Dömd på förhand

Det görs vanligen en åtskillnad mellan kollektiv inkapacitering och selektiv inkapacitering. Kollektiv inkapacitering betyder allmänna neutraliserande verkningar vilka åstadkoms med hjälp av att kriminella får fängelsestraff eller liknande. Selektiv inkapacitering betyder de verkningar vilka åstadkoms genom att personer eller grupper av personer, vilka anses ha högre risk att återfalla i brott, får mer omfattande frihetsinskränkningar är de som har lägre risk att återfalla i brott (s. 27).

Flertalet studier synar verkningarna av kollektiv inkapacitering. Dessa baseras ideligen på hypotesen att ”brottsaktiviteten hos en individ är någorlunda konstant övertid, eller följer en given brottskurva där brottsaktiviteten avtar med åldern” (s. 27). Resultaten i dessa studier är mycket olika (s. 27).

Risken att återfalla i brott är inte enhetligt spridd bland dömda brottslingar. Vore det genomförbart att säkert beräkna den framtida återfallsrisken skulle människor med stor återfallsrisk kunna frihetsberövas under längre tid medan människor med mindre återfallsrisk skulle kunna frihetsberövas under en kortare tid. Det skulle vara ett möjligt sätt att öka de ganska små verkningarna av kollektiv inkapacitering (s. 30).

Faktorer som har ansetts kunna påverka återfallsrisken är tidigare brottslighet, narkotikabruk samt arbetslöshet (s. 30).

En svensk studie från 1991 visar att längre fängelsestraff för människor med hög återfallsrisk skulle kunna minska brottsligheten något. Samtidigt skulle antalet personer som satt i fängelse öka kraftigt. Det stämmer också överens med annan svensk och utländsk forskning (s. 31–32). ”Under förutsättning att grundantagandena för beräkningarna håller, kan vissa effekter uppstå, dock alltid på bekostnad av kraftigt ökade fångpopulationer” (s. 32).

Hypotetiskt skulle möjligheten att beräkna återfallsrisker kunna bli ännu mer tillförlitlig om faktorer som etnicitet och familjeförhållanden inkluderades. Sarnecki anser emellertid att det vore absurt att personer skulle straffas hårdare på grund av etnicitet eller på grund av sina föräldrar. Individuell kapacitering drabbar alltså de som redan har det svårast i den mellanmänskliga gemenskapen (s. 32).

Det anses inte heller som förenligt med rättsliga principer att personer ska straffas, inte för vad de gjort, utan för vad de förväntas göra (s. 32–33).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Att stympa det skurkaktiga

Meningen med inkapacitering är att göra en person ofarlig och på det viset förhindra brottslighet. Straff med inkapaciterande verkningar har brukats under lång tid ehuru det inkapaciterande skälet inte alltid varit artikulerat. Exempelvis har avrättningar och avhuggningar av kroppsdelar haft inkapaciterande följder. På samma sätt har utvisningar en inkapaciterande verkan (s. 26).

I Sverige innebär inkapacitering vanligen intagning på en inrättning. Är en människa under en period satt i fängelse eller på ungdomshem, eller på annat sätt frihetsberövad, blir också förmågan att begå kriminella handlingar mindre (s. 26).

Inkapaciteringens verkan hänger på ”graden av frihetsbegränsning” (s. 26). Inte ens vistelse på ett fängelse innebär att samtliga tillfällen till kriminalitet avlägsnas. Det finns flertalet brottslingar som begår brott i fängelset eller vid permission. Ju mindre frihetsbegränsningar desto mindre inkapaciteringseffekter (s. 26).

Det är dock komplicerat att bedöma inkapaciteringens verkningar. Forskarna är inte överens (s. 26–27).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Individuell avskräckning

Individuell avskräckning avviker från allmän avskräckning genom att den inriktar sig på att avskräcka brottslingar från att återfalla i brott. Genom att få veta vad ett straff innebär förväntas personen fortsättningsvis avhålla sig från brottslighet. Likartade problem som för direkt allmänprevention gäller ofta även för individuell avskräckning. Exempelvis kan det vara så att en person har begått ett flertal brott innan vederbörande åker fast och/eller att straffet inte innebär ett sådant besvär att personen kommer att undvika att begå fler brott. Vidare är flertalet brott impulshandlingar där gärningsmannen inte har vägt in nackdelar med ett eventuellt straff (s. 23).

