Etikett: Västerås

Mordet vid åbrinken: den åtalade

Postat av admin

Mordet vid Åbrinken, i Västerås år 2000, är fortfarande olöst. En man åtalades misstänkt för dådet men friades sedan i tingsrätten. Så här sa han i förhör.

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås den 6 juni år 2000. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med. Den man som åtalades misstänkt för knivdådet kallar jag för herr E. Följande sa herr E när han förhördes om händelsen.

Den då 50-årige herr E var alkoholmissbrukare sedan lång tid tillbaka. Tidigare använde han också amfetamin men hade slutat med det. Sedan några år tillbaka bodde han på Furan, som drevs av Frälsningsarmén. Han brukade ha dåligt minne när han drack. Mestadels drack han öl. Han brukade oftast besöka Systembolaget när det öppnade klockan 10. Han drack därefter i parkerna tillsammans med bekanta fram till eftermiddagen. På eftermiddagen brukade han ta bussen eller cykeln hem och sova till nästa morgon.


Hans minne av dagen för knivdådet var diffust. Vid den här tidpunkten fanns två Systembolagsbutiker i Västerås centrum. Herr E cyklade först till bolaget vid Stora gatan. Han träffade emellertid inga bekanta där, varför han fortsatte till bolaget vid Vasagatan. Där köpte han 4–5 flaskor starköl 7,2. Han gjorde sällskap med några kamrater, däribland herr S, till Vasaparken, där han drack upp ölen. Efter förslag av herr S fortsatte de sedan till den kristna stödverksamheten Ria på andra sidan järnvägen. Eftersom de inte träffade några bekanta där återvände de mot centrum och Stadsparken, där herr S bjöd på någon utblandad sprit. De fortsatte sedan till bolaget på Vasagatan där herr E handlade ytterligare 3–4 flaskor starköl. Han begav sig sedan till ”cykelstatyn” vid Stora Torget, där han började dricka. Han har därefter ingen minnesbild av att han uppehållit sig vid åbrinken. Han uppskattar att han under dagen kan ha druckit omkring 10 flaskor starköl och en kvarting brännvin.


Efter många förhör har herr E svagt erinrat sig att han låg intryckt vid ett staket, där han blev sparkad av 48-åringen. Han ska ha skrikit ”sluta” upprepade gånger och krupit ihop i fosterställning och försökt skydda sig med armarna framför huvudet.


Herr E ska ha känt att han hade en kniv i bakfickan och att han rört i kniven. Därefter var minnet borta till dess att han var på väg mot en gräsmatta strax norr om Vattugränd, en bit bort från åbrinken. Då kände han sig ”alldeles groggy”. Nästa gång han vaknade var han på gräsmattan och såg flera polisbilar vid ån. Därefter var minnet åter borta fram till dess att han följande dag vaknade upp på polisstationen.


I samband med tumultet vid åbrinken hade han fått en fläskläpp och en del blåmärken. Den dag då gärningen inträffade var han klädd i svart keps märkt Carlsberg, vit eller grå skjorta, svart eller grå jacka, grå byxor och svarta läderskor av märket Ecco. Vidare bar han, som han brukade göra, en armbandsklocka på höger arm trots att han var högerhänt. Det är samma klocka som sedermera togs i beslag och undersöktes. Efter händelsen hade kläderna av någon anledning försvunnit. Han hade ibland håret uppsatt i hästsvans. Det är mycket möjligt att så var fallet även vid dagen för knivdådet. Han mindes emellertid inte hur det förhöll sig.


Herr E sa att den beslagtagna kniven inte tillhörde honom. Om han använt kniv måste han alltså ha fått den av någon annan person. Han hade bara kniv med sig när han skulle ut och fiska, vilket inte var fallet den här dagen.


Herr E kände 48-åringen sedan tidigare och de brukade träffas några gånger i veckan. Ungefär ett år tidigare hade herr E blivit slagen av 48-åringen utanför pantbanken. De samtalade om sina döttrar, varvid herr E berättade att han inte hade någon kontakt med en av sina två döttrar. Helt plötsligt slog 48-åringen då till honom. Något annat groll mellan dem, exempelvis i samband med någon rättegång, hade det inte varit. Herr E beskrev 48-åringen som ”rätt just”, även Om det ibland hände att han efter alkoholförtäring kunde bli ”lite stöddig”. Den nu döde 48-åringen ska ha varit ganska kraftig och tyckte emellanåt om att visa detta. Ibland uppstod bråk när han druckit.

Källa: DOM 2000-07-28 meddelad i Västerås (Västerås tingsrätt)

Mordet vid åbrinken: fruns vittnesmål

Postat av admin

Mordet vid åbrinken, i Västerås år 2000, är fortfarande olöst. Så här sa den döde mannens fru i förhör.

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås den 6 juni år 2000. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med.

Den döde 48-åringens fru berättade i förhör att de gifte sig i februari 2000 efter att hon känt honom sedan september 1996. Han hade alkoholproblem och drack nästan varje dag. Han brukade emellertid inte dricka starksprit utan höll sig mest till öl. Hon hade själv alkoholproblem. Hon och mannen brukade ofta dricka tillsammans, så också dagen för knivdådet. Hon hade aldrig sett mannen aggressiv. Han brukade prata och skoja med kamraterna. Ibland kunde han ”jävlas” lite genom att dra ut tofsar från andras hår.

Frun hade sett herr E i missbrukarkretsar i cirka tio år. Hon hade inte sett herr E inblandad i bråk och hade fått intrycket att han var en lugn och snäll person. Av sin man fick hon veta att det fanns något gammalt groll, kanske sedan 20 år tillbaka, mellan honom och herr E.

Orsaken skulle vara en händelse då herr E pratat för mycket i en rättegång. Hon visste dock inget närmare om detta.

Den aktuella dagen hade hon och mannen delat på en knapp kvarting i bostaden. Därefter begav de sig till bolaget, där de köpte fem starköl. De fortsatte mot Svartån, varvid de sammanträffade med herr M, en kompis till 48-åringen. Med herr M i sällskap gick de vidare. Hon uppskattar att de kan ha kommit till den aktuella åbrinken, där bänkarna fanns, cirka 11.15. De var först på plats. Sällskapet kom att uppehålla sig vid två av bänkarna.

Herr L bjöd 48-åringen på någon sup. Det kan ha varit hembränt. Frun sa till 48-åringen att ta det lugnt med drickandet. Under samvaron kom herr M att visa en hemmagjord kniv med ett cirka 4–5 cm långt knivblad. Det var inte någon morakniv.

Vid något tillfälle, kanske 30–40 minuter efter det att de kommit till platsen, såg hon herr M slå till 48-åringen i ansiktet med påföljd att 48-åringen blev blodig i näsborrarna. Hon vet inte anledningen. Hursomhelst reagerade 48-åringen inte på annat sätt än att han ”ryckte på axlarna”. Händelsen inträffade vid en av bänkarna.

Omkring en kvart därefter kom herr E och herr S till platsen. De satte sig genast på en annan bänk. Herr E bar en orange jacka.

Därefter minns hon inte vad som hänt. Troligen inträdde minnesluckan vid 13-tiden. Hon vaknade på polisstationen.

Frun har i efterhand av två oberoende personer, en kvinna och en man, fått höra att herr S sagt till dem att han kastat en kniv till herr E strax före gärningen. Vidare har hon hört att 48-åringen skulle ha kallat herr L för bög och blottat sig för honom under samvaron vid åbrinken.

Försvaret har påtalat att det i förundersökningen fanns en uppgift om att frun, samma dag som knivskärningen ägde rum, pekade ut herr M som gärningsman. Tillfrågad om detta förklarade frun att hon inte kunde minnas uppgiften men att hon inte betvivlade att hon kan ha sagt så. Hon sa att hon i berusat tillstånd brukar tala sanning. En förklaring till hennes uppgift kan vara att det låg nära till hands att utpeka herr M, eftersom han tidigare under dagen visat upp sin kniv.

Åklagaren upplyste om att frun samma dag som knivdådet, efter det att hon mottagit dödsbudet på lasarettet och förhörts av polisen, omhändertogs med stöd av LOB.

Källa: DOM 2000-07-28 meddelad i Västerås (Västerås tingsrätt)

Mordet vid Åbrinken: rättsmedicinsk undersökning

Postat av admin

Mordet vid Åbrinken, i Västerås år 2000, är fortfarande olöst. Så sa den rättsmedicinska undersökningen.

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås den 6 juni år 2000. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med.

Rättsmedicinsk undersökning gjordes på herr E, den då 50-årige man som senare åtalades misstänkt för knivdådet. Undersökning gjordes även på tre andra män som tillhörde sällskapet vid åbrinken. Vidare gjordes en utvidgad rättsmedicinsk obduktion av den döde 48-åringen.

Av utlåtandet beträffande herr E framgår bland annat att han haft tecken på färskt trubbigt våld mot huvud, bål, armar och ben, att skadan på det vänstra benet uppkommit av kraftigt våld, till exempel av en spark samt att övriga färska skador var av ospecifik natur och gav inte några säkra slutsatser om hur de uppkommit.

Av utlåtandet beträffande den döde 48-åringen framgår bland annat att han haft tecken på färskt trubbigt våld mot huvud, bål, armar, vänster höft, höger ben och höger fot. Han hade vidare tecken på färskt skärande våld mot bålen med skador på diafragman och hjärtat. Mannen hade 3,8 promille etanol i urinen. Alltså en mycket hög koncentration av alkohol. Stickskadans utseende talade för att knivens skarpa kant, eggen, varit riktad nedåt, att skärskadorna på högra handen hade utseende av så kallade avvärjningsskador, att skadorna mot bålen var av den typ som brukar ses vid kraftigt drag i kläderna samt att stickskadan på bålen till fullo förklarade dödsfallet.

Statens kriminaltekniska laboratorium, som undersökt den beslagtagna morakniven och herr E:s armbandsur, har som sin slutsats uttalat att det på kniven och klockan påvisats blod samt att blodet kom från 48-åringen, om man bortsåg från möjligheten att det kom från en nära släkting till honom.

Källa: DOM 2000-07-28 meddelad i Västerås (Västerås tingsrätt)

Mordet vid Åbrinken: rättegången

Postat av admin

Mordet vid Åbrinken, i Västerås år 2000, är fortfarande olöst. En man åtalades misstänkt för dådet men friades sedan i tingsrätten.

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås den 6 juni år 2000. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med.

Torsdagen den 13 juli år 2000 inleddes rättegången mot den 50-årige man som stod åtalad dråp efter knivdådet vid Åbrinken. Rättegångens tredje dag, måndag den 17 juli, inleddes med två vittnesförhör vilka hölls som planerat. När det blev dags för vittne tre och fyra fick dock rättegången avbrytas eftersom ingen av personerna dök upp. Rättegången förlängdes och Polisen i Västerås letade efter de båda männen för att hämta dem till tingsrätten. Det gick ut ett allmänt utrop till de poliser som patrullerade i centrum och det gjordes tillslag på vissa adresser.

Den ene av de eftersökta männen hade tidigare varit utpekad som skyldig till knivdådet av den nu döde 48-åringens änka. Detta tog hon dock tillbaka när hon hördes på rättegångens första dag, med hänvisning till att hon inte kunde minnas vad som hänt. Vittnet skulle ha förhörts redan på rättegångens andra dag, men inte heller då infann han sig i rättssalen. Lokaltidningen VLT:s reporter träffade mannen utanför tingsrätten men när han fick veta att han skulle vittna försvann han snabbt därifrån. Tidningen noterade dock att han var synlig i Västerås den efterföljande helgen.

Den andre mannen var en av dem som hade hört kvinnan peka ut mannen. Båda männen var kallade på begäran av försvaret.1

En av de saknade vittnena infann sig i rätten på tisdagen den 18 juli. Han vittnade då mot den 50-årige man som stod åtalad för att ha huggit en man till döds. Mannen påstod att han inte medvetet hade hållit sig undan. Han berättade själv att han hade bytt postadress och att det var orsaken till frånvaron.

I vittnesförhöret intygade mannen att den knivdödade 48-åringens änka i ambulansen på väg till sjukhuset pekat ut en annan gärningsman än den åtalade. Den som utpekades var samma man som fortfarande saknades på rättegången.

– Att han inte dyker upp skulle förstås kunna tyda på att det är han som är skyldig, sa försvarsadvokat Thomas Carlstedt till VLT.

Det var försvarsadvokat Thomas Carlstedt som hade kallat vittnet som nu saknades.

Polisen hade besökt mannens bostad och där var han inte. Rätten hade beslutat att mannen skulle tas i förvar om han återfanns. Polisen hade rätt att hålla honom i 18 timmar. Om mannen skulle återfinnas var det tänkt att rättegången skulle fortsätta onsdag den 19 juli.2

Onsdagen den 19 juli var det eftersökta vittnet fortfarande försvunnet. Detta trots att polisen kopplats in i spaningarna efter mannen. Den 19 juli ställdes huvudförhandlingen in eftersom polisen inte hade några spår efter mannen. Tanken var att rättegången skulle avslutas på torsdagen den 20 juli, även om vittnet inte återfanns.

