Att uttala sig om ett enskilt fall

Ekologiska spörsmål gör att många aktiviteter måste förändras. Detta gäller även för rättssociologi. Ekologiska spörsmål har frambringat normperspektivet. Normperspektivet används dock numera även i åtskilliga övriga kontexter (Baier & Svensson 2009, s. 19).

Traditionellt sett består rätten av rättsregler inom ett avgränsat territorium. Svensk rätt är i det synsättet rättsregler gällande i Sveriges territorium. Det rättssociologiska synsättet är dock vidare. En annan ytterlighet gällande definitionen av rätten som begrepp finns inom socialantropologi. Rätten enligt socialantropologi inkluderar mellanmänskliga relationer där skriftliga lagar samt rättsväsende saknas. Detta är dock en uppfattning så vid att det är besvärligt att avgränsa rätten i det mellanmänskliga samspelet. Ska en definition vara meningsfull i ett rättssociologiskt synsätt ska det utöver de platsbaserade gränserna även finnas ”ett offentligt auktoriserat normsystem och ett effektivt sanktionsväsende” (Baier & Svensson 2009, s. 19–20). Den anglosaxiska forskningen kallar det för ”public enforcement of law” (Baier & Svensson 2009, s. 20) och är ett akademiskt område vilket syftar på tre samhällsgemensamma fält: rättsregler, bevakning samt repressalier. Det innefattar även de offentliga verksamheter som har hand om vardera fält. Detta ger dessutom en bra beskrivning av uttrycket rätt inom rättssociologi. Uttrycket rätt är alltså icke begränsat till rättsregler, fast inte heller så vitt att det inkluderar alla normer. Rätten är en samlad beskrivning av ett mellanmänskligt samarbete där rättsregler, bevakning samt repressalier är viktigt (Baier & Svensson 2009, s. 20).

Håkan Hydén har skildrat rätten med hjälp av resonemang gällande vad som är utmärkande för rättsregler. Detta innebär en exaktare förklaring av vad som skiljer rätten från andra normsystem. Detta är också mer användbart för rättssociologiskt arbete ”som normvetenskap” (Baier & Svensson 2009, s. 20). Håkan Hydén anser att rättsregler är annorlunda från andra normer på så sätt att de är erkända och bestämda i ett behörigt system. Ett behörigt system vilket kräver en mellanmänsklig gemenskap där en rättmätig myndighet skapar regler som är desamma för alla människor i gemenskapen. Håkan Hydén anser även att rättsreglerna utmärks av att ett brott mot reglerna medför en förutbestämd samt till rättsregeln anknuten repressalie. Repressalien är bestämd av och praktiseras av en myndighet (Baier & Svensson 2009, s. 20).

Rättssociologi är ett fält vilket delvis handlar om juridik och rättsvetenskap. Åtskilliga rättssociologer är jurister vilka eftertraktat alternativa, vidare och måhända finare arbetssätt för att åstadkomma juridiska undersökningar. Rättssociologin kan emellertid även anses vara samhällsvetenskaplig studie av rätten på likadant vis som samhällsvetenskap studerar medicin, yrken, unga personer och så vidare. För rättssociologi är det rätten som studeras oberoende av om studierna görs från ett inifrånperspektiv eller ett utifrånperspektiv. Dessa perspektiv besvarar oftast frågor. Inifrånperspektivet besvarar vanligen frågor rörande exempelvis ”rättens interna arkitektur, om vad gällande rätt är, hur konflikter mellan normer skall lösas” (Baier & Svensson 2009, s. 20–21). Utifrånperspektivet besvarar vanligen sociologiska frågor såsom vilken verkan rättsregler har. Oberoende av perspektivet är det rätten som studeras och rätten består av rättsregler. Rättsregler är en sorts normer så rättssociologi är troligen studier av normer. Visserligen går det att studera rätten ur andra perspektiv, till exempel människor som arbetar med rätten. Fast även yrkena påverkas av rätten (Baier & Svensson 2009, s. 21)

Verksamhet inom juridiken är konstruerad för beslutsfattande i enskilda fall. Beslutsfattande i enskilda fall är även slutmålet för rätten. Tydligast uttrycks det när högsta domstolarna dömer. En fråga har därmed definitivt besvarats. Fast också advokaters och åklagares arbete gäller att debattera i enlighet med eller i motsättning till ett förslag. Dessa vill att en fråga ska avgöras på ett sätt eller ett annat. Dogmatisk rättsvetenskap har även som mål att ”direkt eller indirekt ’fatta beslut’ om vilka beslut som juridiken skall fatta” (Baier & Svensson 2009, s. 21). Detta kan gälla instruktioner gällande på vilket sätt rättsfall ska tolkas, vilken lag som gäller för en särskild situation och så vidare. Alla aktiviteter inom juridiken handlar inte alltid om att ta beslut. Ändå har juridik och dogmatisk rättsvetenskap målet att slutligt avgöra frågor. Till följd därav är rätten och den rättsliga aktiviteten, ur juristens synsätt, normativ. Rätten kan studeras ur flera olika vetenskapliga synsätt. Rättssociologi, rättshistoria samt rättsfilosofi hör till rättsvetenskap, brett definierat. Dessa har dock andra premisser för studierna än vad renodlad juridik har. Detta kan beskrivas som att yrkesverksamma jurister har ett inifrånperspektiv på rätten medan rättssociologer har ett utifrånperspektiv på rätten (Baier & Svensson 2009, s. 21–22).

Att juridik är normativ betyder inte endast att den upplyser om vad som ska göras. Juridik upplyser vad som ska göras i ett enskilt fall och bestämmer att denna upplysning också är behörig och definitiv. Rätten för inte bara fram argument som demokratiskt ska bemötas med motargument och leda till ett rimligt avgörande. Normerande är rätten ”en slutlig och auktoritativ instans i enskilda frågor” (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Utmärkande för rätten är att den koncentrerar sig på det exklusiva. Rätten behöver i varje enstaka ärende tolka sitt kunskapsstoff genom gällande rätt. Ett skeendes verkliga omständigheter, sakfrågor, och dess juridiska omständigheter, rättsfrågor behöver sammanfattas och analyseras. Då en dispyt ska behandlas juridiskt omarbetas den till en juridisk version av dispyten. En avancerad dispyt gällande arv berör vanligen inte bara ett ekonomiskt synsätt. Den innefattar vanligen även motsättningar mellan barn och föräldrar. Den sistnämnda delen av dispyten beaktar rätten vanligen inte. Det görs också en tolkning samt begränsning av möjliga regler. Ur ett flertal potentiella rättsliga utvägar ska den korrekta hittas. Då en korrekt utväg finns behöver vanligen även en tolkning utföras (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Verksamheten görs så klart med stöd av tidigare lärdomar, fast nästan varje ärende ska betraktas som nytt. Två liknande ärenden kan lösas på olika sätt och det innebär att alla ärenden ”prövas på nytt” (Baier & Svensson 2009, s. 22). Något annat som är viktigt är tanken om den korrekta utvägen. Dogmatismen arbetar, i alla fall underförstått, utifrån uppfattningen att det jämt existerar en korrekt utväg för varje ärende. Ytterst får den högsta domstolen, eller motsvarande, fastslå denna korrekta utväg (Baier & Svensson 2009, s. 22).

Principen att det existerar en korrekt utväg för varje individuellt ärende betonas i rättens inriktning på det särskilda. Extra distinkt är det när det görs en jämförelse mellan rätten och andra forskningsfält vilka syftar till att beskriva det allmängiltiga. Därmed kan det vara komplicerat för andra forskningsfält, med allmängiltig inriktning, att uttala andra klargöranden eller att kritisera rätten. Svårigheten är extra påtaglig då det gäller ett individuellt ärende. För att begripa besluten samt processen rörande dessa krävs det juridisk kunskap. Det bästa är att ha närvarat vid förhandlingen för att begripa det särskilda i ärendet. Att exempelvis påstå att män generellt blir positivt särbehandlade grundas på helt andra bevis vilka inte är giltiga i ett individuellt ärende (Baier & Svensson 2009, s. 22–23).

Källa: Baier, M., & Svensson, M. (2009). Om normer (1:a uppl.). Liber.

Samhällsvetenskapliga synsätt

Det generella kunskapsintresset inom rättssociologi inriktar sig på frågeställningar rörande interaktionen mellan rättsregler och samhälle. Dock betraktar olika rättssociologer detta samspel på olika sätt (Baier & Svensson 2009, s. 17).

En rättssociolog vid namn Thomas Mathiesen framhåller tre ledande samhällsvetenskapliga synsätt som erhållit en viktig verkan över varsit ledande rättssociologiskt synsätt. Det första är tvångsmodellen vilken förutsätter att uppförandet och med det strukturen för det mellanmänskliga samspelet är en följd av makten människorna brukar mot andra människor. Ett synsätt med marxistiskt ursprung (Baier & Svensson 2009, s. 17–18).

Det andra synsättet är upplevelsemodellen som förutsätter att uppförandet och med det strukturen för det mellanmänskliga samspelet är en följd av människors särskilda begripande av andra människor. Synsättet har ett intresse för de knappt märkbara gradskillnaderna i mänskligt samspel. Ett synsätt med huvudsakligen fenomenologiskt ursprung (Baier & Svensson 2009, s. 18).

Det tredje synsättet är normmodellen som fokuserar på den allmänt vedertagna förväntan på människors beteende. Denna förväntan styr det mellanmänskliga samspelet i och med att den har verkan på mänskligt beteende. Ett synsätt med ursprung i Émile Durkheims positivistiska skola. Det medför att rätten och andra normer styr det mellanmänskliga samspelet (Baier & Svensson 2009, s. 18).

Källa: Baier, M., & Svensson, M. (2009). Om normer (1:a uppl.). Liber.

Ekologiska klurigheter

Åtskilliga av de utmärkande egenskaper som med tiden har börjat sätta sin prägel på normbegreppet inom den rättssociologiska forskningen kan beskrivas med hjälp av ett tillvägagångssätt som brukas i den rättssociologiska miljöforskningen. Inom miljöforskning fick normbegreppet tidigt en viktig betydelse för rättssociologin (Baier & Svensson 2009, s. 14).

Normerande. Foto: Erik Hjärtberg

Håkan Hydén gav 1998 ut en artikel om hållbar utveckling ur ett normvetenskapligt och rättssociologiskt perspektiv. Denna artikel startade i några prövningar vilka nutida ekologiska spörsmål ställer vetande och i synnerhet vetenskapligt arbete inför. Denna artikel var ett försigkommet göromål för att finna ett normvetenskapligt perspektiv. Artikeln grundade sig på tre premisser av vikt. Den första premissen gick ut på att hållbar utveckling är ett normativt begrepp. Forskning som rör detta begrepp blir därför normativ och forskare måste vara kapabla att sköta forskning av den typen. Den andra premissen gick ut på att ekologiska spörsmål bitvis kan begripas genom dess effekter, främst via naturvetenskap. Detta innebär att normvetenskap och naturvetenskap måste samverka. Den tredje premissen gick ut på att ekologiska spörsmål är relaterade till system. Detta innebär att ekologiska spörsmål ingalunda endast kan begripas såsom ”summan av enskilda handlingar” (Baier & Svensson 2009, s. 15)

Varje premiss innefattar en synvinkel av vikt för att begripa det rättssociologiska perspektivet på normer. Sedan en konferens i Rio 1992 har hållbar utveckling som begrepp införts både i politiken rörande miljö och i en mängd övriga sammanhang samt aktiviteter. Hållbar utveckling är en ståndpunkt av etisk typ och har normativa konsekvenser. Dagens människor ska agera på så sätt att framtida människor kan garanteras en bra ekologi. Med detta har det tagits in en normativ del i aktiviteter berörda av begreppet hållbar utveckling. Detta betyder att aktiviteter som har hand om hållbar utveckling också behöver ha hand om det normativa. Det betyder emellertid inte att alla sådana aktiviteter är normativa. Ett exempel på detta finns inom rättsvetenskap. En professor i miljörätt, Staffan Westerlund anser att implicerandet av hållbar utveckling i svensk lag betyder att miljörätten ”principiellt måste vara normativ i en bestämd riktning, inte bara normativ i betydelsen att den hanterar normativa frågor” (Baier & Svensson 2009, s. 15–16). Forskning inom miljörätt behöver också hitta rättsliga utvägar som främjar hållbar utveckling. Forskningen kan i den meningen inte vara politiskt obunden. Ska forskning i den meningen vara normativ behöver normativiteten hanteras inom aktiviteterna samt mellan aktiviteter (Baier & Svensson 2009, s. 16).

Den andra premissen rör åtskillnaden mellan naturvetenskapen och samhällsvetenskapen. Medan naturvetenskap är deskriptiv kan samhällsvetenskap även vara uttydande, deltagande, samt normativ. Därmed föreligger stora olikheter mellan dessa vetenskaper. Emellertid rör ekologiska spörsmål alltid både naturvetenskap och samhällsvetenskap. Ett ekologiskt spörsmål blir ett ekologiskt spörsmål först efter att två bedömningsgrunder har uppfyllts. Den första bedömningsgrunden är att det behövs kännedom om hur miljön är och kanske också hur den förändrats såsom höjda värden av någon substans. Den andra bedömningsgraden är att läget i miljön ska bedömas såsom ett spörsmål i meningen hälsofara, fara för liv, fara för ekonomi eller liknande. Ett ekologiskt spörsmål innehåller därmed både naturvetenskaplig fakta och samhällsvetenskaplig så kallad fakta. Det kan också uttryckas som att ”miljöproblemen går från varat till börat och till varat igen” (Baier & Svensson 2009, s. 16). Saker är på ett visst sätt, detta bedöms vara negativt eller positivt, detta innebär att något ska göras för att förändra hur saker är. Det är av den anledningen eftersträvansvärt att det finns metoder för att ta itu med denna utvecklingsgång (Baier & Svensson 2009, s. 16).

Den tredje premissen gäller att ekologiska spörsmål behöver begripas relaterade till system. Riktlinjen ”tänk globalt, handla lokalt” (Baier & Svensson 2009, s. 16) beskriver det. Omständigheter i miljön begrips och skildras såsom system. Emellertid är det inte jämt så inom samhällsvetenskap. Åtskilliga perspektiv av det mellanmänskliga samspelet utgår från den enskilda människan och när samhällsvetare drar allmänna slutsatser och klumpar ihop människor görs det inte alltid såsom system. Åtskilliga samhällsvetenskapliga arbetssätt har inte skapats för att fungera utifrån system. Normbegreppet kommer exempelvis från ett individuellt synsätt. Detta är gällande både för psykologi, socialpsykologi och sociologi. Normer kan visserligen betraktas allmängiltigt, som system. Fast det talas inte ofta om att system i sig kan producera normer eller förutsättningar som skapar normer. Ska normen brukas för att begripa ekologiska spörsmål behöver normen som verktyg utformas systemhanterande (Baier & Svensson 2009, s. 16–17).

I och med detta är kunskapsintresset att finna en kunskap som lyckas hantera ovan nämnda tre premisser. Enligt Matthias Baier och hans medförfattare är utvägen att ”använda normen som kategori för förståelsen av dessa förutsättningar” (Baier & Svensson 2009, s. 17). För att begripa hur hållbar utveckling ska uppnås behövs kunskap om hur beteenden kan förändras. Matthias Baier och hans medförfattare hänvisar till Håkan Hydén som ”menar att kunskap om hur vi uppfattar naturens lagar som normerande har en avgörande betydelse” (Baier & Svensson 2009, s. 17).

Källa:

Baier, M., & Svensson, M. (2009). Om normer (1:a uppl.). Malmö: Liber.

Trekant med Håkan och Therese

En rättssociologisk teori påvisar åtskillnaden mellan konfliktlösning i par och konfliktlösning i trekant. Förlikning är en typ av konfliktlösning i par. Förlikning betyder att konfliktens parter på egen hand ska göra ett försök att enas. Enligt paret Hydén är en fördel med förlikning är att den är ”konsensusorienterad” (Hydén & Hydén, 2019, s. 29). Båda parter i konflikten behöver ge efter och eftersträva en utväg. Detta gör att parternas dialog har som syfte att deras motstridiga positioner ska närma sig varandra. Ju mindre avstånd desto bättre är chansen att nå en lösning. Sannolikt existerar särskilda gränser som parterna måste ta sig förbi. Då det är gjort är den återstående konflikten så ringa att en uppgörelse kan genomföras (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medling anses vara ett annat sätt att lösa konflikter i par. Detta trots att medling görs med hjälp av en medlare, en tredje person. Både för civilmål och brottmål kan medling användas (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

När det medlas i civilmål förhandlas det för hitta en lösning i en konflikt inom exempelvis arbetslivet eller äktenskapet där de inblandade inte själva hittar en lösning. Det är vanligt att medling leds av någon sorts förhandlingsledare som inte får tillhöra en part i konflikten. Medlaren blir oftast kontaktad av en part. Sedan tar medlaren kontakt med den andra parten. Vill båda parterna vara med återstår att enas om tidpunkt samt mötesplats. Vid själva medlingen ska varje part berätta hur vederbörande ser på läget. Den som är medlare ska göra så att parterna begriper varandras synsätt. Detta behöver inte innebära att de håller med varandra (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Inriktningen är vad som kommer att hända, vilka åtgärder båda parter kan vidta för att reda ut dispyten. Båda parter bemödar sig att hitta olika utvägar och gemensamt enas de om vilken utväg de upplever som den riktiga. Av stor vikt är att avskilja ämnet från individen samt avskilja vilja från nödvändighet. Det är rekommenderat att ett gemensamt beslut sedan skrivs ner. Det kan räcka som hantering av dispyten, fast det kan vara användbart att enas om en extra sammankomst för en lägesrapport (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medlarens premiss är att parterna i konflikten på egen hand skall och har möjlighet att hitta en lösning på konflikten. Konfliktens parter vet mest om konflikten. Om konfliktens parter på egen hand utarbetar en konfliktlösning upplever de sig mer ansvariga för att lösningen ska funka och det är mer sannolikt att de gör det de ska. Det betyder även att det är av vikt att medverkandet i denna medling är av fri vilja och kan upphöra vid valfri tidpunkt (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Medlingen sker frivilligt också i brottmål. När medlingen sker i samband med brott möts gärningspersonen och brottsoffret. Detta möte görs i sällskap av en medlare som inte ska vara partisk. Vid mötet görs en genomgång av brottet och dess konsekvenser. Medlingen i samband med brott ger tillfälle för en gärningsperson att göra gott och för ett brottsoffer att arbeta med det ofördelaktiga intrycket. Brotten ”som medling gäller” (Hydén & Hydén, 2019, s. 30) ska vara polisanmälda. Vidare måste aktuell gärningsman erkänt sig vara skyldig eller delaktig i brottet. Medlingen sker med full frivillighet för bägge parterna samt inriktar sig på yngre brottslingar (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Kommuner har erbjudanden om att medla. Om gärningspersonen är yngre än 21 år är kommunerna skyldiga att medla, vilket är reglerat i lag. För att veta mer om hur en enskild kommun arbetar med medlingen rekommenderas kontakt med just den kommunen. Tillsynsmyndighet för medling är Inspektionen för vård och omsorg, IVO (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

En annan variant av konflikthantering är domstolsmodellen. Då befinner sig domstolen emellan konfliktens parter. Domstolens roll blir att frammana bägge parters synvinklar. Detta gör att varje part får skäl att visa upp samtligt som möjligen är talande till dess egen fördel. Resonemanget gör därför att motståndet mellan konfliktens parter ökar. Domstolsmodellen är därför inriktad på konflikt med tanken att ett fall blir mest åskådliggjort om bägge parter har möjlighet att fritt framställa sin bevisning. Så när en konflikt hamnat i domstol finns ingen återvändo gällande konfliktlösning (Hydén & Hydén, 2019, s. 31).

