Alla kalla fall i Västmanland

De här fallen i Västmanland har polisens kalla fall-grupp på sin lista.

Kalla fall kan definieras som ”ouppklarade och icke preskriberade våldsbrott med dödlig utgång”.1 Den 1 oktober 2021 tog Mikael Eriksson över ansvaret för kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.

Kalla fall-gruppen har nu lämnat ut en lista över vilka fall i Västmanland som gruppen handlägger. Dessa är följande.

  • Brevbombsmordet” på Efat Ghazi i Västerås den 6 september 1990.
  • Håkan Holmström i Skultuna den 2 november 1997.
  • Mordet vid Åbrinken” i Västerås den 6 juni 2000.
  • ”Fallet Zeke” på okänd plats den 4 juli 2001.
  • Esko Rantanen i Köping den 13 oktober 2002.
  • ”HA-medlem i Runhällen” i Heby kommun den 6 augusti 2003.2
  • Martin Adler i Mogadishu, Somalia, den 23 juni 2006.
  • Ramoné Latonummi i Hallstahammar den 26 augusti 2008.
  • Mordet på Blomstergatan” i Västerås den 23 december 2009.
  • Örtagårdsmordet” i Västerås den 27 juli 2013.
  • ”Skottlossning mot polismans villa” i Västerås den 28 oktober 2017.3

Undertecknad har sedan tidigare tittat närmare på samtliga kalla fall i Västerås som polisen hade på sin lista 2020. Tanken är att jag senare ska gå vidare med resten av Västmanland samtidigt som det också visar sig att fler fall har tillkommit i Västerås.

Fallet Zeke räknades tidigare inte som ett kallt fall eftersom personen anmäldes försvunnen och aldrig hittades. Nu rubriceras det som mord.4

Mordet på journalisten Martin Adler räknas också till Västmanland på grund av en formalitet. Han dog i Mogadishu, Somalia, men var vid sin död folkbokförd i Västerås.5

Skottlossningen mot en polismans villa i Västerås 2017 innebar inget dödligt våld och rubriceras som försök till mord. Det utreds dock av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.6

Undertecknad kommer givetvis att återkomma med mer information om dessa fall.

1. ”Kalla fall – om polisens uppklaring av dödligt våld”. Rikspolisstyrelsen, 2012.

2. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

Uppgiften om datum gällande ”HA-medlem i Runhällen” är tagen från Sannemalm, Ann-Sofie. (2003, augusti 8). Hells Angels-medlem hittad död. Vestmanlands Läns Tidning.

3. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

4. Ahnlund, Susanna. ”Polisens kalla fall: Därför fattas två av Västmanlands mest uppmärksa…”. Sveriges Television, 23 oktober 2019. http://archive.vn/stTfj.

Eriksson, Mikael. (2021, november 4). Telefonintervju [Personlig kommunikation].

5. Uppgift från databasen Sveriges Dödbok 1960–2017.

6. Eriksson, Mikael. (2021, november 4). Telefonintervju [Personlig kommunikation].

Trekant med Håkan och Therese

En rättssociologisk teori påvisar åtskillnaden mellan konfliktlösning i par och konfliktlösning i trekant. Förlikning är en typ av konfliktlösning i par. Förlikning betyder att konfliktens parter på egen hand ska göra ett försök att enas. Enligt paret Hydén är en fördel med förlikning är att den är ”konsensusorienterad” (Hydén & Hydén, 2019, s. 29). Båda parter i konflikten behöver ge efter och eftersträva en utväg. Detta gör att parternas dialog har som syfte att deras motstridiga positioner ska närma sig varandra. Ju mindre avstånd desto bättre är chansen att nå en lösning. Sannolikt existerar särskilda gränser som parterna måste ta sig förbi. Då det är gjort är den återstående konflikten så ringa att en uppgörelse kan genomföras (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medling anses vara ett annat sätt att lösa konflikter i par. Detta trots att medling görs med hjälp av en medlare, en tredje person. Både för civilmål och brottmål kan medling användas (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

När det medlas i civilmål förhandlas det för hitta en lösning i en konflikt inom exempelvis arbetslivet eller äktenskapet där de inblandade inte själva hittar en lösning. Det är vanligt att medling leds av någon sorts förhandlingsledare som inte får tillhöra en part i konflikten. Medlaren blir oftast kontaktad av en part. Sedan tar medlaren kontakt med den andra parten. Vill båda parterna vara med återstår att enas om tidpunkt samt mötesplats. Vid själva medlingen ska varje part berätta hur vederbörande ser på läget. Den som är medlare ska göra så att parterna begriper varandras synsätt. Detta behöver inte innebära att de håller med varandra (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Inriktningen är vad som kommer att hända, vilka åtgärder båda parter kan vidta för att reda ut dispyten. Båda parter bemödar sig att hitta olika utvägar och gemensamt enas de om vilken utväg de upplever som den riktiga. Av stor vikt är att avskilja ämnet från individen samt avskilja vilja från nödvändighet. Det är rekommenderat att ett gemensamt beslut sedan skrivs ner. Det kan räcka som hantering av dispyten, fast det kan vara användbart att enas om en extra sammankomst för en lägesrapport (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medlarens premiss är att parterna i konflikten på egen hand skall och har möjlighet att hitta en lösning på konflikten. Konfliktens parter vet mest om konflikten. Om konfliktens parter på egen hand utarbetar en konfliktlösning upplever de sig mer ansvariga för att lösningen ska funka och det är mer sannolikt att de gör det de ska. Det betyder även att det är av vikt att medverkandet i denna medling är av fri vilja och kan upphöra vid valfri tidpunkt (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Medlingen sker frivilligt också i brottmål. När medlingen sker i samband med brott möts gärningspersonen och brottsoffret. Detta möte görs i sällskap av en medlare som inte ska vara partisk. Vid mötet görs en genomgång av brottet och dess konsekvenser. Medlingen i samband med brott ger tillfälle för en gärningsperson att göra gott och för ett brottsoffer att arbeta med det ofördelaktiga intrycket. Brotten ”som medling gäller” (Hydén & Hydén, 2019, s. 30) ska vara polisanmälda. Vidare måste aktuell gärningsman erkänt sig vara skyldig eller delaktig i brottet. Medlingen sker med full frivillighet för bägge parterna samt inriktar sig på yngre brottslingar (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Kommuner har erbjudanden om att medla. Om gärningspersonen är yngre än 21 år är kommunerna skyldiga att medla, vilket är reglerat i lag. För att veta mer om hur en enskild kommun arbetar med medlingen rekommenderas kontakt med just den kommunen. Tillsynsmyndighet för medling är Inspektionen för vård och omsorg, IVO (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

En annan variant av konflikthantering är domstolsmodellen. Då befinner sig domstolen emellan konfliktens parter. Domstolens roll blir att frammana bägge parters synvinklar. Detta gör att varje part får skäl att visa upp samtligt som möjligen är talande till dess egen fördel. Resonemanget gör därför att motståndet mellan konfliktens parter ökar. Domstolsmodellen är därför inriktad på konflikt med tanken att ett fall blir mest åskådliggjort om bägge parter har möjlighet att fritt framställa sin bevisning. Så när en konflikt hamnat i domstol finns ingen återvändo gällande konfliktlösning (Hydén & Hydén, 2019, s. 31).

Nackdelen med domstolsmodellen är att en konflikt inte nödvändigtvis löses. Mycket tyder i stället på motsatsen. Det kan fortfarande finnas en konflikt som kanske fördjupas av rättsprocessen. Detta är en av de viktigaste anledningarna till att parter som vill ha varaktiga relationer inte möter varandra i domstol. När konflikten hamnar i domstol avbryts sannolikt relationen. För att en part ska ta saken till domstol krävs det att vederbörande har tilltro till domstolen. Även tidsåtgången påverkar i sammanhanget. Utdragna rättsprocesser kan avskräcka från att ta saken till domstol (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

I situationer rörande straffrätt är det annorlunda. Då handlar det inte främst om att lösa en konflikt, trots att brottsoffret kan kräva skadestånd och någon sorts ersättning. Den straffrättsliga processen gäller snarare att avgöra vem som är ansvarig samt vad påföljden för gärningspersonen ska bli (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Paret Hydén gör åtskillnad på rättens ”handlingsdirigerande eller styrande funktion å ena sidan och dess konfliktlösande funktion å andra sidan” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). När rätten fungerar handlingsdirigerande är normen viktigare än rättsregeln. När rätten fungerar konfliktlösande är rättsregeln viktigare än normen (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Åtskillnaden på dessa två olika funktioner förklarar, enligt paret Hydén, ”paradoxen att rätten kan vara både komplexitetsreducerande och komplexitetsskapande” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). Rättens skiftande roller glöms inte sällan bort. Generellt existerar en benägenhet att behandla allt som har med det rättsliga att göra på samma sätt. Detta kan resultera i skeva slutledningar (Hydén & Hydén, 2019, s. 32–33).

Paret Hydén anser att rätten är reducerande i relationen till komplexiteten i mellanmänskliga skeenden. Då rätten översätter det mellanmänskliga problemet till rättsligt fackspråk blir det alltid en rationalisering jämfört med de uttolkningar av situationen som skulle kunna tänkas göras. Samma situation kan skildras på skilda sätt. Det är bara ett särskilt urval av en rörig realitet som används när ett problem prövas rättsligt. På så sätt är rätten komplexitetsreducerande. Fast så är det dock endast sett utifrån det mellanmänskliga perspektivet. Då rätten har övertagit och omdefinierat ett problem möjliggörs överraskande tillfällen att bearbeta problemet. Den mellanmänskliga komplexiteten byts alltså ut av en komplexitet gällande det rättsliga (Hydén & Hydén, 2019, s. 33).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.

Det osvenska knarket

Sveriges narkotikapolitik har tidigare handlat om att inrikta sig på produktionen och den storskaliga försäljningen. Med tiden har den ändrats så att inriktningen handlar om ringa brottslighet och konsumtionen. Polismyndigheten har lagt mer kraft på att bekämpa narkotikan. De lagförda brotten har blivit många fler. Narkotikadomar har varit en bidragande orsak till ökad beläggning i fängelserna (Tham, 2018, s. 106).

I Sverige har det ideologiska motståndet varit stort till skademinimering. Ändå har det startats program för sprututbyte, substitutionsbehandlingar och liknande. Politikerna är ändå överens om att samhället ska sträva efter att bli narkotikafritt. Narkotikaproblemen beskrivs som stora i samhället på samma gång som den svenska narkotikapolitiken beskrivs som lyckad. Från senare delen av 1960-talet till millennieskiftet dominerade narkotikabrott den offentliga diskussionen (Tham, 2018, s. 107).

Därefter har narkotika inte varit lika stort i samhällsdiskussionen. Frågan saknades i valrörelsen 2006 och valrörelsen 2010. Endast undantagsvis togs frågan upp i valrörelsen 2014. En hård syn på narkotikarelaterade brott har emellertid kvarstått. Andra västländer har sedan 2010 liberaliserat sin narkotikapolitik. Framtiden för Sveriges narkotikapolitik är därför oklar (Tham, 2018, s. 107–108).

År 1965 fanns det knappt en narkotikafråga. Därefter har frågan växt och straffen har höjts. Samhällets kostnader för att kontrollera narkotikan har ökat. Enligt Henrik Tham vore utvecklingen logisk och förståelig om vinsterna varit högre än kostnaderna. Om så är fallet granskas med en kontroll av huruvida narkotikarelaterade skador har blivit färre, alternativt huruvida läget är fördelaktigare jämfört med andra stater (Tham, 2018, s. 108).

Motiveringen till den svenska linjen i narkotikapolitiken bygger på två saker. Först handlar det om att det gjorts försök att driva narkotikaliberal politik och att det misslyckades. Under 1960-talet gjordes ett försök ”att skriva ut narkotika till brukarna efter vad de ville ha” (Tham, 2018, s. 108). Följden av detta försök ansågs vara mycket dåligt och användes senare för att argumentera mot alla försök till liberaliseringar. När försöket sedan utvärderades visade det sig att effekterna inte alls var dåliga. Antalet dödsfall, bruket av narkotika samt kriminaliteten hos de berörda patienterna var praktiskt taget oförändrat. Det fanns heller inga bevis för att detta försök lett ett ökat missbruk av narkotika hos andra människor (Tham, 2018, s. 108).

Argument nummer två för Sveriges linje i narkotikapolitiken finns i att linjen har fått till följd att inte så många unga personer testat knark, alternativt knarkar med jämna mellanrum, jämfört med andra stater i Europa. Påståendet har gått att bekräfta (Tham, 2018, s. 108).

Henrik Tham tvivlar dock på vilken vikt som ska läggas på ganska temporärt cannabisbruk i en bedömning av politisk effekt. Skadorna är i det fallet väldigt små. När det gäller det tunga eller problematiska narkotikabruket finns Sverige på genomsnittet i Europa. Men när det gäller dödsfall i samband med narkotika befinner sig Sverige på en hög nivå och har nästan 600 dödsfall om året. Dödligheten har ökat från tidigt 1970-tal och ökar mycket i en europeisk jämförelse (Tham, 2018, s. 108–109).

Henrik Tham menar därmed att kostnaderna för Sveriges narkotikapolitik är högre än vinsterna (Tham, 2018, s. 109).

Ett skäl till att Sverige, trots detta, har denna linje i narkotikapolitiken anknyter till landets välfärdsstat. Välfärdsstaten lovar att hjälpa personer som inte kan hjälpa sig själva. Det finns en hög ambition att ta hand om exempelvis människor med missbruksproblem. Den höga ambitionen gällande narkotika har, bortsett från bra effekter, lett till att skadereducering inte har accepterats inom samhällets arbete med narkotika. Måttligt narkotikabruk eller ett godtagande av att vissa förblir droganvändare beskrivs som resignation. Endast fullständig behandling anses acceptabelt (Tham, 2018, s. 110).

Välfärdsstaten kan också ha påverkat samhällets agerande mot narkotika ur en annan aspekt. Eftersom staten ansvarar för alla människors uppehälle finns det, enligt Henrik Tham, ett logiskt samband med att staten tidigt ingriper mot missbruk och, i fall det krävs, genom bestraffning och tvångsmedel (Tham, 2018, s. 110).

Även nykterhetsrörelsen har påverkat narkotikapolitiken. Nykterhetsrörelsen har varit motståndare även till måttligt drickande. Detta synsätt har överförts till synen på narkotika där det inte görs skillnad på ”lätta och tunga droger” (Tham, 2018, s. 110).

En ytterligare anledning till den svenska linjen i narkotikapolitiken handlar om en sorts nationalism. Narkotika har betraktats som något som kommer från utlandet och inte hör hemma i Sverige (Tham, 2018, s. 111).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.

Hippt och hett i kriminalpolitiken

Samhällets omställning behöver skildras på ett generellt plan. Det betyder givetvis att skildraren måste generalisera. När kriminalpolitik beskrivs så som att den gått ur en viss utgångspunkt och i en viss riktning måste det påpekas att det rör sig om förhållandevis små förändringar. Både på 1960-talet och på 2010-talet finns polis, domstolar och fängelser. Mycket är sig likt. Samtidigt har kriminalpolitiken genomgått distinkta omställningar. Några tendenser går att uttyda.

  • Expertis har bytts ut mot politisk styrning.
  • En optimistisk samhällssyn har bytts ut mot en pessimistisk.
  • En negativ syn på fängelsestraff har bytts ut mot en positiv.
  • Straffen har varit ett medel men har blivit ett mål.
  • Kriminalpolitiken har varit defensiv men har blivit offensiv.
  • Kriminaliteten har varit en fråga för Sverige men har blivit en fråga för EU och andra sammanhang över landsgränserna.
  • Kriminaliteten har handlat om enskilda gärningsmän men har blivit en fråga om grupper av brottslingar (Tham, 2018, s. 75).

Det var först efter 1965 som kriminalitet och kriminalvård tydliggjordes som särskilt ämne inom politiken. Innan dess engagerades mest tjänstemän och vetenskapsmän. De politiska partierna skiljde sig inte från varandra när det gällde kriminalpolitik. Antalet brott ökade kraftigt under två decennier efter 1945. Ändå gjordes inga riksdagspolitiska utspel om brottslighet. Men med tiden har politiska ledare fått ett ökat inflytande över hur samhället förhåller sig till brott (Tham, 2018, s. 75).

Samhällets hantering av brottslighet har inte bara förändrats på så sätt att expertis har bytts ut mot politisk styrning. Det har också gradvis blivit ökad osämja mellan politiken och expertisen. Sådant har visserligen förekommit också förut. Ibland råder oenighet inom expertisen. Det blir då politiken som får avgöra ärendet, vilket betraktas som normalt. Men frågan är om politiker måste förhålla sig till fakta. Typfall följer (Tham, 2018, s. 75–76).