Försvarsadvokat Thomas Carlstedt hade dittills yrkat på förnyade hämtningsförsök men sa nu att det var tänkbart att i stället åberopa de förhör som hållits med mannen i samband med polisutredningen. Rådmannen Jan Allgårdh menade dock att mannens uppgifter inte fick samma bevisvärde om endast förundersökningen åberopades.

Försvarsadvokaten Thomas Carlstedt menade att det försvunna vittnet var en tänkbar gärningsman. Flera andra vittnen hade bekräftat att den försvunna mannen befunnit sig på brottsplatsen dagen för mordet.

Dyker ett kallat vittne inte upp på utsatt tid till en rättegång kan åklagare och försvarsadvokat yrka på hämtning av personen. Tingsrätten fattar beslutet. Rätten kan också besluta att vittnet ska hållas kvar i upp till 18 timmar i väntan på förhör. Vittnen får dock inte gripas. Alla som kallas till vittnesförhör är i princip skyldiga att vittna. Infinner man sig inte i rätten kan man åläggas att betala vite. Undantagna från vittnesplikten är parter i målet, vissa yrkeskategorier med tystnadsplikt, samt anhöriga till den misstänkte.3

Det var efter sju sorger och åtta bedrövelser som rättegången till sist avslutades. På andra extradagen, en vecka efter rättegångens början, gav tingsrätten upp försöken att förmå det sista vittnet att infinna sig i rätten. Tingsrätten godkände i stället att försvarsadvokat Thomas Carlstedt åberopade de förhör som gjorts med den försvunne mannen under polisutredningen.

Rättegången avslutades vid lunch, torsdagen den 20 juli, och redan under eftermiddagen beslutade tingsrätten att den åtalade 50-åringen skulle släppas på fri fot. Beslutet innebar att mannen inte skulle dömas för dråp.

Åklagaren Jan Axelsson la i sin slutplädering vikt vid att den åtalade 50-åringen hade den dödes blod på sitt armbandsur. En annan sak som stärkte misstankarna mot 50-åringen var att hans kläder från den aktuella dagen var spårlöst försvunna.4

Fredagen den 28 juli frikändes den 50-åring som åtalats för dråp efter knivdådet. Den frikände 50-åringen hade rättegången igenom förnekat att han skulle ha utdelat det dödande knivhugget. Han hade berättat att han blivit misshandlad av den nu döde 48-åringen och att han hittat en kniv som han hade tagit. Han kunde inte minnas mer eftersom han varit så berusad.

Nu konstaterade alltså tingsrätten att mannen var oskyldig. Man skrev i domen att 50-åringen blivit jagad av 48-åringen, som var berusad och bråkig vid det tillfället. En grupp på omkring fem personer hade sprungit efter de båda. De fem personerna hade hunnit ikapp de framförvarande och tumult hade uppstått. Vid detta tillfälle hade knivhugget utdelats men ingen av de närvarande hade kunnat peka ut 50-åringen som den som utdelat hugget.

Tingsrätten hade här tagit fasta på den troliga riktning hugget kommit ifrån och de positioner personerna haft i tumultet. Utifrån detta konstaterade man att det knappast var sannolikt att den åtalade 50-åringen utdelat hugget.

I övrigt skrev rätten att 50-åringen inte varit dömd för något våldsbrott tidigare och att han beskrevs som en ”fridens man”.

Däremot sågs det faktum att 50-åringen haft blod på sin klocka, och att de kläder han bar den aktuella dagen var försvunna, som besvärande för mannen. Tingsrätten menade dock att det kunde vara fullt möjligt att 50-åringen fått blod på sig i samband med tumultet och gjort sig av med dem för att inte bindas till brottet.5

1 Sandhammar, Kalle. ”Polisen letar försvunna vittnen”. Vestmanlands Läns Tidning, 18 juli 2000.

2 Sandhammar, Kalle. Eftersökt vittne dök upp. 19 juli 2000.

3 Sandhammar, Kalle. ”Vittnet fortfarande försvunnet”. Vestmanlands Läns Tidning, 20 juli 2000.

4 Sandhammar, Kalle. ”Åtalade 50-åringen frisläppt”. Vestmanlands Läns Tiding, 21 juli 2000.

5 Sandhammar, Kalle. ”50-åring frikändes från dråp”. Vestmanlands Läns Tidning, 29 juli 2000.

Skottlossningen mot polismannens villa

Postat av admin

Skottlossningen mot en polismans villa i Västerås 2017 innebar inget dödligt våld och rubriceras som försök till mord. Det utreds fortfarande av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.

Ett flertal skott avlossades mot en villa i bostadsområdet Hagaberg i Västerås, natten mot lördagen den 28 oktober 2017. Polisen var befäl för en av grupperna inom ingripandeverksamheten. Händelsen rubricerades som mordförsök.

Klockan 03.20 avlossades ett 20-tal skott mot byggnaden. Ägaren, som var ett polisbefäl i Västerås, var hemma och även hans familj.1 När skotten avlossades låg familjen och sov.2

Polismyndigheten beskrev händelsen som ett attentat och ”synnerligen allvarligt”.3

Ingen i familjen skadades av skottlossningen. Människorna i huset evakuerades till en säker plats. Det inträffade betecknades som en särskild händelse av Polismyndigheten som gick upp i stabsläge.4

De skott som avlossades var så kraftiga att de gick igenom huset. Skott gick även in i ett grannhus. Bilder från det beskjutna huset visade en ytterdörr som perforerats med skott. Bredvid, på trappen, stod en orange halloweenpumpa. Det var en stor förödelse i huset. Till exempel hade element och leksaker skjutits sönder.

Vid 14-tiden slog tungt beväpnad polis till mot en lägenhet i centrala Västerås. En man i 20-årsåldern anhölls för skjutningen, misstänkt för försök till mord. Polisen tog in två personer till förhör och vid 21-tiden anhölls en av dem, skäligen misstänkt. Enligt uppgift arbetade polisen nu efter teorin att dådet riktade sig mot polismyndigheten i stort, med anledning av det riktade arbetet mot den grova kriminaliteten i regionen.

Regionpolischef Carin Götblad menade att de inte fanns något klart motiv varför just den här polisen attackerats. Det ska inte ha funnits någon känd hotbild mot polisen. 5

Ett mycket stort utredningsarbete resulterade i att många människor greps, misstänkta för inblandning i skottlossningen. Genom utredningsarbetet upptäcktes ytterligare brott: narkotikabrott och grova vapenbrott.

Men ingen har under de år som gått åtalats för själva skottlossningen. En man, som vid tillfället för skottlossningen var 31 år, var en av flera personer som misstänktes ha skjutit.

Hans inblandning i skottlossningen kunde dock inte bevisas. Dock dömdes han senare, år 2019, av Eskilstuna tingsrätt för bland annat grovt vapenbrott. Han hade år 2015 och 2016 förvarat en automatkarbin hemma hos sig. Påföljden blev skyddstillsyn för att mannen skulle få en chans att komma tillrätta med sitt mångåriga narkotikamissbruk.

Eftersom mannen suttit inlåst under tiden 15 januari till 25 januari 2018, misstänkt för ett brott som han inte dömts för och därför anses oskyldig till, fick han ersättning av staten. Summan hade Justitiekanslern bestämt till 18 000 kronor. Den summan är något högre än normalersättningen och det beror på att 34-åringen var misstänkt för särskilt allvarlig brottslighet.6

1 Svennebäck, Åsa, och Marit Sundberg. ”Skott avlossade mot polisbefäls villa”. Sveriges Television, 28 oktober 2017, https://archive.ph/0mPHl.

2 Hellberg, Magnus, m.fl. ”Skottlossning mot polisbostad i natt”. Expressen, 28 oktober 2017, https://www.expressen.se/nyheter/skottlossning-mot-hus-inatt/.

3 Svennebäck, Åsa, och Marit Sundberg. ”Skott avlossade mot polisbefäls villa”. Sveriges Television, 28 oktober 2017, https://archive.ph/0mPHl.

4 Svennebäck, Åsa, och Marit Sundberg. ”Skott avlossade mot polisbefäls villa”. Sveriges Television, 28 oktober 2017, https://archive.ph/0mPHl.

5 Hellberg, Magnus, m.fl. ”Skottlossning mot polisbostad i natt”. Expressen, 28 oktober 2017, https://www.expressen.se/nyheter/skottlossning-mot-hus-inatt/.

6 Ernheimer, Jan. ”Misstänktes för skott mot polismans villa – får skadestånd”. Vestmanlands Läns Tidning, 05 maj 2020, https://www.vlt.se/2020-05-05/misstanktes-for-skott-mot-polismans-villa–far-skadestand.

Mordet på Martin Adler: polisutredningen

Postat av admin

Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.

Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet.

I juni 2006, några dagar efter mordet på Martin Adler, blev kriminalinspektör Rune Engström inringd från semestern. Han fick ta hand om fallet (s. 183).

Rune Engström visste från början inte vem Marin Adler var. Eftersom journalisten som dött i Somalia var hemmahörande i Västerås hamnade fallet i Västerås. Så är Sveriges polis organiserad (s. 183).

Medan medierna kallade händelsen för ett mord klassade polisen det som ett ”dödsfall utomlands, utan brott” (s. 184). Detta ska också bero på polisens organisering. För att svensk polis ska kunna arbeta i ett annat land krävs det att landet själv ber om det. Polisen tog dock inte kontakt med Somalia under tio års tid. Det är Utrikesdepartementets uppgift att sköta sådana kontakter (s. 184).

Rune Engström började dock samla in material om fallet. Den danske journalisten Flemming Weiss Andersen hade namn på vittnen i Mogadishu som polisen kunde kontakta. Polisen gjorde dock inga försök hitta dessa vittnen. Ingen av de europeiska journalisterna som var på mordplatsen blev heller förhörda av polisen (s. 184–185).

I oktober 2007 meddelade Henrik Söderman, vid Internationella Åklagarkammaren, att han beslutat att inleda förundersökning om mord. Maj 2008, nästan två år efter mordet görs en anmälan om mord hos polisen i Västerås (s. 185–186).

Internationella Åklagarkammaren gav upp 2011 och överlämnade det olösta mordfallet till polisen i Västmanland. Kriminalkommissarie Mikael Eriksson blev förundersökningsledare. Mikael Eriksson ville inte lägga ner fallet eftersom polisen inte hade granskat alla filmer och bilder från mordplatsen (s. 188–189).

På hösten 2014 hjälpte änkan Katarina Adler till med en utställning av Martin Adlers bilder på Västerås konstmuseum. Hon tog beslut om att framkalla de bilder från Martin Adlers kamera som legat orörda sedan 2006. Bilderna överlämnades till polisen. Detta var hennes första kontakt med polisen med anledning av Martin Adlers död (s. 192).

De filmer som Martin Adler spelade in i Mogadishu innan han dog visade sig inte innehålla något material alls. Eventuellt material som funnits på videokassetterna har inte gått att återskapa. Varför kassetterna är tomma har inte gått att förklara (s. 192–193).

Stillbilderna som polisen fick hösten 2014 ansågs däremot vara intressanta för utredningen. Det finns bilder som är tagna på platsen där Martin Adlers blev skjuten. Kriminalkommissarie Mikael Erikssons teori är att mördaren finns på bild, även om inte själva mordet syns. Bilderna skulle därför kunna användas tillsammans med annat material från Somalia (s. 193).

Polisen i Västmanland ska dock ha haft svårt att få ut information från Somaliska myndigheter. Kommunikationen, som måste gå via Utrikesdepartementet, har inte fungerat (s. 193).

Mikael Eriksson säger i boken att det finns intressant material och viktiga personer i Somalia.
– Någon satt frihetsberövad för mordet. Och har de gripit folk så misstänker jag att de har massor av material, bevisning och händelseförlopp. Det finns också personer i regeringsställning som talar svenska och som vi vill ha kontakt med, säger han i boken (s. 194).

Somaliska myndigheter meddelade den svenska ambassaden att det påbörjades en utredning av mordet. Den utredningen har polisen i Västmanland inte fått ta del av (s. 194).

Av Utrikesdepartementets handlingar om mordet på Martin Adler ska det gå att utläsa tre uppgifter som bedöms vara intressanta.

  • Mordet ska ha skett i ett område kontrollerat av en chefskommendant inom den islamistiska rörelsen al Shabaab som kan ha beordrat mordet.
  • Martin Adler hyrde bil av ett företag vilket 2005 hyrt ut en bil till BBC-journalisten Kate Peyton, som också dödades i Mogadishu.
  • Information hos svenska ambassaden tydde på att det var en ”extremfundamentalistisk islamsk grupp” (s. 195) som låg bakom mordet för att visa att makthavarna i Mogadishu inte hade kontroll (s. 195).

Kriminalkommissarie Mikael Eriksson ser bara ”en promilles chans” att mordet kan lösas. Men polisen måste ändå försöka (s. 196).

Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.

Teser om Martin Adlers död

Postat av admin

Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall gruppen i polisregion Mitt.

Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet. Boken tar även upp några teorier om motiven till mordet.

Redan enstaka minuter efter efter att Martin Adler skjutits ska gissningarna om ha börjat om vem som sköt honom på Tribunka Square i Mogadishu. Fortfarande finns ingen lösning. Polisen, Utrikesdepartementet och andra svenska myndigheter har inte lyckats. Därmed finns än så länge endast teser angående dödsskjutningen. Det är främst andra journalister som försökt hitta förklaringar (s. 175).

Ett urval av teserna är följande:

  • Martin Adler ska ha dödats som en vedergällning för de Mohammedkarikatyrer vilka publicerades i Jyllandsposten 2005. Det skulle i så fall ha kunnat vara så att den danske journalisten Flemming Weiss Andersson varit den egentliga måltavlan och att mördaren sköt fel person.
  • Mordet ska ha utförts för att visa att den islamistiska regimen inte ”hade kontroll över landet”. Detta intresse ska i så fall någon tidigare makthavare ha.
  • Martin Adler dödades för att han dokumenterat personer som den islamistiska regimen inte ville associeras med. Det kan i så fall handla om att Martin Adler filmat efterlysta terrorister tillhörande al Qaida.
  • Martin Adler dödades av en enskild person fientlig mot västerländska icke-muslimer (s. 175).

Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.

Mordet på Martin Adler

Postat av admin

Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall gruppen i polisregion Mitt.

Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet.

Lokal och global. Ann-Christine Kihls bok om Martin Adler. Foto: Erik Hjärtberg

Enligt Ann-Christine Kihl hörde Martin Adler till stadsbilden i Västerås, åtminstone då och då. Hon kunde möta honom på stan där han gick ”tveklös i steget, strikt i kroppsspråket” (s. 4). Han hälsade alltid artigt.

Martin Adler kunde vara hemma några veckor innan han åter försvann på nya reportageresor utomlands. Hans sista reportageresa gick till Mogadishu i Somalia, juni 2006. ”Mitt i folkhavet, under en demonstration sköts han i ryggen och dog” (s. 4).

Martin Adler var medveten om vilka risker han tog. På en reportageresa till Afghanistan i november 2001 kom rånare till journalisternas läger och dödshotade Martin Adler samt mördade TV4-fotografen Ulf Strömberg (s. 4–5).

Den 23 juni 2006 befinner sig Martin Adler på Tribunka Square i Mogadishu. Journalisten Flemming Weiss Andersen hör ett skott. Ljudet är skarpt och öronbedövande. Sedan blir allt tyst. Flemming Weiss Andersen tänker att det är ett vådaskott, vilket är vanligt i Mogadishu där det finns många vapen.

Flemming Weiss Andersen ser hur Martin Adler för vänsterhanden under sin högra armhåla mot ryggen. Han blöder. Flemming Weiss Andersen försöker ta emot sin kollega, men hinner inte. Martin Adler faller framstupa i sanden över sin kamera. Han är skjuten från nära håll. Flemming Weiss Andersen ropar efter hjälp (s. 7).

Människor kommer springande och drar Flemming Weiss Andersen från platsen. Flemming Weiss Andersen stretar först emot och tappar sin sko. Till slut ger han efter. Han ser Martin Adler ligga kvar i sanden, framstupa i sin vita skjorta där blodfläckarna växer.

Inga fler skott avlossas. Martin Adler lyfts upp på flaket till en pickup och körs till sjukhus. Antagligen dör han på vägen dit.

Den danske journalisten Flemming Weiss Andersen får aldrig svar på vem det är som skjutit Martin Adler. Få kommer att leta efter mördaren. Det kommer att sägas att det är för ”svårt och utsiktslöst” (s. 8) och för långt bort för att utredas. Polisarbetet, som kommer att skötas från Martin Adlers hemstad Västerås, blir ”trevande och osäkert” (s. 8). Anmälan om mord görs inte förrän två år efter dödsfallet. Förundersökningen startar mer än ett år efter dödsfallet. Det görs inga förhör av vittnen (s. 8).

Martin Adlers änka Katarina Adler fick hämta Martin Adlers tillhörigheter på utrikesdepartementet. Utöver kamerorna och hans blodiga vigselring fick hon ett paket med filmrullar, inspelad film och anteckningsböcker (s. 9).

Anteckningarna är svårlästa, skrivna snabbt. Martin Adler skriver på engelska, som är ett av hans två modersmål. Det är bland annat intervjuer med människor han träffat i Mogadishu. Han frågar vad de tycker om ICU, den nya islamistiska regimen i landet. Alla personnamn skriver han med tydliga versaler.

Martin Adler har också skrivit ner namnet på de mest eftersökta terroristerna på USA:s terrorlista och bombdåd dessa utfört. Dessa mäns ”sannolika närvaro i Mogadishu den här sommaren, kan ha varit orsaken till Martins död” (s. 10).

Anteckningarna innehåller även privata noteringar om pågående fotbolls-VM och om hans värkande rygg (s. 10).

Martin Adler begravdes på Hovdestalunds kyrkogård i Västerås. Begravningsgudstjänsten hölls i Rytterne kyrka och gästades av medier, statsråd och utländska gäster (s. 13).

Martin Adler växte upp i Västerås med en engelsk mor och en svensk far. Familjen talade engelska i hemmet, svenska fick barnen lära sig i skolan och av kamraterna (s. 14).

Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.

Fallet Zeke

Postat av admin

Fallet Zeke är ett av de olösta mord i Västmanland som polisens kalla fall-grupp har på sin lista.1

Mälarkommunen Västerås har år 2001 en befolkningsmängd på 127 799 personer.2 Västerås förknippas mest med industriföretaget ABB men i vissa kretsar kallas det i stället för ”Pulverstaden” med tanke på det stora amfetaminmissbruket.3 Det här året inträffar en händelse som har kallats ”Fallet Zeke”4, eller ”Mc-mordet”.

En medlem i det kriminella gänget Brödraskapet Wolfpack kallas Zeke the Knife.5 Zeke är nygift6 och har nyligen släppts från ett tolv år långt fängelsestraff. Han är 44 år och utsläppt från Kumlaanstalten sedan den 18 maj. Han är nu i Västerås tillsammans med sin fru.

På kvällen, onsdagen den 30 maj 2001, säger Zeke till sin käresta att han ska gå ut en stund. Han lämnar sedan hemmet.7

En silverfärgad Volvo kör fram till bostaden. Bakom ratten sitter en 25-årig medlem i Brödraskapet, även han är tungt kriminellt belastad. Den 25-årige mannen har senare sagt till polisen att han hämtade Zeke och släppte av honom i centrala Västerås. Den silverfärgade Volvon hittas senare i Göteborg.8 Zeke är däremot spårlöst försvunnen.

Brödraskapet, som senare skulle bli få namnet Brödraskapet Wolfpack, bildades på Kumlaanstalten 1995. Sverige fick på den här tiden sina första organiserade fängelsegäng. Dittills hade den största utmaningen för Kriminalvården varit att fångar då och då hade försökt göra uppror på enskilda anstalter eller att tillfälliga konstellationer satt sig i maktposition mot andra intagna. Den sortens problem hade fängelsecheferna haft rutin på att lösa. Vanligen räckte det att omplacera upprorsmakare och ledargestalter.

Vad som inte hänt tidigare var att intagna över hela landet enades under en ledning, utförde brott på order och vägrade lyda personalen ens om de isolerades veckor i sträck.

På bara några år anslöt sig över 50 våldsbrottslingar på anstalterna Kumla, Tidaholm, Hall, Norrtälje och Österåker till Brödraskapet. Följden blev ett tydligt hårdare klimat genom att medlemmarna satte sig i respekt hos sina medfångar. Tidigare hade mord på fängelser varit sällsynt i Sverige. Enbart mellan 1996 och 1998 mördades nu fem intagna, alla på anstalterna Kumla och Tidaholm. Ett av morden kunde knytas till en av Brödraskapets medlemmar och misstankar finns om att grupperingen ligger bakom minst ytterligare ett fall.

Det som verkligen oroade polisen var Brödraskapets ambitioner att få makt även utanför fängelserna. Med mc-gänget Hells Angels som förebild byggde Brödraskapets ledning på kort tid upp en systerorganisation med bas i södra Stockholm, Brödraskapet MC. Polisledningen fruktade en ny, toppstyrd kriminell organisation i landet.

För att motverka det nya hotet tog Stockholmspolisen till metoder som aldrig tidigare använts i Sverige. Privatpersoner värvades som infiltratörer, fällor gillrades och bevis och brott provocerades fram. Brödraskapets ursprungsgrupp splittrades efter endast några år. Det är svårt att säga hur mycket det berodde på rättsväsendet eller på Brödraskapets ledares bristande disciplin och ledarskapsförmåga. Namnet och gängets symbol, ett varghuvud omgivet av taggtråd samt en svensk och en finsk flagga, kom dock att övertas av andra.

Den som i hög grad bidrog till Brödraskapets starka dragningskraft var dess president Danny Fitzpatrick. Den brittiske medborgaren Danny Fitzpatrick ska ha vuxit upp med ”medelklassvärderingar” och hade egentligen goda förutsättningar att leva ett laglydigt liv.

Danny Fitzpatrick kom till Sverige på 1970-talet genom ett kärleksförhållande till en svensk kvinna. Han bodde i Stockholmstrakten, arbetade på en bilverkstad och umgicks i raggarkretsar. På 1980-talet startade Danny Fitzpatrick en egen rostskyddsverkstad i Nacka. Under 1980-talet började Danny Fitzpatrick också med aktieaffärer. När lågkonjukturen kom i början av 1990-talet hade Danny Fitzpatrick stora skulder och Kronofogden i hälarna.

Tillsammans med ett gäng dörrvakter som han hade träffat på gym och krogar började Danny Fitzpatrick skissa på olika planer för att få fram pengar.

Danny Fitzpatrick dömdes sommaren 1993 till åtta års fängelse för sin medverkan i ett värdetransportrån. Han var fascinerad av de amerikanska mc-gäng, Hells Angels och Bandidos, som nyligen etablerat sig i Sverige.

Danny Fitzpatrick hade även kontakt med andra fångar som var intresserade av de fängelsegäng som fanns i andra länder. Därigenom kom planerna på att starta ett eget gäng.

Brödraskapet bildades i maj 1995 och Danny Fitzpatrick valdes till president. Nazisten Mitri Lehto, som huggit ihjäl en hockeyspelare i Västerås, var en av dem som värvades på ett tidigt stadium. Tanken var att medlemmarna skulle hålla ihop som bröder.

Brödraskapet skulle ha verksamhet både inne på fängelserna och utanför. Man inledde samma år också ett samarbete med Hells Angels i Sverige. De två organisationerna skulle inte konkurrera med varandra. Brödraskapets medlemmar skulle under åren komma att ägna sig åt olika sorters grov brottslighet.

Januari 1998 släpptes Danny Fitzpatrick ut från fängelset. Alla var dock inte nöjda med hans ledarskap. Det året lämnade flera medlemmar Brödraskapet. Några av dem blev i stället medlemmar i Hells Angels och Hog Riders, vilket var ett mc-gäng som samarbetade med Hells Angels. Danny Fitzpatrick blev osams med avhopparna.

Den 18 juni 1998 mördades Danny Fitzpatrick. Han körde bil i Råckstarondellen i Vällingby när två skyttar i två olika bilar avlossade ett flertal skott mot bilen. När polis kommit till platsen såg de hur en man på motorcykel långsamt körde två varv runt i Råckstarondellen. Mannen bar en skinnväst med Hells Angels välkända emblem.9

Tre personer misstänktes för mordet. Två medlemmar i Hog Riders dömdes senare för medhjälp till mord.10 Den tredje personen som misstänktes, men friades för mordet, var en välkänd torped och indrivare i Stockholm med namnet Johan Darwich.11

Efter Danny Fitzpatricks död tog Patrick Huisman över som president för Brödraskapet Wolfpack. Patrick Huisman var en tidigare nynazist som sedan hamnat i den kriminella mc-världen.12

Under sitt sista år i livet hade Danny Fitzpatrick haft kontakt med ett gäng i Västerås som kallade sig Bulldog MC. Det var det här gänget som Patrick Huisman skulle komma att använda för en nystart av Brödraskapet Wolfpack.

Precis som Patrick Huisman hade flera av medlemmarna i Bulldog MC ett förflutet som nynazister. Bland annat ingick två bröder som var tongivande inom den lokala nazistgruppen Westra Aros Stormavdelning. Den äldre av bröderna, Michael Bjellder, var en 32-årig hantverkare och tvåbarnspappa som nyligen avtjänat sitt första fängelsestraff för misshandel. Den yngre brodern, 28-årige Thord Lind, hade något år tidigare skickats hem sin från FN-tjänstgöring i Bosnien sedan hans nazistsympatier avslöjats av tidningen Expressen. Efter ett tag blev mc-miljön mer intressant och bröderna lämnade nazismen.

Patrick Huismans närvaro i Västerås drog både nya och gamla Brödraskapetmedlemmar och supportrar till kommunen. Hans organisatoriska talang var precis vad den splittrade grupperingen behövde. Han hade en annan ledarstil än Danny Fitzpatrick. Patrick Huisman var mer diplomatisk och lyckades ge nytt hopp till medlemmarna i Brödraskapet Wolfpack.

En sak som irriterade Patrick Huisman var det faktum att så få av de nya medlemmarna var intresserade av motorcyklar. Han ville att Brödraskapet Wolfpack skulle vara en mc-klubb. Men trots stora ansträngningar fick han inte något riktigt gehör för den saken. Tillvaron för medlemmarna blev, i brist på gemensamma intressen, också ganska alldaglig. Polisens spaningsfilmer från den här tiden ska ha visat ett ganska håglöst gäng som drog runt på Västerås gator mellan pizzerior och diskotek.

Patrick Huismans band till såväl nynazister som renodlat kriminella gjorde honom dubbelt intressant för polisen. Både Rikskriminalen och Säpo var intresserade av vilka personer han hade kontakt med.

En särskild händelse i maj 1999 gjorde att Patrick Huisman inte kunde ta ett steg utan att vara övervakad av polisens spanare. Denna händelse var polismorden i Malexander, där två poliser sköts till döds av rånarna och nynazisterna Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson. Polisen visste att Patrick Huisman var länkad till polismördarna genom en nynazist från Växjö. Hypotesen var att även Patrick Huisman hade haft ett finger med i de rån som föregått morden.

Några veckor efter polismorden i Malexander skuggade Säpos spanare Patrick Huisman och en annan känd nynazist, David Emilsson, på en tågresa från Göteborg till Nässjö i Småland. Växjönazisten väntade i en park i Nässjö. Men innan Patrick Huisman och David Emilsson mötte Växjönazisten hade de låst in en fullastad ryggsäck i ett av förvaringsskåpen på Nässjö järnvägsstation. Säpo hade diskret öppnat skåpet med stationspersonalens hjälp och hittat en kpist, två pistoler, två revolvrar, extramagasin, ett kikarsikte, stora mängder ammunition och en skyddsväst.

I stället för att gripa Patrick Huisman och David Emilsson direkt sattes förvaringsboxen under spaning. Polisen misstänkte att vapnen skulle säljas och hoppades på att gripa både säljare och köpare. Planen sprack dock, sannolikt på grund av att någonting gjort männen misstänksamma.

Polisoperationen blåstes till sist av i slutet av hösten. Säpos spaningsmaterial skickades till en åklagare som åtalade Patrick Huisman och David Emilsson för grovt vapenbrott, vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Domarna blev fängelse i ett och ett halvt, respektive två år.

Fängelsestraffet skulle bli slutet på Patrick Huismans karriär inom Brödraskapet Wolfpack. Efter att ha frigivits hoppade han av organisationen i slutet av augusti 2000. Han motiverade sitt beslut i ett avskedsbrev med att han ville satsa på sin familj och ge dem en stabil grund att stå på. Mycket tyder på att det verkliga skälet var att Patrick Huisman tröttnat på att förgäves försöka ombilda Brödraskapet Wolfpack till ett mc-gäng.

Det dröjde inte länge förrän Patrick Huisman dök upp i andra gäng. Tillsammans med en grupp lokala nynazister startade han något år senare ett så kallat X-team i Dalsland. X-team är en supporterförening till mc-gänget Bandidos och gruppen i Dalsland blev senare en fullvärdig Bandidosavdelning.

Efter Patrick Huismans avhopp uppstod en maktkamp inom Brödraskapet Wolfpack. På ena sidan stod ”Zeke the Knife”, uppbackad av ett fåtal andra medlemmar. På den andra fanns exnazister från Västerås och Göteborg med bland annat Michael Bjellder och nyförvärvet David Emilsson i spetsen. De senare segrade. Michael Bjellder tog sig titeln ”national president” medan David Emilsson utsågs till ”seargeant at arms”.13

Vad som hände med Zeke the Knife har aldrig blivit klarlagt. Sedan maj 2001 är han försvunnen och polisen utgår från att han har blivit mördad i en intern uppgörelse.14

Under sommaren 2001 draggade polisen i Kolbäcksån i Västerås. Syftet var att leta efter Zekes döda kropp, men den hittades inte.15

Zeke ska ha fungerat som Brödraskapets ”hitman”, vilket betyder yrkesmördare.16 Fängelsestraffet på Kumla gällde också ett mord.

Zeke hade skrivit hotelsebrev till fler andra kriminella. Eftersom han betraktade sig som Brödraskapet Wolfpacks hitman, och det påstods att han mördat minst två personer medan han suttit inne, togs breven på allvar. Att Zeke var före detta fäktare på elitnivå gjorde inte breven mindre allvarliga.

Eftersom Zeke hade gjort sig ovän med så många inom den kriminella världen ansågs det bara vara en tidsfråga innan han själv skulle bli mördad. Det ska till och med ha förekommit vadslagning bland kriminella om hur länge Zeke skulle överleva efter att ha blivit utsläppt från fängelset.17

Några månader efter att Zeke försvunnit försvann dessutom två andra Brödraskapet-medlemmar.

Johan var en missbrukare i 25-årsåldern18 från Västmanland. Några dagar efter att Zeke släppts ut ur fängelset hade Johan varit och hälsat på hos honom i Västerås. Enligt polisen var Zeke och Johan nära vänner som lärt känna varandra i fängelset.19 Johan var dömd för grov misshandel vid flera tillfällen och hade senast avtjänat en fängelsedom för utpressning mot en nattklubb.20

Göteborgaren21 Zlatko var 41 år och hade varit svensk mästare i tyngdlyftning innan idrottskarriären ersatts av en kriminell karriär.22

Både Johan och Zlatko hade ingått i Brödraskapet Wolfpack. Men under sommaren hade de hamnat i onåd och blivit utkastade av gänget.

Den 19 augusti 2001 var Johan och Zlatko och festade med Hells Angels-medlemmar i Göteborg. Efter att krogarna stängde följde Johan och Zlatko med till Hells Angels klubbhus i området Gunnilse. Exakt vad som hände sedan har polisen aldrig lyckats klarlägga. Men hypotesen är att Johan, Zlatko, eller båda två gjorde något som irriterade de andra i lokalen. Det utbröt ett bråk som slutade med Johan och Zlatko låg livlösa på golvet.

Kropparna hittades sedan nedgrävda i Floby i Falköpings kommun. Något samband mellan morden i Göteborg och Zekes försvinnande i Västerås har inte gått att klarlägga.23

Johan Darwich var vid tiden för Zekes försvinnande en välkänd torped och indrivare i Stockholm. Han är dömd för ett mord men ska ha varit misstänkt för åtminstone fyra ytterligare mord.24

Johan Darwich var under en period medlem i Brödraskapet men lämnade gänget i så kallad ”bad standing”, efter att han slagit ner en av deras ledande medlemmar på Kumla och därefter fått ett hotbrev från Zeke.

Som tidigare nämnts misstänktes Johan Darwich för mordet på Brödraskapets första president Daniel Fitzpatrick. Det har därför även spekulerats i om Johan Darwich även skulle kunna ligga bakom mordet på Zeke. Johan Darwich har själv nekat till anklagelserna.25

Under de senaste åren har mc-gäng och liknande organisationer i Sverige fått mindre uppmärksamhet medan de mer löst sammansatta förortsgängen blivit mer omtalade. Men Brödraskapet Wolfpack existerar fortfarande i någon form. Då och då dyker det upp domar där misstänkta gärningsmän har burit Brödraskapet Wolfpacks västar med det välkända varghuvudet på.26

1. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

2. Statistiska centralbyrån. ”Folkmängd efter region och år. PxWeb”. Åtkomstdatum 08 maj 2021. https://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__BE__BE0101__BE0101A/BefolkningNy/table/tableViewLayout1/.

3. Attefall, Malin. ”Ny drog lamslår Västerås”. SVT Nyheter, 11 juli 2012. https://www.svt.se/nyheter/natdrogen-mdpv-plagar-varden-i-vasteras.

4. Sannemalm, Ann-Sofie. ”Ny polisgrupp ska hitta okända mördare”. Vestmanlands Läns Tidning, 11 juli 2015. https://www.vlt.se/artikel/ny-polisgrupp-ska-hitta-okanda-mordare.

5. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

6. Ovander, Petter. ”Han kan vara mc-gängets tredje offer”. Aftonbladet, 12 maj 2002. http://archive.ph/w26GL.

7. Ahnlund, Susanna. ”Polisens kalla fall: Därför fattas två av Västmanlands mest uppmärksa…”. Sveriges Television, 23 oktober 2019. http://archive.vn/stTfj.

8. Ovander, Petter. ”Han kan vara mc-gängets tredje offer”. Aftonbladet, 12 maj 2002. http://archive.ph/w26GL.

9. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

10. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

11. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

12. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

13. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

14. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

15. Olsson, Carolin. ”Tre medlemmar i Brödraskapet har försvunnit”. Aftonbladet, 30 augusti 2001. http://archive.ph/6jQEU.

16. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

17. Sundevall, Dick. Peter Rätz: Nio år som undercoveragent. Bonnier Pocket, 2013.

18. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

19. Olsson, Carolin. ”Tre medlemmar i Brödraskapet har försvunnit”. Aftonbladet, 30 augusti 2001. http://archive.ph/6jQEU.

20. Olsson, Carolin. ”Tre medlemmar i Brödraskapet har försvunnit”. Aftonbladet, 30 augusti 2001. http://archive.ph/6jQEU.

21. Ovander, Petter. ”Han kan vara mc-gängets tredje offer”. Aftonbladet, 12 maj 2002. http://archive.ph/w26GL.

22. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

23. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

24. Sundevall, Dick. Torpeden: en bok om Johan Darwich. Lind Co Förlag, 2017.

25. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

26. Se exempelvis DOM 2021-11-03 meddelad i Varberg (Varbergs tingsrätt 3 november 2021).

Alla kalla fall i Västmanland

Postat av admin

De här fallen i Västmanland har polisens kalla fall-grupp på sin lista.

Kalla fall kan definieras som ”ouppklarade och icke preskriberade våldsbrott med dödlig utgång”.1 Den 1 oktober 2021 tog Mikael Eriksson över ansvaret för kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.

Kalla fall-gruppen har nu lämnat ut en lista över vilka fall i Västmanland som gruppen handlägger. Dessa är följande.

  • ”Brevbombsmordet” på Efat Ghazi i Västerås den 6 september 1990.
  • Håkan Holmström i Skultuna den 2 november 1997.
  • ”Mordet vid Åbrinken” i Västerås den 6 juni 2000.
  • ”Fallet Zeke” på okänd plats den 4 juli 2001.
  • Esko Rantanen i Köping den 13 oktober 2002.
  • ”HA-medlem i Runhällen” i Heby kommun den 6 augusti 2003.2
  • Martin Adler i Mogadishu, Somalia, den 23 juni 2006.
  • Ramoné Latonummi i Hallstahammar den 26 augusti 2008.
  • ”Mordet på Blomstergatan” i Västerås den 23 december 2009.
  • ”Örtagårdsmordet” i Västerås den 27 juli 2013.
  • ”Skottlossning mot polismans villa” i Västerås den 28 oktober 2017.3

Undertecknad har sedan tidigare tittat närmare på samtliga kalla fall i Västerås som polisen hade på sin lista 2020. Tanken är att jag senare ska gå vidare med resten av Västmanland samtidigt som det också visar sig att fler fall har tillkommit i Västerås.

Fallet Zeke räknades tidigare inte som ett kallt fall eftersom personen anmäldes försvunnen och aldrig hittades. Nu rubriceras det som mord.4

Mordet på journalisten Martin Adler räknas också till Västmanland på grund av en formalitet. Han dog i Mogadishu, Somalia, men var vid sin död folkbokförd i Västerås.5

Skottlossningen mot en polismans villa i Västerås 2017 innebar inget dödligt våld och rubriceras som försök till mord. Det utreds dock av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.6

Undertecknad kommer givetvis att återkomma med mer information om dessa fall.

1. ”Kalla fall – om polisens uppklaring av dödligt våld”. Rikspolisstyrelsen, 2012.

2. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

Uppgiften om datum gällande ”HA-medlem i Runhällen” är tagen från Sannemalm, Ann-Sofie. (2003, augusti 8). Hells Angels-medlem hittad död. Vestmanlands Läns Tidning.

3. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

4. Ahnlund, Susanna. ”Polisens kalla fall: Därför fattas två av Västmanlands mest uppmärksa…”. Sveriges Television, 23 oktober 2019. http://archive.vn/stTfj.

Eriksson, Mikael. (2021, november 4). Telefonintervju [Personlig kommunikation].

5. Uppgift från databasen Sveriges Dödbok 1960–2017.

6. Eriksson, Mikael. (2021, november 4). Telefonintervju [Personlig kommunikation].