Drönare, sexskandaler och Håkan Hydén

Vad räknas till den formella rätten inom rättssociologi?

Matthias Baier, Måns Svensson och Ida Nafstad är lärare i rättssociologi på Lunds universitet. De har skrivit boken ”Om rättssociologi”. Matthias Baier och hans medförfattare beskriver den formella rätten enligt följande.

Lagarna, som stiftas av riksdagen genom omröstning.

”Lagens ’långa arm'” till vilken domstolarna, Polisen och Kriminalvården räknas in.

Finns det en formell rätt är det också rimligt att det skulle kunna finnas en ”informell rätt”. Kännedomen om flera sorters rätt, som samverkar, konkurrerar eller kompletterar varandra, innebär ett ”rättspluralistiskt perspektiv”. Till exempel kan religiöst grundade regler tillämpas vid sidan av formell rätt.

I rättssociologi är det också brukligt att göra skillnad på formell rätt och levande rätt. Levande rätt består av ”det sociala tryck som människor upplever då de väljer sina handlingar”.

Formell rätt och levande rätt är vanligen samma sak, emellertid är det inte alltid så. Ett exempel på när formell rätt och levande rätt står för i princip samma sak gäller att framföra motorfordon i samband med alkoholförtäring. Grupptrycket säger samma sak som lagen, att rattfylleri inte är tillåtet.

När det gäller fortkörning är det inte på samma sätt. Det finns inte samma grupptryck att följa hastighetsbegränsningarna och det finns alltså i det fallet en åtskillnad mellan formell rätt och levande rätt.

Förste rättssociologen som beskrev den levande rätten var Eugen Ehrlich, Österrike, född 1862, död 1922. Liknande begrepp har även använts av rättssociologer så som Leon Petrazycki och Georges Gurvitch. Det är inom rättssociologi en viktig fråga att begripa hur relationen mellan informell rätt och levande rätt ser ut.

Den formella rätten kan se ut på olika sätt i olika delar av världen. Några exempel på skillnader kan röra sådant som rätten att fritt uttrycka åsikter, samt avgifter inom utbildningsområdet och vården.

Sannolikt är det inte lika välkänt att den formella rätten i olika delar av världen kan särskilja sig vad det gäller ”tradition och kultur”. En bestämmelse kan ha ungefär samma innehåll i två nationer, fast med anledning av skillnader i rättslig tradition eller kultur, kan den rättsliga praktiken ändå bli olika. Dessa skillnader studeras både inom rättsvetenskapen och inom samhällsvetenskapen.

Utöver religiöst grundad rätt är det på vår planet två rättsliga traditioner som dominerar. Dessa är den ”kontinentaleuropeiska” rättstraditionen och den ”angloamerikanska” rättstraditionen. Svensk rätt är en del nordisk rätt och nordisk rätt är en del av den kontinentaleuropeiska rättstraditionen.

Enkelt uttryckt bygger den kontinentaleuropeiska rättstraditionen mer på lagar som stiftats av politiker medan den angloamerikanska rättstraditionen mer bygger på tidigare domar. Detta betyder att politikerna har mer inflytande över rättssystemet i Sverige och att domare i länder som USA och England har mer makt över rättssystemet.

Inom angloamerikanskt rättssystem leder ofta tillsättandet av domare till stora bråk inom politiken. Domarna i Sveriges högsta domstol, även kallade justitieråden, tillsätts av Sveriges regering efter ”ett öppet ansökningsförfarande”. Tillsättandet i Sverige innebär vanligen inte några stora debatter av politisk karaktär. Detta på grund av att Högsta domstolens domare, i vårt land, inte har lika stort inflytande. Tanken är att domarna ska lyda och tolka lagarna som skrivits via det politiska systemet.

Men också Sveriges högsta domstol har ”viss normgivningsmakt”. Det visar sig vid oförutsedda händelser som inte nämns i lagtexten. Exempel på en sådan händelse är Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2016 som slog fast att kameror på drönare skulle betraktas som övervakningskameror. Detta innebar att alla som ville använda drönarnas kameror var tvungna att ha tillstånd av sin länsstyrelse för detta (Baier m.fl., 2018, sida 26).

Domen beskrevs i vissa medier felaktigt som att domstolen hade förbjudit användandet av drönare. Riksdagen tyckte att domstolens beslut gick för långt. Därför ändrade riksdagen lagen som reglerade övervakningskameror och därigenom kunde den som ville använda drönare med kamera göra det precis som förut (ibid).

När det gäller ett flertal andra domar får Högsta domstolens domar stå kvar som rättesnöre. Men det vanliga i vårt land är att nya regler inom rättssystemet bestäms av politikerna (ibid).

När lagar blir till eller förändras görs detta naturligtvis inte oberoende av det övriga samhället. Det görs i ett gemensamt sammanhang efter komplicerade samhälleliga händelser där utredningar, medier och diskussioner vanligen har stor betydelse. Karsten Åström har tidigare arbetat som professor i rättssociologi vid Lunds universitet. Karsten Åström har gjort en sorts mall där det formella arbetet med att stifta lagar i ett sammanhang med samhället (ibid).

Karsten Åströms mall kallas för ”regleringsmodellen”. Den används inom rättssociologi till exempel ”för att beskriva hur olika moment är avgörande för i vilken utsträckning rättsliga reformer kan påverka samhällsutveckling i en önskvärd riktning” (ibid).

Som ett sätt att förklara hur regleringsmodellen fungerar används modellen här för att beskriva Metoo-rörelsen (ibid, sida 26 till 27).

Metoo-rörelsen började sprida sig på Internet i oktober månad år 2017. Dess upprinnelse var att ett flertal personer av kvinnligt kön hade påstått att Harvey Weinstein, en internationellt känd filmproducent, hade utsatt dem för sexbrott. En skådespelerska vid namn Alyssa Milano var först med att använda hashtagen #metoo (ibid, sida 27).

Hashtagen #metoo började snabbt användas även av svenskar på sociala medier. Kvinnliga svenskar berättade om sexbrott och diverse yrkesgrupper anordnade egna protester genom att samla och sprida vittnesmål från kvinnor. Bland de svenska politikerna var det till exempel Margot Wallström, utrikesminister, som gav sitt stöd till Metoo och föreslog att något skulle göras politiskt (ibid).

Används regleringsmodellens nivåer för att analysera Metoo-rörelsen blir det så här.

Nummer 1. Metoo-rörelsen är en utåtriktad strömning vilken, i ett högt tempo, leder till ökad medvetenhet om ett problem som är vanligt förekommande i samhället. Problemet visar att det finns en åtskillnad mellan den formella lagen och den praktiskt tillämpade lagen. Det finns en diskrimineringslag som visar att det inte är tillåtet att sexuellt trakassera personal, men det finns inte ett bra arbetssätt för att använda lagen (ibid).

Nummer 2. Om rättssystemet ska kunna användas som verktyg för samhällsförändring måste politikerna se problemet och genom att ändra eller stifta lagar arbeta för att lösa detta. När det gäller Metoo-rörelsen ledde rörelsen till en debatt bland politiker. Det visar till exempel Margot Wallströms agerande (ibid).

Nummer 3. Politikernas utväg från problematiken, med att lagen inte räcker för att motverka sexuella trakasserier, leder efter en del förarbete till formella åtgärder inom det rättsliga området. Det pågick år 2018 utredningar om olika tilltänkta lösningar på problemet (ibid, sida 28).

Nummer 4. ”Formen” kommer att vara väsentlig för hur de myndigheter som ska börja använda ny lagstiftning kommer att vara förmögna att göra det (ibid).

Nummer 5. Införandet av ny lagstiftning kommer att få anpassas till flera utomstående faktorer såsom ”intressenter”, tillgången på resurser, mänskliga relationer och dylikt (ibid).

Nummer 6. Vilka effekter den nya lagstiftningen får hänger på hur väl införandet har gjorts. Det krävs ofta extra medel för att bevaka och kontrollera att lagstiftningen följs. För att motverka att personal sexuellt trakasseras gäller det antagligen att ge stora och riktade medel till myndigheter som utövar tillsyn och till de institutioner som ansvarar för rättssäkerhet och rättstrygghet (ibid).

Nummer 7. Kanske är problemet efter en tid fortfarande som det var vid nummer 1. En annan möjlighet är att ursprungsproblemet har lösts men att det samtidigt har lett till ett nytt problem som måste lösas med nya processer inom lagstiftningen. Rättssociologi menar att rättssystemet är en del i en föränderlig samhällsrörelse där ändringar av rättssystemet behöver tolkas i ett sammanhang med det övriga samhället (ibid).

Det är i Sverige riksdagen som beslutar angående lagstiftningen, men det är oftast på initiativ av, och efter förslag utformade av regeringen. Initiativet och utformningen kan dock även göras av politiker i riksdagen. Det kallas för proposition om det kommer från regeringen och motion om det är från politiker i riksdagen (ibid).

Årligen lämnas cirka 200 propositioner som riksdagen ska rösta om. De flesta av dessa gäller ändringar av lagar som redan finns, fast givetvis kan det även gälla att nya lagar föreslås. En proposition ska föreslå precis hur lagtexten ska se ut. Därutöver ska det finnas upplysningar om hur frågan har utretts och varför. Vidare ska det finnas en handledning om hur lagen är tänkt att fungera. Den som vill veta mer om någon lag är rekommenderad att läsa propositionen som lagen grundar sig på. Propositionerna finns på nätet och på vissa bibliotek (ibid, sida 28 till 29).

Om Sveriges regering önskar genomföra en lagändring genomförs det vanligen enligt följande.

Steg 1. Frågan ska utredas av staten. En grupp eller en individ ansvarar för att ta reda på villkoren i det som Sveriges regering vill göra.
Steg 2. Då frågan har utretts formulerar gruppen, eller individen, som lett utredningen ”ett betänkande”.
Steg 3. Detta betänkande går ut till exempelvis föreningar eller delar av offentlig sektor som berörs av förslaget. De berörda får meddela vad de anser om betänkandet, ”remissvar”. Är det så att en stor del av dem är kritiska skulle det kunna resultera i att förslaget inte utreds mer. Det kan också leda till att det görs försök att ta fram andra åtgärder än vad som står i betänkandet. Remissvar kan lämnas in även av någon som inte fått betänkandet skickat till sig.
Steg 4. En preliminär lagändring formuleras av regeringen, en ”lagrådsremiss”, som lämnas till Lagrådet. Lagrådet undersöker att den föreslagna ändringen inte står i konflikt med någon lag som redan finns.
Steg 5. Förslaget omarbetas sedan av regeringen och lämnas som en proposition. Kommer förslaget från en riksdagsledamot heter det motion.
Steg 6. Något av utskotten i riksdagen ska meddela vad det anser, ett ”utskottsbetänkande”.
Steg 7. En omröstning genomförs i riksdagen. Vinner detta förslag en majoritet resulterar det i en lagändring (ibid, sida 29).

Ändringar av lagen som inte är så omfattande förbereds av regeringens departement. Det som departementen kommit fram till, och föreslagna ändring av lagen, offentliggörs i ”departementsserien (Ds)” eller i promemorior från regeringen. Mer komplicerade frågor om lagar leder nästan alltid till att regeringen bestämmer att det ska göras en utredning. Denna utredning kan göras av en grupp, ”kommitté”, eller en individ. Före utredningen beskriver regeringen vad som ska göras, ett ”kommittédirektiv”. Dess direktiv ”publiceras fortlöpande”. Det står vad utredningen gäller och när den ska vara färdig. Den eller de som ansvarar för utredningen rapporterar sitt betänkande i en återkommande publikation, ”Statens Offentliga utredningar (SOU)” (ibid, sida 29 till 30).

Efter att den minister som ansvarar för frågan har fått betänkandet går det ut på en remiss och sänds till föreningar och delar av offentlig sektor som berörs av förslaget. Remissinstanserna kan meddela sina ståndpunkter före propositionen formuleras. Vem som helst har rätt att lämna in sina ståndpunkter. Detta är ett sätt för regeringen att få reda på om människor i Sverige är negativa eller positiva till förändringen. Är det så att få av de svarande stöder förslaget kan det resultera i att frågan inte utreds mer. Det kan också leda till att det görs försök att ta fram andra åtgärder än vad som står i betänkandet (ibid, sida 30).

En remiss ska enligt reglerna vara i skriftlig form. Tiden för att inkomma med svar ska vara åtminstone tre månader. Då svaren på remissen inkommit till det departement som har ansvaret får tjänstemän titta på dessa och prata om remissvaren med den minister som ansvarar för frågan. Remissvaren delas även med andra departement så att dessa kan ge sin syn på saken (ibid).

Innan det görs en proposition görs det vanligen en preliminär lagändring som formuleras av regeringen, en ”lagrådsremiss”, som lämnas till Lagrådet. Lagrådet undersöker att den föreslagna ändringen inte står i konflikt med någon lag som redan finns. Lagrådet gör ett yttrande i frågan på sin webbplats. Den slutgiltiga texten till propositionen görs därefter av departementet som ansvarar för frågan. Vid ett sammanträde tar regeringen ett slutgiltigt beslut varefter propositionen överlämnas till riksdagen (ibid).

Det är riksdagen som måste ta beslut om alla lagändringar. Då en proposition har överlämnats till riksdagen kan samtliga riksdagsledamöter göra ändringsförslag i genom motioner till riksdagen. Innan riksdagsbeslut synas proposition och eventuellt tillhörande ändringsförslag av ett utskott som ansvarar för frågan. Detta utskott gör ett yttrande i frågan. Därefter tar Sveriges riksdag beslut om det ska bli en lagändring eller inte (ibid).

Efter riksdagsbeslutet ska Sveriges regering ”utfärda och offentliggöra” lagtexten i dess nya form. Samtliga nytillkomna eller förändrade lagar ska ges ut i ”Svensk författningssamling (SFS)” som också finns på nätet. Utöver lagar finns i SFS även förordningar från regeringen. Förordningar är en sorts regler som Sveriges regering själv får ta beslut om. Dessa handlar bland annat om vad myndigheter ska göra (ibid, sida 31).

Det finns en grundläggande mall som jurister verksamma i Sverige kan använda sig av för att lösa problem inom det rättsliga området. Denna tolkning handlar om att för det första begripa ”rättsfaktum” och för det andra att begripa ”rättsföljd” (ibid).

Matthias Baier och hans medförfattare hänvisar till en professor inom rättssociologi vid Lunds universitet, Håkan Hydén. Håkan Hydén ska ha åskådliggjort att denna tolkning innehåller förståelsen av ”hur ett visst faktum” resulterar i ”att en viss konsekvens inträder”. Nämnda faktum kallas ”rättsfakta” och den nämnda konsekvensen kallas ”rättsföljd eller rättsverkan” (ibid).

Dock är det ofta inte möjligt att lösa problem inom det rättsliga området bara genom att använda texten i lagboken. Precis som med alla andra texter går det att göra olika tolkningar av lagarna. Ofta har lagen ett språk som kan tolkas på olika sätt. Tanken är just att det ska finnas en möjlighet till ”viss rättsutveckling även utan ny lagstiftning” (ibid).

För att kunna lösa ett problem inom det rättsliga området krävs det dessutom kunskap om flera lagar och dess relationer (ibid).

För att förstå lagstiftningen behövs även andra källor vilka utgör en stödjande roll för förståelsen. Vilket källmaterial som är användbart i det sammanhanget redogörs i ”rättskälleläran”. Tolkning av lagar görs genom att ta hjälp av rättskälleläran och genom att analysera de olika källorna gällande innehållet och hur de förhåller sig inbördes (ibid, sida 32).

När det gäller vårt land är våra mest viktiga rättskällor, bortsett från lagboken, följande.

  • ”Förarbeten”
  • ”Rättspraxis”
  • ”Doktrin” (ibid).

Ytterligare rättskällor kan vara ”handelsbruk, sedvänja och avtal”. Dessa är dock inte lika starka och brukas endast i undantag då förarbeten, rättspraxis och doktrin inte räcker till (ibid).

Förarbeten är de första rättskällorna. Dessa består av olika handlingar, vilka har tillkommit när en lag har stiftats. En proposition är den viktigaste handlingen i sammanhanget. Förutom propositioner är Statens offentliga utredningar, SOU, viktiga. Direktiven från regeringen till utredarna kan också vara användbara för att tolka lagen (ibid).

Även den praxis som används inom domstolarna och det övriga rättsväsendet är användbar. Framför allt är det Högsta domstolens beslut som är användbara för att tolka lagen. Dessa kallas för ”prejudikat”. Myndigheterna i Sverige är inte tvungna att följa dessa prejudikat, men i praktiken gör de oftast det. Är det så att en lägre instans gör en annan tolkning av lagen än vad Högsta domstolen tidigare gjort, då kommer domen sannolikt att överklagas och därefter ändras (ibid, sida 32 till 33).

Tidigare domar finns sparade, bland annat i elektroniska arkiv. Den som vill lösa ett problem inom det juridiska området kan se efter om det finns någon dom från Högsta domstolen som berör liknande fall.

Böcker, tidskriftsartiklar och liknande, som är skrivna av jurister kallas för doktrin. Dessa anses inte vara särskilt starka källor när det gäller att förstå lagtexter. Hur stark källan räknas beror på hur erkänd och ansedd författaren är (ibid, sida 33).

Till rättsregler räknas ”grundlagar, lagar och förordningar”. Grundlagarna är de viktigaste i vårt land vilket betyder att inga andra rättsliga regler får stå i konflikt med grundlagarna. Sveriges grundlagar handlar om hur landet styrs och hur demokratin ska fungera. Att ändra på grundlagarna är mer komplicerat än övrig lagstiftning (ibid).

En grundlagsändring kräver två likadana riksdagsbeslut samt ett riksdagsval däremellan. Syftet är att folkmajoriteten ska ha chansen att byta ut regeringen som vill göra grundlagsändringen (ibid). Regering och riksdag kan dock ”skynda på processen” att ändra i grundlagen om en folkomröstning anordnas. Folkomröstningens utslag blir förpliktande så om röstresultatet blir nej till förslaget kan Sveriges riksdag inte genomföra förslaget (ibid, sida 33 till 34).

Antalet grundlagar i vårt land är fyra. Grundlagarna är Regeringsformen, Successionsordningen, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen (ibid, sida 34).

Regeringsformen innehåller bland annat bestämmelser om demokrati, riksdag, regering. Successionsordningen handlar om kungafamiljen och hur rollen som kung eller drottning ärvs (ibid).

Tryckfrihetsförordningen skyddar Svenska folkets rätt att skriva och publicera sina alster utan att myndigheter ska förhandsgranska dessa. Emellertid är det inte tillåtet att publicera precis vad som helst (ibid).

Yttrandefrihetsgrundlagen liknar Tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsgrundlagen är dock nyare och ger medborgarna yttrandefrihet i andra former så som film- eller ljudinspelningar eller ”på webbplatser som har en ansvarig utgivare”. Emellertid är det inte heller i det här sammanhanget tillåtet att publicera, eller sända, precis vad som helst (ibid).

”Förordningar” är en sorts regler som kan införas av Sveriges regering utan ett riksdagsbeslut. Exempel på sådana är ”Trafikförordningen”, som är trafikregler, och ”Skolförordningen”, som är regler för skolor. Tryckfrihetsförordningen är, trots namnet, inte en förordning i den här meningen (ibid, sida 35).

Det finns också internationell rätt så som ”EU-rätten”. Tanken är att EU-rätten ska samordnas med de olika ländernas egna rättsregler. Det finns flera olika sorters rättsregler inom EU (ibid).

Rättsreglerna kan även delas in efter innehållet i stället för hierarkin. Civilrätten, straffrätten och den offentliga rätten är viktiga områden i den svenska juridiken (ibid).

Civilrätt gäller ”personliga” och ”ekonomiska” relationer mellan privatpersoner eller organisationer. Avtal är grundläggande för civilrätt fast där ingår även relationer som saknar eller inte binds av avtal (ibid). När ett avtal kan gälla i stället för en lag kallas det ”dispositiv lagstiftning”. Motsatsen är ”tvingande lag” (ibid, sida 36).

Den civila rätten kan in sin tur delas in i underkategorier så som ”personrätt, förmögenhetsrätt, familjerätt och arvsrätt” (ibid).

Offentlig rätt kan indelas i ”statsrätt, förvaltningsrätt och finansrätt”. Offentlig rätt handlar om hur Sveriges myndigheter ska skötas (ibid).

Statsrätt gäller ”Sveriges författning”, vilket är grundlagarna, samt regler för ”de högsta statsorganen”. Förvaltningsrätt gäller statlig och kommunal förvaltning. Finansrätt gäller finansieringen av offentlig sektor som bland annat är via skatt (ibid).

Straffrätten gäller relationen mellan medborgare och stat fastän syftet frekvent är att hantera relationen mellan medborgare. Den som bryter mot en lag som tillhör straffrätten straffas av staten. En viktig del av straffrätten är brottsbalken (ibid).

Juridiken är komplicerad. Men även den som saknar en juristutbildning har möjlighet att sätta sig in i rättsreglerna för en sakfråga (ibid, sida 37).

Matthias Baier och hans medförfattare hänvisar på nytt till en professor inom rättssociologi vid Lunds universitet, Håkan Hydén. Håkan Hydén menar att en rättslig regel skiljer sig från en annan norm på så sätt att ”den är antagen och påbjuden i viss auktoritativ ordning”. Det innebär att det finns en samhällsgemenskap och att det inom den finns en myndighet som människorna i samhället anser är behörig att instifta de regler som ska gälla för gemenskapen (ibid).

En annan skillnad mellan rättsliga regler och övriga normer är att det finns ett system för straff (ibid).

Rättssociologi handlar om ett icke-juridiskt perspektiv på rättssystemet men det kräver också en sorts grundläggande juridisk kunskap (ibid).

Håkan Hydén anser att rättsliga regler ”internt” har tre möjliga ändamål. Första ändamålet är att visa varför regeln finns, ”vad-reglerna”. Det kan handla sådant som att skydda naturen eller minska rökningen. Vad-reglerna ska i sin tur delas in i tre underkategorier: ”pliktregler, mål-medelregler och avvägningsregler (ibid, sida 37 till 38).

Pliktregeln handlar om att något är plikt, valfritt eller otillåtet. Mål-medelregeln är ”mindre tydlig” och har ”ett vagare mål som kan uppnås med olika medel”. Avvägningsregeln ställer olika faktorer mot varandra, till exempel effekten kontra priset (ibid, sida 38).

”Vem-reglerna” handlar om vem som har rätt använda vad-reglerna. Vissa lagar gäller för en myndighet, för vissa yrkesgrupper eller för allmänheten. Till vem-reglerna räknas också de resurser som ägnas ett syfte. En ”myndighets budget bestämmer hur många fall som kan avgöras” (ibid).

”Hur-reglerna” handlar om hur frågor inom det rättsliga området skötas. De kan också kalla ”handläggningsregler”. Det kan till exempel röra sig om hur beslut fattas i ett ärende (ibid).

Källa: Baier, M., Svensson, M., & Nafstad, I. (2018). Om rättssociologi: en introduktion. Studentlitteratur.

Kunskapsintresse

Vad är rättssociologi? Matthias Baier, Måns Svensson och Ida Nafstad är lärare i rättssociologi på Lunds universitet. De har skrivit boken ”Om rättssociologi”.

Dagens rätt. Om rättssociologi. Foto: Erik Hjärtberg

Matthias Baier och hans medförfattare berättar att de inom rättssociologin funderar över rättssystemet ur perspektiv som inte är juridiska.

Rättssociologisk forskning kan konkret handla om huruvida det finns bättre alternativ än straff vid våld i nära relationer, eller hur sådant som nätläkare och vårdappar regleras. Det kan handla om regler för begravningar eller regler för förarlösa bilar. Fler exempel är hur migrationsdomstolen arbetar för att dess beslut ska kännas rättvisa, och hur djurens rättigheter ser ut enligt myndigheter och enligt intresseorganisationer.

