Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall gruppen i polisregion Mitt.
Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet.
Enligt Ann-Christine Kihl hörde Martin Adler till stadsbilden i Västerås, åtminstone då och då. Hon kunde möta honom på stan där han gick ”tveklös i steget, strikt i kroppsspråket” (s. 4). Han hälsade alltid artigt.
Martin Adler kunde vara hemma några veckor innan han åter försvann på nya reportageresor utomlands. Hans sista reportageresa gick till Mogadishu i Somalia, juni 2006. ”Mitt i folkhavet, under en demonstration sköts han i ryggen och dog” (s. 4).
Martin Adler var medveten om vilka risker han tog. På en reportageresa till Afghanistan i november 2001 kom rånare till journalisternas läger och dödshotade Martin Adler samt mördade TV4-fotografen Ulf Strömberg (s. 4–5).
Den 23 juni 2006 befinner sig Martin Adler på Tribunka Square i Mogadishu. Journalisten Flemming Weiss Andersen hör ett skott. Ljudet är skarpt och öronbedövande. Sedan blir allt tyst. Flemming Weiss Andersen tänker att det är ett vådaskott, vilket är vanligt i Mogadishu där det finns många vapen.
Flemming Weiss Andersen ser hur Martin Adler för vänsterhanden under sin högra armhåla mot ryggen. Han blöder. Flemming Weiss Andersen försöker ta emot sin kollega, men hinner inte. Martin Adler faller framstupa i sanden över sin kamera. Han är skjuten från nära håll. Flemming Weiss Andersen ropar efter hjälp (s. 7).
Människor kommer springande och drar Flemming Weiss Andersen från platsen. Flemming Weiss Andersen stretar först emot och tappar sin sko. Till slut ger han efter. Han ser Martin Adler ligga kvar i sanden, framstupa i sin vita skjorta där blodfläckarna växer.
Inga fler skott avlossas. Martin Adler lyfts upp på flaket till en pickup och körs till sjukhus. Antagligen dör han på vägen dit.
Den danske journalisten Flemming Weiss Andersen får aldrig svar på vem det är som skjutit Martin Adler. Få kommer att leta efter mördaren. Det kommer att sägas att det är för ”svårt och utsiktslöst” (s. 8) och för långt bort för att utredas. Polisarbetet, som kommer att skötas från Martin Adlers hemstad Västerås, blir ”trevande och osäkert” (s. 8). Anmälan om mord görs inte förrän två år efter dödsfallet. Förundersökningen startar mer än ett år efter dödsfallet. Det görs inga förhör av vittnen (s. 8).
Martin Adlers änka Katarina Adler fick hämta Martin Adlers tillhörigheter på utrikesdepartementet. Utöver kamerorna och hans blodiga vigselring fick hon ett paket med filmrullar, inspelad film och anteckningsböcker (s. 9).
Anteckningarna är svårlästa, skrivna snabbt. Martin Adler skriver på engelska, som är ett av hans två modersmål. Det är bland annat intervjuer med människor han träffat i Mogadishu. Han frågar vad de tycker om ICU, den nya islamistiska regimen i landet. Alla personnamn skriver han med tydliga versaler.
Martin Adler har också skrivit ner namnet på de mest eftersökta terroristerna på USA:s terrorlista och bombdåd dessa utfört. Dessa mäns ”sannolika närvaro i Mogadishu den här sommaren, kan ha varit orsaken till Martins död” (s. 10).
Anteckningarna innehåller även privata noteringar om pågående fotbolls-VM och om hans värkande rygg (s. 10).
Martin Adler begravdes på Hovdestalunds kyrkogård i Västerås. Begravningsgudstjänsten hölls i Rytterne kyrka och gästades av medier, statsråd och utländska gäster (s. 13).
Martin Adler växte upp i Västerås med en engelsk mor och en svensk far. Familjen talade engelska i hemmet, svenska fick barnen lära sig i skolan och av kamraterna (s. 14).
Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.
Lämna ett svar