Teser om Martin Adlers död

Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall gruppen i polisregion Mitt.

Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet. Boken tar även upp några teorier om motiven till mordet.

Redan enstaka minuter efter efter att Martin Adler skjutits ska gissningarna om ha börjat om vem som sköt honom på Tribunka Square i Mogadishu. Fortfarande finns ingen lösning. Polisen, Utrikesdepartementet och andra svenska myndigheter har inte lyckats. Därmed finns än så länge endast teser angående dödsskjutningen. Det är främst andra journalister som försökt hitta förklaringar (s. 175).

Ett urval av teserna är följande:

  • Martin Adler ska ha dödats som en vedergällning för de Mohammedkarikatyrer vilka publicerades i Jyllandsposten 2005. Det skulle i så fall ha kunnat vara så att den danske journalisten Flemming Weiss Andersson varit den egentliga måltavlan och att mördaren sköt fel person.
  • Mordet ska ha utförts för att visa att den islamistiska regimen inte ”hade kontroll över landet”. Detta intresse ska i så fall någon tidigare makthavare ha.
  • Martin Adler dödades för att han dokumenterat personer som den islamistiska regimen inte ville associeras med. Det kan i så fall handla om att Martin Adler filmat efterlysta terrorister tillhörande al Qaida.
  • Martin Adler dödades av en enskild person fientlig mot västerländska icke-muslimer (s. 175).

Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.

Forum för förbrytare

Nätforum gör det möjligt för likasinnade att okomplicerat träffas, oavhängigt tidpunkt och fysisk plats, i syfte att utbyta uppgifter, principer, åsikter samt upplevelser. Dessa forum är extra funktionsdugliga för undersökare vilka har ett intresse för ”avvikande eller kriminella subkulturer” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 126). Detta på grund av att det på dessa forum finns en möjlighet att namnlöst sprida ovanliga synpunkter samt olagliga upplevelser. Förnämligast för den av kriminologi intresserade undersökaren är svenska Flashback forum. Flashback är Sveriges största nät-debattforum och hade tidigt 2016 mer än en miljon brukare samt över 50 miljoner inlägg. Sedan starten år 2000 har Flashback nischat sig med att stå för vad som påstås vara äkta yttrandefrihet. Detta innebär hög toleransnivå för diskussioner gällande brott och avvikande beteende (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 126–127).

Även metoder för att utföra brott utbyts och debatteras av Flashbacks brukare. Det går exempelvis att studera ekonomisk brottslighet, piratkopiering, vapeninköp, häleri samt information angående att ”förfalska identitetshandlingar, smuggla droger, göra skolinbrott, tömma postlådor, våldta, köpa prostituerade, spränga kassaskåp eller mörda” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 127).

Flashback forums inriktning är att utlova brukarna övertygande skydd om anonymitet. Detta vore inte övertygande om företagen bakom forumet tvingades lämna ut brukarnas ip-adresser. Hittills har dock Sveriges rättsväsende inte ställt några sådana krav. På så sätt kan brukarna, praktiskt taget utan risk, skriva inlägg som antyder att de har begått brott, att de förbereder brott, eller inlägg som i sig är brottsliga, exempelvis i form av förtal. Andra nätbaserade forum, som exempelvis Facebook, är svårare att nyttja anonymt och dess företag kan lämna ut brukarnas ip-nummer till polisen. Dessa forum är också mindre toleranta för inlägg gällande brottslighet eller inlägg som innebär brottslighet. Av dessa anledningar är Flashback forum ett ändamålsenligt forum för människor som på svenska vill diskutera kriminalitet i bred bemärkelse. Engagemanget för den typen av debatter är uppenbarligen omfattande. Ungefär 45 procent av inläggen på Flashback forum innehåller ord med anknytning till brott och rättsväsende (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 126–129).

Flashback forum har även särskilda avdelningar inriktade på brott eller avvikande beteenden. Direktmeddelanden mellan medlemmar på forumet används ibland för drogförsäljning (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 129–130).

Eftersom forumets medlemmar är anonyma finns det väldigt lite kunskap om vilka de är. Men ”kommersiell trafikanalys ger vid handen att merparten av användarna är pojkar/män som surfar från skolan” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 130).

Flashback forum är en lättillgänglig informationskälla för personer som vill ägna sig åt brottslighet eller rättfärdiga vissa typer av brott. Differentiell association är en kriminologisk teori om att brottslighet är ett inlärt beteende. Internet är viktigt i det sammanhanget. Sara Uhnoo och Hans Ekbrand har undersökt hur Flashback forum använts för inlärning av snatteri (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 140).

De personer som gör inlägg om snatteri på Flashback forum kan antingen beskrivas som utbildare eller lärjungar. De personer vilka mest distinkt ses som lärjungar ber om råd och upplysningar angående snatteri. De personer vilka ses som lärare berättar ofta att de är, eller tidigare varit, snattare. De kan även påstå sig vara personer med vetskap om på vilket sätt affärer verkar för att förhindra eller förebygga snatteri, exempelvis expediter eller väktare (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 141).

Det är inte bara sätt att utföra brott som lärs ut, utan även neutraliseringstekniker. Ett tillvägagångssätt för att neutralisera snatteri är att neka till skuld. Detta kan göras genom att skildra snatteriet som ett okontrollerbart begär (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143).

Snatteriet skildras som väldigt vanebildande på grund av att det är okomplicerat att praktisera, vinstdrivande samt därutöver emotionellt tillfredsställande. Ett annat tillvägagångssätt för att förneka skuld är exemeplvis via understrykandet av juvenil kunskapsbrist, berusning eller grupptryck (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143).

En annan neutraliseringsteknik som sprids på Flashback forum är ”förnekande av skada eller förnekande av offer” (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143). Tankesättet får det att verka som att snatteri inte får några ofördelaktiga följder (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 143).

Ytterligare en neutraliseringsteknik handlar om att normalisera snatteri. Tankesättet får det att verka som att snatteri är något som alla gör, åtminstone som unga. Det stora antalet berättelser om snatterier medverkar själva till en normalisering av snatteri (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 144).

På Flashback forum finns dock även personer som avråder från snatteri (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 144–145).

Snatteri skildras som en färdighet vilken man kan lära sig bemästra. För den som lärt sig at snatta anses det vara enkelt att praktisera. På Flashback forum sprids snatteritekniker och tips. Det kan till exempel handla om vilka butiker som är lämpliga att snatta i och vilka varor som är lämpliga att tillgripa (Uhnoo & Ekbrand 2017, s. 146).

Källa: Uhnoo, S., & Ekbrand, H. (2017). Flashback för kriminologer. I Kriminologiska metoder och internet. Liber.

Mordet på Martin Adler

Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall gruppen i polisregion Mitt.

Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet.

Lokal och global. Ann-Christine Kihls bok om Martin Adler. Foto: Erik Hjärtberg

Enligt Ann-Christine Kihl hörde Martin Adler till stadsbilden i Västerås, åtminstone då och då. Hon kunde möta honom på stan där han gick ”tveklös i steget, strikt i kroppsspråket” (s. 4). Han hälsade alltid artigt.

Martin Adler kunde vara hemma några veckor innan han åter försvann på nya reportageresor utomlands. Hans sista reportageresa gick till Mogadishu i Somalia, juni 2006. ”Mitt i folkhavet, under en demonstration sköts han i ryggen och dog” (s. 4).

Martin Adler var medveten om vilka risker han tog. På en reportageresa till Afghanistan i november 2001 kom rånare till journalisternas läger och dödshotade Martin Adler samt mördade TV4-fotografen Ulf Strömberg (s. 4–5).

Den 23 juni 2006 befinner sig Martin Adler på Tribunka Square i Mogadishu. Journalisten Flemming Weiss Andersen hör ett skott. Ljudet är skarpt och öronbedövande. Sedan blir allt tyst. Flemming Weiss Andersen tänker att det är ett vådaskott, vilket är vanligt i Mogadishu där det finns många vapen.

Flemming Weiss Andersen ser hur Martin Adler för vänsterhanden under sin högra armhåla mot ryggen. Han blöder. Flemming Weiss Andersen försöker ta emot sin kollega, men hinner inte. Martin Adler faller framstupa i sanden över sin kamera. Han är skjuten från nära håll. Flemming Weiss Andersen ropar efter hjälp (s. 7).

Människor kommer springande och drar Flemming Weiss Andersen från platsen. Flemming Weiss Andersen stretar först emot och tappar sin sko. Till slut ger han efter. Han ser Martin Adler ligga kvar i sanden, framstupa i sin vita skjorta där blodfläckarna växer.

Inga fler skott avlossas. Martin Adler lyfts upp på flaket till en pickup och körs till sjukhus. Antagligen dör han på vägen dit.

Den danske journalisten Flemming Weiss Andersen får aldrig svar på vem det är som skjutit Martin Adler. Få kommer att leta efter mördaren. Det kommer att sägas att det är för ”svårt och utsiktslöst” (s. 8) och för långt bort för att utredas. Polisarbetet, som kommer att skötas från Martin Adlers hemstad Västerås, blir ”trevande och osäkert” (s. 8). Anmälan om mord görs inte förrän två år efter dödsfallet. Förundersökningen startar mer än ett år efter dödsfallet. Det görs inga förhör av vittnen (s. 8).

Martin Adlers änka Katarina Adler fick hämta Martin Adlers tillhörigheter på utrikesdepartementet. Utöver kamerorna och hans blodiga vigselring fick hon ett paket med filmrullar, inspelad film och anteckningsböcker (s. 9).

Anteckningarna är svårlästa, skrivna snabbt. Martin Adler skriver på engelska, som är ett av hans två modersmål. Det är bland annat intervjuer med människor han träffat i Mogadishu. Han frågar vad de tycker om ICU, den nya islamistiska regimen i landet. Alla personnamn skriver han med tydliga versaler.

Martin Adler har också skrivit ner namnet på de mest eftersökta terroristerna på USA:s terrorlista och bombdåd dessa utfört. Dessa mäns ”sannolika närvaro i Mogadishu den här sommaren, kan ha varit orsaken till Martins död” (s. 10).

Anteckningarna innehåller även privata noteringar om pågående fotbolls-VM och om hans värkande rygg (s. 10).

Martin Adler begravdes på Hovdestalunds kyrkogård i Västerås. Begravningsgudstjänsten hölls i Rytterne kyrka och gästades av medier, statsråd och utländska gäster (s. 13).

Martin Adler växte upp i Västerås med en engelsk mor och en svensk far. Familjen talade engelska i hemmet, svenska fick barnen lära sig i skolan och av kamraterna (s. 14).

Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.

Pang i plugget

Undersökningar av dödligt skjutvapenvåld vid skolor, skolskjutningar, är en förhållandevis färsk företeelse. Begreppet skolskjutningar uppstod i och med dådet vid Columbine High School den 20 april 1999. Två avgångselever sköt då ihjäl 13 personer och skadade 21. Gärningspersonerna tog sedan sina egna liv. Dödsskjutningar vid skolor hade inträffat innan dess men det var först efter 1999 som sådana händelser betraktades som en samfälld vedergällning riktad mot skolan som organisation (Thodelius 2017, s. 36).

Flertalet undersökningar har strävat efter att berätta orsaken till att unga människor tar till vapen och angriper sina skolkamrater och lärare. Gärningarna följs ofta av att gärningspersonerna tar sina egna liv. Undersökningarna har kommit fram till skilda, ibland motsägelsefulla, slutsatser. Det är vanligt att förklaringarna grundar sig på ofta använda tankekonstruktioner om psykisk ohälsa, efterapning, mobbning, tillgång till vapen, familjeproblem samt ”våldskultur” (Thodelius 2017, s. 36).

Dessa orsaker räcker emellertid inte som förklaring. Exempelvis är det endast en minoritet av de människor vilka upplever mobbning, psykisk ohälsa och har tillgång till vapen, som planerar eller genomför dödligt våld (Thodelius 2017, s. 37).

Gärningspersonernas handlingar orsakas inte heller av fattigdom, kollektivt utanförskap eller svårighet att klara skolarbetet. Skolskjutaren är vanligen en ung man ”med medelklassbakgrund, stabila hemförhållanden och beskrivs ofta som framgångsrik i skolan” (Thodelius 2017, s. 37).

Skolskjutningar är vidare en ovanlig företeelse vilken gör det besvärligt att dra generella slutsatser av undersökningarna (Thodelius 2017, s. 37).

Charlotta Thodelius har haft som ambition att begripa på vilket sätt och av vilken anledning en skolskjutning inträffar. Hon har länge intresserat sig för företeelsen och hade svårt att acceptera de förklaringar som lagts fram. Hennes syfte har därför varit att begripa av vilken anledning en skolskjutning inträffar, ur gärningspersonens synvinkel. Metoden är att analysera det material som skolskjutaren lämnat efter sig, i form av exempelvis meddelanden på internet (Thodelius 2017, s. 37).

Det finns fem kriterier som ska uppfyllas för att en händelse ska räknas som en skolskjutning. Dessa är ”individuell social marginalisering, individuell psykosocial sårbarhet, förekomsten av kulturella manus, att individen befunnit sig under radarn samt vapentillgång” (Thodelius 2017, s. 39).

Social marginalisering innebär att personen känner ett väldigt stort utanförskap i förhållande till den mellanmänskliga gemenskap som är viktig för vederbörande. Psykosocial sårbarhet innebär personen har en personlig svag punkt, som gör det svårt att klara av marginaliseringen. Kulturella manus innebär ett manus bestående av kulturella hänvisningar vilka tillåter skolskjutning som en utväg samt lyfter fram behovet av en skolskjutning. Att befinna sig under radarn innebär att personen inte blivit upptäckt även om det i flera fall rört sig om en förberedelse på lång sikt. Tillgång till skjutvapen har en uppenbar betydelse. Utan skjutvapen kan en skolskjutning inte genomföras. Dock är inte tillgången det mest tänkvärda utan hur enkelt gärningspersonerna kunnat nå vapnen samt vilken kännedom de haft om hur vapnen fungerar (Thodelius 2017, s. 39–40).

Utöver fall från USA har Charlotta Thodelius även studerat skolskjutningar i Finland och Tyskland. Hon definierar skolskjutningar som ett anfall vilket:

  • Sker på en plats med skolanknytning.
  • Berör en eller flera studerande, eller före detta studerande på skolan.
  • Drabbar flera personer, fast inte nödvändigtvis med dödligt våld.
  • ”Vissa offer dödas på grund av att de förorättat gärningspersonen, andra offer väljs ut genom sin symboliska signifikans, eller så väljs offren ut av ren tillfällighet. Med symbolisk signifikans menas att de har en speciell roll på skolan, till exempel rektor, lärare eller sjuksköterska” (Thodelius 2017, s. 41).

Genom att använda material på nätet har det gått att belysa de mellanmänskliga händelseförlopp som leder fram till en skolskjutning. Materialet på nätet ger bland annat en uppfattning i hur gärningspersonen partiskt betraktar sitt läge (Thodelius 2017, s. 42).

Via användandet av material på nätet får undersökaren möjlighet att syna gärningspersonen i långt tidsperspektiv. Projekteringen av skolskjutningar sker vanligen under lång tid. Via studier av sociala medier samt inlägg i nätforum går det att se hur planerna tilltar med tiden. Vid skolskjutningar har det förekommit att gärningspersoner publicerat programförklaringar som kan ge en bakgrund till det dödliga våldet (Thodelius 2017, s. 43).

Skolskjutaren använder ofta nätet dels för att sprida sitt budskap, dels till vanliga vardagliga aktiviteter. Det ger undersökaren en större bild av skolskjutaren. Informationen kan röra konflikter i gärningspersonens liv eller sådant som inspirerat till skolskjutningen (Thodelius 2017, s. 43).

Charlotta Thodelius har undersökt 21 gärningspersoner varav 14 har undersökts via material på nätet. Det synade materialet sträcker sig över flera års tid. När det gäller skolskjutningar där gärningspersonen dött är allt material insamlat utan de anhörigas kännedom. Material som publicerats på nätet betraktas som offentligt material och är lagligt att använda (Thodelius 2017, s. 44).

Att det handlar om skolskjutarens eget berättande reducerar risken för att felaktiga analyser av dådet sprids vidare. Det är dock viktigt att nämna i vilket sammanhang ett material publicerats på vissa nätforum är ironi vanligt förekommande, vilket kan göra meddelanden svårtolkade. Undersökaren måste också ha insyn i olika subkulturers olika sätt att uttrycka sig på (Thodelius 2017, s. 44–45).

Det går att se vissa gemensamma drag för hur skolskjutare uttrycker sig på nätet. Det är vanligt att gärningspersonerna citerar eller refererar till tidigare skolskjutare i sina inlägg (Thodelius 2017, s. 46).

Ett besvär vid insamlandet av material på nätet är att det kan var svårare att kontrollera äktheten jämfört med att exempelvis intervjua en person öga mot öga. Det kan vara besvärligt att knyta en person till ett inlägg, i synnerhet om det skrivits under pseudonym. Ett sätt att kontrollera materialet är att jämföra det med nyhetsartiklar och myndighetsdokument (Thodelius 2017, s. 48).

Det insamlade materialet kan vara både i form av text, bild och film. Gärningspersonernas texter kan innehålla referenser till tidigare skolskjutningar och till fiktion med våldsinslag (Thodelius 2017, s. 50–51).

Bild- och filmmaterialet kan ge information om hur gärningspersonen ser på sig själv (Thodelius 2017, s. 52).

Den kulturella bakgrunden till skolskjutningarna, kallar Charlotta Thodelius alltså det kulturella manuset. De unga gärningspersoner har inte sökt hjälp för sina problem eftersom det strider mot manuset: ”dels ett manus om att självständigt lösa sina problem, dels ett maskulinitetsmanus” (Thodelius 2017, s. 54).

Gärningspersonerna kan använda sig av återkommande resonemang för att berättiga gärningarna.

  • Offren anses förtjäna sitt öde.
  • Gärningen betraktas som en kollektiv hämnd.
  • Samtlig skolpersonal betraktas som medskyldig eftersom den inte gjort tillräckligt för att exempelvis stoppa mobbning (Thodelius 2017, s. 55).

Källa: Thodelius, C. (2017). Användningen av skolskjutares online-narrativ i forskning. I Kriminologiska metoder och internet. Liber.

HA-medlemmen i Runhällen: boken ”Rättslös”

HA-medlemmen i Runhällen är ett av de olösta mord som kalla fall-gruppen i polisregion Mitt har på sitt bord. En 36-årig Hells Angels-medlem hittades 2003 död och nergrävd i Runhällen utanför Sala.

Peter Rätz arbetade under nio år med att på uppdrag av polisen infiltrera kriminella mc-gäng. Boken ”Rättslös” bygger på intervjuer som författaren Karin Aspenström gjorde med Peter Rätz under 2010. Boken är enligt Peter Rätz ”till större delen sann, men allt är inte sant”.

Enligt boken ska den mördade Hells Angels-medlemmen ha sålt narkotika utan att ha informerat HA om affärerna. Detta ska Hells Angels-klubben till slut ha fått reda på och med anledning av det misshandlat medlemmen. Medlemmen ska till slut ha skjutits till döds.

Som vanligt är problemet med verklighetsbaserade romaner att det inte går att utläsa exakt var verkligheten slutar och var fantasin börjar.

Källa: Aspenström, Karin & Rätz, Peter (2015). Rättslös [Elektronisk resurs]. Lind & Co Förlag

Hårda tag med S & M

Kriminalpolitikens förändring i Sverige har mycket gemensamt med förändringen i övriga västvärlden. Men det finns också skillnader mellan länderna (Tham 2018, s. 155).

Kriminalpolitikens ideologiska aspekt har understrukits av mer än en undersökare. Förändringen i USA ska till stor del har präglats av enskilda presidenter. Richard Nixon underströk skräcken för kriminalitet och uttryckte tvivel om samhälleliga anledningar i presidentvalet 1968. Ronald Reagan och hans förvaltning undanhöll medvetet att kriminaliteten avstannade och också gick ned. Han underströk i stället skräcken för kriminalitet. Bill Clinton satsade på polis, fängelser och straffskärpningar för att inte framstå som mild mot brottslighet (Tham 2018, s. 155–156).

Tidigt 1970-tal började politiska partier skriva kriminalpolitiska program samt nyttja sådana frågor i valkampanjer. Förändringen som då inleddes handlade om att gå från expertstyre till politiskt styre samt från konsensus till konflikt. De svenska politiska partiernas osämja var som störst vid riksdagsvalet 1991 samt med den efterföljande borgerliga regeringen (Tham 2018, s. 156).

Socialdemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna anser sig ha viljan att motarbeta samtliga brott. Ambitioner vilka inte är så verklighetsförankrade (Tham 2018, s. 158).

Understrykandet av den egna skulden, i samband med beslut att begå brott, är en del av ett nyliberalt resonemang. Att understryka det medför ett fördömande av determinism. Mindre skillnader finns mellan de politiska partierna. Sverigedemokraterna står för ett starkt fördömande av determinism (Tham 2018, s. 158).

Kriminalpolitiken har både gällande formuleringar och lagförslag blivit mer högervriden. Något som medverkade till högervridningen var att Folkpartiet, numera Liberalerna, skiftade riktning under sent 1900-tal. Partiet hade en distinkt progressiv inställning på 1970-talet. Partiet rörde sig dock i riktning mot Moderaterna. Kring millennieskiftet stod partiet för en repressiv kriminalpolitik (Tham 2018, s. 159).

De politiska partiernas kriminalpolitik påverkas naturligtvis av dess ideologier. Kriminalpolitiken kan emellertid även ha inflytande på den generella statskonsten. Kriminalpolitiken säger något viktigt om etik, mellanmänskliga samspel samt synen på människan. Inom sättet att reagera på brott samt avvikande beteende kan ”kulturen få sitt särskilt pregnanta uttryck och verkar på så sätt tillbaka på den vidare kulturen” (Tham 2018, s. 159). Kriminalpolitiken kan bli ett verktyg med vilket partiets övergripande samhällsåskådning kan få uttryck. Detta kan skildras via de två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna (Tham 2018, s. 159).

Socialdemokraterna hade under de första årtiondena efter andra världskriget möjlighet att yttra idén om välfärdsstaten inom kriminalpolitiken. Idén om sammanhållning samt lika värde yttrades via understrykandet av att även människorna med lägst status var allierade vilka skulle vara med i gemenskapen. Brottslingen hade råkat ut för olyckliga omständigheter och hade inte för avsikt att vara kriminell. Medelst samhälleliga förändringar samt vård skulle anledningarna till kriminaliteten försvinna. En utbyggnad av välfärdsstaten motiverades exempelvis med att kriminalitet och utanförskap uttrycktes som politiska problem gällande familj, skola, arbete, fritid och bostäder. Ännu kring millennieskiftet kunde justitieminister Laila Freivalds (S) formulera basen för önskvärd kriminalpolitik med att den skulle utgå från en övergripande syn på kriminaliteten, grundas på evidens samt utgå från respekt för människovärdet (Tham 2018, s. 160).

Inom socialismen har det sedan länge även funnits en inriktning vilken har en strängare inställning till brottslighet. Karl Marx ska ha betraktat vissa fattiga brottslingar som bakåtsträvare vilka hindrade proletariatets strävan. Socialdemokraterna i Sverige har från början haft olika uppfattningar angående de allra fattigaste. Denna oenighet blev distinkt från 1970-talet med skilda uppfattningar i synen på narkotika (Tham 2018, s. 160).

Understrykandet av det gemensamma ansvaret, samhällsförändringar samt preventiva åtgärder har under decennier inkluderats i socialdemokratiska formuleringar. De idéerna återspeglas emellertid ej i de handfasta kriminalpolitiska yrkandena. Sättet blir i stället mer och mer benägenhet att överdriva faror både gällande civilisationens förändring i det stora hela samt gällande brottslighet. Skräcken inför kriminalitet samt det okända infogas distinkt i partitexterna. Begäran om hårda tag mot exempelvis knark och våldsbrott leder till slut till att personer bestraffas, trots att de haft de haft svåra levnadsvillkor (Tham 2018, s. 160).

Socialdemokraterna har bit för bit fått det mer och mer komplicerat att via kriminalpolitiken yttra viktiga värden i partiets samhällsåskådning. Under början av 1990-talet var partiet på reträtt och hade ingen handlingsplan för kriminalpolitiken (Tham 2018, s. 160).

Tillvägagångssättet för att på nytt finna en bas för kriminalpolitiken verkar vara att betona trygghet. Det har påståtts att Thomas Bodström (S) justitieminister därigenom lyckades förena välfärdspolitik och kriminalpolitik (Tham 2018, s. 160).

För Moderaterna samt övriga borgerliga partier skulle kriminalpolitik bli ett forum att understryka sin egen övergripande samhällsåskådning samt i synnerhet för att attackera det socialdemokratiska välfärdssamhället. Enligt den borgerliga kritiken är det välfärdssamhället som är skyldigt till kriminaliteten ”genom att sägas medföra både för svag och för stark kontroll” (Tham 2018, s. 161). Uppluckrandet av samspelet mellan föräldrar och barn medför principlöshet. Förebyggande insatser i stället för ett stärkt rättsväsende minskar antalet uppklarade brott och straffens betydelse. En för reglerad ekonomi anses pressa även rättskaffens människor till ekonomisk brottslighet. Ett för reglerat samhälle anses beröva unga människor på framåtanda (Tham 2018, s. 161).

Moderaterna inriktar sig mer och mer på brottsbekämpning. Skildringarna av brottsligheten kännetecknas av benägenhet att överdriva faror. Brottsskildringen medför så klart ett klagomål på Socialdemokraterna, vilket stundtals är uttalat (Tham 2018, s. 161).

Straffskärpningar som åberopar den enskildes skuld för sina gärningar är genomgående hos Moderaterna. Våldsbrott ges stor uppmärksamhet men även narkotikabrott. Moderaterna har yrkat på ”drogtester av minderåriga, kräksirap för langare, stopp för sprutbytesprojektet, glasskiva mellan intagen och besökare på fängelse samt livstids fängelse i straffskalan för grovt narkotikabrott” (Tham 2018, s. 162).

Viktiga värden i Moderaternas samhällsåskådning är självständighet, plikt, profit, samspelet mellan barn och föräldrar samt den enskildes rätt. Brottslighet är handlingar som inskränker dessa värden. Personer tar beslut att begå kriminella handlingar och måste då mottaga följderna av dessa beslut, alltså straff. Samspelet mellan föräldrar och barn utgör basal brottsförebyggande verksamhet. Den enskilda människan ska göra sin plikt. Det går inte att skylla på kollektiva orsaker till kriminalitet och utanförskap (Tham 2018, s. 163).

Kriminalpolitiken kan alltså användas för att betona viktiga värden hos de politiska partierna. På samma gång ger partiernas allmänna inflytande möjlighet att få inflytande just inom kriminalpolitiken. När Socialdemokraterna var starka kunde partiet driva en kriminalpolitik som stämde överens med en vänsterideologi vilken såg mellanmänskliga besvär som ett resultat av större faktorer inom civilisationen. När höger- och mittenpartier blev starkare fanns det en bas för en annan sorts kriminalpolitik (Tham 2018, s. 163).

Nuförtiden finns det få skillnader i kriminalpolitiken mellan de svenska riksdagspartierna. Praktiskt taget samtliga partier vill ha fler poliser, nolltolerans mot narkotika och en lagskärpning mot våldsbrott, i synnerhet då offren är kvinnor eller barn (Tham 2018, s. 163).

Kriminalpolitik är inte endast politisk i meningen knuten till politiska partier. Även allomfattande statskonstliga trender har inflytande på samtliga politiska partier (Tham 2018, s. 163).

Tillkomsten av ett högre antal samt allvarligare faror, samt där tillhörande orolighet och skräck, understryks av flertalet civilisationskännare. Fokuseringen på faror har mer och mer påverkat kriminalpolitiken. Det handlar både om en uppfattning om att farorna med kriminalitet har ökat samt ansatser att kalkylera sannolikheten för att faror ska inträda. Försäkringsbolagens tankesätt via odds har blivit basen för övervakning i det mellanmänskliga samspelet. Brottsförebyggande verksamhet, som mer och mer understryks i kriminalpolitiken, grundas på oddsen för faror. Synsättet som sådant kan anses vara opartiskt eller rentav välvilligt. Tillämpat i realiteten har detta arbetssätt dock berättigat ”inkapacitering som motiv för påföljder för brott och exkludering av grupper av oönskade” (Tham 2018, s. 164).

Ett tankesätt grundat på fara samt skräck präglar lagstiftningen på ett särskilt sätt. Det gör bland annat att säkerhet blir viktigare än rättssäkerhet (Tham 2018, s. 164).

Människors oro kan bli ett verktyg för statskonstlig manövrering. Säkerhetsinriktningen blir mer och mer viktig inom svensk kriminalpolitik. När orosmomenten är otydliga finns det en fara för att oron och skräcken tilltar snarare än avtar (Tham 2018, s. 164–165).

Statskonst baserad på värderingar har ökat samtidigt som klassbaserad statskonst har minskat. Detta har gett gynnsammare förutsättningar för högerpopulistiska partier. Detta gäller även i Sverige. De politiska diskussionerna har ofta berört invandring. Invandrares brott anses bero på skillnader i värderingar (Tham 2018, s. 165).

En nyliberal måttstock har bit för bit fått ökad betydelse samtidigt som välfärdssamhället blivit mer ifrågasatt. En nyliberal stat avsäger sig ansvaret för ekonomi och andra samhällsområden. Enligt liberal teori ska staten däremot ansvara för säkerheten och därför ökar det statliga ansvaret inom kriminalpolitiken. Ändamålet för kriminalpolitiken beskrivs som att skydda medborgarna från brott samt att stödja de personer som staten misslyckats med att skydda från brott (Tham 2018, s. 166).

Förklaringarna till mellanmänskliga förhållanden flyttas i en nyliberal stat från att bero på strukturella förhållanden till att bero på individuella val. ”Social ingenjörskonst ersätts med moralisk ingenjörskonst” (Tham 2018, s. 166).

Större och större skillnader i inkomst kännetecknar sedan år tillbaka de flesta länder i västvärlden. Klyftorna har ökat kraftigt i Sverige sedan 1980-talet. Segregationen har ökat under samma tid. Utländska studier visar att ökad ojämlikhet leder till försämrad folkhälsa. Även för kriminalpolitikens utförande skulle ökade klyftor kunna tänkas ha stor påverkan på så sätt att det minskar förståelsen och ökar straffbenägenheten (Tham 2018, s. 166).

Sverigedemokraterna har en betydande roll i kriminalpolitikens förändring. En förändring i missnöjesvädjande riktning märktes dock redan innan den typen av partier fanns representerade i Sveriges riksdag. En annan motivering till kriminalpolitikens förändring skulle kunna vara ”politikens förändrade förutsättningar i en mer grundläggande mening” (Tham 2018, s. 168).

Jämfört med på 1960-talet har 2000-talets politiker ett väldigt begränsat handlingsutrymme. De första årtiondena efter andra världskriget hade en verksam statskonst understöd av Socialdemokraternas stora makt. Med mer nyliberala förhållanden understryks i stället privata utvägar samt att statskonstens område ska begränsas. Ännu in på 1960-talet var svensk politik svensk och politiska ledare behövde inte ta så mycket hänsyn till andra länder. Efter millennieskiftet har fler och fler ärenden flyttats till EU och ekonomin har blivit mer global (Tham 2018, s. 168–169).

De politiska ledarna vill emellertid ännu ägna sig åt politik. Detta kan exempelvis göras via moraliska spörsmål så som brottsbekämpning. Att införa hårdare straff innebär, i själva beslutet, inga höga kostnader och ryms därför inom budgetens ramar (Tham 2018, s. 169).

På samma gång är politiska ledare sannolikt insatta i att de är oförmögna att nämnvärt påverka brottsligheten, åtminstone utan att kraftigt begränsa medborgarnas levnadsvillkor. Via en känslomässigt inriktad kriminalpolitik kan emellertid frågan om politikens verkningar ignoreras (Tham 2018, s. 169).

Den svenska politiken präglas även mer av blockpolitik. Ett sådant läge gör ofta att skillnaderna mellan partierna minskar. Detta är utmärkande för de angloamerikanska länderna som också är de västländer med flest människor i fängelse (Tham 2018, s. 169).

Kriminalpolitikens förändring ska alltså betraktas i ett sammanhang av den övergripande statskonstens förändring. Politiken förs givetvis inte helt oberoende av folkviljan. Individen kan emellertid inte genom egna eller närståendes erfarenheter få en bild av kriminaliteten i samhället. Skildringen av kriminaliteten samt dess orsaker görs ofta av föreningar, massmedier samt politiska ledare. Denna skildring påverkar befolkningen och dess inställning till kriminaliteten. ”Den straffande vändningen i svensk kriminalpolitik kommer inte nedifrån utan uppifrån” (Tham 2018, s. 170).

Den kriminalpolitiska debatten i dagens Sverige kan jämföras med 1970-talets England. Massmedier och politiker överreagerade då på förändringen av gaturån. Denna typ av kriminalitet sammankopplades hög grad med invandrare från Västindien samt till andra minoritetsgrupper. Kriminaliteten betraktades som bristande tilltro till auktoriteter och som något från utlandet. Utvägen ansågs vara övervakning av immigranter, inte insatser mot fattigdom och arbetslöshet. Benägenheten att överdriva faror tillkom i ett läge då samsynen om välfärdsstaten försvann och då gruvstrejker och oroligheterna på Nordirland brakade loss (Tham 2018, s. 171).

Det nutida Sverige präglas också av oro inom landet och i omvärlden. Den politiska diskussionen är starkt sammankopplad med kriminalitet och kriminaliteten får utgöra exempel på ett större sammanhang. Problemet med kriminalitet blåses upp men begränsas på samma gång till storstädernas invandrardominerade förorter (Tham 2018, s. 172).

Utvägen från kriminaliteten skildras som mer kontroll, fler poliser, mer straff och fängelse. Den verkliga kostnaden för sådana åtgärder, sett ur ett större perspektiv, diskuteras inte. Väntade följder, beräknat på existerande data, tar inte heller stor plats i diskussionen. Tham undrar när högre straff någonsin har minskat brottsligheten och ökat tryggheten i vårt land (Tham 2018, s. 172).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

HA-medlemmen i Runhällen

HA-medlemmen i Runhällen är ett av de olösta mord som kalla fall-gruppen i polisregion Mitt har på sitt bord.1

Ett par var på promenad i bärskogen vid Runhällen, någon mil utanför Sala i Västmanland, när de reagerade på att en grop de tidigare sett var igenfylld. Paret anade oråd och ringde polisen som grävde fram en manskropp ur marken. På samma plats ska ett vittne ha observerat en man med hund bete sig underligt.

Offret hade enligt uppgift skjutits i huvudet innan han grävdes ner i marken. Mannen obducerades i Uppsala.2 Polisen identifierade honom som en en 36-årig medlem i Hells Angels Eastside, med lokaler i Nacka utanför Stockholm. Hells Angels-medlemmen var frånskild med två barn.3 Han hade arbetat inom byggbranschen, men även som dörrvakt på en krog i centrala Uppsala. Mannen sägs ha utfört indrivningsuppdrag i kriminella kretsar, och påstås ha haft affärer med utländska maffialiknande gäng.

Den 36-årige Hells Angelsmedlemmen anmäldes försvunnen den 10 juli av sin flickvän.4 Redan tidigt misstänkte polisen att 36-åringen utsatts för brott.

Den 7 augusti 2003 spärrades ett 2,5 kvadratkilometer stort område av för tekniska undersökningar.5 Mannen hittades en kilometer från länsväg 67.6 En smal skogsväg leder fram till den svåråtkomliga fyndplatsen. Eftersom vägen var avspärrad med bommar tros gärningsmannen eller gärningsmännen ha släpat eller burit kroppen genom skogen fram till gravplatsen.7

Området är för övrigt väl besökt av både bär- och svampplockare. Strax intill ligger en grusgrop. Men för att komma in på den aktuella vägen krävs en nyckel till en vägbom. Om nu inte den mordoffret själv hade fått gå till platsen.8

Söderortspolisen hade sedan anmälan om 36-åringens försvinnande arbetat med fallet, och nu fortsatte mordutredningen i samarbete med Salapolisen.9 Till att börja med misstänkte Söderortspolisen att ytterligare en medlem, en kamrat till 37-åringen, bragts om livet. Men han levde och befann sig utomlands.10

Den 2 oktober tog TV 3-programmet Efterlyst upp fallet med den mördade 36-årige Hells Angels-medlemmen som den 6 augusti hittades i skogen norr om Runhällen.

Mannen försvann 10 juli. Polisen sökte nu vittnen som dagen för försvinnandet kunde ha gjort iakttagelser vid Willis krog på Olaus Magnus väg på Hammarbyhöjden, omkring 500 meter från mannens bostad i Johanneshov.

Polisen ville också komma i kontakt med personer som den dagen sett någonting mystiskt i Hebytrakten eller Runhällenområdet. Polisen trodde att den mördade mannen frivilligt åkte till Runhällen och att han mördades där samma dag han försvann och placerades i en i förväg grävd och kalkad grav. Polisen hade inga misstänkta, men uppgav sig söka i en viss riktning efter de skyldiga.11

1 Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

2 ”Här hittades 36-åringen nedgrävd”. Upsala Nya Tidning, 08 augusti 2003.

3 Lindehag, Lena. ”Hells Angels-medlem hittades nedgrävd”. Expressen, 08 augusti 2003,

4 ”Här hittades 36-åringen nedgrävd”. Upsala Nya Tidning, 08 augusti 2003.

5 Lindehag, Lena. ”Hells Angels-medlem hittades nedgrävd”. Expressen, 08 augusti 2003,

6 ”Här hittades 36-åringen nedgrävd”. Upsala Nya Tidning, 08 augusti 2003.

7 Lindehag, Lena. ”Hells Angels-medlem hittades nedgrävd”. Expressen, 08 augusti 2003, https://www.expressen.se/nyheter/hells-angels-medlem-hittades-nedgravd/.

8 Sannemalm, Ann-Sofie. ”Hells Angels-medlem hittad död”. Vestmanlands Läns Tidning, 08 augusti 2003.

9” Här hittades 36-åringen nedgrävd”. Upsala Nya Tidning, 08 augusti 2003.

10 Lundgren, Hans. ”Grav i skogen förberedd – Mord på mc-medlem planerat”. Upsala Nya Tidning, 16 september 2003, https://app.retriever-info.com/go-article/0000752003091612194530/null/archive/search?type=jwt.

11 ”Hells Angels-mordet i Efterlyst”. Upsala Nya Tidning, 02 oktober 2003.

Överseende

Dagens nej: Trafikredaktionen på Sveriges Radio

Hej Erik

Vi vill börja med att tacka för att du visat intresse för tjänsten som Trafikredaktionen på Sveriges Radio söker vikarier för inhopp och till ett vikariat på 100 %. Vi ber om ursäkt att processen och därmed återkopplingen har dragit ut på tiden. Vi har haft många kvalificerade ansökningar och har tyvärr valt att gå vidare med andra sökanden.

Vi vill återigen tacka dig för att du tog dig tiden att söka till oss, och hoppas vi får möjlighet att höras nästa gång det dyker upp en tjänst som passar dig.

För att hålla dig uppdaterad med kommande möjligheter hos oss är du välkommen att kolla in vår karriärsida https://karriar.sverigesradio.se/ samt våra sociala medier där vi ständigt lägger upp nya tjänster!

Facebook

LinkedIn

Instagram

Med vänlig hälsning,

Spörsmål om skärpta straff

Kriminalpolitikens förändringar i vårt land har kännetecknats av ”ökad alarmism, mer expressiv politik, expanderande strafflagstiftning och längre fängelsestraff” (Tham 2018, s. 139). Sådan förändring i andra länder i västvärlden har beskrivits som ”den straffande vändningen” (Tham 2018, s. 139). Mycket har skrivits om denna förändring och dess tolkningar kan därför användas för att tolka förändringen i Sverige. Det måste först klarläggas hur distinkt den straffande vändningen i realiteten är i vårt land. Hur effektivt det är att höja straffen för vissa brott har allaredan betvivlats. Emellertid kan det måhända påstås att de höjda straffen är begripliga med tanke på hur brottsligheten har förändrats (Tham 2018, s. 139).

Jämfört med ett flertal andra stater är den straffande vändningen i vårt land förhållandevis ringa. Den mest betydelsefulla faktorn i rankningen stater emellan, beläggningen i fängelser, visar inte någon ökning totalt sett. Antalet 1965 var dessutom, jämfört med förändringen av folkmängden, något högre än 2016. Mängden anmälda brott jämfört med befolkningsmängden var därtill tre gånger högre vid periodens slut jämfört med dess början. Måhända kan det då påstås ”att fängelse relativt har begränsats och att svensk kriminalpolitik därför blivit mindre straffinriktad” (Tham 2018, s. 139). Detta påstående är värt ett antal yttranden (Tham 2018, s. 139).

Ökningen av brott i vårt land gäller mest de första två decennierna av den period som studerats. Sett i ett längre tidsperspektiv verkar det snarare som att brottsligheten minskar och planar ut. Mängden anmälda brott har förvisso stigit i antal fast sakta. Det ökade antalet verkar ha sin förklaring i dels ökade möjligheter till brott i datorsammanhang, dels i ökad tendens att anmäla brott (Tham 2018, s. 139–140).

Att brottsligheten avstannat eller till och med sjunkit kan motiveras på flera sätt. Att brottsligheten sjunker i ett flertal stater har mestadels förklarats med tekniska hjälpmedel för att förhindra brott. Det har blivit svårare att stjäla (Tham 2018, s. 140).

Men det verkar också som att generationerna gradvis blir allt skötsammare. Den informella kontrollen ökar. Alkoholförtäringen minskar hos ungdomar. Fler unga ”tar avstånd från brott, berusning och skolk” (Tham 2018, s. 140).

De generationer som växte upp efter andra världskriget fick det materiellt allt bättre. Ökad konsumtion ledde till ökade stölder. Kommande generationer kommer kanske att bli tvungna att tänka över sitt uppförande och skärpa sig för att få arbete och ”ta del av livets goda” (Tham 2018, s. 140).

Det är inte heller självklart att beläggningen i fängelserna återspeglar antalet brott eller lagföringar. Under 1960-talet var den typiske fången en tjuv. Detta återspeglade en sträng syn på tillgreppsbrott och en ökning av sådana brott efter andra världskriget. Med tiden har synen på tillgreppsbrott mildrats. En förklaring till detta är att stölder nuförtiden innebär en mindre ekonomisk skada, bland annat på grund av försäkringar. Värdet av stöldgodset har också minskat jämfört med den ökade levnadsstandarden. Därmed finns inte samma behov av fängelsestraff för tillgreppsbrott (Tham 2018, s. 140).

Våldsbrotten verkar inte ha ökat de senaste decennierna. Däremot har allmänhetens syn på lindrigare våldsbrott skärpts. Det finns inget som styrker att också allmänhetens syn på grova våldsbrott har skärpts. När det gäller narkotikabrott saknas kompletterande data till antalet anmälningar, som påverkas starkt av polisens arbetssätt (Tham 2018, s. 141).

Något som däremot kan konstateras både för våldsbrott och narkotikabrott är att straffen har skärpts. Om politikerna inte beslutat om skärpta straff skulle beläggningen i fängelserna ha minskat mellan 1965 och 2017. Det ökade antalet fångar blir särskilt tydligt jämfört med 1970-talets politiska mål om att minska antalet fångar (Tham 2018, s. 141).

Också i fler bemärkelser kan antalet fångar anses vara för högt och bero på politiska beslut. Även synen på fängelsestraff har skiftat. Eftersom levnadsstandarden och den individuella friheten har ökat så blir ett fängelsestraff förhållandevis värre för den enskilde. Med ett sådant synsätt vore färre fångar vara det väntade (Tham 2018, s. 141–142).

Som en sammanfattning betraktas stölder som mindre allvarliga i dag medan fängelse relativt är ett allvarligare straff. Det ökade antalet fångar för narkotikabrott och brott mot person beror på politiska beslut. Detta är ett tecken på en straffande vändning i Sverige. Också för andra typer av brott har straffen skärpts. Politikerna vill minska brottsligheten med polis och straff (Tham 2018, s. 142).

Den straffande vändningen har även inträffat i andra stater. För att förstå förändringen i vårt land kan politiken och förändringen av antalet brott jämföras med andra stater. Om skillnaden mellan vårt land och andra stater är stor är det befogat att tolka politiken ur inhemska perspektiv. Är förhållandena däremot likadana i andra stater är det i stället befogat att tolka förändringen ur ett samhälleligt skede för hela västvärlden sedan 1960-talet. En jämförelse ska därför göras med förändringen i de andra nordiska och västeuropeiska staterna. Sovjetunionens och dess tidigare allierade ingår inte i jämförelsen på grund av att de fortfarande påverkas av den tidigare politiska situationen (Tham 2018, s. 142).