Ordförande för riksdagens justitieutskott var 2001 Fredrik Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt uttryckte tvivel om huruvida Brottsförebyggande rådet beskrev utvecklingen av kriminalitet riktigt. Generaldirektören för Brottsförebyggande rådet ville diskutera med Fredrik Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt kommenterade bland annat att han ville göra skillnad på vetenskapen och politiken och att det saknades ”exakta sanningar” (Tham, 2018, s. 76).

Politikerna har också haft konflikter med domarkåren i en form som inte fanns förr. Domarna har från 1990-talet och framåt fått kritik från politiker för att ge för låga straff (Tham, 2018, s. 76–77).

Något som kan vara ett ytterligare exempel på politiseringen är att justitieministrarna under senare år inte har varit jurister. Under åren 1976 till 1982 var alla tre justitieministrar domare. Detta kan ha gjort att politikerna och expertisen då varit mer överens (Tham, 2018, s. 77).

Vissa hävdar dock att expertisens makt i själva verket har tilltagit på senare tid. Det påstås att ledande politiker anser att expertisen är mer lätthanterlig än partiernas gräsrötter. Myndigheter organiseras ofta genom New Public Management som påstås bygga på ”evidensbaserad kunskap” (Tham, 2018, s. 77).

Det har debatterats i vårt land om det är så att expertisens makt ökat på bekostnad av politiken. Utvecklingen ska i så fall bland annat bero på Sveriges medlemskap i EU. Det påstås också att Högsta domstolen driver en egen agenda som går tvärs emot riksdagsbeslut (Tham, 2018, s. 77).

Henrik Tham ifrågasätter inte beskrivningen om ett ökat expertstyre. Han är däremot tveksam till att det även skulle gälla kriminalpolitiken (Tham, 2018, s. 77–78).

Brottsförebyggande rådet består av expertis och framställer mycket material som sedan används som beslutsunderlag av politiker. Enligt Henrik Tham är Brottsförebyggande rådet ”dock tydligt ett serviceorgan till justitiedepartementet” (Tham, 2018, s. 78).

Under de 25 år som följde efter andra världskriget ökade antalet brott som aldrig förr. Ändå fanns en optimistisk syn i dåtidens kriminalpolitik. Expertisen styrde och ansåg att vetenskap skulle kunna lösa problem med brottslighet. Samhällsförändringar och stöd åt de fattiga var tänkt att bryta utvecklingen med ökad brottslighet (Tham, 2018, s. 79).

En optimistisk samhällssyn byttes sedan ut mot en pessimistisk. Detta återspeglas i mediernas rapportering. Året 1955 sågs brottslighet bland unga som ett problem som skulle lösas genom samhällsutveckling. På 1970-talet fanns mycket kritik av hur samhället hanterade brottsligheten. Samtidigt fanns en optimistisk syn på att samhället skulle kunna förändras till det bättre. Under 1990-talet blev samhällssynen tydligt präglad av pessimism. Synen på framtiden var mörk (Tham, 2018, s. 79–80).

Vid millennieskiftet uttryckte många politiska ledare att de var oroliga för hur kriminaliteten förändrades, särskilt vad det gällde dödligt våld (Tham, 2018, s. 80).

Från 1960-talet och framåt har det gjorts ”både en utvidgning och en begränsning av det straffbara området (Tham, 2018, s. 81).

Utvidgning betyder ”kriminaliseringar, inklusive utvidgning av det straffbara området, mer ingripande påföljder, straffskärpningar och utvidgning av processuella tvångsmedel” (Tham, 2018, s. 81).

Begränsning betyder betyder motsatsen, alltså att ”handlingar har avkriminaliserats, straffskalorna reducerats eller tvångsåtgärder på annat sätt minskats” (Tham, 2018, s. 81).

Under perioden 1965 till 2017 gjordes till en början många begränsningar. Begränsningarna blev färre med tiden och från 2006 och framåt gjordes nästan inga begränsningar. Under samma period har antalet utvidgningar ökat (Tham, 2018, s. 83–84).

Denna utveckling kan beskrivas som att kriminalpolitiken har varit defensiv men har blivit offensiv (Tham, 2018, s. 84).

Den nutida politiken för straffrätt är offensiv vilket betyder att straffen är ett verktyg för samhällsförändringar. Det saknas någon riktig spärr för hur mycket straffen kan utvidgas. Rättssäkerheten får en mindre betydelse (Tham, 2018, s. 84).

Begränsningarna och utvidgningen av straffrätten har motiverats med ideologiskt eller teoretiskt underlag. Viktigaste teorierna handlar om att straffet ska avskräcka och fostra människor från att begå brott, att avskräcka individen från att begå brott, behandling och inlåsning för att förhindra brott samt straff som självändamål (Tham, 2018, s. 84–85).

Den första och den andra teorin, som kallas ”allmänprevention genom allmän avskräckning och moralbildning” (Tham, 2018, s. 84) samt ”individualprevention genom individuell avskräckning, rehabilitering och inkapacitering” (Tham, 2018, s. 85) är vanligen betecknade ”relativa teorier” (Tham, 2018, s. 85). Den tredje teorin, som kallas ”straffvärde” (Tham, 2018, s. 85) brukar betecknas som en ”absolut teori” (Tham, 2018, s. 85).

Teorier som är relativa vill att straffen ska vara en sorts verktyg i brottsbekämpningen. Teorier som är absoluta har ”straffet som mål i sig, t.ex. genom att skipa rättvisa oavsett eventuella brottspreventiva effekter” (Tham, 2018, s. 85).

Skälet att bestraffa något kan också handla om att göra en markering eller skicka en signal om att något är fel. Lagen har ett symboliskt värde som är viktigare än den effekt som lagen får (Tham, 2018, s. 85).

Inte någon av de tidigare nämnda teorierna innebär nödvändigtvis att straffen ska utvidgas eller begränsas. Viktigt för lagen är att straffet ska avskräcka och fostra människor från att begå brott. Det ska vara svårt att göra fel, vilket samhället ser till genom att hota med bestraffning vilket får brottslighet att ingalunda ses som något bra val. Synsättet innebär emellertid i vissa fall minskad bestraffning. Bestraffning kan innebära en kostnad för samhället och ett onödigt hårt straff innebär en onödig kostnad (Tham, 2018, s. 86).

Också teorier om individualprevention skulle kunna resultera i både begränsningar och utvidgningar i strafflagstiftningen. Ska en individ avskräckas är det möjligt att bestraffningen ska bli hårdare för återfallsförbrytare. Även för individualprevention innebär dock ett onödigt hårt straff en onödig kostnad (Tham, 2018, s. 86).

Behandling anses vanligtvis vara något annat än bestraffning och har bland annat motiverat minskad användning av fängelsestraff. Att spärra in en person under lång och obestämd tid har dock förekommit även med behandling som argument (Tham, 2018, s. 86).

Inkapacitering associeras ofta med längre fängelsestraff. Men om kriminalpolitiken har som utgångspunkt att endast personer som är farliga måste vara inspärrade innebär det att majoriteten kan släppas fria (Tham, 2018, s. 86).

Även teorier om straffvärde är möjliga att använda i både begränsningar och utvidgningar av strafflagstiftningen. En särskild typ av brott är möjligen i dagsläget viktigare att bestraffa samtidigt som ett hårt straff för ett annat brott numera betraktas som orimligt (Tham, 2018, s. 86).

Straff med symboliskt värde kan givetvis motivera högre straff som en markering att frågan är viktig. Emellertid kan också ett sänkt straff vara en markering om att ett land är modernt och humant (Tham, 2018, s. 86).

Vilken påverkan teorier eller argument har på begränsningar och utvidgningar i strafflagstiftningen är därmed något som måste avgöras genom datainsamling. Genom undersökning av de argument som funnits i propositioner från och med det sena 1960-talet går det att se att teorier om allmänprevention är i majoritet. Denna teori används i princip bara i samband med utvidgningar i strafflagstiftningen. Utvecklingar av argumentationen saknas normalt i dessa propositioner. Argumenten är endast att en utvidgning väntas minska brottsligheten (Tham, 2018, s. 86–87).

Möjligen skulle även tankar om inlåsning för att förhindra brott samt individualprevention kunna vara en del av argumenten. Individualpreventionens effekt kan vara svår att skilja från allmänpreventionen (Tham, 2018, s. 87).

Individualprevention har dock på 1970-talet brukats som argument för minskad användning av fängelsestraff. Om återfallsförbrytare anses vara en särskild sorts personer med sociala och ekonomiska handikapp har straffet ingen påverkan för att avskräcka dessa personer (Tham, 2018, s. 87).

Argument om behandling är nästan alltid sammankopplade till minskad användning av fängelse. Att frihetsberöva en person anses vanligen vara negativt för behandlingen. Ett fåtal exempel finns när argument om behandling har använts för utvidgningar i strafflagstiftningen. Det handlar då om narkotikabrott och personer anses behöva frihetsberövas för att kunna behandlas (Tham, 2018, s. 87–88).

Resonemang om straffvärde finns på sätt och vis vid några fall av begränsningar i strafflagstiftningen. Det har bland annat rört politiska demonstrationer, pornografi och abort. Samtliga av dessa begränsningar gjordes under socialdemokratisk regering mellan 1965 och 1976. Senare har straffvärdesargument vanligen använts för utvidgningar i strafflagstiftningen (Tham, 2018, s. 88).

Skärpta straff har införts utan argument om minskad brottslighet. Skärpta straff har i vissa fall ansetts vara ett självändamål för att visa att brotten är allvarliga. Det har har också införts för att domstolar ska kunna anpassa straffen mer efter situationen. Om det maximala straffet är högre kan domstolen i högre grad göra skillnad på brottsliga gärningar som är mer eller mindre allvarliga (Tham, 2018, s. 89).

Gällande lagar med symbolvärde har detta argument nästan alltid brukats för utvidgningar i strafflagstiftningen. Det handlar om att samhället ska ta avstånd från exempelvis knark, rasism eller prostitution (Tham, 2018, s. 89).

Individualprevention, närmare bestämt argument om behandling, har varit vanligast när begränsningar i strafflagstiftningen har gjorts. Dessa har blivit mindre vanliga med tiden. Annan teori har använts för utvidgningar i strafflagstiftningen. Straffet som mål i sig har blivit har med tiden blivit ett vanligare argument för utvidgningar i strafflagstiftningen, i synnerhet för våldsbrott och brott gällande narkotika (Tham, 2018, s. 90).

Brottsförebyggande arbete har blivit allt mer viktigt inom politiken som rör brottslighet. Brottsförebyggande rådet har varit en del av det. Brottsförebyggande handlar om att insatser är önskvärda före ett brott har begåtts. Det kan till exempel handla om insatser i barnfamiljer som har det svårt (Tham, 2018, s. 90–91).

Brottsförebyggande arbete handlar vanligen inte om att straffa brottslingar. Däremot kan själva tankemodellen om brottsförebyggande återspeglas i utvecklingen av strafflagstiftningen. Bestraffning görs normalt för att ”gärningen medför en skada eller en fara för skada” (Tham, 2018, s. 91). En trend i den nutida lagstiftningen gäller att fara anses viktigare. De senaste 50 åren har narkotikarelaterade brott varit en viktig politisk fråga. Detta betraktas som lagstiftning om fara (Tham, 2018, s. 91).

Något som hör ihop med brottsförebyggande arbete är ett krav på att olika deltar av samhället ska samverka. Detta krav gäller både offentlig sektor, föreningar och privatpersoner. Det finns också särskild samverkan endast mellan olika myndigheter mot brott (Tham, 2018, s. 91).

Att informera människor om hur de ska skydda sig mot brott görs till exempel i samarbete med Brottsförebyggande rådet. Mellan tidigt 1970-tal och fram till sent 1990-tal hade polisen som uppgift att undervisa i skolor. Därefter har polisen inte haft samma tydliga roll i skolan. Däremot ska skolorna alltjämt undervisa i ”lag och rätt, där skoleleverna ska fostras till ansvarstagande individer” (Tham, 2018, s. 92).

Vad denna samverkan ger i praktiken är dock oklart. Trenden är däremot tydlig. Brottsförebyggande arbete präglar allt större delar av vårt samhälle (Tham, 2018, s. 92).

En utveckling som rör både lagarna och polisens arbete är internationaliseringen. Vårt land behöver numera anpassas till bestämmelser utomlands. Vissa bestämmelser har funnits länge, exempelvis bestämmelser inom FN. Många problem av internationell karaktär uppstod efter Sovjetunionens upplösning. Säkerhetspolitik har fått en större roll i samhället. Flyktingar, terrorism samt kriminella organisationer påverkar lagar och polisens samverkan. Att Sverige gått med i EU har också gjort att kriminalpolitiken anpassats efter EU-gemensamma bestämmelser (Tham, 2018, s. 92–93).

Den politiska debatten är, trots detta, fortfarande mestadels kopplad till läget i Sverige (Tham, 2018, s. 94).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.

Knark, porr och politiker

Året 1965 var det mycket på gång inom kriminalpolitiken. Brottsbalken hade börjat gälla. Polisen hade förstatligats och var tänkt att bli mer verkningsfull. Det fanns planer på flera nya fängelser av en ny typ, bland annat i Kumla, som skulle minska återfall i brott. Sverige hade också fått sin första kriminologiprofessor (Tham, 2018, s. 50).

Mycket kom att förändras. Nästa år startades en organisation med namnet KRUM. Organisationen ville förändra fängelserna till att bli mer människovänliga och att fångarna skulle få fler rättigheter. Tidigare hade politiska partier i Sverige inte haft någon uttalad kriminalpolitisk inriktning. Partierna började framhålla kriminalpolitiken och fokuserade på det negativa med fängelsestraff (Tham, 2018, s. 50).

En stor och tidig seger för KRUM var att de planerade storskaliga fängelserna inte byggdes som planerat. Fängelser av den typen ansågs inte vara människovänliga. KRUM fick stöd av kriminalvårdsanställda, författare och politiker i en kampanj mot fängelsebyggandet. Utöver att fängelsebyggandet inte blev som planerat började fångar på olika fängelser strejka. Majoriteten av alla fängelser fick ”förtroenderåd” för fångar (Tham, 2018, s. 51).

KRUM kan ses som en del av det som senare kallats 68-rörelsen. Rörelsen var kritisk mot hur samhället hanterade avvikande beteenden (Tham, 2018, s. 51).

Utöver KRUM bildades andra föreningar som arbetade med frågor som rörde drog- eller alkoholproblem och psykisk ohälsa. Dessa föreningar lyckades få gehör för sin kritik. Den allmänna debatten under 1970-talet innehöll förslag om sänkta straff, behandlingar som alternativ till straff, samt åtgärder för att förebygga brott (Tham, 2018, s. 51–52).

Vid samma tid blev narkotika ett samhällsproblem på ett nytt sätt i Sverige. Narkotika var inget nytt men bruket kopplades nu ihop med ”kriminella subkulturer” (Tham, 2018, s. 52).

Även narkotika blev ett debattämne i offentligheten, bland annat i tv och tidningar. Narkotikabruk beskrevs som en sjukdom som vem som helst kunde smittas av (Tham, 2018, s. 52).

En annan förening, RFHL, hade bildats 1965. RFHL ville ha en ”mer liberal och icke-alarmistisk” (Tham, 2018, s. 52) narkotikapolitik. En motsatt ståndpunkt hade RNS som ville ha en restriktiv hållning till narkotika och förespråkade rättsliga påföljder samt tvingande vård. RNS samarbetade med polisen och efter hand lyckades organisationen påverka politiken inom området (Tham, 2018, s. 52).

RFHL förespråkade i 1970-talet narkotikadebatt frivilliga åtgärder medan RNS ville ha tvångsmedel. En viktig sakfråga handlade om användning av metadon för att ersätta andra droger (Tham, 2018, s. 52–53).

När fler pratade om kriminalpolitik blev det också viktigt för de politiska partierna. För första gången blev kriminalitet en valfråga i Sverige 1973. Ungefär samma situation uppstod i andra länder (Tham, 2018, s. 53).

Socialdemokraterna, som hade regeringsmakten, tillsatte en kommission för att ta fram förslag som skulle minska brottsligheten och förbättra ordningen. Resultatet blev bland annat fler poliser, skärpta regler om pornografi samt möjlighet för polisen att tillfälligt omhänderta människor (Tham, 2018, s. 53).

Myndigheten Brottsförebyggande rådet bildades 1974. Myndigheten ägnade sig bland annat åt forskning och statistik om brott i ett brottsförebyggande syfte (Tham, 2018, s. 53).

Ekonomisk brottslighet var också en politisk fråga. Enligt Henrik Tham var prioriteringen av ekonomisk brottslighet något som hörde till vänstern och Socialdemokraterna (Tham, 2018, s. 53–54).

Brottsligheten ökade under åren 1965 till 1976. Förslag på lösning var att anställa fler poliser och polisen skulle avlastas genom att slippa hantera exempelvis felparkeringar. Narkotikabrott och trafiksituationen var två ämnen som diskuterades flitigt (Tham, 2018, s. 54).

Trots detta var det flera gärningar som avkriminaliserades dessa år. Skärpta straff fördes dock in gällande narkotika och ekobrott (Tham, 2018, s. 54).

Fångarna i fängelserna föreslogs få utökade rättigheter och möjligheter att kommunicera med omvärlden (Tham, 2018, s. 54).

Justitieminister från 1969 till 1976 var Lennart Geijer. Han menade att ett samhälle som var mer solidariskt på alla områden skulle förebygga kriminalitet. Endast ”de verkligt farliga” (Tham, 2018, s. 55) skulle sitta i fängelse och antalet fångar sjönk också (Tham, 2018, s. 55).

Lennart Geijer (S) kom i konflikt med höga tjänstemän som inte hade samma syn på hur samhället skulle hantera kriminalitet (Tham, 2018, s. 55).

Under åren 1965 till 1976 hände mycket inom kriminalpolitiken. Till slut började politiska motsättningar visa sig, dessa skulle bli mer uppenbara (Tham, 2018, s. 55).

En borgerlig regering bildades 1976. De borgerliga partierna var inte överens om kriminalpolitiken. Detta, och att alla justitieministrar hade varit domare satte sin på politiken gällande kriminalitet. Brottsbekämpning prioriterades framför brottsförebyggande åtgärder (Tham, 2018, s. 56).

De borgerliga justitieministrarna var dock fortfarande kritiska till fängelsestraff och ville minska användningen av fängelser (Tham, 2018, s. 56).

Samhällsekonomin ansågs vara i ett läge som minskade möjligheten dyra satsningar. Antalet brott ansågs vara för många och kosta för mycket (Tham, 2018, s. 56).

Synen på narkotika blev skarpare och ändrade karaktär. Åren innan den borgerliga regeringen hade topparna inom narkotikahandeln varit i fokus och grova narkotikabrott hade fått skarpare påföljder. Lagar och polisens resurser fokuserade nu på narkotikabrukarna (Tham, 2018, s. 56–57).

Det blev möjligt att tvinga fångar, som misstänktes ha använt narkotika, till urinprov (Tham, 2018, s. 57).

Porr hade blivit lagligt 1970. Det blev under tidigt 1980-tal olagligt att ”anordna offentlig pornografisk föreställning” (Tham, 2018, s. 57). Det gjordes också andra ändringar av lagar som hade att göra med brott som riktade sig mot kvinnor (Tham, 2018, s. 57).

Straffen mildrades på så sätt att fängelsestraff skulle användas mindre. Dessa ambitioner till trots ökade andelen upptagna platser i fängelserna. Den ökade beläggningen handlade mest om människor som dömts för våldsbrott, narkotikabrott och ekobrott, vilket var brott som prioriterats av rättsväsendet. Det rörde sig om brottslingar i något högre åldrar som oftare blev återfallsförbrytare (Tham, 2018, s. 57).

Under åren 1976 till 1982 riktades kritik mot inriktningen på behandling av brottslingar inom kriminalpolitiken. Inriktningen ansågs vara verkningslös och orättvis (Tham, 2018, s. 58).

En ny socialdemokratisk regering tillträdde 1982. Hela samhällets betydelse för brottsförebyggande arbete återkom i politiken. Narkotika- och trafikbrott sågs som de viktigaste problemområdena i kriminalpolitiken. En skillnad jämfört med tidigare S-regeringar var att kvinnomisshandel, sexbrott och brottslighetens offer betonades. Allmänhetens oro över kriminaliteten fick också stort utrymme (Tham, 2018, s. 59).

S-regeringen lät också utreda den ekonomiska brottsligheten i landet. Utredningen fick kritik för att överdriva ekobrottens omfattning (Tham, 2018, s. 59).

En annan kritik handlade om att synen på ekobrott var partipolitiskt färgad. Vänstern ville ha hårdare kontroller av företag medan de högern ville ha hårdare kontroll av arbetarna och friare tyglar för företag. Därefter minskade det politiska intresset för ekobrott (Tham, 2018, s. 60).

Synen på straff ändrades på så sätt att behandlingsprincipen byttes ut mot en princip om straff. ”Brottets svårhetsgrad och inte gärningspersonens vårdbehov skulle vara avgörande för samhällets reaktion” (Tham, 2018, s. 61).

Lagstiftningen förändrades så att det blev större möjligheter att utdöma hårdare straff för återfallsförbrytare (Tham, 2018, s. 61).

Risken för narkotikabrott avgjorde om en dömd person skulle placeras på ”öppen eller sluten anstalt” (Tham, 2018, s. 61–62). Narkotikakonsumtion blev olagligt 1988 (Tham, 2018, s. 62).

Ambitionen att ha färre personer i fängelse kvarstod. Antalet fångar slutade öka efter att modellen med villkorlig frigivning efter halva fängelsestraffet, för vissa fångar, började gälla 1983. Det tillkom även alternativ till fängelse så som samhällstjänst (Tham, 2018, s. 62).

Promillegränsen för rattfylleri sänktes. En lagändring gjorde dock att färre personer dömdes till fängelse för brottet (Tham, 2018, s. 62).

Efter 1985 blev fler dömda till livstids fängelse trots att antalet mord inte ökade i proportion till detta. Därefter blev regeringarna också mindre benägna att omvandla fängelse på livstid till fängelse på bestämd tid. Något som också ökade mängden fångar på livstid var att morddömda mer sällan dömdes till ”sluten psykiatrisk vård” (Tham, 2018, s. 62).

Under perioden 1965 till 2017 var valet till riksdagen 1991 det val som präglades mest av kriminalpolitiken. Borgerligheten hade som krav att frigivning efter halva fängelsestraffet inte skulle förekomma. Borgerliga partierna krävde också att narkotikabruk skulle kunna bestraffas med fängelse. Kritik kom från Moderaterna som ansåg att permissionerna var för generösa och fängelsestraffen inte tillräckligt långa. Slagord som anspelade på detta präglade Moderaternas valaffischer (Tham, 2018, s. 62–63).

Vid riksdagsvalet 1991 valdes också det nya partiet Ny demokrati in. Detta parti ville minska flyktinginvandringen och brottsligheten. Partiet gjorde en koppling mellan invandring och kriminalitet. Ny demokrati lyckades inte få någon riksdagsplats i nästa riksdagsval (Tham, 2018, s. 63).

Det socialdemokratiska partiet hamnade i valet 1991 i försvarsställning vad det gäller kriminalpolitiken. Socialdemokraterna hade ingen plan. Därför hade Socialdemokraterna ambitionen att avstå från att debattera kriminalpolitik med de andra partierna. Partiprogrammet som Socialdemokraterna antagit inför valet saknade rättsliga frågor. Justitieministern Anna-Greta Leijon (S) hade några år tidigare meddelat att det, ur hennes synvinkel, saknades kriminalpolitiska skillnader på det egna partiet och de borgerliga (Tham, 2018, s. 63).

Efter valet 1991 tillträdde en regering bestående av fyra borgerliga partier. Den nya justitieministern blev Gun Hellsvik. Den kriminalpolitiska retoriken blev skarpare med utspel om bland annat hårdare straff. Det fanns en hotbild om att brottslighet från de gamla öststaterna skulle komma till Sverige (Tham, 2018, s. 63).

Fyrpartiregeringen kritiserade hur Socialdemokraterna tidigare hade agerat kriminalpolitiskt. De borgerliga menade att Socialdemokraterna fokuserat för mycket på brottslingarna och för lite på brottsoffren. De borgerliga meddelade dock att det skulle ta lång tid att komma till rätta med de fel som Socialdemokraterna ansågs ha begått (Tham, 2018, s. 63).

Fyrpartiregeringen lät inrätta Brottsoffermyndigheten som skulle arbeta med brottsoffrens frågor. En del av denna myndighet blev Brottsofferfonden som skulle ge ekonomiskt stöd åt verksamhet till gagn för brottsoffer. Denna fond fick sin finansiering genom att personer som dömdes till fängelse fick betala en avgift (Tham, 2018, s. 64).

Den borgerliga regeringen lät utreda fängelsevistelser. Utredningen föreslog att det som tidigare kallats kriminalvård skulle kallas fängelsestraff. Utredningen hade dock kvar den tidigare uppfattningen att ”frihetsstraffet har negativa effekter för den dömdes anpassning i samhället” samt underströk att det var viktigt att fångarna vårdades. Konkreta ändringsförslag gällde bland annat om att hindra narkotikabruk i fängelset (Tham, 2018, s. 64).

Den borgerliga regeringen tog bort möjligheten till frigivning efter halva fängelsestraffet. Den införde också på nytt en regel om att fångar dömda fängelsestraff från en månad och två år inte skulle frigivas förrän två tredjedelar tiden gått (Tham, 2018, s. 64).

Narkotikabruk skulle nu kunna bestraffas med fängelse. Därigenom blev det möjligt för polisen att tvinga misstänkta narkotikabrukare att lämna blodprov eller urinprov (Tham, 2018, s. 64).

Möjligheten att få samhällstjänst i stället för fängelse började gälla i hela landet efter att detta funnits på försök på vissa platser. Försök startade också med ”intensivövervakning med elektronisk kontroll som ersättning för fängelse upp till två månader” Tham, 2018, s. 65).

Ny lagstiftning inom rättspsykiatrin gjorde att sinnessjukdom och liknande begrepp i stället skulle benämnas ”allvarlig psykisk störning” (Tham, 2018, s. 65). Propositionen innehöll en anmärkning om att ändringen kunde medföra att färre personer skulle dömas till ”psykiatrisk tvångsvård” (Tham, 2018, s. 65).

Det blev en socialdemokratisk valseger 1994. Laila Freivalds blev på nytt justitieminister. Thomas Bodström blev hennes efterträdare år 2000. Det socialdemokratiska partiet hade nu delvis omvärderat sin kriminalpolitik. Socialdemokraterna förespråkade nu både brottsförebyggande åtgärder, behandling och ”en sträng syn på individers brott” (Tham, 2018, s. 65–66).

När Sverige blev medlem i EU skulle det påverka juridiken (Tham, 2018, s. 66).

En utredning resulterade i en plan för Socialdemokraternas kriminalpolitik. Detta grundade sig bland annat på kriminologisk teori om tillfällesstruktur. Det vill säga att antalet tillfällen att begå brott ska bli färre. Även näringslivet skulle engageras i arbetet med att minska brottstillfällen (Tham, 2018, s. 66–67).

Det brottsförebyggande arbetet skulle decentraliseras vilket konkret skulle bland annat genom brottsförebyggande råd på kommunnivå (Tham, 2018, s. 67).

Möjligheten till att ha elektronisk övervakning i stället för fängelse skulle nu kunna användas även för sex månaders fängelsestraff (Tham, 2018, s. 67).

Förslag togs fram om nya lagar angående brott riktade mot kvinnor (Tham, 2018, s. 67). Den nya brottet ”grov kvinnofridskränkning” (Tham, 2018, s. 68). innebar att flera ringa brott mot en kvinna i nära relation räknades ihop till ett grovt brott. Om sådana upprepade kränkningar riktades mot andra anhöriga kallades brottet ”grov fridskränkning” (Tham, 2018, s. 68). Ett annat nytt brott i samma proposition var lagen om sexköp (Tham, 2018, s. 68).

Frågeställningen huruvida prostitutionen skulle vara olaglig hade utretts flera gånger. Laila Freivalds (S) påpekade 1997 att det fanns en risk att sexhandeln skulle bli dold och att sexsäljare skulle få det svårare att leta efter stöd. Det feministiska argumentet och signalvärdet vägde dock tyngre än tänkbara nackdelar (Tham, 2018, s. 68). Ytterliggare ett nytt sexbrott lades till i lagboken, ”människohandel för sexuella ändamål” (Tham, 2018, s. 68).

Möjligheten att bli frigiven efter halva fängelsestraffet upphävdes, också för dem som dömts till två år eller mer i fängelse (Tham, 2018, s. 69). Den nya påföljden ”sluten ungdomsvård” sattes in år 1999 och kunde ges till yngre brottslingar i stället för fängelsestraff (Tham, 2018, s. 69).

Antalet anmälda brott var praktiskt taget oförändrat under Socialdemokraternas regeringsinnehav (Tham, 2018, s. 69).

I valrörelsen till valet 2006 oroade sig den borgerliga Alliansen för den ökade brottsligheten. Det krävdes krafttag (Tham, 2018, s. 70).

Den borgerliga Alliansen vann valet och Beatrice Ask (M) blev justitieminister. Kriminalpolitiken innebar en ”stark expansion av straffrätten” (Tham, 2018, s. 70).

Straffet för mord skärptes. Det längsta tidsbestämda straffet för mord höjdes från tio till arton år (Tham, 2018, s. 71).

Skärpningar eller utvidgningar gjordes även av bland annat vålds-, sexual-, och vapen brott. Det infördes också en ny kategorisering där vissa brott inte bara kunde betraktas som grova utan synnerligen grova. Mord upphörde helt att preskriberas (Tham, 2018, s. 71).

Antalet poliser ökade under Alliansen till 20 000, vilket var en ökning på 2 500. Syftet var bland annat att uppklaringen av brott mot personer skulle öka. Så blev det inte (Tham, 2018, s. 71).

Under åren 2006 till 2014 minskade antalet intagna i fängelse och häkte. Vissa fängelser stängde. Antalet dömda fängelsestraff minskade också. Den minskningen borde ha sin förklaring i en successiv minskning av ”antalet som debuterar och därefter fortsätter med brott” (Tham, 2018, s. 71–72).

Socialdemokraterna bildade regering tillsammans med Miljöpartiet efter valet 2014. Regeringspartierna var i minoritet i riksdagen men Alliansens partier gjorde en överenskommelse om att inte rösta emot regeringsbudgeten. När det gällde övriga frågor kunde S och MP inte ta för givet att riksdagen skulle ge sitt stöd (Tham, 2018, s. 72).

Kriminalpolitiken var ingen huvudfråga för Miljöpartiet. Partiet krävde förändringar inom området, men sorterade in dessa under andra rubriker, så som feminism (Tham, 2018, s. 72).

Det socialdemokratiska partiet hade däremot gjort kriminalpolitiska utspel inför valet. S sade sig både vilja ha både brottsbekämpning och brottsförebyggande åtgärder (Tham, 2018, s. 72–73).

Justitieminister blev Morgan Johansson (S). Fram till och med 2016 hände inga stora förändringar i antalet brott. Beläggningen på fängelserna minskade fortfarande (Tham, 2018, s. 73).

Hösten 2015 kom många asylsökande till Sverige. Det blev på nytt debatt om brott bland invandrare. Polisen definierade ett antal områden i landet som ”utsatta” (Tham, 2018, s. 73).

Straffen skärptes för bland annat våldsbrott och sexbrott. En ny kategorisering infördes: ”synnerligen grovt narkotikabrott” (Tham, 2018, s. 73).

Henrik Thams analys sträcker sig fram till augusti 2017 (Tham, 2018, s. 72).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Poddradio om Örtagårdsmordet

Sommaren 2013 hittades en man mördad i Örtagården i Västerås. Nu skildras fallet i podden ”Olösta mord”.

Brottsplats. Örtagården, augusti 2021. Foto: Erik Hjärtberg

Senaste avsnittet av podden ”Olösta mord” med Dan Hörning skildrar Örtagårdsmordet i Västerås 2013.

Olösta mord har tidigare även haft avsnitt om Brevbombsmordet i Västerås 1990, mordet på Håkan Holmström i Skultuna 1997, det som kallades Politikermordet i Västerås 2002, mordet på Blomstergatan 2009 och det som kallades Power Meet-mordet i Västerås 2013.

Uppdaterad 2021-09-10

Statistiken bakom skurkarna

Ökar brottsligheten i Sverige? Kriminologen Henrik Tham beskriver brottsutvecklingen så här.

Lagligen lånad. Henrik Thams bok om kriminalpolitik. Foto: Erik Hjärtberg

När det gäller antalet anmälda brott så har de ökat ordentligt åren 1965 till 2016 men de ökar inte längre i lika hög takt.

Stölder och liknande brott har under dessa år varit den största delen av anmälningarna. Dessa har ökat fram till 1990-talet och därefter minskat i andel.

Den största ökningen är bland annat misshandel och narkotikabrott. Det finns dock andra sätt att mäta brottslighet än anmälningar. Enligt enkätundersökningar och sjukhusens uppgifter om skador orsakade av våld ökar våldsbrotten inte.

När det gäller narkotikabrotten påverkas siffrorna av hur lagstiftningen förändrats och i vilken mån polisen har prioriterat narkotikabrott.

Sedan år 2000 är det bedrägerier som har ökat mest i antal, till största delen bedrägerier på internet. Bortsett från bedrägerier har polisanmälda brott nästan inte ökat efter millennieskiftet.

