Spörsmål om skärpta straff

Kriminalpolitikens förändringar i vårt land har kännetecknats av ”ökad alarmism, mer expressiv politik, expanderande strafflagstiftning och längre fängelsestraff” (Tham 2018, s. 139). Sådan förändring i andra länder i västvärlden har beskrivits som ”den straffande vändningen” (Tham 2018, s. 139). Mycket har skrivits om denna förändring och dess tolkningar kan därför användas för att tolka förändringen i Sverige. Det måste först klarläggas hur distinkt den straffande vändningen i realiteten är i vårt land. Hur effektivt det är att höja straffen för vissa brott har allaredan betvivlats. Emellertid kan det måhända påstås att de höjda straffen är begripliga med tanke på hur brottsligheten har förändrats (Tham 2018, s. 139).

Jämfört med ett flertal andra stater är den straffande vändningen i vårt land förhållandevis ringa. Den mest betydelsefulla faktorn i rankningen stater emellan, beläggningen i fängelser, visar inte någon ökning totalt sett. Antalet 1965 var dessutom, jämfört med förändringen av folkmängden, något högre än 2016. Mängden anmälda brott jämfört med befolkningsmängden var därtill tre gånger högre vid periodens slut jämfört med dess början. Måhända kan det då påstås ”att fängelse relativt har begränsats och att svensk kriminalpolitik därför blivit mindre straffinriktad” (Tham 2018, s. 139). Detta påstående är värt ett antal yttranden (Tham 2018, s. 139).

Ökningen av brott i vårt land gäller mest de första två decennierna av den period som studerats. Sett i ett längre tidsperspektiv verkar det snarare som att brottsligheten minskar och planar ut. Mängden anmälda brott har förvisso stigit i antal fast sakta. Det ökade antalet verkar ha sin förklaring i dels ökade möjligheter till brott i datorsammanhang, dels i ökad tendens att anmäla brott (Tham 2018, s. 139–140).

Att brottsligheten avstannat eller till och med sjunkit kan motiveras på flera sätt. Att brottsligheten sjunker i ett flertal stater har mestadels förklarats med tekniska hjälpmedel för att förhindra brott. Det har blivit svårare att stjäla (Tham 2018, s. 140).

Men det verkar också som att generationerna gradvis blir allt skötsammare. Den informella kontrollen ökar. Alkoholförtäringen minskar hos ungdomar. Fler unga ”tar avstånd från brott, berusning och skolk” (Tham 2018, s. 140).

De generationer som växte upp efter andra världskriget fick det materiellt allt bättre. Ökad konsumtion ledde till ökade stölder. Kommande generationer kommer kanske att bli tvungna att tänka över sitt uppförande och skärpa sig för att få arbete och ”ta del av livets goda” (Tham 2018, s. 140).

Det är inte heller självklart att beläggningen i fängelserna återspeglar antalet brott eller lagföringar. Under 1960-talet var den typiske fången en tjuv. Detta återspeglade en sträng syn på tillgreppsbrott och en ökning av sådana brott efter andra världskriget. Med tiden har synen på tillgreppsbrott mildrats. En förklaring till detta är att stölder nuförtiden innebär en mindre ekonomisk skada, bland annat på grund av försäkringar. Värdet av stöldgodset har också minskat jämfört med den ökade levnadsstandarden. Därmed finns inte samma behov av fängelsestraff för tillgreppsbrott (Tham 2018, s. 140).

Våldsbrotten verkar inte ha ökat de senaste decennierna. Däremot har allmänhetens syn på lindrigare våldsbrott skärpts. Det finns inget som styrker att också allmänhetens syn på grova våldsbrott har skärpts. När det gäller narkotikabrott saknas kompletterande data till antalet anmälningar, som påverkas starkt av polisens arbetssätt (Tham 2018, s. 141).

Något som däremot kan konstateras både för våldsbrott och narkotikabrott är att straffen har skärpts. Om politikerna inte beslutat om skärpta straff skulle beläggningen i fängelserna ha minskat mellan 1965 och 2017. Det ökade antalet fångar blir särskilt tydligt jämfört med 1970-talets politiska mål om att minska antalet fångar (Tham 2018, s. 141).