Forskningen om individuell avskräckning handlar främst om verkan av fängelsestraff. Allmänt går det att fastslå att det är vanligt förekommande att personer begår brott efter att de suttit i fängelse. Mer än hälften av personerna som dömts till fängelse i Sverige döms på nytt inom tre år efter att de släppts ut. Har personen dömts till fängelse flera gånger ökar risken för återfall (s. 23).

Amerikanska utfall visar också ett samband med straffens hårdhet: ”ju hårdare straff desto större risk för återfall” (s. 23). Studier i Sverige visar i hög grad samma tendens (s. 24).

Precis som för allmänprevention anses individuell avskräckning fungera bäst om den kommer snabbt efter den straffbara gärningen. Tanken är att gärningsmannen då ska förknippa straffet med brottet. Detta anses vara särskilt viktigt för unga gärningsmän (s. 25).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Skrämseltaktik

Som tidigare nämnts kan allmänprevention fungera på två skilda vis: indirekt och direkt. Direkt allmänprevention omnämns även som ”allmän avskräckning (general deterrence)” (s. 17).

Indirekt allmänprevention gäller lagarnas normerande prägel. Förhållandet mellan lagar och normer är ömsesidigt. Normerna vilka gäller i civilisationen inverkar på lagarna på så sätt att de ofta skrivs om till lagar. Om normerna sedan ändras, exempelvis på så sätt att en viss typ av gärningar blir vanligare, hänger vanligen också lagen med. Det kanske först sker genom sänkta straff och senare genom avkriminalisering (s. 17–18).

Fast lagar bedöms även kunna ha inverkan på normer. Om en gärning blir olaglig kan det också göra att inställningen till gärningen blir mer kritisk och att den minskar i omfattning (s. 18).

Uppfattningen om att lagar förstärker normer är mer utbredd i de nordiska länderna. Hur en lag kan tänkas påverka normerna är vanligen ett centralt skäl för en lagändring. Denna inställning har varit betydande exempelvis i debatten angående lagar om rattfylleri och narkotikabruk. När det gäller att narkotikabruk blev olagligt var syftet att ha inverkan på unga människors syn på narkotika (s. 18).

Det förekommer att lagar förändras endast med syftet att påverka normer. Ett sådant exempel är förbudet att aga barn. Att syftet med lagen är att påverka normer visar sig ”inte minst av att den saknar straffbestämmelser” (s. 18). Barnaga är däremot straffbart genom att misshandel är straffbart (s.18).

Direkt allmänprevention är en tanke med anor. Den basala premissen är att den kriminella gärningen är logiskt grundad. En tänkbar gärningsman antas utföra den kriminella gärningen om vederbörande räknar med att den materiella eller känslomässiga vinsten är mer omfattande än gärningens negativa följder (s. 18).

Ytterligheten är att straffet innebär fara för den enskildes liv. Det finns gott om forskning gällande dödsstraffets allmänpreventiva följder. Forskningen är dock oense om följderna (s. 18–19).

Eventuella avskräckande effekter kräver dock att en potentiell brottsling handlar mer eller mindre logiskt och gör någon sorts beräkning av följderna. Därmed är det måhända inte helt tillämpligt att syna avskräckningseffekten på grova våldsbrott. Flertalet av dessa kriminella gärningar görs under påverkan av starka känsloyttringar. Brottslingarna är därtill inte sällan berusade av alkohol eller droger eller har, av andra anledningar, svårt att behärska sig. Det fåtal västerländska stater där dödsstraff ännu används, i synnerhet i USA, brukar det främst för synnerligen grova våldsbrott (s. 19).

Allmänt kan straff väntas avskräcka från brott såvida folk känner till att gärningen är straffbelagd. Det krävs också att folk begriper att den kriminella gärningen kan upptäckas samt att straffet är tillräckligt högt (s. 20).

Forskning visar att det framför allt är risken att bli upptäckt som har inverkan på kriminellt agerande. Om folk tänker att risken är stor att åka fast minskar det brottsliga gärningar (s. 21).

Människors uppfattning om risken att åka fast är dock väldigt knuten till personliga erfarenheter. Personer som flera gånger tidigare begått brott upplever risken att åka fast som mindre medan personer som inte begått brott betraktas risken som högre. Det betyder att avskräckningseffekten är störst för rättskaffens människor. Människor med ”sensationssökande personlighet” (s. 21) och andra med bristande impulskontroll är mindre påverkade av allmänprevention (s. 21).

I fall en person känner att risken att åka fast är liten medan straffet för brottet känns högt, finns en fara för att vederbörande kommer att begå brott och dessutom är redo att begå fler brott i en situation då han eller hon riskerar att åka fast. Exempelvis skulle en rånare kunna tänkas använda våld mot människor som försöker gripa vederbörande (s. 21).

Ännu ett förhållande som påverkar avskräckningseffekten är tiden tills straffet verkställs. ”Det handlar om att det obehag som straffet för en brottslig handling innebär ska vara omedelbart relaterat till den positiva
upplevelse som själva brottet kan ge gärningsmannen” (s. 21).

Allmänt är det besvärligt att granska följderna av allmänprevention. Det kan vara svårt att skilja ut allmänpreventiva effekter från individualpreventiva effekter. Samtidigt går det inte att förneka viss påverkan. Exempelvis anses beteendet vid bilparkering till stor del påverkas av den påföljd som kan drabba en felparkerare (s. 21–22).

Skräcken för påföljder växlar emellertid beroende på hur påföljden drabbar individen, förutsatt att individen kan förstå det själv. En människa som lever i stort utanförskap till den mellanmänskliga gemenskapen kan undvika att betala böter utan att det leder till några fler negativa följder. En rik människa kan betala böterna utan att det påverkar vederbörandes omständigheter (s. 22).

I fall den norm som individen kan tänkas bryta mot därtill är förankrad i den grupp vilken individen värderar högst blir faran för att åka fast också en risk för skam. Individen kan känna skräck för att skilja ut sig från gruppen (s. 22–23).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Mordet på Martin Adler: polisutredningen

Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.

Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet.

I juni 2006, några dagar efter mordet på Martin Adler, blev kriminalinspektör Rune Engström inringd från semestern. Han fick ta hand om fallet (s. 183).

Rune Engström visste från början inte vem Marin Adler var. Eftersom journalisten som dött i Somalia var hemmahörande i Västerås hamnade fallet i Västerås. Så är Sveriges polis organiserad (s. 183).

Medan medierna kallade händelsen för ett mord klassade polisen det som ett ”dödsfall utomlands, utan brott” (s. 184). Detta ska också bero på polisens organisering. För att svensk polis ska kunna arbeta i ett annat land krävs det att landet själv ber om det. Polisen tog dock inte kontakt med Somalia under tio års tid. Det är Utrikesdepartementets uppgift att sköta sådana kontakter (s. 184).

Rune Engström började dock samla in material om fallet. Den danske journalisten Flemming Weiss Andersen hade namn på vittnen i Mogadishu som polisen kunde kontakta. Polisen gjorde dock inga försök hitta dessa vittnen. Ingen av de europeiska journalisterna som var på mordplatsen blev heller förhörda av polisen (s. 184–185).

I oktober 2007 meddelade Henrik Söderman, vid Internationella Åklagarkammaren, att han beslutat att inleda förundersökning om mord. Maj 2008, nästan två år efter mordet görs en anmälan om mord hos polisen i Västerås (s. 185–186).

Internationella Åklagarkammaren gav upp 2011 och överlämnade det olösta mordfallet till polisen i Västmanland. Kriminalkommissarie Mikael Eriksson blev förundersökningsledare. Mikael Eriksson ville inte lägga ner fallet eftersom polisen inte hade granskat alla filmer och bilder från mordplatsen (s. 188–189).

På hösten 2014 hjälpte änkan Katarina Adler till med en utställning av Martin Adlers bilder på Västerås konstmuseum. Hon tog beslut om att framkalla de bilder från Martin Adlers kamera som legat orörda sedan 2006. Bilderna överlämnades till polisen. Detta var hennes första kontakt med polisen med anledning av Martin Adlers död (s. 192).

De filmer som Martin Adler spelade in i Mogadishu innan han dog visade sig inte innehålla något material alls. Eventuellt material som funnits på videokassetterna har inte gått att återskapa. Varför kassetterna är tomma har inte gått att förklara (s. 192–193).

Stillbilderna som polisen fick hösten 2014 ansågs däremot vara intressanta för utredningen. Det finns bilder som är tagna på platsen där Martin Adlers blev skjuten. Kriminalkommissarie Mikael Erikssons teori är att mördaren finns på bild, även om inte själva mordet syns. Bilderna skulle därför kunna användas tillsammans med annat material från Somalia (s. 193).

Polisen i Västmanland ska dock ha haft svårt att få ut information från Somaliska myndigheter. Kommunikationen, som måste gå via Utrikesdepartementet, har inte fungerat (s. 193).

