Mordet på Ramoné: misstänkt släppt på fri fot

Ramoné Latonummi hittades död i Hallstahammar den 26 augusti 2008. Den man som häktades misstänkt för mordet har nu släppts på fri fot.

Den 42-årige västeråsaren, som misstänks för det snart 15 år gamla mordet på Ramone Latonummi i Hallstahammar 2008 har släppts på fri fot. Det rapporterade VLT.

Kammaråklagare Jessica Wenna var den som beslutade att häva häktningen.

– Misstankarna kvarstår alltjämt, men jag har bedömt att det inte finns skäl att hålla honom frihetsberövad, sa hon till VLT.

Det återstår fortfarande vissa utredningsåtgärder. Sedan får man ta ställning till vad som ska hända, och om den misstänkte ska avskrivas.

Mordet vid åbrinken: den åtalade

Mordet vid Åbrinken, i Västerås år 2000, är fortfarande olöst. En man åtalades misstänkt för dådet men friades sedan i tingsrätten. Så här sa han i förhör.

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås den 6 juni år 2000. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med. Den man som åtalades misstänkt för knivdådet kallar jag för herr E. Följande sa herr E när han förhördes om händelsen.

Den då 50-årige herr E var alkoholmissbrukare sedan lång tid tillbaka. Tidigare använde han också amfetamin men hade slutat med det. Sedan några år tillbaka bodde han på Furan, som drevs av Frälsningsarmén. Han brukade ha dåligt minne när han drack. Mestadels drack han öl. Han brukade oftast besöka Systembolaget när det öppnade klockan 10. Han drack därefter i parkerna tillsammans med bekanta fram till eftermiddagen. På eftermiddagen brukade han ta bussen eller cykeln hem och sova till nästa morgon.


Hans minne av dagen för knivdådet var diffust. Vid den här tidpunkten fanns två Systembolagsbutiker i Västerås centrum. Herr E cyklade först till bolaget vid Stora gatan. Han träffade emellertid inga bekanta där, varför han fortsatte till bolaget vid Vasagatan. Där köpte han 4–5 flaskor starköl 7,2. Han gjorde sällskap med några kamrater, däribland herr S, till Vasaparken, där han drack upp ölen. Efter förslag av herr S fortsatte de sedan till den kristna stödverksamheten Ria på andra sidan järnvägen. Eftersom de inte träffade några bekanta där återvände de mot centrum och Stadsparken, där herr S bjöd på någon utblandad sprit. De fortsatte sedan till bolaget på Vasagatan där herr E handlade ytterligare 3–4 flaskor starköl. Han begav sig sedan till ”cykelstatyn” vid Stora Torget, där han började dricka. Han har därefter ingen minnesbild av att han uppehållit sig vid åbrinken. Han uppskattar att han under dagen kan ha druckit omkring 10 flaskor starköl och en kvarting brännvin.


Efter många förhör har herr E svagt erinrat sig att han låg intryckt vid ett staket, där han blev sparkad av 48-åringen. Han ska ha skrikit ”sluta” upprepade gånger och krupit ihop i fosterställning och försökt skydda sig med armarna framför huvudet.


Herr E ska ha känt att han hade en kniv i bakfickan och att han rört i kniven. Därefter var minnet borta till dess att han var på väg mot en gräsmatta strax norr om Vattugränd, en bit bort från åbrinken. Då kände han sig ”alldeles groggy”. Nästa gång han vaknade var han på gräsmattan och såg flera polisbilar vid ån. Därefter var minnet åter borta fram till dess att han följande dag vaknade upp på polisstationen.


I samband med tumultet vid åbrinken hade han fått en fläskläpp och en del blåmärken. Den dag då gärningen inträffade var han klädd i svart keps märkt Carlsberg, vit eller grå skjorta, svart eller grå jacka, grå byxor och svarta läderskor av märket Ecco. Vidare bar han, som han brukade göra, en armbandsklocka på höger arm trots att han var högerhänt. Det är samma klocka som sedermera togs i beslag och undersöktes. Efter händelsen hade kläderna av någon anledning försvunnit. Han hade ibland håret uppsatt i hästsvans. Det är mycket möjligt att så var fallet även vid dagen för knivdådet. Han mindes emellertid inte hur det förhöll sig.


Herr E sa att den beslagtagna kniven inte tillhörde honom. Om han använt kniv måste han alltså ha fått den av någon annan person. Han hade bara kniv med sig när han skulle ut och fiska, vilket inte var fallet den här dagen.


Herr E kände 48-åringen sedan tidigare och de brukade träffas några gånger i veckan. Ungefär ett år tidigare hade herr E blivit slagen av 48-åringen utanför pantbanken. De samtalade om sina döttrar, varvid herr E berättade att han inte hade någon kontakt med en av sina två döttrar. Helt plötsligt slog 48-åringen då till honom. Något annat groll mellan dem, exempelvis i samband med någon rättegång, hade det inte varit. Herr E beskrev 48-åringen som ”rätt just”, även Om det ibland hände att han efter alkoholförtäring kunde bli ”lite stöddig”. Den nu döde 48-åringen ska ha varit ganska kraftig och tyckte emellanåt om att visa detta. Ibland uppstod bråk när han druckit.

Källa: DOM 2000-07-28 meddelad i Västerås (Västerås tingsrätt)

Berusade brottslingar och brottsoffer

Distinktionen mellan primära och sekundära brottsförebyggande åtgärder är att de primära åtgärderna är allmänna och riktar sig till allmänheten och de sekundära riktar sig till grupper av människor med en gemensam egenskap som innebär ökad risk. Gällande andra avseenden liknar åtgärderna varandra (s. 125–126).

Sekundära åtgärder för att reducera möjligheter till kriminalitet kan alltså gälla tekniska ingripanden i syfte att säkra mål vilka är utsatta för stor fara att drabbas av kriminalitet. Exempelvis kan det gälla bilar av särskilda märken som är är utsatta för stor fara att stjälas. Det kan även gälla boenden i ett läge som gör att faran för inbrott är betydande, exempelvis lyor på bottenvåningen. Allmänt kan det gälla områden eller kollektiv av människor i vilka faran för kriminalitet är större (s. 126).

Data kan vara användbart i det sammanhanget. Via data kan man se var i kommunen där flest inbrott sker och vid vilka klockslag som kriminalitet förekommer. På de ställena samt kanske vid dessa klockslag är det av vikt att ge husen särskilt skydd mot inbrott (s. 126).

Känt är även vilket klientel som i högre grad än övriga drabbas av exempelvis våld relaterat till relationer samt vissa av de insatser som gör dessa personer säkrare (s. 126).

Från 2010 har polisen haft som en möjlig utväg att tillfälligt förse människor drabbade av överhängande fara med en särskild larmanordning. Anordningen består av en telefon med gps och möjlighet att spela in samtal. En möjligt utväg är att också erhålla ”ett så kallat akustiskt larm” (s. 26). Brottsförebyggande rådet utvärderade verksamheten i en rapport utgiven 2015. Utvärderingen visar att personerna som får låna utrustningen oftast inte behöver använda den rent praktiskt. Utrustningen inger emellertid en förnimmelse av säkerhet för de drabbade. Dessa är även tillfredsställda med vad polisen gjort när de slagit på larmet. Eventuellt skräms de möjliga gärningsmännen också av att utrustningen finns (s. 126).

En helt annan insats, vilken reducerar vissa kriminella gärningar, innebär skilda typer av minskningar av åtkomsten till alkohol. Den riktar sig till grupper av människor med en gemensam egenskap som innebär ökad risk. Det kan gälla ungdomar eller människor med alkoholproblem. Alkohol gör att folk blir mer benägna att begå brott. Alkohol gör också folk mer känsliga för våld och förgripelser, i synnerhet via försämrad urskiljningsförmåga (s. 126–127).

När det gäller att förebygga våldtäkter har den synen blivit ifrågasatt. Det har anmärkts att tillsägelser till damer av ringa ålder om att avstå alkoholhaltig dryck, sexiga kläder, vistelse på somliga platser, och dylikt, innebär en begränsning av deras självständighet. Vidare finns en fara för att den som möjligen drabbas av brott själv skuldbeläggs. Civilisationen borde vara säker för samtliga kvinnor oavsett klädsel och beteende, har det påpekats. Sarnecki ser åsikten som rimlig, likväl går det inte att ignorera att faran för att utsättas för sexualbrott ökar vid alkoholkonsumtion. Även för män blir faran för att utsättas för brott större vid alkoholkonsumtion, dock ytterst sällan sexualbrott (s. 127).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Mordet vid åbrinken: fruns vittnesmål

Mordet vid åbrinken, i Västerås år 2000, är fortfarande olöst. Så här sa den döde mannens fru i förhör.

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås den 6 juni år 2000. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med.

Den döde 48-åringens fru berättade i förhör att de gifte sig i februari 2000 efter att hon känt honom sedan september 1996. Han hade alkoholproblem och drack nästan varje dag. Han brukade emellertid inte dricka starksprit utan höll sig mest till öl. Hon hade själv alkoholproblem. Hon och mannen brukade ofta dricka tillsammans, så också dagen för knivdådet. Hon hade aldrig sett mannen aggressiv. Han brukade prata och skoja med kamraterna. Ibland kunde han ”jävlas” lite genom att dra ut tofsar från andras hår.

Frun hade sett herr E i missbrukarkretsar i cirka tio år. Hon hade inte sett herr E inblandad i bråk och hade fått intrycket att han var en lugn och snäll person. Av sin man fick hon veta att det fanns något gammalt groll, kanske sedan 20 år tillbaka, mellan honom och herr E.

Orsaken skulle vara en händelse då herr E pratat för mycket i en rättegång. Hon visste dock inget närmare om detta.

Den aktuella dagen hade hon och mannen delat på en knapp kvarting i bostaden. Därefter begav de sig till bolaget, där de köpte fem starköl. De fortsatte mot Svartån, varvid de sammanträffade med herr M, en kompis till 48-åringen. Med herr M i sällskap gick de vidare. Hon uppskattar att de kan ha kommit till den aktuella åbrinken, där bänkarna fanns, cirka 11.15. De var först på plats. Sällskapet kom att uppehålla sig vid två av bänkarna.

Herr L bjöd 48-åringen på någon sup. Det kan ha varit hembränt. Frun sa till 48-åringen att ta det lugnt med drickandet. Under samvaron kom herr M att visa en hemmagjord kniv med ett cirka 4–5 cm långt knivblad. Det var inte någon morakniv.

Vid något tillfälle, kanske 30–40 minuter efter det att de kommit till platsen, såg hon herr M slå till 48-åringen i ansiktet med påföljd att 48-åringen blev blodig i näsborrarna. Hon vet inte anledningen. Hursomhelst reagerade 48-åringen inte på annat sätt än att han ”ryckte på axlarna”. Händelsen inträffade vid en av bänkarna.

Omkring en kvart därefter kom herr E och herr S till platsen. De satte sig genast på en annan bänk. Herr E bar en orange jacka.

Därefter minns hon inte vad som hänt. Troligen inträdde minnesluckan vid 13-tiden. Hon vaknade på polisstationen.

Frun har i efterhand av två oberoende personer, en kvinna och en man, fått höra att herr S sagt till dem att han kastat en kniv till herr E strax före gärningen. Vidare har hon hört att 48-åringen skulle ha kallat herr L för bög och blottat sig för honom under samvaron vid åbrinken.

Försvaret har påtalat att det i förundersökningen fanns en uppgift om att frun, samma dag som knivskärningen ägde rum, pekade ut herr M som gärningsman. Tillfrågad om detta förklarade frun att hon inte kunde minnas uppgiften men att hon inte betvivlade att hon kan ha sagt så. Hon sa att hon i berusat tillstånd brukar tala sanning. En förklaring till hennes uppgift kan vara att det låg nära till hands att utpeka herr M, eftersom han tidigare under dagen visat upp sin kniv.

Åklagaren upplyste om att frun samma dag som knivdådet, efter det att hon mottagit dödsbudet på lasarettet och förhörts av polisen, omhändertogs med stöd av LOB.

Källa: DOM 2000-07-28 meddelad i Västerås (Västerås tingsrätt)

Mordet vid Åbrinken: rättegången

Mordet vid Åbrinken, i Västerås år 2000, är fortfarande olöst. En man åtalades misstänkt för dådet men friades sedan i tingsrätten.

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås den 6 juni år 2000. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med.

Torsdagen den 13 juli år 2000 inleddes rättegången mot den 50-årige man som stod åtalad dråp efter knivdådet vid Åbrinken. Rättegångens tredje dag, måndag den 17 juli, inleddes med två vittnesförhör vilka hölls som planerat. När det blev dags för vittne tre och fyra fick dock rättegången avbrytas eftersom ingen av personerna dök upp. Rättegången förlängdes och Polisen i Västerås letade efter de båda männen för att hämta dem till tingsrätten. Det gick ut ett allmänt utrop till de poliser som patrullerade i centrum och det gjordes tillslag på vissa adresser.

Den ene av de eftersökta männen hade tidigare varit utpekad som skyldig till knivdådet av den nu döde 48-åringens änka. Detta tog hon dock tillbaka när hon hördes på rättegångens första dag, med hänvisning till att hon inte kunde minnas vad som hänt. Vittnet skulle ha förhörts redan på rättegångens andra dag, men inte heller då infann han sig i rättssalen. Lokaltidningen VLT:s reporter träffade mannen utanför tingsrätten men när han fick veta att han skulle vittna försvann han snabbt därifrån. Tidningen noterade dock att han var synlig i Västerås den efterföljande helgen.

Den andre mannen var en av dem som hade hört kvinnan peka ut mannen. Båda männen var kallade på begäran av försvaret.1

En av de saknade vittnena infann sig i rätten på tisdagen den 18 juli. Han vittnade då mot den 50-årige man som stod åtalad för att ha huggit en man till döds. Mannen påstod att han inte medvetet hade hållit sig undan. Han berättade själv att han hade bytt postadress och att det var orsaken till frånvaron.

I vittnesförhöret intygade mannen att den knivdödade 48-åringens änka i ambulansen på väg till sjukhuset pekat ut en annan gärningsman än den åtalade. Den som utpekades var samma man som fortfarande saknades på rättegången.

– Att han inte dyker upp skulle förstås kunna tyda på att det är han som är skyldig, sa försvarsadvokat Thomas Carlstedt till VLT.

Det var försvarsadvokat Thomas Carlstedt som hade kallat vittnet som nu saknades.

Polisen hade besökt mannens bostad och där var han inte. Rätten hade beslutat att mannen skulle tas i förvar om han återfanns. Polisen hade rätt att hålla honom i 18 timmar. Om mannen skulle återfinnas var det tänkt att rättegången skulle fortsätta onsdag den 19 juli.2

Onsdagen den 19 juli var det eftersökta vittnet fortfarande försvunnet. Detta trots att polisen kopplats in i spaningarna efter mannen. Den 19 juli ställdes huvudförhandlingen in eftersom polisen inte hade några spår efter mannen. Tanken var att rättegången skulle avslutas på torsdagen den 20 juli, även om vittnet inte återfanns.

Försvarsadvokat Thomas Carlstedt hade dittills yrkat på förnyade hämtningsförsök men sa nu att det var tänkbart att i stället åberopa de förhör som hållits med mannen i samband med polisutredningen. Rådmannen Jan Allgårdh menade dock att mannens uppgifter inte fick samma bevisvärde om endast förundersökningen åberopades.

Försvarsadvokaten Thomas Carlstedt menade att det försvunna vittnet var en tänkbar gärningsman. Flera andra vittnen hade bekräftat att den försvunna mannen befunnit sig på brottsplatsen dagen för mordet.

Dyker ett kallat vittne inte upp på utsatt tid till en rättegång kan åklagare och försvarsadvokat yrka på hämtning av personen. Tingsrätten fattar beslutet. Rätten kan också besluta att vittnet ska hållas kvar i upp till 18 timmar i väntan på förhör. Vittnen får dock inte gripas. Alla som kallas till vittnesförhör är i princip skyldiga att vittna. Infinner man sig inte i rätten kan man åläggas att betala vite. Undantagna från vittnesplikten är parter i målet, vissa yrkeskategorier med tystnadsplikt, samt anhöriga till den misstänkte.3

Det var efter sju sorger och åtta bedrövelser som rättegången till sist avslutades. På andra extradagen, en vecka efter rättegångens början, gav tingsrätten upp försöken att förmå det sista vittnet att infinna sig i rätten. Tingsrätten godkände i stället att försvarsadvokat Thomas Carlstedt åberopade de förhör som gjorts med den försvunne mannen under polisutredningen.

Rättegången avslutades vid lunch, torsdagen den 20 juli, och redan under eftermiddagen beslutade tingsrätten att den åtalade 50-åringen skulle släppas på fri fot. Beslutet innebar att mannen inte skulle dömas för dråp.

Åklagaren Jan Axelsson la i sin slutplädering vikt vid att den åtalade 50-åringen hade den dödes blod på sitt armbandsur. En annan sak som stärkte misstankarna mot 50-åringen var att hans kläder från den aktuella dagen var spårlöst försvunna.4

Fredagen den 28 juli frikändes den 50-åring som åtalats för dråp efter knivdådet. Den frikände 50-åringen hade rättegången igenom förnekat att han skulle ha utdelat det dödande knivhugget. Han hade berättat att han blivit misshandlad av den nu döde 48-åringen och att han hittat en kniv som han hade tagit. Han kunde inte minnas mer eftersom han varit så berusad.

Nu konstaterade alltså tingsrätten att mannen var oskyldig. Man skrev i domen att 50-åringen blivit jagad av 48-åringen, som var berusad och bråkig vid det tillfället. En grupp på omkring fem personer hade sprungit efter de båda. De fem personerna hade hunnit ikapp de framförvarande och tumult hade uppstått. Vid detta tillfälle hade knivhugget utdelats men ingen av de närvarande hade kunnat peka ut 50-åringen som den som utdelat hugget.

Tingsrätten hade här tagit fasta på den troliga riktning hugget kommit ifrån och de positioner personerna haft i tumultet. Utifrån detta konstaterade man att det knappast var sannolikt att den åtalade 50-åringen utdelat hugget.

I övrigt skrev rätten att 50-åringen inte varit dömd för något våldsbrott tidigare och att han beskrevs som en ”fridens man”.

Däremot sågs det faktum att 50-åringen haft blod på sin klocka, och att de kläder han bar den aktuella dagen var försvunna, som besvärande för mannen. Tingsrätten menade dock att det kunde vara fullt möjligt att 50-åringen fått blod på sig i samband med tumultet och gjort sig av med dem för att inte bindas till brottet.5

1 Sandhammar, Kalle. ”Polisen letar försvunna vittnen”. Vestmanlands Läns Tidning, 18 juli 2000.

2 Sandhammar, Kalle. Eftersökt vittne dök upp. 19 juli 2000.

3 Sandhammar, Kalle. ”Vittnet fortfarande försvunnet”. Vestmanlands Läns Tidning, 20 juli 2000.

4 Sandhammar, Kalle. ”Åtalade 50-åringen frisläppt”. Vestmanlands Läns Tiding, 21 juli 2000.

5 Sandhammar, Kalle. ”50-åring frikändes från dråp”. Vestmanlands Läns Tidning, 29 juli 2000.

Mordet på Ramoné Latonummi: den misstänkte

Ramoné Latonummi hittades död i Hallstahammar den 26 augusti 2008. En man har häktats misstänkt för mordet. Han har en bakgrund av narkotikamissbruk och är dömd för brott mot knivlagen.

Den 6 oktober 2022 häktades en nu 42-årig man, boende i Västerås, misstänkt för mord.1

Genom domar och åtal går det att se att mannen har en bakgrund av narkotikamissbruk och är dömd för brott mot knivlagen.

Mannen dömdes 2011 till skyddstillsyn för olovlig körning, grovt rattfylleri och brott mot knivlagen. Detta efter att året innan kört bil på E4 mellan Nordmaling och Örnsköldsvik, påverkad av narkotiska preparat, utan körkort och med en kniv i bilen.2

Han dömdes 2015 till böter för ringa narkotikabrott efter att han 2013 påträffats i Surahammar med cannabis och heroin i kroppen.3

Mannen åtalades 2019 för misshandel och ringa narkotikabrott. Han arbetade i november 2018 på en plåtslagarfirma. Den 23 november 2018 hade firman julmiddag på Wallmans salonger i Stockholm. Det var ett större sällskap och flera blev avvisade från Wallmans salonger på grund av för hög berusningsgrad, bland annat den nu mordmisstänkte mannen och en arbetskamrat till honom. Enligt åtalet hade mannen i samband med detta misshandlat sin arbetskamrat. När mannen greps hade han det narkotikaklassade preparatet buprenorfin i blodet. Mannen friades dock från båda åtalspunkterna.

Arbetskamraten menade i det första förhöret att mannen frågat om han ville ha kokain och att han fick tre kraftiga slag med knuten näve på vänster sida av ansiktet när han svarade nej. Arbetskamraten sa dock senare att han inte kunde komma ihåg något av händelsen.

När det gällde narkotikabrottet invände mannen att han genomgick läkemedelsassisterande behandling för opioidberoende och att narkotikan i kroppen berodde på detta. Åklagaren kunde inte motbevisa påståendet.4

Mannen dömdes 2020 till böter för ringa dopningsbrott och ringa narkotikabrott. Den 14 mars 2020 påträffades mannen i området Öster Mälarstrand i Västerås. Han hade då på sig ett tjugotal testosteron-tabletter. Han hade också amfetamin och det narkotikaklassade preparatet alprazolam i kroppen.5

Året därpå fick mannen ett strafföreläggande för att ha innehaft sex tabletter alprazolam på polisstationen i Västerås.6

1 Häktningsframställan till Västmanlands tingsrätt. 06 oktober 2022.

2 DOM 2011-12-05 meddelad i Härnösand. 05 december 2011.

3 DOM 2015-04-08 meddelad i Västerås. 08 april 2015.

4 DOM 2019-09-24 meddelad i Stockholm. 24 september 2019.

5 DOM 2020-07-03 meddelad i Västerås. 03 juli 2020.

6 Ringa narkotikabrott. 15 november 2021.

Mordet på Ramoné Latonummi: så säger GW

Ramoné Latonummi hittades död i Hallstahammar den 26 augusti 2008. En man har häktats misstänkt för mordet och GW har kommenterat polisarbetet.

Ramoné Latonummi hittades död i sin lägenhet på Trädgårdsgatan i Hallstahammar vid 19.30-tiden tisdagen den 26 augusti 2008. Redan vid första anblicken stod det klart att hon hade knivmördats. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp har på sitt bord.

Tidigt på tisdagsmorgonen, den 4 oktober 2022, greps en man efter att polisens mordutredning gått framåt. Kriminologen och tv-kändisen Leif GW Persson kommenterade några dagar senare polisarbetet i TV4:s Nyhetsmorgon.
– Man säkrade spår vid första vändan och med förbättrad forensisk kriminalteknisk teknik så har man då kunnat gå vidare med de där spåren. Och fått ytterligare analyser. Med dem som bas har man nu lyckats frihetsberöva en annan person. Han tillhör den här kretsen vid tidpunkten för brottet. Och han var då 28 år, i dag är han 42. Och han häktades på sannolika skäl i fredags. Så ser läget ut.

Leif GW Persson menade att det var svårt, men inte omöjligt att lösa fallet.
– Ja vars, men gamla fall är inte tacksamma. Det är inte som viner att det blir bättre genom lagring utan det är precis tvärtom. Man har hört ungefär 200 personer nu i den sista vändan. Totalt har man hört 600 personer i det här ärendet. Men det är en ganska hög omsättning på folk i de där kretsarna och 14 år är en lång tid om du har ett missbruk, sa han.

Mordet på Ramoné Latonummi: man anhållen

Ramoné Latonummi hittades död i Hallstahammar den 26 augusti 2008. Nu har en man anhållits misstänkt för mordet.

Ramoné Latonummi hittades död i sin lägenhet på Trädgårdsgatan i Hallstahammar vid 19.30-tiden tisdagen den 26 augusti 2008. Redan vid första anblicken stod det klart att hon hade knivmördats. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp har på sitt bord.

Tidigt på tisdagsmorgonen, den 4 oktober 2022, greps en man efter att polisens mordutredning gått framåt. Mannen, som är i 40-årsåldern, anhölls. Mer än så ville chefsåklagare Stefan Uttersköld inte berätta under tisdagseftermiddagen, rapporterar P4 Västmanland.

Skottlossningen mot polismannens villa

Skottlossningen mot en polismans villa i Västerås 2017 innebar inget dödligt våld och rubriceras som försök till mord. Det utreds fortfarande av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.

Ett flertal skott avlossades mot en villa i bostadsområdet Hagaberg i Västerås, natten mot lördagen den 28 oktober 2017. Polisen var befäl för en av grupperna inom ingripandeverksamheten. Händelsen rubricerades som mordförsök.

Klockan 03.20 avlossades ett 20-tal skott mot byggnaden. Ägaren, som var ett polisbefäl i Västerås, var hemma och även hans familj.1 När skotten avlossades låg familjen och sov.2

Polismyndigheten beskrev händelsen som ett attentat och ”synnerligen allvarligt”.3

Ingen i familjen skadades av skottlossningen. Människorna i huset evakuerades till en säker plats. Det inträffade betecknades som en särskild händelse av Polismyndigheten som gick upp i stabsläge.4

De skott som avlossades var så kraftiga att de gick igenom huset. Skott gick även in i ett grannhus. Bilder från det beskjutna huset visade en ytterdörr som perforerats med skott. Bredvid, på trappen, stod en orange halloweenpumpa. Det var en stor förödelse i huset. Till exempel hade element och leksaker skjutits sönder.

Vid 14-tiden slog tungt beväpnad polis till mot en lägenhet i centrala Västerås. En man i 20-årsåldern anhölls för skjutningen, misstänkt för försök till mord. Polisen tog in två personer till förhör och vid 21-tiden anhölls en av dem, skäligen misstänkt. Enligt uppgift arbetade polisen nu efter teorin att dådet riktade sig mot polismyndigheten i stort, med anledning av det riktade arbetet mot den grova kriminaliteten i regionen.

Regionpolischef Carin Götblad menade att de inte fanns något klart motiv varför just den här polisen attackerats. Det ska inte ha funnits någon känd hotbild mot polisen. 5

Ett mycket stort utredningsarbete resulterade i att många människor greps, misstänkta för inblandning i skottlossningen. Genom utredningsarbetet upptäcktes ytterligare brott: narkotikabrott och grova vapenbrott.

Men ingen har under de år som gått åtalats för själva skottlossningen. En man, som vid tillfället för skottlossningen var 31 år, var en av flera personer som misstänktes ha skjutit.

Hans inblandning i skottlossningen kunde dock inte bevisas. Dock dömdes han senare, år 2019, av Eskilstuna tingsrätt för bland annat grovt vapenbrott. Han hade år 2015 och 2016 förvarat en automatkarbin hemma hos sig. Påföljden blev skyddstillsyn för att mannen skulle få en chans att komma tillrätta med sitt mångåriga narkotikamissbruk.

Eftersom mannen suttit inlåst under tiden 15 januari till 25 januari 2018, misstänkt för ett brott som han inte dömts för och därför anses oskyldig till, fick han ersättning av staten. Summan hade Justitiekanslern bestämt till 18 000 kronor. Den summan är något högre än normalersättningen och det beror på att 34-åringen var misstänkt för särskilt allvarlig brottslighet.6

1 Svennebäck, Åsa, och Marit Sundberg. ”Skott avlossade mot polisbefäls villa”. Sveriges Television, 28 oktober 2017, https://archive.ph/0mPHl.

2 Hellberg, Magnus, m.fl. ”Skottlossning mot polisbostad i natt”. Expressen, 28 oktober 2017, https://www.expressen.se/nyheter/skottlossning-mot-hus-inatt/.

3 Svennebäck, Åsa, och Marit Sundberg. ”Skott avlossade mot polisbefäls villa”. Sveriges Television, 28 oktober 2017, https://archive.ph/0mPHl.

4 Svennebäck, Åsa, och Marit Sundberg. ”Skott avlossade mot polisbefäls villa”. Sveriges Television, 28 oktober 2017, https://archive.ph/0mPHl.

5 Hellberg, Magnus, m.fl. ”Skottlossning mot polisbostad i natt”. Expressen, 28 oktober 2017, https://www.expressen.se/nyheter/skottlossning-mot-hus-inatt/.

6 Ernheimer, Jan. ”Misstänktes för skott mot polismans villa – får skadestånd”. Vestmanlands Läns Tidning, 05 maj 2020, https://www.vlt.se/2020-05-05/misstanktes-for-skott-mot-polismans-villa–far-skadestand.

Skrämseltaktik

Som tidigare nämnts kan allmänprevention fungera på två skilda vis: indirekt och direkt. Direkt allmänprevention omnämns även som ”allmän avskräckning (general deterrence)” (s. 17).

Indirekt allmänprevention gäller lagarnas normerande prägel. Förhållandet mellan lagar och normer är ömsesidigt. Normerna vilka gäller i civilisationen inverkar på lagarna på så sätt att de ofta skrivs om till lagar. Om normerna sedan ändras, exempelvis på så sätt att en viss typ av gärningar blir vanligare, hänger vanligen också lagen med. Det kanske först sker genom sänkta straff och senare genom avkriminalisering (s. 17–18).

Fast lagar bedöms även kunna ha inverkan på normer. Om en gärning blir olaglig kan det också göra att inställningen till gärningen blir mer kritisk och att den minskar i omfattning (s. 18).

Uppfattningen om att lagar förstärker normer är mer utbredd i de nordiska länderna. Hur en lag kan tänkas påverka normerna är vanligen ett centralt skäl för en lagändring. Denna inställning har varit betydande exempelvis i debatten angående lagar om rattfylleri och narkotikabruk. När det gäller att narkotikabruk blev olagligt var syftet att ha inverkan på unga människors syn på narkotika (s. 18).

Det förekommer att lagar förändras endast med syftet att påverka normer. Ett sådant exempel är förbudet att aga barn. Att syftet med lagen är att påverka normer visar sig ”inte minst av att den saknar straffbestämmelser” (s. 18). Barnaga är däremot straffbart genom att misshandel är straffbart (s.18).

Direkt allmänprevention är en tanke med anor. Den basala premissen är att den kriminella gärningen är logiskt grundad. En tänkbar gärningsman antas utföra den kriminella gärningen om vederbörande räknar med att den materiella eller känslomässiga vinsten är mer omfattande än gärningens negativa följder (s. 18).

Ytterligheten är att straffet innebär fara för den enskildes liv. Det finns gott om forskning gällande dödsstraffets allmänpreventiva följder. Forskningen är dock oense om följderna (s. 18–19).

Eventuella avskräckande effekter kräver dock att en potentiell brottsling handlar mer eller mindre logiskt och gör någon sorts beräkning av följderna. Därmed är det måhända inte helt tillämpligt att syna avskräckningseffekten på grova våldsbrott. Flertalet av dessa kriminella gärningar görs under påverkan av starka känsloyttringar. Brottslingarna är därtill inte sällan berusade av alkohol eller droger eller har, av andra anledningar, svårt att behärska sig. Det fåtal västerländska stater där dödsstraff ännu används, i synnerhet i USA, brukar det främst för synnerligen grova våldsbrott (s. 19).

Allmänt kan straff väntas avskräcka från brott såvida folk känner till att gärningen är straffbelagd. Det krävs också att folk begriper att den kriminella gärningen kan upptäckas samt att straffet är tillräckligt högt (s. 20).

Forskning visar att det framför allt är risken att bli upptäckt som har inverkan på kriminellt agerande. Om folk tänker att risken är stor att åka fast minskar det brottsliga gärningar (s. 21).

Människors uppfattning om risken att åka fast är dock väldigt knuten till personliga erfarenheter. Personer som flera gånger tidigare begått brott upplever risken att åka fast som mindre medan personer som inte begått brott betraktas risken som högre. Det betyder att avskräckningseffekten är störst för rättskaffens människor. Människor med ”sensationssökande personlighet” (s. 21) och andra med bristande impulskontroll är mindre påverkade av allmänprevention (s. 21).

I fall en person känner att risken att åka fast är liten medan straffet för brottet känns högt, finns en fara för att vederbörande kommer att begå brott och dessutom är redo att begå fler brott i en situation då han eller hon riskerar att åka fast. Exempelvis skulle en rånare kunna tänkas använda våld mot människor som försöker gripa vederbörande (s. 21).

Ännu ett förhållande som påverkar avskräckningseffekten är tiden tills straffet verkställs. ”Det handlar om att det obehag som straffet för en brottslig handling innebär ska vara omedelbart relaterat till den positiva
upplevelse som själva brottet kan ge gärningsmannen” (s. 21).

Allmänt är det besvärligt att granska följderna av allmänprevention. Det kan vara svårt att skilja ut allmänpreventiva effekter från individualpreventiva effekter. Samtidigt går det inte att förneka viss påverkan. Exempelvis anses beteendet vid bilparkering till stor del påverkas av den påföljd som kan drabba en felparkerare (s. 21–22).

Skräcken för påföljder växlar emellertid beroende på hur påföljden drabbar individen, förutsatt att individen kan förstå det själv. En människa som lever i stort utanförskap till den mellanmänskliga gemenskapen kan undvika att betala böter utan att det leder till några fler negativa följder. En rik människa kan betala böterna utan att det påverkar vederbörandes omständigheter (s. 22).

I fall den norm som individen kan tänkas bryta mot därtill är förankrad i den grupp vilken individen värderar högst blir faran för att åka fast också en risk för skam. Individen kan känna skräck för att skilja ut sig från gruppen (s. 22–23).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.