Nackdelen med domstolsmodellen är att en konflikt inte nödvändigtvis löses. Mycket tyder i stället på motsatsen. Det kan fortfarande finnas en konflikt som kanske fördjupas av rättsprocessen. Detta är en av de viktigaste anledningarna till att parter som vill ha varaktiga relationer inte möter varandra i domstol. När konflikten hamnar i domstol avbryts sannolikt relationen. För att en part ska ta saken till domstol krävs det att vederbörande har tilltro till domstolen. Även tidsåtgången påverkar i sammanhanget. Utdragna rättsprocesser kan avskräcka från att ta saken till domstol (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

I situationer rörande straffrätt är det annorlunda. Då handlar det inte främst om att lösa en konflikt, trots att brottsoffret kan kräva skadestånd och någon sorts ersättning. Den straffrättsliga processen gäller snarare att avgöra vem som är ansvarig samt vad påföljden för gärningspersonen ska bli (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Paret Hydén gör åtskillnad på rättens ”handlingsdirigerande eller styrande funktion å ena sidan och dess konfliktlösande funktion å andra sidan” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). När rätten fungerar handlingsdirigerande är normen viktigare än rättsregeln. När rätten fungerar konfliktlösande är rättsregeln viktigare än normen (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Åtskillnaden på dessa två olika funktioner förklarar, enligt paret Hydén, ”paradoxen att rätten kan vara både komplexitetsreducerande och komplexitetsskapande” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). Rättens skiftande roller glöms inte sällan bort. Generellt existerar en benägenhet att behandla allt som har med det rättsliga att göra på samma sätt. Detta kan resultera i skeva slutledningar (Hydén & Hydén, 2019, s. 32–33).

Paret Hydén anser att rätten är reducerande i relationen till komplexiteten i mellanmänskliga skeenden. Då rätten översätter det mellanmänskliga problemet till rättsligt fackspråk blir det alltid en rationalisering jämfört med de uttolkningar av situationen som skulle kunna tänkas göras. Samma situation kan skildras på skilda sätt. Det är bara ett särskilt urval av en rörig realitet som används när ett problem prövas rättsligt. På så sätt är rätten komplexitetsreducerande. Fast så är det dock endast sett utifrån det mellanmänskliga perspektivet. Då rätten har övertagit och omdefinierat ett problem möjliggörs överraskande tillfällen att bearbeta problemet. Den mellanmänskliga komplexiteten byts alltså ut av en komplexitet gällande det rättsliga (Hydén & Hydén, 2019, s. 33).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.

Juridiska jämförelser

Den första förutsättningen som behöver uppfyllas i en juridisk problemlösning är att den rätta regeln måste hittas. Kunskapen att hitta den är ”djupt rotad hos juristerna och ingår inte i den medvetna metodarsenalen” (Hydén & Hydén, 2019, s. 17). Genom sina studier och sin praktik har juristerna hittat ett sätt att göra detta. Det går inte att lära sig endast med hjälp av en bok (Hydén & Hydén, 2019, s. 17–18).

Beroende på vilken konflikt den juridiska problemlösningen handlar om letar juristen i ett särskilt område av rättsreglerna. Därefter letar juristen upp en lämplig regel och ser hur den påverkar den aktuella konflikten (Hydén & Hydén, 2019, s. 18).

Det kan handla om en arbetare som inte kommit överens med sin chef. Detta har lett till att arbetsgivaren har uppmanat den anställde att avsluta sin anställning och ”lämna sin arbetsplats” (Hydén & Hydén, 2019, s. 18). Den anställde går inte med på det (Hydén & Hydén, 2019, s. 18).

För att lösa problemet söker juristen efter lämplig regel. Eftersom det är en konflikt ”mellan två enskilda rättssubjekt” (Hydén & Hydén, 2019, s. 19) letar juristen inom civilrätten. En enskild konflikt kan dock i vissa fall beröra flera rättsliga områden (Hydén & Hydén, 2019, s. 19).

I civilrätten är anställningen något som gör att juristen kan hitta fram ett steg till. Anställningen regleras av arbetsrätten. Arbetsrätten har till exempel regler för anställningar, lagen om anställningsskydd, LAS. LAS består av flera regler. En regel rör uppsägning, en annan rör avsked. Båda dessa regler handlar om att anställningen slutar. För att veta vilken regel som är rätt behövs mer information (Hydén & Hydén, 2019, s. 19).

Uppsägning betyder att det finns en uppsägningstid. Avsked betyder anställningen slutar direkt. Det aktuella exemplet verkar handla om att anställningen slutar direkt. Då är det i så fall reglerna för avsked som ska användas. Att den anställde uppmanas att lämna sin arbetsplats skulle dock kunna betraktas som en avstängning i kombination med en uppsägning. Då ska i så fall reglerna om uppsägning användas. Vad som gäller beror på vad arbetsgivaren har gjort i det här fallet (Hydén & Hydén, 2019, s. 19).

Om det tydligt visar sig vara ett avskedande blir frågan om arbetsgivaren hade rätt att avskeda den anställda. När juristen löst problemet med vilken regel som ska användas uppkommer nya frågor. Paragraf 18 i LAS säger att ”avskedande får äga rum om grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren” (Hydén & Hydén, 2019, s. 19–20). Samhällsförhållandena som berörs av rättsregler är nuförtiden så komplicerade att rättsreglerna måste vara brett utformade. Det gör att det finns ett behov av att tolka lagarna (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

I det aktuella exemplet behöver juristen få information om ”vilka åligganden arbetstagaren har gentemot arbetsgivaren” (Hydén & Hydén, 2019, s. 20) samt vad som i lagens mening innebär att grovt åsidosatt sina åligganden (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

Vad som räknas till åligganden kan variera i olika arbeten. En stor utredning krävs för att avgöra vad som räknas till åligganden. Vad som räknas som grovt åsidosättande borde vara möjligt att slå fast genom att jämföra med liknande situationer. Liknande situationer kan hittas i förarbeten till lagen (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

Lösningen på problemet görs därefter genom att de verkliga förhållandena sammanliknas med rättskällor. En regel består av flera rekvisit. När det gäller 18 § LAS består rekvisiten av arbetstagarens åligganden samt grovt åsidosättande. Baserat på rekvisiten avgörs det vilka verkliga förhållanden som ska anses viktiga, relevanta. När det gäller det aktuella exemplet är det förhållanden rörande hur arbetstagarens åligganden fullgjorts som är relevanta (Hydén & Hydén, 2019, s. 20).

Andra förhållanden är irrelevanta och betyder ingenting. Till exempel säger LAS inget om orsaken till ett visst handlande. Därmed är förhållanden som kan ha lett till agerandet, vilket betraktas som grovt åsidosättande, betydelselösa i rätten (Hydén & Hydén, 2019, s. 20). Det skriver paret Hydén för att sedan genast tillägga att det faktiskt kan ha betydelse. ”Ett visst utrymme att väga in dessa faktorer skulle man kunna säga att uttrycket grovt åsidosättande skapar” (Hydén & Hydén, 2019, s. 21). Ett åsidosättande kan i ett enskilt fall betraktas som mindre grovt om det exempelvis orsakats av provokationer från en arbetsgivarrepresentant, överbelastning eller okunskap hos arbetstagaren (Hydén & Hydén, 2019, s. 21).

Därmed är det bara ett särskilt urval av en rörig realitet som används när en dispyt prövas. För att visa hur den rättsliga verkligheten ser ut för domstolar och myndigheter kan en domstol liknas vid en dator. En domstol är precis som en dator kodad. Domstolen använder ett särskilt språk som bygger på rättsregler och rekvisit. Problemet som ska prövas i domstol måste beskrivas i rätt kod. Lösningen som en domstol lägger fram måste också tolkas för att kunna förstås. Som en fortsättning på samma liknelse kan en dataprogrammerare liknas vid en advokat. Advokaten, eller annat juridiskt ombud, gör kod av konflikten och för in den rätta informationen. Advokaten får också tolka domen och berätta för sin klient vad den innebär i det verkliga livet. Processen tar lång tid och kan vara svår för juristerna som har hand om den (Hydén & Hydén, 2019, s. 21–22).

