Bevisbördans betydelse

En ofta förekommande uppfattning är att bevisfrågor endast komplicerar i onödan. En ”materiell fråga” (Zetterström 2017, s. 17) utgår från ”den gällande rätten” (Zetterström 2017, s. 17). En person har utlånat ett belopp kosing till en annan person. Den första personen har i enlighet med gällande rätt en fordring vilken den andra personen torde punga ut. Dock, hur ska det ageras ifall den andra personen erinrar att det rörde sig om en donation alternativt att summan understiger det som hävdas av den första personen? På vilket sätt ska det ageras ifall den första personen har ett värkande samt blodutsöndrande luktorgan samt uppger att den andra personen slagit vederbörande? Utifrån lagen räknas detta till misshandel samt är dessutom skadeståndsgrundande. På vilket sätt ska det ageras om den andra personen påstår att vederbörande slog i självförsvar? Utifrån lagen har den andra personen rätt till försvar eller nödvärn mot angrepp på dennes person eller egendom (Zetterström 2017, s. 17).

När det gäller det först nämnda scenariot måste den första personen kunna styrka att den andra personen är skuldsatt enligt påståendet. Detta kan den första personen styrka endera med hjälp av att uppvisa ett avtal eller via tänkbara vittnen till ett muntligt avtal. När det gäller det andra scenariot behöver den första personen styrka att den andra personen inte hade rätt till nödvärn. Om det inte föreligger något krav på att styrka vad som påstås blir det mycket krångligt att verka i en annars strukturerad social samvaro (Zetterström 2017, s. 17).

Ett initialläge är att personen som gör ett påstående även har bevisbördan för detta påstående. Bördans vikt varierar. Inom straffrätt är den antagligen tyngst. Det är betydelsefullt att inte frihetsberöva personer vilka ej begått brott. Vidare kan bördan flytta från den första personen till den andra och åter till den första. Den första personen kan uppvisa ett dokument som skildrar att 1 000 kronor betalats till den andra personen. Den andra personen finner ett vittne vilket påstår att den första personen sagt att den andra personen ska erhålla slantarna såsom en gottgörelse för godhet. Den första personen finner ett vittne vilket påstår att den andra personen endast fick låna pengarna. Inom detta ärende flyttas bevisbördan fram och tillbaka. Till slut behöver domstolen ta beslut om huruvida den första personen har styrkt att vederbörande har rätt att få tillbaka de pengar som överlämnats (Zetterström 2017, s. 17).

Källa: Zetterström, S. (2017). Juridiken och dess arbetssätt: en introduktion. (Tredje upplagan). Uppsala: Iustus förlag.

Brist på begripliga besked

En jurist som är förmögen att avge ett begripligt besked avger också ett begripligt besked. Vad som försvårar i sammanhanget är att flertalet spörsmål inte låter sig replikeras under definitiv visshet. Orsaken må bestå av att juristen ej till belåtenhet klarar av fältet vilket spörsmålet gäller. Jurister är inte proffs på all juridik precis som att IT-konsulter inte är proffs på allt som rör informationsteknologi. Jurister är proffs på juridisk metod. Vederbörande vet vanligtvis hur det går till att hitta information. Juristen är förtrogen med rättssystemet samt dess uppbyggnad, områden med mera (Zetterström 2017, s. 16).

Några spörsmål har inte lösts av lagen. Domstolen kan med hjälp av det bakgrundsmaterial som existerar få i uppgift att lösa ett spörsmål som inte till fullo förklaras av tidigare domar. När det gäller sådana ärenden är juristen inte förmögen att tveklöst replikera på vilket sätt domstolen ska avgöra spörsmålet. Juridik är inte en precis forskning där ett skriftligt spörsmål placeras i en apparat som därefter loskar ut ett besked. Ingen gräns finns för mängden tänkbara scenarion vilka kan dyka upp. Så gott som inget ärende liknar ett annat. Därför kan det inte i varje fall på förhand avgöras hur ett färskt tillstånd ska tolkas. Juristen kan vanligtvis yttra sig angående på vilket sätt spörsmålet eventuellt ska bedömas i domstol. Fast detta är bara ett scenario. På samma sätt som scenarier angående väderlek, hälsotillstånd samt priset för byggnadsarbete (Zetterström 2017, s. 16)

Vidare är det troligt att scenariot ändras av motpartens ståndpunkt samt åsikt angående det som hänt eller inte hänt. En duktig jurist avvaktar ständigt med att yttra sig tills vederbörande fått veta motpartens version (Zetterström 2017, s. 16).

Källa: Zetterström, S. (2017). Juridiken och dess arbetssätt: en introduktion. (Tredje upplagan). Uppsala: Iustus förlag.

Luddiga lagvrängare

Av vilken anledning är juridik så invecklat? Inte många andra professioner är i samma utsträckning mytologiska, omstridda, komprometterade samt delvis ringaktade som jurister. Vidare är det inte många andra verksamhetsfält vilka ett så stort antal personer innehar åsikter angående. Flera professioner och hobbyverksamheter har samma komplexitet dock måhända ej samma åsiktsskiljaktighet. Yrket som läkare är inte enkelt att tillägna sig eller enkelt att begripa. Ändå verkar det som att juristen är i högre grad ifrågasatt jämfört med läkaren (Zetterström 2017, s. 13).

Suddigt. Foto: Erik Hjärtberg

Precis som läkare nyttjar jurister latinska termer och benämningar fast i realiteten inte som en nödvändighet för att reda ut juridiska spörsmål. Juristen Stefan Zetterström menar att han skulle kunna klara sig återstoden av sin juridiska karriär i avsaknad av latinska termer och benämningar. Med reservation för de termer och benämningar som gjorts till svenska. Juristens underlag är vanligen följdriktigt och rättar sig efter följdriktiga linjer. Följdriktigheten är fastställd av personer och är därmed enklare att förutse än för till exempel en läkare vilken får rätta sig efter förhållanden av fullständigt skilda slag (Zetterström 2017, s. 13).

Liknelsen med andra professioner görs inte i syfte att bortförklara juristers misstag. Det görs bara för att skildra att det föreligger flertalet överensstämmelser och sådant som inte överensstämmer mellan professionerna (Zetterström 2017, s. 13).

Följande gör jurister komplicerade och omtvistade:

  • Jurister pratar och uttrycker sig skriftligen på ett komplicerat sätt.
  • Jurister är obenägna att vid varje tillfälle överlämna ett tydligt besked.
  • Jurister jonglerar med ”materiella frågor och bevisfrågor om vartannat” (Zetterström 2017, s. 13).
  • Jurister får bra betalt oberoende av om de lyckas eller inte.
  • Jurister gör så att kriminella tillåts vara lösa.
  • Jurister söker luckor för personliga fördelar (Zetterström 2017, s. 14).

Jämfört med det språk som används inom fotboll är juridiskt språk inte lättfattligt för alla svenskar. Juridiskt språk försöker på sätt och vis vara så exakt som det går, för att inte missförstås. Det sägs i folkmun att någon sparkas från arbetet. Majoriteten begriper det viktiga, att någon förlorat jobbet på något vis. Inte många bryr sig om distinktionen mellan att vara uppsagd eller avskedad, begrepp vilka i folkmun sammanfattas som ”sparken” (Zetterström 2017, s. 14). För en jurist och för arbetstagaren är det emellertid betydelsefullt. Det fordras något ytterligare för att bli avskedad jämfört med att bli uppsagd. Vidare leder en uppsägning och ett avskedande var för sig till bitvis skilda följder. Har en arbetstagare blivit avskedad på felaktiga grunder är denne vanligen berättigad till ett högre skadestånd än om vederbörande blivit uppsagd på felaktiga grunder. Kränkningen av arbetstagaren betraktas som svårare i det tidigare fallet (Zetterström 2017, s. 14).

