Det sociala arvet

Integrerade teorier handlar helt enkelt om att kombinera flera kriminologiska teorier med varandra.

Ett exempel är Thornberrys interaktionistiska teori, från 1996, som är en kombination av Hirschis sociala band-teori och Akers inlärningsteori. Thornberry ansåg sig med hjälp av dessa skapat en teori som kan beskriva samspelet mellan individens agerande och vederbörandes levnadsförhållanden under hela livet.

Enligt Thornberry uppstår brottsligehten genom en kombination av försvagade band till samhället, exempelvis till föräldrarna, och inlärning av brottsligt beteende, främst av jämnåriga kamrater.1

Flera undersökningar är gjorda på pojkar i Stockholm födda på 1940- och 1950-talet. Undersökningen ”Stockholmspojkar” genomfördes av Gustav Jonsson och Anna Lisa Kälvesten 1964. Detta är förmodligen den mest kända svenska undersökningen av ungdomsbrottslighet eftersom den har gett upphov till Gustav Jonssons teori om ”det sociala arvet”. Undersökningens material bestod dels av ett representativt urval om 222 Stockholmspojkar, dels av 100 Stockholmspojkar som på grund av omfattande asocialitet hade blivit intagna på Barnbyn Skå, där Gustav Jonsson under många år varit föreståndare.

Gustav Jonsson intresserade sig för de generella uppväxtförhållanden under vilka de aktuella ungdomarna växte upp. Data samlades om de undersökta ungdomarnas mor- och farföräldrar, om föräldrarna och om de unga själva. Gustav Jonsson ansåg sig ha funnit stöd för sin tes att fattigdom är den centrala faktorn bakom de ungas anpassningsproblem.

Om far- och morföräldrar led av fattigdom, missbruk och liknande problem gjorde även föräldrarna och barnen det. De dåliga förutsättningarna ansågs inte föras över genom det genetiska arvet utan genom det sociala arvet, framför allt genom fattigdom.

Dessa studier av Stockholmspojkar har följts upp i flera undersökningar, bland annat av Jerzy Sarnecki själv. Även studier av flickors brottslighet har gjorts.

Jerzy Sarnecki gjorde själv också ”Borlängeundersökningen” under några år mellan 1982 och 1990. Detta var den första kriminologiska undersökning där registrerade misstankar om gemensamt deltagande i brott undersöktes med hjälp av nätverksanalytiska metoder, det vill säga en sorts kartläggning av relationer. Undersökningen visade bland annat att 45 procent av alla ungdomar som misstänktes för brott i Borlänge kunde länkas samman till ett stort nätverk.2

1. Sarnecki, Jerzy. ”Integrerade teorier”. I Introduktion till kriminologi, 227–238, 2003.
2. Sarnecki, Jerzy. ”Några exempel på forskning om orsaker till traditionell brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 239–287, 2003.

Konservativ kontrollteori

Sommarlovet är slut för barnen men jag fortsätter att läsa kriminologisk teori.

Medan vissa kriminologiska teorier kan betraktas som vänster är följande teorier enligt Jerzy Sarnecki att betrakta som konservativa.

Enligt en teori använder vissa människor, i synnerhet ungdomar från underklassen, olika tekniker för att neutralisera de i samhället gällande normerna. På så sätt kan individen motivera sin egen brottslighet.

Brottslingen kan till exempel förneka sitt eget ansvar för brottet eftersom att han är fattig eller förneka brottets skada eftersom brottsoffret har en försäkring som täcker det mesta av kostnaden.

Denna teori kan sägas ligga någonstans mellan rational choice och determinism. Den anses tillhöra kontrollteorierna.

Men en mer renodlad kontrollteori handlar snarare om varför de flesta människor avstår från att bli brottslingar. Det som anses förhindra brottsligheten är de band som länkar människor till det etablerade samhället. Dessa band kan vara familjen, arbetet eller föreningslivet.

Rutinaktiviteter är ett begrepp som handlar om att brottslig aktivitet anses vara intimt förknippad med vardagslivets rutiner så som arbete eller skola. Enligt detta sätt att se på brottsligheten är det vårt dagliga liv som skapar förutsättningar för den brottslighet som finns i vårt samhälle.

En annan delvis besläktad teori är relaterad till tillfällesstrukturens betydelse för brottsligheten. Utgångspunkten här är idén om den rationella individen som påverkas av de frestelser som vederbörande utsätts för i sin omvärld.

