Mordet på Esko Rantanen

Mordet på Esko Rantanen. Köping i oktober 2002, är ett av de olösta mord i Västmanland som polisens kalla fall-grupp har på sin lista.1

Esko Rantanen, 68 år, blev hänsynslöst rånad och misshandlad till döds i sitt eget hem. Tre personer fanns på plats i lägenheten, varav en erkände misshandel. Tingsrätten friar alla tre från ansvar för Eskos död eftersom det inte gick att fastställa vem som hade gjort vad.

Esko Rantanen hade träffat de tre männen, en 18-åring, en 31-åring och en 37-åring, på en restaurang i Köping en kväll i oktober 2002.2 Närmare bestämt Lunkans restaurang.3

De gick hem till Eskos lägenhet där 37-åringen lånade hans mobiltelefon. Efter det blev Esko Rantanen misshandlad till döds. Enligt åklagaren hade 37-åringen och 18-åringen delat ut våldsamma sparkar och slag mot Esko Rantanen innan de rånade honom. Bland annat klippte de av en guldring från hans finger. Det sammanlagda rånbytet bestod av tre porslinsdockor, mobiltelefonen, kläder, Eskos armbandsur och några guldringar.4 En av ringarna klipptes loss med avbitartång från offrets finger.

Polisen kunde spåra de tre misstänkta tack vare att de stulit Esko Rantanens mobiltelefon och använt den.5 Den 37-årige mannen, som greps i Vänersborg, medgav att han var i lägenheten och utövade ett visst våld. Mannen var tidigare känd av polisen och dömd för grova våldsbrott. Den misstänkte 18-åringen erkände att han varit i lägenheten. Den 31-årige misstänkte greps den 2 december i Gamleby utanför Västervik.6

Åklagaren ville att 37-åringen, som erkänt att han slagit Esko i ansiktet, och 18-åringen skulle fällas för dråp och grovt rån alternativt grovt vållande till annans död. Den 30 januari kom domen. Tingsrätten ansåg att ingen var ansvarig för Esko Rantanens död eftersom det inte var bevisat exakt vem som gjorde vad. Därför fick Eskos anhöriga inte ett öre i skadestånd. Esko Rantanens ex-fru Margita Norberg och hans fyra barn var förtvivlade över tingsrättens dom.7

Esko Rantanen, var tidigare egen företagare i restaurangbranschen. Efter pensioneringen levde han ett tillbakadraget liv i sin lägenhet i Köping. Han var ensam, men trots allt nöjd med sin situation. Han levde för sina fyra barn och elva barnbarn.

Esko var mycket förtjust i sina dockor. Han hade dem i fönstret i stället för blommor. Han brukade skämta om att han dessutom inte behövde vattna dem. Efter dådet gav 37-åringen bort dockorna till sin fyraåriga dotter.8

1 Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

2 Pettersson, Mats. ”Esko dödades – ingen döms för mordet”. Expressen, 31 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/esko-dodades-ingen-doms-for-mordet-9/.

3 Fallenius, Anders. ”De mördade Esko, 68, för tre dockor”. Expressen, 11 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/de-mordade-esko-68-for-tre-dockor/.

4 Pettersson, Mats. ”Esko dödades – ingen döms för mordet”. Expressen, 31 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/esko-dodades-ingen-doms-for-mordet-9/.

5 Fallenius, Anders. ”De mördade Esko, 68, för tre dockor”. Expressen, 11 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/de-mordade-esko-68-for-tre-dockor/.

6 Håård, Lennart. ”Esko, 68, slogs ihjäl för några hundralappar”. Aftonbladet, 06 december 2002, https://www.aftonbladet.se/a/yv4WQJ.

7 Pettersson, Mats. ”Esko dödades – ingen döms för mordet”. Expressen, 31 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/esko-dodades-ingen-doms-for-mordet-9/.

8 Fallenius, Anders. ”De mördade Esko, 68, för tre dockor”. Expressen, 11 januari 2003, https://www.expressen.se/nyheter/de-mordade-esko-68-for-tre-dockor/.