Också i fler bemärkelser kan antalet fångar anses vara för högt och bero på politiska beslut. Även synen på fängelsestraff har skiftat. Eftersom levnadsstandarden och den individuella friheten har ökat så blir ett fängelsestraff förhållandevis värre för den enskilde. Med ett sådant synsätt vore färre fångar vara det väntade (Tham 2018, s. 141–142).

Som en sammanfattning betraktas stölder som mindre allvarliga i dag medan fängelse relativt är ett allvarligare straff. Det ökade antalet fångar för narkotikabrott och brott mot person beror på politiska beslut. Detta är ett tecken på en straffande vändning i Sverige. Också för andra typer av brott har straffen skärpts. Politikerna vill minska brottsligheten med polis och straff (Tham 2018, s. 142).

Den straffande vändningen har även inträffat i andra stater. För att förstå förändringen i vårt land kan politiken och förändringen av antalet brott jämföras med andra stater. Om skillnaden mellan vårt land och andra stater är stor är det befogat att tolka politiken ur inhemska perspektiv. Är förhållandena däremot likadana i andra stater är det i stället befogat att tolka förändringen ur ett samhälleligt skede för hela västvärlden sedan 1960-talet. En jämförelse ska därför göras med förändringen i de andra nordiska och västeuropeiska staterna. Sovjetunionens och dess tidigare allierade ingår inte i jämförelsen på grund av att de fortfarande påverkas av den tidigare politiska situationen (Tham 2018, s. 142).

Jämförelsen ska rimligen utgå från förändringen av brott. Är skillnaden stor mellan stater kan den ge upphov till olikheter i kriminalpolitiken. Staterna i Norden, utom Island, har haft en liknande förändring av brottsligheten som Sverige. Några årtionden efter andra världskriget ökade polisanmälningarna av brott. Därefter avstannade förändringen. Under slutet av perioden minskade antalet anmälningar något. Uppklarandet av brott har gått ner i alla stater ”för att från sekelskiftet plana ut” (Tham 2018, s. 143).

Förändringen gällande antalet anmälda brott är likadan både i Sverige, Norden och Västeuropa. Förändringen av antalet lagföringar är krångligare att jämföra. Antalet personer i fängelse, inklusive häkte, anses emellertid vara tillförlitligt. Medan förändringen av antalet brott är liknande finns det skillnader gällande antalet personer i fängelse. De nordiska länderna har få personer i fängelse jämfört med både Europa och övriga världen (Tham 2018, s. 143).

Skillnaderna gällande antalet fångar har dock minskat. Från 1990-talet till i början av 2000-talet ökade antalet fångar i fängelse i de flesta stater i Västeuropa. Ökningen förklaras delvis med att straffen blivit längre, vilket även gäller Sverige. Andelen utländska fångar har ökat både i vårt land och i de flesta andra stater i Västeuropa. Minskad brottslighet sedan millennieskiftet borde innebära färre personer i fängelse. Så har det också blivit i flera stater på senare år (Tham 2018, s. 144).

Det finns flera trender inom kriminalpolitiken sedan 1990-talet. En trend är förändringen från socialpolitik till straffrättspolitik, ökad inriktning på trygghet samt public management, där ett mål om verkningsfullhet samt kommersialisering går före rättssäkerhet. Kriminalpolitiken har politiserats. Den organiserade brottslighetens tillblivelse understryks fast också olaglig invandring, tvångsarbete, momsfusk, vapenhandel och miljöbrott (Tham 2018, s. 144).

Flertalet strömningar hör ihop med förändringar inom EU. Brottsoffers ställning uppmärksammas mer inom Europa exempelvis via fördrag och rekommendationer från EU och Europarådet. Detsamma gäller terrorism och brottslighet över nationsgränserna. Vissa hävdar att det är EU som är ursprunget till senare tiders ökade kontroll på bekostnad av personlig integritet. Det har också lett en slitning mellan det mer auktoritära EU och det mer frihetliga Europarådet (Tham 2018, s. 145).

Strömningarna inom Europa, samt angloamerikanska länder utanför Europa, liknar mycket förändringen i vårt land. Straffrättslagstiftningen har utökats i synnerhet för lika sorts brott som i Sverige. Antalet fångar har stigit ehuru antalet år 2018 sjunkit just de sista åren. Organiserad brottslighet är en viktig fråga inom kriminalpolitik. Frågan om brottsoffer har ökat i både Sverige och resten av västra Europa. Besattheten av våldsbrott har påverkat merparten av länder från 1980-talet. För samtliga stater har utländskt inflytande över kriminalpolitiken stigit. Bakgrunden till förändringar i Sverige finns därmed sannolikt inte bara i Sverige (Tham 2018, s. 145).