Källa: Sarnecki, Jerzy. ”Kontrollteorier, rutinaktiviteter och tillfällesstruktur”. I Introduktion till kriminologi, 215–226, 2003.

Kriminologisk sommarskola 11: vänstern och brottsligheten

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi” (2003), ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 11 Konfliktteorier och kritisk kriminologi (sidan 191 till 213)

Flera av de mest inflytelserika teorierna inom samhällsvetenskapen bygger på att det i samhället finns en konflikt mellan olika grupper och att denna konflikt driver samhällets utveckling. Så är det också inom kriminologin.

Den svenskfödde forskaren Torsten Sellin utvecklade på 1930-talet Chicagoskolans tankar om kulturkonflikter som orsaker till brottsligheten. Han ansåg att individer som tvingas leva i två eller flera kulturer löper stor risk att begå brott. Dessa konflikter kan till exempel stå mellan majoritetssamhällets kulturella krav och kulturen hos en etnisk minoritet som nyligen invandrat.

Kritisk kriminologi uppkom i samband med den generella vänsterradikaliseringen av intellektuella i västvärlden sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. De kritiska kriminologerna utgår från teorier som stämpling, konstruktivism, postmodernism, marxism och feminism.

Marxismens grundläggande idé är att det råder en konflikt mellan dem som äger kapitalet och dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Marxisterna anser att det är de besuttna klasserna som har makten att stifta lagar och som kontrollerar polis och andra tvångsmedel som behövs för att tillämpa lagarna.

Jerzy Sarnecki tar också upp anarkistisk kriminologi. Den anarkistiska analysen liknar den marxistiska men förespråkar annorlunda lösningar. Medan marxisterna vill ha en socialistisk stat vill anarkisterna avskaffa alla samhällsinstitutioner. Ett steg på vägen dit kan vara en mindre formaliserad rättskipning, till exempel genom medling.

Feministiska teorier vinner för närvarande allt större popularitet inom kriminologin. Den grundläggande analysen inom feminismen handlar om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Ett viktigt område som har aktualiserats genom feministiska teorier är mäns våld mot kvinnor. Man anser att också bakgrunden till detta våld ligger i den maktposition som männen har och som de bland annat genom våld försöker behålla i förhållande till kvinnor.

En del forskare har försökt att integrera flera konfliktteorier med varandra. Enligt ett sådant synsätt är det den vite heterosexuelle mannen från överklassen som har den största makten i vårt samhälle. På botten av denna samhällspyramid finns den färgade underklasskvinnan.

Ytterligare ett perspektiv som tas upp i kapitlet kallas vänsterrealism och uppstod i England i början av 1980-talet. Vänsterrealismen är kritisk mot det kapitalistiska samhället men också kritisk mot vissa delar av den kritiska kriminologin. Vänsterrealisterna understryker att det inte bara är kapitalismen som förtrycker de fattiga och gör dem till brottslingar. Brottslingar utsätter faktiskt också andra medlemmar av underklassen för förtryck.

Vänsterrealismen anser att brottsligheten i huvudsak har sociala orsaker, men att den måste bekämpas med hjälp av rättssystemet eftersom den hårdast drabbar de socialt utsatta. Rättssystemet kan i viss mån skydda de maktlösa mot de mäktigas övergrepp och brott.

Följande är mina egna tankar om kapitlet. Ett fiktivt men inte osannolikt scenario. Polisen åker till en invandrartät förort och griper en ung man för narkotikabrott. Den gripnes kamrater svarar genom att kasta sten på polisen och sätta bilar i brand.

En anarkist eller kommunist gör kanske följande analys av situationen. Polisen representerar den ”borgerliga staten” som förtrycker arbetarklassen. När människorna i förorten kastar sten på polisen ses det som ett uttryck för ”folkets” hedervärda motstånd mot detta förtryck.

En vänsterrealist gör kanske följande analys av samma situation. Den droghandel som förekommer i förorten är privatkapitalism i dess mest brutala form. Polisen är, trots dess fel och brister, en representant för folket. Polisen ska ju upprätthålla lagarna som stiftas av politiker vilka, trots deras fel och brister, är valda av folkets flertal.

Vem som representerar folket eller kapitalismen beror alltså på vilka glasögon man bär.