Det som kallades Tumba-målet väckte folklig vrede gällande att både hovrätten och Högsta domstolen friat ett flertal män från åtalet om grovt sexuellt utnyttjande. Domstolarna ifrågasattes. Det ska tas i åtanke att vid tidpunkten för åtalet så rubricerades den påstådda gärningen som sexuellt utnyttjande och inte våldtäkt. Majoriteten av människor gör ingen skillnad på hur någon har utfört sexuella övergrepp. Ändringar i lagen har gjort att fler gärningar räknas till rubriceringen våldtäkt. Troligen har ändringarna i 6 kap. BrB genomförts på grund av den offentliga diskussion om sexbrott som hållits under 2000-talet. Tumba-målets måste dock tolkas med då gällande lagar som utgångsläge. För den åtalade är rubriceringen och brottet av vikt. Våldtäkt är en brottslig gärning vilken, i varje fall enligt dåvarande lagstiftning, betraktades som ett grövre brott än sexuellt utnyttjande av en person som befann sig i hjälplöst tillstånd. Detta kan var och en ha en åsikt om. Däremot går det inte att döma en människa för ett brott bara baserat på åsikter. Det behövs lag som gäller gärningsbeskrivningen. Straffet för våldtäkt var och är i normalfallet högre än vid sexuellt utnyttjande. Skälet till att ordvalet inte är av någon större betydelse för icke-jurister i tidigare nämnda fall är troligen att dessa bara betraktar situationen ur offrets eller den underordnades synvinkel. Vidare influeras människor av sin egen dygd. Frågan är vilket antal som funderar över att även den misstänkte är drabbad. Ska en kriminell ens få kräva en rättvis rättegång? (Zetterström 2017, s. 14–15).

Det finns också juridiska begrepp vilka uppsåtligen inte är helt konkreta. Dessa är till exempel ”skäligt, omständigheterna i övrigt och obilligt” (Zetterström 2017, s. 15). Orsaken till att dessa begrepp används är huvudsakligen för att möjliggöra varierande omdömen angående saklägen. Det händer att saklägen är snarlika men ändå uppstår saklägen där det är berättigat att göra på ett annat sätt (Zetterström 2017, s. 15–16).

Det kan vara skäligt att se till att en svagare kund ska få avsluta ett för vederbörande ofördelaktigt avtal. Samma sak är måhända inte giltigt för ett stort företag. Det är ogenomförbart att på förhand inse samtliga upptänkliga saklägen. Av den anledningen skrivs lagen på ett allmänt hållet vis samt överlåter till domstolarna att definiera vilka saklägen som borde inordnas innanför lagens gränser (Zetterström 2017, s. 15–16).

Källa: Zetterström, S. (2017). Juridiken och dess arbetssätt: en introduktion. (Tredje upplagan). Uppsala: Iustus förlag.

Datoriserade dumheter

Förhållandet mellan teknologins framåtskridande och det mellanmänskliga samspelet har metodiskt undersökts sedan 1800-talet (Mallén 2017, s. 12). En följd av att allt fler människor använder internet, och att allt fler använder sociala medier är att nya mellanmänskliga företeelser tillkommer. En företeelse av det slaget är nätkränkningar. Nätkränkningar, näthat, näthot eller nätmobbning är beteckningar för den omständighet att teknologin för med sig färska och mer verkningsfulla tillfällen att ofreda och skrämma andra människor. Dessa företeelser har även rättsliga aspekter (Mallén 2017, s. 14).

På pränt. Foto: Erik Hjärtberg

Den undersökande gruppen Cybernormer har synat hur normer, såväl mellanmänskliga som rättsliga, bildas med hjälp av den digitala tekniken. Framför allt har diverse motsättningar och slitningar mellan den sedvanliga mellanmänskliga gemenskapens regler och de sociala normer vilka frambringas innanför unga digitala levnadssätt studerats. En av undersökningarna är inriktad på rättsområden rörande nätkränkningar i förhållande till sociala normer och utgår från behovet av kunskap inom rättsväsendet gällande bedömningen av ärekränkningar. Den som tillämpar lagen ska uppskatta vad spridningen av de nedsättande uppgifterna innebär i de sällskap som den utsatte vistas i. Lagen innebär därför en nödvändighet av metoder för att få förståelse om hur olika nätkränkningar tolkas i olika delar av samhället. Skadestånd vid ärekränkningsbrott ska även tolkas via rådande synsätt och normer i det sociala samspelet för att ersättningen ska kunna ”ge upprättelse för den kränkning som brottet medfört” (Mallén 2017, s. 18).

Forskningsprojektet inriktades alltså på företeelsen nätkränkningar med inriktning på sociala normer. Nätkränkningar som term har en vid definition, som medför att det kan betyda många olika saker. Begreppet används för ”nätmobbning, nätmobbning, trakasserier, näthat eller näthot” (Mallén 2017, s. 19) samt andra kränkande handlingar med sexuellt eller politiskt syfte. Nätkränkningar finns däremot inte som ett juridiskt begrepp. Juridiskt används brottsrubriceringar såsom olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande samt ärekränkningsbrotten förtal och förolämpning. Stundom kan även hatbrott och hets motfolkgrupp förekomma i digitala sammanhang, i synnerhet i sociala medier. Vanligen sammankopplas besväret nätkränkningar till rätten att i tal och skrift uttrycka sina åsikter. Yttrandefrihetsfrågan handlar både om att motverkandet av nätkränkningar kan inskränka yttrandefriheten och att nätkränkningar kan göra att vissa personer inte vågar yttra sig (Mallén 2017, s. 18–19).

En ovälkommen följd av informationsteknologins potential är därmed att det blivit elementärt att smutskasta och skymfa människor. Förtal och skymf är en sorts nätkränkningar vilka började observeras ett antal år efter millennieskiftet. Inte förrän 2012–2013 började nätkränkningar i högre grad märkas i myndigheters dokument och i massmedier. Nätkränkningar har relaterats till yttrandefrihet, jämställdhet, etnicitet, kön och intolerans. Rättsväsendets bekymmer att hantera ett ökat antal anmälningar har beaktas av både lagstiftare, aktivister och allmänhet. Socialamedieföretagen har under lång tid betraktats som inaktiva på samma gång som det existerat en ovisshet gällande skuldfrågan vid den här typen av brottslighet. Genom Instagramupploppen i Göteborg vintern 2012 framgick det tydligt att aktivitet i sociala medier kan få väsentliga följder för den mellanmänskliga gemenskapen i form av kravaller, våldsbrott och stängda skolor. Upprinnelsen till konflikten var att en betydande skara unga personer anklagades genom vanhedrande påståenden på ett särskilt Instagramkonto. Två flickor i tonåren dömdes för förtal med påföljden ungdomsvård samt att ”solidariskt betala sammanlagt 570 000 kronor i skadestånd till de 38 målsägandena” (Mallén 2017, s. 19–20).

Möjligheten att få brottsskadeersättning vid ärekränkningsbrott är begränsad. De tidigare nämnda 38 målsägande kunde därför inte få någon brottsskadeersättning (Mallén 2017, s. 20).

Cybernormer genomförde under 2012 och 2013 intervjuer med fokusgrupper för att förstå ungdomars syn på nätkränkningar (Mallén 2017, s. 21).

En karakteristisk upplevelse av fokusgruppintervjuerna var att ungdomar av kvinnligt kön var mer aktiva i diskussionerna och hade mer distinkta åsikter om nätkränkningar än de manliga deltagarna. Samtalsämnet var brett och svaren blev oväntade. Till exempel pratades det i hög grad om störande människor och situationer i dataspelssammanhang, funderingar angående irriterande bröder och systrar, råa uttryck eller vuxnas konflikter på Facebook. Samtalet gällde även otrevliga bilder och filmklipp, pornografi, teser om sammansvärjningar, suicid och sexövergrepp med anknytning till informationsteknologi. Generellt uppenbarade sig en tämligen dyster skildring i de unga människornas skildringar, trots att de själva inte betraktade sig som särskilt utsatta och inte såg så seriöst på de faror som de berättade om. De unga personerna gjorde en tydlig skillnad mellan den fysiska och den digitala tillvaron. Att något som hände på nätet skulle kunna få rättsliga konsekvenser var inget de funderade på (Mallén 2017, s. 22–23).

