Dömd på förhand

Det görs vanligen en åtskillnad mellan kollektiv inkapacitering och selektiv inkapacitering. Kollektiv inkapacitering betyder allmänna neutraliserande verkningar vilka åstadkoms med hjälp av att kriminella får fängelsestraff eller liknande. Selektiv inkapacitering betyder de verkningar vilka åstadkoms genom att personer eller grupper av personer, vilka anses ha högre risk att återfalla i brott, får mer omfattande frihetsinskränkningar är de som har lägre risk att återfalla i brott (s. 27).

Flertalet studier synar verkningarna av kollektiv inkapacitering. Dessa baseras ideligen på hypotesen att ”brottsaktiviteten hos en individ är någorlunda konstant övertid, eller följer en given brottskurva där brottsaktiviteten avtar med åldern” (s. 27). Resultaten i dessa studier är mycket olika (s. 27).

Risken att återfalla i brott är inte enhetligt spridd bland dömda brottslingar. Vore det genomförbart att säkert beräkna den framtida återfallsrisken skulle människor med stor återfallsrisk kunna frihetsberövas under längre tid medan människor med mindre återfallsrisk skulle kunna frihetsberövas under en kortare tid. Det skulle vara ett möjligt sätt att öka de ganska små verkningarna av kollektiv inkapacitering (s. 30).

Faktorer som har ansetts kunna påverka återfallsrisken är tidigare brottslighet, narkotikabruk samt arbetslöshet (s. 30).

En svensk studie från 1991 visar att längre fängelsestraff för människor med hög återfallsrisk skulle kunna minska brottsligheten något. Samtidigt skulle antalet personer som satt i fängelse öka kraftigt. Det stämmer också överens med annan svensk och utländsk forskning (s. 31–32). ”Under förutsättning att grundantagandena för beräkningarna håller, kan vissa effekter uppstå, dock alltid på bekostnad av kraftigt ökade fångpopulationer” (s. 32).

Hypotetiskt skulle möjligheten att beräkna återfallsrisker kunna bli ännu mer tillförlitlig om faktorer som etnicitet och familjeförhållanden inkluderades. Sarnecki anser emellertid att det vore absurt att personer skulle straffas hårdare på grund av etnicitet eller på grund av sina föräldrar. Individuell kapacitering drabbar alltså de som redan har det svårast i den mellanmänskliga gemenskapen (s. 32).

Det anses inte heller som förenligt med rättsliga principer att personer ska straffas, inte för vad de gjort, utan för vad de förväntas göra (s. 32–33).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.