Den som vill lära sig juridik får till en början ta till sig metod för att finna ändamålsenlig regel samt i allmänhet se vad som är ett rättsligt problem. Steg två blir att tillgodogöra sig regelns rekvisit. Den processen blir med tiden förhållandevis enkel att utföra med hjälp av lagböcker och liknande. Inte lika enkelt är att veta vad som rekvisiten motsvarar i verkliga livet. Omvandlingen från verkligheten till den rättsliga nivån är viktigt för jurister. Metoden går att tillägna sig endast genom att penetrera särskilda rättsfall och djupdyka vissa områden av det rättsliga systemet. På så sätt går det att lära sig tillvägagångssätt och tankesätt, vilka därefter kan användas i andra sammanhang. Med hjälp av utvalda fall och egna undersökningar övas studenterna att med ett gemensamt tillvägagångssätt betrakta samt hantera problematiken. Evaluering görs återkommande på så sätt att facit finns. Studier av rättsfall fungerar till stor del som ett sätt att visa hur något har gjorts och därför skall göras (Hydén & Hydén, 2019, s. 22).

Juridisk kunskap handlar mycket om att förstå. För att förstå en viss regel kan det i vissa fall krävas förståelse av en annan regel. Detta på grund av att den första regeln bygger på, eller består av delar av den andra regeln (Hydén & Hydén, 2019, s. 22).

Rättssystemet är inte heltäckande. Generalklausuler och ramlagar är skrivna på ett vitt och allmänt hållet sätt. Det gör det svårt att uttolka vad de innehåller. Det finns en betydelsefull olikhet mellan ramlagar och generalklausuler. Generalklausuler kan uttolkas med hjälp av juridiken. Så är det inte med ramlagarna (Hydén & Hydén, 2019, s. 22–23).

Generalklausuler är avsiktligt allmänt hållna med syftet att de ska kunna innefatta så mycket som möjligt av den realitet som ska styras. Då behövs ett vitt språk med benämningar, exempelvis ”särskilda skäl” eller ”saklig grund”. Dessa benämningar har en betydelse i rätten som kan vara svår för en lekman att förstå. Ett exempel är ”saklig grund” i LAS. Benämningen erhåller sin betydelse genom rättskällor som kompletterar lagen, företrädesvis förarbeten och prejudikat (Hydén & Hydén, 2019, s. 23).

Det ges i förarbeten exempel på vad benämningen ”saklig grund” kan betyda. Det kan vara arbetsbrist eller ”personliga omständigheter” (Hydén & Hydén, 2019, s. 23). Personliga omständigheter kan till exempel handla om att arbetstagaren inte presterar tillräckligt, att vederbörande är sjuk eller svag, att vederbörande är dömd för brott. Har arbetstagaren gjort något brottsligt behöver det tas reda på om detta har skett på arbetsplatsen eller på annan plats utanför arbetstiden. Bedömningen görs olika beroende av dessa omständigheter. Har brottet skett utanför arbetstiden ska det utredas huruvida brottet påverkar om arbetstagaren lämpar sig för jobbet. Har en kamrer inom näringslivet, utanför arbetet, förskingrat lite pengar från en idrottsförening. Då är det värre än om gärningen begåtts av en chaufför eller verkstadssvarvare, som inte hanterar pengar i sitt arbete (Hydén & Hydén, 2019, s. 23–24).

Genom prejudikat i Arbetsdomstolen har benämningen saklig grund efter hand preciserats. Dess betydelse kan jurister lära sig genom samlingar av prejudikat och genom akademisk juridisk facklitteratur (Hydén & Hydén, 2019, s. 24).

En generalklausul har därmed en någorlunda tydlig betydelse. Den måste dock alltid betraktas utifrån sin kontext (Hydén & Hydén, 2019, s. 24).

Ramlagar har inget ”i förväg fastställt rättsligt innehåll” (Hydén & Hydén, 2019, s. 25). Ramlagar erhåller i stället sin betydelse genom tillämpning. Ska detta förklaras är det nödvändigt att känna till tre rättsliga perspektiv:

vem som ska agera – kompetensregler,
hur det formellt ska gå till – procedurregler, samt
vad som ska göras – handlingsregler.

(Hydén & Hydén, 2019, s. 25).

Ramlagar har inga, eller ”svagt utvecklade” (Hydén & Hydén, 2019, s. 25) handlingsregler. Det viktigaste i ramlagen är i stället vem som ska göra något och hur det ska gå till. Därmed är tanken att ramlagar ska erhålla sin betydelse endera via förhandling och jämkning av de berörda eller via experter utpekade i kompetensreglerna. När det gäller arbetsrätt är det exempelvis fackföreningar och arbetsgivarföreningar som, via bland annat förhandlingar, ska enas om på vilket sätt vissa spörsmål ska få sin lösning. Inom förvaltningsrätt är det normalt att beslut tas av expertis inom arkitektur, socialt arbete eller teknik (Hydén & Hydén, 2019, s. 25–26).

Den juridiska utbildningen inriktar sig på domarens roll. Dess tyngdpunkt handlar om att tolka och fastställa lagars betydelse. Finnes en användbar regel som visar hur en konflikt ska lösas är det vanligen inget problem att tolka den. Då saknas skäl att ta ärendet till domstol. De berörda parterna kan själva, eller med hjälp av juridiska ombud, lösa konflikten. ”Den juridiska sakkunskapen” (Hydén & Hydén, 2019, s. 26) går in om regelverket behöver tolkas för att kunna användas på ett likartat vis som accepteras av parterna. Det förhållandet ger juridiken, enligt paret Hydén, en inriktning på domarens roll (Hydén & Hydén, 2019, s. 26).

Den juridiska utbildningen har ett domarperspektiv även i betydelsen att den startar i rättssystemet och dess tolkning. Att ha ett användarperspektiv inom juridik går ut på att undersöka vilket regelverk som gäller i ett visst sammanhang. Utgångspunkten är då verkligheten och frågeställningen blir vad regelverket innebär för något sammanhang. Ett sådant perspektiv är extra betydelsefullt för samtliga, särskilt juridiska lekmän, som agerar i ett sammanhang styrt av rättsregler. Det kan handla om olika yrkesroller inom både offentlig och privat sektor. Ytterligare en kategori som utgår från användarperspektivet är feministisk rättsteori (Hydén & Hydén, 2019, s. 26).

I användarperspektivet bygger juridisk kompetens företrädesvis på förmågan att uttyda vad rätten betyder i en viss aspekt eller för en viss samhällsgrupp. Rättsregler är en av de aspekter som avgör hur en aktör borde göra. Rätten kan i vissa fall vara bindande och emellanåt ge ett litet eller stort spelrum för andra utvägar (Hydén & Hydén, 2019, s. 26–27).

Också ur ett användarperspektiv behövs kännedom i domarens tolkning av rätten. Fast användarperspektivet behöver utöver detta också kunskap om hur rätt placeras i ett samhällssammanhang. Kunskap av den typen är extra betydelsefull för jurister verksamma inom handel- eller affärsverksamhet (Hydén & Hydén, 2019, s. 27).

När det gäller civilrättsliga konflikter är de inblandade oftast inte överens om vad som har skett i det verkliga livet. Domstol och jurister får då en annan uppgift än att tolka lagar (Hydén & Hydén, 2019, s. 27).

Aktuell domstol får då ha en roll som extern, oberoende aktör, vilken parterna som träter kan vända sig till för att få en lösning på dispyten. Domstolen behöver välja en av de två versionerna av verkligheten som läggs fram. Den ena parten kan lägga fram en verklighetsbild som gör att en viss lag ska användas. Den andra parten kan lägga fram en annan verklighetsbild som gör att en annan lag ska användas (Hydén & Hydén, 2019, s. 27).

Advokaternas roll blir att presentera en trovärdig historia åt den part som de företräder. Rent juridiskt krävs det då kunskap inom processrätt för att känna till hur det är tillåtet att argumentera. Närmare bestämt regler för bevis och värdering av bevis. Genom bevisen kan domstolen till slut avgöra vad som har hänt i verkligheten och därmed vilka lagar som ska användas. Det finns alltså en särskild sorts juridik, processrätt, som reglerar hur konflikter av det här slaget ska avgöras (Hydén & Hydén, 2019, s. 28).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.

Håkan och Therese

Människors agerande kontrolleras i hög grad av olika sorters normativa förhållningssätt. Dessa normer kommer från olika håll och ser olika ut. Normerna rör skilda avsnitt av människors tillvaro. Några bestämmelser sticker ut på så sätt att de ”erkänns som rättsregler” (Hydén & Hydén, 2019, s. 9).

Auktoriteter. Foto: Erik Hjärtberg

Rättsregler sticker ut på så sätt att de är erkända och bestämda av en viss auktoritet. Det innebär att människor gått ihop i en sorts gemensamhet, alltså ett samhälle. Det måste i detta samhälle existera en beslutande myndighet vilken människorna anser vara behörig att bestämma samhällsgemensamma lagar (Hydén & Hydén, 2019, s. 9).

Vad som är gemensamt för rättsreglerna är att ett brott mot dessa medför en repressalie som har bestämts i förväg. Denna repressalie är bestämd av och genomförs av företrädare för det gemensamma samhället. Det gemensamma samhället för oss är svenska staten med dess landområde. Också samarbeten mellan länder kan enas att införa rättsregler (Hydén & Hydén, 2019, s. 9).

