Mordet på Blomstergatan: mannen dömdes för annan misshandel

En kvinna mördades på Blomstergatan i Västerås 2009. Mannen som friades för mordet dömdes senare för grov misshandel i ett annat sammanhang.

Som undertecknad tidigare berättat mördades en 49-årig kvinna på Blomstergatan i Västerås, den 23 december 2009. Kvinnans sambo åtalades för mordet men frikändes sedan. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med.

Den 26 april 2015 kallades polis till Välljärnsgatan i området Bäckby i Västra Västerås. De två poliserna mötte en skadad man utanför det plåtklädda betonghuset. Mannen var skadad och fördes med ambulans till sjukhus.

Vid en läkarundersökning samma dag visade det sig att mannen hade frakturer på revben, underhudsblödning i vänstra ögonhåleregionen, luftinträde i högre lungsäcken, tecken på skelettskada i högra innerörat med åtföljande luftinträde till skallhålan, hudskador och smärta.

Den skadade mannen har berättat att han var hemma hos en kvinna som hade en lägenhet på adressen. Det var en träningslägenhet eftersom hon hade haft missbruksproblem. De hade varit ett par sedan fyra till fyra och ett halvt år tillbaka och var sammanboende till och från. Den aktuella dagen hade han träffat lägenhetsinnehavaren i Västerås centrum. Han kom hem till henne vid 18-tiden och de åt middag och tittade på TV. Han var själv inte berusad, han hade tagit två öl efter det att han hade kommit hem. Lägenhetsinnehavaren hade kanske tagit två öl hon också. Han vet inte om hon hade druckit något tidigare under dagen. Hon gick sedan och lade sig och han somnade på soffan.

Mitt i natten vaknade brottsoffret av att mannen från Blomstergatan sparkade och slog honom i ansiktet och huvudet. Lamporna var släckta men TV:n var på. Soffan stod ganska nära TV:n så det var ganska ljust. Det var slag med knutna nävar och mannen från Blomstergatan hade skor på sig.

Brottsoffret vet inte hur förövaren kom in i lägenheten. Han tror att lägenhetsinnehavaren måste ha släppt in honom, han vet inte. Hon var utjagad ur lägenheten när han blev angripen.

Han var lite halvgroggy efter slagen i soffan men försökte resa sig och ta sig därifrån. Mannen från Blomstergatan jagade efter honom och fortsatte att slå och sparka honom. När han kom fram till dörren knuffade förövaren in honom i hissen. Han föll omkull i hissen och förövaren fortsatte att sparka och slå honom. Han minns att hissen åkte upp.

Slagen och sparkarna träffade överallt, bland annat över revbenen och sparkarna träffade både huvudet och kroppen.

Han vaknade sedan högst upp i hyreshuset, utanför hissen, han måste ha tuppat av. Han hade bara joggingbyxor och t-shirt på sig och gick ner för att få sina kläder i lägenheten. Han hörde dem inne i lägenheten men ingen öppnade. Han fick gå iväg till ett omsorgsboende där han fick komma in i värmen. Han berättade för en kvinna som släppte in honom vad som hade hänt.

När han fick de första sparkarna såg han att det var mannen från Blomstergatan. Det berättade han för polisen, han är säker på det. Han sa att han kände igen honom och vem det var. Han minns inte något om att han inte skulle ha velat medverka i utredningen, han ville att polisen skulle prata med mannen från Blomstergatan. Han vet inte om han berättade det för personalen på akuten.

Nästa gång han såg lägenhetsinnehavaren var på lasarettet. Det var två till tre dagar efteråt och hon kom dit med kläder och skor till honom. Han hade träffat mannen från Blomstergatan tidigare men kände honom inte. Vid fotokonfrontationen hade mannen från Blomstergatan ändrat frisyr, han hade ”hockeyfrilla” förut. När brottsoffret pekade ut mannen från Blomstergatan var det ingen som sa åt honom att det var ”rätt person”.