Mikael Eriksson säger i boken att det finns intressant material och viktiga personer i Somalia.
– Någon satt frihetsberövad för mordet. Och har de gripit folk så misstänker jag att de har massor av material, bevisning och händelseförlopp. Det finns också personer i regeringsställning som talar svenska och som vi vill ha kontakt med, säger han i boken (s. 194).

Somaliska myndigheter meddelade den svenska ambassaden att det påbörjades en utredning av mordet. Den utredningen har polisen i Västmanland inte fått ta del av (s. 194).

Av Utrikesdepartementets handlingar om mordet på Martin Adler ska det gå att utläsa tre uppgifter som bedöms vara intressanta.

  • Mordet ska ha skett i ett område kontrollerat av en chefskommendant inom den islamistiska rörelsen al Shabaab som kan ha beordrat mordet.
  • Martin Adler hyrde bil av ett företag vilket 2005 hyrt ut en bil till BBC-journalisten Kate Peyton, som också dödades i Mogadishu.
  • Information hos svenska ambassaden tydde på att det var en ”extremfundamentalistisk islamsk grupp” (s. 195) som låg bakom mordet för att visa att makthavarna i Mogadishu inte hade kontroll (s. 195).

Kriminalkommissarie Mikael Eriksson ser bara ”en promilles chans” att mordet kan lösas. Men polisen måste ändå försöka (s. 196).

Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.

Den känslostyrda kriminalpolitiska debatten

Statskonsten gällande straffrätt har en väsentlig betydelse inom kriminalpolitik. Emellertid finns det fler fält som är betydande. Många politiska områden berör till viss del kriminalpolitiken. Exempelvis har mediepolitiken betydelse genom att medierna har inflytande på medborgarnas skräck inför kriminalitet (s. 12).

Lånad i Lund. Foto: Erik Hjärtberg

Straffsystemet är inte enbart ett logiskt grundat system med ändamålet att finna utvägar för den mellanmänskliga gemenskapens besvär med kriminella människor samt att minska brottsligheten (s. 15–16). Den kriminalpolitiska debatten handlar även om ”värderingar, moraliska ställningstaganden och inte minst starka känslor” (s. 16). Det är besvärligt att prata om kriminalitet endast utifrån praktiska och förståndsmässiga perspektiv. Brott engagerar emotionellt och flertalet debattörer vill understryka sina anständiga förhållningssätt till det som anses vara oönskade gärningar (s. 16).

Varken kriminalitet eller de lagar vilka beskriver vissa gärningar som kriminella finns fristående från sitt sammanhang. Att den mellanmänskliga gemenskapen opponerar sig mot olagliga gärningar, och att opponerandet riktar sig mot gärningsmannen anses av de flesta som givet. Mindre givet vekar det däremot vara vilken effekt detta opponerande kan tänkas få (s. 16).

Allmänt hållet kan tänkbara effekter indelas enligt följande.

  • prevention
  • rehabilitering/resocialisering av förövarna (vilket till viss del kan verka preventivt)
  • återupprättelse för samt kompensation av brottsoffret
  • vedergällning
  • uttryck för den allmänna rättskänslan (s. 17).

Prevention kan i sin tur indelas i allmänprevention och individualprevention (s. 17).

Allmänprevention betyder att förebygga kriminalitet, framför allt med hjälp av hot om straff. Indirekt allmänprevention innebär att lagen påverkar normer (s. 17).

Individualprevention betyder att ändra beteendet hos brottslingen. Detta kan praktiseras på tre olika vis: individuell avskräckning, inkapacitering eller rehabilitering (s. 17).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Teser om Martin Adlers död

Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall gruppen i polisregion Mitt.

Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet. Boken tar även upp några teorier om motiven till mordet.

Redan enstaka minuter efter efter att Martin Adler skjutits ska gissningarna om ha börjat om vem som sköt honom på Tribunka Square i Mogadishu. Fortfarande finns ingen lösning. Polisen, Utrikesdepartementet och andra svenska myndigheter har inte lyckats. Därmed finns än så länge endast teser angående dödsskjutningen. Det är främst andra journalister som försökt hitta förklaringar (s. 175).