Upprepad var åsikten om att yttranden på nätet inte skulle tas på allvar. Samtidigt fanns uppfattningen att yttranden på nätet var svåra att tolka. En vanlig uppfattning var att personer som drabbats av nätkränkningar delvis hade sig själva att skylla (Mallén 2017, s. 23).

Intervjuerna gav sedan vägledning för utformandet av en webbaserad enkät. Enkäten besvarades av personer som själva anmält sig som deltagare. Detta är en metod som har ifrågasatts (Mallén 2017, s. 24).

Nätkränkningar kan rättsligt beskrivas som ”ärekränkande brottslighet som ligger under enskilt åtal så som målsägandebrott, vilket av processrättsliga skäl medför att fallet avskrivs omgående” (Mallén 2017, s. 26). Om en smädelse i stället anspelar på offrets ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller med anspelning på vederbörandes sexuella läggning är det allvarligare och åklagaren får väcka åtal. Om motivet för ett brott är att kränka en människa eller grupp människor på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet innebär det i sig en försvårande omständighet benämnd hatbrott. Hatbrott sker vanligen på allmän plats men hatbrott på nätet blir vanligare. En mängd hatbrott är i basen ärekränkningsbrott men vanligast är att olaga hot och ofredande utgör brottstypen vid hatbrott. Nästan 22 procent av de svarande i webbenkäten uppgav att de utsatts för en eller flera nätkränkningar med hatbrottsmotiv. Precis som i intervjuerna tyckte de svarande i enkäten inte att nätkränkningar var så allvarligt. De kvinnliga svarande såg dock allvarligare på nätkränkningar (Mallén 2017, s. 26–27).

De mest använda nätkränkningarna uppgavs vara händelser med kränkande bilder och/eller kränkande ord (Mallén 2017, s. 29).

En vanlig uppfattning är att informationsteknologin har ökat kränkningar och liknande beteenden bland ungdomar. Statistiken visar dock att kränkningar inte har ökat med den ökade internetanvändningen och att ökningen av anmälda ärekränkningsbrott startade innan internet och sociala medier fått sitt genomslag (Mallén 2017, s. 33).

Källa: Mallén, A. (red.) (2017). Kriminologiska metoder och internet. (Första upplagan). [Stockholm]: Liber.

Att uttala sig om ett enskilt fall

Ekologiska spörsmål gör att många aktiviteter måste förändras. Detta gäller även för rättssociologi. Ekologiska spörsmål har frambringat normperspektivet. Normperspektivet används dock numera även i åtskilliga övriga kontexter (Baier & Svensson 2009, s. 19).

Traditionellt sett består rätten av rättsregler inom ett avgränsat territorium. Svensk rätt är i det synsättet rättsregler gällande i Sveriges territorium. Det rättssociologiska synsättet är dock vidare. En annan ytterlighet gällande definitionen av rätten som begrepp finns inom socialantropologi. Rätten enligt socialantropologi inkluderar mellanmänskliga relationer där skriftliga lagar samt rättsväsende saknas. Detta är dock en uppfattning så vid att det är besvärligt att avgränsa rätten i det mellanmänskliga samspelet. Ska en definition vara meningsfull i ett rättssociologiskt synsätt ska det utöver de platsbaserade gränserna även finnas ”ett offentligt auktoriserat normsystem och ett effektivt sanktionsväsende” (Baier & Svensson 2009, s. 19–20). Den anglosaxiska forskningen kallar det för ”public enforcement of law” (Baier & Svensson 2009, s. 20) och är ett akademiskt område vilket syftar på tre samhällsgemensamma fält: rättsregler, bevakning samt repressalier. Det innefattar även de offentliga verksamheter som har hand om vardera fält. Detta ger dessutom en bra beskrivning av uttrycket rätt inom rättssociologi. Uttrycket rätt är alltså icke begränsat till rättsregler, fast inte heller så vitt att det inkluderar alla normer. Rätten är en samlad beskrivning av ett mellanmänskligt samarbete där rättsregler, bevakning samt repressalier är viktigt (Baier & Svensson 2009, s. 20).

Håkan Hydén har skildrat rätten med hjälp av resonemang gällande vad som är utmärkande för rättsregler. Detta innebär en exaktare förklaring av vad som skiljer rätten från andra normsystem. Detta är också mer användbart för rättssociologiskt arbete ”som normvetenskap” (Baier & Svensson 2009, s. 20). Håkan Hydén anser att rättsregler är annorlunda från andra normer på så sätt att de är erkända och bestämda i ett behörigt system. Ett behörigt system vilket kräver en mellanmänsklig gemenskap där en rättmätig myndighet skapar regler som är desamma för alla människor i gemenskapen. Håkan Hydén anser även att rättsreglerna utmärks av att ett brott mot reglerna medför en förutbestämd samt till rättsregeln anknuten repressalie. Repressalien är bestämd av och praktiseras av en myndighet (Baier & Svensson 2009, s. 20).

Rättssociologi är ett fält vilket delvis handlar om juridik och rättsvetenskap. Åtskilliga rättssociologer är jurister vilka eftertraktat alternativa, vidare och måhända finare arbetssätt för att åstadkomma juridiska undersökningar. Rättssociologin kan emellertid även anses vara samhällsvetenskaplig studie av rätten på likadant vis som samhällsvetenskap studerar medicin, yrken, unga personer och så vidare. För rättssociologi är det rätten som studeras oberoende av om studierna görs från ett inifrånperspektiv eller ett utifrånperspektiv. Dessa perspektiv besvarar oftast frågor. Inifrånperspektivet besvarar vanligen frågor rörande exempelvis ”rättens interna arkitektur, om vad gällande rätt är, hur konflikter mellan normer skall lösas” (Baier & Svensson 2009, s. 20–21). Utifrånperspektivet besvarar vanligen sociologiska frågor såsom vilken verkan rättsregler har. Oberoende av perspektivet är det rätten som studeras och rätten består av rättsregler. Rättsregler är en sorts normer så rättssociologi är troligen studier av normer. Visserligen går det att studera rätten ur andra perspektiv, till exempel människor som arbetar med rätten. Fast även yrkena påverkas av rätten (Baier & Svensson 2009, s. 21)

Verksamhet inom juridiken är konstruerad för beslutsfattande i enskilda fall. Beslutsfattande i enskilda fall är även slutmålet för rätten. Tydligast uttrycks det när högsta domstolarna dömer. En fråga har därmed definitivt besvarats. Fast också advokaters och åklagares arbete gäller att debattera i enlighet med eller i motsättning till ett förslag. Dessa vill att en fråga ska avgöras på ett sätt eller ett annat. Dogmatisk rättsvetenskap har även som mål att ”direkt eller indirekt ’fatta beslut’ om vilka beslut som juridiken skall fatta” (Baier & Svensson 2009, s. 21). Detta kan gälla instruktioner gällande på vilket sätt rättsfall ska tolkas, vilken lag som gäller för en särskild situation och så vidare. Alla aktiviteter inom juridiken handlar inte alltid om att ta beslut. Ändå har juridik och dogmatisk rättsvetenskap målet att slutligt avgöra frågor. Till följd därav är rätten och den rättsliga aktiviteten, ur juristens synsätt, normativ. Rätten kan studeras ur flera olika vetenskapliga synsätt. Rättssociologi, rättshistoria samt rättsfilosofi hör till rättsvetenskap, brett definierat. Dessa har dock andra premisser för studierna än vad renodlad juridik har. Detta kan beskrivas som att yrkesverksamma jurister har ett inifrånperspektiv på rätten medan rättssociologer har ett utifrånperspektiv på rätten (Baier & Svensson 2009, s. 21–22).

