Teser om Martin Adlers död

Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall gruppen i polisregion Mitt.

Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet. Boken tar även upp några teorier om motiven till mordet.

Redan enstaka minuter efter efter att Martin Adler skjutits ska gissningarna om ha börjat om vem som sköt honom på Tribunka Square i Mogadishu. Fortfarande finns ingen lösning. Polisen, Utrikesdepartementet och andra svenska myndigheter har inte lyckats. Därmed finns än så länge endast teser angående dödsskjutningen. Det är främst andra journalister som försökt hitta förklaringar (s. 175).

Ett urval av teserna är följande:

  • Martin Adler ska ha dödats som en vedergällning för de Mohammedkarikatyrer vilka publicerades i Jyllandsposten 2005. Det skulle i så fall ha kunnat vara så att den danske journalisten Flemming Weiss Andersson varit den egentliga måltavlan och att mördaren sköt fel person.
  • Mordet ska ha utförts för att visa att den islamistiska regimen inte ”hade kontroll över landet”. Detta intresse ska i så fall någon tidigare makthavare ha.
  • Martin Adler dödades för att han dokumenterat personer som den islamistiska regimen inte ville associeras med. Det kan i så fall handla om att Martin Adler filmat efterlysta terrorister tillhörande al Qaida.
  • Martin Adler dödades av en enskild person fientlig mot västerländska icke-muslimer (s. 175).

Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.

Mordet på Martin Adler

Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall gruppen i polisregion Mitt.

Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet.

Lokal och global. Ann-Christine Kihls bok om Martin Adler. Foto: Erik Hjärtberg

Enligt Ann-Christine Kihl hörde Martin Adler till stadsbilden i Västerås, åtminstone då och då. Hon kunde möta honom på stan där han gick ”tveklös i steget, strikt i kroppsspråket” (s. 4). Han hälsade alltid artigt.

Martin Adler kunde vara hemma några veckor innan han åter försvann på nya reportageresor utomlands. Hans sista reportageresa gick till Mogadishu i Somalia, juni 2006. ”Mitt i folkhavet, under en demonstration sköts han i ryggen och dog” (s. 4).

Martin Adler var medveten om vilka risker han tog. På en reportageresa till Afghanistan i november 2001 kom rånare till journalisternas läger och dödshotade Martin Adler samt mördade TV4-fotografen Ulf Strömberg (s. 4–5).

Den 23 juni 2006 befinner sig Martin Adler på Tribunka Square i Mogadishu. Journalisten Flemming Weiss Andersen hör ett skott. Ljudet är skarpt och öronbedövande. Sedan blir allt tyst. Flemming Weiss Andersen tänker att det är ett vådaskott, vilket är vanligt i Mogadishu där det finns många vapen.

Flemming Weiss Andersen ser hur Martin Adler för vänsterhanden under sin högra armhåla mot ryggen. Han blöder. Flemming Weiss Andersen försöker ta emot sin kollega, men hinner inte. Martin Adler faller framstupa i sanden över sin kamera. Han är skjuten från nära håll. Flemming Weiss Andersen ropar efter hjälp (s. 7).

Människor kommer springande och drar Flemming Weiss Andersen från platsen. Flemming Weiss Andersen stretar först emot och tappar sin sko. Till slut ger han efter. Han ser Martin Adler ligga kvar i sanden, framstupa i sin vita skjorta där blodfläckarna växer.

Inga fler skott avlossas. Martin Adler lyfts upp på flaket till en pickup och körs till sjukhus. Antagligen dör han på vägen dit.

Den danske journalisten Flemming Weiss Andersen får aldrig svar på vem det är som skjutit Martin Adler. Få kommer att leta efter mördaren. Det kommer att sägas att det är för ”svårt och utsiktslöst” (s. 8) och för långt bort för att utredas. Polisarbetet, som kommer att skötas från Martin Adlers hemstad Västerås, blir ”trevande och osäkert” (s. 8). Anmälan om mord görs inte förrän två år efter dödsfallet. Förundersökningen startar mer än ett år efter dödsfallet. Det görs inga förhör av vittnen (s. 8).

Martin Adlers änka Katarina Adler fick hämta Martin Adlers tillhörigheter på utrikesdepartementet. Utöver kamerorna och hans blodiga vigselring fick hon ett paket med filmrullar, inspelad film och anteckningsböcker (s. 9).

Anteckningarna är svårlästa, skrivna snabbt. Martin Adler skriver på engelska, som är ett av hans två modersmål. Det är bland annat intervjuer med människor han träffat i Mogadishu. Han frågar vad de tycker om ICU, den nya islamistiska regimen i landet. Alla personnamn skriver han med tydliga versaler.

Martin Adler har också skrivit ner namnet på de mest eftersökta terroristerna på USA:s terrorlista och bombdåd dessa utfört. Dessa mäns ”sannolika närvaro i Mogadishu den här sommaren, kan ha varit orsaken till Martins död” (s. 10).

Anteckningarna innehåller även privata noteringar om pågående fotbolls-VM och om hans värkande rygg (s. 10).

Martin Adler begravdes på Hovdestalunds kyrkogård i Västerås. Begravningsgudstjänsten hölls i Rytterne kyrka och gästades av medier, statsråd och utländska gäster (s. 13).

Martin Adler växte upp i Västerås med en engelsk mor och en svensk far. Familjen talade engelska i hemmet, svenska fick barnen lära sig i skolan och av kamraterna (s. 14).

Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.

HA-medlemmen i Runhällen: boken ”Rättslös”

HA-medlemmen i Runhällen är ett av de olösta mord som kalla fall-gruppen i polisregion Mitt har på sitt bord. En 36-årig Hells Angels-medlem hittades 2003 död och nergrävd i Runhällen utanför Sala.

Peter Rätz arbetade under nio år med att på uppdrag av polisen infiltrera kriminella mc-gäng. Boken ”Rättslös” bygger på intervjuer som författaren Karin Aspenström gjorde med Peter Rätz under 2010. Boken är enligt Peter Rätz ”till större delen sann, men allt är inte sant”.

Enligt boken ska den mördade Hells Angels-medlemmen ha sålt narkotika utan att ha informerat HA om affärerna. Detta ska Hells Angels-klubben till slut ha fått reda på och med anledning av det misshandlat medlemmen. Medlemmen ska till slut ha skjutits till döds.

Som vanligt är problemet med verklighetsbaserade romaner att det inte går att utläsa exakt var verkligheten slutar och var fantasin börjar.

Källa: Aspenström, Karin & Rätz, Peter (2015). Rättslös [Elektronisk resurs]. Lind & Co Förlag

Hårda tag med S & M

Kriminalpolitikens förändring i Sverige har mycket gemensamt med förändringen i övriga västvärlden. Men det finns också skillnader mellan länderna (Tham 2018, s. 155).

Kriminalpolitikens ideologiska aspekt har understrukits av mer än en undersökare. Förändringen i USA ska till stor del har präglats av enskilda presidenter. Richard Nixon underströk skräcken för kriminalitet och uttryckte tvivel om samhälleliga anledningar i presidentvalet 1968. Ronald Reagan och hans förvaltning undanhöll medvetet att kriminaliteten avstannade och också gick ned. Han underströk i stället skräcken för kriminalitet. Bill Clinton satsade på polis, fängelser och straffskärpningar för att inte framstå som mild mot brottslighet (Tham 2018, s. 155–156).

Tidigt 1970-tal började politiska partier skriva kriminalpolitiska program samt nyttja sådana frågor i valkampanjer. Förändringen som då inleddes handlade om att gå från expertstyre till politiskt styre samt från konsensus till konflikt. De svenska politiska partiernas osämja var som störst vid riksdagsvalet 1991 samt med den efterföljande borgerliga regeringen (Tham 2018, s. 156).

Socialdemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna anser sig ha viljan att motarbeta samtliga brott. Ambitioner vilka inte är så verklighetsförankrade (Tham 2018, s. 158).

Understrykandet av den egna skulden, i samband med beslut att begå brott, är en del av ett nyliberalt resonemang. Att understryka det medför ett fördömande av determinism. Mindre skillnader finns mellan de politiska partierna. Sverigedemokraterna står för ett starkt fördömande av determinism (Tham 2018, s. 158).

Kriminalpolitiken har både gällande formuleringar och lagförslag blivit mer högervriden. Något som medverkade till högervridningen var att Folkpartiet, numera Liberalerna, skiftade riktning under sent 1900-tal. Partiet hade en distinkt progressiv inställning på 1970-talet. Partiet rörde sig dock i riktning mot Moderaterna. Kring millennieskiftet stod partiet för en repressiv kriminalpolitik (Tham 2018, s. 159).

De politiska partiernas kriminalpolitik påverkas naturligtvis av dess ideologier. Kriminalpolitiken kan emellertid även ha inflytande på den generella statskonsten. Kriminalpolitiken säger något viktigt om etik, mellanmänskliga samspel samt synen på människan. Inom sättet att reagera på brott samt avvikande beteende kan ”kulturen få sitt särskilt pregnanta uttryck och verkar på så sätt tillbaka på den vidare kulturen” (Tham 2018, s. 159). Kriminalpolitiken kan bli ett verktyg med vilket partiets övergripande samhällsåskådning kan få uttryck. Detta kan skildras via de två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna (Tham 2018, s. 159).

Socialdemokraterna hade under de första årtiondena efter andra världskriget möjlighet att yttra idén om välfärdsstaten inom kriminalpolitiken. Idén om sammanhållning samt lika värde yttrades via understrykandet av att även människorna med lägst status var allierade vilka skulle vara med i gemenskapen. Brottslingen hade råkat ut för olyckliga omständigheter och hade inte för avsikt att vara kriminell. Medelst samhälleliga förändringar samt vård skulle anledningarna till kriminaliteten försvinna. En utbyggnad av välfärdsstaten motiverades exempelvis med att kriminalitet och utanförskap uttrycktes som politiska problem gällande familj, skola, arbete, fritid och bostäder. Ännu kring millennieskiftet kunde justitieminister Laila Freivalds (S) formulera basen för önskvärd kriminalpolitik med att den skulle utgå från en övergripande syn på kriminaliteten, grundas på evidens samt utgå från respekt för människovärdet (Tham 2018, s. 160).

Inom socialismen har det sedan länge även funnits en inriktning vilken har en strängare inställning till brottslighet. Karl Marx ska ha betraktat vissa fattiga brottslingar som bakåtsträvare vilka hindrade proletariatets strävan. Socialdemokraterna i Sverige har från början haft olika uppfattningar angående de allra fattigaste. Denna oenighet blev distinkt från 1970-talet med skilda uppfattningar i synen på narkotika (Tham 2018, s. 160).

Understrykandet av det gemensamma ansvaret, samhällsförändringar samt preventiva åtgärder har under decennier inkluderats i socialdemokratiska formuleringar. De idéerna återspeglas emellertid ej i de handfasta kriminalpolitiska yrkandena. Sättet blir i stället mer och mer benägenhet att överdriva faror både gällande civilisationens förändring i det stora hela samt gällande brottslighet. Skräcken inför kriminalitet samt det okända infogas distinkt i partitexterna. Begäran om hårda tag mot exempelvis knark och våldsbrott leder till slut till att personer bestraffas, trots att de haft de haft svåra levnadsvillkor (Tham 2018, s. 160).

Socialdemokraterna har bit för bit fått det mer och mer komplicerat att via kriminalpolitiken yttra viktiga värden i partiets samhällsåskådning. Under början av 1990-talet var partiet på reträtt och hade ingen handlingsplan för kriminalpolitiken (Tham 2018, s. 160).

Tillvägagångssättet för att på nytt finna en bas för kriminalpolitiken verkar vara att betona trygghet. Det har påståtts att Thomas Bodström (S) justitieminister därigenom lyckades förena välfärdspolitik och kriminalpolitik (Tham 2018, s. 160).

För Moderaterna samt övriga borgerliga partier skulle kriminalpolitik bli ett forum att understryka sin egen övergripande samhällsåskådning samt i synnerhet för att attackera det socialdemokratiska välfärdssamhället. Enligt den borgerliga kritiken är det välfärdssamhället som är skyldigt till kriminaliteten ”genom att sägas medföra både för svag och för stark kontroll” (Tham 2018, s. 161). Uppluckrandet av samspelet mellan föräldrar och barn medför principlöshet. Förebyggande insatser i stället för ett stärkt rättsväsende minskar antalet uppklarade brott och straffens betydelse. En för reglerad ekonomi anses pressa även rättskaffens människor till ekonomisk brottslighet. Ett för reglerat samhälle anses beröva unga människor på framåtanda (Tham 2018, s. 161).

Moderaterna inriktar sig mer och mer på brottsbekämpning. Skildringarna av brottsligheten kännetecknas av benägenhet att överdriva faror. Brottsskildringen medför så klart ett klagomål på Socialdemokraterna, vilket stundtals är uttalat (Tham 2018, s. 161).

Straffskärpningar som åberopar den enskildes skuld för sina gärningar är genomgående hos Moderaterna. Våldsbrott ges stor uppmärksamhet men även narkotikabrott. Moderaterna har yrkat på ”drogtester av minderåriga, kräksirap för langare, stopp för sprutbytesprojektet, glasskiva mellan intagen och besökare på fängelse samt livstids fängelse i straffskalan för grovt narkotikabrott” (Tham 2018, s. 162).

Viktiga värden i Moderaternas samhällsåskådning är självständighet, plikt, profit, samspelet mellan barn och föräldrar samt den enskildes rätt. Brottslighet är handlingar som inskränker dessa värden. Personer tar beslut att begå kriminella handlingar och måste då mottaga följderna av dessa beslut, alltså straff. Samspelet mellan föräldrar och barn utgör basal brottsförebyggande verksamhet. Den enskilda människan ska göra sin plikt. Det går inte att skylla på kollektiva orsaker till kriminalitet och utanförskap (Tham 2018, s. 163).

Kriminalpolitiken kan alltså användas för att betona viktiga värden hos de politiska partierna. På samma gång ger partiernas allmänna inflytande möjlighet att få inflytande just inom kriminalpolitiken. När Socialdemokraterna var starka kunde partiet driva en kriminalpolitik som stämde överens med en vänsterideologi vilken såg mellanmänskliga besvär som ett resultat av större faktorer inom civilisationen. När höger- och mittenpartier blev starkare fanns det en bas för en annan sorts kriminalpolitik (Tham 2018, s. 163).

Nuförtiden finns det få skillnader i kriminalpolitiken mellan de svenska riksdagspartierna. Praktiskt taget samtliga partier vill ha fler poliser, nolltolerans mot narkotika och en lagskärpning mot våldsbrott, i synnerhet då offren är kvinnor eller barn (Tham 2018, s. 163).

Kriminalpolitik är inte endast politisk i meningen knuten till politiska partier. Även allomfattande statskonstliga trender har inflytande på samtliga politiska partier (Tham 2018, s. 163).

Tillkomsten av ett högre antal samt allvarligare faror, samt där tillhörande orolighet och skräck, understryks av flertalet civilisationskännare. Fokuseringen på faror har mer och mer påverkat kriminalpolitiken. Det handlar både om en uppfattning om att farorna med kriminalitet har ökat samt ansatser att kalkylera sannolikheten för att faror ska inträda. Försäkringsbolagens tankesätt via odds har blivit basen för övervakning i det mellanmänskliga samspelet. Brottsförebyggande verksamhet, som mer och mer understryks i kriminalpolitiken, grundas på oddsen för faror. Synsättet som sådant kan anses vara opartiskt eller rentav välvilligt. Tillämpat i realiteten har detta arbetssätt dock berättigat ”inkapacitering som motiv för påföljder för brott och exkludering av grupper av oönskade” (Tham 2018, s. 164).

Ett tankesätt grundat på fara samt skräck präglar lagstiftningen på ett särskilt sätt. Det gör bland annat att säkerhet blir viktigare än rättssäkerhet (Tham 2018, s. 164).

Människors oro kan bli ett verktyg för statskonstlig manövrering. Säkerhetsinriktningen blir mer och mer viktig inom svensk kriminalpolitik. När orosmomenten är otydliga finns det en fara för att oron och skräcken tilltar snarare än avtar (Tham 2018, s. 164–165).

Statskonst baserad på värderingar har ökat samtidigt som klassbaserad statskonst har minskat. Detta har gett gynnsammare förutsättningar för högerpopulistiska partier. Detta gäller även i Sverige. De politiska diskussionerna har ofta berört invandring. Invandrares brott anses bero på skillnader i värderingar (Tham 2018, s. 165).

En nyliberal måttstock har bit för bit fått ökad betydelse samtidigt som välfärdssamhället blivit mer ifrågasatt. En nyliberal stat avsäger sig ansvaret för ekonomi och andra samhällsområden. Enligt liberal teori ska staten däremot ansvara för säkerheten och därför ökar det statliga ansvaret inom kriminalpolitiken. Ändamålet för kriminalpolitiken beskrivs som att skydda medborgarna från brott samt att stödja de personer som staten misslyckats med att skydda från brott (Tham 2018, s. 166).

Förklaringarna till mellanmänskliga förhållanden flyttas i en nyliberal stat från att bero på strukturella förhållanden till att bero på individuella val. ”Social ingenjörskonst ersätts med moralisk ingenjörskonst” (Tham 2018, s. 166).

Större och större skillnader i inkomst kännetecknar sedan år tillbaka de flesta länder i västvärlden. Klyftorna har ökat kraftigt i Sverige sedan 1980-talet. Segregationen har ökat under samma tid. Utländska studier visar att ökad ojämlikhet leder till försämrad folkhälsa. Även för kriminalpolitikens utförande skulle ökade klyftor kunna tänkas ha stor påverkan på så sätt att det minskar förståelsen och ökar straffbenägenheten (Tham 2018, s. 166).

Sverigedemokraterna har en betydande roll i kriminalpolitikens förändring. En förändring i missnöjesvädjande riktning märktes dock redan innan den typen av partier fanns representerade i Sveriges riksdag. En annan motivering till kriminalpolitikens förändring skulle kunna vara ”politikens förändrade förutsättningar i en mer grundläggande mening” (Tham 2018, s. 168).

Jämfört med på 1960-talet har 2000-talets politiker ett väldigt begränsat handlingsutrymme. De första årtiondena efter andra världskriget hade en verksam statskonst understöd av Socialdemokraternas stora makt. Med mer nyliberala förhållanden understryks i stället privata utvägar samt att statskonstens område ska begränsas. Ännu in på 1960-talet var svensk politik svensk och politiska ledare behövde inte ta så mycket hänsyn till andra länder. Efter millennieskiftet har fler och fler ärenden flyttats till EU och ekonomin har blivit mer global (Tham 2018, s. 168–169).

De politiska ledarna vill emellertid ännu ägna sig åt politik. Detta kan exempelvis göras via moraliska spörsmål så som brottsbekämpning. Att införa hårdare straff innebär, i själva beslutet, inga höga kostnader och ryms därför inom budgetens ramar (Tham 2018, s. 169).

På samma gång är politiska ledare sannolikt insatta i att de är oförmögna att nämnvärt påverka brottsligheten, åtminstone utan att kraftigt begränsa medborgarnas levnadsvillkor. Via en känslomässigt inriktad kriminalpolitik kan emellertid frågan om politikens verkningar ignoreras (Tham 2018, s. 169).

Den svenska politiken präglas även mer av blockpolitik. Ett sådant läge gör ofta att skillnaderna mellan partierna minskar. Detta är utmärkande för de angloamerikanska länderna som också är de västländer med flest människor i fängelse (Tham 2018, s. 169).

Kriminalpolitikens förändring ska alltså betraktas i ett sammanhang av den övergripande statskonstens förändring. Politiken förs givetvis inte helt oberoende av folkviljan. Individen kan emellertid inte genom egna eller närståendes erfarenheter få en bild av kriminaliteten i samhället. Skildringen av kriminaliteten samt dess orsaker görs ofta av föreningar, massmedier samt politiska ledare. Denna skildring påverkar befolkningen och dess inställning till kriminaliteten. ”Den straffande vändningen i svensk kriminalpolitik kommer inte nedifrån utan uppifrån” (Tham 2018, s. 170).

Den kriminalpolitiska debatten i dagens Sverige kan jämföras med 1970-talets England. Massmedier och politiker överreagerade då på förändringen av gaturån. Denna typ av kriminalitet sammankopplades hög grad med invandrare från Västindien samt till andra minoritetsgrupper. Kriminaliteten betraktades som bristande tilltro till auktoriteter och som något från utlandet. Utvägen ansågs vara övervakning av immigranter, inte insatser mot fattigdom och arbetslöshet. Benägenheten att överdriva faror tillkom i ett läge då samsynen om välfärdsstaten försvann och då gruvstrejker och oroligheterna på Nordirland brakade loss (Tham 2018, s. 171).

Det nutida Sverige präglas också av oro inom landet och i omvärlden. Den politiska diskussionen är starkt sammankopplad med kriminalitet och kriminaliteten får utgöra exempel på ett större sammanhang. Problemet med kriminalitet blåses upp men begränsas på samma gång till storstädernas invandrardominerade förorter (Tham 2018, s. 172).

Utvägen från kriminaliteten skildras som mer kontroll, fler poliser, mer straff och fängelse. Den verkliga kostnaden för sådana åtgärder, sett ur ett större perspektiv, diskuteras inte. Väntade följder, beräknat på existerande data, tar inte heller stor plats i diskussionen. Tham undrar när högre straff någonsin har minskat brottsligheten och ökat tryggheten i vårt land (Tham 2018, s. 172).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

HA-medlemmen i Runhällen

HA-medlemmen i Runhällen är ett av de olösta mord som kalla fall-gruppen i polisregion Mitt har på sitt bord.1

Ett par var på promenad i bärskogen vid Runhällen, någon mil utanför Sala i Västmanland, när de reagerade på att en grop de tidigare sett var igenfylld. Paret anade oråd och ringde polisen som grävde fram en manskropp ur marken. På samma plats ska ett vittne ha observerat en man med hund bete sig underligt.

Offret hade enligt uppgift skjutits i huvudet innan han grävdes ner i marken. Mannen obducerades i Uppsala.2 Polisen identifierade honom som en en 36-årig medlem i Hells Angels Eastside, med lokaler i Nacka utanför Stockholm. Hells Angels-medlemmen var frånskild med två barn.3 Han hade arbetat inom byggbranschen, men även som dörrvakt på en krog i centrala Uppsala. Mannen sägs ha utfört indrivningsuppdrag i kriminella kretsar, och påstås ha haft affärer med utländska maffialiknande gäng.

Den 36-årige Hells Angelsmedlemmen anmäldes försvunnen den 10 juli av sin flickvän.4 Redan tidigt misstänkte polisen att 36-åringen utsatts för brott.

Den 7 augusti 2003 spärrades ett 2,5 kvadratkilometer stort område av för tekniska undersökningar.5 Mannen hittades en kilometer från länsväg 67.6 En smal skogsväg leder fram till den svåråtkomliga fyndplatsen. Eftersom vägen var avspärrad med bommar tros gärningsmannen eller gärningsmännen ha släpat eller burit kroppen genom skogen fram till gravplatsen.7

Området är för övrigt väl besökt av både bär- och svampplockare. Strax intill ligger en grusgrop. Men för att komma in på den aktuella vägen krävs en nyckel till en vägbom. Om nu inte den mordoffret själv hade fått gå till platsen.8

Söderortspolisen hade sedan anmälan om 36-åringens försvinnande arbetat med fallet, och nu fortsatte mordutredningen i samarbete med Salapolisen.9 Till att börja med misstänkte Söderortspolisen att ytterligare en medlem, en kamrat till 37-åringen, bragts om livet. Men han levde och befann sig utomlands.10

Den 2 oktober tog TV 3-programmet Efterlyst upp fallet med den mördade 36-årige Hells Angels-medlemmen som den 6 augusti hittades i skogen norr om Runhällen.

Mannen försvann 10 juli. Polisen sökte nu vittnen som dagen för försvinnandet kunde ha gjort iakttagelser vid Willis krog på Olaus Magnus väg på Hammarbyhöjden, omkring 500 meter från mannens bostad i Johanneshov.

Polisen ville också komma i kontakt med personer som den dagen sett någonting mystiskt i Hebytrakten eller Runhällenområdet. Polisen trodde att den mördade mannen frivilligt åkte till Runhällen och att han mördades där samma dag han försvann och placerades i en i förväg grävd och kalkad grav. Polisen hade inga misstänkta, men uppgav sig söka i en viss riktning efter de skyldiga.11

1 Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

2 ”Här hittades 36-åringen nedgrävd”. Upsala Nya Tidning, 08 augusti 2003.

3 Lindehag, Lena. ”Hells Angels-medlem hittades nedgrävd”. Expressen, 08 augusti 2003,

4 ”Här hittades 36-åringen nedgrävd”. Upsala Nya Tidning, 08 augusti 2003.

5 Lindehag, Lena. ”Hells Angels-medlem hittades nedgrävd”. Expressen, 08 augusti 2003,

6 ”Här hittades 36-åringen nedgrävd”. Upsala Nya Tidning, 08 augusti 2003.

7 Lindehag, Lena. ”Hells Angels-medlem hittades nedgrävd”. Expressen, 08 augusti 2003, https://www.expressen.se/nyheter/hells-angels-medlem-hittades-nedgravd/.

8 Sannemalm, Ann-Sofie. ”Hells Angels-medlem hittad död”. Vestmanlands Läns Tidning, 08 augusti 2003.

9” Här hittades 36-åringen nedgrävd”. Upsala Nya Tidning, 08 augusti 2003.

10 Lundgren, Hans. ”Grav i skogen förberedd – Mord på mc-medlem planerat”. Upsala Nya Tidning, 16 september 2003, https://app.retriever-info.com/go-article/0000752003091612194530/null/archive/search?type=jwt.

11 ”Hells Angels-mordet i Efterlyst”. Upsala Nya Tidning, 02 oktober 2003.

Spörsmål om skärpta straff

Kriminalpolitikens förändringar i vårt land har kännetecknats av ”ökad alarmism, mer expressiv politik, expanderande strafflagstiftning och längre fängelsestraff” (Tham 2018, s. 139). Sådan förändring i andra länder i västvärlden har beskrivits som ”den straffande vändningen” (Tham 2018, s. 139). Mycket har skrivits om denna förändring och dess tolkningar kan därför användas för att tolka förändringen i Sverige. Det måste först klarläggas hur distinkt den straffande vändningen i realiteten är i vårt land. Hur effektivt det är att höja straffen för vissa brott har allaredan betvivlats. Emellertid kan det måhända påstås att de höjda straffen är begripliga med tanke på hur brottsligheten har förändrats (Tham 2018, s. 139).

Jämfört med ett flertal andra stater är den straffande vändningen i vårt land förhållandevis ringa. Den mest betydelsefulla faktorn i rankningen stater emellan, beläggningen i fängelser, visar inte någon ökning totalt sett. Antalet 1965 var dessutom, jämfört med förändringen av folkmängden, något högre än 2016. Mängden anmälda brott jämfört med befolkningsmängden var därtill tre gånger högre vid periodens slut jämfört med dess början. Måhända kan det då påstås ”att fängelse relativt har begränsats och att svensk kriminalpolitik därför blivit mindre straffinriktad” (Tham 2018, s. 139). Detta påstående är värt ett antal yttranden (Tham 2018, s. 139).

Ökningen av brott i vårt land gäller mest de första två decennierna av den period som studerats. Sett i ett längre tidsperspektiv verkar det snarare som att brottsligheten minskar och planar ut. Mängden anmälda brott har förvisso stigit i antal fast sakta. Det ökade antalet verkar ha sin förklaring i dels ökade möjligheter till brott i datorsammanhang, dels i ökad tendens att anmäla brott (Tham 2018, s. 139–140).

Att brottsligheten avstannat eller till och med sjunkit kan motiveras på flera sätt. Att brottsligheten sjunker i ett flertal stater har mestadels förklarats med tekniska hjälpmedel för att förhindra brott. Det har blivit svårare att stjäla (Tham 2018, s. 140).

Men det verkar också som att generationerna gradvis blir allt skötsammare. Den informella kontrollen ökar. Alkoholförtäringen minskar hos ungdomar. Fler unga ”tar avstånd från brott, berusning och skolk” (Tham 2018, s. 140).

De generationer som växte upp efter andra världskriget fick det materiellt allt bättre. Ökad konsumtion ledde till ökade stölder. Kommande generationer kommer kanske att bli tvungna att tänka över sitt uppförande och skärpa sig för att få arbete och ”ta del av livets goda” (Tham 2018, s. 140).

Det är inte heller självklart att beläggningen i fängelserna återspeglar antalet brott eller lagföringar. Under 1960-talet var den typiske fången en tjuv. Detta återspeglade en sträng syn på tillgreppsbrott och en ökning av sådana brott efter andra världskriget. Med tiden har synen på tillgreppsbrott mildrats. En förklaring till detta är att stölder nuförtiden innebär en mindre ekonomisk skada, bland annat på grund av försäkringar. Värdet av stöldgodset har också minskat jämfört med den ökade levnadsstandarden. Därmed finns inte samma behov av fängelsestraff för tillgreppsbrott (Tham 2018, s. 140).

Våldsbrotten verkar inte ha ökat de senaste decennierna. Däremot har allmänhetens syn på lindrigare våldsbrott skärpts. Det finns inget som styrker att också allmänhetens syn på grova våldsbrott har skärpts. När det gäller narkotikabrott saknas kompletterande data till antalet anmälningar, som påverkas starkt av polisens arbetssätt (Tham 2018, s. 141).

Något som däremot kan konstateras både för våldsbrott och narkotikabrott är att straffen har skärpts. Om politikerna inte beslutat om skärpta straff skulle beläggningen i fängelserna ha minskat mellan 1965 och 2017. Det ökade antalet fångar blir särskilt tydligt jämfört med 1970-talets politiska mål om att minska antalet fångar (Tham 2018, s. 141).

Också i fler bemärkelser kan antalet fångar anses vara för högt och bero på politiska beslut. Även synen på fängelsestraff har skiftat. Eftersom levnadsstandarden och den individuella friheten har ökat så blir ett fängelsestraff förhållandevis värre för den enskilde. Med ett sådant synsätt vore färre fångar vara det väntade (Tham 2018, s. 141–142).

Som en sammanfattning betraktas stölder som mindre allvarliga i dag medan fängelse relativt är ett allvarligare straff. Det ökade antalet fångar för narkotikabrott och brott mot person beror på politiska beslut. Detta är ett tecken på en straffande vändning i Sverige. Också för andra typer av brott har straffen skärpts. Politikerna vill minska brottsligheten med polis och straff (Tham 2018, s. 142).

Den straffande vändningen har även inträffat i andra stater. För att förstå förändringen i vårt land kan politiken och förändringen av antalet brott jämföras med andra stater. Om skillnaden mellan vårt land och andra stater är stor är det befogat att tolka politiken ur inhemska perspektiv. Är förhållandena däremot likadana i andra stater är det i stället befogat att tolka förändringen ur ett samhälleligt skede för hela västvärlden sedan 1960-talet. En jämförelse ska därför göras med förändringen i de andra nordiska och västeuropeiska staterna. Sovjetunionens och dess tidigare allierade ingår inte i jämförelsen på grund av att de fortfarande påverkas av den tidigare politiska situationen (Tham 2018, s. 142).

Jämförelsen ska rimligen utgå från förändringen av brott. Är skillnaden stor mellan stater kan den ge upphov till olikheter i kriminalpolitiken. Staterna i Norden, utom Island, har haft en liknande förändring av brottsligheten som Sverige. Några årtionden efter andra världskriget ökade polisanmälningarna av brott. Därefter avstannade förändringen. Under slutet av perioden minskade antalet anmälningar något. Uppklarandet av brott har gått ner i alla stater ”för att från sekelskiftet plana ut” (Tham 2018, s. 143).

Förändringen gällande antalet anmälda brott är likadan både i Sverige, Norden och Västeuropa. Förändringen av antalet lagföringar är krångligare att jämföra. Antalet personer i fängelse, inklusive häkte, anses emellertid vara tillförlitligt. Medan förändringen av antalet brott är liknande finns det skillnader gällande antalet personer i fängelse. De nordiska länderna har få personer i fängelse jämfört med både Europa och övriga världen (Tham 2018, s. 143).

Skillnaderna gällande antalet fångar har dock minskat. Från 1990-talet till i början av 2000-talet ökade antalet fångar i fängelse i de flesta stater i Västeuropa. Ökningen förklaras delvis med att straffen blivit längre, vilket även gäller Sverige. Andelen utländska fångar har ökat både i vårt land och i de flesta andra stater i Västeuropa. Minskad brottslighet sedan millennieskiftet borde innebära färre personer i fängelse. Så har det också blivit i flera stater på senare år (Tham 2018, s. 144).

Det finns flera trender inom kriminalpolitiken sedan 1990-talet. En trend är förändringen från socialpolitik till straffrättspolitik, ökad inriktning på trygghet samt public management, där ett mål om verkningsfullhet samt kommersialisering går före rättssäkerhet. Kriminalpolitiken har politiserats. Den organiserade brottslighetens tillblivelse understryks fast också olaglig invandring, tvångsarbete, momsfusk, vapenhandel och miljöbrott (Tham 2018, s. 144).

Flertalet strömningar hör ihop med förändringar inom EU. Brottsoffers ställning uppmärksammas mer inom Europa exempelvis via fördrag och rekommendationer från EU och Europarådet. Detsamma gäller terrorism och brottslighet över nationsgränserna. Vissa hävdar att det är EU som är ursprunget till senare tiders ökade kontroll på bekostnad av personlig integritet. Det har också lett en slitning mellan det mer auktoritära EU och det mer frihetliga Europarådet (Tham 2018, s. 145).

Strömningarna inom Europa, samt angloamerikanska länder utanför Europa, liknar mycket förändringen i vårt land. Straffrättslagstiftningen har utökats i synnerhet för lika sorts brott som i Sverige. Antalet fångar har stigit ehuru antalet år 2018 sjunkit just de sista åren. Organiserad brottslighet är en viktig fråga inom kriminalpolitik. Frågan om brottsoffer har ökat i både Sverige och resten av västra Europa. Besattheten av våldsbrott har påverkat merparten av länder från 1980-talet. För samtliga stater har utländskt inflytande över kriminalpolitiken stigit. Bakgrunden till förändringar i Sverige finns därmed sannolikt inte bara i Sverige (Tham 2018, s. 145).

I undersökningar gällande skäl till kriminalpolitikens utformning har staters skilda ”politisk-ekonomiska struktur” (Tham 2018, s. 146) framhävts. Flertalet undersökare framhäver ”välfärdspolitik” (Tham 2018, s. 146) som ett skydd mot en i överkant straffande kriminalpolitik. Forskare har kategoriserat västerländska stater som nyliberala, traditionellt korporativa eller demokratiskt socialistiska. De nyliberala staterna har flest människor i fängelse och de demokratiskt socialistiska färst. Exempelvis betonas välfärdsstaten som ett redskap för att hejda straffen från att skjuta i höjden. Via en statskonst där alla ska med samt en befolkning där många fått kunskapsträning minskar allmänhetens krav på högre straff. Även små klasskillnader, högt förtroende för medmänniskor och förtroendevalda, samförstånd och stort inflytande från tjänstemän anses motverka en ”populistisk kriminalpolitik” (Tham 2018, s. 146).

Forskning visar att stater som lägger mer pengar på mellanmänskliga kostnader samt har mindre klasskillnader har en färre andel människor i fängelse. Mängden människor i fängelse överensstämmer även med förtroendet för medmänniskor, polis, rättsväsende samt politiskt förtroendevalda. Välfärdsstatens rättfärdiga följdriktighet, som understryker egalitet, får konsekvenser i form av en mer vidsynt befolkning samt en kriminalpolitik i lägre grad inriktad på straff (Tham 2018, s. 146).

Nyliberalismen är anledningen till den väl tilltagna ökningen av fångar i USA sedan slutet av 1970-talet. En ökad otrygghet gällande jobbtjänster mynnar ut i landets tilltagande krav på tukt av arbetarna, inräknat dem som inte betraktas vara kommersiellt dugliga. Det yttrar sig i avsaknad av överseende samt fler människor i fängelse. Förändringen är mest distinkt i USA men finns även i Europa (Tham 2018, s. 146).

Det höga antalet fångar i USA har skildrats som en förändring till en i högre grad bortstötande samt ”straffande styrning av social marginalisering” (Tham 2018, s. 147).

Vilket som är upphovet och vad som är följden, med utgångspunkt från olikheter i samhälls-finansiell uppbyggnad är ej fullständigt givet. Somliga undersökare understryker skillnader gällande personliga intäkter medan andra understryker statskonstliga perspektiv. Den tydligt mer tilltagna andelen upptagna platser i fängelser i de angloamerikanska staterna jämfört med övriga västerländska stater hänförs till staternas ”sensationsmedier, majoritetsvalsystemet där två partier slåss om marginalväljare på moralfrågor, arbetsmarknadens organisation, en domarkår och ett rättsväsende som är mindre politiskt oberoende och en tradition av konfrontativ politik” (Tham 2018, s. 147). På samma gång har de angloamerikanska staterna stora klasskillnader, något som inte brukar tas med i utvärderingarna (Tham 2018, s. 147).

Översiktligt inverkar statskonst och finans distinkt straffen i en civilisation. Undersökningar av förändringar i Amerikas förenta stater är ej totalt tillämpliga på vår världsdel och vårt land. Avregleringar och privatiseringar må ej klargöra de digra avvikelser vilka föreligger i jämförelser mellan stater eller regioner. Därför krävs fler motiveringar till den straffande vändningen (Tham 2018, s. 147).

Kultur innebär i det här sammanhanget uppfattningar som de flesta i befolkningen har. En kulturell motivering till kriminalpolitiken betyder i så fall att omställningen manats av det allmänna rättsmedvetandet vilket resulterat i representativa yrkanden till de politiska ledarna (Tham 2018, s. 148).

Sedan 1960-talet har det skett en förändring där kriminalpolitiken utmärks av faktabestridande, dålig impulskontroll av sinnesstämningar samt appeller till personers skräck. Politiska ledare formger kriminalpolitiken. Emellertid sker detta i sammanhang av en omdanad civilisation. Civilisationen kännetecknas, enligt viss forskning, av hög brottslighet omvandlingar gällande personliga relationer och arbetsmarknad, större skillnader i boendemiljöer, nya medier samt ökad demokrati vilket leder till problematiserande av sedvanliga maktförhållanden. Denna omvandling leder till en större mottaglighet för kriminalitet hos befolkningen. Med anledning av detta underlag bildas ”en kontrollkultur” (Tham 2018, s. 148).

Annan forskning brukar termer som ”penal populism och the new punitiveness” (Tham 2018, s. 148), och anknyter till uppfattningen att omvandlingar i kulturen manar en färsk kriminalpolitik. En växande dragning till straff bland allmänheten uppges som anledningen. Den strömningen från gräsrötterna bedöms på olika sätt. Vissa betraktar det som en oönskat angrepp på en i högre grad specialist- samt faktabaserad kriminalpolitik. Övriga betraktar det som en god förändring att befolkningens åsikt uppmärksammas i ett spörsmål vilket innan fullständigt kontrollerats ovanifrån. Den inställningen associeras även med vänsterrealism. Förändringen av brottsligheten är påtaglig och den drabbar i synnerhet underprivilegierade kategorier som kvinnor och socioekonomiskt svaga. Brottsligheten ska därför ”tas på allvar” (Tham 2018, s. 148).

Oberoende av synsätt, gällande en kriminalpolitik med större förankring hos befolkningen, torde en förändring av det slaget betraktas såsom ett tecken på en sorts demokratisering. Skaror vilka innan haft ringare inflytande över politiken begär åtgärder mot kriminalitet dessa personligen drabbas av (Tham 2018, s. 148–149).

Spörsmålet utfaller därmed till vilken faktabaserad grund de kulturella förklaringarna har i ett västvärldssammanhang. Vissa observationer anses tyda på ett förhöjt yrkande bland befolkningen angående en mer straffbetonad statskonst gällande brott. Det verkar som att ömtåligheten gällande brott mot personer blivit större. Brottsoffrens tillkomst inom kriminalpolitiken må tydas som en ökande begäran angående hårdare tag mot brottslingar som begår brott mot personer. Inom de engelsktalande länderna understryks det även att brottsofferföreningar vanligen medverkar till en mer straffbenägen statskonst (Tham 2018, s. 149).

Flernationsstudier tyder på en ökad strömning inom västvärlden för strängare straff. Strömningen är emellertid någorlunda vag samt skiljer sig åt mellan stater. Ett annat tecken på befolkningens större vilja till straff må vara tillkomsten av extremhögerpartier. Dessa partier har begärt högre straff, fastän kriminaliteten i det sammanhanget vanligen sammankopplas med invandring (Tham 2018, s. 149).

Spörsmålet är vilken faktabaserad grund som existerar i vårt land för kulturell förklaring av förändringar i statskonsten gällande brottslighet. Frågan är huruvida politikers och massmediers referenser till befolkningens ökade skräck för brott är välgrundade (Tham 2018, s. 150).

Tilltagande skräck har i kriminologi betraktats som en motivering till en mer repressiv kriminalpolitik. Inom Europa anses detta vara roten till att de politiska ledarna mer och mer främjar trygghet (Tham 2018, s. 150).

Att skräck inför kriminalitet skulle vara tilltagande i vårt land verkar inte överensstämma med åtkomliga, metodiskt hopsamlade fakta. Brås samt SCB:s uppmätningar påvisade att ”80 till 90 procent av befolkningen på 2010-talet inte upplever rädsla p.g.a. brott” (Tham 2018, s. 150).

Den typen av tvärsnittsstatistik ska på samma gång icke överskyla att delen som upplever skräck är olika stor inom olika kretsar. Människor av kvinnokön upplever exempelvis mer skräck än människor av manligt kön. Detta är ett särskilt besvär. Osäkerhet i samband med vistelse utomhus, långt lidna aftnar i hemkvarter, är tydligt mer förekommande i socialt utsatta områden. Tendensen i de trakterna sedan 2006 är emellertid samma som i övriga Sverige, alltså att osäkerheten inte stiger. Teser angående ett hotfullt samt mer och mer hänsynslöst land matchar överlag ej med befolkningens återkommande upplevelser. Folk kan uttrycka ängslan angående kriminalitet fast pekar då på andra platser än där de själva lever, alternativt uttrycker ängslan för att någon annan ska drabbas av handgripligheter (Tham 2018, s. 150).

Det förefaller även bland folk i allmänhet existera en uppfattning att massmedier uppförstorar skildringen av kriminaliteten. På enkät 2017 angav 40 procent av de svarande att landet var säkrare än mediernas skildring. Bara 25 procent hade motsatt uppfattning (Tham 2018, s. 150).

Det tyder på att den möjliga förhöjda skräcken inför våldsbrott i synnerhet existerar hos politiska influerare. Företrädare för massmedier, politiska ledare samt också några specialister, framför utsagor vilka privatpersoner ej tillfullo igenkänner i sitt dagliga liv. På grund av att inte många själva varit med om svår kriminalitet, eller via egna observationer kan göra en egen bedömning av kriminalitetens förändring, är människorna avhängiga utsagor av politiska influerare. De utsagorna må senare dyka upp som respons i enkäter gällande trygghet fast de grundar sig på andrahandsuppgifter (Tham 2018, s. 150–151).

Mediers inflytande över den kriminalpolitiska förändringen i Sverige ska ej förringas. Privat radio och tv uppkommer i vårt land under 1980-talet på samma gång som det talas mer om straff inom kriminalpolitiken. Medier har i större omfattning uttryckt ett eget engagemang i kriminalpolitiska spörsmål. Ledarskribenter har krävt ett ökat antal polismän samt hårdare straff. Fördömande av för milda domar är vanligt (Tham 2018, s. 151).

Fastän en tilltagande skräck hos befolkningen ej har kunnat bevisas är det tydligt att ängslan för kriminalitet fått ökad betydelse inom kriminalpolitiken. Uppdelningen av de kriminalpolitiska målen ”att minska brottsligheten och öka tryggheten, visar att tryggheten hålls fram som ett självständigt värde, och också som något som inte är en enkel funktion av brottsutvecklingen” (Tham 2018, s. 151).

Det har alltså skett en förändring på så sätt att lagarnas uttryckliga användning värderats högre och blivit mer uttalad. Ofta kan kriminalpolitiken handla om att att samhället ska uttrycka ett budskap. Skärpta straff beskrivs som att understryka kriminalitetens kritiska läge samt att det är en begäran från befolkningen (Tham 2018, s. 151).

Utsagor angående att gemene man begär straffskärpning har anträffats hos politiska ledare samt i massmedier såväl i vårt land som övriga Norden (Tham 2018, s. 151).

En kriminalpolitik vilken mer och mer utgår från värdet av straff medför även att specialister byts ut mot politiska ledare samt politiska influerare, vilka får uttyda realiteten. Forskarvärlden må yttra sig angående påföljders verkan men ej ”om en brottstyp har ett visst straffvärde” (Tham 2018, s. 152). En politisk ledare blir via sina mandat den som har rätt att yttra sig gällande folkviljan. Emellertid är ett påstående om befolkningen begär straffskärpning de facto faktabaserat möjligt att pröva. Forskningsexpertis må granska huruvida gemene man önskar straffskärpning, vilket också har skett i alla nordiska länder (Tham 2018, s. 152).

En nordisk undersökning genomfördes åren 2009 till 2012. Undersökningen innehöll telefonintervjuer som visade att gemene man önskar straffskärpning. Politiska ledare som påstår att gemene man önskar straffskärpning kan därför anses ha rätt. Men då fler upplysningar gavs angående brott, gärningsmän och offer blev utgången en annan. Respondenterna önskade då överlag straff likvärdiga alternativt mildare de som domarna dömt. Då ännu mer upplysningar lades till via visning av film samt debatt minskade yrkandet om straffskärpning ännu mer (Tham 2018, s. 152–153).

I anslutning till ökad mängd upplysningar angående ett åskådligt brottsfall samt också angående påföljdernas betydelse samt tänkbara verkningar, krävde gemene man ej hårdare straff än de som dömts i domstol (Tham 2018, s. 153).

Ännu en anledning till att det är besvärligt att på ett felfritt vis yttra sig angående allmänhetens rättsmedvetande är att skillnaden mellan människors uppfattning är stora. Berättigandet av en straffskärpning genom att hänvisa till allmänhetens uppfattning är därför komplicerat. Det verkar inte finnas en faktabaserad grund (Tham 2018, s. 152–154).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Mordet på Esko Rantanen

Mordet på Esko Rantanen. Köping i oktober 2002, är ett av de olösta mord i Västmanland som polisens kalla fall-grupp har på sin lista.1

Esko Rantanen, 68 år, blev hänsynslöst rånad och misshandlad till döds i sitt eget hem. Tre personer fanns på plats i lägenheten, varav en erkände misshandel. Tingsrätten friar alla tre från ansvar för Eskos död eftersom det inte gick att fastställa vem som hade gjort vad.

Esko Rantanen hade träffat de tre männen, en 18-åring, en 31-åring och en 37-åring, på en restaurang i Köping en kväll i oktober 2002.2 Närmare bestämt Lunkans restaurang.3

De gick hem till Eskos lägenhet där 37-åringen lånade hans mobiltelefon. Efter det blev Esko Rantanen misshandlad till döds. Enligt åklagaren hade 37-åringen och 18-åringen delat ut våldsamma sparkar och slag mot Esko Rantanen innan de rånade honom. Bland annat klippte de av en guldring från hans finger. Det sammanlagda rånbytet bestod av tre porslinsdockor, mobiltelefonen, kläder, Eskos armbandsur och några guldringar.4 En av ringarna klipptes loss med avbitartång från offrets finger.

