på starka intryck och förändring, med mera. Psykopater är inte sällan våldsamma (s. 34).

På 1970-talet utvecklades en förteckning av tecken på psykopati och en poängskala för bedömning av personer. Ju högre poäng desto större ansågs risken vara för återfall i brott, särskilt våldsbrott. Synen på hur tillförlitligt detta poängsystem är har sedan dess balanserats (s 34–35).

Nuförtiden brukas flertalet poängsystem för farlighetsbedömningar. Dessa systems tillförlitlighet har utvärderats. Allmänt anses det vara ”möjligt att göra bättre prognoser av beteende än de utfall som man skulle
få rent slumpmässigt” (s. 35). Emellertid är det ”omöjligt att göra hundraprocentigt säkra prognoser” (s. 35).

Brukandet av riskbedömningar kan ha verkningar i den större mellanmänskliga gemenskapen. Dessa kan exempelvis reducera upprepat våld mot kvinnor eller andra typer av återfall i brottslighet. Det som enligt Sarnecki behöver tänkas över är hur stora de kollektiva vinsterna med sådana bedömningar måste vara för att uppväga ”de oundvikliga individuella orättvisor de innebär” (s. 35–36).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.