Rättssociologi anses viktigt för att rättssystemet måste kunna granskas ur fler aspekter än de juridiska. Den demokratiska aspekten handlar om vem som har inflytande över rättssystemet. Rättssystemet har även hand om frågor som exempelvis rör miljö, kön och invandring.

Forskningsfältet är hur samhället och rättssystemet förhåller sig till varandra. Matthias Baier och hans medförfattare berättar att en annan rättssociolog vid namn Thomas Mathisen har delat in ämnet i tre delar: ”rättens påverkan på samhället, samhällets påverkan på rätten samt växelverkan mellan rätten och samhället”. Matthias Baier och hans medförfattare menar att denna beskrivning är otillräcklig.

Matthias Baier och hans medförfattare vill definiera rättssociologi på ett annat sätt. Grunden är fortfarande rätten och samhället. Rätten och samhället uppdelas i ”en normativ sida och en faktisk sida”. Resultatet blir fyra olika bitar som förhåller sig till varandra.

Matthias Baier och hans medförfattare menar att rättssociologin har fyra byggstenar.

Det börjar med ”den formella rätten”. Det betyder hur reglerna ser ut i teorin och inte hur de sedan praktiseras. Hur reglerna sedan praktiseras blir byggsten nummer två.

Byggsten nummer tre är ”de sociala normerna”. Majoriteten av människor är inte särskilt juridiskt kunniga. Människor följer egentligen inte lagen utan ”sociala normer” om hur de ska bete sig. Dessa normer lär sig människor till exempel av familjen eller när de går i skolan.

Byggsten nummer fyra är den ”sociala praktiken”, alltså hur de sociala normerna praktiseras. Uttrycket ”barn gör som föräldrarna gör, inte som föräldrarna säger att de ska göra” visar att det kan finnas skillnader mellan teori och praktik även i det här sammanhanget.

De fyra olika byggstenarna kan sedan förhålla sig till varandra på olika sätt.

Första förhållandet gäller hur den formella rätten förhåller sig till ”rättens praktik”. Forskning visar att det som står i lagen inte alltid praktiseras.

Andra förhållandet gäller hur ”rättens praktik” påverkar ”den sociala praktiken”. Huruvida människor följer en trafikregel beror ”sannolikt på eventuella kontroller och straff som polisen genomför”.

Tredje förhållandet gäller hur ”den sociala praktiken” förhåller sig till ”sociala normer”. Ett exempel är att om färre människor röker offentligt leder det också till en mer negativ syn på rökning. Omvänt är det så att om många människor fildelar leder det till en mer positiv syn på fildelning.

Fjärde förhållandet gäller hur ”sociala normer” förhåller sig till ”den formella rätten”. Det demokratiska systemet innebär att det är folket som styr och därmed har inflytande över lagstiftningen. Detta inflytande är dock mycket indirekt. När det gäller vissa lagar kan de till och med stå i konflikt med sociala normer för att politikerna vill förändra dessa.

Påverkan kan också vara den omvända. Femte förhållandet gäller hur ”den formella rätten” förhåller sig till ”sociala normer”. Om en handling blir olaglig kan det också påverka hur människor ser på handlingen.

Det sjätte förhållandet gäller hur ”sociala normer” förhåller sig till ”social praktik”. Normerna påverkar praktiken.

Det sjunde förhållandet gäller hur den sociala praktiken påverkar ”den rättsliga praktiken”. När det gäller ”straffrätt och en stor del av den offentliga rätten” har den sociala praktiken ingen påverkan på den rättsliga praktiken. Däremot är det ofta så inom civilrätten. Exempel på detta är att sedvänjor kan påverka domstolens beslut.

Det åttonde förhållandet gäller hur ”rättens praktik” påverkar ”den formella rätten”. Rättsfall som är ”utanför vad som lagstiftaren kunnat räkna med” påverkar rättspraxisen. Detta kan i sin tur leda till att nya lagar stiftas.

Det nionde förhållandet gäller hur ”den formella rätten” förhåller sig till ”social praktik”. Om en handling blir olaglig kan det påverka människors beteende.

Det tionde förhållandet gäller omvänt hur ”den sociala praktiken” förhåller sig till ”den formella rätten”. Om en handling är vanligt förekommande bland människor kan det påverka hur politikerna anpassar lagstiftningen gällande denna handling.

Det elfte förhållandet gäller hur den rättsliga praktiken påverkar ”de sociala normerna”. Exempelvis kan ett myndighetsbeslut leda till ”läroprocesser om normer och moral”.

Det tolfte förhållandet gäller hur sociala normer påverkar rättslig praktik. Om en dom anses strida mot sociala normer kan grupper av människor ”driva opinion” mot den och kräva en förändring.

Inte nog med det. Matthias Baier och hans medförfattare vill addera ännu en ”dimension”. Denna dimension kallas kunskapsintresse. Det handlar om vilken kunskap en rättssociologisk undersökning ska leda till. Exempelvis: ”Vilka effekter har vissa typer av rättsliga åtgärder? Denna fråga kan formuleras i termer av antal, andelar, procent och liknande.”

Källa: Baier, Matthias, Måns Svensson, och Ida Nafstad. ”Om undran inför rätten”. I Om rättssociologi : en introduktion, 9–22, 2018.

Statistiken bakom skurkarna

Ökar brottsligheten i Sverige? Kriminologen Henrik Tham beskriver brottsutvecklingen så här.

Lagligen lånad. Henrik Thams bok om kriminalpolitik. Foto: Erik Hjärtberg

När det gäller antalet anmälda brott så har de ökat ordentligt åren 1965 till 2016 men de ökar inte längre i lika hög takt.

Stölder och liknande brott har under dessa år varit den största delen av anmälningarna. Dessa har ökat fram till 1990-talet och därefter minskat i andel.

Den största ökningen är bland annat misshandel och narkotikabrott. Det finns dock andra sätt att mäta brottslighet än anmälningar. Enligt enkätundersökningar och sjukhusens uppgifter om skador orsakade av våld ökar våldsbrotten inte.

När det gäller narkotikabrotten påverkas siffrorna av hur lagstiftningen förändrats och i vilken mån polisen har prioriterat narkotikabrott.

Sedan år 2000 är det bedrägerier som har ökat mest i antal, till största delen bedrägerier på internet. Bortsett från bedrägerier har polisanmälda brott nästan inte ökat efter millennieskiftet.

Andelen brott som klaras upp har minskat under åren 1965 till 2016. Lagföringar innebär brott som lett till dom, åtal, strafföreläggande eller ordningsbot. Under senare år har polisen själv stått för de flesta lagföringarna som varit ordningsböter, varav de flesta rört trafikbrott. De andra lagföringarna har minskat lite.

Andelen unga personer som lagförs för brott har minskat. Något långsammare har också andelen återfallsförbrytare minskat.

Hur stor andel av befolkningen som sitter i fängelse har gått i vågor under åren. Efter 2007 har andelen minskat. Under senare år är det vanliga att fångarna dömts för våldsbrott och narkotikabrott. Förut var det mest stöld som fångarna dömts för. Jämfört med förr är dagens fångar äldre, får sitta längre i fängelse, saknar mer frekvent arbete och anses mer frekvent vara missbrukare, i synnerhet narkotikamissbrukare.

Henrik Tham bygger sina påståenden på data som systematiskt har samlats in. Enligt honom strider hans påståenden mot vad som brukar nämnas när dessa frågor debatteras inför allmänheten. Även om det kan finnas undantag anser han att det finns belägg för följande.

  • Brottsligheten ökar inte längre i lika hög takt.
  • Våldet ökar inte.
  • Brottslingarna blir inte yngre.
  • Att färre brott klaras upp leder inte till ökad brottslighet.
  • Det blir inte vanligare att samma person upprepade gånger begår brott.
  • Brottsligheten minskar eller ökar inte beroende på sannolikheten för fängelsestraff.
  • Människors oro för brott har minskat.

Källa: Tham, Henrik. ”Brotts- och reaktionsutvecklingen”. I Kriminalpolitik : brott och straff i Sverige sedan 1965, 27–49, 2018.

Manschettbrott

Frågan om brottslighet hos personer som inte tillhör underklassen utan har en etablerad position i samhället har i den engelskspråkiga kriminologin tidigare kallats white-collar crime. Detta begrepp har kritiserats för att vara luddigt.1

Numera används begreppet occupational crime om brott som begås av personer inom företag för att individen ska tjäna på det. Ibland riktar sig brottet mot det egna företaget. Begreppet corporate crime används för sådana brott som begås av personer inom företag för att företaget ska tjäna på det.2

I Sverige använder man sedan 1970-talet begreppet ekonomisk brottslighet. Att definiera detta begrepp har visat sig vara svårt. De flesta försöken till definition handlar om att brotten görs i vinstsyfte, upprepade gånger och inom ramen för näringsverksamhet som i sig inte är kriminaliserad.

De teorier som används vid analyser av ekonomisk brottslighet skiljer sig i princip inte från de teorier som används för att förstå den traditionella brottsligheten.

Även inom ekobrottsforskningen finns teorier som inspirerats av marxismen. En teori hävdar att kapitalismens syn på allting som varor, och dess strävan efter vinstmaximering, är det vanligaste motivet till brott inom företagande.

Frågan om företags brottslighet är dock underordnad inom marxistisk kriminologi. Ser man kapitalägarna som den härskande klassen blir kapitalägarnas brott egentligen en avvikelse. Kapitalismens dominans anses leda till att lagstiftningen utformas efter dess behov. En vinstmaximering kan alltså ske utan att kapitalägarna behöver bryta mot lagar som de själva varit med och skapat.

Rational choice-teorin har en ganska central roll bland de teorier som används för att förklara ekobrott.3

1. Sarnecki, Jerzy. ”Forskning om ekonomisk brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 323–349, 2003.
Horsley, Mark. ”White-collar crime”. I Shades of Deviance : A Primer on Crime, Deviance and Social Harm, 139–142, 2014.
2. Sarnecki, Jerzy. ”Forskning om ekonomisk brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 323–349, 2003.
Monaghan, Mark. ”Corporate crime”. I Shades of Deviance : A Primer on Crime, Deviance and Social Harm, 215–217, 2014.
3. Sarnecki, Jerzy. ”Forskning om ekonomisk brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 323–349, 2003.

Det obrottsliga Japan

I början av förra seklet fanns det förväntningar om att välståndets utveckling och utjämningen av samhällsklyftor skulle leda till minskad brottslighet. Dessa förväntningar har inte infriats och det ökade välståndet visade sig vara relaterat till en ökad brottslighet.

En tänkbar förklaring till brottslighetens ökning under förra seklet är den ökning av tillfällen till brott som var en konsekvens av det ökade välståndet. Snabbköpsbutiker, bilismens utveckling och mobiltelefonernas utbredning är några av de faktorer som ökat tillfällen till egendomsbrott.

Tillfällesstrukturen är dock inte den enda faktor som svarar för brottslighetens ökning. Brottsligheten har inte ökat i alla länder där välståndet har ökat. Medan brottsligheten ökat kraftigt i Sverige under efterkrigstiden har brottsligheten i Japan stannat på samma nivå under den perioden. Detta trots att även Japan fått ett ökat välstånd. Förklaringen är troligen skillnaden i social kontroll.

Främst är det den informella kontrollen inom familjen, grannskapet och arbetslivet som har minskat i västvärlden. Samhället har försökt kompensera denna förlust av kontroll genom utbyggnad av olika myndigheter som står för en mera formaliserad form av kontroll. Den kraftiga utbyggnaden av skolväsendet är troligen det tydligaste tecknet för denna utveckling. Det verkar dock inte vara möjligt att helt kompensera den minskade informella kontrollen genom formella kontrollsystem. Åtminstone inte i ett mångkulturellt demokratiskt samhälle.

Den minskade sociala kontrollen har dock olika påverkan på människor i olika samhällsklasser. Därför är även teorier som bygger på skillnader mellan fattiga och rika användbara.

Källa: Sarnecki, Jerzy. ”Brottsnivå och samhällsförändringar”. I Introduktion till kriminologi, 289–322, 2003.

Det sociala arvet

Integrerade teorier handlar helt enkelt om att kombinera flera kriminologiska teorier med varandra.