Andelen brott som klaras upp har minskat under åren 1965 till 2016. Lagföringar innebär brott som lett till dom, åtal, strafföreläggande eller ordningsbot. Under senare år har polisen själv stått för de flesta lagföringarna som varit ordningsböter, varav de flesta rört trafikbrott. De andra lagföringarna har minskat lite.

Andelen unga personer som lagförs för brott har minskat. Något långsammare har också andelen återfallsförbrytare minskat.

Hur stor andel av befolkningen som sitter i fängelse har gått i vågor under åren. Efter 2007 har andelen minskat. Under senare år är det vanliga att fångarna dömts för våldsbrott och narkotikabrott. Förut var det mest stöld som fångarna dömts för. Jämfört med förr är dagens fångar äldre, får sitta längre i fängelse, saknar mer frekvent arbete och anses mer frekvent vara missbrukare, i synnerhet narkotikamissbrukare.

Henrik Tham bygger sina påståenden på data som systematiskt har samlats in. Enligt honom strider hans påståenden mot vad som brukar nämnas när dessa frågor debatteras inför allmänheten. Även om det kan finnas undantag anser han att det finns belägg för följande.

  • Brottsligheten ökar inte längre i lika hög takt.
  • Våldet ökar inte.
  • Brottslingarna blir inte yngre.
  • Att färre brott klaras upp leder inte till ökad brottslighet.
  • Det blir inte vanligare att samma person upprepade gånger begår brott.
  • Brottsligheten minskar eller ökar inte beroende på sannolikheten för fängelsestraff.
  • Människors oro för brott har minskat.

Källa: Tham, Henrik. ”Brotts- och reaktionsutvecklingen”. I Kriminalpolitik : brott och straff i Sverige sedan 1965, 27–49, 2018.

Mordet på Ramoné Latonummi

Ramoné Latonummi hittades död i Hallstahammar den 26 augusti 2008. Det är ett av de olösta mord som finns i Västmanland.

Ramoné Latonummi hittades död i sin lägenhet på Trädgårdsgatan i Hallstahammar vid 19.30-tiden tisdagen den 26 augusti 2008. Redan vid första anblicken stod det klart att hon hade knivmördats. Dådet verkade vara utfört med aggression, hat.1 Hon hade utsatts för kraftigt övervåld. Den outhärdliga stanken tydde på att hon hade legat död i flera dagar utan att någon hade märkt det.2

Den 18 augusti gjordes den sista säkra iakttagelsen av kvinnan. Rättsläkaren trodde att hon kan ha legat död i en vecka i lägenheten.3 

Ramoné Latonummi hade levt ett hårt liv i flera decennier. Hon hamnade snett i ungdomen och började röka hasch och umgås med fel sorts personer. Det slutade med att hon missbrukade, prostituerade sig, levde ett hårt liv, födde en son men fick sonen omhändertagen och placerad i fosterhem.

Saker ordnade sig dock till det bättre. Hon flyttade till Hallstahammar från Stockholm, fick en egen lägenhet genom socialens. Hon levde på sin förtidspension och bidrag. Hon ordnade sin tillvaro, hon gick på loppis och handlade saker och beskrevs som pedant och förtjust i prylar.

Men hon sålde också den medicin hon fick mot sina psykiska besvär, lugnande och smärtstillande medel och Subutex. Subutex används för att avvänja narkomaner men kan i sig vara vanebildande. Hon sålde medicinen till andra narkomaner och drygade på så vis ut sin magra inkomst.4

I augusti 2008 såg Ramoné början på en ny start. Hon skulle äntligen få träffa sin son igen, som nu blivit myndig. Så blev det inte. Sonen fick ställa in återföreningen med sin mor eftersom han inte hade råd med resan.5

Ramoné Latonummi betalade sina räkningar punktligt. Den 19 augusti 2008 fick hon sin pension. Men hon rörde aldrig pengarna.

Den 26 augusti var en bekant hemma hos henne. Mannen var där för att handla narkotikaklassade medel av henne, något han gjort tidigare.

Han fann hennes sedan flera dagar döda kropp. Hon hade blivit mördad med kniv, kroppen var utsatt för kraftigt övervåld som vida översteg vad som krävs för att mörda någon. Hon hade inga avvärjningsskador, vilket tyder på att angreppet gått så fort att hon inte hann försvara sig.6

Polisen spärrade av lägenheten och omgivningarna undersöktes. En bit därifrån, i en brunn, låg Ramoné Latonummis nycklar slängda.

Polisutredningen visade att Ramoné Latonummis mobiltelefon och cykel saknades.7 Mobiltelefonen var av modellen Nokia 2610. Cykeln var en plommonfärgad Monark damcykel med cykelkorg. Den stod uppställd utanför kvinnans port. Hon hade nyligen köpt cykeln och eftersom hon var aktsam om sina ägodelar är det inte troligt att hon lånat ut den till någon eller sålt den.8

Så vem var det då hon släppte innanför sin dörr på tredje våningen i flerfamiljshuset? En svartsjuk älskare? Eller någon som ville åt den narkotikaklassade medicinen? Enligt gärningsmannaprofilen rör det sig om en person med lokal förankring, känd av socialtjänsten och troligtvis av psykvården.9

Fallet granskades 2016 av mordutredarna Bo Åström och Mark Safarik i tv-programmet ”Svenska fall för FBI”. En man, som i programmet kallas ”herr X” visade sig ha Ramoné Latonummis mobiltelefon, med utbytt sim-kort.

Herr X satt också inlåst under en period i utredningen, häktad, misstänkt för mordet. Men han släpptes. Bo Åströms och Mark Safariks teori, som redovisades i programmet , är att han är den närmaste kandidaten till att ha begått mordet. Han är tidigare dömd för våldsbrott. Han hade bevisligen hennes saker i sin ägo.

Herr X hade ett motiv. Enligt den man som hittade Ramoné Latonummi död så hade herr X tidigare försökt stjäla narkotikaklassade mediciner från henne. Hon hade stuckit honom med en nål.

Det gick rykten om att hon var hiv-smittad. Det var hon inte, men herr X kan ha varit så upprörd över att han kanske blivit smittad, att han mördade henne.

Mannen som hittade henne död har också i likhet med herr X varit misstänkt för dådet. Bo Åström och Mark Safarik trodde dock inte att han är skyldig. Han var enligt dem för öppen med vad han gjorde i lägenheten och berättade att han faktiskt var där för narkotikaköp.10

En annan person som också varit intressant i mordutredningen är Solingemördaren David Sjöblom. Han kände sonen till mordoffret väl och hade återupptagit kontakten med denne strax före mordet. Solingemördaren och en några år äldre drogberoende och våldsdömd medpatient hade rymt från Säters sjukhus när de i slutet av augusti 2008 greps i Norberg, bara några mil från mordplatsen. David Sjöblom förhördes i utredningen men han var aldrig misstänkt. Han befann sig fortfarande kvar på Säters sjukhus när mordet på Ramone Latonummi begicks.11

Bo Åström och Mark Safarik lämnade ifrån sig den information de samlat på sig till Västmanlandspolisen.12

Ove Dahlberg var 2020 ledare för kalla fall-gruppen i Polisregion Mitt. Ove Dahlberg berättade i juni 2020 att kalla fall-gruppen skickat in bevis från mordplatsen till Nationellt forensiskt centrum, NFC, på nytt och trodde att det fanns goda chanser att resultaten skulle leda framåt i utredningen.

– Vi använder bland annat nya analysmetoder när det gäller DNA och fingeravtryck som vi har från platsen, sa Ove Dahlberg till Sveriges Television.

Det fanns fler anledningar för kalla fall-gruppen att lägga all sin kraft på mordet i Hallstahammar.

– Vi har fått en hel del nya uppgifter i samband med förhör som vi hållit. Jag skulle säga att vi är närmare ett gripande i dag än vi var innan vi började, sa Ove Dahlberg till Sveriges Television.

Ove Dahlberg ville inte gå in på några detaljer kring förhören.13

1 Sannemalm, Ann-Sofie. ”Ramone släppte själv in sin mördare”. Vestmanlands Läns Tidning, 14 juli 2015. https://www.vlt.se/artikel/ramone-slappte-sjalv-in-sin-mordare?utm_source=pocket_mylist.

2 ”Svenska fall för FBI”. TV4 Play, 15 december 2016. https://www.tv4play.se/program/svenska-fall-för-fbi/del-8-säsong-2/3534401.

3 Skarin, Anna. ”Cykel och mobil kan leda till mördaren i Hallstahammar”. Expressen, 10 november 2008. https://www.expressen.se/nyheter/cykel-och-mobil-kan-leda-till-mordaren-i-hallstahammar/.

4 Ernheimer, Jan. ”Motivet till mordet i Hallstahammar kan ha varit ett nålstick”. Vestmanlands Läns Tidning, 15 december 2016. https://www.vlt.se/artikel/motivet-till-mordet-i-hallstahammar-kan-ha-varit-ett-nalstick?utm_source=pocket_mylist.

5 ”Svenska fall för FBI”. TV4 Play, 15 december 2016. https://www.tv4play.se/program/svenska-fall-för-fbi/del-8-säsong-2/3534401.

6 Ernheimer, Jan. ”Motivet till mordet i Hallstahammar kan ha varit ett nålstick”. Vestmanlands Läns Tidning, 15 december 2016. https://www.vlt.se/artikel/motivet-till-mordet-i-hallstahammar-kan-ha-varit-ett-nalstick?utm_source=pocket_mylist.

7 Sannemalm, Ann-Sofie. ”Ramone släppte själv in sin mördare”. Vestmanlands Läns Tidning, 14 juli 2015. https://www.vlt.se/artikel/ramone-slappte-sjalv-in-sin-mordare?utm_source=pocket_mylist.

8 Skarin, Anna. ”Cykel och mobil kan leda till mördaren i Hallstahammar”. Expressen, 10 november 2008. https://www.expressen.se/nyheter/cykel-och-mobil-kan-leda-till-mordaren-i-hallstahammar/.

9 Sannemalm, Ann-Sofie. ”Ramone släppte själv in sin mördare”. Vestmanlands Läns Tidning, 14 juli 2015. https://www.vlt.se/artikel/ramone-slappte-sjalv-in-sin-mordare?utm_source=pocket_mylist.

10 Ernheimer, Jan. ”Motivet till mordet i Hallstahammar kan ha varit ett nålstick”. Vestmanlands Läns Tidning, 15 december 2016. https://www.vlt.se/artikel/motivet-till-mordet-i-hallstahammar-kan-ha-varit-ett-nalstick?utm_source=pocket_mylist.

11 Ahlin, Terese. ”Polisen har nya uppgifter om knivmordet på Ramone – behöver allmänhetens hjälp att lösa brottet”. Vestmanlands Läns Tidning, 18 juni 2020. https://www.vlt.se/artikel/polisen-har-nya-uppgifter-om-knivmordet-pa-ramone-behover-allmanhetens-hjalp-att-losa-brottet.

12 Ernheimer, Jan. ”Motivet till mordet i Hallstahammar kan ha varit ett nålstick”. Vestmanlands Läns Tidning, 15 december 2016. https://www.vlt.se/artikel/motivet-till-mordet-i-hallstahammar-kan-ha-varit-ett-nalstick?utm_source=pocket_mylist.

13 Ahnlund, Susanna. ”Två gamla mord i Västmanland kan vara nära lösning”. Sveriges Television, 23 juni 2020. http://archive.ph/v7l8v.

Kriminologisk sommarskola 11: vänstern och brottsligheten

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi” (2003), ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 11 Konfliktteorier och kritisk kriminologi (sidan 191 till 213)

Flera av de mest inflytelserika teorierna inom samhällsvetenskapen bygger på att det i samhället finns en konflikt mellan olika grupper och att denna konflikt driver samhällets utveckling. Så är det också inom kriminologin.

Den svenskfödde forskaren Torsten Sellin utvecklade på 1930-talet Chicagoskolans tankar om kulturkonflikter som orsaker till brottsligheten. Han ansåg att individer som tvingas leva i två eller flera kulturer löper stor risk att begå brott. Dessa konflikter kan till exempel stå mellan majoritetssamhällets kulturella krav och kulturen hos en etnisk minoritet som nyligen invandrat.

Kritisk kriminologi uppkom i samband med den generella vänsterradikaliseringen av intellektuella i västvärlden sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. De kritiska kriminologerna utgår från teorier som stämpling, konstruktivism, postmodernism, marxism och feminism.

Marxismens grundläggande idé är att det råder en konflikt mellan dem som äger kapitalet och dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Marxisterna anser att det är de besuttna klasserna som har makten att stifta lagar och som kontrollerar polis och andra tvångsmedel som behövs för att tillämpa lagarna.

Jerzy Sarnecki tar också upp anarkistisk kriminologi. Den anarkistiska analysen liknar den marxistiska men förespråkar annorlunda lösningar. Medan marxisterna vill ha en socialistisk stat vill anarkisterna avskaffa alla samhällsinstitutioner. Ett steg på vägen dit kan vara en mindre formaliserad rättskipning, till exempel genom medling.

Feministiska teorier vinner för närvarande allt större popularitet inom kriminologin. Den grundläggande analysen inom feminismen handlar om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Ett viktigt område som har aktualiserats genom feministiska teorier är mäns våld mot kvinnor. Man anser att också bakgrunden till detta våld ligger i den maktposition som männen har och som de bland annat genom våld försöker behålla i förhållande till kvinnor.

En del forskare har försökt att integrera flera konfliktteorier med varandra. Enligt ett sådant synsätt är det den vite heterosexuelle mannen från överklassen som har den största makten i vårt samhälle. På botten av denna samhällspyramid finns den färgade underklasskvinnan.

Ytterligare ett perspektiv som tas upp i kapitlet kallas vänsterrealism och uppstod i England i början av 1980-talet. Vänsterrealismen är kritisk mot det kapitalistiska samhället men också kritisk mot vissa delar av den kritiska kriminologin. Vänsterrealisterna understryker att det inte bara är kapitalismen som förtrycker de fattiga och gör dem till brottslingar. Brottslingar utsätter faktiskt också andra medlemmar av underklassen för förtryck.

Vänsterrealismen anser att brottsligheten i huvudsak har sociala orsaker, men att den måste bekämpas med hjälp av rättssystemet eftersom den hårdast drabbar de socialt utsatta. Rättssystemet kan i viss mån skydda de maktlösa mot de mäktigas övergrepp och brott.

Följande är mina egna tankar om kapitlet. Ett fiktivt men inte osannolikt scenario. Polisen åker till en invandrartät förort och griper en ung man för narkotikabrott. Den gripnes kamrater svarar genom att kasta sten på polisen och sätta bilar i brand.

En anarkist eller kommunist gör kanske följande analys av situationen. Polisen representerar den ”borgerliga staten” som förtrycker arbetarklassen. När människorna i förorten kastar sten på polisen ses det som ett uttryck för ”folkets” hedervärda motstånd mot detta förtryck.

En vänsterrealist gör kanske följande analys av samma situation. Den droghandel som förekommer i förorten är privatkapitalism i dess mest brutala form. Polisen är, trots dess fel och brister, en representant för folket. Polisen ska ju upprätthålla lagarna som stiftas av politiker vilka, trots deras fel och brister, är valda av folkets flertal.

Vem som representerar folket eller kapitalismen beror alltså på vilka glasögon man bär.

Kriminologisk sommarskola 5: dråpligt drickande

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 5 Några empiriska exempel (sidan 77 till 115)

I det här kapitlet redogörs möjligheterna och svårigheterna att studera brottslighetens omfattning och dess förändringar i olika brottskategorier.

Det dödliga våldet är enklare att studera än exempelvis våldtäkt och narkotikabrott. Detta beror på att den stora majoriteten av dessa brott kommer till polisens kännedom och de flesta fall blir också uppklarade.

Det dödliga våldet som det indikerats av dödsorsaksstatistiken har varierat kraftigt i Sverige under de senaste 250 åren. Som störst var detta våld kring mitten av 1800-talet. Som lägst kring 1920- och 1930-talen. De kraftiga uppgångarna av det dödliga våldet under 1800-talet liksom under andra hälften av 1900-talet är relaterade till ökningar av alkoholkonsumtionen (som undertecknad tidigare berättat). Uppgången på 1800-talet sammanfaller med att man i Sverige började tillverka alkohol i stora industriella anläggningar. Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet skedde en kraftig aktivering av nykterhetsrörelsen och en mängd alkoholrestriktioner infördes. Efter mitten av 1900-talet har en påtaglig liberalisering av alkoholpolitiken skett.

Nuförtiden är dock sambandet mellan alkoholkonsumtion och dödligt våld inte lika tydligt.

Förändringar i antalet våldtäkter och narkotikabrott är svårare att studera eftersom alla dessa brott inte kommer till polisens kännedom.

Jerzy Sarnecki uppmanar återigen läsaren att förhålla sig skeptisk till de uppgifter om kortsiktiga förändringar av brottsligheten som florerar i medierna, och som ofta bygger på den officiella statistiken.