I boken ”Jan Fridegård” från 1949 skriver tre personer, inklusive Jan Fridegård själv, om Jan Fridegårds skrivande.
Artur Lundkvist tar upp de ämnen som Jan Fridegård skriver om och ur vilka aspekter. Exempelvis hur den kristna uppväxten påverkar synen på sexualitet, trots att Jan Fridegård vill stå fri från kyrkan och den officiella kristendomen. Hans romanfigurer är sexuellt utlevande, men skäms också ofta för det.
Lars Forsell inriktar sig på det rent språkliga och retoriska i Jan Fridegårds texter.
”Enkelheten är den fridegårdska formens främsta kännemärke – den finns såväl i dispositionen, helheten som i det enskilda stilgreppet.”
Jan Fridegård själv berättar om drivkrafterna i skrivandet. Dessa består bland annat av ”ett inre tvång” till att dela med sig av sina erfarenheter för att stödja människor i liknande situationer.
Jan Fridegård skriver delvis, men inte helt, självbiografiskt. Han ger här exempel på vad som var verkligheten och vad som ändrats. Han har inte ”slagit ihjäl så många människor” men har varit både strejkande lantarbetare och soldat.
Jan Fridegård har samma förklaring som Stephen King senare skulle ha till varför det förekommer fula ord och svordomar i böckerna.
”Jag har inte velat förfalska mina människor. Om nu en snickare eller vem som helst slår sig på tummen med hammarn så måste jag skriva vad han säger om jag vill ge en sann bild av honom.”
Lämna ett svar