Ett exempel är Thornberrys interaktionistiska teori, från 1996, som är en kombination av Hirschis sociala band-teori och Akers inlärningsteori. Thornberry ansåg sig med hjälp av dessa skapat en teori som kan beskriva samspelet mellan individens agerande och vederbörandes levnadsförhållanden under hela livet.

Enligt Thornberry uppstår brottsligehten genom en kombination av försvagade band till samhället, exempelvis till föräldrarna, och inlärning av brottsligt beteende, främst av jämnåriga kamrater.1

Flera undersökningar är gjorda på pojkar i Stockholm födda på 1940- och 1950-talet. Undersökningen ”Stockholmspojkar” genomfördes av Gustav Jonsson och Anna Lisa Kälvesten 1964. Detta är förmodligen den mest kända svenska undersökningen av ungdomsbrottslighet eftersom den har gett upphov till Gustav Jonssons teori om ”det sociala arvet”. Undersökningens material bestod dels av ett representativt urval om 222 Stockholmspojkar, dels av 100 Stockholmspojkar som på grund av omfattande asocialitet hade blivit intagna på Barnbyn Skå, där Gustav Jonsson under många år varit föreståndare.

Gustav Jonsson intresserade sig för de generella uppväxtförhållanden under vilka de aktuella ungdomarna växte upp. Data samlades om de undersökta ungdomarnas mor- och farföräldrar, om föräldrarna och om de unga själva. Gustav Jonsson ansåg sig ha funnit stöd för sin tes att fattigdom är den centrala faktorn bakom de ungas anpassningsproblem.

Om far- och morföräldrar led av fattigdom, missbruk och liknande problem gjorde även föräldrarna och barnen det. De dåliga förutsättningarna ansågs inte föras över genom det genetiska arvet utan genom det sociala arvet, framför allt genom fattigdom.

Dessa studier av Stockholmspojkar har följts upp i flera undersökningar, bland annat av Jerzy Sarnecki själv. Även studier av flickors brottslighet har gjorts.

Jerzy Sarnecki gjorde själv också ”Borlängeundersökningen” under några år mellan 1982 och 1990. Detta var den första kriminologiska undersökning där registrerade misstankar om gemensamt deltagande i brott undersöktes med hjälp av nätverksanalytiska metoder, det vill säga en sorts kartläggning av relationer. Undersökningen visade bland annat att 45 procent av alla ungdomar som misstänktes för brott i Borlänge kunde länkas samman till ett stort nätverk.2

1. Sarnecki, Jerzy. ”Integrerade teorier”. I Introduktion till kriminologi, 227–238, 2003.
2. Sarnecki, Jerzy. ”Några exempel på forskning om orsaker till traditionell brottslighet”. I Introduktion till kriminologi, 239–287, 2003.

Konservativ kontrollteori

Sommarlovet är slut för barnen men jag fortsätter att läsa kriminologisk teori.

Medan vissa kriminologiska teorier kan betraktas som vänster är följande teorier enligt Jerzy Sarnecki att betrakta som konservativa.

Enligt en teori använder vissa människor, i synnerhet ungdomar från underklassen, olika tekniker för att neutralisera de i samhället gällande normerna. På så sätt kan individen motivera sin egen brottslighet.

Brottslingen kan till exempel förneka sitt eget ansvar för brottet eftersom att han är fattig eller förneka brottets skada eftersom brottsoffret har en försäkring som täcker det mesta av kostnaden.

Denna teori kan sägas ligga någonstans mellan rational choice och determinism. Den anses tillhöra kontrollteorierna.

Men en mer renodlad kontrollteori handlar snarare om varför de flesta människor avstår från att bli brottslingar. Det som anses förhindra brottsligheten är de band som länkar människor till det etablerade samhället. Dessa band kan vara familjen, arbetet eller föreningslivet.

Rutinaktiviteter är ett begrepp som handlar om att brottslig aktivitet anses vara intimt förknippad med vardagslivets rutiner så som arbete eller skola. Enligt detta sätt att se på brottsligheten är det vårt dagliga liv som skapar förutsättningar för den brottslighet som finns i vårt samhälle.

En annan delvis besläktad teori är relaterad till tillfällesstrukturens betydelse för brottsligheten. Utgångspunkten här är idén om den rationella individen som påverkas av de frestelser som vederbörande utsätts för i sin omvärld.

Källa: Sarnecki, Jerzy. ”Kontrollteorier, rutinaktiviteter och tillfällesstruktur”. I Introduktion till kriminologi, 215–226, 2003.

Kriminologisk sommarskola 11: vänstern och brottsligheten

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi” (2003), ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 11 Konfliktteorier och kritisk kriminologi (sidan 191 till 213)

Flera av de mest inflytelserika teorierna inom samhällsvetenskapen bygger på att det i samhället finns en konflikt mellan olika grupper och att denna konflikt driver samhällets utveckling. Så är det också inom kriminologin.

Den svenskfödde forskaren Torsten Sellin utvecklade på 1930-talet Chicagoskolans tankar om kulturkonflikter som orsaker till brottsligheten. Han ansåg att individer som tvingas leva i två eller flera kulturer löper stor risk att begå brott. Dessa konflikter kan till exempel stå mellan majoritetssamhällets kulturella krav och kulturen hos en etnisk minoritet som nyligen invandrat.

Kritisk kriminologi uppkom i samband med den generella vänsterradikaliseringen av intellektuella i västvärlden sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. De kritiska kriminologerna utgår från teorier som stämpling, konstruktivism, postmodernism, marxism och feminism.

Marxismens grundläggande idé är att det råder en konflikt mellan dem som äger kapitalet och dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Marxisterna anser att det är de besuttna klasserna som har makten att stifta lagar och som kontrollerar polis och andra tvångsmedel som behövs för att tillämpa lagarna.

Jerzy Sarnecki tar också upp anarkistisk kriminologi. Den anarkistiska analysen liknar den marxistiska men förespråkar annorlunda lösningar. Medan marxisterna vill ha en socialistisk stat vill anarkisterna avskaffa alla samhällsinstitutioner. Ett steg på vägen dit kan vara en mindre formaliserad rättskipning, till exempel genom medling.