Landets rättsregler formar i formell mening en enad helhet baserad på någon sorts grundläggande bestämmelser. Alla sammanslutningar behöver en sorts bärande stadgar som urskiljer myndigheten vilken företräder sammanslutningen (Hydén & Hydén, 2019, s. 10).

Till rättsregler hör dock mer än skriftlig rätt. Lagparagrafer samt liknande bestämmelser görs ofta som teoretiska beskrivningar för hur myndigheter ska agera. Domstolen eller myndigheten ger genom sina domar en praktisk innebörd för skriftliga rättsregler. Ett viktigt verktyg som tagits fram i det sammanhanget är metodik för att tolka lagarna (Hydén & Hydén, 2019, s. 10).

Repressalier för brott mot rättsregler sköts av olika statliga företrädare (Hydén & Hydén, 2019, s. 10).

Människors agerande kontrolleras till stor del av normerna. Några av normerna sticker ut i egenskap av kopplingen till och beroendet av staten. Dessa kallas rättsregler. Rättsregler ingår i en helhet som kallas rättssystemet. Juridiken berör detta. Jurister har som syssla att ”identifiera rättssystemet bland övriga företeelser i samhället, att beskriva detta samt att tolka och förstå innehållet av rättsreglerna i det särskilda fallet” (Hydén & Hydén, 2019, s. 11).

Rättsreglerna är också en del av ”rättsordningen, vilken är en del av samhällsordningen i stort” (Hydén & Hydén, 2019, s. 11).

Juridik innebär ”läran om rättsreglernas tolkning och tillämpning” (Hydén & Hydén, 2019, s. 11). Till skillnad från andra sorters samhällskunskap vill juridik inte förklara verkligheten. Juridik saknar teorier om hur vår verklighet verkar. Juridiken har sin utgångspunkt i ett bestämt system av regler och förstår samhället utifrån detta. Juridik är en tillämpbar lära om hur människor ska göra i sammanhang som styrs av lagar. Inom juridik ersätter rättsregler samhällsvetenskapliga teorier (Hydén & Hydén, 2019, s. 11).

Juridik och samhällsvetenskap har olika synsätt på rätten. Det går att göra skillnad på ”kunskap i rätten och kunskap om rätten”. Detta betyder att juridik synar innehållet i rättsreglerna samt tolkningen och tillämpningen av dessa. Ett perspektiv från insidan. Rättssociologi synar det rättsliga systemet från utsidan och gör frågeställningar angående orsakerna till rättsreglerna samt rättsreglernas följder (Hydén & Hydén, 2019, s. 11–12).

Juridik har tillvägagångssätt för att tolka innehållet i rättsliga system. Detta betyder att tolka vad en rättsregel betyder i ett enskilt fall. Det gäller att kunna förstå vad en rättsregel betyder generellt och sedan överföra det till vad regeln har för betydelse i ett enskilt fall. En rättsregel avgör på vilket sätt ett särskilt spörsmål ska ordnas och vilket agerande som är lämpligt i en viss situation. Juridik är mycket av en teknik för att lösa problem eller konflikter. Detta innebär dock inte att konfliktlösning är det viktigaste för rätten. Hur rättsreglerna påverkar samhället eller människor ingår inte i juridiken. Hur rättsregler har uppstått, eller varför, ingår inte heller i juridiken (Hydén & Hydén, 2019, s. 12).

Rättsvetenskap liknar mycket det arbete som yrkesarbetande jurister gör. Det handlar om att lösa konflikter i det verkliga livet. Alla konflikter kan dock inte lösas rättsligt och hör därför inte till det juridiska arbetsområdet. Människors beteende kontrolleras av olika sorters normer. Men bara några av dem är rättsregler och därmed juridiskt intressanta (Hydén & Hydén, 2019, s. 12–13).

Politiken görs om till juridik via lagstiftning och förarbete. Detta är nuförtiden de mest betydelsefulla rättskällorna. Olika sorters rättskällor används för att tolka innehållet i rätten. Innehållet i lagen görs tydligare med hjälp av lagens förarbete samt blir ännu tydligare med hjälp av prejudicerande domar (Hydén & Hydén, 2019, s. 13).

Doktriner är rättskällor i form av yttranden från juridiska experter, inte sällan professorer, angående hur enskilda rättsregler ska tydas samt begripas (Hydén & Hydén, 2019, s. 13).

Även sedvänjor kan räknas till rättskällor, i synnerhet om andra rättskällor fattas. Nuförtiden är detta särskilt gällande inom företagsvärlden. Sedvänjor får också ökad betydelse i IT-sammanhang där det juridiska behöver anpassas (Hydén & Hydén, 2019, s. 13–14).

Till sist finns en rättskälla som kallas ”’sakens natur’ eller reella hänsyn” (Hydén & Hydén, 2019, s. 14). Detta handlar om att det tas hänsyn till särskilda omständigheter i ett särskilt fall (Hydén & Hydén, 2019, s. 14).

Hur rättsregler påverkar samhället och människan hör till rättssociologisk rättsvetenskap. Till denna hör även frågan om rättsreglers tillkomst och syfte. Då gäller annan teori och metod (Hydén & Hydén, 2019, s. 14).

Valet av teori och metod avgörs av vad det är som forskaren ska granska. Vill forskaren veta bakgrunden till någon ekonomisk lagstiftning är den ekonomiska orsaken sannolikt tillräcklig att granska. Vill forskaren däremot veta bakgrunden till en djurskyddslag kan flera orsaker ha betydelse exempelvis sociologiska som djurrättsaktivister eller politiska så som partiers behov av att sticka ut. Även makt och religion kan ha betydelse. Rättsregler kan i vissa fall bero på att en regering behöver demonstrera sin makt. Vid händelser som engagerar många, exempelvis ett stort bråk inom miljöområdet eller ett allvarligt brott, kan en lagändring bli ett medel för de styrande att visa sig handlingskraftiga. Ofta är lagändringen ingen lösning på problemet som är bakgrunden till lagändringen. Lagtexten kan i vissa fall bli en medelväg av olika politiska viljor (Hydén & Hydén, 2019, s. 15).

Ett annat kunskapsintresse hos forskaren kan handla om hur en lag eller förordning påverkar samhället på olika sätt (Hydén & Hydén, 2019, s. 15).

Vitsen med det högt stående rättssamhället är att dispyter inte ska hanteras av samma instans där de inträffar. Enskilda personers hämndbegär, den starkes rätt och liknande är ociviliserat. Dispyten ska i stället flyttas till en annan instans, som är den rättsliga, där staten försöker lösa dispyten. Det är tänkt att förutbestämda regler ska finnas för att lösa dispyten (Hydén & Hydén, 2019, s. 15–16)

Juridisk vetenskap jobbar därmed samtidigt ur två olika aspekter. Det kan beskrivas som en faktabaserad aspekt och en rättslig aspekt (Hydén & Hydén, 2019, s. 16).

Rättsliga aspekten innefattar hela rättssystemet. Rättssystemet ska spegla det verkliga livet. En dispyt ska få en möjlig lösning genom rättssystemet. Rättssystemet ska också visa hur en människa ska bete sig i olika lägen. Det görs genom att rättssystemet sätter upp ramar för hur en människa ska bete sig. Rättssystemet styr nästan bara i dispyter och inte i normala fall. Därför handlar juridik oftast om ovanliga situationer och avvikelser (Hydén & Hydén, 2019, s. 16–17).

Jurister arbetar alltså ofta med problemlösning och utgår från dispyter och letar efter den kvalificerade lösning som finns inom rättssystemet. Juridiken som vetenskap är normativ till skillnad från rättssociologi. Rättssociologi är i stället byggd på empiri, det vill säga erfarenhetsgrundad kunskap (Hydén & Hydén, 2019, s. 17).

Jurister har via rättssystemet ett kollektivt system av referenser och på så sätt en vedertagen problemlösningsmetod. Jurister har stränga riktlinjer för hur de kan gå till väga. Den lag som tillämpas avgör vad som är betydelsefullt. Det är en bidragande orsak till att juridik uppfattas som stelt. Vidare ska rättsregelns innehåll tolkas. Det hör till juristers profession att tyda lagar på ett liknande sätt (Hydén & Hydén, 2019, s. 17).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.

Drönare, sexskandaler och Håkan Hydén

Vad räknas till den formella rätten inom rättssociologi?

Matthias Baier, Måns Svensson och Ida Nafstad är lärare i rättssociologi på Lunds universitet. De har skrivit boken ”Om rättssociologi”. Matthias Baier och hans medförfattare beskriver den formella rätten enligt följande.

Lagarna, som stiftas av riksdagen genom omröstning.

”Lagens ’långa arm'” till vilken domstolarna, Polisen och Kriminalvården räknas in.

Finns det en formell rätt är det också rimligt att det skulle kunna finnas en ”informell rätt”. Kännedomen om flera sorters rätt, som samverkar, konkurrerar eller kompletterar varandra, innebär ett ”rättspluralistiskt perspektiv”. Till exempel kan religiöst grundade regler tillämpas vid sidan av formell rätt.

I rättssociologi är det också brukligt att göra skillnad på formell rätt och levande rätt. Levande rätt består av ”det sociala tryck som människor upplever då de väljer sina handlingar”.

Formell rätt och levande rätt är vanligen samma sak, emellertid är det inte alltid så. Ett exempel på när formell rätt och levande rätt står för i princip samma sak gäller att framföra motorfordon i samband med alkoholförtäring. Grupptrycket säger samma sak som lagen, att rattfylleri inte är tillåtet (Baier m.fl. 2018, sida 24).