Jämförelsen ska rimligen utgå från förändringen av brott. Är skillnaden stor mellan stater kan den ge upphov till olikheter i kriminalpolitiken. Staterna i Norden, utom Island, har haft en liknande förändring av brottsligheten som Sverige. Några årtionden efter andra världskriget ökade polisanmälningarna av brott. Därefter avstannade förändringen. Under slutet av perioden minskade antalet anmälningar något. Uppklarandet av brott har gått ner i alla stater ”för att från sekelskiftet plana ut” (Tham 2018, s. 143).

Förändringen gällande antalet anmälda brott är likadan både i Sverige, Norden och Västeuropa. Förändringen av antalet lagföringar är krångligare att jämföra. Antalet personer i fängelse, inklusive häkte, anses emellertid vara tillförlitligt. Medan förändringen av antalet brott är liknande finns det skillnader gällande antalet personer i fängelse. De nordiska länderna har få personer i fängelse jämfört med både Europa och övriga världen (Tham 2018, s. 143).

Skillnaderna gällande antalet fångar har dock minskat. Från 1990-talet till i början av 2000-talet ökade antalet fångar i fängelse i de flesta stater i Västeuropa. Ökningen förklaras delvis med att straffen blivit längre, vilket även gäller Sverige. Andelen utländska fångar har ökat både i vårt land och i de flesta andra stater i Västeuropa. Minskad brottslighet sedan millennieskiftet borde innebära färre personer i fängelse. Så har det också blivit i flera stater på senare år (Tham 2018, s. 144).

Det finns flera trender inom kriminalpolitiken sedan 1990-talet. En trend är förändringen från socialpolitik till straffrättspolitik, ökad inriktning på trygghet samt public management, där ett mål om verkningsfullhet samt kommersialisering går före rättssäkerhet. Kriminalpolitiken har politiserats. Den organiserade brottslighetens tillblivelse understryks fast också olaglig invandring, tvångsarbete, momsfusk, vapenhandel och miljöbrott (Tham 2018, s. 144).

Flertalet strömningar hör ihop med förändringar inom EU. Brottsoffers ställning uppmärksammas mer inom Europa exempelvis via fördrag och rekommendationer från EU och Europarådet. Detsamma gäller terrorism och brottslighet över nationsgränserna. Vissa hävdar att det är EU som är ursprunget till senare tiders ökade kontroll på bekostnad av personlig integritet. Det har också lett en slitning mellan det mer auktoritära EU och det mer frihetliga Europarådet (Tham 2018, s. 145).

Strömningarna inom Europa, samt angloamerikanska länder utanför Europa, liknar mycket förändringen i vårt land. Straffrättslagstiftningen har utökats i synnerhet för lika sorts brott som i Sverige. Antalet fångar har stigit ehuru antalet år 2018 sjunkit just de sista åren. Organiserad brottslighet är en viktig fråga inom kriminalpolitik. Frågan om brottsoffer har ökat i både Sverige och resten av västra Europa. Besattheten av våldsbrott har påverkat merparten av länder från 1980-talet. För samtliga stater har utländskt inflytande över kriminalpolitiken stigit. Bakgrunden till förändringar i Sverige finns därmed sannolikt inte bara i Sverige (Tham 2018, s. 145).

I undersökningar gällande skäl till kriminalpolitikens utformning har staters skilda ”politisk-ekonomiska struktur” (Tham 2018, s. 146) framhävts. Flertalet undersökare framhäver ”välfärdspolitik” (Tham 2018, s. 146) som ett skydd mot en i överkant straffande kriminalpolitik. Forskare har kategoriserat västerländska stater som nyliberala, traditionellt korporativa eller demokratiskt socialistiska. De nyliberala staterna har flest människor i fängelse och de demokratiskt socialistiska färst. Exempelvis betonas välfärdsstaten som ett redskap för att hejda straffen från att skjuta i höjden. Via en statskonst där alla ska med samt en befolkning där många fått kunskapsträning minskar allmänhetens krav på högre straff. Även små klasskillnader, högt förtroende för medmänniskor och förtroendevalda, samförstånd och stort inflytande från tjänstemän anses motverka en ”populistisk kriminalpolitik” (Tham 2018, s. 146).

Forskning visar att stater som lägger mer pengar på mellanmänskliga kostnader samt har mindre klasskillnader har en färre andel människor i fängelse. Mängden människor i fängelse överensstämmer även med förtroendet för medmänniskor, polis, rättsväsende samt politiskt förtroendevalda. Välfärdsstatens rättfärdiga följdriktighet, som understryker egalitet, får konsekvenser i form av en mer vidsynt befolkning samt en kriminalpolitik i lägre grad inriktad på straff (Tham 2018, s. 146).

Nyliberalismen är anledningen till den väl tilltagna ökningen av fångar i USA sedan slutet av 1970-talet. En ökad otrygghet gällande jobbtjänster mynnar ut i landets tilltagande krav på tukt av arbetarna, inräknat dem som inte betraktas vara kommersiellt dugliga. Det yttrar sig i avsaknad av överseende samt fler människor i fängelse. Förändringen är mest distinkt i USA men finns även i Europa (Tham 2018, s. 146).

Det höga antalet fångar i USA har skildrats som en förändring till en i högre grad bortstötande samt ”straffande styrning av social marginalisering” (Tham 2018, s. 147).

Vilket som är upphovet och vad som är följden, med utgångspunkt från olikheter i samhälls-finansiell uppbyggnad är ej fullständigt givet. Somliga undersökare understryker skillnader gällande personliga intäkter medan andra understryker statskonstliga perspektiv. Den tydligt mer tilltagna andelen upptagna platser i fängelser i de angloamerikanska staterna jämfört med övriga västerländska stater hänförs till staternas ”sensationsmedier, majoritetsvalsystemet där två partier slåss om marginalväljare på moralfrågor, arbetsmarknadens organisation, en domarkår och ett rättsväsende som är mindre politiskt oberoende och en tradition av konfrontativ politik” (Tham 2018, s. 147). På samma gång har de angloamerikanska staterna stora klasskillnader, något som inte brukar tas med i utvärderingarna (Tham 2018, s. 147).

Översiktligt inverkar statskonst och finans distinkt straffen i en civilisation. Undersökningar av förändringar i Amerikas förenta stater är ej totalt tillämpliga på vår världsdel och vårt land. Avregleringar och privatiseringar må ej klargöra de digra avvikelser vilka föreligger i jämförelser mellan stater eller regioner. Därför krävs fler motiveringar till den straffande vändningen (Tham 2018, s. 147).

Kultur innebär i det här sammanhanget uppfattningar som de flesta i befolkningen har. En kulturell motivering till kriminalpolitiken betyder i så fall att omställningen manats av det allmänna rättsmedvetandet vilket resulterat i representativa yrkanden till de politiska ledarna (Tham 2018, s. 148).

Sedan 1960-talet har det skett en förändring där kriminalpolitiken utmärks av faktabestridande, dålig impulskontroll av sinnesstämningar samt appeller till personers skräck. Politiska ledare formger kriminalpolitiken. Emellertid sker detta i sammanhang av en omdanad civilisation. Civilisationen kännetecknas, enligt viss forskning, av hög brottslighet omvandlingar gällande personliga relationer och arbetsmarknad, större skillnader i boendemiljöer, nya medier samt ökad demokrati vilket leder till problematiserande av sedvanliga maktförhållanden. Denna omvandling leder till en större mottaglighet för kriminalitet hos befolkningen. Med anledning av detta underlag bildas ”en kontrollkultur” (Tham 2018, s. 148).