Fallet Zeke

Fallet Zeke är ett av de olösta mord i Västmanland som polisens kalla fall-grupp har på sin lista.1

Mälarkommunen Västerås har år 2001 en befolkningsmängd på 127 799 personer.2 Västerås förknippas mest med industriföretaget ABB men i vissa kretsar kallas det i stället för ”Pulverstaden” med tanke på det stora amfetaminmissbruket.3 Det här året inträffar en händelse som har kallats ”Fallet Zeke”4, eller ”Mc-mordet”.

En medlem i det kriminella gänget Brödraskapet Wolfpack kallas Zeke the Knife.5 Zeke är nygift6 och har nyligen släppts från ett tolv år långt fängelsestraff. Han är 44 år och utsläppt från Kumlaanstalten sedan den 18 maj. Han är nu i Västerås tillsammans med sin fru.

På kvällen, onsdagen den 30 maj 2001, säger Zeke till sin käresta att han ska gå ut en stund. Han lämnar sedan hemmet.7

En silverfärgad Volvo kör fram till bostaden. Bakom ratten sitter en 25-årig medlem i Brödraskapet, även han är tungt kriminellt belastad. Den 25-årige mannen har senare sagt till polisen att han hämtade Zeke och släppte av honom i centrala Västerås. Den silverfärgade Volvon hittas senare i Göteborg.8 Zeke är däremot spårlöst försvunnen.

Brödraskapet, som senare skulle bli få namnet Brödraskapet Wolfpack, bildades på Kumlaanstalten 1995. Sverige fick på den här tiden sina första organiserade fängelsegäng. Dittills hade den största utmaningen för Kriminalvården varit att fångar då och då hade försökt göra uppror på enskilda anstalter eller att tillfälliga konstellationer satt sig i maktposition mot andra intagna. Den sortens problem hade fängelsecheferna haft rutin på att lösa. Vanligen räckte det att omplacera upprorsmakare och ledargestalter.

Vad som inte hänt tidigare var att intagna över hela landet enades under en ledning, utförde brott på order och vägrade lyda personalen ens om de isolerades veckor i sträck.

På bara några år anslöt sig över 50 våldsbrottslingar på anstalterna Kumla, Tidaholm, Hall, Norrtälje och Österåker till Brödraskapet. Följden blev ett tydligt hårdare klimat genom att medlemmarna satte sig i respekt hos sina medfångar. Tidigare hade mord på fängelser varit sällsynt i Sverige. Enbart mellan 1996 och 1998 mördades nu fem intagna, alla på anstalterna Kumla och Tidaholm. Ett av morden kunde knytas till en av Brödraskapets medlemmar och misstankar finns om att grupperingen ligger bakom minst ytterligare ett fall.

Det som verkligen oroade polisen var Brödraskapets ambitioner att få makt även utanför fängelserna. Med mc-gänget Hells Angels som förebild byggde Brödraskapets ledning på kort tid upp en systerorganisation med bas i södra Stockholm, Brödraskapet MC. Polisledningen fruktade en ny, toppstyrd kriminell organisation i landet.

För att motverka det nya hotet tog Stockholmspolisen till metoder som aldrig tidigare använts i Sverige. Privatpersoner värvades som infiltratörer, fällor gillrades och bevis och brott provocerades fram. Brödraskapets ursprungsgrupp splittrades efter endast några år. Det är svårt att säga hur mycket det berodde på rättsväsendet eller på Brödraskapets ledares bristande disciplin och ledarskapsförmåga. Namnet och gängets symbol, ett varghuvud omgivet av taggtråd samt en svensk och en finsk flagga, kom dock att övertas av andra.

Den som i hög grad bidrog till Brödraskapets starka dragningskraft var dess president Danny Fitzpatrick. Den brittiske medborgaren Danny Fitzpatrick ska ha vuxit upp med ”medelklassvärderingar” och hade egentligen goda förutsättningar att leva ett laglydigt liv.