Kriminologisk sommarskola 10: stämplad som kriminell

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi” (2003), ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 10 Symbolisk interaktionism, stämpling, social konstruktivism och postmodern kriminologi (sidan 179 till 190)

Den symboliska interaktionismen behandlar frågan om hur vår bild av oss själva utvecklas i symboliskt samspel med andra individer. Genom att ta till oss andras reaktioner på oss själva bygger vi steg för steg vår egen självbild. När andra betydelsefulla människors bild av oss själva förändras och förmedlas till oss förändras också vår egen självuppfattning. Det är en process som pågår hela livet.

I likhet med strain-teorin anser stämplingsteoretikerna att orsaken till brottsligheten finns att söka hos det etablerade samhället och dess krav på individen. De reaktioner individen får på sina eventuella brottsliga handlingar blir viktiga för vilken bild individen får av sig själv.

De stämplingsteoretiskt inriktade forskarna hävdar att samhällets reaktioner på brottsliga handlingar, i form av straff eller behandling kan leda till att individens självbild förändras. Vederbörande kan därigenom börja uppfatta sig själv som kriminell och börja bete sig därefter.

Det är underklassungdomar, ungdomar ur etniska minoriteter och andra underprivilegierade som enligt teorin löper den största risken att bli ”stämplade”.

Företrädare för den socialkonstruktivistiska inriktningen vänder sig mot idén att sociala problem är något objektivt och på förhand givet. Man anser i stället att det rör sig om sociala konstruktioner. Det moderna samhället har en tendens att med kriminaliseringar försöka lösa de problem som den lagstiftande makten uppfattar som allvarliga. Men vilka gruppers intressen gynnas av dessa kriminaliseringar?

Att se samhällsproblem som konstruktioner ligger nära den filosofiska och samhällsvetenskapliga inriktning som kallas postmodernismen. Postmodernismen anser att en objektiv verklighet kanske inte finns, eller är i alla fall omöjlig att studera. Det finns i stället ett antal olika konstruktioner av verkligheten.

Kriminologisk sommarskola 9: hänga i gäng

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 9 Strain, subkulturteorier och gäng (sida 159 till 177)

Strain-teorin handlar om att brottslighetens orsaker finns i de etablerade normerna om framgång som finns i det västerländska samhället. Individer som på ett eller annat sätt saknar medel för att uppnå de i samhället etablerade målen för ekonomisk och social framgång utsattes för en frustration, strain. Brottsligheten kan då bli ett medel för att hantera denna frustration.

Teorin ger alltså möjligheter att förklara brottsligheten hos underprivilegierade människor såsom lägre klasser eller etniska minoriteter. Strain-teorin har emellertid svårt att förklara varför brott begås också av de privilegierade.

Flera teorier handlar om ungdomar från underklassen som utvecklar en egen subkultur i protest mot skolans och andra samhällsinstitutioners krav på anpassning till de ”medelklassideal” som är så svåråtkomliga för dem. Denna subkultur, som ofta sprids genom gäng, premierar andra typer av värden än medelklasskulturen. Om andra karriärvägar är avstängda kan en karriär som kriminell vara ett alternativ.

En annan teori går ut på att underklassen, inte bara dess ungdomar, har en egen kultur vars värderingar främjar brottslighet.

Enligt Jerzy Sarnecki har subkulturteorierna inte något större ”empiriskt stöd”. Det finns alltså inga större undersökningar eller liknande som bevisar dem. Tanken om att det skulle finnas en separat underklasskultur har också starkt ifrågasatts.

Gäng får mycket stor uppmärksamhet i den amerikanska kriminologiska litteraturen från 1920-talet och ända fram till våra dagar. Någon entydig definition av begreppet gäng finns emellertid inte. Det som forskarna inte är överens om är till exempel hur väl organiserade och sammanhållna gäng egentligen är.

Kriminologisk sommarskola 8: livets hårda skola

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 8 Socialekologiska teorier och inlärningsteorier (sidan 149 till 158)

I början av 1900-talet utvecklades en ny kriminologisk inriktning som gick åt ett helt annat håll än den rasbiologiska tidsandan. Den nya inriktningen kom att förknippas med den så kallade Chicagoskolan som utvecklades vid Chicagouniversitetet under 1920-talet och har haft stor betydelse för utvecklingen av den moderna kriminologiska forskningen.