Annan forskning brukar termer som ”penal populism och the new punitiveness” (Tham 2018, s. 148), och anknyter till uppfattningen att omvandlingar i kulturen manar en färsk kriminalpolitik. En växande dragning till straff bland allmänheten uppges som anledningen. Den strömningen från gräsrötterna bedöms på olika sätt. Vissa betraktar det som en oönskat angrepp på en i högre grad specialist- samt faktabaserad kriminalpolitik. Övriga betraktar det som en god förändring att befolkningens åsikt uppmärksammas i ett spörsmål vilket innan fullständigt kontrollerats ovanifrån. Den inställningen associeras även med vänsterrealism. Förändringen av brottsligheten är påtaglig och den drabbar i synnerhet underprivilegierade kategorier som kvinnor och socioekonomiskt svaga. Brottsligheten ska därför ”tas på allvar” (Tham 2018, s. 148).

Oberoende av synsätt, gällande en kriminalpolitik med större förankring hos befolkningen, torde en förändring av det slaget betraktas såsom ett tecken på en sorts demokratisering. Skaror vilka innan haft ringare inflytande över politiken begär åtgärder mot kriminalitet dessa personligen drabbas av (Tham 2018, s. 148–149).

Spörsmålet utfaller därmed till vilken faktabaserad grund de kulturella förklaringarna har i ett västvärldssammanhang. Vissa observationer anses tyda på ett förhöjt yrkande bland befolkningen angående en mer straffbetonad statskonst gällande brott. Det verkar som att ömtåligheten gällande brott mot personer blivit större. Brottsoffrens tillkomst inom kriminalpolitiken må tydas som en ökande begäran angående hårdare tag mot brottslingar som begår brott mot personer. Inom de engelsktalande länderna understryks det även att brottsofferföreningar vanligen medverkar till en mer straffbenägen statskonst (Tham 2018, s. 149).

Flernationsstudier tyder på en ökad strömning inom västvärlden för strängare straff. Strömningen är emellertid någorlunda vag samt skiljer sig åt mellan stater. Ett annat tecken på befolkningens större vilja till straff må vara tillkomsten av extremhögerpartier. Dessa partier har begärt högre straff, fastän kriminaliteten i det sammanhanget vanligen sammankopplas med invandring (Tham 2018, s. 149).

Spörsmålet är vilken faktabaserad grund som existerar i vårt land för kulturell förklaring av förändringar i statskonsten gällande brottslighet. Frågan är huruvida politikers och massmediers referenser till befolkningens ökade skräck för brott är välgrundade (Tham 2018, s. 150).

Tilltagande skräck har i kriminologi betraktats som en motivering till en mer repressiv kriminalpolitik. Inom Europa anses detta vara roten till att de politiska ledarna mer och mer främjar trygghet (Tham 2018, s. 150).

Att skräck inför kriminalitet skulle vara tilltagande i vårt land verkar inte överensstämma med åtkomliga, metodiskt hopsamlade fakta. Brås samt SCB:s uppmätningar påvisade att ”80 till 90 procent av befolkningen på 2010-talet inte upplever rädsla p.g.a. brott” (Tham 2018, s. 150).

Den typen av tvärsnittsstatistik ska på samma gång icke överskyla att delen som upplever skräck är olika stor inom olika kretsar. Människor av kvinnokön upplever exempelvis mer skräck än människor av manligt kön. Detta är ett särskilt besvär. Osäkerhet i samband med vistelse utomhus, långt lidna aftnar i hemkvarter, är tydligt mer förekommande i socialt utsatta områden. Tendensen i de trakterna sedan 2006 är emellertid samma som i övriga Sverige, alltså att osäkerheten inte stiger. Teser angående ett hotfullt samt mer och mer hänsynslöst land matchar överlag ej med befolkningens återkommande upplevelser. Folk kan uttrycka ängslan angående kriminalitet fast pekar då på andra platser än där de själva lever, alternativt uttrycker ängslan för att någon annan ska drabbas av handgripligheter (Tham 2018, s. 150).

Det förefaller även bland folk i allmänhet existera en uppfattning att massmedier uppförstorar skildringen av kriminaliteten. På enkät 2017 angav 40 procent av de svarande att landet var säkrare än mediernas skildring. Bara 25 procent hade motsatt uppfattning (Tham 2018, s. 150).

Det tyder på att den möjliga förhöjda skräcken inför våldsbrott i synnerhet existerar hos politiska influerare. Företrädare för massmedier, politiska ledare samt också några specialister, framför utsagor vilka privatpersoner ej tillfullo igenkänner i sitt dagliga liv. På grund av att inte många själva varit med om svår kriminalitet, eller via egna observationer kan göra en egen bedömning av kriminalitetens förändring, är människorna avhängiga utsagor av politiska influerare. De utsagorna må senare dyka upp som respons i enkäter gällande trygghet fast de grundar sig på andrahandsuppgifter (Tham 2018, s. 150–151).

Mediers inflytande över den kriminalpolitiska förändringen i Sverige ska ej förringas. Privat radio och tv uppkommer i vårt land under 1980-talet på samma gång som det talas mer om straff inom kriminalpolitiken. Medier har i större omfattning uttryckt ett eget engagemang i kriminalpolitiska spörsmål. Ledarskribenter har krävt ett ökat antal polismän samt hårdare straff. Fördömande av för milda domar är vanligt (Tham 2018, s. 151).

Fastän en tilltagande skräck hos befolkningen ej har kunnat bevisas är det tydligt att ängslan för kriminalitet fått ökad betydelse inom kriminalpolitiken. Uppdelningen av de kriminalpolitiska målen ”att minska brottsligheten och öka tryggheten, visar att tryggheten hålls fram som ett självständigt värde, och också som något som inte är en enkel funktion av brottsutvecklingen” (Tham 2018, s. 151).

Det har alltså skett en förändring på så sätt att lagarnas uttryckliga användning värderats högre och blivit mer uttalad. Ofta kan kriminalpolitiken handla om att att samhället ska uttrycka ett budskap. Skärpta straff beskrivs som att understryka kriminalitetens kritiska läge samt att det är en begäran från befolkningen (Tham 2018, s. 151).

Utsagor angående att gemene man begär straffskärpning har anträffats hos politiska ledare samt i massmedier såväl i vårt land som övriga Norden (Tham 2018, s. 151).

En kriminalpolitik vilken mer och mer utgår från värdet av straff medför även att specialister byts ut mot politiska ledare samt politiska influerare, vilka får uttyda realiteten. Forskarvärlden må yttra sig angående påföljders verkan men ej ”om en brottstyp har ett visst straffvärde” (Tham 2018, s. 152). En politisk ledare blir via sina mandat den som har rätt att yttra sig gällande folkviljan. Emellertid är ett påstående om befolkningen begär straffskärpning de facto faktabaserat möjligt att pröva. Forskningsexpertis må granska huruvida gemene man önskar straffskärpning, vilket också har skett i alla nordiska länder (Tham 2018, s. 152).

En nordisk undersökning genomfördes åren 2009 till 2012. Undersökningen innehöll telefonintervjuer som visade att gemene man önskar straffskärpning. Politiska ledare som påstår att gemene man önskar straffskärpning kan därför anses ha rätt. Men då fler upplysningar gavs angående brott, gärningsmän och offer blev utgången en annan. Respondenterna önskade då överlag straff likvärdiga alternativt mildare de som domarna dömt. Då ännu mer upplysningar lades till via visning av film samt debatt minskade yrkandet om straffskärpning ännu mer (Tham 2018, s. 152–153).

I anslutning till ökad mängd upplysningar angående ett åskådligt brottsfall samt också angående påföljdernas betydelse samt tänkbara verkningar, krävde gemene man ej hårdare straff än de som dömts i domstol (Tham 2018, s. 153).

Ännu en anledning till att det är besvärligt att på ett felfritt vis yttra sig angående allmänhetens rättsmedvetande är att skillnaden mellan människors uppfattning är stora. Berättigandet av en straffskärpning genom att hänvisa till allmänhetens uppfattning är därför komplicerat. Det verkar inte finnas en faktabaserad grund (Tham 2018, s. 152–154).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.