Trekant med Håkan och Therese

En rättssociologisk teori påvisar åtskillnaden mellan konfliktlösning i par och konfliktlösning i trekant. Förlikning är en typ av konfliktlösning i par. Förlikning betyder att konfliktens parter på egen hand ska göra ett försök att enas. Enligt paret Hydén är en fördel med förlikning är att den är ”konsensusorienterad” (Hydén & Hydén, 2019, s. 29). Båda parter i konflikten behöver ge efter och eftersträva en utväg. Detta gör att parternas dialog har som syfte att deras motstridiga positioner ska närma sig varandra. Ju mindre avstånd desto bättre är chansen att nå en lösning. Sannolikt existerar särskilda gränser som parterna måste ta sig förbi. Då det är gjort är den återstående konflikten så ringa att en uppgörelse kan genomföras (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medling anses vara ett annat sätt att lösa konflikter i par. Detta trots att medling görs med hjälp av en medlare, en tredje person. Både för civilmål och brottmål kan medling användas (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

När det medlas i civilmål förhandlas det för hitta en lösning i en konflikt inom exempelvis arbetslivet eller äktenskapet där de inblandade inte själva hittar en lösning. Det är vanligt att medling leds av någon sorts förhandlingsledare som inte får tillhöra en part i konflikten. Medlaren blir oftast kontaktad av en part. Sedan tar medlaren kontakt med den andra parten. Vill båda parterna vara med återstår att enas om tidpunkt samt mötesplats. Vid själva medlingen ska varje part berätta hur vederbörande ser på läget. Den som är medlare ska göra så att parterna begriper varandras synsätt. Detta behöver inte innebära att de håller med varandra (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Inriktningen är vad som kommer att hända, vilka åtgärder båda parter kan vidta för att reda ut dispyten. Båda parter bemödar sig att hitta olika utvägar och gemensamt enas de om vilken utväg de upplever som den riktiga. Av stor vikt är att avskilja ämnet från individen samt avskilja vilja från nödvändighet. Det är rekommenderat att ett gemensamt beslut sedan skrivs ner. Det kan räcka som hantering av dispyten, fast det kan vara användbart att enas om en extra sammankomst för en lägesrapport (Hydén & Hydén, 2019, s. 29).

Medlarens premiss är att parterna i konflikten på egen hand skall och har möjlighet att hitta en lösning på konflikten. Konfliktens parter vet mest om konflikten. Om konfliktens parter på egen hand utarbetar en konfliktlösning upplever de sig mer ansvariga för att lösningen ska funka och det är mer sannolikt att de gör det de ska. Det betyder även att det är av vikt att medverkandet i denna medling är av fri vilja och kan upphöra vid valfri tidpunkt (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Medlingen sker frivilligt också i brottmål. När medlingen sker i samband med brott möts gärningspersonen och brottsoffret. Detta möte görs i sällskap av en medlare som inte ska vara partisk. Vid mötet görs en genomgång av brottet och dess konsekvenser. Medlingen i samband med brott ger tillfälle för en gärningsperson att göra gott och för ett brottsoffer att arbeta med det ofördelaktiga intrycket. Brotten ”som medling gäller” (Hydén & Hydén, 2019, s. 30) ska vara polisanmälda. Vidare måste aktuell gärningsman erkänt sig vara skyldig eller delaktig i brottet. Medlingen sker med full frivillighet för bägge parterna samt inriktar sig på yngre brottslingar (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

Kommuner har erbjudanden om att medla. Om gärningspersonen är yngre än 21 år är kommunerna skyldiga att medla, vilket är reglerat i lag. För att veta mer om hur en enskild kommun arbetar med medlingen rekommenderas kontakt med just den kommunen. Tillsynsmyndighet för medling är Inspektionen för vård och omsorg, IVO (Hydén & Hydén, 2019, s. 29–30).

En annan variant av konflikthantering är domstolsmodellen. Då befinner sig domstolen emellan konfliktens parter. Domstolens roll blir att frammana bägge parters synvinklar. Detta gör att varje part får skäl att visa upp samtligt som möjligen är talande till dess egen fördel. Resonemanget gör därför att motståndet mellan konfliktens parter ökar. Domstolsmodellen är därför inriktad på konflikt med tanken att ett fall blir mest åskådliggjort om bägge parter har möjlighet att fritt framställa sin bevisning. Så när en konflikt hamnat i domstol finns ingen återvändo gällande konfliktlösning (Hydén & Hydén, 2019, s. 31).

Nackdelen med domstolsmodellen är att en konflikt inte nödvändigtvis löses. Mycket tyder i stället på motsatsen. Det kan fortfarande finnas en konflikt som kanske fördjupas av rättsprocessen. Detta är en av de viktigaste anledningarna till att parter som vill ha varaktiga relationer inte möter varandra i domstol. När konflikten hamnar i domstol avbryts sannolikt relationen. För att en part ska ta saken till domstol krävs det att vederbörande har tilltro till domstolen. Även tidsåtgången påverkar i sammanhanget. Utdragna rättsprocesser kan avskräcka från att ta saken till domstol (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

I situationer rörande straffrätt är det annorlunda. Då handlar det inte främst om att lösa en konflikt, trots att brottsoffret kan kräva skadestånd och någon sorts ersättning. Den straffrättsliga processen gäller snarare att avgöra vem som är ansvarig samt vad påföljden för gärningspersonen ska bli (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Paret Hydén gör åtskillnad på rättens ”handlingsdirigerande eller styrande funktion å ena sidan och dess konfliktlösande funktion å andra sidan” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). När rätten fungerar handlingsdirigerande är normen viktigare än rättsregeln. När rätten fungerar konfliktlösande är rättsregeln viktigare än normen (Hydén & Hydén, 2019, s. 32).

Åtskillnaden på dessa två olika funktioner förklarar, enligt paret Hydén, ”paradoxen att rätten kan vara både komplexitetsreducerande och komplexitetsskapande” (Hydén & Hydén, 2019, s. 32). Rättens skiftande roller glöms inte sällan bort. Generellt existerar en benägenhet att behandla allt som har med det rättsliga att göra på samma sätt. Detta kan resultera i skeva slutledningar (Hydén & Hydén, 2019, s. 32–33).

Paret Hydén anser att rätten är reducerande i relationen till komplexiteten i mellanmänskliga skeenden. Då rätten översätter det mellanmänskliga problemet till rättsligt fackspråk blir det alltid en rationalisering jämfört med de uttolkningar av situationen som skulle kunna tänkas göras. Samma situation kan skildras på skilda sätt. Det är bara ett särskilt urval av en rörig realitet som används när ett problem prövas rättsligt. På så sätt är rätten komplexitetsreducerande. Fast så är det dock endast sett utifrån det mellanmänskliga perspektivet. Då rätten har övertagit och omdefinierat ett problem möjliggörs överraskande tillfällen att bearbeta problemet. Den mellanmänskliga komplexiteten byts alltså ut av en komplexitet gällande det rättsliga (Hydén & Hydén, 2019, s. 33).

Källa: Hydén, Håkan, och Therese Hydén. Rättsregler: en introduktion till juridiken. Lund: Studentlitteratur, 2019.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *