Drönare, sexskandaler och Håkan Hydén

Vad räknas till den formella rätten inom rättssociologi?

Matthias Baier, Måns Svensson och Ida Nafstad är lärare i rättssociologi på Lunds universitet. De har skrivit boken ”Om rättssociologi”. Matthias Baier och hans medförfattare beskriver den formella rätten enligt följande.

Lagarna, som stiftas av riksdagen genom omröstning.

”Lagens ’långa arm'” till vilken domstolarna, Polisen och Kriminalvården räknas in.

Finns det en formell rätt är det också rimligt att det skulle kunna finnas en ”informell rätt”. Kännedomen om flera sorters rätt, som samverkar, konkurrerar eller kompletterar varandra, innebär ett ”rättspluralistiskt perspektiv”. Till exempel kan religiöst grundade regler tillämpas vid sidan av formell rätt.

I rättssociologi är det också brukligt att göra skillnad på formell rätt och levande rätt. Levande rätt består av ”det sociala tryck som människor upplever då de väljer sina handlingar”.

Formell rätt och levande rätt är vanligen samma sak, emellertid är det inte alltid så. Ett exempel på när formell rätt och levande rätt står för i princip samma sak gäller att framföra motorfordon i samband med alkoholförtäring. Grupptrycket säger samma sak som lagen, att rattfylleri inte är tillåtet.

När det gäller fortkörning är det inte på samma sätt. Det finns inte samma grupptryck att följa hastighetsbegränsningarna och det finns alltså i det fallet en åtskillnad mellan formell rätt och levande rätt.

Förste rättssociologen som beskrev den levande rätten var Eugen Ehrlich, Österrike, född 1862, död 1922. Liknande begrepp har även använts av rättssociologer så som Leon Petrazycki och Georges Gurvitch. Det är inom rättssociologi en viktig fråga att begripa hur relationen mellan informell rätt och levande rätt ser ut.

Den formella rätten kan se ut på olika sätt i olika delar av världen. Några exempel på skillnader kan röra sådant som rätten att fritt uttrycka åsikter, samt avgifter inom utbildningsområdet och vården.

Sannolikt är det inte lika välkänt att den formella rätten i olika delar av världen kan särskilja sig vad det gäller ”tradition och kultur”. En bestämmelse kan ha ungefär samma innehåll i två nationer, fast med anledning av skillnader i rättslig tradition eller kultur, kan den rättsliga praktiken ändå bli olika. Dessa skillnader studeras både inom rättsvetenskapen och inom samhällsvetenskapen.

Utöver religiöst grundad rätt är det på vår planet två rättsliga traditioner som dominerar. Dessa är den ”kontinentaleuropeiska” rättstraditionen och den ”angloamerikanska” rättstraditionen. Svensk rätt är en del nordisk rätt och nordisk rätt är en del av den kontinentaleuropeiska rättstraditionen.

Enkelt uttryckt bygger den kontinentaleuropeiska rättstraditionen mer på lagar som stiftats av politiker medan den angloamerikanska rättstraditionen mer bygger på tidigare domar. Detta betyder att politikerna har mer inflytande över rättssystemet i Sverige och att domare i länder som USA och England har mer makt över rättssystemet.

Inom angloamerikanskt rättssystem leder ofta tillsättandet av domare till stora bråk inom politiken. Domarna i Sveriges högsta domstol, även kallade justitieråden, tillsätts av Sveriges regering efter ”ett öppet ansökningsförfarande”. Tillsättandet i Sverige innebär vanligen inte några stora debatter av politisk karaktär. Detta på grund av att Högsta domstolens domare, i vårt land, inte har lika stort inflytande. Tanken är att domarna ska lyda och tolka lagarna som skrivits via det politiska systemet.

Men också Sveriges högsta domstol har ”viss normgivningsmakt”. Det visar sig vid oförutsedda händelser som inte nämns i lagtexten. Exempel på en sådan händelse är Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2016 som slog fast att kameror på drönare skulle betraktas som övervakningskameror. Detta innebar att alla som ville använda drönarnas kameror var tvungna att ha tillstånd av sin länsstyrelse för detta (Baier m.fl., 2018, sida 26).

Domen beskrevs i vissa medier felaktigt som att domstolen hade förbjudit användandet av drönare. Riksdagen tyckte att domstolens beslut gick för långt. Därför ändrade riksdagen lagen som reglerade övervakningskameror och därigenom kunde den som ville använda drönare med kamera göra det precis som förut (ibid).

När det gäller ett flertal andra domar får Högsta domstolens domar stå kvar som rättesnöre. Men det vanliga i vårt land är att nya regler inom rättssystemet bestäms av politikerna (ibid).

När lagar blir till eller förändras görs detta naturligtvis inte oberoende av det övriga samhället. Det görs i ett gemensamt sammanhang efter komplicerade samhälleliga händelser där utredningar, medier och diskussioner vanligen har stor betydelse. Karsten Åström har tidigare arbetat som professor i rättssociologi vid Lunds universitet. Karsten Åström har gjort en sorts mall där det formella arbetet med att stifta lagar i ett sammanhang med samhället (ibid).

Karsten Åströms mall kallas för ”regleringsmodellen”. Den används inom rättssociologi till exempel ”för att beskriva hur olika moment är avgörande för i vilken utsträckning rättsliga reformer kan påverka samhällsutveckling i en önskvärd riktning” (ibid).

Som ett sätt att förklara hur regleringsmodellen fungerar används modellen här för att beskriva Metoo-rörelsen (ibid, sida 26 till 27).

Metoo-rörelsen började sprida sig på Internet i oktober månad år 2017. Dess upprinnelse var att ett flertal personer av kvinnligt kön hade påstått att Harvey Weinstein, en internationellt känd filmproducent, hade utsatt dem för sexbrott. En skådespelerska vid namn Alyssa Milano var först med att använda hashtagen #metoo (ibid, sida 27).

Hashtagen #metoo började snabbt användas även av svenskar på sociala medier. Kvinnliga svenskar berättade om sexbrott och diverse yrkesgrupper anordnade egna protester genom att samla och sprida vittnesmål från kvinnor. Bland de svenska politikerna var det till exempel Margot Wallström, utrikesminister, som gav sitt stöd till Metoo och föreslog att något skulle göras politiskt (ibid).

Används regleringsmodellens nivåer för att analysera Metoo-rörelsen blir det så här.

Nummer 1. Metoo-rörelsen är en utåtriktad strömning vilken, i ett högt tempo, leder till ökad medvetenhet om ett problem som är vanligt förekommande i samhället. Problemet visar att det finns en åtskillnad mellan den formella lagen och den praktiskt tillämpade lagen. Det finns en diskrimineringslag som visar att det inte är tillåtet att sexuellt trakassera personal, men det finns inte ett bra arbetssätt för att använda lagen (ibid).

Nummer 2. Om rättssystemet ska kunna användas som verktyg för samhällsförändring måste politikerna se problemet och genom att ändra eller stifta lagar arbeta för att lösa detta. När det gäller Metoo-rörelsen ledde rörelsen till en debatt bland politiker. Det visar till exempel Margot Wallströms agerande (ibid).

Nummer 3. Politikernas utväg från problematiken, med att lagen inte räcker för att motverka sexuella trakasserier, leder efter en del förarbete till formella åtgärder inom det rättsliga området. Det pågick år 2018 utredningar om olika tilltänkta lösningar på problemet (ibid, sida 28).

Nummer 4. ”Formen” kommer att vara väsentlig för hur de myndigheter som ska börja använda ny lagstiftning kommer att vara förmögna att göra det (ibid).

Nummer 5. Införandet av ny lagstiftning kommer att få anpassas till flera utomstående faktorer såsom ”intressenter”, tillgången på resurser, mänskliga relationer och dylikt (ibid).

Nummer 6. Vilka effekter den nya lagstiftningen får hänger på hur väl införandet har gjorts. Det krävs ofta extra medel för att bevaka och kontrollera att lagstiftningen följs. För att motverka att personal sexuellt trakasseras gäller det antagligen att ge stora och riktade medel till myndigheter som utövar tillsyn och till de institutioner som ansvarar för rättssäkerhet och rättstrygghet (ibid).

Nummer 7. Kanske är problemet efter en tid fortfarande som det var vid nummer 1. En annan möjlighet är att ursprungsproblemet har lösts men att det samtidigt har lett till ett nytt problem som måste lösas med nya processer inom lagstiftningen. Rättssociologi menar att rättssystemet är en del i en föränderlig samhällsrörelse där ändringar av rättssystemet behöver tolkas i ett sammanhang med det övriga samhället (ibid).

Det är i Sverige riksdagen som beslutar angående lagstiftningen, men det är oftast på initiativ av, och efter förslag utformade av regeringen. Initiativet och utformningen kan dock även göras av politiker i riksdagen. Det kallas för proposition om det kommer från regeringen och motion om det är från politiker i riksdagen (ibid).

Årligen lämnas cirka 200 propositioner som riksdagen ska rösta om. De flesta av dessa gäller ändringar av lagar som redan finns, fast givetvis kan det även gälla att nya lagar föreslås. En proposition ska föreslå precis hur lagtexten ska se ut. Därutöver ska det finnas upplysningar om hur frågan har utretts och varför. Vidare ska det finnas en handledning om hur lagen är tänkt att fungera. Den som vill veta mer om någon lag är rekommenderad att läsa propositionen som lagen grundar sig på. Propositionerna finns på nätet och på vissa bibliotek (ibid, sida 28 till 29).

Om Sveriges regering önskar genomföra en lagändring genomförs det vanligen enligt följande.

Steg 1. Frågan ska utredas av staten. En grupp eller en individ ansvarar för att ta reda på villkoren i det som Sveriges regering vill göra.
Steg 2. Då frågan har utretts formulerar gruppen, eller individen, som lett utredningen ”ett betänkande”.
Steg 3. Detta betänkande går ut till exempelvis föreningar eller delar av offentlig sektor som berörs av förslaget. De berörda får meddela vad de anser om betänkandet, ”remissvar”. Är det så att en stor del av dem är kritiska skulle det kunna resultera i att förslaget inte utreds mer. Det kan också leda till att det görs försök att ta fram andra åtgärder än vad som står i betänkandet. Remissvar kan lämnas in även av någon som inte fått betänkandet skickat till sig.
Steg 4. En preliminär lagändring formuleras av regeringen, en ”lagrådsremiss”, som lämnas till Lagrådet. Lagrådet undersöker att den föreslagna ändringen inte står i konflikt med någon lag som redan finns.
Steg 5. Förslaget omarbetas sedan av regeringen och lämnas som en proposition. Kommer förslaget från en riksdagsledamot heter det motion.
Steg 6. Något av utskotten i riksdagen ska meddela vad det anser, ett ”utskottsbetänkande”.
Steg 7. En omröstning genomförs i riksdagen. Vinner detta förslag en majoritet resulterar det i en lagändring (ibid, sida 29).

Ändringar av lagen som inte är så omfattande förbereds av regeringens departement. Det som departementen kommit fram till, och föreslagna ändring av lagen, offentliggörs i ”departementsserien (Ds)” eller i promemorior från regeringen. Mer komplicerade frågor om lagar leder nästan alltid till att regeringen bestämmer att det ska göras en utredning. Denna utredning kan göras av en grupp, ”kommitté”, eller en individ. Före utredningen beskriver regeringen vad som ska göras, ett ”kommittédirektiv”. Dess direktiv ”publiceras fortlöpande”. Det står vad utredningen gäller och när den ska vara färdig. Den eller de som ansvarar för utredningen rapporterar sitt betänkande i en återkommande publikation, ”Statens Offentliga utredningar (SOU)” (ibid, sida 29 till 30).

Efter att den minister som ansvarar för frågan har fått betänkandet går det ut på en remiss och sänds till föreningar och delar av offentlig sektor som berörs av förslaget. Remissinstanserna kan meddela sina ståndpunkter före propositionen formuleras. Vem som helst har rätt att lämna in sina ståndpunkter. Detta är ett sätt för regeringen att få reda på om människor i Sverige är negativa eller positiva till förändringen. Är det så att få av de svarande stöder förslaget kan det resultera i att frågan inte utreds mer. Det kan också leda till att det görs försök att ta fram andra åtgärder än vad som står i betänkandet (ibid, sida 30).

En remiss ska enligt reglerna vara i skriftlig form. Tiden för att inkomma med svar ska vara åtminstone tre månader. Då svaren på remissen inkommit till det departement som har ansvaret får tjänstemän titta på dessa och prata om remissvaren med den minister som ansvarar för frågan. Remissvaren delas även med andra departement så att dessa kan ge sin syn på saken (ibid).

Innan det görs en proposition görs det vanligen en preliminär lagändring som formuleras av regeringen, en ”lagrådsremiss”, som lämnas till Lagrådet. Lagrådet undersöker att den föreslagna ändringen inte står i konflikt med någon lag som redan finns. Lagrådet gör ett yttrande i frågan på sin webbplats. Den slutgiltiga texten till propositionen görs därefter av departementet som ansvarar för frågan. Vid ett sammanträde tar regeringen ett slutgiltigt beslut varefter propositionen överlämnas till riksdagen (ibid).

Det är riksdagen som måste ta beslut om alla lagändringar. Då en proposition har överlämnats till riksdagen kan samtliga riksdagsledamöter göra ändringsförslag i genom motioner till riksdagen. Innan riksdagsbeslut synas proposition och eventuellt tillhörande ändringsförslag av ett utskott som ansvarar för frågan. Detta utskott gör ett yttrande i frågan. Därefter tar Sveriges riksdag beslut om det ska bli en lagändring eller inte (ibid).

Efter riksdagsbeslutet ska Sveriges regering ”utfärda och offentliggöra” lagtexten i dess nya form. Samtliga nytillkomna eller förändrade lagar ska ges ut i ”Svensk författningssamling (SFS)” som också finns på nätet. Utöver lagar finns i SFS även förordningar från regeringen. Förordningar är en sorts regler som Sveriges regering själv får ta beslut om. Dessa handlar bland annat om vad myndigheter ska göra (ibid, sida 31).

Det finns en grundläggande mall som jurister verksamma i Sverige kan använda sig av för att lösa problem inom det rättsliga området. Denna tolkning handlar om att för det första begripa ”rättsfaktum” och för det andra att begripa ”rättsföljd” (ibid).

Matthias Baier och hans medförfattare hänvisar till en professor inom rättssociologi vid Lunds universitet, Håkan Hydén. Håkan Hydén ska ha åskådliggjort att denna tolkning innehåller förståelsen av ”hur ett visst faktum” resulterar i ”att en viss konsekvens inträder”. Nämnda faktum kallas ”rättsfakta” och den nämnda konsekvensen kallas ”rättsföljd eller rättsverkan” (ibid).

Dock är det ofta inte möjligt att lösa problem inom det rättsliga området bara genom att använda texten i lagboken. Precis som med alla andra texter går det att göra olika tolkningar av lagarna. Ofta har lagen ett språk som kan tolkas på olika sätt. Tanken är just att det ska finnas en möjlighet till ”viss rättsutveckling även utan ny lagstiftning” (ibid).

För att kunna lösa ett problem inom det rättsliga området krävs det dessutom kunskap om flera lagar och dess relationer (ibid).

För att förstå lagstiftningen behövs även andra källor vilka utgör en stödjande roll för förståelsen. Vilket källmaterial som är användbart i det sammanhanget redogörs i ”rättskälleläran”. Tolkning av lagar görs genom att ta hjälp av rättskälleläran och genom att analysera de olika källorna gällande innehållet och hur de förhåller sig inbördes (ibid, sida 32).

När det gäller vårt land är våra mest viktiga rättskällor, bortsett från lagboken, följande.

  • ”Förarbeten”
  • ”Rättspraxis”
  • ”Doktrin” (ibid).

Ytterligare rättskällor kan vara ”handelsbruk, sedvänja och avtal”. Dessa är dock inte lika starka och brukas endast i undantag då förarbeten, rättspraxis och doktrin inte räcker till (ibid).

Förarbeten är de första rättskällorna. Dessa består av olika handlingar, vilka har tillkommit när en lag har stiftats. En proposition är den viktigaste handlingen i sammanhanget. Förutom propositioner är Statens offentliga utredningar, SOU, viktiga. Direktiven från regeringen till utredarna kan också vara användbara för att tolka lagen (ibid).

Även den praxis som används inom domstolarna och det övriga rättsväsendet är användbar. Framför allt är det Högsta domstolens beslut som är användbara för att tolka lagen. Dessa kallas för ”prejudikat”. Myndigheterna i Sverige är inte tvungna att följa dessa prejudikat, men i praktiken gör de oftast det. Är det så att en lägre instans gör en annan tolkning av lagen än vad Högsta domstolen tidigare gjort, då kommer domen sannolikt att överklagas och därefter ändras (ibid, sida 32 till 33).

Tidigare domar finns sparade, bland annat i elektroniska arkiv. Den som vill lösa ett problem inom det juridiska området kan se efter om det finns någon dom från Högsta domstolen som berör liknande fall.

Böcker, tidskriftsartiklar och liknande, som är skrivna av jurister kallas för doktrin. Dessa anses inte vara särskilt starka källor när det gäller att förstå lagtexter. Hur stark källan räknas beror på hur erkänd och ansedd författaren är (ibid, sida 33).

Till rättsregler räknas ”grundlagar, lagar och förordningar”. Grundlagarna är de viktigaste i vårt land vilket betyder att inga andra rättsliga regler får stå i konflikt med grundlagarna. Sveriges grundlagar handlar om hur landet styrs och hur demokratin ska fungera. Att ändra på grundlagarna är mer komplicerat än övrig lagstiftning (ibid).

En grundlagsändring kräver två likadana riksdagsbeslut samt ett riksdagsval däremellan. Syftet är att folkmajoriteten ska ha chansen att byta ut regeringen som vill göra grundlagsändringen (ibid). Regering och riksdag kan dock ”skynda på processen” att ändra i grundlagen om en folkomröstning anordnas. Folkomröstningens utslag blir förpliktande så om röstresultatet blir nej till förslaget kan Sveriges riksdag inte genomföra förslaget (ibid, sida 33 till 34).

Antalet grundlagar i vårt land är fyra. Grundlagarna är Regeringsformen, Successionsordningen, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen (ibid, sida 34).

Regeringsformen innehåller bland annat bestämmelser om demokrati, riksdag, regering. Successionsordningen handlar om kungafamiljen och hur rollen som kung eller drottning ärvs (ibid).

Tryckfrihetsförordningen skyddar Svenska folkets rätt att skriva och publicera sina alster utan att myndigheter ska förhandsgranska dessa. Emellertid är det inte tillåtet att publicera precis vad som helst (ibid).

Yttrandefrihetsgrundlagen liknar Tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsgrundlagen är dock nyare och ger medborgarna yttrandefrihet i andra former så som film- eller ljudinspelningar eller ”på webbplatser som har en ansvarig utgivare”. Emellertid är det inte heller i det här sammanhanget tillåtet att publicera, eller sända, precis vad som helst (ibid).

”Förordningar” är en sorts regler som kan införas av Sveriges regering utan ett riksdagsbeslut. Exempel på sådana är ”Trafikförordningen”, som är trafikregler, och ”Skolförordningen”, som är regler för skolor. Tryckfrihetsförordningen är, trots namnet, inte en förordning i den här meningen (ibid, sida 35).

Det finns också internationell rätt så som ”EU-rätten”. Tanken är att EU-rätten ska samordnas med de olika ländernas egna rättsregler. Det finns flera olika sorters rättsregler inom EU (ibid).

Rättsreglerna kan även delas in efter innehållet i stället för hierarkin. Civilrätten, straffrätten och den offentliga rätten är viktiga områden i den svenska juridiken (ibid).

Civilrätt gäller ”personliga” och ”ekonomiska” relationer mellan privatpersoner eller organisationer. Avtal är grundläggande för civilrätt fast där ingår även relationer som saknar eller inte binds av avtal (ibid). När ett avtal kan gälla i stället för en lag kallas det ”dispositiv lagstiftning”. Motsatsen är ”tvingande lag” (ibid, sida 36).

Den civila rätten kan in sin tur delas in i underkategorier så som ”personrätt, förmögenhetsrätt, familjerätt och arvsrätt” (ibid).

Offentlig rätt kan indelas i ”statsrätt, förvaltningsrätt och finansrätt”. Offentlig rätt handlar om hur Sveriges myndigheter ska skötas (ibid).

Statsrätt gäller ”Sveriges författning”, vilket är grundlagarna, samt regler för ”de högsta statsorganen”. Förvaltningsrätt gäller statlig och kommunal förvaltning. Finansrätt gäller finansieringen av offentlig sektor som bland annat är via skatt (ibid).

Straffrätten gäller relationen mellan medborgare och stat fastän syftet frekvent är att hantera relationen mellan medborgare. Den som bryter mot en lag som tillhör straffrätten straffas av staten. En viktig del av straffrätten är brottsbalken (ibid).

Juridiken är komplicerad. Men även den som saknar en juristutbildning har möjlighet att sätta sig in i rättsreglerna för en sakfråga (ibid, sida 37).

Matthias Baier och hans medförfattare hänvisar på nytt till en professor inom rättssociologi vid Lunds universitet, Håkan Hydén. Håkan Hydén menar att en rättslig regel skiljer sig från en annan norm på så sätt att ”den är antagen och påbjuden i viss auktoritativ ordning”. Det innebär att det finns en samhällsgemenskap och att det inom den finns en myndighet som människorna i samhället anser är behörig att instifta de regler som ska gälla för gemenskapen (ibid).

En annan skillnad mellan rättsliga regler och övriga normer är att det finns ett system för straff (ibid).

Rättssociologi handlar om ett icke-juridiskt perspektiv på rättssystemet men det kräver också en sorts grundläggande juridisk kunskap (ibid).

Håkan Hydén anser att rättsliga regler ”internt” har tre möjliga ändamål. Första ändamålet är att visa varför regeln finns, ”vad-reglerna”. Det kan handla sådant som att skydda naturen eller minska rökningen. Vad-reglerna ska i sin tur delas in i tre underkategorier: ”pliktregler, mål-medelregler och avvägningsregler (ibid, sida 37 till 38).

Pliktregeln handlar om att något är plikt, valfritt eller otillåtet. Mål-medelregeln är ”mindre tydlig” och har ”ett vagare mål som kan uppnås med olika medel”. Avvägningsregeln ställer olika faktorer mot varandra, till exempel effekten kontra priset (ibid, sida 38).

”Vem-reglerna” handlar om vem som har rätt använda vad-reglerna. Vissa lagar gäller för en myndighet, för vissa yrkesgrupper eller för allmänheten. Till vem-reglerna räknas också de resurser som ägnas ett syfte. En ”myndighets budget bestämmer hur många fall som kan avgöras” (ibid).

”Hur-reglerna” handlar om hur frågor inom det rättsliga området skötas. De kan också kalla ”handläggningsregler”. Det kan till exempel röra sig om hur beslut fattas i ett ärende (ibid).

Källa: Baier, M., Svensson, M., & Nafstad, I. (2018). Om rättssociologi: en introduktion. Studentlitteratur.

Kunskapsintresse

Vad är rättssociologi? Matthias Baier, Måns Svensson och Ida Nafstad är lärare i rättssociologi på Lunds universitet. De har skrivit boken ”Om rättssociologi”.

Dagens rätt. Om rättssociologi. Foto: Erik Hjärtberg

Matthias Baier och hans medförfattare berättar att de inom rättssociologin funderar över rättssystemet ur perspektiv som inte är juridiska.

Rättssociologisk forskning kan konkret handla om huruvida det finns bättre alternativ än straff vid våld i nära relationer, eller hur sådant som nätläkare och vårdappar regleras. Det kan handla om regler för begravningar eller regler för förarlösa bilar. Fler exempel är hur migrationsdomstolen arbetar för att dess beslut ska kännas rättvisa, och hur djurens rättigheter ser ut enligt myndigheter och enligt intresseorganisationer.

Rättssociologi anses viktigt för att rättssystemet måste kunna granskas ur fler aspekter än de juridiska. Den demokratiska aspekten handlar om vem som har inflytande över rättssystemet. Rättssystemet har även hand om frågor som exempelvis rör miljö, kön och invandring.

Forskningsfältet är hur samhället och rättssystemet förhåller sig till varandra. Matthias Baier och hans medförfattare berättar att en annan rättssociolog vid namn Thomas Mathisen har delat in ämnet i tre delar: ”rättens påverkan på samhället, samhällets påverkan på rätten samt växelverkan mellan rätten och samhället”. Matthias Baier och hans medförfattare menar att denna beskrivning är otillräcklig.

Matthias Baier och hans medförfattare vill definiera rättssociologi på ett annat sätt. Grunden är fortfarande rätten och samhället. Rätten och samhället uppdelas i ”en normativ sida och en faktisk sida”. Resultatet blir fyra olika bitar som förhåller sig till varandra.

Matthias Baier och hans medförfattare menar att rättssociologin har fyra byggstenar.

Det börjar med ”den formella rätten”. Det betyder hur reglerna ser ut i teorin och inte hur de sedan praktiseras. Hur reglerna sedan praktiseras blir byggsten nummer två.

Byggsten nummer tre är ”de sociala normerna”. Majoriteten av människor är inte särskilt juridiskt kunniga. Människor följer egentligen inte lagen utan ”sociala normer” om hur de ska bete sig. Dessa normer lär sig människor till exempel av familjen eller när de går i skolan.

Byggsten nummer fyra är den ”sociala praktiken”, alltså hur de sociala normerna praktiseras. Uttrycket ”barn gör som föräldrarna gör, inte som föräldrarna säger att de ska göra” visar att det kan finnas skillnader mellan teori och praktik även i det här sammanhanget.

De fyra olika byggstenarna kan sedan förhålla sig till varandra på olika sätt.

Första förhållandet gäller hur den formella rätten förhåller sig till ”rättens praktik”. Forskning visar att det som står i lagen inte alltid praktiseras.

Andra förhållandet gäller hur ”rättens praktik” påverkar ”den sociala praktiken”. Huruvida människor följer en trafikregel beror ”sannolikt på eventuella kontroller och straff som polisen genomför”.

Tredje förhållandet gäller hur ”den sociala praktiken” förhåller sig till ”sociala normer”. Ett exempel är att om färre människor röker offentligt leder det också till en mer negativ syn på rökning. Omvänt är det så att om många människor fildelar leder det till en mer positiv syn på fildelning.

Fjärde förhållandet gäller hur ”sociala normer” förhåller sig till ”den formella rätten”. Det demokratiska systemet innebär att det är folket som styr och därmed har inflytande över lagstiftningen. Detta inflytande är dock mycket indirekt. När det gäller vissa lagar kan de till och med stå i konflikt med sociala normer för att politikerna vill förändra dessa.

Påverkan kan också vara den omvända. Femte förhållandet gäller hur ”den formella rätten” förhåller sig till ”sociala normer”. Om en handling blir olaglig kan det också påverka hur människor ser på handlingen.

Det sjätte förhållandet gäller hur ”sociala normer” förhåller sig till ”social praktik”. Normerna påverkar praktiken.

Det sjunde förhållandet gäller hur den sociala praktiken påverkar ”den rättsliga praktiken”. När det gäller ”straffrätt och en stor del av den offentliga rätten” har den sociala praktiken ingen påverkan på den rättsliga praktiken. Däremot är det ofta så inom civilrätten. Exempel på detta är att sedvänjor kan påverka domstolens beslut.

Det åttonde förhållandet gäller hur ”rättens praktik” påverkar ”den formella rätten”. Rättsfall som är ”utanför vad som lagstiftaren kunnat räkna med” påverkar rättspraxisen. Detta kan i sin tur leda till att nya lagar stiftas.

Det nionde förhållandet gäller hur ”den formella rätten” förhåller sig till ”social praktik”. Om en handling blir olaglig kan det påverka människors beteende.

Det tionde förhållandet gäller omvänt hur ”den sociala praktiken” förhåller sig till ”den formella rätten”. Om en handling är vanligt förekommande bland människor kan det påverka hur politikerna anpassar lagstiftningen gällande denna handling.

Det elfte förhållandet gäller hur den rättsliga praktiken påverkar ”de sociala normerna”. Exempelvis kan ett myndighetsbeslut leda till ”läroprocesser om normer och moral”.

Det tolfte förhållandet gäller hur sociala normer påverkar rättslig praktik. Om en dom anses strida mot sociala normer kan grupper av människor ”driva opinion” mot den och kräva en förändring.

Inte nog med det. Matthias Baier och hans medförfattare vill addera ännu en ”dimension”. Denna dimension kallas kunskapsintresse. Det handlar om vilken kunskap en rättssociologisk undersökning ska leda till. Exempelvis: ”Vilka effekter har vissa typer av rättsliga åtgärder? Denna fråga kan formuleras i termer av antal, andelar, procent och liknande.”

Källa: Baier, Matthias, Måns Svensson, och Ida Nafstad. ”Om undran inför rätten”. I Om rättssociologi : en introduktion, 9–22, 2018.