Kriminologisk sommarskola 11: vänstern och brottsligheten

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi” (2003), ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 11 Konfliktteorier och kritisk kriminologi (sidan 191 till 213)

Flera av de mest inflytelserika teorierna inom samhällsvetenskapen bygger på att det i samhället finns en konflikt mellan olika grupper och att denna konflikt driver samhällets utveckling. Så är det också inom kriminologin.

Den svenskfödde forskaren Torsten Sellin utvecklade på 1930-talet Chicagoskolans tankar om kulturkonflikter som orsaker till brottsligheten. Han ansåg att individer som tvingas leva i två eller flera kulturer löper stor risk att begå brott. Dessa konflikter kan till exempel stå mellan majoritetssamhällets kulturella krav och kulturen hos en etnisk minoritet som nyligen invandrat.

Kritisk kriminologi uppkom i samband med den generella vänsterradikaliseringen av intellektuella i västvärlden sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. De kritiska kriminologerna utgår från teorier som stämpling, konstruktivism, postmodernism, marxism och feminism.

Marxismens grundläggande idé är att det råder en konflikt mellan dem som äger kapitalet och dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Marxisterna anser att det är de besuttna klasserna som har makten att stifta lagar och som kontrollerar polis och andra tvångsmedel som behövs för att tillämpa lagarna.

Jerzy Sarnecki tar också upp anarkistisk kriminologi. Den anarkistiska analysen liknar den marxistiska men förespråkar annorlunda lösningar. Medan marxisterna vill ha en socialistisk stat vill anarkisterna avskaffa alla samhällsinstitutioner. Ett steg på vägen dit kan vara en mindre formaliserad rättskipning, till exempel genom medling.

Feministiska teorier vinner för närvarande allt större popularitet inom kriminologin. Den grundläggande analysen inom feminismen handlar om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Ett viktigt område som har aktualiserats genom feministiska teorier är mäns våld mot kvinnor. Man anser att också bakgrunden till detta våld ligger i den maktposition som männen har och som de bland annat genom våld försöker behålla i förhållande till kvinnor.

En del forskare har försökt att integrera flera konfliktteorier med varandra. Enligt ett sådant synsätt är det den vite heterosexuelle mannen från överklassen som har den största makten i vårt samhälle. På botten av denna samhällspyramid finns den färgade underklasskvinnan.

Ytterligare ett perspektiv som tas upp i kapitlet kallas vänsterrealism och uppstod i England i början av 1980-talet. Vänsterrealismen är kritisk mot det kapitalistiska samhället men också kritisk mot vissa delar av den kritiska kriminologin. Vänsterrealisterna understryker att det inte bara är kapitalismen som förtrycker de fattiga och gör dem till brottslingar. Brottslingar utsätter faktiskt också andra medlemmar av underklassen för förtryck.

Vänsterrealismen anser att brottsligheten i huvudsak har sociala orsaker, men att den måste bekämpas med hjälp av rättssystemet eftersom den hårdast drabbar de socialt utsatta. Rättssystemet kan i viss mån skydda de maktlösa mot de mäktigas övergrepp och brott.

Följande är mina egna tankar om kapitlet. Ett fiktivt men inte osannolikt scenario. Polisen åker till en invandrartät förort och griper en ung man för narkotikabrott. Den gripnes kamrater svarar genom att kasta sten på polisen och sätta bilar i brand.

En anarkist eller kommunist gör kanske följande analys av situationen. Polisen representerar den ”borgerliga staten” som förtrycker arbetarklassen. När människorna i förorten kastar sten på polisen ses det som ett uttryck för ”folkets” hedervärda motstånd mot detta förtryck.

En vänsterrealist gör kanske följande analys av samma situation. Den droghandel som förekommer i förorten är privatkapitalism i dess mest brutala form. Polisen är, trots dess fel och brister, en representant för folket. Polisen ska ju upprätthålla lagarna som stiftas av politiker vilka, trots deras fel och brister, är valda av folkets flertal.

Vem som representerar folket eller kapitalismen beror alltså på vilka glasögon man bär.