Ett urval av teserna är följande:

  • Martin Adler ska ha dödats som en vedergällning för de Mohammedkarikatyrer vilka publicerades i Jyllandsposten 2005. Det skulle i så fall ha kunnat vara så att den danske journalisten Flemming Weiss Andersson varit den egentliga måltavlan och att mördaren sköt fel person.
  • Mordet ska ha utförts för att visa att den islamistiska regimen inte ”hade kontroll över landet”. Detta intresse ska i så fall någon tidigare makthavare ha.
  • Martin Adler dödades för att han dokumenterat personer som den islamistiska regimen inte ville associeras med. Det kan i så fall handla om att Martin Adler filmat efterlysta terrorister tillhörande al Qaida.
  • Martin Adler dödades av en enskild person fientlig mot västerländska icke-muslimer (s. 175).

Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.

Forum för förbrytare

Nätforum gör det möjligt för likasinnade att okomplicerat träffas, oavhängigt tidpunkt och fysisk plats, i syfte att utbyta uppgifter, principer, åsikter samt upplevelser. Dessa forum är extra funktionsdugliga för undersökare vilka har ett intresse för ”avvikande eller kriminella subkulturer” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 126). Detta på grund av att det på dessa forum finns en möjlighet att namnlöst sprida ovanliga synpunkter samt olagliga upplevelser. Förnämligast för den av kriminologi intresserade undersökaren är svenska Flashback forum. Flashback är Sveriges största nät-debattforum och hade tidigt 2016 mer än en miljon brukare samt över 50 miljoner inlägg. Sedan starten år 2000 har Flashback nischat sig med att stå för vad som påstås vara äkta yttrandefrihet. Detta innebär hög toleransnivå för diskussioner gällande brott och avvikande beteende (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 126–127).

Även metoder för att utföra brott utbyts och debatteras av Flashbacks brukare. Det går exempelvis att studera ekonomisk brottslighet, piratkopiering, vapeninköp, häleri samt information angående att ”förfalska identitetshandlingar, smuggla droger, göra skolinbrott, tömma postlådor, våldta, köpa prostituerade, spränga kassaskåp eller mörda” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 127).

Flashback forums inriktning är att utlova brukarna övertygande skydd om anonymitet. Detta vore inte övertygande om företagen bakom forumet tvingades lämna ut brukarnas ip-adresser. Hittills har dock Sveriges rättsväsende inte ställt några sådana krav. På så sätt kan brukarna, praktiskt taget utan risk, skriva inlägg som antyder att de har begått brott, att de förbereder brott, eller inlägg som i sig är brottsliga, exempelvis i form av förtal. Andra nätbaserade forum, som exempelvis Facebook, är svårare att nyttja anonymt och dess företag kan lämna ut brukarnas ip-nummer till polisen. Dessa forum är också mindre toleranta för inlägg gällande brottslighet eller inlägg som innebär brottslighet. Av dessa anledningar är Flashback forum ett ändamålsenligt forum för människor som på svenska vill diskutera kriminalitet i bred bemärkelse. Engagemanget för den typen av debatter är uppenbarligen omfattande. Ungefär 45 procent av inläggen på Flashback forum innehåller ord med anknytning till brott och rättsväsende (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 126–129).

Flashback forum har även särskilda avdelningar inriktade på brott eller avvikande beteenden. Direktmeddelanden mellan medlemmar på forumet används ibland för drogförsäljning (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 129–130).

Eftersom forumets medlemmar är anonyma finns det väldigt lite kunskap om vilka de är. Men ”kommersiell trafikanalys ger vid handen att merparten av användarna är pojkar/män som surfar från skolan” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 130).

Flashback forum är en lättillgänglig informationskälla för personer som vill ägna sig åt brottslighet eller rättfärdiga vissa typer av brott. Differentiell association är en kriminologisk teori om att brottslighet är ett inlärt beteende. Internet är viktigt i det sammanhanget. Sara Uhnoo och Hans Ekbrand har undersökt hur Flashback forum använts för inlärning av snatteri (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 140).

De personer som gör inlägg om snatteri på Flashback forum kan antingen beskrivas som utbildare eller lärjungar. De personer vilka mest distinkt ses som lärjungar ber om råd och upplysningar angående snatteri. De personer vilka ses som lärare berättar ofta att de är, eller tidigare varit, snattare. De kan även påstå sig vara personer med vetskap om på vilket sätt affärer verkar för att förhindra eller förebygga snatteri, exempelvis expediter eller väktare (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 141).

Det är inte bara sätt att utföra brott som lärs ut, utan även neutraliseringstekniker. Ett tillvägagångssätt för att neutralisera snatteri är att neka till skuld. Detta kan göras genom att skildra snatteriet som ett okontrollerbart begär (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143).

Snatteriet skildras som väldigt vanebildande på grund av att det är okomplicerat att praktisera, vinstdrivande samt därutöver emotionellt tillfredsställande. Ett annat tillvägagångssätt för att förneka skuld är exemeplvis via understrykandet av juvenil kunskapsbrist, berusning eller grupptryck (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143).

En annan neutraliseringsteknik som sprids på Flashback forum är ”förnekande av skada eller förnekande av offer” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143). Tankesättet får det att verka som att snatteri inte får några ofördelaktiga följder (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143).

Ytterligare en neutraliseringsteknik handlar om att normalisera snatteri. Tankesättet får det att verka som att snatteri är något som alla gör, åtminstone som unga. Det stora antalet berättelser om snatterier medverkar själva till en normalisering av snatteri (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 144).

På Flashback forum finns dock även personer som avråder från snatteri (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 144–145).

Snatteri skildras som en färdighet vilken man kan lära sig bemästra. För den som lärt sig at snatta anses det vara enkelt att praktisera. På Flashback forum sprids snatteritekniker och tips. Det kan till exempel handla om vilka butiker som är lämpliga att snatta i och vilka varor som är lämpliga att tillgripa (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 146).

Källa: Uhnoo, S., & Ekbrand, H. (2017). Flashback för kriminologer. I Kriminologiska metoder och internet. Liber.

Mordet på Martin Adler

Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall gruppen i polisregion Mitt.

Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet.

Lokal och global. Ann-Christine Kihls bok om Martin Adler. Foto: Erik Hjärtberg

Enligt Ann-Christine Kihl hörde Martin Adler till stadsbilden i Västerås, åtminstone då och då. Hon kunde möta honom på stan där han gick ”tveklös i steget, strikt i kroppsspråket” (s. 4). Han hälsade alltid artigt.

Martin Adler kunde vara hemma några veckor innan han åter försvann på nya reportageresor utomlands. Hans sista reportageresa gick till Mogadishu i Somalia, juni 2006. ”Mitt i folkhavet, under en demonstration sköts han i ryggen och dog” (s. 4).

Martin Adler var medveten om vilka risker han tog. På en reportageresa till Afghanistan i november 2001 kom rånare till journalisternas läger och dödshotade Martin Adler samt mördade TV4-fotografen Ulf Strömberg (s. 4–5).

Den 23 juni 2006 befinner sig Martin Adler på Tribunka Square i Mogadishu. Journalisten Flemming Weiss Andersen hör ett skott. Ljudet är skarpt och öronbedövande. Sedan blir allt tyst. Flemming Weiss Andersen tänker att det är ett vådaskott, vilket är vanligt i Mogadishu där det finns många vapen.

Flemming Weiss Andersen ser hur Martin Adler för vänsterhanden under sin högra armhåla mot ryggen. Han blöder. Flemming Weiss Andersen försöker ta emot sin kollega, men hinner inte. Martin Adler faller framstupa i sanden över sin kamera. Han är skjuten från nära håll. Flemming Weiss Andersen ropar efter hjälp (s. 7).

Människor kommer springande och drar Flemming Weiss Andersen från platsen. Flemming Weiss Andersen stretar först emot och tappar sin sko. Till slut ger han efter. Han ser Martin Adler ligga kvar i sanden, framstupa i sin vita skjorta där blodfläckarna växer.

Inga fler skott avlossas. Martin Adler lyfts upp på flaket till en pickup och körs till sjukhus. Antagligen dör han på vägen dit.

Den danske journalisten Flemming Weiss Andersen får aldrig svar på vem det är som skjutit Martin Adler. Få kommer att leta efter mördaren. Det kommer att sägas att det är för ”svårt och utsiktslöst” (s. 8) och för långt bort för att utredas. Polisarbetet, som kommer att skötas från Martin Adlers hemstad Västerås, blir ”trevande och osäkert” (s. 8). Anmälan om mord görs inte förrän två år efter dödsfallet. Förundersökningen startar mer än ett år efter dödsfallet. Det görs inga förhör av vittnen (s. 8).

Martin Adlers änka Katarina Adler fick hämta Martin Adlers tillhörigheter på utrikesdepartementet. Utöver kamerorna och hans blodiga vigselring fick hon ett paket med filmrullar, inspelad film och anteckningsböcker (s. 9).

Anteckningarna är svårlästa, skrivna snabbt. Martin Adler skriver på engelska, som är ett av hans två modersmål. Det är bland annat intervjuer med människor han träffat i Mogadishu. Han frågar vad de tycker om ICU, den nya islamistiska regimen i landet. Alla personnamn skriver han med tydliga versaler.

Martin Adler har också skrivit ner namnet på de mest eftersökta terroristerna på USA:s terrorlista och bombdåd dessa utfört. Dessa mäns ”sannolika närvaro i Mogadishu den här sommaren, kan ha varit orsaken till Martins död” (s. 10).

Anteckningarna innehåller även privata noteringar om pågående fotbolls-VM och om hans värkande rygg (s. 10).

Martin Adler begravdes på Hovdestalunds kyrkogård i Västerås. Begravningsgudstjänsten hölls i Rytterne kyrka och gästades av medier, statsråd och utländska gäster (s. 13).

Martin Adler växte upp i Västerås med en engelsk mor och en svensk far. Familjen talade engelska i hemmet, svenska fick barnen lära sig i skolan och av kamraterna (s. 14).

Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.

Pang i plugget

Undersökningar av dödligt skjutvapenvåld vid skolor, skolskjutningar, är en förhållandevis färsk företeelse. Begreppet skolskjutningar uppstod i och med dådet vid Columbine High School den 20 april 1999. Två avgångselever sköt då ihjäl 13 personer och skadade 21. Gärningspersonerna tog sedan sina egna liv. Dödsskjutningar vid skolor hade inträffat innan dess men det var först efter 1999 som sådana händelser betraktades som en samfälld vedergällning riktad mot skolan som organisation (Thodelius 2017, s. 36).

Flertalet undersökningar har strävat efter att berätta orsaken till att unga människor tar till vapen och angriper sina skolkamrater och lärare. Gärningarna följs ofta av att gärningspersonerna tar sina egna liv. Undersökningarna har kommit fram till skilda, ibland motsägelsefulla, slutsatser. Det är vanligt att förklaringarna grundar sig på ofta använda tankekonstruktioner om psykisk ohälsa, efterapning, mobbning, tillgång till vapen, familjeproblem samt ”våldskultur” (Thodelius 2017, s. 36).

Dessa orsaker räcker emellertid inte som förklaring. Exempelvis är det endast en minoritet av de människor vilka upplever mobbning, psykisk ohälsa och har tillgång till vapen, som planerar eller genomför dödligt våld (Thodelius 2017, s. 37).

Gärningspersonernas handlingar orsakas inte heller av fattigdom, kollektivt utanförskap eller svårighet att klara skolarbetet. Skolskjutaren är vanligen en ung man ”med medelklassbakgrund, stabila hemförhållanden och beskrivs ofta som framgångsrik i skolan” (Thodelius 2017, s. 37).

Skolskjutningar är vidare en ovanlig företeelse vilken gör det besvärligt att dra generella slutsatser av undersökningarna (Thodelius 2017, s. 37).

Charlotta Thodelius har haft som ambition att begripa på vilket sätt och av vilken anledning en skolskjutning inträffar. Hon har länge intresserat sig för företeelsen och hade svårt att acceptera de förklaringar som lagts fram. Hennes syfte har därför varit att begripa av vilken anledning en skolskjutning inträffar, ur gärningspersonens synvinkel. Metoden är att analysera det material som skolskjutaren lämnat efter sig, i form av exempelvis meddelanden på internet (Thodelius 2017, s. 37).

Det finns fem kriterier som ska uppfyllas för att en händelse ska räknas som en skolskjutning. Dessa är ”individuell social marginalisering, individuell psykosocial sårbarhet, förekomsten av kulturella manus, att individen befunnit sig under radarn samt vapentillgång” (Thodelius 2017, s. 39).

Social marginalisering innebär att personen känner ett väldigt stort utanförskap i förhållande till den mellanmänskliga gemenskap som är viktig för vederbörande. Psykosocial sårbarhet innebär personen har en personlig svag punkt, som gör det svårt att klara av marginaliseringen. Kulturella manus innebär ett manus bestående av kulturella hänvisningar vilka tillåter skolskjutning som en utväg samt lyfter fram behovet av en skolskjutning. Att befinna sig under radarn innebär att personen inte blivit upptäckt även om det i flera fall rört sig om en förberedelse på lång sikt. Tillgång till skjutvapen har en uppenbar betydelse. Utan skjutvapen kan en skolskjutning inte genomföras. Dock är inte tillgången det mest tänkvärda utan hur enkelt gärningspersonerna kunnat nå vapnen samt vilken kännedom de haft om hur vapnen fungerar (Thodelius 2017, s. 39–40).