När det gäller fortkörning är det inte på samma sätt. Det finns inte samma grupptryck att följa hastighetsbegränsningarna och det finns alltså i det fallet en åtskillnad mellan formell rätt och levande rätt (Baier m.fl., 2018, sida 24).

Förste rättssociologen som beskrev den levande rätten var Eugen Ehrlich, Österrike, född 1862, död 1922. Liknande begrepp har även använts av rättssociologer så som Leon Petrazycki och Georges Gurvitch. Det är inom rättssociologi en viktig fråga att begripa hur relationen mellan informell rätt och levande rätt ser ut.

Den formella rätten kan se ut på olika sätt i olika delar av världen. Några exempel på skillnader kan röra sådant som rätten att fritt uttrycka åsikter, samt avgifter inom utbildningsområdet och vården.

Sannolikt är det inte lika välkänt att den formella rätten i olika delar av världen kan särskilja sig vad det gäller ”tradition och kultur”. En bestämmelse kan ha ungefär samma innehåll i två nationer, fast med anledning av skillnader i rättslig tradition eller kultur, kan den rättsliga praktiken ändå bli olika. Dessa skillnader studeras både inom rättsvetenskapen och inom samhällsvetenskapen.

Utöver religiöst grundad rätt är det på vår planet två rättsliga traditioner som dominerar. Dessa är den ”kontinentaleuropeiska” rättstraditionen och den ”angloamerikanska” rättstraditionen. Svensk rätt är en del nordisk rätt och nordisk rätt är en del av den kontinentaleuropeiska rättstraditionen.

Enkelt uttryckt bygger den kontinentaleuropeiska rättstraditionen mer på lagar som stiftats av politiker medan den angloamerikanska rättstraditionen mer bygger på tidigare domar. Detta betyder att politikerna har mer inflytande över rättssystemet i Sverige och att domare i länder som USA och England har mer makt över rättssystemet.

Inom angloamerikanskt rättssystem leder ofta tillsättandet av domare till stora bråk inom politiken. Domarna i Sveriges högsta domstol, även kallade justitieråden, tillsätts av Sveriges regering efter ”ett öppet ansökningsförfarande”. Tillsättandet i Sverige innebär vanligen inte några stora debatter av politisk karaktär. Detta på grund av att Högsta domstolens domare, i vårt land, inte har lika stort inflytande. Tanken är att domarna ska lyda och tolka lagarna som skrivits via det politiska systemet.

Men också Sveriges högsta domstol har ”viss normgivningsmakt”. Det visar sig vid oförutsedda händelser som inte nämns i lagtexten. Exempel på en sådan händelse är Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2016 som slog fast att kameror på drönare skulle betraktas som övervakningskameror. Detta innebar att alla som ville använda drönarnas kameror var tvungna att ha tillstånd av sin länsstyrelse för detta (Baier m.fl., 2018, sida 26).

Domen beskrevs i vissa medier felaktigt som att domstolen hade förbjudit användandet av drönare. Riksdagen tyckte att domstolens beslut gick för långt. Därför ändrade riksdagen lagen som reglerade övervakningskameror och därigenom kunde den som ville använda drönare med kamera göra det precis som förut (ibid).

När det gäller ett flertal andra domar får Högsta domstolens domar stå kvar som rättesnöre. Men det vanliga i vårt land är att nya regler inom rättssystemet bestäms av politikerna (ibid).

När lagar blir till eller förändras görs detta naturligtvis inte oberoende av det övriga samhället. Det görs i ett gemensamt sammanhang efter komplicerade samhälleliga händelser där utredningar, medier och diskussioner vanligen har stor betydelse. Karsten Åström har tidigare arbetat som professor i rättssociologi vid Lunds universitet. Karsten Åström har gjort en sorts mall där det formella arbetet med att stifta lagar i ett sammanhang med samhället (ibid).

Karsten Åströms mall kallas för ”regleringsmodellen”. Den används inom rättssociologi till exempel ”för att beskriva hur olika moment är avgörande för i vilken utsträckning rättsliga reformer kan påverka samhällsutveckling i en önskvärd riktning” (ibid).

Som ett sätt att förklara hur regleringsmodellen fungerar används modellen här för att beskriva Metoo-rörelsen (ibid, sida 26 till 27).

Metoo-rörelsen började sprida sig på Internet i oktober månad år 2017. Dess upprinnelse var att ett flertal personer av kvinnligt kön hade påstått att Harvey Weinstein, en internationellt känd filmproducent, hade utsatt dem för sexbrott. En skådespelerska vid namn Alyssa Milano var först med att använda hashtagen #metoo (ibid, sida 27).

Hashtagen #metoo började snabbt användas även av svenskar på sociala medier. Kvinnliga svenskar berättade om sexbrott och diverse yrkesgrupper anordnade egna protester genom att samla och sprida vittnesmål från kvinnor. Bland de svenska politikerna var det till exempel Margot Wallström, utrikesminister, som gav sitt stöd till Metoo och föreslog att något skulle göras politiskt (ibid).

Används regleringsmodellens nivåer för att analysera Metoo-rörelsen blir det så här.

Nummer 1. Metoo-rörelsen är en utåtriktad strömning vilken, i ett högt tempo, leder till ökad medvetenhet om ett problem som är vanligt förekommande i samhället. Problemet visar att det finns en åtskillnad mellan den formella lagen och den praktiskt tillämpade lagen. Det finns en diskrimineringslag som visar att det inte är tillåtet att sexuellt trakassera personal, men det finns inte ett bra arbetssätt för att använda lagen (ibid).

Nummer 2. Om rättssystemet ska kunna användas som verktyg för samhällsförändring måste politikerna se problemet och genom att ändra eller stifta lagar arbeta för att lösa detta. När det gäller Metoo-rörelsen ledde rörelsen till en debatt bland politiker. Det visar till exempel Margot Wallströms agerande (ibid).

Nummer 3. Politikernas utväg från problematiken, med att lagen inte räcker för att motverka sexuella trakasserier, leder efter en del förarbete till formella åtgärder inom det rättsliga området. Det pågick år 2018 utredningar om olika tilltänkta lösningar på problemet (ibid, sida 28).

Nummer 4. ”Formen” kommer att vara väsentlig för hur de myndigheter som ska börja använda ny lagstiftning kommer att vara förmögna att göra det (ibid).

Nummer 5. Införandet av ny lagstiftning kommer att få anpassas till flera utomstående faktorer såsom ”intressenter”, tillgången på resurser, mänskliga relationer och dylikt (ibid).

Nummer 6. Vilka effekter den nya lagstiftningen får hänger på hur väl införandet har gjorts. Det krävs ofta extra medel för att bevaka och kontrollera att lagstiftningen följs. För att motverka att personal sexuellt trakasseras gäller det antagligen att ge stora och riktade medel till myndigheter som utövar tillsyn och till de institutioner som ansvarar för rättssäkerhet och rättstrygghet (ibid).

Nummer 7. Kanske är problemet efter en tid fortfarande som det var vid nummer 1. En annan möjlighet är att ursprungsproblemet har lösts men att det samtidigt har lett till ett nytt problem som måste lösas med nya processer inom lagstiftningen. Rättssociologi menar att rättssystemet är en del i en föränderlig samhällsrörelse där ändringar av rättssystemet behöver tolkas i ett sammanhang med det övriga samhället (ibid).

Det är i Sverige riksdagen som beslutar angående lagstiftningen, men det är oftast på initiativ av, och efter förslag utformade av regeringen. Initiativet och utformningen kan dock även göras av politiker i riksdagen. Det kallas för proposition om det kommer från regeringen och motion om det är från politiker i riksdagen (ibid).

Årligen lämnas cirka 200 propositioner som riksdagen ska rösta om. De flesta av dessa gäller ändringar av lagar som redan finns, fast givetvis kan det även gälla att nya lagar föreslås. En proposition ska föreslå precis hur lagtexten ska se ut. Därutöver ska det finnas upplysningar om hur frågan har utretts och varför. Vidare ska det finnas en handledning om hur lagen är tänkt att fungera. Den som vill veta mer om någon lag är rekommenderad att läsa propositionen som lagen grundar sig på. Propositionerna finns på nätet och på vissa bibliotek (ibid, sida 28 till 29).

Om Sveriges regering önskar genomföra en lagändring genomförs det vanligen enligt följande.

Steg 1. Frågan ska utredas av staten. En grupp eller en individ ansvarar för att ta reda på villkoren i det som Sveriges regering vill göra.
Steg 2. Då frågan har utretts formulerar gruppen, eller individen, som lett utredningen ”ett betänkande”.
Steg 3. Detta betänkande går ut till exempelvis föreningar eller delar av offentlig sektor som berörs av förslaget. De berörda får meddela vad de anser om betänkandet, ”remissvar”. Är det så att en stor del av dem är kritiska skulle det kunna resultera i att förslaget inte utreds mer. Det kan också leda till att det görs försök att ta fram andra åtgärder än vad som står i betänkandet. Remissvar kan lämnas in även av någon som inte fått betänkandet skickat till sig.
Steg 4. En preliminär lagändring formuleras av regeringen, en ”lagrådsremiss”, som lämnas till Lagrådet. Lagrådet undersöker att den föreslagna ändringen inte står i konflikt med någon lag som redan finns.
Steg 5. Förslaget omarbetas sedan av regeringen och lämnas som en proposition. Kommer förslaget från en riksdagsledamot heter det motion.
Steg 6. Något av utskotten i riksdagen ska meddela vad det anser, ett ”utskottsbetänkande”.
Steg 7. En omröstning genomförs i riksdagen. Vinner detta förslag en majoritet resulterar det i en lagändring (ibid, sida 29).

Ändringar av lagen som inte är så omfattande förbereds av regeringens departement. Det som departementen kommit fram till, och föreslagna ändring av lagen, offentliggörs i ”departementsserien (Ds)” eller i promemorior från regeringen. Mer komplicerade frågor om lagar leder nästan alltid till att regeringen bestämmer att det ska göras en utredning. Denna utredning kan göras av en grupp, ”kommitté”, eller en individ. Före utredningen beskriver regeringen vad som ska göras, ett ”kommittédirektiv”. Dess direktiv ”publiceras fortlöpande”. Det står vad utredningen gäller och när den ska vara färdig. Den eller de som ansvarar för utredningen rapporterar sitt betänkande i en återkommande publikation, ”Statens Offentliga utredningar (SOU)” (ibid, sida 29 till 30).

Efter att den minister som ansvarar för frågan har fått betänkandet går det ut på en remiss och sänds till föreningar och delar av offentlig sektor som berörs av förslaget. Remissinstanserna kan meddela sina ståndpunkter före propositionen formuleras. Vem som helst har rätt att lämna in sina ståndpunkter. Detta är ett sätt för regeringen att få reda på om människor i Sverige är negativa eller positiva till förändringen. Är det så att få av de svarande stöder förslaget kan det resultera i att frågan inte utreds mer. Det kan också leda till att det görs försök att ta fram andra åtgärder än vad som står i betänkandet (ibid, sida 30).

En remiss ska enligt reglerna vara i skriftlig form. Tiden för att inkomma med svar ska vara åtminstone tre månader. Då svaren på remissen inkommit till det departement som har ansvaret får tjänstemän titta på dessa och prata om remissvaren med den minister som ansvarar för frågan. Remissvaren delas även med andra departement så att dessa kan ge sin syn på saken (ibid).

Innan det görs en proposition görs det vanligen en preliminär lagändring som formuleras av regeringen, en ”lagrådsremiss”, som lämnas till Lagrådet. Lagrådet undersöker att den föreslagna ändringen inte står i konflikt med någon lag som redan finns. Lagrådet gör ett yttrande i frågan på sin webbplats. Den slutgiltiga texten till propositionen görs därefter av departementet som ansvarar för frågan. Vid ett sammanträde tar regeringen ett slutgiltigt beslut varefter propositionen överlämnas till riksdagen (ibid).

Det är riksdagen som måste ta beslut om alla lagändringar. Då en proposition har överlämnats till riksdagen kan samtliga riksdagsledamöter göra ändringsförslag i genom motioner till riksdagen. Innan riksdagsbeslut synas proposition och eventuellt tillhörande ändringsförslag av ett utskott som ansvarar för frågan. Detta utskott gör ett yttrande i frågan. Därefter tar Sveriges riksdag beslut om det ska bli en lagändring eller inte (ibid).

Efter riksdagsbeslutet ska Sveriges regering ”utfärda och offentliggöra” lagtexten i dess nya form. Samtliga nytillkomna eller förändrade lagar ska ges ut i ”Svensk författningssamling (SFS)” som också finns på nätet. Utöver lagar finns i SFS även förordningar från regeringen. Förordningar är en sorts regler som Sveriges regering själv får ta beslut om. Dessa handlar bland annat om vad myndigheter ska göra (ibid, sida 31).

Det finns en grundläggande mall som jurister verksamma i Sverige kan använda sig av för att lösa problem inom det rättsliga området. Denna tolkning handlar om att för det första begripa ”rättsfaktum” och för det andra att begripa ”rättsföljd” (ibid).

Matthias Baier och hans medförfattare hänvisar till en professor inom rättssociologi vid Lunds universitet, Håkan Hydén. Håkan Hydén ska ha åskådliggjort att denna tolkning innehåller förståelsen av ”hur ett visst faktum” resulterar i ”att en viss konsekvens inträder”. Nämnda faktum kallas ”rättsfakta” och den nämnda konsekvensen kallas ”rättsföljd eller rättsverkan” (ibid).

Dock är det ofta inte möjligt att lösa problem inom det rättsliga området bara genom att använda texten i lagboken. Precis som med alla andra texter går det att göra olika tolkningar av lagarna. Ofta har lagen ett språk som kan tolkas på olika sätt. Tanken är just att det ska finnas en möjlighet till ”viss rättsutveckling även utan ny lagstiftning” (ibid).

För att kunna lösa ett problem inom det rättsliga området krävs det dessutom kunskap om flera lagar och dess relationer (ibid).

För att förstå lagstiftningen behövs även andra källor vilka utgör en stödjande roll för förståelsen. Vilket källmaterial som är användbart i det sammanhanget redogörs i ”rättskälleläran”. Tolkning av lagar görs genom att ta hjälp av rättskälleläran och genom att analysera de olika källorna gällande innehållet och hur de förhåller sig inbördes (ibid, sida 32).

När det gäller vårt land är våra mest viktiga rättskällor, bortsett från lagboken, följande.

  • ”Förarbeten”
  • ”Rättspraxis”
  • ”Doktrin” (ibid).

Ytterligare rättskällor kan vara ”handelsbruk, sedvänja och avtal”. Dessa är dock inte lika starka och brukas endast i undantag då förarbeten, rättspraxis och doktrin inte räcker till (ibid).

Förarbeten är de första rättskällorna. Dessa består av olika handlingar, vilka har tillkommit när en lag har stiftats. En proposition är den viktigaste handlingen i sammanhanget. Förutom propositioner är Statens offentliga utredningar, SOU, viktiga. Direktiven från regeringen till utredarna kan också vara användbara för att tolka lagen (ibid).

Även den praxis som används inom domstolarna och det övriga rättsväsendet är användbar. Framför allt är det Högsta domstolens beslut som är användbara för att tolka lagen. Dessa kallas för ”prejudikat”. Myndigheterna i Sverige är inte tvungna att följa dessa prejudikat, men i praktiken gör de oftast det. Är det så att en lägre instans gör en annan tolkning av lagen än vad Högsta domstolen tidigare gjort, då kommer domen sannolikt att överklagas och därefter ändras (ibid, sida 32 till 33).

Tidigare domar finns sparade, bland annat i elektroniska arkiv. Den som vill lösa ett problem inom det juridiska området kan se efter om det finns någon dom från Högsta domstolen som berör liknande fall.

Böcker, tidskriftsartiklar och liknande, som är skrivna av jurister kallas för doktrin. Dessa anses inte vara särskilt starka källor när det gäller att förstå lagtexter. Hur stark källan räknas beror på hur erkänd och ansedd författaren är (ibid, sida 33).

Till rättsregler räknas ”grundlagar, lagar och förordningar”. Grundlagarna är de viktigaste i vårt land vilket betyder att inga andra rättsliga regler får stå i konflikt med grundlagarna. Sveriges grundlagar handlar om hur landet styrs och hur demokratin ska fungera. Att ändra på grundlagarna är mer komplicerat än övrig lagstiftning (ibid).

En grundlagsändring kräver två likadana riksdagsbeslut samt ett riksdagsval däremellan. Syftet är att folkmajoriteten ska ha chansen att byta ut regeringen som vill göra grundlagsändringen (ibid). Regering och riksdag kan dock ”skynda på processen” att ändra i grundlagen om en folkomröstning anordnas. Folkomröstningens utslag blir förpliktande så om röstresultatet blir nej till förslaget kan Sveriges riksdag inte genomföra förslaget (ibid, sida 33 till 34).

Antalet grundlagar i vårt land är fyra. Grundlagarna är Regeringsformen, Successionsordningen, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen (ibid, sida 34).

Regeringsformen innehåller bland annat bestämmelser om demokrati, riksdag, regering. Successionsordningen handlar om kungafamiljen och hur rollen som kung eller drottning ärvs (ibid).

Tryckfrihetsförordningen skyddar Svenska folkets rätt att skriva och publicera sina alster utan att myndigheter ska förhandsgranska dessa. Emellertid är det inte tillåtet att publicera precis vad som helst (ibid).

Yttrandefrihetsgrundlagen liknar Tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsgrundlagen är dock nyare och ger medborgarna yttrandefrihet i andra former så som film- eller ljudinspelningar eller ”på webbplatser som har en ansvarig utgivare”. Emellertid är det inte heller i det här sammanhanget tillåtet att publicera, eller sända, precis vad som helst (ibid).

”Förordningar” är en sorts regler som kan införas av Sveriges regering utan ett riksdagsbeslut. Exempel på sådana är ”Trafikförordningen”, som är trafikregler, och ”Skolförordningen”, som är regler för skolor. Tryckfrihetsförordningen är, trots namnet, inte en förordning i den här meningen (ibid, sida 35).

Det finns också internationell rätt så som ”EU-rätten”. Tanken är att EU-rätten ska samordnas med de olika ländernas egna rättsregler. Det finns flera olika sorters rättsregler inom EU (ibid).

Rättsreglerna kan även delas in efter innehållet i stället för hierarkin. Civilrätten, straffrätten och den offentliga rätten är viktiga områden i den svenska juridiken (ibid).

Civilrätt gäller ”personliga” och ”ekonomiska” relationer mellan privatpersoner eller organisationer. Avtal är grundläggande för civilrätt fast där ingår även relationer som saknar eller inte binds av avtal (ibid). När ett avtal kan gälla i stället för en lag kallas det ”dispositiv lagstiftning”. Motsatsen är ”tvingande lag” (ibid, sida 36).

Den civila rätten kan in sin tur delas in i underkategorier så som ”personrätt, förmögenhetsrätt, familjerätt och arvsrätt” (ibid).

Offentlig rätt kan indelas i ”statsrätt, förvaltningsrätt och finansrätt”. Offentlig rätt handlar om hur Sveriges myndigheter ska skötas (ibid).

Statsrätt gäller ”Sveriges författning”, vilket är grundlagarna, samt regler för ”de högsta statsorganen”. Förvaltningsrätt gäller statlig och kommunal förvaltning. Finansrätt gäller finansieringen av offentlig sektor som bland annat är via skatt (ibid).

Straffrätten gäller relationen mellan medborgare och stat fastän syftet frekvent är att hantera relationen mellan medborgare. Den som bryter mot en lag som tillhör straffrätten straffas av staten. En viktig del av straffrätten är brottsbalken (ibid).

Juridiken är komplicerad. Men även den som saknar en juristutbildning har möjlighet att sätta sig in i rättsreglerna för en sakfråga (ibid, sida 37).

Matthias Baier och hans medförfattare hänvisar på nytt till en professor inom rättssociologi vid Lunds universitet, Håkan Hydén. Håkan Hydén menar att en rättslig regel skiljer sig från en annan norm på så sätt att ”den är antagen och påbjuden i viss auktoritativ ordning”. Det innebär att det finns en samhällsgemenskap och att det inom den finns en myndighet som människorna i samhället anser är behörig att instifta de regler som ska gälla för gemenskapen (ibid).

En annan skillnad mellan rättsliga regler och övriga normer är att det finns ett system för straff (ibid).

Rättssociologi handlar om ett icke-juridiskt perspektiv på rättssystemet men det kräver också en sorts grundläggande juridisk kunskap (ibid).

Håkan Hydén anser att rättsliga regler ”internt” har tre möjliga ändamål. Första ändamålet är att visa varför regeln finns, ”vad-reglerna”. Det kan handla sådant som att skydda naturen eller minska rökningen. Vad-reglerna ska i sin tur delas in i tre underkategorier: ”pliktregler, mål-medelregler och avvägningsregler (ibid, sida 37 till 38).

Pliktregeln handlar om att något är plikt, valfritt eller otillåtet. Mål-medelregeln är ”mindre tydlig” och har ”ett vagare mål som kan uppnås med olika medel”. Avvägningsregeln ställer olika faktorer mot varandra, till exempel effekten kontra priset (ibid, sida 38).

”Vem-reglerna” handlar om vem som har rätt använda vad-reglerna. Vissa lagar gäller för en myndighet, för vissa yrkesgrupper eller för allmänheten. Till vem-reglerna räknas också de resurser som ägnas ett syfte. En ”myndighets budget bestämmer hur många fall som kan avgöras” (ibid).

”Hur-reglerna” handlar om hur frågor inom det rättsliga området skötas. De kan också kalla ”handläggningsregler”. Det kan till exempel röra sig om hur beslut fattas i ett ärende (ibid).

Källa: Baier, M., Svensson, M., & Nafstad, I. (2018). Om rättssociologi: en introduktion. Studentlitteratur.

Uppdaterad: 2021-10-26

Kunskapsintresse

Vad är rättssociologi? Matthias Baier, Måns Svensson och Ida Nafstad är lärare i rättssociologi på Lunds universitet. De har skrivit boken ”Om rättssociologi”.

Dagens rätt. Om rättssociologi. Foto: Erik Hjärtberg

Matthias Baier och hans medförfattare berättar att de inom rättssociologin funderar över rättssystemet ur perspektiv som inte är juridiska.

Rättssociologisk forskning kan konkret handla om huruvida det finns bättre alternativ än straff vid våld i nära relationer, eller hur sådant som nätläkare och vårdappar regleras. Det kan handla om regler för begravningar eller regler för förarlösa bilar. Fler exempel är hur migrationsdomstolen arbetar för att dess beslut ska kännas rättvisa, och hur djurens rättigheter ser ut enligt myndigheter och enligt intresseorganisationer.

Rättssociologi anses viktigt för att rättssystemet måste kunna granskas ur fler aspekter än de juridiska. Den demokratiska aspekten handlar om vem som har inflytande över rättssystemet. Rättssystemet har även hand om frågor som exempelvis rör miljö, kön och invandring.

Forskningsfältet är hur samhället och rättssystemet förhåller sig till varandra. Matthias Baier och hans medförfattare berättar att en annan rättssociolog vid namn Thomas Mathisen har delat in ämnet i tre delar: ”rättens påverkan på samhället, samhällets påverkan på rätten samt växelverkan mellan rätten och samhället”. Matthias Baier och hans medförfattare menar att denna beskrivning är otillräcklig.

Matthias Baier och hans medförfattare vill definiera rättssociologi på ett annat sätt. Grunden är fortfarande rätten och samhället. Rätten och samhället uppdelas i ”en normativ sida och en faktisk sida”. Resultatet blir fyra olika bitar som förhåller sig till varandra.

Matthias Baier och hans medförfattare menar att rättssociologin har fyra byggstenar.

Det börjar med ”den formella rätten”. Det betyder hur reglerna ser ut i teorin och inte hur de sedan praktiseras. Hur reglerna sedan praktiseras blir byggsten nummer två.

Byggsten nummer tre är ”de sociala normerna”. Majoriteten av människor är inte särskilt juridiskt kunniga. Människor följer egentligen inte lagen utan ”sociala normer” om hur de ska bete sig. Dessa normer lär sig människor till exempel av familjen eller när de går i skolan.

Byggsten nummer fyra är den ”sociala praktiken”, alltså hur de sociala normerna praktiseras. Uttrycket ”barn gör som föräldrarna gör, inte som föräldrarna säger att de ska göra” visar att det kan finnas skillnader mellan teori och praktik även i det här sammanhanget.

De fyra olika byggstenarna kan sedan förhålla sig till varandra på olika sätt.

Första förhållandet gäller hur den formella rätten förhåller sig till ”rättens praktik”. Forskning visar att det som står i lagen inte alltid praktiseras.

Andra förhållandet gäller hur ”rättens praktik” påverkar ”den sociala praktiken”. Huruvida människor följer en trafikregel beror ”sannolikt på eventuella kontroller och straff som polisen genomför”.

Tredje förhållandet gäller hur ”den sociala praktiken” förhåller sig till ”sociala normer”. Ett exempel är att om färre människor röker offentligt leder det också till en mer negativ syn på rökning. Omvänt är det så att om många människor fildelar leder det till en mer positiv syn på fildelning.

Fjärde förhållandet gäller hur ”sociala normer” förhåller sig till ”den formella rätten”. Det demokratiska systemet innebär att det är folket som styr och därmed har inflytande över lagstiftningen. Detta inflytande är dock mycket indirekt. När det gäller vissa lagar kan de till och med stå i konflikt med sociala normer för att politikerna vill förändra dessa.

Påverkan kan också vara den omvända. Femte förhållandet gäller hur ”den formella rätten” förhåller sig till ”sociala normer”. Om en handling blir olaglig kan det också påverka hur människor ser på handlingen.

Det sjätte förhållandet gäller hur ”sociala normer” förhåller sig till ”social praktik”. Normerna påverkar praktiken.

Det sjunde förhållandet gäller hur den sociala praktiken påverkar ”den rättsliga praktiken”. När det gäller ”straffrätt och en stor del av den offentliga rätten” har den sociala praktiken ingen påverkan på den rättsliga praktiken. Däremot är det ofta så inom civilrätten. Exempel på detta är att sedvänjor kan påverka domstolens beslut.

Det åttonde förhållandet gäller hur ”rättens praktik” påverkar ”den formella rätten”. Rättsfall som är ”utanför vad som lagstiftaren kunnat räkna med” påverkar rättspraxisen. Detta kan i sin tur leda till att nya lagar stiftas.

Det nionde förhållandet gäller hur ”den formella rätten” förhåller sig till ”social praktik”. Om en handling blir olaglig kan det påverka människors beteende.

Det tionde förhållandet gäller omvänt hur ”den sociala praktiken” förhåller sig till ”den formella rätten”. Om en handling är vanligt förekommande bland människor kan det påverka hur politikerna anpassar lagstiftningen gällande denna handling.

Det elfte förhållandet gäller hur den rättsliga praktiken påverkar ”de sociala normerna”. Exempelvis kan ett myndighetsbeslut leda till ”läroprocesser om normer och moral”.

Det tolfte förhållandet gäller hur sociala normer påverkar rättslig praktik. Om en dom anses strida mot sociala normer kan grupper av människor ”driva opinion” mot den och kräva en förändring.

Inte nog med det. Matthias Baier och hans medförfattare vill addera ännu en ”dimension”. Denna dimension kallas kunskapsintresse. Det handlar om vilken kunskap en rättssociologisk undersökning ska leda till. Exempelvis: ”Vilka effekter har vissa typer av rättsliga åtgärder? Denna fråga kan formuleras i termer av antal, andelar, procent och liknande.”

Källa: Baier, Matthias, Måns Svensson, och Ida Nafstad. ”Om undran inför rätten”. I Om rättssociologi : en introduktion, 9–22, 2018.