Kategori: Böcker

Förutom väldigt tekniska och snäva åtgärder inkluderar primära åtgärder även åtgärder på lång sikt med ändamålet att görligheten för prosocialitet ska öka. Då gäller det vanligen allmänna insatser inriktade på personer för att via skolning och jobb erhålla en chans till att finansiera sitt uppehälle (s. 124).

I detta synsätt betraktas det som generellt brottsförebyggande att ha gratis skola åt allmänheten. Också övrigt främjande av utbildning kan vara brottsförebyggande. Det inkluderar gratis skolmat, allmänna möjligheter till studiemedel samt dylikt (s. 124–125).

Likartade följder kan det tänkas bli med åtgärder som gör det enklare för ungdomar att få arbete. Däribland kan det handla om praktik, subventionerade anställningar och dylikt. Men i vilken mån sådana åtgärder minskar kriminalitet är okänt eftersom analyser inte har gjorts (s. 125).

Skilda sorters verksamhet inom myndigheter eller föreningar kan leda till prosocialitet. Exempelvis kan det gälla hobbyverksamhet som ett annat val än ungdomars egen hobby, som vuxna inte får bestämma tillräckligt mycket över. Studier åskådliggör att unga aktiva inom sport eller föreningsliv mer sällan konstateras ägna sig åt kriminalitet, jämfört med unga som ej är aktiva i sport eller föreningsliv. Det bevisar inte att all sådan aktivitet är brottsförebyggande. Den lägre kriminaliteten hos de föreningsaktiva kan bero på urvalet. Många gånger kräver unga människors aktiviteter att också vårdnadshavare kan aktivera sig och betala, något som inte är genomförbart i samtliga hushåll (s. 125).

I samband med detta kan frågeställningen om fritidsgårdars brottsförebyggande följder tas upp. Där finns inga tydliga studier som pekar på att fritidsgårdar ”i sig förebygger brott” (s. 125). Enligt studier längre tillbaka är eventuella brottsförebyggande effekter avhängiga kvaliteten på fritidsgårdarnas verksamhet (s. 125).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Lås och larm tillhör åtgärder som generellt minskar möjligheten att begå brott. Avancemang har skett gällande slikt värn av enskilt ägande, företrädesvis boende samt fordon. Det sjunkande antalet stulna bilar sedan cirka 20 år tillbaka kan sannolikt bero på sådana förändringar. Tendensen började på 1990-talet när bilföretagen införde elektroniska lås, vilka var mycket besvärligare att öppna med våld än de tidigare mekaniska låsen. Förändringen var till viss del påtvingad av ett EU-direktiv. Detta är en variant på hur brottsligheten kan förändras med andra medel än strafflagstiftning (s. 121–122).

Metoderna för att göra dyrbara saker mindre tilltalande att stjäla har förfinats. Tidigare präntades upplysningar angående innehavaren på sakerna för att göra dessa mindre tilldragande för skurkarna samt göra det lättare för innehavaren att återfå saken och få skurken straffad (s. 122).

Nu nyttjas besprutning, ej synlig för blotta ögat, innehållande säreget DNA. DNA-markeringen fyller samma funktion som den föregående manuella markeringen. Eftersom den inte är synlig för blotta ögat vet inte brottslingen huruvida saken är markerad eller ej. Besprutning med DNA brukas även för att göra bostäder samt andra byggnader mindre tilldragande för inbrott. Vid tänkbart inbrott besprutas gärningsmannen ovetandes med DNA säreget för lokaliteten. Detta möjliggör att senare fastslå att människan har varit där. Säkra analyser om i vilken utsträckning den nya tekniken förebygger brott existerar ej ännu (s. 122).

Bostäder är värda extra beaktande gällande brottsförebyggande teknik. Studier har uppvisat att relativt basala lösningar så som funktionella låsanordningar till garage och källare kan reducera kriminaliteten väsentligt i ett grannskap. Arkitekturen i grannskap har visat sig vara betydelsefull gällande kriminaliteten (s. 122–123).