Utöver fall från USA har Charlotta Thodelius även studerat skolskjutningar i Finland och Tyskland. Hon definierar skolskjutningar som ett anfall vilket:

  • Sker på en plats med skolanknytning.
  • Berör en eller flera studerande, eller före detta studerande på skolan.
  • Drabbar flera personer, fast inte nödvändigtvis med dödligt våld.
  • ”Vissa offer dödas på grund av att de förorättat gärningspersonen, andra offer väljs ut genom sin symboliska signifikans, eller så väljs offren ut av ren tillfällighet. Med symbolisk signifikans menas att de har en speciell roll på skolan, till exempel rektor, lärare eller sjuksköterska” (Thodelius 2017, s. 41).

Genom att använda material på nätet har det gått att belysa de mellanmänskliga händelseförlopp som leder fram till en skolskjutning. Materialet på nätet ger bland annat en uppfattning i hur gärningspersonen partiskt betraktar sitt läge (Thodelius 2017, s. 42).

Via användandet av material på nätet får undersökaren möjlighet att syna gärningspersonen i långt tidsperspektiv. Projekteringen av skolskjutningar sker vanligen under lång tid. Via studier av sociala medier samt inlägg i nätforum går det att se hur planerna tilltar med tiden. Vid skolskjutningar har det förekommit att gärningspersoner publicerat programförklaringar som kan ge en bakgrund till det dödliga våldet (Thodelius 2017, s. 43).

Skolskjutaren använder ofta nätet dels för att sprida sitt budskap, dels till vanliga vardagliga aktiviteter. Det ger undersökaren en större bild av skolskjutaren. Informationen kan röra konflikter i gärningspersonens liv eller sådant som inspirerat till skolskjutningen (Thodelius 2017, s. 43).

Charlotta Thodelius har undersökt 21 gärningspersoner varav 14 har undersökts via material på nätet. Det synade materialet sträcker sig över flera års tid. När det gäller skolskjutningar där gärningspersonen dött är allt material insamlat utan de anhörigas kännedom. Material som publicerats på nätet betraktas som offentligt material och är lagligt att använda (Thodelius 2017, s. 44).

Att det handlar om skolskjutarens eget berättande reducerar risken för att felaktiga analyser av dådet sprids vidare. Det är dock viktigt att nämna i vilket sammanhang ett material publicerats på vissa nätforum är ironi vanligt förekommande, vilket kan göra meddelanden svårtolkade. Undersökaren måste också ha insyn i olika subkulturers olika sätt att uttrycka sig på (Thodelius 2017, s. 44–45).

Det går att se vissa gemensamma drag för hur skolskjutare uttrycker sig på nätet. Det är vanligt att gärningspersonerna citerar eller refererar till tidigare skolskjutare i sina inlägg (Thodelius 2017, s. 46).

Ett besvär vid insamlandet av material på nätet är att det kan var svårare att kontrollera äktheten jämfört med att exempelvis intervjua en person öga mot öga. Det kan vara besvärligt att knyta en person till ett inlägg, i synnerhet om det skrivits under pseudonym. Ett sätt att kontrollera materialet är att jämföra det med nyhetsartiklar och myndighetsdokument (Thodelius 2017, s. 48).

Det insamlade materialet kan vara både i form av text, bild och film. Gärningspersonernas texter kan innehålla referenser till tidigare skolskjutningar och till fiktion med våldsinslag (Thodelius 2017, s. 50–51).

Bild- och filmmaterialet kan ge information om hur gärningspersonen ser på sig själv (Thodelius 2017, s. 52).

Den kulturella bakgrunden till skolskjutningarna, kallar Charlotta Thodelius alltså det kulturella manuset. De unga gärningspersoner har inte sökt hjälp för sina problem eftersom det strider mot manuset: ”dels ett manus om att självständigt lösa sina problem, dels ett maskulinitetsmanus” (Thodelius 2017, s. 54).

Gärningspersonerna kan använda sig av återkommande resonemang för att berättiga gärningarna.

  • Offren anses förtjäna sitt öde.
  • Gärningen betraktas som en kollektiv hämnd.
  • Samtlig skolpersonal betraktas som medskyldig eftersom den inte gjort tillräckligt för att exempelvis stoppa mobbning (Thodelius 2017, s. 55).

Källa: Thodelius, C. (2017). Användningen av skolskjutares online-narrativ i forskning. I Kriminologiska metoder och internet. Liber.