Brottsoffret hade ingen aning om varför mannen från Blomstergatan angrep honom. Han visste inte om förövaren var berusad. Förövaren sa bara att brottsoffret skulle försvinna därifrån. Han mindes inte om mannen från Blomstergatan sa något till lägenhetsinnehavaren.

Hon hade sagt samma sak. Att förövaren ville att brottsoffret skulle försvinna och att mannen från Blomstergatan ville ha ett förhållande med henne. Brottsoffrets och lägenhetsinnehavarens relation tog slut i samband med den här händelsen.

När han blev angripen var han mest chockad. Våldet orsakade att han förlorade en massa tänder, både riktiga och proteser. Det var grannar som hittade tänderna när de torkade upp blod i trappuppgången. Efteråt hade han ont i hela kroppen. Smärtan satt i under cirka två veckor. På sjukhuset blev han röntgad två gånger per dag för att de skulle kontrollera att han inte hade några inre blödningar. Han kunde knappt röra sig när de skulle flytta honom från sängen till röntgenapparaten.

Lägenhetsinnehavaren berättade att hon släppt in mannen från Blomstergatan i lägenheten. Hon bevittnade inte misshandeln. Hon befann sig i entrén och hörde ljud från lägenheten och förstod att det var fråga om en misshandel.

Mannen från Blomstergatan har i förhör sagt att han inte varit svartsjuk och inte haft något intresse av någon relation med lägenhetsinnehavaren. Han nekade till brottet men dömdes 2019 till ett års fängelse för grov misshandel.

Domen överklagades till hovrätten. Hovrätten fastställde tingsrättens dom, vilket innebär att fängelsedomen fortsatte att gälla.1

1 DOM 2020-01-15 Stockholm (Svea hovrätt 15 januari 2020).

3 svar till ”Mordet på Blomstergatan: mannen dömdes för annan misshandel”

  1. Profilbild för Jon Anders Klockar
    Jon Anders Klockar

    Det här är en trist historia, och inte helt ovanlig bland samhällets ”olycksbarn”. Att det finns människor som saknar struktur i sina liv, och dessutom har missbruksproblem, skall vi inte blunda för.
    Våld förekommer ganska ofta i de här kretsarna.
    Att vi inte kan lösa de här personernas livssituation är ett misslyckande. Ett misslyckande av politiker, socialtjänst och oss ”vanliga” människor.
    Alla borde få leva ett normalt liv.
    Missbruksboenden, träningslägenheter och socialbidrag är nog bra, men räcker inte.
    Samhället borde också kräva en motprestation. Jag tror att den ”olycklige” skulle må bättre om någon form av arbetsinsats krävdes.
    En gång i tiden var Samhall en bra inrättning. Nu förväntas Samhall vara lönsamt. Det innebär att många inte längre platsar där.
    Vad återstår då för den som inte platsar någonstans i det välkammade samhället?
    Det är inte konstigt att vi har så mycket våld och missbruk.

    1. Profilbild för admin
      admin

      Diskussionen om hur människor vi motverkar den typen av olycka är ju större än frågan om kriminalitet. Att ge alla människor en anställning är enkelt om den politiska viljan finns. Antalet anställda i offentlig sektor har varit betydligt högre än vad det är i dag.

      Frågan om ”motprestationer” för att få bidrag är däremot svår. Det finns många arbetslösa som känner sig förnedrade av att tvingas delta i aktiviteter som de upplever som helt meningslösa. Det krävs nog inte bara sysselsättning utan även att det är en sysselsättning som upplevs som meningsfull.

      1. Profilbild för Jon Anders Klockar
        Jon Anders Klockar

        Naturligtvis skall alla former av arbete vara meningsfullt. Som du skriver så saknas väl den politiska viljan. Det är för mycket låt gå politik.
        Jag har en kvinnlig släkting som bor på missbruksboendet Furan. Hon har bott där i nio år. När hon kom dit efter sex månader på psyket, så ställde jag en fråga till personalen. Jag frågade om målsättningen var att återanpassa de boende till ett normalt liv.
        Svaret var nedslående. Någon sådan målsättning fanns inte.
        Men vi ordnar bingo en kväll i veckan.
        Vad skall man säga?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *