Att uttala sig om ett enskilt fall

Ekologiska spörsmål gör att många aktiviteter måste förändras. Detta gäller även för rättssociologi. Ekologiska spörsmål har frambringat normperspektivet. Normperspektivet används dock numera även i åtskilliga övriga kontexter (Baier & Svensson 2009, s. 19).

Traditionellt sett består rätten av rättsregler inom ett avgränsat territorium. Svensk rätt är i det synsättet rättsregler gällande i Sveriges territorium. Det rättssociologiska synsättet är dock vidare. En annan ytterlighet gällande definitionen av rätten som begrepp finns inom socialantropologi. Rätten enligt socialantropologi inkluderar mellanmänskliga relationer där skriftliga lagar samt rättsväsende saknas. Detta är dock en uppfattning så vid att det är besvärligt att avgränsa rätten i det mellanmänskliga samspelet. Ska en definition vara meningsfull i ett rättssociologiskt synsätt ska det utöver de platsbaserade gränserna även finnas ”ett offentligt auktoriserat normsystem och ett effektivt sanktionsväsende” (Baier & Svensson 2009, s. 19–20). Den anglosaxiska forskningen kallar det för ”public enforcement of law” (Baier & Svensson 2009, s. 20) och är ett akademiskt område vilket syftar på tre samhällsgemensamma fält: rättsregler, bevakning samt repressalier. Det innefattar även de offentliga verksamheter som har hand om vardera fält. Detta ger dessutom en bra beskrivning av uttrycket rätt inom rättssociologi. Uttrycket rätt är alltså icke begränsat till rättsregler, fast inte heller så vitt att det inkluderar alla normer. Rätten är en samlad beskrivning av ett mellanmänskligt samarbete där rättsregler, bevakning samt repressalier är viktigt (Baier & Svensson 2009, s. 20).

Håkan Hydén har skildrat rätten med hjälp av resonemang gällande vad som är utmärkande för rättsregler. Detta innebär en exaktare förklaring av vad som skiljer rätten från andra normsystem. Detta är också mer användbart för rättssociologiskt arbete ”som normvetenskap” (Baier & Svensson 2009, s. 20). Håkan Hydén anser att rättsregler är annorlunda från andra normer på så sätt att de är erkända och bestämda i ett behörigt system. Ett behörigt system vilket kräver en mellanmänsklig gemenskap där en rättmätig myndighet skapar regler som är desamma för alla människor i gemenskapen. Håkan Hydén anser även att rättsreglerna utmärks av att ett brott mot reglerna medför en förutbestämd samt till rättsregeln anknuten repressalie. Repressalien är bestämd av och praktiseras av en myndighet (Baier & Svensson 2009, s. 20).

Rättssociologi är ett fält vilket delvis handlar om juridik och rättsvetenskap. Åtskilliga rättssociologer är jurister vilka eftertraktat alternativa, vidare och måhända finare arbetssätt för att åstadkomma juridiska undersökningar. Rättssociologin kan emellertid även anses vara samhällsvetenskaplig studie av rätten på likadant vis som samhällsvetenskap studerar medicin, yrken, unga personer och så vidare. För rättssociologi är det rätten som studeras oberoende av om studierna görs från ett inifrånperspektiv eller ett utifrånperspektiv. Dessa perspektiv besvarar oftast frågor. Inifrånperspektivet besvarar vanligen frågor rörande exempelvis ”rättens interna arkitektur, om vad gällande rätt är, hur konflikter mellan normer skall lösas” (Baier & Svensson 2009, s. 20–21). Utifrånperspektivet besvarar vanligen sociologiska frågor såsom vilken verkan rättsregler har. Oberoende av perspektivet är det rätten som studeras och rätten består av rättsregler. Rättsregler är en sorts normer så rättssociologi är troligen studier av normer. Visserligen går det att studera rätten ur andra perspektiv, till exempel människor som arbetar med rätten. Fast även yrkena påverkas av rätten (Baier & Svensson 2009, s. 21)

Verksamhet inom juridiken är konstruerad för beslutsfattande i enskilda fall. Beslutsfattande i enskilda fall är även slutmålet för rätten. Tydligast uttrycks det när högsta domstolarna dömer. En fråga har därmed definitivt besvarats. Fast också advokaters och åklagares arbete gäller att debattera i enlighet med eller i motsättning till ett förslag. Dessa vill att en fråga ska avgöras på ett sätt eller ett annat. Dogmatisk rättsvetenskap har även som mål att ”direkt eller indirekt ’fatta beslut’ om vilka beslut som juridiken skall fatta” (Baier & Svensson 2009, s. 21). Detta kan gälla instruktioner gällande på vilket sätt rättsfall ska tolkas, vilken lag som gäller för en särskild situation och så vidare. Alla aktiviteter inom juridiken handlar inte alltid om att ta beslut. Ändå har juridik och dogmatisk rättsvetenskap målet att slutligt avgöra frågor. Till följd därav är rätten och den rättsliga aktiviteten, ur juristens synsätt, normativ. Rätten kan studeras ur flera olika vetenskapliga synsätt. Rättssociologi, rättshistoria samt rättsfilosofi hör till rättsvetenskap, brett definierat. Dessa har dock andra premisser för studierna än vad renodlad juridik har. Detta kan beskrivas som att yrkesverksamma jurister har ett inifrånperspektiv på rätten medan rättssociologer har ett utifrånperspektiv på rätten (Baier & Svensson 2009, s. 21–22).

Att juridik är normativ betyder inte endast att den upplyser om vad som ska göras. Juridik upplyser vad som ska göras i ett enskilt fall och bestämmer att denna upplysning också är behörig och definitiv. Rätten för inte bara fram argument som demokratiskt ska bemötas med motargument och leda till ett rimligt avgörande. Normerande är rätten ”en slutlig och auktoritativ instans i enskilda frågor” (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Utmärkande för rätten är att den koncentrerar sig på det exklusiva. Rätten behöver i varje enstaka ärende tolka sitt kunskapsstoff genom gällande rätt. Ett skeendes verkliga omständigheter, sakfrågor, och dess juridiska omständigheter, rättsfrågor behöver sammanfattas och analyseras. Då en dispyt ska behandlas juridiskt omarbetas den till en juridisk version av dispyten. En avancerad dispyt gällande arv berör vanligen inte bara ett ekonomiskt synsätt. Den innefattar vanligen även motsättningar mellan barn och föräldrar. Den sistnämnda delen av dispyten beaktar rätten vanligen inte. Det görs också en tolkning samt begränsning av möjliga regler. Ur ett flertal potentiella rättsliga utvägar ska den korrekta hittas. Då en korrekt utväg finns behöver vanligen även en tolkning utföras (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Verksamheten görs så klart med stöd av tidigare lärdomar, fast nästan varje ärende ska betraktas som nytt. Två liknande ärenden kan lösas på olika sätt och det innebär att alla ärenden ”prövas på nytt” (Baier & Svensson 2009, s. 22). Något annat som är viktigt är tanken om den korrekta utvägen. Dogmatismen arbetar, i alla fall underförstått, utifrån uppfattningen att det jämt existerar en korrekt utväg för varje ärende. Ytterst får den högsta domstolen, eller motsvarande, fastslå denna korrekta utväg (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Principen att det existerar en korrekt utväg för varje individuellt ärende betonas i rättens inriktning på det särskilda. Extra distinkt är det när det görs en jämförelse mellan rätten och andra forskningsfält vilka syftar till att beskriva det allmängiltiga. Därmed kan det vara komplicerat för andra forskningsfält, med allmängiltig inriktning, att uttala andra klargöranden eller att kritisera rätten. Svårigheten är extra påtaglig då det gäller ett individuellt ärende. För att begripa besluten samt processen rörande dessa krävs det juridisk kunskap. Det bästa är att ha närvarat vid förhandlingen för att begripa det särskilda i ärendet. Att exempelvis påstå att män generellt blir positivt särbehandlade grundas på helt andra bevis vilka inte är giltiga i ett individuellt ärende (Baier & Svensson 2009, s. 22–23).

Källa: Baier, M., & Svensson, M. (2009). Om normer (1:a uppl.). Liber.

Alla kalla fall i Västmanland

De här fallen i Västmanland har polisens kalla fall-grupp på sin lista.

Kalla fall kan definieras som ”ouppklarade och icke preskriberade våldsbrott med dödlig utgång”.1 Den 1 oktober 2021 tog Mikael Eriksson över ansvaret för kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.

Kalla fall-gruppen har nu lämnat ut en lista över vilka fall i Västmanland som gruppen handlägger. Dessa är följande.

  • Brevbombsmordet” på Efat Ghazi i Västerås den 6 september 1990.
  • Håkan Holmström i Skultuna den 2 november 1997.
  • Mordet vid Åbrinken” i Västerås den 6 juni 2000.
  • ”Fallet Zeke” på okänd plats den 4 juli 2001.
  • Esko Rantanen i Köping den 13 oktober 2002.
  • ”HA-medlem i Runhällen” i Heby kommun den 6 augusti 2003.2
  • Martin Adler i Mogadishu, Somalia, den 23 juni 2006.
  • Ramoné Latonummi i Hallstahammar den 26 augusti 2008.
  • Mordet på Blomstergatan” i Västerås den 23 december 2009.
  • Örtagårdsmordet” i Västerås den 27 juli 2013.
  • ”Skottlossning mot polismans villa” i Västerås den 28 oktober 2017.3

Undertecknad har sedan tidigare tittat närmare på samtliga kalla fall i Västerås som polisen hade på sin lista 2020. Tanken är att jag senare ska gå vidare med resten av Västmanland samtidigt som det också visar sig att fler fall har tillkommit i Västerås.

Fallet Zeke räknades tidigare inte som ett kallt fall eftersom personen anmäldes försvunnen och aldrig hittades. Nu rubriceras det som mord.4

Mordet på journalisten Martin Adler räknas också till Västmanland på grund av en formalitet. Han dog i Mogadishu, Somalia, men var vid sin död folkbokförd i Västerås.5

Skottlossningen mot en polismans villa i Västerås 2017 innebar inget dödligt våld och rubriceras som försök till mord. Det utreds dock av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.6

Undertecknad kommer givetvis att återkomma med mer information om dessa fall.

1. ”Kalla fall – om polisens uppklaring av dödligt våld”. Rikspolisstyrelsen, 2012.

2. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

Uppgiften om datum gällande ”HA-medlem i Runhällen” är tagen från Sannemalm, Ann-Sofie. (2003, augusti 8). Hells Angels-medlem hittad död. Vestmanlands Läns Tidning.

3. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

4. Ahnlund, Susanna. ”Polisens kalla fall: Därför fattas två av Västmanlands mest uppmärksa…”. Sveriges Television, 23 oktober 2019. http://archive.vn/stTfj.

Eriksson, Mikael. (2021, november 4). Telefonintervju [Personlig kommunikation].

5. Uppgift från databasen Sveriges Dödbok 1960–2017.

6. Eriksson, Mikael. (2021, november 4). Telefonintervju [Personlig kommunikation].

Trekant med Håkan och Therese

En rättssociologisk teori påvisar åtskillnaden mellan konfliktlösning i par och konfliktlösning i trekant. Förlikning är en typ av konfliktlösning i par. Förlikning betyder att konfliktens parter på egen hand ska göra ett försök att enas. Enligt paret Hydén är en fördel med förlikning är att den är ”konsensusorienterad” (Hydén & Hydén, 2019, s. 29). Båda parter i konflikten behöver ge efter och eftersträva en utväg. Detta gör att parternas dialog har som syfte att deras motstridiga positioner ska närma sig varandra. Ju mindre avstånd desto bättre är chansen att nå en lösning. Sannolikt existerar särskilda gränser som parterna måste ta sig förbi. Då det är gjort är den återstående konflikten så ringa att en uppgörelse kan genomföras (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medling anses vara ett annat sätt att lösa konflikter i par. Detta trots att medling görs med hjälp av en medlare, en tredje person. Både för civilmål och brottmål kan medling användas (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

När det medlas i civilmål förhandlas det för hitta en lösning i en konflikt inom exempelvis arbetslivet eller äktenskapet där de inblandade inte själva hittar en lösning. Det är vanligt att medling leds av någon sorts förhandlingsledare som inte får tillhöra en part i konflikten. Medlaren blir oftast kontaktad av en part. Sedan tar medlaren kontakt med den andra parten. Vill båda parterna vara med återstår att enas om tidpunkt samt mötesplats. Vid själva medlingen ska varje part berätta hur vederbörande ser på läget. Den som är medlare ska göra så att parterna begriper varandras synsätt. Detta behöver inte innebära att de håller med varandra (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Inriktningen är vad som kommer att hända, vilka åtgärder båda parter kan vidta för att reda ut dispyten. Båda parter bemödar sig att hitta olika utvägar och gemensamt enas de om vilken utväg de upplever som den riktiga. Av stor vikt är att avskilja ämnet från individen samt avskilja vilja från nödvändighet. Det är rekommenderat att ett gemensamt beslut sedan skrivs ner. Det kan räcka som hantering av dispyten, fast det kan vara användbart att enas om en extra sammankomst för en lägesrapport (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medlarens premiss är att parterna i konflikten på egen hand skall och har möjlighet att hitta en lösning på konflikten. Konfliktens parter vet mest om konflikten. Om konfliktens parter på egen hand utarbetar en konfliktlösning upplever de sig mer ansvariga för att lösningen ska funka och det är mer sannolikt att de gör det de ska. Det betyder även att det är av vikt att medverkandet i denna medling är av fri vilja och kan upphöra vid valfri tidpunkt (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Medlingen sker frivilligt också i brottmål. När medlingen sker i samband med brott möts gärningspersonen och brottsoffret. Detta möte görs i sällskap av en medlare som inte ska vara partisk. Vid mötet görs en genomgång av brottet och dess konsekvenser. Medlingen i samband med brott ger tillfälle för en gärningsperson att göra gott och för ett brottsoffer att arbeta med det ofördelaktiga intrycket. Brotten ”som medling gäller” (Hydén & Hydén, 2019, s. 30) ska vara polisanmälda. Vidare måste aktuell gärningsman erkänt sig vara skyldig eller delaktig i brottet. Medlingen sker med full frivillighet för bägge parterna samt inriktar sig på yngre brottslingar (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Kommuner har erbjudanden om att medla. Om gärningspersonen är yngre än 21 år är kommunerna skyldiga att medla, vilket är reglerat i lag. För att veta mer om hur en enskild kommun arbetar med medlingen rekommenderas kontakt med just den kommunen. Tillsynsmyndighet för medling är Inspektionen för vård och omsorg, IVO (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

En annan variant av konflikthantering är domstolsmodellen. Då befinner sig domstolen emellan konfliktens parter. Domstolens roll blir att frammana bägge parters synvinklar. Detta gör att varje part får skäl att visa upp samtligt som möjligen är talande till dess egen fördel. Resonemanget gör därför att motståndet mellan konfliktens parter ökar. Domstolsmodellen är därför inriktad på konflikt med tanken att ett fall blir mest åskådliggjort om bägge parter har möjlighet att fritt framställa sin bevisning. Så när en konflikt hamnat i domstol finns ingen återvändo gällande konfliktlösning (Hydén & Hydén, 2019, s. 31).

Nackdelen med domstolsmodellen är att en konflikt inte nödvändigtvis löses. Mycket tyder i stället på motsatsen. Det kan fortfarande finnas en konflikt som kanske fördjupas av rättsprocessen. Detta är en av de viktigaste anledningarna till att parter som vill ha varaktiga relationer inte möter varandra i domstol. När konflikten hamnar i domstol avbryts sannolikt relationen. För att en part ska ta saken till domstol krävs det att vederbörande har tilltro till domstolen. Även tidsåtgången påverkar i sammanhanget. Utdragna rättsprocesser kan avskräcka från att ta saken till domstol (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

I situationer rörande straffrätt är det annorlunda. Då handlar det inte främst om att lösa en konflikt, trots att brottsoffret kan kräva skadestånd och någon sorts ersättning. Den straffrättsliga processen gäller snarare att avgöra vem som är ansvarig samt vad påföljden för gärningspersonen ska bli (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Paret Hydén gör åtskillnad på rättens ”handlingsdirigerande eller styrande funktion å ena sidan och dess konfliktlösande funktion å andra sidan” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). När rätten fungerar handlingsdirigerande är normen viktigare än rättsregeln. När rätten fungerar konfliktlösande är rättsregeln viktigare än normen (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Åtskillnaden på dessa två olika funktioner förklarar, enligt paret Hydén, ”paradoxen att rätten kan vara både komplexitetsreducerande och komplexitetsskapande” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). Rättens skiftande roller glöms inte sällan bort. Generellt existerar en benägenhet att behandla allt som har med det rättsliga att göra på samma sätt. Detta kan resultera i skeva slutledningar (Hydén & Hydén, 2019, s. 32–33).

Paret Hydén anser att rätten är reducerande i relationen till komplexiteten i mellanmänskliga skeenden. Då rätten översätter det mellanmänskliga problemet till rättsligt fackspråk blir det alltid en rationalisering jämfört med de uttolkningar av situationen som skulle kunna tänkas göras. Samma situation kan skildras på skilda sätt. Det är bara ett särskilt urval av en rörig realitet som används när ett problem prövas rättsligt. På så sätt är rätten komplexitetsreducerande. Fast så är det dock endast sett utifrån det mellanmänskliga perspektivet. Då rätten har övertagit och omdefinierat ett problem möjliggörs överraskande tillfällen att bearbeta problemet. Den mellanmänskliga komplexiteten byts alltså ut av en komplexitet gällande det rättsliga (Hydén & Hydén, 2019, s. 33).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.

Juridiska jämförelser

Den första förutsättningen som behöver uppfyllas i en juridisk problemlösning är att den rätta regeln måste hittas. Kunskapen att hitta den är ”djupt rotad hos juristerna och ingår inte i den medvetna metodarsenalen” (Hydén & Hydén, 2019, s. 17). Genom sina studier och sin praktik har juristerna hittat ett sätt att göra detta. Det går inte att lära sig endast med hjälp av en bok (Hydén & Hydén, 2019, s. 17–18).

Beroende på vilken konflikt den juridiska problemlösningen handlar om letar juristen i ett särskilt område av rättsreglerna. Därefter letar juristen upp en lämplig regel och ser hur den påverkar den aktuella konflikten (Hydén & Hydén, 2019, s. 18).

Det kan handla om en arbetare som inte kommit överens med sin chef. Detta har lett till att arbetsgivaren har uppmanat den anställde att avsluta sin anställning och ”lämna sin arbetsplats” (Hydén & Hydén, 2019, s. 18). Den anställde går inte med på det (Hydén & Hydén, 2019, s. 18).

För att lösa problemet söker juristen efter lämplig regel. Eftersom det är en konflikt ”mellan två enskilda rättssubjekt” (Hydén & Hydén, 2019, s. 19) letar juristen inom civilrätten. En enskild konflikt kan dock i vissa fall beröra flera rättsliga områden (Hydén & Hydén, 2019, s. 19).

I civilrätten är anställningen något som gör att juristen kan hitta fram ett steg till. Anställningen regleras av arbetsrätten. Arbetsrätten har till exempel regler för anställningar, lagen om anställningsskydd, LAS. LAS består av flera regler. En regel rör uppsägning, en annan rör avsked. Båda dessa regler handlar om att anställningen slutar. För att veta vilken regel som är rätt behövs mer information (Hydén & Hydén, 2019, s. 19).

Uppsägning betyder att det finns en uppsägningstid. Avsked betyder anställningen slutar direkt. Det aktuella exemplet verkar handla om att anställningen slutar direkt. Då är det i så fall reglerna för avsked som ska användas. Att den anställde uppmanas att lämna sin arbetsplats skulle dock kunna betraktas som en avstängning i kombination med en uppsägning. Då ska i så fall reglerna om uppsägning användas. Vad som gäller beror på vad arbetsgivaren har gjort i det här fallet (Hydén & Hydén, 2019, s. 19).

Om det tydligt visar sig vara ett avskedande blir frågan om arbetsgivaren hade rätt att avskeda den anställda. När juristen löst problemet med vilken regel som ska användas uppkommer nya frågor. Paragraf 18 i LAS säger att ”avskedande får äga rum om grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren” (Hydén & Hydén, 2019, s. 19–20). Samhällsförhållandena som berörs av rättsregler är nuförtiden så komplicerade att rättsreglerna måste vara brett utformade. Det gör att det finns ett behov av att tolka lagarna (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

I det aktuella exemplet behöver juristen få information om ”vilka åligganden arbetstagaren har gentemot arbetsgivaren” (Hydén & Hydén, 2019, s. 20) samt vad som i lagens mening innebär att grovt åsidosatt sina åligganden (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

Vad som räknas till åligganden kan variera i olika arbeten. En stor utredning krävs för att avgöra vad som räknas till åligganden. Vad som räknas som grovt åsidosättande borde vara möjligt att slå fast genom att jämföra med liknande situationer. Liknande situationer kan hittas i förarbeten till lagen (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

Lösningen på problemet görs därefter genom att de verkliga förhållandena sammanliknas med rättskällor. En regel består av flera rekvisit. När det gäller 18 § LAS består rekvisiten av arbetstagarens åligganden samt grovt åsidosättande. Baserat på rekvisiten avgörs det vilka verkliga förhållanden som ska anses viktiga, relevanta. När det gäller det aktuella exemplet är det förhållanden rörande hur arbetstagarens åligganden fullgjorts som är relevanta (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

Andra förhållanden är irrelevanta och betyder ingenting. Till exempel säger LAS inget om orsaken till ett visst handlande. Därmed är förhållanden som kan ha lett till agerandet, vilket betraktas som grovt åsidosättande, betydelselösa i rätten (Hydén & Hydén, 2019, s. 20). Det skriver paret Hydén för att sedan genast tillägga att det faktiskt kan ha betydelse. ”Ett visst utrymme att väga in dessa faktorer skulle man kunna säga att uttrycket grovt åsidosättande skapar” (Hydén & Hydén, 2019, s. 21). Ett åsidosättande kan i ett enskilt fall betraktas som mindre grovt om det exempelvis orsakats av provokationer från en arbetsgivarrepresentant, överbelastning eller okunskap hos arbetstagaren (Hydén & Hydén, 2019, s. 21).

Därmed är det bara ett särskilt urval av en rörig realitet som används när en dispyt prövas. För att visa hur den rättsliga verkligheten ser ut för domstolar och myndigheter kan en domstol liknas vid en dator. En domstol är precis som en dator kodad. Domstolen använder ett särskilt språk som bygger på rättsregler och rekvisit. Problemet som ska prövas i domstol måste beskrivas i rätt kod. Lösningen som en domstol lägger fram måste också tolkas för att kunna förstås. Som en fortsättning på samma liknelse kan en dataprogrammerare liknas vid en advokat. Advokaten, eller annat juridiskt ombud, gör kod av konflikten och för in den rätta informationen. Advokaten får också tolka domen och berätta för sin klient vad den innebär i det verkliga livet. Processen tar lång tid och kan vara svår för juristerna som har hand om den (Hydén & Hydén, 2019, s. 21–22).

Den som vill lära sig juridik får till en början ta till sig metod för att finna ändamålsenlig regel samt i allmänhet se vad som är ett rättsligt problem. Steg två blir att tillgodogöra sig regelns rekvisit. Den processen blir med tiden förhållandevis enkel att utföra med hjälp av lagböcker och liknande. Inte lika enkelt är att veta vad som rekvisiten motsvarar i verkliga livet. Omvandlingen från verkligheten till den rättsliga nivån är viktigt för jurister. Metoden går att tillägna sig endast genom att penetrera särskilda rättsfall och djupdyka vissa områden av det rättsliga systemet. På så sätt går det att lära sig tillvägagångssätt och tankesätt, vilka därefter kan användas i andra sammanhang. Med hjälp av utvalda fall och egna undersökningar övas studenterna att med ett gemensamt tillvägagångssätt betrakta samt hantera problematiken. Evaluering görs återkommande på så sätt att facit finns. Studier av rättsfall fungerar till stor del som ett sätt att visa hur något har gjorts och därför skall göras (Hydén & Hydén, 2019, s. 22).

Juridisk kunskap handlar mycket om att förstå. För att förstå en viss regel kan det i vissa fall krävas förståelse av en annan regel. Detta på grund av att den första regeln bygger på, eller består av delar av den andra regeln (Hydén & Hydén, 2019, s. 22).

Rättssystemet är inte heltäckande. Generalklausuler och ramlagar är skrivna på ett vitt och allmänt hållet sätt. Det gör det svårt att uttolka vad de innehåller. Det finns en betydelsefull olikhet mellan ramlagar och generalklausuler. Generalklausuler kan uttolkas med hjälp av juridiken. Så är det inte med ramlagarna (Hydén & Hydén, 2019, s. 22–23).

Generalklausuler är avsiktligt allmänt hållna med syftet att de ska kunna innefatta så mycket som möjligt av den realitet som ska styras. Då behövs ett vitt språk med benämningar, exempelvis ”särskilda skäl” eller ”saklig grund”. Dessa benämningar har en betydelse i rätten som kan vara svår för en lekman att förstå. Ett exempel är ”saklig grund” i LAS. Benämningen erhåller sin betydelse genom rättskällor som kompletterar lagen, företrädesvis förarbeten och prejudikat (Hydén & Hydén, 2019, s. 23).

Det ges i förarbeten exempel på vad benämningen ”saklig grund” kan betyda. Det kan vara arbetsbrist eller ”personliga omständigheter” (Hydén & Hydén, 2019, s. 23). Personliga omständigheter kan till exempel handla om att arbetstagaren inte presterar tillräckligt, att vederbörande är sjuk eller svag, att vederbörande är dömd för brott. Har arbetstagaren gjort något brottsligt behöver det tas reda på om detta har skett på arbetsplatsen eller på annan plats utanför arbetstiden. Bedömningen görs olika beroende av dessa omständigheter. Har brottet skett utanför arbetstiden ska det utredas huruvida brottet påverkar om arbetstagaren lämpar sig för jobbet. Har en kamrer inom näringslivet, utanför arbetet, förskingrat lite pengar från en idrottsförening. Då är det värre än om gärningen begåtts av en chaufför eller verkstadssvarvare, som inte hanterar pengar i sitt arbete (Hydén & Hydén, 2019, s. 23–24).

Genom prejudikat i Arbetsdomstolen har benämningen saklig grund efter hand preciserats. Dess betydelse kan jurister lära sig genom samlingar av prejudikat och genom akademisk juridisk facklitteratur (Hydén & Hydén, 2019, s. 24).

En generalklausul har därmed en någorlunda tydlig betydelse. Den måste dock alltid betraktas utifrån sin kontext (Hydén & Hydén, 2019, s. 24).

Ramlagar har inget ”i förväg fastställt rättsligt innehåll” (Hydén & Hydén, 2019, s. 25). Ramlagar erhåller i stället sin betydelse genom tillämpning. Ska detta förklaras är det nödvändigt att känna till tre rättsliga perspektiv:

vem som ska agera – kompetensregler,
hur det formellt ska gå till – procedurregler, samt
vad som ska göras – handlingsregler.

(Hydén & Hydén, 2019, s. 25).

Ramlagar har inga, eller ”svagt utvecklade” (Hydén & Hydén, 2019, s. 25) handlingsregler. Det viktigaste i ramlagen är i stället vem som ska göra något och hur det ska gå till. Därmed är tanken att ramlagar ska erhålla sin betydelse endera via förhandling och jämkning av de berörda eller via experter utpekade i kompetensreglerna. När det gäller arbetsrätt är det exempelvis fackföreningar och arbetsgivarföreningar som, via bland annat förhandlingar, ska enas om på vilket sätt vissa spörsmål ska få sin lösning. Inom förvaltningsrätt är det normalt att beslut tas av expertis inom arkitektur, socialt arbete eller teknik (Hydén & Hydén, 2019, s. 25–26).

Den juridiska utbildningen inriktar sig på domarens roll. Dess tyngdpunkt handlar om att tolka och fastställa lagars betydelse. Finnes en användbar regel som visar hur en konflikt ska lösas är det vanligen inget problem att tolka den. Då saknas skäl att ta ärendet till domstol. De berörda parterna kan själva, eller med hjälp av juridiska ombud, lösa konflikten. ”Den juridiska sakkunskapen” (Hydén & Hydén, 2019, s. 26) går in om regelverket behöver tolkas för att kunna användas på ett likartat vis som accepteras av parterna. Det förhållandet ger juridiken, enligt paret Hydén, en inriktning på domarens roll (Hydén & Hydén, 2019, s. 26).

Den juridiska utbildningen har ett domarperspektiv även i betydelsen att den startar i rättssystemet och dess tolkning. Att ha ett användarperspektiv inom juridik går ut på att undersöka vilket regelverk som gäller i ett visst sammanhang. Utgångspunkten är då verkligheten och frågeställningen blir vad regelverket innebär för något sammanhang. Ett sådant perspektiv är extra betydelsefullt för samtliga, särskilt juridiska lekmän, som agerar i ett sammanhang styrt av rättsregler. Det kan handla om olika yrkesroller inom både offentlig och privat sektor. Ytterligare en kategori som utgår från användarperspektivet är feministisk rättsteori (Hydén & Hydén, 2019, s. 26).

I användarperspektivet bygger juridisk kompetens företrädesvis på förmågan att uttyda vad rätten betyder i en viss aspekt eller för en viss samhällsgrupp. Rättsregler är en av de aspekter som avgör hur en aktör borde göra. Rätten kan i vissa fall vara bindande och emellanåt ge ett litet eller stort spelrum för andra utvägar (Hydén & Hydén, 2019, s. 26–27).

Också ur ett användarperspektiv behövs kännedom i domarens tolkning av rätten. Fast användarperspektivet behöver utöver detta också kunskap om hur rätt placeras i ett samhällssammanhang. Kunskap av den typen är extra betydelsefull för jurister verksamma inom handel- eller affärsverksamhet (Hydén & Hydén, 2019, s. 27).

När det gäller civilrättsliga konflikter är de inblandade oftast inte överens om vad som har skett i det verkliga livet. Domstol och jurister får då en annan uppgift än att tolka lagar (Hydén & Hydén, 2019, s. 27).

Aktuell domstol får då ha en roll som extern, oberoende aktör, vilken parterna som träter kan vända sig till för att få en lösning på dispyten. Domstolen behöver välja en av de två versionerna av verkligheten som läggs fram. Den ena parten kan lägga fram en verklighetsbild som gör att en viss lag ska användas. Den andra parten kan lägga fram en annan verklighetsbild som gör att en annan lag ska användas (Hydén & Hydén, 2019, s. 27).

Advokaternas roll blir att presentera en trovärdig historia åt den part som de företräder. Rent juridiskt krävs det då kunskap inom processrätt för att känna till hur det är tillåtet att argumentera. Närmare bestämt regler för bevis och värdering av bevis. Genom bevisen kan domstolen till slut avgöra vad som har hänt i verkligheten och därmed vilka lagar som ska användas. Det finns alltså en särskild sorts juridik, processrätt, som reglerar hur konflikter av det här slaget ska avgöras (Hydén & Hydén, 2019, s. 28).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.

Håkan och Therese

Människors agerande kontrolleras i hög grad av olika sorters normativa förhållningssätt. Dessa normer kommer från olika håll och ser olika ut. Normerna rör skilda avsnitt av människors tillvaro. Några bestämmelser sticker ut på så sätt att de ”erkänns som rättsregler” (Hydén & Hydén, 2019, s. 9).

Auktoriteter. Foto: Erik Hjärtberg

Rättsregler sticker ut på så sätt att de är erkända och bestämda av en viss auktoritet. Det innebär att människor gått ihop i en sorts gemensamhet, alltså ett samhälle. Det måste i detta samhälle existera en beslutande myndighet vilken människorna anser vara behörig att bestämma samhällsgemensamma lagar (Hydén & Hydén, 2019, s. 9).

Vad som är gemensamt för rättsreglerna är att ett brott mot dessa medför en repressalie som har bestämts i förväg. Denna repressalie är bestämd av och genomförs av företrädare för det gemensamma samhället. Det gemensamma samhället för oss är svenska staten med dess landområde. Också samarbeten mellan länder kan enas att införa rättsregler (Hydén & Hydén, 2019, s. 9).

Landets rättsregler formar i formell mening en enad helhet baserad på någon sorts grundläggande bestämmelser. Alla sammanslutningar behöver en sorts bärande stadgar som urskiljer myndigheten vilken företräder sammanslutningen (Hydén & Hydén, 2019, s. 10).

Till rättsregler hör dock mer än skriftlig rätt. Lagparagrafer samt liknande bestämmelser görs ofta som teoretiska beskrivningar för hur myndigheter ska agera. Domstolen eller myndigheten ger genom sina domar en praktisk innebörd för skriftliga rättsregler. Ett viktigt verktyg som tagits fram i det sammanhanget är metodik för att tolka lagarna (Hydén & Hydén, 2019, s. 10).

Repressalier för brott mot rättsregler sköts av olika statliga företrädare (Hydén & Hydén, 2019, s. 10).

Människors agerande kontrolleras till stor del av normerna. Några av normerna sticker ut i egenskap av kopplingen till och beroendet av staten. Dessa kallas rättsregler. Rättsregler ingår i en helhet som kallas rättssystemet. Juridiken berör detta. Jurister har som syssla att ”identifiera rättssystemet bland övriga företeelser i samhället, att beskriva detta samt att tolka och förstå innehållet av rättsreglerna i det särskilda fallet” (Hydén & Hydén, 2019, s. 11).

Rättsreglerna är också en del av ”rättsordningen, vilken är en del av samhällsordningen i stort” (Hydén & Hydén, 2019, s. 11).

Juridik innebär ”läran om rättsreglernas tolkning och tillämpning” (Hydén & Hydén, 2019, s. 11). Till skillnad från andra sorters samhällskunskap vill juridik inte förklara verkligheten. Juridik saknar teorier om hur vår verklighet verkar. Juridiken har sin utgångspunkt i ett bestämt system av regler och förstår samhället utifrån detta. Juridik är en tillämpbar lära om hur människor ska göra i sammanhang som styrs av lagar. Inom juridik ersätter rättsregler samhällsvetenskapliga teorier (Hydén & Hydén, 2019, s. 11).

Juridik och samhällsvetenskap har olika synsätt på rätten. Det går att göra skillnad på ”kunskap i rätten och kunskap om rätten”. Detta betyder att juridik synar innehållet i rättsreglerna samt tolkningen och tillämpningen av dessa. Ett perspektiv från insidan. Rättssociologi synar det rättsliga systemet från utsidan och gör frågeställningar angående orsakerna till rättsreglerna samt rättsreglernas följder (Hydén & Hydén, 2019, s. 11–12).

Juridik har tillvägagångssätt för att tolka innehållet i rättsliga system. Detta betyder att tolka vad en rättsregel betyder i ett enskilt fall. Det gäller att kunna förstå vad en rättsregel betyder generellt och sedan överföra det till vad regeln har för betydelse i ett enskilt fall. En rättsregel avgör på vilket sätt ett särskilt spörsmål ska ordnas och vilket agerande som är lämpligt i en viss situation. Juridik är mycket av en teknik för att lösa problem eller konflikter. Detta innebär dock inte att konfliktlösning är det viktigaste för rätten. Hur rättsreglerna påverkar samhället eller människor ingår inte i juridiken. Hur rättsregler har uppstått, eller varför, ingår inte heller i juridiken (Hydén & Hydén, 2019, s. 12).

Rättsvetenskap liknar mycket det arbete som yrkesarbetande jurister gör. Det handlar om att lösa konflikter i det verkliga livet. Alla konflikter kan dock inte lösas rättsligt och hör därför inte till det juridiska arbetsområdet. Människors beteende kontrolleras av olika sorters normer. Men bara några av dem är rättsregler och därmed juridiskt intressanta (Hydén & Hydén, 2019, s. 12–13).

Politiken görs om till juridik via lagstiftning och förarbete. Detta är nuförtiden de mest betydelsefulla rättskällorna. Olika sorters rättskällor används för att tolka innehållet i rätten. Innehållet i lagen görs tydligare med hjälp av lagens förarbete samt blir ännu tydligare med hjälp av prejudicerande domar (Hydén & Hydén, 2019, s. 13).

Doktriner är rättskällor i form av yttranden från juridiska experter, inte sällan professorer, angående hur enskilda rättsregler ska tydas samt begripas (Hydén & Hydén, 2019, s. 13).

Även sedvänjor kan räknas till rättskällor, i synnerhet om andra rättskällor fattas. Nuförtiden är detta särskilt gällande inom företagsvärlden. Sedvänjor får också ökad betydelse i IT-sammanhang där det juridiska behöver anpassas (Hydén & Hydén, 2019, s. 13–14).

Till sist finns en rättskälla som kallas ”’sakens natur’ eller reella hänsyn” (Hydén & Hydén, 2019, s. 14). Detta handlar om att det tas hänsyn till särskilda omständigheter i ett särskilt fall (Hydén & Hydén, 2019, s. 14).

Hur rättsregler påverkar samhället och människan hör till rättssociologisk rättsvetenskap. Till denna hör även frågan om rättsreglers tillkomst och syfte. Då gäller annan teori och metod (Hydén & Hydén, 2019, s. 14).

Valet av teori och metod avgörs av vad det är som forskaren ska granska. Vill forskaren veta bakgrunden till någon ekonomisk lagstiftning är den ekonomiska orsaken sannolikt tillräcklig att granska. Vill forskaren däremot veta bakgrunden till en djurskyddslag kan flera orsaker ha betydelse exempelvis sociologiska som djurrättsaktivister eller politiska så som partiers behov av att sticka ut. Även makt och religion kan ha betydelse. Rättsregler kan i vissa fall bero på att en regering behöver demonstrera sin makt. Vid händelser som engagerar många, exempelvis ett stort bråk inom miljöområdet eller ett allvarligt brott, kan en lagändring bli ett medel för de styrande att visa sig handlingskraftiga. Ofta är lagändringen ingen lösning på problemet som är bakgrunden till lagändringen. Lagtexten kan i vissa fall bli en medelväg av olika politiska viljor (Hydén & Hydén, 2019, s. 15).

Ett annat kunskapsintresse hos forskaren kan handla om hur en lag eller förordning påverkar samhället på olika sätt (Hydén & Hydén, 2019, s. 15).

Vitsen med det högt stående rättssamhället är att dispyter inte ska hanteras av samma instans där de inträffar. Enskilda personers hämndbegär, den starkes rätt och liknande är ociviliserat. Dispyten ska i stället flyttas till en annan instans, som är den rättsliga, där staten försöker lösa dispyten. Det är tänkt att förutbestämda regler ska finnas för att lösa dispyten (Hydén & Hydén, 2019, s. 15–16)

Juridisk vetenskap jobbar därmed samtidigt ur två olika aspekter. Det kan beskrivas som en faktabaserad aspekt och en rättslig aspekt (Hydén & Hydén, 2019, s. 16).

Rättsliga aspekten innefattar hela rättssystemet. Rättssystemet ska spegla det verkliga livet. En dispyt ska få en möjlig lösning genom rättssystemet. Rättssystemet ska också visa hur en människa ska bete sig i olika lägen. Det görs genom att rättssystemet sätter upp ramar för hur en människa ska bete sig. Rättssystemet styr nästan bara i dispyter och inte i normala fall. Därför handlar juridik oftast om ovanliga situationer och avvikelser (Hydén & Hydén, 2019, s. 16–17).

Jurister arbetar alltså ofta med problemlösning och utgår från dispyter och letar efter den kvalificerade lösning som finns inom rättssystemet. Juridiken som vetenskap är normativ till skillnad från rättssociologi. Rättssociologi är i stället byggd på empiri, det vill säga erfarenhetsgrundad kunskap (Hydén & Hydén, 2019, s. 17).

Jurister har via rättssystemet ett kollektivt system av referenser och på så sätt en vedertagen problemlösningsmetod. Jurister har stränga riktlinjer för hur de kan gå till väga. Den lag som tillämpas avgör vad som är betydelsefullt. Det är en bidragande orsak till att juridik uppfattas som stelt. Vidare ska rättsregelns innehåll tolkas. Det hör till juristers profession att tyda lagar på ett liknande sätt (Hydén & Hydén, 2019, s. 17).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.

Det osvenska knarket

Sveriges narkotikapolitik har tidigare handlat om att inrikta sig på produktionen och den storskaliga försäljningen. Med tiden har den ändrats så att inriktningen handlar om ringa brottslighet och konsumtionen. Polismyndigheten har lagt mer kraft på att bekämpa narkotikan. De lagförda brotten har blivit många fler. Narkotikadomar har varit en bidragande orsak till ökad beläggning i fängelserna (Tham, 2018, s. 106).

I Sverige har det ideologiska motståndet varit stort till skademinimering. Ändå har det startats program för sprututbyte, substitutionsbehandlingar och liknande. Politikerna är ändå överens om att samhället ska sträva efter att bli narkotikafritt. Narkotikaproblemen beskrivs som stora i samhället på samma gång som den svenska narkotikapolitiken beskrivs som lyckad. Från senare delen av 1960-talet till millennieskiftet dominerade narkotikabrott den offentliga diskussionen (Tham, 2018, s. 107).

Därefter har narkotika inte varit lika stort i samhällsdiskussionen. Frågan saknades i valrörelsen 2006 och valrörelsen 2010. Endast undantagsvis togs frågan upp i valrörelsen 2014. En hård syn på narkotikarelaterade brott har emellertid kvarstått. Andra västländer har sedan 2010 liberaliserat sin narkotikapolitik. Framtiden för Sveriges narkotikapolitik är därför oklar (Tham, 2018, s. 107–108).

År 1965 fanns det knappt en narkotikafråga. Därefter har frågan växt och straffen har höjts. Samhällets kostnader för att kontrollera narkotikan har ökat. Enligt Henrik Tham vore utvecklingen logisk och förståelig om vinsterna varit högre än kostnaderna. Om så är fallet granskas med en kontroll av huruvida narkotikarelaterade skador har blivit färre, alternativt huruvida läget är fördelaktigare jämfört med andra stater (Tham, 2018, s. 108).

Motiveringen till den svenska linjen i narkotikapolitiken bygger på två saker. Först handlar det om att det gjorts försök att driva narkotikaliberal politik och att det misslyckades. Under 1960-talet gjordes ett försök ”att skriva ut narkotika till brukarna efter vad de ville ha” (Tham, 2018, s. 108). Följden av detta försök ansågs vara mycket dåligt och användes senare för att argumentera mot alla försök till liberaliseringar. När försöket sedan utvärderades visade det sig att effekterna inte alls var dåliga. Antalet dödsfall, bruket av narkotika samt kriminaliteten hos de berörda patienterna var praktiskt taget oförändrat. Det fanns heller inga bevis för att detta försök lett ett ökat missbruk av narkotika hos andra människor (Tham, 2018, s. 108).

Argument nummer två för Sveriges linje i narkotikapolitiken finns i att linjen har fått till följd att inte så många unga personer testat knark, alternativt knarkar med jämna mellanrum, jämfört med andra stater i Europa. Påståendet har gått att bekräfta (Tham, 2018, s. 108).

Henrik Tham tvivlar dock på vilken vikt som ska läggas på ganska temporärt cannabisbruk i en bedömning av politisk effekt. Skadorna är i det fallet väldigt små. När det gäller det tunga eller problematiska narkotikabruket finns Sverige på genomsnittet i Europa. Men när det gäller dödsfall i samband med narkotika befinner sig Sverige på en hög nivå och har nästan 600 dödsfall om året. Dödligheten har ökat från tidigt 1970-tal och ökar mycket i en europeisk jämförelse (Tham, 2018, s. 108–109).

Henrik Tham menar därmed att kostnaderna för Sveriges narkotikapolitik är högre än vinsterna (Tham, 2018, s. 109).

Ett skäl till att Sverige, trots detta, har denna linje i narkotikapolitiken anknyter till landets välfärdsstat. Välfärdsstaten lovar att hjälpa personer som inte kan hjälpa sig själva. Det finns en hög ambition att ta hand om exempelvis människor med missbruksproblem. Den höga ambitionen gällande narkotika har, bortsett från bra effekter, lett till att skadereducering inte har accepterats inom samhällets arbete med narkotika. Måttligt narkotikabruk eller ett godtagande av att vissa förblir droganvändare beskrivs som resignation. Endast fullständig behandling anses acceptabelt (Tham, 2018, s. 110).

Välfärdsstaten kan också ha påverkat samhällets agerande mot narkotika ur en annan aspekt. Eftersom staten ansvarar för alla människors uppehälle finns det, enligt Henrik Tham, ett logiskt samband med att staten tidigt ingriper mot missbruk och, i fall det krävs, genom bestraffning och tvångsmedel (Tham, 2018, s. 110).

Även nykterhetsrörelsen har påverkat narkotikapolitiken. Nykterhetsrörelsen har varit motståndare även till måttligt drickande. Detta synsätt har överförts till synen på narkotika där det inte görs skillnad på ”lätta och tunga droger” (Tham, 2018, s. 110).

En ytterligare anledning till den svenska linjen i narkotikapolitiken handlar om en sorts nationalism. Narkotika har betraktats som något som kommer från utlandet och inte hör hemma i Sverige (Tham, 2018, s. 111).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.

Hippt och hett i kriminalpolitiken

Samhällets omställning behöver skildras på ett generellt plan. Det betyder givetvis att skildraren måste generalisera. När kriminalpolitik beskrivs så som att den gått ur en viss utgångspunkt och i en viss riktning måste det påpekas att det rör sig om förhållandevis små förändringar. Både på 1960-talet och på 2010-talet finns polis, domstolar och fängelser. Mycket är sig likt. Samtidigt har kriminalpolitiken genomgått distinkta omställningar. Några tendenser går att uttyda.

  • Expertis har bytts ut mot politisk styrning.
  • En optimistisk samhällssyn har bytts ut mot en pessimistisk.
  • En negativ syn på fängelsestraff har bytts ut mot en positiv.
  • Straffen har varit ett medel men har blivit ett mål.
  • Kriminalpolitiken har varit defensiv men har blivit offensiv.
  • Kriminaliteten har varit en fråga för Sverige men har blivit en fråga för EU och andra sammanhang över landsgränserna.
  • Kriminaliteten har handlat om enskilda gärningsmän men har blivit en fråga om grupper av brottslingar (Tham, 2018, s. 75).

Det var först efter 1965 som kriminalitet och kriminalvård tydliggjordes som särskilt ämne inom politiken. Innan dess engagerades mest tjänstemän och vetenskapsmän. De politiska partierna skiljde sig inte från varandra när det gällde kriminalpolitik. Antalet brott ökade kraftigt under två decennier efter 1945. Ändå gjordes inga riksdagspolitiska utspel om brottslighet. Men med tiden har politiska ledare fått ett ökat inflytande över hur samhället förhåller sig till brott (Tham, 2018, s. 75).

Samhällets hantering av brottslighet har inte bara förändrats på så sätt att expertis har bytts ut mot politisk styrning. Det har också gradvis blivit ökad osämja mellan politiken och expertisen. Sådant har visserligen förekommit också förut. Ibland råder oenighet inom expertisen. Det blir då politiken som får avgöra ärendet, vilket betraktas som normalt. Men frågan är om politiker måste förhålla sig till fakta. Typfall följer (Tham, 2018, s. 75–76).

Ordförande för riksdagens justitieutskott var 2001 Fredrik Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt uttryckte tvivel om huruvida Brottsförebyggande rådet beskrev utvecklingen av kriminalitet riktigt. Generaldirektören för Brottsförebyggande rådet ville diskutera med Fredrik Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt kommenterade bland annat att han ville göra skillnad på vetenskapen och politiken och att det saknades ”exakta sanningar” (Tham, 2018, s. 76).

Politikerna har också haft konflikter med domarkåren i en form som inte fanns förr. Domarna har från 1990-talet och framåt fått kritik från politiker för att ge för låga straff (Tham, 2018, s. 76–77).

Något som kan vara ett ytterligare exempel på politiseringen är att justitieministrarna under senare år inte har varit jurister. Under åren 1976 till 1982 var alla tre justitieministrar domare. Detta kan ha gjort att politikerna och expertisen då varit mer överens (Tham, 2018, s. 77).

Vissa hävdar dock att expertisens makt i själva verket har tilltagit på senare tid. Det påstås att ledande politiker anser att expertisen är mer lätthanterlig än partiernas gräsrötter. Myndigheter organiseras ofta genom New Public Management som påstås bygga på ”evidensbaserad kunskap” (Tham, 2018, s. 77).

Det har debatterats i vårt land om det är så att expertisens makt ökat på bekostnad av politiken. Utvecklingen ska i så fall bland annat bero på Sveriges medlemskap i EU. Det påstås också att Högsta domstolen driver en egen agenda som går tvärs emot riksdagsbeslut (Tham, 2018, s. 77).

Henrik Tham ifrågasätter inte beskrivningen om ett ökat expertstyre. Han är däremot tveksam till att det även skulle gälla kriminalpolitiken (Tham, 2018, s. 77–78).

Brottsförebyggande rådet består av expertis och framställer mycket material som sedan används som beslutsunderlag av politiker. Enligt Henrik Tham är Brottsförebyggande rådet ”dock tydligt ett serviceorgan till justitiedepartementet” (Tham, 2018, s. 78).

Under de 25 år som följde efter andra världskriget ökade antalet brott som aldrig förr. Ändå fanns en optimistisk syn i dåtidens kriminalpolitik. Expertisen styrde och ansåg att vetenskap skulle kunna lösa problem med brottslighet. Samhällsförändringar och stöd åt de fattiga var tänkt att bryta utvecklingen med ökad brottslighet (Tham, 2018, s. 79).

En optimistisk samhällssyn byttes sedan ut mot en pessimistisk. Detta återspeglas i mediernas rapportering. Året 1955 sågs brottslighet bland unga som ett problem som skulle lösas genom samhällsutveckling. På 1970-talet fanns mycket kritik av hur samhället hanterade brottsligheten. Samtidigt fanns en optimistisk syn på att samhället skulle kunna förändras till det bättre. Under 1990-talet blev samhällssynen tydligt präglad av pessimism. Synen på framtiden var mörk (Tham, 2018, s. 79–80).

Vid millennieskiftet uttryckte många politiska ledare att de var oroliga för hur kriminaliteten förändrades, särskilt vad det gällde dödligt våld (Tham, 2018, s. 80).

Från 1960-talet och framåt har det gjorts ”både en utvidgning och en begränsning av det straffbara området (Tham, 2018, s. 81).

Utvidgning betyder ”kriminaliseringar, inklusive utvidgning av det straffbara området, mer ingripande påföljder, straffskärpningar och utvidgning av processuella tvångsmedel” (Tham, 2018, s. 81).

Begränsning betyder betyder motsatsen, alltså att ”handlingar har avkriminaliserats, straffskalorna reducerats eller tvångsåtgärder på annat sätt minskats” (Tham, 2018, s. 81).

Under perioden 1965 till 2017 gjordes till en början många begränsningar. Begränsningarna blev färre med tiden och från 2006 och framåt gjordes nästan inga begränsningar. Under samma period har antalet utvidgningar ökat (Tham, 2018, s. 83–84).

Denna utveckling kan beskrivas som att kriminalpolitiken har varit defensiv men har blivit offensiv (Tham, 2018, s. 84).

Den nutida politiken för straffrätt är offensiv vilket betyder att straffen är ett verktyg för samhällsförändringar. Det saknas någon riktig spärr för hur mycket straffen kan utvidgas. Rättssäkerheten får en mindre betydelse (Tham, 2018, s. 84).

Begränsningarna och utvidgningen av straffrätten har motiverats med ideologiskt eller teoretiskt underlag. Viktigaste teorierna handlar om att straffet ska avskräcka och fostra människor från att begå brott, att avskräcka individen från att begå brott, behandling och inlåsning för att förhindra brott samt straff som självändamål (Tham, 2018, s. 84–85).

Den första och den andra teorin, som kallas ”allmänprevention genom allmän avskräckning och moralbildning” (Tham, 2018, s. 84) samt ”individualprevention genom individuell avskräckning, rehabilitering och inkapacitering” (Tham, 2018, s. 85) är vanligen betecknade ”relativa teorier” (Tham, 2018, s. 85). Den tredje teorin, som kallas ”straffvärde” (Tham, 2018, s. 85) brukar betecknas som en ”absolut teori” (Tham, 2018, s. 85).

Teorier som är relativa vill att straffen ska vara en sorts verktyg i brottsbekämpningen. Teorier som är absoluta har ”straffet som mål i sig, t.ex. genom att skipa rättvisa oavsett eventuella brottspreventiva effekter” (Tham, 2018, s. 85).

Skälet att bestraffa något kan också handla om att göra en markering eller skicka en signal om att något är fel. Lagen har ett symboliskt värde som är viktigare än den effekt som lagen får (Tham, 2018, s. 85).

Inte någon av de tidigare nämnda teorierna innebär nödvändigtvis att straffen ska utvidgas eller begränsas. Viktigt för lagen är att straffet ska avskräcka och fostra människor från att begå brott. Det ska vara svårt att göra fel, vilket samhället ser till genom att hota med bestraffning vilket får brottslighet att ingalunda ses som något bra val. Synsättet innebär emellertid i vissa fall minskad bestraffning. Bestraffning kan innebära en kostnad för samhället och ett onödigt hårt straff innebär en onödig kostnad (Tham, 2018, s. 86).

Också teorier om individualprevention skulle kunna resultera i både begränsningar och utvidgningar i strafflagstiftningen. Ska en individ avskräckas är det möjligt att bestraffningen ska bli hårdare för återfallsförbrytare. Även för individualprevention innebär dock ett onödigt hårt straff en onödig kostnad (Tham, 2018, s. 86).

Behandling anses vanligtvis vara något annat än bestraffning och har bland annat motiverat minskad användning av fängelsestraff. Att spärra in en person under lång och obestämd tid har dock förekommit även med behandling som argument (Tham, 2018, s. 86).

Inkapacitering associeras ofta med längre fängelsestraff. Men om kriminalpolitiken har som utgångspunkt att endast personer som är farliga måste vara inspärrade innebär det att majoriteten kan släppas fria (Tham, 2018, s. 86).

Även teorier om straffvärde är möjliga att använda i både begränsningar och utvidgningar av strafflagstiftningen. En särskild typ av brott är möjligen i dagsläget viktigare att bestraffa samtidigt som ett hårt straff för ett annat brott numera betraktas som orimligt (Tham, 2018, s. 86).

Straff med symboliskt värde kan givetvis motivera högre straff som en markering att frågan är viktig. Emellertid kan också ett sänkt straff vara en markering om att ett land är modernt och humant (Tham, 2018, s. 86).

Vilken påverkan teorier eller argument har på begränsningar och utvidgningar i strafflagstiftningen är därmed något som måste avgöras genom datainsamling. Genom undersökning av de argument som funnits i propositioner från och med det sena 1960-talet går det att se att teorier om allmänprevention är i majoritet. Denna teori används i princip bara i samband med utvidgningar i strafflagstiftningen. Utvecklingar av argumentationen saknas normalt i dessa propositioner. Argumenten är endast att en utvidgning väntas minska brottsligheten (Tham, 2018, s. 86–87).

Möjligen skulle även tankar om inlåsning för att förhindra brott samt individualprevention kunna vara en del av argumenten. Individualpreventionens effekt kan vara svår att skilja från allmänpreventionen (Tham, 2018, s. 87).

Individualprevention har dock på 1970-talet brukats som argument för minskad användning av fängelsestraff. Om återfallsförbrytare anses vara en särskild sorts personer med sociala och ekonomiska handikapp har straffet ingen påverkan för att avskräcka dessa personer (Tham, 2018, s. 87).

Argument om behandling är nästan alltid sammankopplade till minskad användning av fängelse. Att frihetsberöva en person anses vanligen vara negativt för behandlingen. Ett fåtal exempel finns när argument om behandling har använts för utvidgningar i strafflagstiftningen. Det handlar då om narkotikabrott och personer anses behöva frihetsberövas för att kunna behandlas (Tham, 2018, s. 87–88).

Resonemang om straffvärde finns på sätt och vis vid några fall av begränsningar i strafflagstiftningen. Det har bland annat rört politiska demonstrationer, pornografi och abort. Samtliga av dessa begränsningar gjordes under socialdemokratisk regering mellan 1965 och 1976. Senare har straffvärdesargument vanligen använts för utvidgningar i strafflagstiftningen (Tham, 2018, s. 88).

Skärpta straff har införts utan argument om minskad brottslighet. Skärpta straff har i vissa fall ansetts vara ett självändamål för att visa att brotten är allvarliga. Det har har också införts för att domstolar ska kunna anpassa straffen mer efter situationen. Om det maximala straffet är högre kan domstolen i högre grad göra skillnad på brottsliga gärningar som är mer eller mindre allvarliga (Tham, 2018, s. 89).

Gällande lagar med symbolvärde har detta argument nästan alltid brukats för utvidgningar i strafflagstiftningen. Det handlar om att samhället ska ta avstånd från exempelvis knark, rasism eller prostitution (Tham, 2018, s. 89).

Individualprevention, närmare bestämt argument om behandling, har varit vanligast när begränsningar i strafflagstiftningen har gjorts. Dessa har blivit mindre vanliga med tiden. Annan teori har använts för utvidgningar i strafflagstiftningen. Straffet som mål i sig har blivit har med tiden blivit ett vanligare argument för utvidgningar i strafflagstiftningen, i synnerhet för våldsbrott och brott gällande narkotika (Tham, 2018, s. 90).

Brottsförebyggande arbete har blivit allt mer viktigt inom politiken som rör brottslighet. Brottsförebyggande rådet har varit en del av det. Brottsförebyggande handlar om att insatser är önskvärda före ett brott har begåtts. Det kan till exempel handla om insatser i barnfamiljer som har det svårt (Tham, 2018, s. 90–91).

Brottsförebyggande arbete handlar vanligen inte om att straffa brottslingar. Däremot kan själva tankemodellen om brottsförebyggande återspeglas i utvecklingen av strafflagstiftningen. Bestraffning görs normalt för att ”gärningen medför en skada eller en fara för skada” (Tham, 2018, s. 91). En trend i den nutida lagstiftningen gäller att fara anses viktigare. De senaste 50 åren har narkotikarelaterade brott varit en viktig politisk fråga. Detta betraktas som lagstiftning om fara (Tham, 2018, s. 91).

Något som hör ihop med brottsförebyggande arbete är ett krav på att olika deltar av samhället ska samverka. Detta krav gäller både offentlig sektor, föreningar och privatpersoner. Det finns också särskild samverkan endast mellan olika myndigheter mot brott (Tham, 2018, s. 91).

Att informera människor om hur de ska skydda sig mot brott görs till exempel i samarbete med Brottsförebyggande rådet. Mellan tidigt 1970-tal och fram till sent 1990-tal hade polisen som uppgift att undervisa i skolor. Därefter har polisen inte haft samma tydliga roll i skolan. Däremot ska skolorna alltjämt undervisa i ”lag och rätt, där skoleleverna ska fostras till ansvarstagande individer” (Tham, 2018, s. 92).

Vad denna samverkan ger i praktiken är dock oklart. Trenden är däremot tydlig. Brottsförebyggande arbete präglar allt större delar av vårt samhälle (Tham, 2018, s. 92).

En utveckling som rör både lagarna och polisens arbete är internationaliseringen. Vårt land behöver numera anpassas till bestämmelser utomlands. Vissa bestämmelser har funnits länge, exempelvis bestämmelser inom FN. Många problem av internationell karaktär uppstod efter Sovjetunionens upplösning. Säkerhetspolitik har fått en större roll i samhället. Flyktingar, terrorism samt kriminella organisationer påverkar lagar och polisens samverkan. Att Sverige gått med i EU har också gjort att kriminalpolitiken anpassats efter EU-gemensamma bestämmelser (Tham, 2018, s. 92–93).

Den politiska debatten är, trots detta, fortfarande mestadels kopplad till läget i Sverige (Tham, 2018, s. 94).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.

Knark, porr och politiker

Året 1965 var det mycket på gång inom kriminalpolitiken. Brottsbalken hade börjat gälla. Polisen hade förstatligats och var tänkt att bli mer verkningsfull. Det fanns planer på flera nya fängelser av en ny typ, bland annat i Kumla, som skulle minska återfall i brott. Sverige hade också fått sin första kriminologiprofessor (Tham, 2018, s. 50).

Mycket kom att förändras. Nästa år startades en organisation med namnet KRUM. Organisationen ville förändra fängelserna till att bli mer människovänliga och att fångarna skulle få fler rättigheter. Tidigare hade politiska partier i Sverige inte haft någon uttalad kriminalpolitisk inriktning. Partierna började framhålla kriminalpolitiken och fokuserade på det negativa med fängelsestraff (Tham, 2018, s. 50).

En stor och tidig seger för KRUM var att de planerade storskaliga fängelserna inte byggdes som planerat. Fängelser av den typen ansågs inte vara människovänliga. KRUM fick stöd av kriminalvårdsanställda, författare och politiker i en kampanj mot fängelsebyggandet. Utöver att fängelsebyggandet inte blev som planerat började fångar på olika fängelser strejka. Majoriteten av alla fängelser fick ”förtroenderåd” för fångar (Tham, 2018, s. 51).

KRUM kan ses som en del av det som senare kallats 68-rörelsen. Rörelsen var kritisk mot hur samhället hanterade avvikande beteenden (Tham, 2018, s. 51).

Utöver KRUM bildades andra föreningar som arbetade med frågor som rörde drog- eller alkoholproblem och psykisk ohälsa. Dessa föreningar lyckades få gehör för sin kritik. Den allmänna debatten under 1970-talet innehöll förslag om sänkta straff, behandlingar som alternativ till straff, samt åtgärder för att förebygga brott (Tham, 2018, s. 51–52).

Vid samma tid blev narkotika ett samhällsproblem på ett nytt sätt i Sverige. Narkotika var inget nytt men bruket kopplades nu ihop med ”kriminella subkulturer” (Tham, 2018, s. 52).

Även narkotika blev ett debattämne i offentligheten, bland annat i tv och tidningar. Narkotikabruk beskrevs som en sjukdom som vem som helst kunde smittas av (Tham, 2018, s. 52).

En annan förening, RFHL, hade bildats 1965. RFHL ville ha en ”mer liberal och icke-alarmistisk” (Tham, 2018, s. 52) narkotikapolitik. En motsatt ståndpunkt hade RNS som ville ha en restriktiv hållning till narkotika och förespråkade rättsliga påföljder samt tvingande vård. RNS samarbetade med polisen och efter hand lyckades organisationen påverka politiken inom området (Tham, 2018, s. 52).

RFHL förespråkade i 1970-talet narkotikadebatt frivilliga åtgärder medan RNS ville ha tvångsmedel. En viktig sakfråga handlade om användning av metadon för att ersätta andra droger (Tham, 2018, s. 52–53).

När fler pratade om kriminalpolitik blev det också viktigt för de politiska partierna. För första gången blev kriminalitet en valfråga i Sverige 1973. Ungefär samma situation uppstod i andra länder (Tham, 2018, s. 53).

Socialdemokraterna, som hade regeringsmakten, tillsatte en kommission för att ta fram förslag som skulle minska brottsligheten och förbättra ordningen. Resultatet blev bland annat fler poliser, skärpta regler om pornografi samt möjlighet för polisen att tillfälligt omhänderta människor (Tham, 2018, s. 53).

Myndigheten Brottsförebyggande rådet bildades 1974. Myndigheten ägnade sig bland annat åt forskning och statistik om brott i ett brottsförebyggande syfte (Tham, 2018, s. 53).

Ekonomisk brottslighet var också en politisk fråga. Enligt Henrik Tham var prioriteringen av ekonomisk brottslighet något som hörde till vänstern och Socialdemokraterna (Tham, 2018, s. 53–54).

Brottsligheten ökade under åren 1965 till 1976. Förslag på lösning var att anställa fler poliser och polisen skulle avlastas genom att slippa hantera exempelvis felparkeringar. Narkotikabrott och trafiksituationen var två ämnen som diskuterades flitigt (Tham, 2018, s. 54).

Trots detta var det flera gärningar som avkriminaliserades dessa år. Skärpta straff fördes dock in gällande narkotika och ekobrott (Tham, 2018, s. 54).

Fångarna i fängelserna föreslogs få utökade rättigheter och möjligheter att kommunicera med omvärlden (Tham, 2018, s. 54).

Justitieminister från 1969 till 1976 var Lennart Geijer. Han menade att ett samhälle som var mer solidariskt på alla områden skulle förebygga kriminalitet. Endast ”de verkligt farliga” (Tham, 2018, s. 55) skulle sitta i fängelse och antalet fångar sjönk också (Tham, 2018, s. 55).

Lennart Geijer (S) kom i konflikt med höga tjänstemän som inte hade samma syn på hur samhället skulle hantera kriminalitet (Tham, 2018, s. 55).

Under åren 1965 till 1976 hände mycket inom kriminalpolitiken. Till slut började politiska motsättningar visa sig, dessa skulle bli mer uppenbara (Tham, 2018, s. 55).

En borgerlig regering bildades 1976. De borgerliga partierna var inte överens om kriminalpolitiken. Detta, och att alla justitieministrar hade varit domare satte sin på politiken gällande kriminalitet. Brottsbekämpning prioriterades framför brottsförebyggande åtgärder (Tham, 2018, s. 56).

De borgerliga justitieministrarna var dock fortfarande kritiska till fängelsestraff och ville minska användningen av fängelser (Tham, 2018, s. 56).

Samhällsekonomin ansågs vara i ett läge som minskade möjligheten dyra satsningar. Antalet brott ansågs vara för många och kosta för mycket (Tham, 2018, s. 56).

Synen på narkotika blev skarpare och ändrade karaktär. Åren innan den borgerliga regeringen hade topparna inom narkotikahandeln varit i fokus och grova narkotikabrott hade fått skarpare påföljder. Lagar och polisens resurser fokuserade nu på narkotikabrukarna (Tham, 2018, s. 56–57).

Det blev möjligt att tvinga fångar, som misstänktes ha använt narkotika, till urinprov (Tham, 2018, s. 57).

Porr hade blivit lagligt 1970. Det blev under tidigt 1980-tal olagligt att ”anordna offentlig pornografisk föreställning” (Tham, 2018, s. 57). Det gjordes också andra ändringar av lagar som hade att göra med brott som riktade sig mot kvinnor (Tham, 2018, s. 57).

Straffen mildrades på så sätt att fängelsestraff skulle användas mindre. Dessa ambitioner till trots ökade andelen upptagna platser i fängelserna. Den ökade beläggningen handlade mest om människor som dömts för våldsbrott, narkotikabrott och ekobrott, vilket var brott som prioriterats av rättsväsendet. Det rörde sig om brottslingar i något högre åldrar som oftare blev återfallsförbrytare (Tham, 2018, s. 57).

Under åren 1976 till 1982 riktades kritik mot inriktningen på behandling av brottslingar inom kriminalpolitiken. Inriktningen ansågs vara verkningslös och orättvis (Tham, 2018, s. 58).

En ny socialdemokratisk regering tillträdde 1982. Hela samhällets betydelse för brottsförebyggande arbete återkom i politiken. Narkotika- och trafikbrott sågs som de viktigaste problemområdena i kriminalpolitiken. En skillnad jämfört med tidigare S-regeringar var att kvinnomisshandel, sexbrott och brottslighetens offer betonades. Allmänhetens oro över kriminaliteten fick också stort utrymme (Tham, 2018, s. 59).

S-regeringen lät också utreda den ekonomiska brottsligheten i landet. Utredningen fick kritik för att överdriva ekobrottens omfattning (Tham, 2018, s. 59).

En annan kritik handlade om att synen på ekobrott var partipolitiskt färgad. Vänstern ville ha hårdare kontroller av företag medan de högern ville ha hårdare kontroll av arbetarna och friare tyglar för företag. Därefter minskade det politiska intresset för ekobrott (Tham, 2018, s. 60).

Synen på straff ändrades på så sätt att behandlingsprincipen byttes ut mot en princip om straff. ”Brottets svårhetsgrad och inte gärningspersonens vårdbehov skulle vara avgörande för samhällets reaktion” (Tham, 2018, s. 61).

Lagstiftningen förändrades så att det blev större möjligheter att utdöma hårdare straff för återfallsförbrytare (Tham, 2018, s. 61).

Risken för narkotikabrott avgjorde om en dömd person skulle placeras på ”öppen eller sluten anstalt” (Tham, 2018, s. 61–62). Narkotikakonsumtion blev olagligt 1988 (Tham, 2018, s. 62).

Ambitionen att ha färre personer i fängelse kvarstod. Antalet fångar slutade öka efter att modellen med villkorlig frigivning efter halva fängelsestraffet, för vissa fångar, började gälla 1983. Det tillkom även alternativ till fängelse så som samhällstjänst (Tham, 2018, s. 62).

Promillegränsen för rattfylleri sänktes. En lagändring gjorde dock att färre personer dömdes till fängelse för brottet (Tham, 2018, s. 62).

Efter 1985 blev fler dömda till livstids fängelse trots att antalet mord inte ökade i proportion till detta. Därefter blev regeringarna också mindre benägna att omvandla fängelse på livstid till fängelse på bestämd tid. Något som också ökade mängden fångar på livstid var att morddömda mer sällan dömdes till ”sluten psykiatrisk vård” (Tham, 2018, s. 62).

Under perioden 1965 till 2017 var valet till riksdagen 1991 det val som präglades mest av kriminalpolitiken. Borgerligheten hade som krav att frigivning efter halva fängelsestraffet inte skulle förekomma. Borgerliga partierna krävde också att narkotikabruk skulle kunna bestraffas med fängelse. Kritik kom från Moderaterna som ansåg att permissionerna var för generösa och fängelsestraffen inte tillräckligt långa. Slagord som anspelade på detta präglade Moderaternas valaffischer (Tham, 2018, s. 62–63).

Vid riksdagsvalet 1991 valdes också det nya partiet Ny demokrati in. Detta parti ville minska flyktinginvandringen och brottsligheten. Partiet gjorde en koppling mellan invandring och kriminalitet. Ny demokrati lyckades inte få någon riksdagsplats i nästa riksdagsval (Tham, 2018, s. 63).

Det socialdemokratiska partiet hamnade i valet 1991 i försvarsställning vad det gäller kriminalpolitiken. Socialdemokraterna hade ingen plan. Därför hade Socialdemokraterna ambitionen att avstå från att debattera kriminalpolitik med de andra partierna. Partiprogrammet som Socialdemokraterna antagit inför valet saknade rättsliga frågor. Justitieministern Anna-Greta Leijon (S) hade några år tidigare meddelat att det, ur hennes synvinkel, saknades kriminalpolitiska skillnader på det egna partiet och de borgerliga (Tham, 2018, s. 63).

Efter valet 1991 tillträdde en regering bestående av fyra borgerliga partier. Den nya justitieministern blev Gun Hellsvik. Den kriminalpolitiska retoriken blev skarpare med utspel om bland annat hårdare straff. Det fanns en hotbild om att brottslighet från de gamla öststaterna skulle komma till Sverige (Tham, 2018, s. 63).

Fyrpartiregeringen kritiserade hur Socialdemokraterna tidigare hade agerat kriminalpolitiskt. De borgerliga menade att Socialdemokraterna fokuserat för mycket på brottslingarna och för lite på brottsoffren. De borgerliga meddelade dock att det skulle ta lång tid att komma till rätta med de fel som Socialdemokraterna ansågs ha begått (Tham, 2018, s. 63).

Fyrpartiregeringen lät inrätta Brottsoffermyndigheten som skulle arbeta med brottsoffrens frågor. En del av denna myndighet blev Brottsofferfonden som skulle ge ekonomiskt stöd åt verksamhet till gagn för brottsoffer. Denna fond fick sin finansiering genom att personer som dömdes till fängelse fick betala en avgift (Tham, 2018, s. 64).

Den borgerliga regeringen lät utreda fängelsevistelser. Utredningen föreslog att det som tidigare kallats kriminalvård skulle kallas fängelsestraff. Utredningen hade dock kvar den tidigare uppfattningen att ”frihetsstraffet har negativa effekter för den dömdes anpassning i samhället” samt underströk att det var viktigt att fångarna vårdades. Konkreta ändringsförslag gällde bland annat om att hindra narkotikabruk i fängelset (Tham, 2018, s. 64).

Den borgerliga regeringen tog bort möjligheten till frigivning efter halva fängelsestraffet. Den införde också på nytt en regel om att fångar dömda fängelsestraff från en månad och två år inte skulle frigivas förrän två tredjedelar tiden gått (Tham, 2018, s. 64).

Narkotikabruk skulle nu kunna bestraffas med fängelse. Därigenom blev det möjligt för polisen att tvinga misstänkta narkotikabrukare att lämna blodprov eller urinprov (Tham, 2018, s. 64).

Möjligheten att få samhällstjänst i stället för fängelse började gälla i hela landet efter att detta funnits på försök på vissa platser. Försök startade också med ”intensivövervakning med elektronisk kontroll som ersättning för fängelse upp till två månader” Tham, 2018, s. 65).

Ny lagstiftning inom rättspsykiatrin gjorde att sinnessjukdom och liknande begrepp i stället skulle benämnas ”allvarlig psykisk störning” (Tham, 2018, s. 65). Propositionen innehöll en anmärkning om att ändringen kunde medföra att färre personer skulle dömas till ”psykiatrisk tvångsvård” (Tham, 2018, s. 65).

Det blev en socialdemokratisk valseger 1994. Laila Freivalds blev på nytt justitieminister. Thomas Bodström blev hennes efterträdare år 2000. Det socialdemokratiska partiet hade nu delvis omvärderat sin kriminalpolitik. Socialdemokraterna förespråkade nu både brottsförebyggande åtgärder, behandling och ”en sträng syn på individers brott” (Tham, 2018, s. 65–66).

När Sverige blev medlem i EU skulle det påverka juridiken (Tham, 2018, s. 66).

En utredning resulterade i en plan för Socialdemokraternas kriminalpolitik. Detta grundade sig bland annat på kriminologisk teori om tillfällesstruktur. Det vill säga att antalet tillfällen att begå brott ska bli färre. Även näringslivet skulle engageras i arbetet med att minska brottstillfällen (Tham, 2018, s. 66–67).

Det brottsförebyggande arbetet skulle decentraliseras vilket konkret skulle bland annat genom brottsförebyggande råd på kommunnivå (Tham, 2018, s. 67).

Möjligheten till att ha elektronisk övervakning i stället för fängelse skulle nu kunna användas även för sex månaders fängelsestraff (Tham, 2018, s. 67).

Förslag togs fram om nya lagar angående brott riktade mot kvinnor (Tham, 2018, s. 67). Den nya brottet ”grov kvinnofridskränkning” (Tham, 2018, s. 68). innebar att flera ringa brott mot en kvinna i nära relation räknades ihop till ett grovt brott. Om sådana upprepade kränkningar riktades mot andra anhöriga kallades brottet ”grov fridskränkning” (Tham, 2018, s. 68). Ett annat nytt brott i samma proposition var lagen om sexköp (Tham, 2018, s. 68).

Frågeställningen huruvida prostitutionen skulle vara olaglig hade utretts flera gånger. Laila Freivalds (S) påpekade 1997 att det fanns en risk att sexhandeln skulle bli dold och att sexsäljare skulle få det svårare att leta efter stöd. Det feministiska argumentet och signalvärdet vägde dock tyngre än tänkbara nackdelar (Tham, 2018, s. 68). Ytterliggare ett nytt sexbrott lades till i lagboken, ”människohandel för sexuella ändamål” (Tham, 2018, s. 68).

Möjligheten att bli frigiven efter halva fängelsestraffet upphävdes, också för dem som dömts till två år eller mer i fängelse (Tham, 2018, s. 69). Den nya påföljden ”sluten ungdomsvård” sattes in år 1999 och kunde ges till yngre brottslingar i stället för fängelsestraff (Tham, 2018, s. 69).

Antalet anmälda brott var praktiskt taget oförändrat under Socialdemokraternas regeringsinnehav (Tham, 2018, s. 69).

I valrörelsen till valet 2006 oroade sig den borgerliga Alliansen för den ökade brottsligheten. Det krävdes krafttag (Tham, 2018, s. 70).

Den borgerliga Alliansen vann valet och Beatrice Ask (M) blev justitieminister. Kriminalpolitiken innebar en ”stark expansion av straffrätten” (Tham, 2018, s. 70).

Straffet för mord skärptes. Det längsta tidsbestämda straffet för mord höjdes från tio till arton år (Tham, 2018, s. 71).

Skärpningar eller utvidgningar gjordes även av bland annat vålds-, sexual-, och vapen brott. Det infördes också en ny kategorisering där vissa brott inte bara kunde betraktas som grova utan synnerligen grova. Mord upphörde helt att preskriberas (Tham, 2018, s. 71).

Antalet poliser ökade under Alliansen till 20 000, vilket var en ökning på 2 500. Syftet var bland annat att uppklaringen av brott mot personer skulle öka. Så blev det inte (Tham, 2018, s. 71).

Under åren 2006 till 2014 minskade antalet intagna i fängelse och häkte. Vissa fängelser stängde. Antalet dömda fängelsestraff minskade också. Den minskningen borde ha sin förklaring i en successiv minskning av ”antalet som debuterar och därefter fortsätter med brott” (Tham, 2018, s. 71–72).

Socialdemokraterna bildade regering tillsammans med Miljöpartiet efter valet 2014. Regeringspartierna var i minoritet i riksdagen men Alliansens partier gjorde en överenskommelse om att inte rösta emot regeringsbudgeten. När det gällde övriga frågor kunde S och MP inte ta för givet att riksdagen skulle ge sitt stöd (Tham, 2018, s. 72).

Kriminalpolitiken var ingen huvudfråga för Miljöpartiet. Partiet krävde förändringar inom området, men sorterade in dessa under andra rubriker, så som feminism (Tham, 2018, s. 72).

Det socialdemokratiska partiet hade däremot gjort kriminalpolitiska utspel inför valet. S sade sig både vilja ha både brottsbekämpning och brottsförebyggande åtgärder (Tham, 2018, s. 72–73).

Justitieminister blev Morgan Johansson (S). Fram till och med 2016 hände inga stora förändringar i antalet brott. Beläggningen på fängelserna minskade fortfarande (Tham, 2018, s. 73).

Hösten 2015 kom många asylsökande till Sverige. Det blev på nytt debatt om brott bland invandrare. Polisen definierade ett antal områden i landet som ”utsatta” (Tham, 2018, s. 73).

Straffen skärptes för bland annat våldsbrott och sexbrott. En ny kategorisering infördes: ”synnerligen grovt narkotikabrott” (Tham, 2018, s. 73).

Henrik Thams analys sträcker sig fram till augusti 2017 (Tham, 2018, s. 72).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Mordet vid Åbrinken: brottsplatsen

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås år 2000. Mannen hittades blödande på en parkbänk.

Brottplats. Parkbänkar vid Svartån, mittemot Bryggarhusets parkering, september 2021. Foto: Erik Hjärtberg

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås år 2000. Polisen har inte något bra vittnesmål och ingen teknisk bevisning som kan säga vilken person det är som har hållit i kniven. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med.

Enligt uppgifter i lokaltidningen VLT inträffade händelsen ”vid Svartån i höjd med Djäknebron, mittemot Bryggarhusets parkering”. Mannen hittades ”upplagd på en parkbänk”. Om uppgifterna i tidningen är korrekta, och parkbänkarna står på samma plats 2021, var det någon av parkbänkarna på bilden ovan. Dessa står mellan Djäknebron och Biskopsbron.

Över ån går ett flertal äldre gångbroar. Nere i vattnet syns näckrosor och sjöfåglar.

Broar. Karta på informationstavla vid Djäknebron. Foto: Erik Hjärtberg

Drönare, sexskandaler och Håkan Hydén

Vad räknas till den formella rätten inom rättssociologi?

Matthias Baier, Måns Svensson och Ida Nafstad är lärare i rättssociologi på Lunds universitet. De har skrivit boken ”Om rättssociologi”. Matthias Baier och hans medförfattare beskriver den formella rätten enligt följande.

Lagarna, som stiftas av riksdagen genom omröstning.

”Lagens ’långa arm'” till vilken domstolarna, Polisen och Kriminalvården räknas in.

Finns det en formell rätt är det också rimligt att det skulle kunna finnas en ”informell rätt”. Kännedomen om flera sorters rätt, som samverkar, konkurrerar eller kompletterar varandra, innebär ett ”rättspluralistiskt perspektiv”. Till exempel kan religiöst grundade regler tillämpas vid sidan av formell rätt.

I rättssociologi är det också brukligt att göra skillnad på formell rätt och levande rätt. Levande rätt består av ”det sociala tryck som människor upplever då de väljer sina handlingar”.

Formell rätt och levande rätt är vanligen samma sak, emellertid är det inte alltid så. Ett exempel på när formell rätt och levande rätt står för i princip samma sak gäller att framföra motorfordon i samband med alkoholförtäring. Grupptrycket säger samma sak som lagen, att rattfylleri inte är tillåtet (Baier m.fl. 2018, sida 24).

När det gäller fortkörning är det inte på samma sätt. Det finns inte samma grupptryck att följa hastighetsbegränsningarna och det finns alltså i det fallet en åtskillnad mellan formell rätt och levande rätt (Baier m.fl., 2018, sida 24).

Förste rättssociologen som beskrev den levande rätten var Eugen Ehrlich, Österrike, född 1862, död 1922. Liknande begrepp har även använts av rättssociologer så som Leon Petrazycki och Georges Gurvitch. Det är inom rättssociologi en viktig fråga att begripa hur relationen mellan informell rätt och levande rätt ser ut.

Den formella rätten kan se ut på olika sätt i olika delar av världen. Några exempel på skillnader kan röra sådant som rätten att fritt uttrycka åsikter, samt avgifter inom utbildningsområdet och vården.

Sannolikt är det inte lika välkänt att den formella rätten i olika delar av världen kan särskilja sig vad det gäller ”tradition och kultur”. En bestämmelse kan ha ungefär samma innehåll i två nationer, fast med anledning av skillnader i rättslig tradition eller kultur, kan den rättsliga praktiken ändå bli olika. Dessa skillnader studeras både inom rättsvetenskapen och inom samhällsvetenskapen.

Utöver religiöst grundad rätt är det på vår planet två rättsliga traditioner som dominerar. Dessa är den ”kontinentaleuropeiska” rättstraditionen och den ”angloamerikanska” rättstraditionen. Svensk rätt är en del nordisk rätt och nordisk rätt är en del av den kontinentaleuropeiska rättstraditionen.

Enkelt uttryckt bygger den kontinentaleuropeiska rättstraditionen mer på lagar som stiftats av politiker medan den angloamerikanska rättstraditionen mer bygger på tidigare domar. Detta betyder att politikerna har mer inflytande över rättssystemet i Sverige och att domare i länder som USA och England har mer makt över rättssystemet.

Inom angloamerikanskt rättssystem leder ofta tillsättandet av domare till stora bråk inom politiken. Domarna i Sveriges högsta domstol, även kallade justitieråden, tillsätts av Sveriges regering efter ”ett öppet ansökningsförfarande”. Tillsättandet i Sverige innebär vanligen inte några stora debatter av politisk karaktär. Detta på grund av att Högsta domstolens domare, i vårt land, inte har lika stort inflytande. Tanken är att domarna ska lyda och tolka lagarna som skrivits via det politiska systemet.

Men också Sveriges högsta domstol har ”viss normgivningsmakt”. Det visar sig vid oförutsedda händelser som inte nämns i lagtexten. Exempel på en sådan händelse är Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2016 som slog fast att kameror på drönare skulle betraktas som övervakningskameror. Detta innebar att alla som ville använda drönarnas kameror var tvungna att ha tillstånd av sin länsstyrelse för detta (Baier m.fl., 2018, sida 26).

Domen beskrevs i vissa medier felaktigt som att domstolen hade förbjudit användandet av drönare. Riksdagen tyckte att domstolens beslut gick för långt. Därför ändrade riksdagen lagen som reglerade övervakningskameror och därigenom kunde den som ville använda drönare med kamera göra det precis som förut (ibid).

När det gäller ett flertal andra domar får Högsta domstolens domar stå kvar som rättesnöre. Men det vanliga i vårt land är att nya regler inom rättssystemet bestäms av politikerna (ibid).

När lagar blir till eller förändras görs detta naturligtvis inte oberoende av det övriga samhället. Det görs i ett gemensamt sammanhang efter komplicerade samhälleliga händelser där utredningar, medier och diskussioner vanligen har stor betydelse. Karsten Åström har tidigare arbetat som professor i rättssociologi vid Lunds universitet. Karsten Åström har gjort en sorts mall där det formella arbetet med att stifta lagar i ett sammanhang med samhället (ibid).

Karsten Åströms mall kallas för ”regleringsmodellen”. Den används inom rättssociologi till exempel ”för att beskriva hur olika moment är avgörande för i vilken utsträckning rättsliga reformer kan påverka samhällsutveckling i en önskvärd riktning” (ibid).

Som ett sätt att förklara hur regleringsmodellen fungerar används modellen här för att beskriva Metoo-rörelsen (ibid, sida 26 till 27).

Metoo-rörelsen började sprida sig på Internet i oktober månad år 2017. Dess upprinnelse var att ett flertal personer av kvinnligt kön hade påstått att Harvey Weinstein, en internationellt känd filmproducent, hade utsatt dem för sexbrott. En skådespelerska vid namn Alyssa Milano var först med att använda hashtagen #metoo (ibid, sida 27).

Hashtagen #metoo började snabbt användas även av svenskar på sociala medier. Kvinnliga svenskar berättade om sexbrott och diverse yrkesgrupper anordnade egna protester genom att samla och sprida vittnesmål från kvinnor. Bland de svenska politikerna var det till exempel Margot Wallström, utrikesminister, som gav sitt stöd till Metoo och föreslog att något skulle göras politiskt (ibid).

Används regleringsmodellens nivåer för att analysera Metoo-rörelsen blir det så här.

Nummer 1. Metoo-rörelsen är en utåtriktad strömning vilken, i ett högt tempo, leder till ökad medvetenhet om ett problem som är vanligt förekommande i samhället. Problemet visar att det finns en åtskillnad mellan den formella lagen och den praktiskt tillämpade lagen. Det finns en diskrimineringslag som visar att det inte är tillåtet att sexuellt trakassera personal, men det finns inte ett bra arbetssätt för att använda lagen (ibid).

Nummer 2. Om rättssystemet ska kunna användas som verktyg för samhällsförändring måste politikerna se problemet och genom att ändra eller stifta lagar arbeta för att lösa detta. När det gäller Metoo-rörelsen ledde rörelsen till en debatt bland politiker. Det visar till exempel Margot Wallströms agerande (ibid).

Nummer 3. Politikernas utväg från problematiken, med att lagen inte räcker för att motverka sexuella trakasserier, leder efter en del förarbete till formella åtgärder inom det rättsliga området. Det pågick år 2018 utredningar om olika tilltänkta lösningar på problemet (ibid, sida 28).

Nummer 4. ”Formen” kommer att vara väsentlig för hur de myndigheter som ska börja använda ny lagstiftning kommer att vara förmögna att göra det (ibid).

Nummer 5. Införandet av ny lagstiftning kommer att få anpassas till flera utomstående faktorer såsom ”intressenter”, tillgången på resurser, mänskliga relationer och dylikt (ibid).

Nummer 6. Vilka effekter den nya lagstiftningen får hänger på hur väl införandet har gjorts. Det krävs ofta extra medel för att bevaka och kontrollera att lagstiftningen följs. För att motverka att personal sexuellt trakasseras gäller det antagligen att ge stora och riktade medel till myndigheter som utövar tillsyn och till de institutioner som ansvarar för rättssäkerhet och rättstrygghet (ibid).

Nummer 7. Kanske är problemet efter en tid fortfarande som det var vid nummer 1. En annan möjlighet är att ursprungsproblemet har lösts men att det samtidigt har lett till ett nytt problem som måste lösas med nya processer inom lagstiftningen. Rättssociologi menar att rättssystemet är en del i en föränderlig samhällsrörelse där ändringar av rättssystemet behöver tolkas i ett sammanhang med det övriga samhället (ibid).

Det är i Sverige riksdagen som beslutar angående lagstiftningen, men det är oftast på initiativ av, och efter förslag utformade av regeringen. Initiativet och utformningen kan dock även göras av politiker i riksdagen. Det kallas för proposition om det kommer från regeringen och motion om det är från politiker i riksdagen (ibid).

Årligen lämnas cirka 200 propositioner som riksdagen ska rösta om. De flesta av dessa gäller ändringar av lagar som redan finns, fast givetvis kan det även gälla att nya lagar föreslås. En proposition ska föreslå precis hur lagtexten ska se ut. Därutöver ska det finnas upplysningar om hur frågan har utretts och varför. Vidare ska det finnas en handledning om hur lagen är tänkt att fungera. Den som vill veta mer om någon lag är rekommenderad att läsa propositionen som lagen grundar sig på. Propositionerna finns på nätet och på vissa bibliotek (ibid, sida 28 till 29).

Om Sveriges regering önskar genomföra en lagändring genomförs det vanligen enligt följande.

Steg 1. Frågan ska utredas av staten. En grupp eller en individ ansvarar för att ta reda på villkoren i det som Sveriges regering vill göra.
Steg 2. Då frågan har utretts formulerar gruppen, eller individen, som lett utredningen ”ett betänkande”.
Steg 3. Detta betänkande går ut till exempelvis föreningar eller delar av offentlig sektor som berörs av förslaget. De berörda får meddela vad de anser om betänkandet, ”remissvar”. Är det så att en stor del av dem är kritiska skulle det kunna resultera i att förslaget inte utreds mer. Det kan också leda till att det görs försök att ta fram andra åtgärder än vad som står i betänkandet. Remissvar kan lämnas in även av någon som inte fått betänkandet skickat till sig.
Steg 4. En preliminär lagändring formuleras av regeringen, en ”lagrådsremiss”, som lämnas till Lagrådet. Lagrådet undersöker att den föreslagna ändringen inte står i konflikt med någon lag som redan finns.
Steg 5. Förslaget omarbetas sedan av regeringen och lämnas som en proposition. Kommer förslaget från en riksdagsledamot heter det motion.
Steg 6. Något av utskotten i riksdagen ska meddela vad det anser, ett ”utskottsbetänkande”.
Steg 7. En omröstning genomförs i riksdagen. Vinner detta förslag en majoritet resulterar det i en lagändring (ibid, sida 29).

Ändringar av lagen som inte är så omfattande förbereds av regeringens departement. Det som departementen kommit fram till, och föreslagna ändring av lagen, offentliggörs i ”departementsserien (Ds)” eller i promemorior från regeringen. Mer komplicerade frågor om lagar leder nästan alltid till att regeringen bestämmer att det ska göras en utredning. Denna utredning kan göras av en grupp, ”kommitté”, eller en individ. Före utredningen beskriver regeringen vad som ska göras, ett ”kommittédirektiv”. Dess direktiv ”publiceras fortlöpande”. Det står vad utredningen gäller och när den ska vara färdig. Den eller de som ansvarar för utredningen rapporterar sitt betänkande i en återkommande publikation, ”Statens Offentliga utredningar (SOU)” (ibid, sida 29 till 30).

Efter att den minister som ansvarar för frågan har fått betänkandet går det ut på en remiss och sänds till föreningar och delar av offentlig sektor som berörs av förslaget. Remissinstanserna kan meddela sina ståndpunkter före propositionen formuleras. Vem som helst har rätt att lämna in sina ståndpunkter. Detta är ett sätt för regeringen att få reda på om människor i Sverige är negativa eller positiva till förändringen. Är det så att få av de svarande stöder förslaget kan det resultera i att frågan inte utreds mer. Det kan också leda till att det görs försök att ta fram andra åtgärder än vad som står i betänkandet (ibid, sida 30).

En remiss ska enligt reglerna vara i skriftlig form. Tiden för att inkomma med svar ska vara åtminstone tre månader. Då svaren på remissen inkommit till det departement som har ansvaret får tjänstemän titta på dessa och prata om remissvaren med den minister som ansvarar för frågan. Remissvaren delas även med andra departement så att dessa kan ge sin syn på saken (ibid).

Innan det görs en proposition görs det vanligen en preliminär lagändring som formuleras av regeringen, en ”lagrådsremiss”, som lämnas till Lagrådet. Lagrådet undersöker att den föreslagna ändringen inte står i konflikt med någon lag som redan finns. Lagrådet gör ett yttrande i frågan på sin webbplats. Den slutgiltiga texten till propositionen görs därefter av departementet som ansvarar för frågan. Vid ett sammanträde tar regeringen ett slutgiltigt beslut varefter propositionen överlämnas till riksdagen (ibid).

Det är riksdagen som måste ta beslut om alla lagändringar. Då en proposition har överlämnats till riksdagen kan samtliga riksdagsledamöter göra ändringsförslag i genom motioner till riksdagen. Innan riksdagsbeslut synas proposition och eventuellt tillhörande ändringsförslag av ett utskott som ansvarar för frågan. Detta utskott gör ett yttrande i frågan. Därefter tar Sveriges riksdag beslut om det ska bli en lagändring eller inte (ibid).

Efter riksdagsbeslutet ska Sveriges regering ”utfärda och offentliggöra” lagtexten i dess nya form. Samtliga nytillkomna eller förändrade lagar ska ges ut i ”Svensk författningssamling (SFS)” som också finns på nätet. Utöver lagar finns i SFS även förordningar från regeringen. Förordningar är en sorts regler som Sveriges regering själv får ta beslut om. Dessa handlar bland annat om vad myndigheter ska göra (ibid, sida 31).

Det finns en grundläggande mall som jurister verksamma i Sverige kan använda sig av för att lösa problem inom det rättsliga området. Denna tolkning handlar om att för det första begripa ”rättsfaktum” och för det andra att begripa ”rättsföljd” (ibid).

Matthias Baier och hans medförfattare hänvisar till en professor inom rättssociologi vid Lunds universitet, Håkan Hydén. Håkan Hydén ska ha åskådliggjort att denna tolkning innehåller förståelsen av ”hur ett visst faktum” resulterar i ”att en viss konsekvens inträder”. Nämnda faktum kallas ”rättsfakta” och den nämnda konsekvensen kallas ”rättsföljd eller rättsverkan” (ibid).

Dock är det ofta inte möjligt att lösa problem inom det rättsliga området bara genom att använda texten i lagboken. Precis som med alla andra texter går det att göra olika tolkningar av lagarna. Ofta har lagen ett språk som kan tolkas på olika sätt. Tanken är just att det ska finnas en möjlighet till ”viss rättsutveckling även utan ny lagstiftning” (ibid).

För att kunna lösa ett problem inom det rättsliga området krävs det dessutom kunskap om flera lagar och dess relationer (ibid).

För att förstå lagstiftningen behövs även andra källor vilka utgör en stödjande roll för förståelsen. Vilket källmaterial som är användbart i det sammanhanget redogörs i ”rättskälleläran”. Tolkning av lagar görs genom att ta hjälp av rättskälleläran och genom att analysera de olika källorna gällande innehållet och hur de förhåller sig inbördes (ibid, sida 32).

När det gäller vårt land är våra mest viktiga rättskällor, bortsett från lagboken, följande.

  • ”Förarbeten”
  • ”Rättspraxis”
  • ”Doktrin” (ibid).

Ytterligare rättskällor kan vara ”handelsbruk, sedvänja och avtal”. Dessa är dock inte lika starka och brukas endast i undantag då förarbeten, rättspraxis och doktrin inte räcker till (ibid).

Förarbeten är de första rättskällorna. Dessa består av olika handlingar, vilka har tillkommit när en lag har stiftats. En proposition är den viktigaste handlingen i sammanhanget. Förutom propositioner är Statens offentliga utredningar, SOU, viktiga. Direktiven från regeringen till utredarna kan också vara användbara för att tolka lagen (ibid).

Även den praxis som används inom domstolarna och det övriga rättsväsendet är användbar. Framför allt är det Högsta domstolens beslut som är användbara för att tolka lagen. Dessa kallas för ”prejudikat”. Myndigheterna i Sverige är inte tvungna att följa dessa prejudikat, men i praktiken gör de oftast det. Är det så att en lägre instans gör en annan tolkning av lagen än vad Högsta domstolen tidigare gjort, då kommer domen sannolikt att överklagas och därefter ändras (ibid, sida 32 till 33).

Tidigare domar finns sparade, bland annat i elektroniska arkiv. Den som vill lösa ett problem inom det juridiska området kan se efter om det finns någon dom från Högsta domstolen som berör liknande fall.

Böcker, tidskriftsartiklar och liknande, som är skrivna av jurister kallas för doktrin. Dessa anses inte vara särskilt starka källor när det gäller att förstå lagtexter. Hur stark källan räknas beror på hur erkänd och ansedd författaren är (ibid, sida 33).

Till rättsregler räknas ”grundlagar, lagar och förordningar”. Grundlagarna är de viktigaste i vårt land vilket betyder att inga andra rättsliga regler får stå i konflikt med grundlagarna. Sveriges grundlagar handlar om hur landet styrs och hur demokratin ska fungera. Att ändra på grundlagarna är mer komplicerat än övrig lagstiftning (ibid).

En grundlagsändring kräver två likadana riksdagsbeslut samt ett riksdagsval däremellan. Syftet är att folkmajoriteten ska ha chansen att byta ut regeringen som vill göra grundlagsändringen (ibid). Regering och riksdag kan dock ”skynda på processen” att ändra i grundlagen om en folkomröstning anordnas. Folkomröstningens utslag blir förpliktande så om röstresultatet blir nej till förslaget kan Sveriges riksdag inte genomföra förslaget (ibid, sida 33 till 34).

Antalet grundlagar i vårt land är fyra. Grundlagarna är Regeringsformen, Successionsordningen, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen (ibid, sida 34).

Regeringsformen innehåller bland annat bestämmelser om demokrati, riksdag, regering. Successionsordningen handlar om kungafamiljen och hur rollen som kung eller drottning ärvs (ibid).

Tryckfrihetsförordningen skyddar Svenska folkets rätt att skriva och publicera sina alster utan att myndigheter ska förhandsgranska dessa. Emellertid är det inte tillåtet att publicera precis vad som helst (ibid).

Yttrandefrihetsgrundlagen liknar Tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsgrundlagen är dock nyare och ger medborgarna yttrandefrihet i andra former så som film- eller ljudinspelningar eller ”på webbplatser som har en ansvarig utgivare”. Emellertid är det inte heller i det här sammanhanget tillåtet att publicera, eller sända, precis vad som helst (ibid).

”Förordningar” är en sorts regler som kan införas av Sveriges regering utan ett riksdagsbeslut. Exempel på sådana är ”Trafikförordningen”, som är trafikregler, och ”Skolförordningen”, som är regler för skolor. Tryckfrihetsförordningen är, trots namnet, inte en förordning i den här meningen (ibid, sida 35).

Det finns också internationell rätt så som ”EU-rätten”. Tanken är att EU-rätten ska samordnas med de olika ländernas egna rättsregler. Det finns flera olika sorters rättsregler inom EU (ibid).

Rättsreglerna kan även delas in efter innehållet i stället för hierarkin. Civilrätten, straffrätten och den offentliga rätten är viktiga områden i den svenska juridiken (ibid).

Civilrätt gäller ”personliga” och ”ekonomiska” relationer mellan privatpersoner eller organisationer. Avtal är grundläggande för civilrätt fast där ingår även relationer som saknar eller inte binds av avtal (ibid). När ett avtal kan gälla i stället för en lag kallas det ”dispositiv lagstiftning”. Motsatsen är ”tvingande lag” (ibid, sida 36).

Den civila rätten kan in sin tur delas in i underkategorier så som ”personrätt, förmögenhetsrätt, familjerätt och arvsrätt” (ibid).

Offentlig rätt kan indelas i ”statsrätt, förvaltningsrätt och finansrätt”. Offentlig rätt handlar om hur Sveriges myndigheter ska skötas (ibid).

Statsrätt gäller ”Sveriges författning”, vilket är grundlagarna, samt regler för ”de högsta statsorganen”. Förvaltningsrätt gäller statlig och kommunal förvaltning. Finansrätt gäller finansieringen av offentlig sektor som bland annat är via skatt (ibid).

Straffrätten gäller relationen mellan medborgare och stat fastän syftet frekvent är att hantera relationen mellan medborgare. Den som bryter mot en lag som tillhör straffrätten straffas av staten. En viktig del av straffrätten är brottsbalken (ibid).

Juridiken är komplicerad. Men även den som saknar en juristutbildning har möjlighet att sätta sig in i rättsreglerna för en sakfråga (ibid, sida 37).

Matthias Baier och hans medförfattare hänvisar på nytt till en professor inom rättssociologi vid Lunds universitet, Håkan Hydén. Håkan Hydén menar att en rättslig regel skiljer sig från en annan norm på så sätt att ”den är antagen och påbjuden i viss auktoritativ ordning”. Det innebär att det finns en samhällsgemenskap och att det inom den finns en myndighet som människorna i samhället anser är behörig att instifta de regler som ska gälla för gemenskapen (ibid).

En annan skillnad mellan rättsliga regler och övriga normer är att det finns ett system för straff (ibid).

Rättssociologi handlar om ett icke-juridiskt perspektiv på rättssystemet men det kräver också en sorts grundläggande juridisk kunskap (ibid).

Håkan Hydén anser att rättsliga regler ”internt” har tre möjliga ändamål. Första ändamålet är att visa varför regeln finns, ”vad-reglerna”. Det kan handla sådant som att skydda naturen eller minska rökningen. Vad-reglerna ska i sin tur delas in i tre underkategorier: ”pliktregler, mål-medelregler och avvägningsregler (ibid, sida 37 till 38).

Pliktregeln handlar om att något är plikt, valfritt eller otillåtet. Mål-medelregeln är ”mindre tydlig” och har ”ett vagare mål som kan uppnås med olika medel”. Avvägningsregeln ställer olika faktorer mot varandra, till exempel effekten kontra priset (ibid, sida 38).

”Vem-reglerna” handlar om vem som har rätt använda vad-reglerna. Vissa lagar gäller för en myndighet, för vissa yrkesgrupper eller för allmänheten. Till vem-reglerna räknas också de resurser som ägnas ett syfte. En ”myndighets budget bestämmer hur många fall som kan avgöras” (ibid).

”Hur-reglerna” handlar om hur frågor inom det rättsliga området skötas. De kan också kalla ”handläggningsregler”. Det kan till exempel röra sig om hur beslut fattas i ett ärende (ibid).

Källa: Baier, M., Svensson, M., & Nafstad, I. (2018). Om rättssociologi: en introduktion. Studentlitteratur.

Uppdaterad: 2021-10-26