Som tidigare nämnts kan allmänprevention fungera på två skilda vis: indirekt och direkt. Direkt allmänprevention omnämns även som ”allmän avskräckning (general deterrence)” (s. 17).
Indirekt allmänprevention gäller lagarnas normerande prägel. Förhållandet mellan lagar och normer är ömsesidigt. Normerna vilka gäller i civilisationen inverkar på lagarna på så sätt att de ofta skrivs om till lagar. Om normerna sedan ändras, exempelvis på så sätt att en viss typ av gärningar blir vanligare, hänger vanligen också lagen med. Det kanske först sker genom sänkta straff och senare genom avkriminalisering (s. 17–18).
Fast lagar bedöms även kunna ha inverkan på normer. Om en gärning blir olaglig kan det också göra att inställningen till gärningen blir mer kritisk och att den minskar i omfattning (s. 18).
Uppfattningen om att lagar förstärker normer är mer utbredd i de nordiska länderna. Hur en lag kan tänkas påverka normerna är vanligen ett centralt skäl för en lagändring. Denna inställning har varit betydande exempelvis i debatten angående lagar om rattfylleri och narkotikabruk. När det gäller att narkotikabruk blev olagligt var syftet att ha inverkan på unga människors syn på narkotika (s. 18).
Det förekommer att lagar förändras endast med syftet att påverka normer. Ett sådant exempel är förbudet att aga barn. Att syftet med lagen är att påverka normer visar sig ”inte minst av att den saknar straffbestämmelser” (s. 18). Barnaga är däremot straffbart genom att misshandel är straffbart (s.18).
Direkt allmänprevention är en tanke med anor. Den basala premissen är att den kriminella gärningen är logiskt grundad. En tänkbar gärningsman antas utföra den kriminella gärningen om vederbörande räknar med att den materiella eller känslomässiga vinsten är mer omfattande än gärningens negativa följder (s. 18).
Ytterligheten är att straffet innebär fara för den enskildes liv. Det finns gott om forskning gällande dödsstraffets allmänpreventiva följder. Forskningen är dock oense om följderna (s. 18–19).
Eventuella avskräckande effekter kräver dock att en potentiell brottsling handlar mer eller mindre logiskt och gör någon sorts beräkning av följderna. Därmed är det måhända inte helt tillämpligt att syna avskräckningseffekten på grova våldsbrott. Flertalet av dessa kriminella gärningar görs under påverkan av starka känsloyttringar. Brottslingarna är därtill inte sällan berusade av alkohol eller droger eller har, av andra anledningar, svårt att behärska sig. Det fåtal västerländska stater där dödsstraff ännu används, i synnerhet i USA, brukar det främst för synnerligen grova våldsbrott (s. 19).
Allmänt kan straff väntas avskräcka från brott såvida folk känner till att gärningen är straffbelagd. Det krävs också att folk begriper att den kriminella gärningen kan upptäckas samt att straffet är tillräckligt högt (s. 20).
Forskning visar att det framför allt är risken att bli upptäckt som har inverkan på kriminellt agerande. Om folk tänker att risken är stor att åka fast minskar det brottsliga gärningar (s. 21).
Människors uppfattning om risken att åka fast är dock väldigt knuten till personliga erfarenheter. Personer som flera gånger tidigare begått brott upplever risken att åka fast som mindre medan personer som inte begått brott betraktas risken som högre. Det betyder att avskräckningseffekten är störst för rättskaffens människor. Människor med ”sensationssökande personlighet” (s. 21) och andra med bristande impulskontroll är mindre påverkade av allmänprevention (s. 21).
I fall en person känner att risken att åka fast är liten medan straffet för brottet känns högt, finns en fara för att vederbörande kommer att begå brott och dessutom är redo att begå fler brott i en situation då han eller hon riskerar att åka fast. Exempelvis skulle en rånare kunna tänkas använda våld mot människor som försöker gripa vederbörande (s. 21).
Ännu ett förhållande som påverkar avskräckningseffekten är tiden tills straffet verkställs. ”Det handlar om att det obehag som straffet för en brottslig handling innebär ska vara omedelbart relaterat till den positiva
upplevelse som själva brottet kan ge gärningsmannen” (s. 21).
Allmänt är det besvärligt att granska följderna av allmänprevention. Det kan vara svårt att skilja ut allmänpreventiva effekter från individualpreventiva effekter. Samtidigt går det inte att förneka viss påverkan. Exempelvis anses beteendet vid bilparkering till stor del påverkas av den påföljd som kan drabba en felparkerare (s. 21–22).
Skräcken för påföljder växlar emellertid beroende på hur påföljden drabbar individen, förutsatt att individen kan förstå det själv. En människa som lever i stort utanförskap till den mellanmänskliga gemenskapen kan undvika att betala böter utan att det leder till några fler negativa följder. En rik människa kan betala böterna utan att det påverkar vederbörandes omständigheter (s. 22).
I fall den norm som individen kan tänkas bryta mot därtill är förankrad i den grupp vilken individen värderar högst blir faran för att åka fast också en risk för skam. Individen kan känna skräck för att skilja ut sig från gruppen (s. 22–23).
Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lämna ett svar