Polisen kunde spåra de tre misstänkta tack vare att de stulit Esko Rantanens mobiltelefon och använt den.5 Den 37-årige mannen, som greps i Vänersborg, medgav att han var i lägenheten och utövade ett visst våld. Mannen var tidigare känd av polisen och dömd för grova våldsbrott. Den misstänkte 18-åringen erkände att han varit i lägenheten. Den 31-årige misstänkte greps den 2 december i Gamleby utanför Västervik.6

Åklagaren ville att 37-åringen, som erkänt att han slagit Esko i ansiktet, och 18-åringen skulle fällas för dråp och grovt rån alternativt grovt vållande till annans död. Den 30 januari kom domen. Tingsrätten ansåg att ingen var ansvarig för Esko Rantanens död eftersom det inte var bevisat exakt vem som gjorde vad. Därför fick Eskos anhöriga inte ett öre i skadestånd. Esko Rantanens ex-fru Margita Norberg och hans fyra barn var förtvivlade över tingsrättens dom.7

Esko Rantanen, var tidigare egen företagare i restaurangbranschen. Efter pensioneringen levde han ett tillbakadraget liv i sin lägenhet i Köping. Han var ensam, men trots allt nöjd med sin situation. Han levde för sina fyra barn och elva barnbarn.

Esko var mycket förtjust i sina dockor. Han hade dem i fönstret i stället för blommor. Han brukade skämta om att han dessutom inte behövde vattna dem. Efter dådet gav 37-åringen bort dockorna till sin fyraåriga dotter.8

1 Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

2 Pettersson, Mats. ”Esko dödades – ingen döms för mordet”. Expressen, 31 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/esko-dodades-ingen-doms-for-mordet-9/.

3 Fallenius, Anders. ”De mördade Esko, 68, för tre dockor”. Expressen, 11 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/de-mordade-esko-68-for-tre-dockor/.

4 Pettersson, Mats. ”Esko dödades – ingen döms för mordet”. Expressen, 31 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/esko-dodades-ingen-doms-for-mordet-9/.

5 Fallenius, Anders. ”De mördade Esko, 68, för tre dockor”. Expressen, 11 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/de-mordade-esko-68-for-tre-dockor/.

6 Håård, Lennart. ”Esko, 68, slogs ihjäl för några hundralappar”. Aftonbladet, 06 december 2002, https://www.aftonbladet.se/a/yv4WQJ.

7 Pettersson, Mats. ”Esko dödades – ingen döms för mordet”. Expressen, 31 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/esko-dodades-ingen-doms-for-mordet-9/.

8 Fallenius, Anders. ”De mördade Esko, 68, för tre dockor”. Expressen, 11 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/de-mordade-esko-68-for-tre-dockor/.

Fallet Zeke

Fallet Zeke är ett av de olösta mord i Västmanland som polisens kalla fall-grupp har på sin lista.1

Mälarkommunen Västerås har år 2001 en befolkningsmängd på 127 799 personer.2 Västerås förknippas mest med industriföretaget ABB men i vissa kretsar kallas det i stället för ”Pulverstaden” med tanke på det stora amfetaminmissbruket.3 Det här året inträffar en händelse som har kallats ”Fallet Zeke”4, eller ”Mc-mordet”.

En medlem i det kriminella gänget Brödraskapet Wolfpack kallas Zeke the Knife.5 Zeke är nygift6 och har nyligen släppts från ett tolv år långt fängelsestraff. Han är 44 år och utsläppt från Kumlaanstalten sedan den 18 maj. Han är nu i Västerås tillsammans med sin fru.

På kvällen, onsdagen den 30 maj 2001, säger Zeke till sin käresta att han ska gå ut en stund. Han lämnar sedan hemmet.7

En silverfärgad Volvo kör fram till bostaden. Bakom ratten sitter en 25-årig medlem i Brödraskapet, även han är tungt kriminellt belastad. Den 25-årige mannen har senare sagt till polisen att han hämtade Zeke och släppte av honom i centrala Västerås. Den silverfärgade Volvon hittas senare i Göteborg.8 Zeke är däremot spårlöst försvunnen.

Brödraskapet, som senare skulle bli få namnet Brödraskapet Wolfpack, bildades på Kumlaanstalten 1995. Sverige fick på den här tiden sina första organiserade fängelsegäng. Dittills hade den största utmaningen för Kriminalvården varit att fångar då och då hade försökt göra uppror på enskilda anstalter eller att tillfälliga konstellationer satt sig i maktposition mot andra intagna. Den sortens problem hade fängelsecheferna haft rutin på att lösa. Vanligen räckte det att omplacera upprorsmakare och ledargestalter.

Vad som inte hänt tidigare var att intagna över hela landet enades under en ledning, utförde brott på order och vägrade lyda personalen ens om de isolerades veckor i sträck.

På bara några år anslöt sig över 50 våldsbrottslingar på anstalterna Kumla, Tidaholm, Hall, Norrtälje och Österåker till Brödraskapet. Följden blev ett tydligt hårdare klimat genom att medlemmarna satte sig i respekt hos sina medfångar. Tidigare hade mord på fängelser varit sällsynt i Sverige. Enbart mellan 1996 och 1998 mördades nu fem intagna, alla på anstalterna Kumla och Tidaholm. Ett av morden kunde knytas till en av Brödraskapets medlemmar och misstankar finns om att grupperingen ligger bakom minst ytterligare ett fall.

Det som verkligen oroade polisen var Brödraskapets ambitioner att få makt även utanför fängelserna. Med mc-gänget Hells Angels som förebild byggde Brödraskapets ledning på kort tid upp en systerorganisation med bas i södra Stockholm, Brödraskapet MC. Polisledningen fruktade en ny, toppstyrd kriminell organisation i landet.

För att motverka det nya hotet tog Stockholmspolisen till metoder som aldrig tidigare använts i Sverige. Privatpersoner värvades som infiltratörer, fällor gillrades och bevis och brott provocerades fram. Brödraskapets ursprungsgrupp splittrades efter endast några år. Det är svårt att säga hur mycket det berodde på rättsväsendet eller på Brödraskapets ledares bristande disciplin och ledarskapsförmåga. Namnet och gängets symbol, ett varghuvud omgivet av taggtråd samt en svensk och en finsk flagga, kom dock att övertas av andra.

Den som i hög grad bidrog till Brödraskapets starka dragningskraft var dess president Danny Fitzpatrick. Den brittiske medborgaren Danny Fitzpatrick ska ha vuxit upp med ”medelklassvärderingar” och hade egentligen goda förutsättningar att leva ett laglydigt liv.

Danny Fitzpatrick kom till Sverige på 1970-talet genom ett kärleksförhållande till en svensk kvinna. Han bodde i Stockholmstrakten, arbetade på en bilverkstad och umgicks i raggarkretsar. På 1980-talet startade Danny Fitzpatrick en egen rostskyddsverkstad i Nacka. Under 1980-talet började Danny Fitzpatrick också med aktieaffärer. När lågkonjukturen kom i början av 1990-talet hade Danny Fitzpatrick stora skulder och Kronofogden i hälarna.

Tillsammans med ett gäng dörrvakter som han hade träffat på gym och krogar började Danny Fitzpatrick skissa på olika planer för att få fram pengar.

Danny Fitzpatrick dömdes sommaren 1993 till åtta års fängelse för sin medverkan i ett värdetransportrån. Han var fascinerad av de amerikanska mc-gäng, Hells Angels och Bandidos, som nyligen etablerat sig i Sverige.

Danny Fitzpatrick hade även kontakt med andra fångar som var intresserade av de fängelsegäng som fanns i andra länder. Därigenom kom planerna på att starta ett eget gäng.

Brödraskapet bildades i maj 1995 och Danny Fitzpatrick valdes till president. Nazisten Mitri Lehto, som huggit ihjäl en hockeyspelare i Västerås, var en av dem som värvades på ett tidigt stadium. Tanken var att medlemmarna skulle hålla ihop som bröder.

Brödraskapet skulle ha verksamhet både inne på fängelserna och utanför. Man inledde samma år också ett samarbete med Hells Angels i Sverige. De två organisationerna skulle inte konkurrera med varandra. Brödraskapets medlemmar skulle under åren komma att ägna sig åt olika sorters grov brottslighet.

Januari 1998 släpptes Danny Fitzpatrick ut från fängelset. Alla var dock inte nöjda med hans ledarskap. Det året lämnade flera medlemmar Brödraskapet. Några av dem blev i stället medlemmar i Hells Angels och Hog Riders, vilket var ett mc-gäng som samarbetade med Hells Angels. Danny Fitzpatrick blev osams med avhopparna.

Den 18 juni 1998 mördades Danny Fitzpatrick. Han körde bil i Råckstarondellen i Vällingby när två skyttar i två olika bilar avlossade ett flertal skott mot bilen. När polis kommit till platsen såg de hur en man på motorcykel långsamt körde två varv runt i Råckstarondellen. Mannen bar en skinnväst med Hells Angels välkända emblem.9

Tre personer misstänktes för mordet. Två medlemmar i Hog Riders dömdes senare för medhjälp till mord.10 Den tredje personen som misstänktes, men friades för mordet, var en välkänd torped och indrivare i Stockholm med namnet Johan Darwich.11

Efter Danny Fitzpatricks död tog Patrick Huisman över som president för Brödraskapet Wolfpack. Patrick Huisman var en tidigare nynazist som sedan hamnat i den kriminella mc-världen.12

Under sitt sista år i livet hade Danny Fitzpatrick haft kontakt med ett gäng i Västerås som kallade sig Bulldog MC. Det var det här gänget som Patrick Huisman skulle komma att använda för en nystart av Brödraskapet Wolfpack.

Precis som Patrick Huisman hade flera av medlemmarna i Bulldog MC ett förflutet som nynazister. Bland annat ingick två bröder som var tongivande inom den lokala nazistgruppen Westra Aros Stormavdelning. Den äldre av bröderna, Michael Bjellder, var en 32-årig hantverkare och tvåbarnspappa som nyligen avtjänat sitt första fängelsestraff för misshandel. Den yngre brodern, 28-årige Thord Lind, hade något år tidigare skickats hem sin från FN-tjänstgöring i Bosnien sedan hans nazistsympatier avslöjats av tidningen Expressen. Efter ett tag blev mc-miljön mer intressant och bröderna lämnade nazismen.

Patrick Huismans närvaro i Västerås drog både nya och gamla Brödraskapetmedlemmar och supportrar till kommunen. Hans organisatoriska talang var precis vad den splittrade grupperingen behövde. Han hade en annan ledarstil än Danny Fitzpatrick. Patrick Huisman var mer diplomatisk och lyckades ge nytt hopp till medlemmarna i Brödraskapet Wolfpack.

En sak som irriterade Patrick Huisman var det faktum att så få av de nya medlemmarna var intresserade av motorcyklar. Han ville att Brödraskapet Wolfpack skulle vara en mc-klubb. Men trots stora ansträngningar fick han inte något riktigt gehör för den saken. Tillvaron för medlemmarna blev, i brist på gemensamma intressen, också ganska alldaglig. Polisens spaningsfilmer från den här tiden ska ha visat ett ganska håglöst gäng som drog runt på Västerås gator mellan pizzerior och diskotek.

Patrick Huismans band till såväl nynazister som renodlat kriminella gjorde honom dubbelt intressant för polisen. Både Rikskriminalen och Säpo var intresserade av vilka personer han hade kontakt med.

En särskild händelse i maj 1999 gjorde att Patrick Huisman inte kunde ta ett steg utan att vara övervakad av polisens spanare. Denna händelse var polismorden i Malexander, där två poliser sköts till döds av rånarna och nynazisterna Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson. Polisen visste att Patrick Huisman var länkad till polismördarna genom en nynazist från Växjö. Hypotesen var att även Patrick Huisman hade haft ett finger med i de rån som föregått morden.

Några veckor efter polismorden i Malexander skuggade Säpos spanare Patrick Huisman och en annan känd nynazist, David Emilsson, på en tågresa från Göteborg till Nässjö i Småland. Växjönazisten väntade i en park i Nässjö. Men innan Patrick Huisman och David Emilsson mötte Växjönazisten hade de låst in en fullastad ryggsäck i ett av förvaringsskåpen på Nässjö järnvägsstation. Säpo hade diskret öppnat skåpet med stationspersonalens hjälp och hittat en kpist, två pistoler, två revolvrar, extramagasin, ett kikarsikte, stora mängder ammunition och en skyddsväst.

I stället för att gripa Patrick Huisman och David Emilsson direkt sattes förvaringsboxen under spaning. Polisen misstänkte att vapnen skulle säljas och hoppades på att gripa både säljare och köpare. Planen sprack dock, sannolikt på grund av att någonting gjort männen misstänksamma.

Polisoperationen blåstes till sist av i slutet av hösten. Säpos spaningsmaterial skickades till en åklagare som åtalade Patrick Huisman och David Emilsson för grovt vapenbrott, vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Domarna blev fängelse i ett och ett halvt, respektive två år.

Fängelsestraffet skulle bli slutet på Patrick Huismans karriär inom Brödraskapet Wolfpack. Efter att ha frigivits hoppade han av organisationen i slutet av augusti 2000. Han motiverade sitt beslut i ett avskedsbrev med att han ville satsa på sin familj och ge dem en stabil grund att stå på. Mycket tyder på att det verkliga skälet var att Patrick Huisman tröttnat på att förgäves försöka ombilda Brödraskapet Wolfpack till ett mc-gäng.

Det dröjde inte länge förrän Patrick Huisman dök upp i andra gäng. Tillsammans med en grupp lokala nynazister startade han något år senare ett så kallat X-team i Dalsland. X-team är en supporterförening till mc-gänget Bandidos och gruppen i Dalsland blev senare en fullvärdig Bandidosavdelning.

Efter Patrick Huismans avhopp uppstod en maktkamp inom Brödraskapet Wolfpack. På ena sidan stod ”Zeke the Knife”, uppbackad av ett fåtal andra medlemmar. På den andra fanns exnazister från Västerås och Göteborg med bland annat Michael Bjellder och nyförvärvet David Emilsson i spetsen. De senare segrade. Michael Bjellder tog sig titeln ”national president” medan David Emilsson utsågs till ”seargeant at arms”.13

Vad som hände med Zeke the Knife har aldrig blivit klarlagt. Sedan maj 2001 är han försvunnen och polisen utgår från att han har blivit mördad i en intern uppgörelse.14

Under sommaren 2001 draggade polisen i Kolbäcksån i Västerås. Syftet var att leta efter Zekes döda kropp, men den hittades inte.15

Zeke ska ha fungerat som Brödraskapets ”hitman”, vilket betyder yrkesmördare.16 Fängelsestraffet på Kumla gällde också ett mord.

Zeke hade skrivit hotelsebrev till fler andra kriminella. Eftersom han betraktade sig som Brödraskapet Wolfpacks hitman, och det påstods att han mördat minst två personer medan han suttit inne, togs breven på allvar. Att Zeke var före detta fäktare på elitnivå gjorde inte breven mindre allvarliga.

Eftersom Zeke hade gjort sig ovän med så många inom den kriminella världen ansågs det bara vara en tidsfråga innan han själv skulle bli mördad. Det ska till och med ha förekommit vadslagning bland kriminella om hur länge Zeke skulle överleva efter att ha blivit utsläppt från fängelset.17

Några månader efter att Zeke försvunnit försvann dessutom två andra Brödraskapet-medlemmar.

Johan var en missbrukare i 25-årsåldern18 från Västmanland. Några dagar efter att Zeke släppts ut ur fängelset hade Johan varit och hälsat på hos honom i Västerås. Enligt polisen var Zeke och Johan nära vänner som lärt känna varandra i fängelset.19 Johan var dömd för grov misshandel vid flera tillfällen och hade senast avtjänat en fängelsedom för utpressning mot en nattklubb.20

Göteborgaren21 Zlatko var 41 år och hade varit svensk mästare i tyngdlyftning innan idrottskarriären ersatts av en kriminell karriär.22

Både Johan och Zlatko hade ingått i Brödraskapet Wolfpack. Men under sommaren hade de hamnat i onåd och blivit utkastade av gänget.

Den 19 augusti 2001 var Johan och Zlatko och festade med Hells Angels-medlemmar i Göteborg. Efter att krogarna stängde följde Johan och Zlatko med till Hells Angels klubbhus i området Gunnilse. Exakt vad som hände sedan har polisen aldrig lyckats klarlägga. Men hypotesen är att Johan, Zlatko, eller båda två gjorde något som irriterade de andra i lokalen. Det utbröt ett bråk som slutade med Johan och Zlatko låg livlösa på golvet.

Kropparna hittades sedan nedgrävda i Floby i Falköpings kommun. Något samband mellan morden i Göteborg och Zekes försvinnande i Västerås har inte gått att klarlägga.23

Johan Darwich var vid tiden för Zekes försvinnande en välkänd torped och indrivare i Stockholm. Han är dömd för ett mord men ska ha varit misstänkt för åtminstone fyra ytterligare mord.24

Johan Darwich var under en period medlem i Brödraskapet men lämnade gänget i så kallad ”bad standing”, efter att han slagit ner en av deras ledande medlemmar på Kumla och därefter fått ett hotbrev från Zeke.

Som tidigare nämnts misstänktes Johan Darwich för mordet på Brödraskapets första president Daniel Fitzpatrick. Det har därför även spekulerats i om Johan Darwich även skulle kunna ligga bakom mordet på Zeke. Johan Darwich har själv nekat till anklagelserna.25

Under de senaste åren har mc-gäng och liknande organisationer i Sverige fått mindre uppmärksamhet medan de mer löst sammansatta förortsgängen blivit mer omtalade. Men Brödraskapet Wolfpack existerar fortfarande i någon form. Då och då dyker det upp domar där misstänkta gärningsmän har burit Brödraskapet Wolfpacks västar med det välkända varghuvudet på.26

1. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

2. Statistiska centralbyrån. ”Folkmängd efter region och år. PxWeb”. Åtkomstdatum 08 maj 2021. https://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__BE__BE0101__BE0101A/BefolkningNy/table/tableViewLayout1/.

3. Attefall, Malin. ”Ny drog lamslår Västerås”. SVT Nyheter, 11 juli 2012. https://www.svt.se/nyheter/natdrogen-mdpv-plagar-varden-i-vasteras.

4. Sannemalm, Ann-Sofie. ”Ny polisgrupp ska hitta okända mördare”. Vestmanlands Läns Tidning, 11 juli 2015. https://www.vlt.se/artikel/ny-polisgrupp-ska-hitta-okanda-mordare.

5. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

6. Ovander, Petter. ”Han kan vara mc-gängets tredje offer”. Aftonbladet, 12 maj 2002. http://archive.ph/w26GL.

7. Ahnlund, Susanna. ”Polisens kalla fall: Därför fattas två av Västmanlands mest uppmärksa…”. Sveriges Television, 23 oktober 2019. http://archive.vn/stTfj.

8. Ovander, Petter. ”Han kan vara mc-gängets tredje offer”. Aftonbladet, 12 maj 2002. http://archive.ph/w26GL.

9. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

10. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

11. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

12. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

13. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

14. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

15. Olsson, Carolin. ”Tre medlemmar i Brödraskapet har försvunnit”. Aftonbladet, 30 augusti 2001. http://archive.ph/6jQEU.

16. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

17. Sundevall, Dick. Peter Rätz: Nio år som undercoveragent. Bonnier Pocket, 2013.

18. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

19. Olsson, Carolin. ”Tre medlemmar i Brödraskapet har försvunnit”. Aftonbladet, 30 augusti 2001. http://archive.ph/6jQEU.

20. Olsson, Carolin. ”Tre medlemmar i Brödraskapet har försvunnit”. Aftonbladet, 30 augusti 2001. http://archive.ph/6jQEU.

21. Ovander, Petter. ”Han kan vara mc-gängets tredje offer”. Aftonbladet, 12 maj 2002. http://archive.ph/w26GL.

22. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

23. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

24. Sundevall, Dick. Torpeden: en bok om Johan Darwich. Lind Co Förlag, 2017.

25. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

26. Se exempelvis DOM 2021-11-03 meddelad i Varberg (Varbergs tingsrätt 3 november 2021).

Alla kalla fall i Västmanland

De här fallen i Västmanland har polisens kalla fall-grupp på sin lista.