Feministiska teorier vinner för närvarande allt större popularitet inom kriminologin. Den grundläggande analysen inom feminismen handlar om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Ett viktigt område som har aktualiserats genom feministiska teorier är mäns våld mot kvinnor. Man anser att också bakgrunden till detta våld ligger i den maktposition som männen har och som de bland annat genom våld försöker behålla i förhållande till kvinnor.

En del forskare har försökt att integrera flera konfliktteorier med varandra. Enligt ett sådant synsätt är det den vite heterosexuelle mannen från överklassen som har den största makten i vårt samhälle. På botten av denna samhällspyramid finns den färgade underklasskvinnan.

Ytterligare ett perspektiv som tas upp i kapitlet kallas vänsterrealism och uppstod i England i början av 1980-talet. Vänsterrealismen är kritisk mot det kapitalistiska samhället men också kritisk mot vissa delar av den kritiska kriminologin. Vänsterrealisterna understryker att det inte bara är kapitalismen som förtrycker de fattiga och gör dem till brottslingar. Brottslingar utsätter faktiskt också andra medlemmar av underklassen för förtryck.

Vänsterrealismen anser att brottsligheten i huvudsak har sociala orsaker, men att den måste bekämpas med hjälp av rättssystemet eftersom den hårdast drabbar de socialt utsatta. Rättssystemet kan i viss mån skydda de maktlösa mot de mäktigas övergrepp och brott.

Följande är mina egna tankar om kapitlet. Ett fiktivt men inte osannolikt scenario. Polisen åker till en invandrartät förort och griper en ung man för narkotikabrott. Den gripnes kamrater svarar genom att kasta sten på polisen och sätta bilar i brand.

En anarkist eller kommunist gör kanske följande analys av situationen. Polisen representerar den ”borgerliga staten” som förtrycker arbetarklassen. När människorna i förorten kastar sten på polisen ses det som ett uttryck för ”folkets” hedervärda motstånd mot detta förtryck.

En vänsterrealist gör kanske följande analys av samma situation. Den droghandel som förekommer i förorten är privatkapitalism i dess mest brutala form. Polisen är, trots dess fel och brister, en representant för folket. Polisen ska ju upprätthålla lagarna som stiftas av politiker vilka, trots deras fel och brister, är valda av folkets flertal.

Vem som representerar folket eller kapitalismen beror alltså på vilka glasögon man bär.

Kriminologisk sommarskola 10: stämplad som kriminell

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi” (2003), ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 10 Symbolisk interaktionism, stämpling, social konstruktivism och postmodern kriminologi (sidan 179 till 190)

Den symboliska interaktionismen behandlar frågan om hur vår bild av oss själva utvecklas i symboliskt samspel med andra individer. Genom att ta till oss andras reaktioner på oss själva bygger vi steg för steg vår egen självbild. När andra betydelsefulla människors bild av oss själva förändras och förmedlas till oss förändras också vår egen självuppfattning. Det är en process som pågår hela livet.

I likhet med strain-teorin anser stämplingsteoretikerna att orsaken till brottsligheten finns att söka hos det etablerade samhället och dess krav på individen. De reaktioner individen får på sina eventuella brottsliga handlingar blir viktiga för vilken bild individen får av sig själv.

De stämplingsteoretiskt inriktade forskarna hävdar att samhällets reaktioner på brottsliga handlingar, i form av straff eller behandling kan leda till att individens självbild förändras. Vederbörande kan därigenom börja uppfatta sig själv som kriminell och börja bete sig därefter.

Det är underklassungdomar, ungdomar ur etniska minoriteter och andra underprivilegierade som enligt teorin löper den största risken att bli ”stämplade”.

Företrädare för den socialkonstruktivistiska inriktningen vänder sig mot idén att sociala problem är något objektivt och på förhand givet. Man anser i stället att det rör sig om sociala konstruktioner. Det moderna samhället har en tendens att med kriminaliseringar försöka lösa de problem som den lagstiftande makten uppfattar som allvarliga. Men vilka gruppers intressen gynnas av dessa kriminaliseringar?

Att se samhällsproblem som konstruktioner ligger nära den filosofiska och samhällsvetenskapliga inriktning som kallas postmodernismen. Postmodernismen anser att en objektiv verklighet kanske inte finns, eller är i alla fall omöjlig att studera. Det finns i stället ett antal olika konstruktioner av verkligheten.

Kriminologisk sommarskola 9: hänga i gäng

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 9 Strain, subkulturteorier och gäng (sida 159 till 177)

Strain-teorin handlar om att brottslighetens orsaker finns i de etablerade normerna om framgång som finns i det västerländska samhället. Individer som på ett eller annat sätt saknar medel för att uppnå de i samhället etablerade målen för ekonomisk och social framgång utsattes för en frustration, strain. Brottsligheten kan då bli ett medel för att hantera denna frustration.

Teorin ger alltså möjligheter att förklara brottsligheten hos underprivilegierade människor såsom lägre klasser eller etniska minoriteter. Strain-teorin har emellertid svårt att förklara varför brott begås också av de privilegierade.

Flera teorier handlar om ungdomar från underklassen som utvecklar en egen subkultur i protest mot skolans och andra samhällsinstitutioners krav på anpassning till de ”medelklassideal” som är så svåråtkomliga för dem. Denna subkultur, som ofta sprids genom gäng, premierar andra typer av värden än medelklasskulturen. Om andra karriärvägar är avstängda kan en karriär som kriminell vara ett alternativ.

En annan teori går ut på att underklassen, inte bara dess ungdomar, har en egen kultur vars värderingar främjar brottslighet.

Enligt Jerzy Sarnecki har subkulturteorierna inte något större ”empiriskt stöd”. Det finns alltså inga större undersökningar eller liknande som bevisar dem. Tanken om att det skulle finnas en separat underklasskultur har också starkt ifrågasatts.

Gäng får mycket stor uppmärksamhet i den amerikanska kriminologiska litteraturen från 1920-talet och ända fram till våra dagar. Någon entydig definition av begreppet gäng finns emellertid inte. Det som forskarna inte är överens om är till exempel hur väl organiserade och sammanhållna gäng egentligen är.