Grunden till de stora samhällsvetenskapliga framsteg som gjordes av forskarna inom Chicagoskolan ligger i mötet mellan sociologisk teori och modern samhällsvetenskaplig metodik. Sociologin har utgångspunkten att en människa inte bara förstås utifrån individuella egenskaper utan också utifrån sitt sociala sammanhang.

Chicagoskolans forskare hämtade sin teoretiska inspiration från europeisk sociologi samtidigt som de använde sig av sofistikerade statistiska metoder där stora mängder data analyserades. De utvecklade också sådana metoder som deltagande observation och beskrivningar av livshistorier.

I Chicagoskolans vetenskapliga arv kan man urskilja fyra teoretiska inriktningar som fortfarande har stor betydelse för det kriminologiska tänkandet.

  • Socialekologi
  • Differentiella associationer
  • Symbolisk interaktionism
  • Kulturkonflikter

De två första av dessa inriktningar presenteras i kapitlet och sammanfattas nedan.

Den socialekologiska teorin bygger på Chicagoforskarnas upptäckt av olikheter mellan olika delar av amerikanska storstäder. Man upptäckte att inte bara bebyggelsen i olika delar av staden varierar. Även invånarnas levnadsförhållanden skilde sig dramatiskt. Dessa skillnader avspeglades bland annat i stora variationer i brottsligheten mellan invånarna i olika stadsdelar.

Brottsligheten visade sig vara störst i de stadsdelar där bostädernas kvalitet var sämst. De allra fattigaste människorna bodde i dessa stadsdelar. De mellanmänskliga relationerna i dessa områden var ytliga och opersonliga. Familjer var ofta splittrade och föreningslivet var svagt. Dessa förhållanden kallas för social desorganisation.

Begreppet differentiella associationer avsåg de olika relationer som en individ har till andra människor. Dessa relationer påverkar individens hållning till laglydigt respektive kriminellt beteende. Det är när människor möter varandra ansikte mot ansikte som inlärning av brottsligt beteende sker. Inte bara själva tekniken att begå brott överförs på detta sätt utan också attityden till brottsligt beteende.

Chicagoskolans största bidrag till vår förståelse av brottsligt beteende är att den skiftar fokus från individens ansvar till samhällets ansvar för individens förehavanden.

Kriminologisk sommarskola 7: rasbiologiska rötter

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 7 Biologiska och psykologiska förklaringar till brottsligheten (sida 127 till 148)

Man kan säga att den moderna kriminologiska forskningen fick sin början med den italienske läkaren Cesare Lombroso. Detta var knappast någon lycklig början för en vetenskap, skriver Jerzy Sarnecki. Lombrosos och hans efterföljares syn på orsaker till kriminaliteten hängde samman med idéer som präglade europeisk forskning under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Vissa människor och vissa människoraser betraktades som överlägsna andra och det har lett till brutala övergrepp och till och med utrotning.

Den svenske psykiatern Olof Kinberg, född 1873 och död 1960, var starkt påverkad av Lombrosos idéer och en varm anhängare av dessa. Olof Kinberg var under ett halvt sekel en förgrundsgestalt inom svensk kriminologi, och hade ett påtagligt stort inflytande över den svenska kriminalpolitiken.

Liksom Lombroso ansåg Kinberg att man utifrån människors utseende kunde se vilka som hade de primitiva antisociala tendenserna. Den sortens uppfattningar gör att Kinberg kan anses vara en av de främsta svenska företrädarna för de rasbiologiska idéer som var så typiska för hans tid. Kinberg var också styrelseledamot i Svenska sällskapet för rashygien, som bildades 1909.

Det var snarare politiska än vetenskapliga förändringar som ledde till att denna forskning upphörde efter andra världskriget.

Efter hand har man dock återkommit till, och byggt vidare på, kunskaper om relationen mellan hjärnans sätt att fungera och individens beteende. Det kallas i dag för neuropsykologiska faktorer bakom mänskligt beteende.

Men en viktig skillnad mellan den moderna neuropsykologiska forskningen och Lombrosos syn på brott är att den moderna forskningen vanligen inte har en deterministisk syn på orosfaktorer. Biologin anses i stället samverka med miljön, exempelvis uppväxtmiljön.

Kriminologisk sommarskola 6: den kriminella klassen

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 6 Kausalitet (sidan 119 till 126)

En förutsättning för en diskussion om orsaker till brott är att det överhuvudtaget finns ett samband mellan orsak och verkan, vad som kallas ett kausalt förhållande mellan brott och andra faktorer hos individer eller samhället.

Kan kriminologerna svara på frågan om brottslighetens orsaker? Kriminologer brukar ge sådana svar även om begreppen orsak och verkan här används i något annorlunda betydelse.

När man inom kriminologin säger att A ”orsakar” B menar man i själva verket att A ökar sannolikheten för B.

Olämplig uppfostran, låg klasstillhörighet och vissa typer av biologisk sårbarhet orsakar alltså brottslighet på så vis att individer som kommer från dysfunktionella familjer, fattiga familjer och eller som har ADHD-syndrom löper större risk att utveckla allvarlig kriminalitet än de som inte har den sortens problem.

I den samhällsvetenskapliga tolkningen av relationen mellan orsak och verkan kan det alltså vara så att en faktor anses orsaka brottslighet trots att alla som har den inte blir kriminella och trots att inte alla som är kriminella har den.

Men resonemang av det slaget förekommer även i annan vetenskap. Få skulle ifrågasätta påståendet att rökning orsakar lungcancer. Samtidigt får majoriteten av rökarna inte cancer.

Kriminologisk sommarskola 5: dråpligt drickande

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 5 Några empiriska exempel (sidan 77 till 115)

I det här kapitlet redogörs möjligheterna och svårigheterna att studera brottslighetens omfattning och dess förändringar i olika brottskategorier.

Det dödliga våldet är enklare att studera än exempelvis våldtäkt och narkotikabrott. Detta beror på att den stora majoriteten av dessa brott kommer till polisens kännedom och de flesta fall blir också uppklarade.

Det dödliga våldet som det indikerats av dödsorsaksstatistiken har varierat kraftigt i Sverige under de senaste 250 åren. Som störst var detta våld kring mitten av 1800-talet. Som lägst kring 1920- och 1930-talen. De kraftiga uppgångarna av det dödliga våldet under 1800-talet liksom under andra hälften av 1900-talet är relaterade till ökningar av alkoholkonsumtionen (som undertecknad tidigare berättat). Uppgången på 1800-talet sammanfaller med att man i Sverige började tillverka alkohol i stora industriella anläggningar. Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet skedde en kraftig aktivering av nykterhetsrörelsen och en mängd alkoholrestriktioner infördes. Efter mitten av 1900-talet har en påtaglig liberalisering av alkoholpolitiken skett.

Nuförtiden är dock sambandet mellan alkoholkonsumtion och dödligt våld inte lika tydligt.

Förändringar i antalet våldtäkter och narkotikabrott är svårare att studera eftersom alla dessa brott inte kommer till polisens kännedom.

Jerzy Sarnecki uppmanar återigen läsaren att förhålla sig skeptisk till de uppgifter om kortsiktiga förändringar av brottsligheten som florerar i medierna, och som ofta bygger på den officiella statistiken.

Kriminologisk sommarskola 4: statistisk överskattning

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 4 Brottslighetens omfattning och karaktär (sidan 57 till 76)

Enligt Jerzy Sarnecki kan mediernas rapportering om brottsligheten ”lätt ge intrycket” att brottslighetens omfattning, karaktär och förändringar enkelt kan beskrivas med hjälp av officiell statistik.

Det är till synes mycket enkelt att få fram statistik över anmälda brott, personer misstänkta för brott och personer lagförda för brott. Detta görs genom att vända sig till Brottsförebyggande rådet, Brå. Vid närmare granskning visar det sig emellertid att det finns stora skillnader mellan den faktiska brottsligheten och de brott som anmäls till polisen.

Skillnaden är att det endast är ett mindre antal av alla brott som kommer till polisens kännedom. Dessa brott utgör inte heller något representativt urval av alla brott.

Min egen tanke om kapitlet är att det knappast är ett stort problem att journalister har en för hög tilltro till statistik. Medierna rapporterar snarare regelbundet om enskilda brott och när en politiker eller företagare uttalar sig om brottsligheten på orten publicerar man tacksamt detta utan följdfrågor.

Ur brottsoffrets perspektiv är givetvis varje brott ett brott för mycket. Men det innebär inte nödvändigtvis att brottsligheten ökar eller att det aktuella området skulle vara mer brottsutsatt än andra.