I undersökningar gällande skäl till kriminalpolitikens utformning har staters skilda ”politisk-ekonomiska struktur” (Tham 2018, s. 146) framhävts. Flertalet undersökare framhäver ”välfärdspolitik” (Tham 2018, s. 146) som ett skydd mot en i överkant straffande kriminalpolitik. Forskare har kategoriserat västerländska stater som nyliberala, traditionellt korporativa eller demokratiskt socialistiska. De nyliberala staterna har flest människor i fängelse och de demokratiskt socialistiska färst. Exempelvis betonas välfärdsstaten som ett redskap för att hejda straffen från att skjuta i höjden. Via en statskonst där alla ska med samt en befolkning där många fått kunskapsträning minskar allmänhetens krav på högre straff. Även små klasskillnader, högt förtroende för medmänniskor och förtroendevalda, samförstånd och stort inflytande från tjänstemän anses motverka en ”populistisk kriminalpolitik” (Tham 2018, s. 146).

Forskning visar att stater som lägger mer pengar på mellanmänskliga kostnader samt har mindre klasskillnader har en färre andel människor i fängelse. Mängden människor i fängelse överensstämmer även med förtroendet för medmänniskor, polis, rättsväsende samt politiskt förtroendevalda. Välfärdsstatens rättfärdiga följdriktighet, som understryker egalitet, får konsekvenser i form av en mer vidsynt befolkning samt en kriminalpolitik i lägre grad inriktad på straff (Tham 2018, s. 146).

Nyliberalismen är anledningen till den väl tilltagna ökningen av fångar i USA sedan slutet av 1970-talet. En ökad otrygghet gällande jobbtjänster mynnar ut i landets tilltagande krav på tukt av arbetarna, inräknat dem som inte betraktas vara kommersiellt dugliga. Det yttrar sig i avsaknad av överseende samt fler människor i fängelse. Förändringen är mest distinkt i USA men finns även i Europa (Tham 2018, s. 146).

Det höga antalet fångar i USA har skildrats som en förändring till en i högre grad bortstötande samt ”straffande styrning av social marginalisering” (Tham 2018, s. 147).

Vilket som är upphovet och vad som är följden, med utgångspunkt från olikheter i samhälls-finansiell uppbyggnad är ej fullständigt givet. Somliga undersökare understryker skillnader gällande personliga intäkter medan andra understryker statskonstliga perspektiv. Den tydligt mer tilltagna andelen upptagna platser i fängelser i de angloamerikanska staterna jämfört med övriga västerländska stater hänförs till staternas ”sensationsmedier, majoritetsvalsystemet där två partier slåss om marginalväljare på moralfrågor, arbetsmarknadens organisation, en domarkår och ett rättsväsende som är mindre politiskt oberoende och en tradition av konfrontativ politik” (Tham 2018, s. 147). På samma gång har de angloamerikanska staterna stora klasskillnader, något som inte brukar tas med i utvärderingarna (Tham 2018, s. 147).

Översiktligt inverkar statskonst och finans distinkt straffen i en civilisation. Undersökningar av förändringar i Amerikas förenta stater är ej totalt tillämpliga på vår världsdel och vårt land. Avregleringar och privatiseringar må ej klargöra de digra avvikelser vilka föreligger i jämförelser mellan stater eller regioner. Därför krävs fler motiveringar till den straffande vändningen (Tham 2018, s. 147).

Kultur innebär i det här sammanhanget uppfattningar som de flesta i befolkningen har. En kulturell motivering till kriminalpolitiken betyder i så fall att omställningen manats av det allmänna rättsmedvetandet vilket resulterat i representativa yrkanden till de politiska ledarna (Tham 2018, s. 148).

Sedan 1960-talet har det skett en förändring där kriminalpolitiken utmärks av faktabestridande, dålig impulskontroll av sinnesstämningar samt appeller till personers skräck. Politiska ledare formger kriminalpolitiken. Emellertid sker detta i sammanhang av en omdanad civilisation. Civilisationen kännetecknas, enligt viss forskning, av hög brottslighet omvandlingar gällande personliga relationer och arbetsmarknad, större skillnader i boendemiljöer, nya medier samt ökad demokrati vilket leder till problematiserande av sedvanliga maktförhållanden. Denna omvandling leder till en större mottaglighet för kriminalitet hos befolkningen. Med anledning av detta underlag bildas ”en kontrollkultur” (Tham 2018, s. 148).

Annan forskning brukar termer som ”penal populism och the new punitiveness” (Tham 2018, s. 148), och anknyter till uppfattningen att omvandlingar i kulturen manar en färsk kriminalpolitik. En växande dragning till straff bland allmänheten uppges som anledningen. Den strömningen från gräsrötterna bedöms på olika sätt. Vissa betraktar det som en oönskat angrepp på en i högre grad specialist- samt faktabaserad kriminalpolitik. Övriga betraktar det som en god förändring att befolkningens åsikt uppmärksammas i ett spörsmål vilket innan fullständigt kontrollerats ovanifrån. Den inställningen associeras även med vänsterrealism. Förändringen av brottsligheten är påtaglig och den drabbar i synnerhet underprivilegierade kategorier som kvinnor och socioekonomiskt svaga. Brottsligheten ska därför ”tas på allvar” (Tham 2018, s. 148).

Oberoende av synsätt, gällande en kriminalpolitik med större förankring hos befolkningen, torde en förändring av det slaget betraktas såsom ett tecken på en sorts demokratisering. Skaror vilka innan haft ringare inflytande över politiken begär åtgärder mot kriminalitet dessa personligen drabbas av (Tham 2018, s. 148–149).

Spörsmålet utfaller därmed till vilken faktabaserad grund de kulturella förklaringarna har i ett västvärldssammanhang. Vissa observationer anses tyda på ett förhöjt yrkande bland befolkningen angående en mer straffbetonad statskonst gällande brott. Det verkar som att ömtåligheten gällande brott mot personer blivit större. Brottsoffrens tillkomst inom kriminalpolitiken må tydas som en ökande begäran angående hårdare tag mot brottslingar som begår brott mot personer. Inom de engelsktalande länderna understryks det även att brottsofferföreningar vanligen medverkar till en mer straffbenägen statskonst (Tham 2018, s. 149).

Flernationsstudier tyder på en ökad strömning inom västvärlden för strängare straff. Strömningen är emellertid någorlunda vag samt skiljer sig åt mellan stater. Ett annat tecken på befolkningens större vilja till straff må vara tillkomsten av extremhögerpartier. Dessa partier har begärt högre straff, fastän kriminaliteten i det sammanhanget vanligen sammankopplas med invandring (Tham 2018, s. 149).

Spörsmålet är vilken faktabaserad grund som existerar i vårt land för kulturell förklaring av förändringar i statskonsten gällande brottslighet. Frågan är huruvida politikers och massmediers referenser till befolkningens ökade skräck för brott är välgrundade (Tham 2018, s. 150).

Tilltagande skräck har i kriminologi betraktats som en motivering till en mer repressiv kriminalpolitik. Inom Europa anses detta vara roten till att de politiska ledarna mer och mer främjar trygghet (Tham 2018, s. 150).

Att skräck inför kriminalitet skulle vara tilltagande i vårt land verkar inte överensstämma med åtkomliga, metodiskt hopsamlade fakta. Brås samt SCB:s uppmätningar påvisade att ”80 till 90 procent av befolkningen på 2010-talet inte upplever rädsla p.g.a. brott” (Tham 2018, s. 150).

Den typen av tvärsnittsstatistik ska på samma gång icke överskyla att delen som upplever skräck är olika stor inom olika kretsar. Människor av kvinnokön upplever exempelvis mer skräck än människor av manligt kön. Detta är ett särskilt besvär. Osäkerhet i samband med vistelse utomhus, långt lidna aftnar i hemkvarter, är tydligt mer förekommande i socialt utsatta områden. Tendensen i de trakterna sedan 2006 är emellertid samma som i övriga Sverige, alltså att osäkerheten inte stiger. Teser angående ett hotfullt samt mer och mer hänsynslöst land matchar överlag ej med befolkningens återkommande upplevelser. Folk kan uttrycka ängslan angående kriminalitet fast pekar då på andra platser än där de själva lever, alternativt uttrycker ängslan för att någon annan ska drabbas av handgripligheter (Tham 2018, s. 150).

Det förefaller även bland folk i allmänhet existera en uppfattning att massmedier uppförstorar skildringen av kriminaliteten. På enkät 2017 angav 40 procent av de svarande att landet var säkrare än mediernas skildring. Bara 25 procent hade motsatt uppfattning (Tham 2018, s. 150).

Det tyder på att den möjliga förhöjda skräcken inför våldsbrott i synnerhet existerar hos politiska influerare. Företrädare för massmedier, politiska ledare samt också några specialister, framför utsagor vilka privatpersoner ej tillfullo igenkänner i sitt dagliga liv. På grund av att inte många själva varit med om svår kriminalitet, eller via egna observationer kan göra en egen bedömning av kriminalitetens förändring, är människorna avhängiga utsagor av politiska influerare. De utsagorna må senare dyka upp som respons i enkäter gällande trygghet fast de grundar sig på andrahandsuppgifter (Tham 2018, s. 150–151).

Mediers inflytande över den kriminalpolitiska förändringen i Sverige ska ej förringas. Privat radio och tv uppkommer i vårt land under 1980-talet på samma gång som det talas mer om straff inom kriminalpolitiken. Medier har i större omfattning uttryckt ett eget engagemang i kriminalpolitiska spörsmål. Ledarskribenter har krävt ett ökat antal polismän samt hårdare straff. Fördömande av för milda domar är vanligt (Tham 2018, s. 151).

Fastän en tilltagande skräck hos befolkningen ej har kunnat bevisas är det tydligt att ängslan för kriminalitet fått ökad betydelse inom kriminalpolitiken. Uppdelningen av de kriminalpolitiska målen ”att minska brottsligheten och öka tryggheten, visar att tryggheten hålls fram som ett självständigt värde, och också som något som inte är en enkel funktion av brottsutvecklingen” (Tham 2018, s. 151).

Det har alltså skett en förändring på så sätt att lagarnas uttryckliga användning värderats högre och blivit mer uttalad. Ofta kan kriminalpolitiken handla om att att samhället ska uttrycka ett budskap. Skärpta straff beskrivs som att understryka kriminalitetens kritiska läge samt att det är en begäran från befolkningen (Tham 2018, s. 151).

Utsagor angående att gemene man begär straffskärpning har anträffats hos politiska ledare samt i massmedier såväl i vårt land som övriga Norden (Tham 2018, s. 151).

En kriminalpolitik vilken mer och mer utgår från värdet av straff medför även att specialister byts ut mot politiska ledare samt politiska influerare, vilka får uttyda realiteten. Forskarvärlden må yttra sig angående påföljders verkan men ej ”om en brottstyp har ett visst straffvärde” (Tham 2018, s. 152). En politisk ledare blir via sina mandat den som har rätt att yttra sig gällande folkviljan. Emellertid är ett påstående om befolkningen begär straffskärpning de facto faktabaserat möjligt att pröva. Forskningsexpertis må granska huruvida gemene man önskar straffskärpning, vilket också har skett i alla nordiska länder (Tham 2018, s. 152).

En nordisk undersökning genomfördes åren 2009 till 2012. Undersökningen innehöll telefonintervjuer som visade att gemene man önskar straffskärpning. Politiska ledare som påstår att gemene man önskar straffskärpning kan därför anses ha rätt. Men då fler upplysningar gavs angående brott, gärningsmän och offer blev utgången en annan. Respondenterna önskade då överlag straff likvärdiga alternativt mildare de som domarna dömt. Då ännu mer upplysningar lades till via visning av film samt debatt minskade yrkandet om straffskärpning ännu mer (Tham 2018, s. 152–153).

I anslutning till ökad mängd upplysningar angående ett åskådligt brottsfall samt också angående påföljdernas betydelse samt tänkbara verkningar, krävde gemene man ej hårdare straff än de som dömts i domstol (Tham 2018, s. 153).

Ännu en anledning till att det är besvärligt att på ett felfritt vis yttra sig angående allmänhetens rättsmedvetande är att skillnaden mellan människors uppfattning är stora. Berättigandet av en straffskärpning genom att hänvisa till allmänhetens uppfattning är därför komplicerat. Det verkar inte finnas en faktabaserad grund (Tham 2018, s. 152–154).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.