Att juridik är normativ betyder inte endast att den upplyser om vad som ska göras. Juridik upplyser vad som ska göras i ett enskilt fall och bestämmer att denna upplysning också är behörig och definitiv. Rätten för inte bara fram argument som demokratiskt ska bemötas med motargument och leda till ett rimligt avgörande. Normerande är rätten ”en slutlig och auktoritativ instans i enskilda frågor” (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Utmärkande för rätten är att den koncentrerar sig på det exklusiva. Rätten behöver i varje enstaka ärende tolka sitt kunskapsstoff genom gällande rätt. Ett skeendes verkliga omständigheter, sakfrågor, och dess juridiska omständigheter, rättsfrågor behöver sammanfattas och analyseras. Då en dispyt ska behandlas juridiskt omarbetas den till en juridisk version av dispyten. En avancerad dispyt gällande arv berör vanligen inte bara ett ekonomiskt synsätt. Den innefattar vanligen även motsättningar mellan barn och föräldrar. Den sistnämnda delen av dispyten beaktar rätten vanligen inte. Det görs också en tolkning samt begränsning av möjliga regler. Ur ett flertal potentiella rättsliga utvägar ska den korrekta hittas. Då en korrekt utväg finns behöver vanligen även en tolkning utföras (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Verksamheten görs så klart med stöd av tidigare lärdomar, fast nästan varje ärende ska betraktas som nytt. Två liknande ärenden kan lösas på olika sätt och det innebär att alla ärenden ”prövas på nytt” (Baier & Svensson 2009, s. 22). Något annat som är viktigt är tanken om den korrekta utvägen. Dogmatismen arbetar, i alla fall underförstått, utifrån uppfattningen att det jämt existerar en korrekt utväg för varje ärende. Ytterst får den högsta domstolen, eller motsvarande, fastslå denna korrekta utväg (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Principen att det existerar en korrekt utväg för varje individuellt ärende betonas i rättens inriktning på det särskilda. Extra distinkt är det när det görs en jämförelse mellan rätten och andra forskningsfält vilka syftar till att beskriva det allmängiltiga. Därmed kan det vara komplicerat för andra forskningsfält, med allmängiltig inriktning, att uttala andra klargöranden eller att kritisera rätten. Svårigheten är extra påtaglig då det gäller ett individuellt ärende. För att begripa besluten samt processen rörande dessa krävs det juridisk kunskap. Det bästa är att ha närvarat vid förhandlingen för att begripa det särskilda i ärendet. Att exempelvis påstå att män generellt blir positivt särbehandlade grundas på helt andra bevis vilka inte är giltiga i ett individuellt ärende (Baier & Svensson 2009, s. 22–23).

Källa: Baier, M., & Svensson, M. (2009). Om normer (1:a uppl.). Liber.

Samhällsvetenskapliga synsätt

Det generella kunskapsintresset inom rättssociologi inriktar sig på frågeställningar rörande interaktionen mellan rättsregler och samhälle. Dock betraktar olika rättssociologer detta samspel på olika sätt (Baier & Svensson 2009, s. 17).

En rättssociolog vid namn Thomas Mathiesen framhåller tre ledande samhällsvetenskapliga synsätt som erhållit en viktig verkan över varsit ledande rättssociologiskt synsätt. Det första är tvångsmodellen vilken förutsätter att uppförandet och med det strukturen för det mellanmänskliga samspelet är en följd av makten människorna brukar mot andra människor. Ett synsätt med marxistiskt ursprung (Baier & Svensson 2009, s. 17–18).

Det andra synsättet är upplevelsemodellen som förutsätter att uppförandet och med det strukturen för det mellanmänskliga samspelet är en följd av människors särskilda begripande av andra människor. Synsättet har ett intresse för de knappt märkbara gradskillnaderna i mänskligt samspel. Ett synsätt med huvudsakligen fenomenologiskt ursprung (Baier & Svensson 2009, s. 18).

Det tredje synsättet är normmodellen som fokuserar på den allmänt vedertagna förväntan på människors beteende. Denna förväntan styr det mellanmänskliga samspelet i och med att den har verkan på mänskligt beteende. Ett synsätt med ursprung i Émile Durkheims positivistiska skola. Det medför att rätten och andra normer styr det mellanmänskliga samspelet (Baier & Svensson 2009, s. 18).

Källa: Baier, M., & Svensson, M. (2009). Om normer (1:a uppl.). Liber.

Ekologiska klurigheter

Åtskilliga av de utmärkande egenskaper som med tiden har börjat sätta sin prägel på normbegreppet inom den rättssociologiska forskningen kan beskrivas med hjälp av ett tillvägagångssätt som brukas i den rättssociologiska miljöforskningen. Inom miljöforskning fick normbegreppet tidigt en viktig betydelse för rättssociologin (Baier & Svensson 2009, s. 14).

Normerande. Foto: Erik Hjärtberg

Håkan Hydén gav 1998 ut en artikel om hållbar utveckling ur ett normvetenskapligt och rättssociologiskt perspektiv. Denna artikel startade i några prövningar vilka nutida ekologiska spörsmål ställer vetande och i synnerhet vetenskapligt arbete inför. Denna artikel var ett försigkommet göromål för att finna ett normvetenskapligt perspektiv. Artikeln grundade sig på tre premisser av vikt. Den första premissen gick ut på att hållbar utveckling är ett normativt begrepp. Forskning som rör detta begrepp blir därför normativ och forskare måste vara kapabla att sköta forskning av den typen. Den andra premissen gick ut på att ekologiska spörsmål bitvis kan begripas genom dess effekter, främst via naturvetenskap. Detta innebär att normvetenskap och naturvetenskap måste samverka. Den tredje premissen gick ut på att ekologiska spörsmål är relaterade till system. Detta innebär att ekologiska spörsmål ingalunda endast kan begripas såsom ”summan av enskilda handlingar” (Baier & Svensson 2009, s. 15)

Varje premiss innefattar en synvinkel av vikt för att begripa det rättssociologiska perspektivet på normer. Sedan en konferens i Rio 1992 har hållbar utveckling som begrepp införts både i politiken rörande miljö och i en mängd övriga sammanhang samt aktiviteter. Hållbar utveckling är en ståndpunkt av etisk typ och har normativa konsekvenser. Dagens människor ska agera på så sätt att framtida människor kan garanteras en bra ekologi. Med detta har det tagits in en normativ del i aktiviteter berörda av begreppet hållbar utveckling. Detta betyder att aktiviteter som har hand om hållbar utveckling också behöver ha hand om det normativa. Det betyder emellertid inte att alla sådana aktiviteter är normativa. Ett exempel på detta finns inom rättsvetenskap. En professor i miljörätt, Staffan Westerlund anser att implicerandet av hållbar utveckling i svensk lag betyder att miljörätten ”principiellt måste vara normativ i en bestämd riktning, inte bara normativ i betydelsen att den hanterar normativa frågor” (Baier & Svensson 2009, s. 15–16). Forskning inom miljörätt behöver också hitta rättsliga utvägar som främjar hållbar utveckling. Forskningen kan i den meningen inte vara politiskt obunden. Ska forskning i den meningen vara normativ behöver normativiteten hanteras inom aktiviteterna samt mellan aktiviteter (Baier & Svensson 2009, s. 16).

Den andra premissen rör åtskillnaden mellan naturvetenskapen och samhällsvetenskapen. Medan naturvetenskap är deskriptiv kan samhällsvetenskap även vara uttydande, deltagande, samt normativ. Därmed föreligger stora olikheter mellan dessa vetenskaper. Emellertid rör ekologiska spörsmål alltid både naturvetenskap och samhällsvetenskap. Ett ekologiskt spörsmål blir ett ekologiskt spörsmål först efter att två bedömningsgrunder har uppfyllts. Den första bedömningsgrunden är att det behövs kännedom om hur miljön är och kanske också hur den förändrats såsom höjda värden av någon substans. Den andra bedömningsgraden är att läget i miljön ska bedömas såsom ett spörsmål i meningen hälsofara, fara för liv, fara för ekonomi eller liknande. Ett ekologiskt spörsmål innehåller därmed både naturvetenskaplig fakta och samhällsvetenskaplig så kallad fakta. Det kan också uttryckas som att ”miljöproblemen går från varat till börat och till varat igen” (Baier & Svensson 2009, s. 16). Saker är på ett visst sätt, detta bedöms vara negativt eller positivt, detta innebär att något ska göras för att förändra hur saker är. Det är av den anledningen eftersträvansvärt att det finns metoder för att ta itu med denna utvecklingsgång (Baier & Svensson 2009, s. 16).