Kalla fall kan definieras som ”ouppklarade och icke preskriberade våldsbrott med dödlig utgång”.1 Den 1 oktober 2021 tog Mikael Eriksson över ansvaret för kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.

Kalla fall-gruppen har nu lämnat ut en lista över vilka fall i Västmanland som gruppen handlägger. Dessa är följande.

  • Brevbombsmordet” på Efat Ghazi i Västerås den 6 september 1990.
  • Håkan Holmström i Skultuna den 2 november 1997.
  • Mordet vid Åbrinken” i Västerås den 6 juni 2000.
  • ”Fallet Zeke” på okänd plats den 4 juli 2001.
  • Esko Rantanen i Köping den 13 oktober 2002.
  • ”HA-medlem i Runhällen” i Heby kommun den 6 augusti 2003.2
  • Martin Adler i Mogadishu, Somalia, den 23 juni 2006.
  • Ramoné Latonummi i Hallstahammar den 26 augusti 2008.
  • Mordet på Blomstergatan” i Västerås den 23 december 2009.
  • Örtagårdsmordet” i Västerås den 27 juli 2013.
  • ”Skottlossning mot polismans villa” i Västerås den 28 oktober 2017.3

Undertecknad har sedan tidigare tittat närmare på samtliga kalla fall i Västerås som polisen hade på sin lista 2020. Tanken är att jag senare ska gå vidare med resten av Västmanland samtidigt som det också visar sig att fler fall har tillkommit i Västerås.

Fallet Zeke räknades tidigare inte som ett kallt fall eftersom personen anmäldes försvunnen och aldrig hittades. Nu rubriceras det som mord.4

Mordet på journalisten Martin Adler räknas också till Västmanland på grund av en formalitet. Han dog i Mogadishu, Somalia, men var vid sin död folkbokförd i Västerås.5

Skottlossningen mot en polismans villa i Västerås 2017 innebar inget dödligt våld och rubriceras som försök till mord. Det utreds dock av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.6

Undertecknad kommer givetvis att återkomma med mer information om dessa fall.

1. ”Kalla fall – om polisens uppklaring av dödligt våld”. Rikspolisstyrelsen, 2012.

2. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

Uppgiften om datum gällande ”HA-medlem i Runhällen” är tagen från Sannemalm, Ann-Sofie. (2003, augusti 8). Hells Angels-medlem hittad död. Vestmanlands Läns Tidning.

3. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

4. Ahnlund, Susanna. ”Polisens kalla fall: Därför fattas två av Västmanlands mest uppmärksa…”. Sveriges Television, 23 oktober 2019. http://archive.vn/stTfj.

Eriksson, Mikael. (2021, november 4). Telefonintervju [Personlig kommunikation].

5. Uppgift från databasen Sveriges Dödbok 1960–2017.

6. Eriksson, Mikael. (2021, november 4). Telefonintervju [Personlig kommunikation].

Trekant med Håkan och Therese

En rättssociologisk teori påvisar åtskillnaden mellan konfliktlösning i par och konfliktlösning i trekant. Förlikning är en typ av konfliktlösning i par. Förlikning betyder att konfliktens parter på egen hand ska göra ett försök att enas. Enligt paret Hydén är en fördel med förlikning är att den är ”konsensusorienterad” (Hydén & Hydén, 2019, s. 29). Båda parter i konflikten behöver ge efter och eftersträva en utväg. Detta gör att parternas dialog har som syfte att deras motstridiga positioner ska närma sig varandra. Ju mindre avstånd desto bättre är chansen att nå en lösning. Sannolikt existerar särskilda gränser som parterna måste ta sig förbi. Då det är gjort är den återstående konflikten så ringa att en uppgörelse kan genomföras (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medling anses vara ett annat sätt att lösa konflikter i par. Detta trots att medling görs med hjälp av en medlare, en tredje person. Både för civilmål och brottmål kan medling användas (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

När det medlas i civilmål förhandlas det för hitta en lösning i en konflikt inom exempelvis arbetslivet eller äktenskapet där de inblandade inte själva hittar en lösning. Det är vanligt att medling leds av någon sorts förhandlingsledare som inte får tillhöra en part i konflikten. Medlaren blir oftast kontaktad av en part. Sedan tar medlaren kontakt med den andra parten. Vill båda parterna vara med återstår att enas om tidpunkt samt mötesplats. Vid själva medlingen ska varje part berätta hur vederbörande ser på läget. Den som är medlare ska göra så att parterna begriper varandras synsätt. Detta behöver inte innebära att de håller med varandra (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Inriktningen är vad som kommer att hända, vilka åtgärder båda parter kan vidta för att reda ut dispyten. Båda parter bemödar sig att hitta olika utvägar och gemensamt enas de om vilken utväg de upplever som den riktiga. Av stor vikt är att avskilja ämnet från individen samt avskilja vilja från nödvändighet. Det är rekommenderat att ett gemensamt beslut sedan skrivs ner. Det kan räcka som hantering av dispyten, fast det kan vara användbart att enas om en extra sammankomst för en lägesrapport (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medlarens premiss är att parterna i konflikten på egen hand skall och har möjlighet att hitta en lösning på konflikten. Konfliktens parter vet mest om konflikten. Om konfliktens parter på egen hand utarbetar en konfliktlösning upplever de sig mer ansvariga för att lösningen ska funka och det är mer sannolikt att de gör det de ska. Det betyder även att det är av vikt att medverkandet i denna medling är av fri vilja och kan upphöra vid valfri tidpunkt (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Medlingen sker frivilligt också i brottmål. När medlingen sker i samband med brott möts gärningspersonen och brottsoffret. Detta möte görs i sällskap av en medlare som inte ska vara partisk. Vid mötet görs en genomgång av brottet och dess konsekvenser. Medlingen i samband med brott ger tillfälle för en gärningsperson att göra gott och för ett brottsoffer att arbeta med det ofördelaktiga intrycket. Brotten ”som medling gäller” (Hydén & Hydén, 2019, s. 30) ska vara polisanmälda. Vidare måste aktuell gärningsman erkänt sig vara skyldig eller delaktig i brottet. Medlingen sker med full frivillighet för bägge parterna samt inriktar sig på yngre brottslingar (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Kommuner har erbjudanden om att medla. Om gärningspersonen är yngre än 21 år är kommunerna skyldiga att medla, vilket är reglerat i lag. För att veta mer om hur en enskild kommun arbetar med medlingen rekommenderas kontakt med just den kommunen. Tillsynsmyndighet för medling är Inspektionen för vård och omsorg, IVO (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

En annan variant av konflikthantering är domstolsmodellen. Då befinner sig domstolen emellan konfliktens parter. Domstolens roll blir att frammana bägge parters synvinklar. Detta gör att varje part får skäl att visa upp samtligt som möjligen är talande till dess egen fördel. Resonemanget gör därför att motståndet mellan konfliktens parter ökar. Domstolsmodellen är därför inriktad på konflikt med tanken att ett fall blir mest åskådliggjort om bägge parter har möjlighet att fritt framställa sin bevisning. Så när en konflikt hamnat i domstol finns ingen återvändo gällande konfliktlösning (Hydén & Hydén, 2019, s. 31).

Nackdelen med domstolsmodellen är att en konflikt inte nödvändigtvis löses. Mycket tyder i stället på motsatsen. Det kan fortfarande finnas en konflikt som kanske fördjupas av rättsprocessen. Detta är en av de viktigaste anledningarna till att parter som vill ha varaktiga relationer inte möter varandra i domstol. När konflikten hamnar i domstol avbryts sannolikt relationen. För att en part ska ta saken till domstol krävs det att vederbörande har tilltro till domstolen. Även tidsåtgången påverkar i sammanhanget. Utdragna rättsprocesser kan avskräcka från att ta saken till domstol (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

I situationer rörande straffrätt är det annorlunda. Då handlar det inte främst om att lösa en konflikt, trots att brottsoffret kan kräva skadestånd och någon sorts ersättning. Den straffrättsliga processen gäller snarare att avgöra vem som är ansvarig samt vad påföljden för gärningspersonen ska bli (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Paret Hydén gör åtskillnad på rättens ”handlingsdirigerande eller styrande funktion å ena sidan och dess konfliktlösande funktion å andra sidan” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). När rätten fungerar handlingsdirigerande är normen viktigare än rättsregeln. När rätten fungerar konfliktlösande är rättsregeln viktigare än normen (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Åtskillnaden på dessa två olika funktioner förklarar, enligt paret Hydén, ”paradoxen att rätten kan vara både komplexitetsreducerande och komplexitetsskapande” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). Rättens skiftande roller glöms inte sällan bort. Generellt existerar en benägenhet att behandla allt som har med det rättsliga att göra på samma sätt. Detta kan resultera i skeva slutledningar (Hydén & Hydén, 2019, s. 32–33).

Paret Hydén anser att rätten är reducerande i relationen till komplexiteten i mellanmänskliga skeenden. Då rätten översätter det mellanmänskliga problemet till rättsligt fackspråk blir det alltid en rationalisering jämfört med de uttolkningar av situationen som skulle kunna tänkas göras. Samma situation kan skildras på skilda sätt. Det är bara ett särskilt urval av en rörig realitet som används när ett problem prövas rättsligt. På så sätt är rätten komplexitetsreducerande. Fast så är det dock endast sett utifrån det mellanmänskliga perspektivet. Då rätten har övertagit och omdefinierat ett problem möjliggörs överraskande tillfällen att bearbeta problemet. Den mellanmänskliga komplexiteten byts alltså ut av en komplexitet gällande det rättsliga (Hydén & Hydén, 2019, s. 33).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.