Ett besvär som kan inträffa av för ihärdigt nyttjande av teknisk brottsprevention är att det kan få till följd att det vardagliga livet blir svårare samt att konflikter mellan kollektiv växer i omfattning. Avtagande sammanhållning och större skillnader mellan människor kan med tiden leda till mer kriminalitet. På vissa ställen finns så kallade grindsamhällen, där de bättre bemedlade lever i gemenskaper avskärmade från omvärlden genom befästningar och grindar. Grindsamhällen skyddar de rika samt mynnar ut i mer segregering (s. 123).

Ytterligare ett fält där designen av omgivningen kan vara väsentlig för brottsförebyggande är transporter. Vissa teknologiska ingrepp inom samfärdseln kan reducera kriminaliteten. Exempelvis kan det gälla att komplicera tillträdet för oberättigade inom kollektivtrafiken eller kameror för att dokumentera fortkörare på vägarna (s. 123).

Allmänt sett kan teknologiska handlingar medföra att vissa klassiska kriminella gärningar minskar i antal medan det finns en risk för att brott som fortfarande begås blir våldsammare. Om tekniken inte går att övervinna kan vissa brottslingar i stället ge sig på människor för att tvinga till sig det som är värdefullt (s. 123).

I och med samhällets digitalisering blir kriminella gärningar också digitala. En akilleshäl inom digital teknik är att användarna ofta har låg kunskap inom området. De flesta människor kan förstå principen av fysiska lås medan digitala säkerhetsåtgärder är svårare att begripa. Ökade kunskaper är en viktig brottsförebyggande åtgärd (124).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Sarnecki har skapat en teoretisk modell för att kunna debattera brottsförebyggande och brottsskadeförebyggande åtgärder. Tre typer av åtgärder ingår i modellen:

1 minska tillfällena till antisociala och öka möjligheterna till prosociala beteenden
2 öka den prosociala och minska den antisociala kontrollen
3 förebygga och/eller lindra skador när brott har begåtts.

(s. 113)

Att minska tillfällena till antisociala och öka möjligheterna till prosociala beteenden gäller generellt att den motiverade förövaren inte ska kunna nå de sårbara objekten, vilka exempelvis kan vara saker som kan stjälas eller personer som kan utsättas för brott. Därtill kan det gälla utbudet av redskap för att begå brottsliga gärningar med, exempelvis vapen. Flertalet av de åtgärderna är tekniska och utgör därmed teknisk brottsprevention (s. 113).

Jämsides gäller det att för en person kreera förutsättningar till ett ”prosocialt liv” (s. 114). Det kan gälla förutsättningar att utbilda sig, arbeta eller ägna sig åt positiva mellanmänskliga sysslor på fritiden. Det kan emellertid även gälla sammankomster samt förbindelser med individer samt organisationer vilka medför ”en ökad social kontroll” (s. 114).

I klassisk kriminologisk teori nämns avsaknanden av alternativ som en viktig grund för kriminalitet. Avsaknaden av alternativ rör mestadels fattiga, minoritetsgrupper samt andra i prekära situationer. Brottspreventiva åtgärder kan i sådana fall inrikta sig på systematiska omständigheter i civilisationen, däribland orättfärdiga tilldelningar av resurser (s. 114).

Vissa forskare debatterar vändningar, alltså stunder när en person ändrar riktning i livet och slutar begår brott. Det är ovanligt att det handlar om oväntade ändringar. Snarare rör det sig om sakteliga förlopp. Dessa förlopp är vanligtvis i sin tur sammanlänkade med något annat som händer i personens liv. Det kan handla om att personen får förutsättningar att utbilda sig eller arbeta, träffar en partner eller deltar i en mellanmänsklig, religiös eller politisk gemenskap. Sådana händelser kan emellertid även leda till en antisocial förändring. Exempelvis kan politiska eller religiösa förbindelser leda till fanatism vilken i framtiden leder till fara för våldshandlingar (s. 114).

Att öka den prosociala och minska den antisociala kontrollen har anknytning till vad som kallas självkontrollteori. Enligt teorin framkallas kriminaliteten av en persons bristande förmåga att kontrollera det egna agerandet. Den bristande förmågan danas mest under uppväxten och anknyter därför till uppfostran. Avsaknad av självkontroll kan dock även orsakas av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Den allmänna synen är att personens karaktär är en produkt av både arv och miljö. Miljöns inflytande är som störst när barn är små, även om hjärnan utvecklas till och med 20-årsåldern (s. 115).

Åtgärder som ska minska predispositionen för kriminalitet anknyter till flera olika kriminologiska teorier. Samtidigt anses sådana åtgärder vara svåra att genomföra och kontroversiella ur ett etiskt perspektiv (s. 115).

När brott inte kan hindras återstår det att förebygga och/eller lindra skadorna. Även skräcken inför kriminalitet är en skada som orsakas av brottslighet. Det är dock viktigt att skilja på ”rädsla och vad man skulle kunna kalla för adekvat riskbedömning” (s. 117).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Brottsprevention handlar om att åtgärda företeelser som vållar brottslighet. Det kan handla om åtgärder riktade mot individen eller åtgärder som minskar möjliga brottstillfällen. Nyare begreppsbestämningar av brottsprevention kan även räkna in åtgärder som ska minska skräcken för brottslighet (s. 99–100).

Det är obestridligt att skräcken inför brottslighet är ett svårt besvär i den mellanmänskliga gemenskapen. Emellertid är det inte säkert att åtgärder som ska minska skräcken ska räknas som brottsprevention. Om åtgärder mot skräcken ska räknas med ligger det även nära till hands att räkna med åtgärder som ska minska skador orsakade av brott (s. 100).

Sarnecki definierar brottsprevention som ”åtgärder och förhållanden som minskar sannolikheten för att brott begås och/eller reducerar skadeverkningar av brott” (s. 101).

Rutinaktivitetsteorin har som utgångspunkt att antalet brott inom civilisationen skiftar då medborgarnas rutinaktiviteter ändras. Tre premisser måste uppfyllas för att ett brott ska begås:

* motiverad förövare

* lämpligt objekt

* avsaknad av kapabla väktare.

(s. 103–104).

Enligt teorin är det förändringar av dessa premisser, vilka i sin tur påverkas av rutinaktiviteter, som påverkar antalet brott. Detta kan användas som en grund för brottspreventiva tankar. Brott kan undvikas genom att göra så att dessa premisser inte föreligger (s. 104).

Brottsprevention kan delas in i sociala och situationella åtgärder. De sociala åtgärderna utgår från sociala orsaker till brottsligheten. Det kan handla om åtgärder i utsatta områden och individuella åtgärder så som utbildning eller behandling (s. 104).

Situationella åtgärder utgår från de situationer där brott begås. Det kan handla om lås eller bevakning av platser där brott begås (s. 104).

När det gäller den allmänna oron för brott ökade den under 1980-talet och har sedan legat på ungefär samma nivå (s. 106).

Den upplevda rädslan eller oron för brott behöver inte alltid hänga ihop med den upplevda risken för brott. Det betyder att brottsförebyggande åtgärder som minskar risken för brott inte nödvändigtvis leder till att oron minskar (s. 107).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Brott är gärningar vilka betraktas som farliga av lagstiftarna i vår civilisation. Om gärningarna inte betraktades som farliga skulle de inte göras olagliga. Det kan påstås att den mest centrala anledningen till brottsförebyggande verksamhet är att förebygga brottens negativa följder. Förebyggs brottet förebyggs den negativa följden. Emellertid kan skadorna kringgås eller åtminstone reduceras även i fall där brott har begåtts. Av den anledningen anser Sarnecki att det är logiskt att även insatser vilka reducerar de negativa följderna av begångna brott borde vara en del av det brotts- eller skadeförebyggande arbetet (s. 97).

Det kan alltså beskrivas som att det brottsförebyggande arbetet har två fronter. Den högsta prioriteringen är att brott aldrig ska begås. Om samhället inte lyckas förhindra att brott begås ska man se till att de negativa följderna reduceras så mycket det går. Resonemanget jämkar samman den vanligen förekommande splittringen om att antingen inrikta sig på förövare eller brottsoffer. Alla insatser har samma syfte, att reducera negativa följder av brott (s. 97).

Följderna av brott kan vara negativa på två olika sätt.

* direkta – via fysiska, psykiska och ekonomiska skador
* indirekta – via de känslor av rädsla och otrygghet som de orsakar.

Sarnecki anser att det brottsförebyggande arbetet ska inkludera båda varianterna (s. 97).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Inom den moderna kriminologin finns en ansenlig mängd klander mot den vedertagna civilisationens metod att handskas med brottslingar. Exempelvis finns det som kallas kritisk kriminologi (s. 75).

Med ett sådant utgångsläge blir det logiskt att inta en kritik mot statliga insatser riktade mot ”socialt underprivilegierade människor” (s. 75).

En rörelse som liknar kritisk kriminologi kallas abolitionism. Begreppet används om avskaffande av straff och i synnerhet fängelse. Majoriteten av abolitionisterna vill dock inte avskaffa rättssystemet utan argumenterar för en liberalisering. Fängelser betraktas som omänskliga och ineffektiva (s. 76).

En kritik mot abolitionisterna är att dessa mest hänvisar till brott som begås av underprivilegierade människor. Men även privilegierade människor begår brott. Sarnecki skriver att det är ”föga sannolikt att grova brott mot miljön, grova skattebrott eller brott mot mänskliga fri- och rättigheter, till exempel i samband med ett krig, skulle kunna regleras utan att staten eller till och med överstatliga organ ingriper” (s. 78).

Samhällskritiska teorier har alltså påverkat kriminologin, men kriminologiska undersökningar kan också leda till slutsatser i form av en bredare samhällskritik, exempelvis mot klassamhället (s. 86).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Det finns en tes om att straffen i en mellanmänsklig gemenskap ska spegla den allmänna moralen. Strafflagstiftningen ska spegla vad som allmänheten tycker är fel. ”Ligger den allmänna rättsuppfattningen alltför långt ifrån lagens stadganden, riskerar hela systemets legitimitet att urholkas. Risken är bland annat stor att statsmaktens legitimitet kan äventyras” (s. 71).

Staten olagliggör därför ogärna gärningar som är vanligen förekommande och accepteras av majoriteten av befolkningen (s. 71).

Tanken om en allmän rättsuppfattning är viktig i nutida kriminalpolitik. Ändringar i lagen, vilka motiverats av allmän rättsuppfattning, är vanligt förekommande i vårt land sedan 1980-talet. Detsamma gäller i andra länder. En svensk statlig utredning har föreslagit hårdare straff för grova våldsbrott. Utredarna menar att hårdare straff inte skulle minska det typen av brott. Lagändringen motiveras i stället med att allmänhetens accepterande av våldsbrott har blivit mindre. Samtidigt är det svårt att veta vad allmänheten faktiskt tycker i sakfrågor (s. 72).

Politiker hänvisar till allmänhetens rättsuppfattning när de föreslår hårdare straff för exempelvis vålds- och sexbrott. Detta trots att det inte kan bevisas att allmänheten står bakom den åsikten. Jerzy Sarnecki menar att medierna framställer brottsligheten på ett helt annat sätt än forskningen gör. Han ställer frågan hur mediernas bild av brottsligheten påverkar allmänheten och politikerna (s. 74).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.