Den tredje premissen gäller att ekologiska spörsmål behöver begripas relaterade till system. Riktlinjen ”tänk globalt, handla lokalt” (Baier & Svensson 2009, s. 16) beskriver det. Omständigheter i miljön begrips och skildras såsom system. Emellertid är det inte jämt så inom samhällsvetenskap. Åtskilliga perspektiv av det mellanmänskliga samspelet utgår från den enskilda människan och när samhällsvetare drar allmänna slutsatser och klumpar ihop människor görs det inte alltid såsom system. Åtskilliga samhällsvetenskapliga arbetssätt har inte skapats för att fungera utifrån system. Normbegreppet kommer exempelvis från ett individuellt synsätt. Detta är gällande både för psykologi, socialpsykologi och sociologi. Normer kan visserligen betraktas allmängiltigt, som system. Fast det talas inte ofta om att system i sig kan producera normer eller förutsättningar som skapar normer. Ska normen brukas för att begripa ekologiska spörsmål behöver normen som verktyg utformas systemhanterande (Baier & Svensson 2009, s. 16–17).

I och med detta är kunskapsintresset att finna en kunskap som lyckas hantera ovan nämnda tre premisser. Enligt Matthias Baier och hans medförfattare är utvägen att ”använda normen som kategori för förståelsen av dessa förutsättningar” (Baier & Svensson 2009, s. 17). För att begripa hur hållbar utveckling ska uppnås behövs kunskap om hur beteenden kan förändras. Matthias Baier och hans medförfattare hänvisar till Håkan Hydén som ”menar att kunskap om hur vi uppfattar naturens lagar som normerande har en avgörande betydelse” (Baier & Svensson 2009, s. 17).

Källa:

Baier, M., & Svensson, M. (2009). Om normer (1:a uppl.). Malmö: Liber.

Trekant med Håkan och Therese

En rättssociologisk teori påvisar åtskillnaden mellan konfliktlösning i par och konfliktlösning i trekant. Förlikning är en typ av konfliktlösning i par. Förlikning betyder att konfliktens parter på egen hand ska göra ett försök att enas. Enligt duon Hydén är en fördel med förlikning är att den är ”konsensusorienterad” (Hydén & Hydén, 2019, s. 29). Båda parter i konflikten behöver ge efter och eftersträva en utväg. Detta gör att parternas dialog har som syfte att deras motstridiga positioner ska närma sig varandra. Ju mindre avstånd desto bättre är chansen att nå en lösning. Sannolikt existerar särskilda gränser som parterna måste ta sig förbi. Då det är gjort är den återstående konflikten så ringa att en uppgörelse kan genomföras (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medling anses vara ett annat sätt att lösa konflikter i par. Detta trots att medling görs med hjälp av en medlare, en tredje person. Både för civilmål och brottmål kan medling användas (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

När det medlas i civilmål förhandlas det för hitta en lösning i en konflikt inom exempelvis arbetslivet eller äktenskapet där de inblandade inte själva hittar en lösning. Det är vanligt att medling leds av någon sorts förhandlingsledare som inte får tillhöra en part i konflikten. Medlaren blir oftast kontaktad av en part. Sedan tar medlaren kontakt med den andra parten. Vill båda parterna vara med återstår att enas om tidpunkt samt mötesplats. Vid själva medlingen ska varje part berätta hur vederbörande ser på läget. Den som är medlare ska göra så att parterna begriper varandras synsätt. Detta behöver inte innebära att de håller med varandra (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Inriktningen är vad som kommer att hända, vilka åtgärder båda parter kan vidta för att reda ut dispyten. Båda parter bemödar sig att hitta olika utvägar och gemensamt enas de om vilken utväg de upplever som den riktiga. Av stor vikt är att avskilja ämnet från individen samt avskilja vilja från nödvändighet. Det är rekommenderat att ett gemensamt beslut sedan skrivs ner. Det kan räcka som hantering av dispyten, fast det kan vara användbart att enas om en extra sammankomst för en lägesrapport (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medlarens premiss är att parterna i konflikten på egen hand skall och har möjlighet att hitta en lösning på konflikten. Konfliktens parter vet mest om konflikten. Om konfliktens parter på egen hand utarbetar en konfliktlösning upplever de sig mer ansvariga för att lösningen ska funka och det är mer sannolikt att de gör det de ska. Det betyder även att det är av vikt att medverkandet i denna medling är av fri vilja och kan upphöra vid valfri tidpunkt (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Medlingen sker frivilligt också i brottmål. När medlingen sker i samband med brott möts gärningspersonen och brottsoffret. Detta möte görs i sällskap av en medlare som inte ska vara partisk. Vid mötet görs en genomgång av brottet och dess konsekvenser. Medlingen i samband med brott ger tillfälle för en gärningsperson att göra gott och för ett brottsoffer att arbeta med det ofördelaktiga intrycket. Brotten ”som medling gäller” (Hydén & Hydén, 2019, s. 30) ska vara polisanmälda. Vidare måste aktuell gärningsman erkänt sig vara skyldig eller delaktig i brottet. Medlingen sker med full frivillighet för bägge parterna samt inriktar sig på yngre brottslingar (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Kommuner har erbjudanden om att medla. Om gärningspersonen är yngre än 21 år är kommunerna skyldiga att medla, vilket är reglerat i lag. För att veta mer om hur en enskild kommun arbetar med medlingen rekommenderas kontakt med just den kommunen. Tillsynsmyndighet för medling är Inspektionen för vård och omsorg, IVO (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

En annan variant av konflikthantering är domstolsmodellen. Då befinner sig domstolen emellan konfliktens parter. Domstolens roll blir att frammana bägge parters synvinklar. Detta gör att varje part får skäl att visa upp samtligt som möjligen är talande till dess egen fördel. Resonemanget gör därför att motståndet mellan konfliktens parter ökar. Domstolsmodellen är därför inriktad på konflikt med tanken att ett fall blir mest åskådliggjort om bägge parter har möjlighet att fritt framställa sin bevisning. Så när en konflikt hamnat i domstol finns ingen återvändo gällande konfliktlösning (Hydén & Hydén, 2019, s. 31).

Nackdelen med domstolsmodellen är att en konflikt inte nödvändigtvis löses. Mycket tyder i stället på motsatsen. Det kan fortfarande finnas en konflikt som kanske fördjupas av rättsprocessen. Detta är en av de viktigaste anledningarna till att parter som vill ha varaktiga relationer inte möter varandra i domstol. När konflikten hamnar i domstol avbryts sannolikt relationen. För att en part ska ta saken till domstol krävs det att vederbörande har tilltro till domstolen. Även tidsåtgången påverkar i sammanhanget. Utdragna rättsprocesser kan avskräcka från att ta saken till domstol (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

I situationer rörande straffrätt är det annorlunda. Då handlar det inte främst om att lösa en konflikt, trots att brottsoffret kan kräva skadestånd och någon sorts ersättning. Den straffrättsliga processen gäller snarare att avgöra vem som är ansvarig samt vad påföljden för gärningspersonen ska bli (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Duon Hydén gör åtskillnad på rättens ”handlingsdirigerande eller styrande funktion å ena sidan och dess konfliktlösande funktion å andra sidan” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). När rätten fungerar handlingsdirigerande är normen viktigare än rättsregeln. När rätten fungerar konfliktlösande är rättsregeln viktigare än normen (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Åtskillnaden på dessa två olika funktioner förklarar, enligt duon Hydén, ”paradoxen att rätten kan vara både komplexitetsreducerande och komplexitetsskapande” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). Rättens skiftande roller glöms inte sällan bort. Generellt existerar en benägenhet att behandla allt som har med det rättsliga att göra på samma sätt. Detta kan resultera i skeva slutledningar (Hydén & Hydén, 2019, s. 32–33).

Duon Hydén anser att rätten är reducerande i relationen till komplexiteten i mellanmänskliga skeenden. Då rätten översätter det mellanmänskliga problemet till rättsligt fackspråk blir det alltid en rationalisering jämfört med de uttolkningar av situationen som skulle kunna tänkas göras. Samma situation kan skildras på skilda sätt. Det är bara ett särskilt urval av en rörig realitet som används när ett problem prövas rättsligt. På så sätt är rätten komplexitetsreducerande. Fast så är det dock endast sett utifrån det mellanmänskliga perspektivet. Då rätten har övertagit och omdefinierat ett problem möjliggörs överraskande tillfällen att bearbeta problemet. Den mellanmänskliga komplexiteten byts alltså ut av en komplexitet gällande det rättsliga (Hydén & Hydén, 2019, s. 33).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.

Uppdaterad 2022-12-03

Juridiska jämförelser

Den första förutsättningen som behöver uppfyllas i en juridisk problemlösning är att den rätta regeln måste hittas. Kunskapen att hitta den är ”djupt rotad hos juristerna och ingår inte i den medvetna metodarsenalen” (Hydén & Hydén, 2019, s. 17). Genom sina studier och sin praktik har juristerna hittat ett sätt att göra detta. Det går inte att lära sig endast med hjälp av en bok (Hydén & Hydén, 2019, s. 17–18).

Beroende på vilken konflikt den juridiska problemlösningen handlar om letar juristen i ett särskilt område av rättsreglerna. Därefter letar juristen upp en lämplig regel och ser hur den påverkar den aktuella konflikten (Hydén & Hydén, 2019, s. 18).

Det kan handla om en arbetare som inte kommit överens med sin chef. Detta har lett till att arbetsgivaren har uppmanat den anställde att avsluta sin anställning och ”lämna sin arbetsplats” (Hydén & Hydén, 2019, s. 18). Den anställde går inte med på det (Hydén & Hydén, 2019, s. 18).

För att lösa problemet söker juristen efter lämplig regel. Eftersom det är en konflikt ”mellan två enskilda rättssubjekt” (Hydén & Hydén, 2019, s. 19) letar juristen inom civilrätten. En enskild konflikt kan dock i vissa fall beröra flera rättsliga områden (Hydén & Hydén, 2019, s. 19).

I civilrätten är anställningen något som gör att juristen kan hitta fram ett steg till. Anställningen regleras av arbetsrätten. Arbetsrätten har till exempel regler för anställningar, lagen om anställningsskydd, LAS. LAS består av flera regler. En regel rör uppsägning, en annan rör avsked. Båda dessa regler handlar om att anställningen slutar. För att veta vilken regel som är rätt behövs mer information (Hydén & Hydén, 2019, s. 19).

Uppsägning betyder att det finns en uppsägningstid. Avsked betyder anställningen slutar direkt. Det aktuella exemplet verkar handla om att anställningen slutar direkt. Då är det i så fall reglerna för avsked som ska användas. Att den anställde uppmanas att lämna sin arbetsplats skulle dock kunna betraktas som en avstängning i kombination med en uppsägning. Då ska i så fall reglerna om uppsägning användas. Vad som gäller beror på vad arbetsgivaren har gjort i det här fallet (Hydén & Hydén, 2019, s. 19).

Om det tydligt visar sig vara ett avskedande blir frågan om arbetsgivaren hade rätt att avskeda den anställda. När juristen löst problemet med vilken regel som ska användas uppkommer nya frågor. Paragraf 18 i LAS säger att ”avskedande får äga rum om grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren” (Hydén & Hydén, 2019, s. 19–20). Samhällsförhållandena som berörs av rättsregler är nuförtiden så komplicerade att rättsreglerna måste vara brett utformade. Det gör att det finns ett behov av att tolka lagarna (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

I det aktuella exemplet behöver juristen få information om ”vilka åligganden arbetstagaren har gentemot arbetsgivaren” (Hydén & Hydén, 2019, s. 20) samt vad som i lagens mening innebär att grovt åsidosatt sina åligganden (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

Vad som räknas till åligganden kan variera i olika arbeten. En stor utredning krävs för att avgöra vad som räknas till åligganden. Vad som räknas som grovt åsidosättande borde vara möjligt att slå fast genom att jämföra med liknande situationer. Liknande situationer kan hittas i förarbeten till lagen (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

Lösningen på problemet görs därefter genom att de verkliga förhållandena sammanliknas med rättskällor. En regel består av flera rekvisit. När det gäller 18 § LAS består rekvisiten av arbetstagarens åligganden samt grovt åsidosättande. Baserat på rekvisiten avgörs det vilka verkliga förhållanden som ska anses viktiga, relevanta. När det gäller det aktuella exemplet är det förhållanden rörande hur arbetstagarens åligganden fullgjorts som är relevanta (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

Andra förhållanden är irrelevanta och betyder ingenting. Till exempel säger LAS inget om orsaken till ett visst handlande. Därmed är förhållanden som kan ha lett till agerandet, vilket betraktas som grovt åsidosättande, betydelselösa i rätten (Hydén & Hydén, 2019, s. 20). Det skriver duon Hydén för att sedan genast tillägga att det faktiskt kan ha betydelse. ”Ett visst utrymme att väga in dessa faktorer skulle man kunna säga att uttrycket grovt åsidosättande skapar” (Hydén & Hydén, 2019, s. 21). Ett åsidosättande kan i ett enskilt fall betraktas som mindre grovt om det exempelvis orsakats av provokationer från en arbetsgivarrepresentant, överbelastning eller okunskap hos arbetstagaren (Hydén & Hydén, 2019, s. 21).

Därmed är det bara ett särskilt urval av en rörig realitet som används när en dispyt prövas. För att visa hur den rättsliga verkligheten ser ut för domstolar och myndigheter kan en domstol liknas vid en dator. En domstol är precis som en dator kodad. Domstolen använder ett särskilt språk som bygger på rättsregler och rekvisit. Problemet som ska prövas i domstol måste beskrivas i rätt kod. Lösningen som en domstol lägger fram måste också tolkas för att kunna förstås. Som en fortsättning på samma liknelse kan en dataprogrammerare liknas vid en advokat. Advokaten, eller annat juridiskt ombud, gör kod av konflikten och för in den rätta informationen. Advokaten får också tolka domen och berätta för sin klient vad den innebär i det verkliga livet. Processen tar lång tid och kan vara svår för juristerna som har hand om den (Hydén & Hydén, 2019, s. 21–22).

Den som vill lära sig juridik får till en början ta till sig metod för att finna ändamålsenlig regel samt i allmänhet se vad som är ett rättsligt problem. Steg två blir att tillgodogöra sig regelns rekvisit. Den processen blir med tiden förhållandevis enkel att utföra med hjälp av lagböcker och liknande. Inte lika enkelt är att veta vad som rekvisiten motsvarar i verkliga livet. Omvandlingen från verkligheten till den rättsliga nivån är viktigt för jurister. Metoden går att tillägna sig endast genom att penetrera särskilda rättsfall och djupdyka vissa områden av det rättsliga systemet. På så sätt går det att lära sig tillvägagångssätt och tankesätt, vilka därefter kan användas i andra sammanhang. Med hjälp av utvalda fall och egna undersökningar övas studenterna att med ett gemensamt tillvägagångssätt betrakta samt hantera problematiken. Evaluering görs återkommande på så sätt att facit finns. Studier av rättsfall fungerar till stor del som ett sätt att visa hur något har gjorts och därför skall göras (Hydén & Hydén, 2019, s. 22).

Juridisk kunskap handlar mycket om att förstå. För att förstå en viss regel kan det i vissa fall krävas förståelse av en annan regel. Detta på grund av att den första regeln bygger på, eller består av delar av den andra regeln (Hydén & Hydén, 2019, s. 22).

Rättssystemet är inte heltäckande. Generalklausuler och ramlagar är skrivna på ett vitt och allmänt hållet sätt. Det gör det svårt att uttolka vad de innehåller. Det finns en betydelsefull olikhet mellan ramlagar och generalklausuler. Generalklausuler kan uttolkas med hjälp av juridiken. Så är det inte med ramlagarna (Hydén & Hydén, 2019, s. 22–23).

Generalklausuler är avsiktligt allmänt hållna med syftet att de ska kunna innefatta så mycket som möjligt av den realitet som ska styras. Då behövs ett vitt språk med benämningar, exempelvis ”särskilda skäl” eller ”saklig grund”. Dessa benämningar har en betydelse i rätten som kan vara svår för en lekman att förstå. Ett exempel är ”saklig grund” i LAS. Benämningen erhåller sin betydelse genom rättskällor som kompletterar lagen, företrädesvis förarbeten och prejudikat (Hydén & Hydén, 2019, s. 23).

Det ges i förarbeten exempel på vad benämningen ”saklig grund” kan betyda. Det kan vara arbetsbrist eller ”personliga omständigheter” (Hydén & Hydén, 2019, s. 23). Personliga omständigheter kan till exempel handla om att arbetstagaren inte presterar tillräckligt, att vederbörande är sjuk eller svag, att vederbörande är dömd för brott. Har arbetstagaren gjort något brottsligt behöver det tas reda på om detta har skett på arbetsplatsen eller på annan plats utanför arbetstiden. Bedömningen görs olika beroende av dessa omständigheter. Har brottet skett utanför arbetstiden ska det utredas huruvida brottet påverkar om arbetstagaren lämpar sig för jobbet. Har en kamrer inom näringslivet, utanför arbetet, förskingrat lite pengar från en idrottsförening. Då är det värre än om gärningen begåtts av en chaufför eller verkstadssvarvare, som inte hanterar pengar i sitt arbete (Hydén & Hydén, 2019, s. 23–24).

Genom prejudikat i Arbetsdomstolen har benämningen saklig grund efter hand preciserats. Dess betydelse kan jurister lära sig genom samlingar av prejudikat och genom akademisk juridisk facklitteratur (Hydén & Hydén, 2019, s. 24).

En generalklausul har därmed en någorlunda tydlig betydelse. Den måste dock alltid betraktas utifrån sin kontext (Hydén & Hydén, 2019, s. 24).

Ramlagar har inget ”i förväg fastställt rättsligt innehåll” (Hydén & Hydén, 2019, s. 25). Ramlagar erhåller i stället sin betydelse genom tillämpning. Ska detta förklaras är det nödvändigt att känna till tre rättsliga perspektiv:

vem som ska agera – kompetensregler,
hur det formellt ska gå till – procedurregler, samt
vad som ska göras – handlingsregler.

(Hydén & Hydén, 2019, s. 25).

Ramlagar har inga, eller ”svagt utvecklade” (Hydén & Hydén, 2019, s. 25) handlingsregler. Det viktigaste i ramlagen är i stället vem som ska göra något och hur det ska gå till. Därmed är tanken att ramlagar ska erhålla sin betydelse endera via förhandling och jämkning av de berörda eller via experter utpekade i kompetensreglerna. När det gäller arbetsrätt är det exempelvis fackföreningar och arbetsgivarföreningar som, via bland annat förhandlingar, ska enas om på vilket sätt vissa spörsmål ska få sin lösning. Inom förvaltningsrätt är det normalt att beslut tas av expertis inom arkitektur, socialt arbete eller teknik (Hydén & Hydén, 2019, s. 25–26).

Den juridiska utbildningen inriktar sig på domarens roll. Dess tyngdpunkt handlar om att tolka och fastställa lagars betydelse. Finnes en användbar regel som visar hur en konflikt ska lösas är det vanligen inget problem att tolka den. Då saknas skäl att ta ärendet till domstol. De berörda parterna kan själva, eller med hjälp av juridiska ombud, lösa konflikten. ”Den juridiska sakkunskapen” (Hydén & Hydén, 2019, s. 26) går in om regelverket behöver tolkas för att kunna användas på ett likartat vis som accepteras av parterna. Det förhållandet ger juridiken, enligt paret Hydén, en inriktning på domarens roll (Hydén & Hydén, 2019, s. 26).

Den juridiska utbildningen har ett domarperspektiv även i betydelsen att den startar i rättssystemet och dess tolkning. Att ha ett användarperspektiv inom juridik går ut på att undersöka vilket regelverk som gäller i ett visst sammanhang. Utgångspunkten är då verkligheten och frågeställningen blir vad regelverket innebär för något sammanhang. Ett sådant perspektiv är extra betydelsefullt för samtliga, särskilt juridiska lekmän, som agerar i ett sammanhang styrt av rättsregler. Det kan handla om olika yrkesroller inom både offentlig och privat sektor. Ytterligare en kategori som utgår från användarperspektivet är feministisk rättsteori (Hydén & Hydén, 2019, s. 26).

I användarperspektivet bygger juridisk kompetens företrädesvis på förmågan att uttyda vad rätten betyder i en viss aspekt eller för en viss samhällsgrupp. Rättsregler är en av de aspekter som avgör hur en aktör borde göra. Rätten kan i vissa fall vara bindande och emellanåt ge ett litet eller stort spelrum för andra utvägar (Hydén & Hydén, 2019, s. 26–27).

Också ur ett användarperspektiv behövs kännedom i domarens tolkning av rätten. Fast användarperspektivet behöver utöver detta också kunskap om hur rätt placeras i ett samhällssammanhang. Kunskap av den typen är extra betydelsefull för jurister verksamma inom handel- eller affärsverksamhet (Hydén & Hydén, 2019, s. 27).

När det gäller civilrättsliga konflikter är de inblandade oftast inte överens om vad som har skett i det verkliga livet. Domstol och jurister får då en annan uppgift än att tolka lagar (Hydén & Hydén, 2019, s. 27).

Aktuell domstol får då ha en roll som extern, oberoende aktör, vilken parterna som träter kan vända sig till för att få en lösning på dispyten. Domstolen behöver välja en av de två versionerna av verkligheten som läggs fram. Den ena parten kan lägga fram en verklighetsbild som gör att en viss lag ska användas. Den andra parten kan lägga fram en annan verklighetsbild som gör att en annan lag ska användas (Hydén & Hydén, 2019, s. 27).

Advokaternas roll blir att presentera en trovärdig historia åt den part som de företräder. Rent juridiskt krävs det då kunskap inom processrätt för att känna till hur det är tillåtet att argumentera. Närmare bestämt regler för bevis och värdering av bevis. Genom bevisen kan domstolen till slut avgöra vad som har hänt i verkligheten och därmed vilka lagar som ska användas. Det finns alltså en särskild sorts juridik, processrätt, som reglerar hur konflikter av det här slaget ska avgöras (Hydén & Hydén, 2019, s. 28).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.

Uppdaterad 2022-12-03

Håkan och Therese

Människors agerande kontrolleras i hög grad av olika sorters normativa förhållningssätt. Dessa normer kommer från olika håll och ser olika ut. Normerna rör skilda avsnitt av människors tillvaro. Några bestämmelser sticker ut på så sätt att de ”erkänns som rättsregler” (Hydén & Hydén, 2019, s. 9).

Auktoriteter. Foto: Erik Hjärtberg

Rättsregler sticker ut på så sätt att de är erkända och bestämda av en viss auktoritet. Det innebär att människor gått ihop i en sorts gemensamhet, alltså ett samhälle. Det måste i detta samhälle existera en beslutande myndighet vilken människorna anser vara behörig att bestämma samhällsgemensamma lagar (Hydén & Hydén, 2019, s. 9).

Vad som är gemensamt för rättsreglerna är att ett brott mot dessa medför en repressalie som har bestämts i förväg. Denna repressalie är bestämd av och genomförs av företrädare för det gemensamma samhället. Det gemensamma samhället för oss är svenska staten med dess landområde. Också samarbeten mellan länder kan enas att införa rättsregler (Hydén & Hydén, 2019, s. 9).

Landets rättsregler formar i formell mening en enad helhet baserad på någon sorts grundläggande bestämmelser. Alla sammanslutningar behöver en sorts bärande stadgar som urskiljer myndigheten vilken företräder sammanslutningen (Hydén & Hydén, 2019, s. 10).

Till rättsregler hör dock mer än skriftlig rätt. Lagparagrafer samt liknande bestämmelser görs ofta som teoretiska beskrivningar för hur myndigheter ska agera. Domstolen eller myndigheten ger genom sina domar en praktisk innebörd för skriftliga rättsregler. Ett viktigt verktyg som tagits fram i det sammanhanget är metodik för att tolka lagarna (Hydén & Hydén, 2019, s. 10).

Repressalier för brott mot rättsregler sköts av olika statliga företrädare (Hydén & Hydén, 2019, s. 10).

Människors agerande kontrolleras till stor del av normerna. Några av normerna sticker ut i egenskap av kopplingen till och beroendet av staten. Dessa kallas rättsregler. Rättsregler ingår i en helhet som kallas rättssystemet. Juridiken berör detta. Jurister har som syssla att ”identifiera rättssystemet bland övriga företeelser i samhället, att beskriva detta samt att tolka och förstå innehållet av rättsreglerna i det särskilda fallet” (Hydén & Hydén, 2019, s. 11).

Rättsreglerna är också en del av ”rättsordningen, vilken är en del av samhällsordningen i stort” (Hydén & Hydén, 2019, s. 11).

Juridik innebär ”läran om rättsreglernas tolkning och tillämpning” (Hydén & Hydén, 2019, s. 11). Till skillnad från andra sorters samhällskunskap vill juridik inte förklara verkligheten. Juridik saknar teorier om hur vår verklighet verkar. Juridiken har sin utgångspunkt i ett bestämt system av regler och förstår samhället utifrån detta. Juridik är en tillämpbar lära om hur människor ska göra i sammanhang som styrs av lagar. Inom juridik ersätter rättsregler samhällsvetenskapliga teorier (Hydén & Hydén, 2019, s. 11).

Juridik och samhällsvetenskap har olika synsätt på rätten. Det går att göra skillnad på ”kunskap i rätten och kunskap om rätten”. Detta betyder att juridik synar innehållet i rättsreglerna samt tolkningen och tillämpningen av dessa. Ett perspektiv från insidan. Rättssociologi synar det rättsliga systemet från utsidan och gör frågeställningar angående orsakerna till rättsreglerna samt rättsreglernas följder (Hydén & Hydén, 2019, s. 11–12).

Juridik har tillvägagångssätt för att tolka innehållet i rättsliga system. Detta betyder att tolka vad en rättsregel betyder i ett enskilt fall. Det gäller att kunna förstå vad en rättsregel betyder generellt och sedan överföra det till vad regeln har för betydelse i ett enskilt fall. En rättsregel avgör på vilket sätt ett särskilt spörsmål ska ordnas och vilket agerande som är lämpligt i en viss situation. Juridik är mycket av en teknik för att lösa problem eller konflikter. Detta innebär dock inte att konfliktlösning är det viktigaste för rätten. Hur rättsreglerna påverkar samhället eller människor ingår inte i juridiken. Hur rättsregler har uppstått, eller varför, ingår inte heller i juridiken (Hydén & Hydén, 2019, s. 12).

Rättsvetenskap liknar mycket det arbete som yrkesarbetande jurister gör. Det handlar om att lösa konflikter i det verkliga livet. Alla konflikter kan dock inte lösas rättsligt och hör därför inte till det juridiska arbetsområdet. Människors beteende kontrolleras av olika sorters normer. Men bara några av dem är rättsregler och därmed juridiskt intressanta (Hydén & Hydén, 2019, s. 12–13).

Politiken görs om till juridik via lagstiftning och förarbete. Detta är nuförtiden de mest betydelsefulla rättskällorna. Olika sorters rättskällor används för att tolka innehållet i rätten. Innehållet i lagen görs tydligare med hjälp av lagens förarbete samt blir ännu tydligare med hjälp av prejudicerande domar (Hydén & Hydén, 2019, s. 13).

Doktriner är rättskällor i form av yttranden från juridiska experter, inte sällan professorer, angående hur enskilda rättsregler ska tydas samt begripas (Hydén & Hydén, 2019, s. 13).

Även sedvänjor kan räknas till rättskällor, i synnerhet om andra rättskällor fattas. Nuförtiden är detta särskilt gällande inom företagsvärlden. Sedvänjor får också ökad betydelse i IT-sammanhang där det juridiska behöver anpassas (Hydén & Hydén, 2019, s. 13–14).

Till sist finns en rättskälla som kallas ”’sakens natur’ eller reella hänsyn” (Hydén & Hydén, 2019, s. 14). Detta handlar om att det tas hänsyn till särskilda omständigheter i ett särskilt fall (Hydén & Hydén, 2019, s. 14).

Hur rättsregler påverkar samhället och människan hör till rättssociologisk rättsvetenskap. Till denna hör även frågan om rättsreglers tillkomst och syfte. Då gäller annan teori och metod (Hydén & Hydén, 2019, s. 14).

Valet av teori och metod avgörs av vad det är som forskaren ska granska. Vill forskaren veta bakgrunden till någon ekonomisk lagstiftning är den ekonomiska orsaken sannolikt tillräcklig att granska. Vill forskaren däremot veta bakgrunden till en djurskyddslag kan flera orsaker ha betydelse exempelvis sociologiska som djurrättsaktivister eller politiska så som partiers behov av att sticka ut. Även makt och religion kan ha betydelse. Rättsregler kan i vissa fall bero på att en regering behöver demonstrera sin makt. Vid händelser som engagerar många, exempelvis ett stort bråk inom miljöområdet eller ett allvarligt brott, kan en lagändring bli ett medel för de styrande att visa sig handlingskraftiga. Ofta är lagändringen ingen lösning på problemet som är bakgrunden till lagändringen. Lagtexten kan i vissa fall bli en medelväg av olika politiska viljor (Hydén & Hydén, 2019, s. 15).

Ett annat kunskapsintresse hos forskaren kan handla om hur en lag eller förordning påverkar samhället på olika sätt (Hydén & Hydén, 2019, s. 15).

Vitsen med det högt stående rättssamhället är att dispyter inte ska hanteras av samma instans där de inträffar. Enskilda personers hämndbegär, den starkes rätt och liknande är ociviliserat. Dispyten ska i stället flyttas till en annan instans, som är den rättsliga, där staten försöker lösa dispyten. Det är tänkt att förutbestämda regler ska finnas för att lösa dispyten (Hydén & Hydén, 2019, s. 15–16)

Juridisk vetenskap jobbar därmed samtidigt ur två olika aspekter. Det kan beskrivas som en faktabaserad aspekt och en rättslig aspekt (Hydén & Hydén, 2019, s. 16).

Rättsliga aspekten innefattar hela rättssystemet. Rättssystemet ska spegla det verkliga livet. En dispyt ska få en möjlig lösning genom rättssystemet. Rättssystemet ska också visa hur en människa ska bete sig i olika lägen. Det görs genom att rättssystemet sätter upp ramar för hur en människa ska bete sig. Rättssystemet styr nästan bara i dispyter och inte i normala fall. Därför handlar juridik oftast om ovanliga situationer och avvikelser (Hydén & Hydén, 2019, s. 16–17).

Jurister arbetar alltså ofta med problemlösning och utgår från dispyter och letar efter den kvalificerade lösning som finns inom rättssystemet. Juridiken som vetenskap är normativ till skillnad från rättssociologi. Rättssociologi är i stället byggd på empiri, det vill säga erfarenhetsgrundad kunskap (Hydén & Hydén, 2019, s. 17).

Jurister har via rättssystemet ett kollektivt system av referenser och på så sätt en vedertagen problemlösningsmetod. Jurister har stränga riktlinjer för hur de kan gå till väga. Den lag som tillämpas avgör vad som är betydelsefullt. Det är en bidragande orsak till att juridik uppfattas som stelt. Vidare ska rättsregelns innehåll tolkas. Det hör till juristers profession att tyda lagar på ett liknande sätt (Hydén & Hydén, 2019, s. 17).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.