Danny Fitzpatrick kom till Sverige på 1970-talet genom ett kärleksförhållande till en svensk kvinna. Han bodde i Stockholmstrakten, arbetade på en bilverkstad och umgicks i raggarkretsar. På 1980-talet startade Danny Fitzpatrick en egen rostskyddsverkstad i Nacka. Under 1980-talet började Danny Fitzpatrick också med aktieaffärer. När lågkonjukturen kom i början av 1990-talet hade Danny Fitzpatrick stora skulder och Kronofogden i hälarna.

Tillsammans med ett gäng dörrvakter som han hade träffat på gym och krogar började Danny Fitzpatrick skissa på olika planer för att få fram pengar.

Danny Fitzpatrick dömdes sommaren 1993 till åtta års fängelse för sin medverkan i ett värdetransportrån. Han var fascinerad av de amerikanska mc-gäng, Hells Angels och Bandidos, som nyligen etablerat sig i Sverige.

Danny Fitzpatrick hade även kontakt med andra fångar som var intresserade av de fängelsegäng som fanns i andra länder. Därigenom kom planerna på att starta ett eget gäng.

Brödraskapet bildades i maj 1995 och Danny Fitzpatrick valdes till president. Nazisten Mitri Lehto, som huggit ihjäl en hockeyspelare i Västerås, var en av dem som värvades på ett tidigt stadium. Tanken var att medlemmarna skulle hålla ihop som bröder.

Brödraskapet skulle ha verksamhet både inne på fängelserna och utanför. Man inledde samma år också ett samarbete med Hells Angels i Sverige. De två organisationerna skulle inte konkurrera med varandra. Brödraskapets medlemmar skulle under åren komma att ägna sig åt olika sorters grov brottslighet.

Januari 1998 släpptes Danny Fitzpatrick ut från fängelset. Alla var dock inte nöjda med hans ledarskap. Det året lämnade flera medlemmar Brödraskapet. Några av dem blev i stället medlemmar i Hells Angels och Hog Riders, vilket var ett mc-gäng som samarbetade med Hells Angels. Danny Fitzpatrick blev osams med avhopparna.

Den 18 juni 1998 mördades Danny Fitzpatrick. Han körde bil i Råckstarondellen i Vällingby när två skyttar i två olika bilar avlossade ett flertal skott mot bilen. När polis kommit till platsen såg de hur en man på motorcykel långsamt körde två varv runt i Råckstarondellen. Mannen bar en skinnväst med Hells Angels välkända emblem.9

Tre personer misstänktes för mordet. Två medlemmar i Hog Riders dömdes senare för medhjälp till mord.10 Den tredje personen som misstänktes, men friades för mordet, var en välkänd torped och indrivare i Stockholm med namnet Johan Darwich.11

Efter Danny Fitzpatricks död tog Patrick Huisman över som president för Brödraskapet Wolfpack. Patrick Huisman var en tidigare nynazist som sedan hamnat i den kriminella mc-världen.12

Under sitt sista år i livet hade Danny Fitzpatrick haft kontakt med ett gäng i Västerås som kallade sig Bulldog MC. Det var det här gänget som Patrick Huisman skulle komma att använda för en nystart av Brödraskapet Wolfpack.

Precis som Patrick Huisman hade flera av medlemmarna i Bulldog MC ett förflutet som nynazister. Bland annat ingick två bröder som var tongivande inom den lokala nazistgruppen Westra Aros Stormavdelning. Den äldre av bröderna, Michael Bjellder, var en 32-årig hantverkare och tvåbarnspappa som nyligen avtjänat sitt första fängelsestraff för misshandel. Den yngre brodern, 28-årige Thord Lind, hade något år tidigare skickats hem sin från FN-tjänstgöring i Bosnien sedan hans nazistsympatier avslöjats av tidningen Expressen. Efter ett tag blev mc-miljön mer intressant och bröderna lämnade nazismen.

Patrick Huismans närvaro i Västerås drog både nya och gamla Brödraskapetmedlemmar och supportrar till kommunen. Hans organisatoriska talang var precis vad den splittrade grupperingen behövde. Han hade en annan ledarstil än Danny Fitzpatrick. Patrick Huisman var mer diplomatisk och lyckades ge nytt hopp till medlemmarna i Brödraskapet Wolfpack.

En sak som irriterade Patrick Huisman var det faktum att så få av de nya medlemmarna var intresserade av motorcyklar. Han ville att Brödraskapet Wolfpack skulle vara en mc-klubb. Men trots stora ansträngningar fick han inte något riktigt gehör för den saken. Tillvaron för medlemmarna blev, i brist på gemensamma intressen, också ganska alldaglig. Polisens spaningsfilmer från den här tiden ska ha visat ett ganska håglöst gäng som drog runt på Västerås gator mellan pizzerior och diskotek.

Patrick Huismans band till såväl nynazister som renodlat kriminella gjorde honom dubbelt intressant för polisen. Både Rikskriminalen och Säpo var intresserade av vilka personer han hade kontakt med.

En särskild händelse i maj 1999 gjorde att Patrick Huisman inte kunde ta ett steg utan att vara övervakad av polisens spanare. Denna händelse var polismorden i Malexander, där två poliser sköts till döds av rånarna och nynazisterna Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson. Polisen visste att Patrick Huisman var länkad till polismördarna genom en nynazist från Växjö. Hypotesen var att även Patrick Huisman hade haft ett finger med i de rån som föregått morden.

Några veckor efter polismorden i Malexander skuggade Säpos spanare Patrick Huisman och en annan känd nynazist, David Emilsson, på en tågresa från Göteborg till Nässjö i Småland. Växjönazisten väntade i en park i Nässjö. Men innan Patrick Huisman och David Emilsson mötte Växjönazisten hade de låst in en fullastad ryggsäck i ett av förvaringsskåpen på Nässjö järnvägsstation. Säpo hade diskret öppnat skåpet med stationspersonalens hjälp och hittat en kpist, två pistoler, två revolvrar, extramagasin, ett kikarsikte, stora mängder ammunition och en skyddsväst.

I stället för att gripa Patrick Huisman och David Emilsson direkt sattes förvaringsboxen under spaning. Polisen misstänkte att vapnen skulle säljas och hoppades på att gripa både säljare och köpare. Planen sprack dock, sannolikt på grund av att någonting gjort männen misstänksamma.

Polisoperationen blåstes till sist av i slutet av hösten. Säpos spaningsmaterial skickades till en åklagare som åtalade Patrick Huisman och David Emilsson för grovt vapenbrott, vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Domarna blev fängelse i ett och ett halvt, respektive två år.

Fängelsestraffet skulle bli slutet på Patrick Huismans karriär inom Brödraskapet Wolfpack. Efter att ha frigivits hoppade han av organisationen i slutet av augusti 2000. Han motiverade sitt beslut i ett avskedsbrev med att han ville satsa på sin familj och ge dem en stabil grund att stå på. Mycket tyder på att det verkliga skälet var att Patrick Huisman tröttnat på att förgäves försöka ombilda Brödraskapet Wolfpack till ett mc-gäng.

Det dröjde inte länge förrän Patrick Huisman dök upp i andra gäng. Tillsammans med en grupp lokala nynazister startade han något år senare ett så kallat X-team i Dalsland. X-team är en supporterförening till mc-gänget Bandidos och gruppen i Dalsland blev senare en fullvärdig Bandidosavdelning.

Efter Patrick Huismans avhopp uppstod en maktkamp inom Brödraskapet Wolfpack. På ena sidan stod ”Zeke the Knife”, uppbackad av ett fåtal andra medlemmar. På den andra fanns exnazister från Västerås och Göteborg med bland annat Michael Bjellder och nyförvärvet David Emilsson i spetsen. De senare segrade. Michael Bjellder tog sig titeln ”national president” medan David Emilsson utsågs till ”seargeant at arms”.13

Vad som hände med Zeke the Knife har aldrig blivit klarlagt. Sedan maj 2001 är han försvunnen och polisen utgår från att han har blivit mördad i en intern uppgörelse.14

Under sommaren 2001 draggade polisen i Kolbäcksån i Västerås. Syftet var att leta efter Zekes döda kropp, men den hittades inte.15

Zeke ska ha fungerat som Brödraskapets ”hitman”, vilket betyder yrkesmördare.16 Fängelsestraffet på Kumla gällde också ett mord.

Zeke hade skrivit hotelsebrev till fler andra kriminella. Eftersom han betraktade sig som Brödraskapet Wolfpacks hitman, och det påstods att han mördat minst två personer medan han suttit inne, togs breven på allvar. Att Zeke var före detta fäktare på elitnivå gjorde inte breven mindre allvarliga.

Eftersom Zeke hade gjort sig ovän med så många inom den kriminella världen ansågs det bara vara en tidsfråga innan han själv skulle bli mördad. Det ska till och med ha förekommit vadslagning bland kriminella om hur länge Zeke skulle överleva efter att ha blivit utsläppt från fängelset.17

Några månader efter att Zeke försvunnit försvann dessutom två andra Brödraskapet-medlemmar.

Johan var en missbrukare i 25-årsåldern18 från Västmanland. Några dagar efter att Zeke släppts ut ur fängelset hade Johan varit och hälsat på hos honom i Västerås. Enligt polisen var Zeke och Johan nära vänner som lärt känna varandra i fängelset.19 Johan var dömd för grov misshandel vid flera tillfällen och hade senast avtjänat en fängelsedom för utpressning mot en nattklubb.20

Göteborgaren21 Zlatko var 41 år och hade varit svensk mästare i tyngdlyftning innan idrottskarriären ersatts av en kriminell karriär.22

Både Johan och Zlatko hade ingått i Brödraskapet Wolfpack. Men under sommaren hade de hamnat i onåd och blivit utkastade av gänget.

Den 19 augusti 2001 var Johan och Zlatko och festade med Hells Angels-medlemmar i Göteborg. Efter att krogarna stängde följde Johan och Zlatko med till Hells Angels klubbhus i området Gunnilse. Exakt vad som hände sedan har polisen aldrig lyckats klarlägga. Men hypotesen är att Johan, Zlatko, eller båda två gjorde något som irriterade de andra i lokalen. Det utbröt ett bråk som slutade med Johan och Zlatko låg livlösa på golvet.

Kropparna hittades sedan nedgrävda i Floby i Falköpings kommun. Något samband mellan morden i Göteborg och Zekes försvinnande i Västerås har inte gått att klarlägga.23

Johan Darwich var vid tiden för Zekes försvinnande en välkänd torped och indrivare i Stockholm. Han är dömd för ett mord men ska ha varit misstänkt för åtminstone fyra ytterligare mord.24

Johan Darwich var under en period medlem i Brödraskapet men lämnade gänget i så kallad ”bad standing”, efter att han slagit ner en av deras ledande medlemmar på Kumla och därefter fått ett hotbrev från Zeke.

Som tidigare nämnts misstänktes Johan Darwich för mordet på Brödraskapets första president Daniel Fitzpatrick. Det har därför även spekulerats i om Johan Darwich även skulle kunna ligga bakom mordet på Zeke. Johan Darwich har själv nekat till anklagelserna.25

Under de senaste åren har mc-gäng och liknande organisationer i Sverige fått mindre uppmärksamhet medan de mer löst sammansatta förortsgängen blivit mer omtalade. Men Brödraskapet Wolfpack existerar fortfarande i någon form. Då och då dyker det upp domar där misstänkta gärningsmän har burit Brödraskapet Wolfpacks västar med det välkända varghuvudet på.26

1. Eriksson, M. (2021, oktober 27). Lista över Kalla fall i Västmanland [Personlig kommunikation].

2. Statistiska centralbyrån. ”Folkmängd efter region och år. PxWeb”. Åtkomstdatum 08 maj 2021. https://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__BE__BE0101__BE0101A/BefolkningNy/table/tableViewLayout1/.

3. Attefall, Malin. ”Ny drog lamslår Västerås”. SVT Nyheter, 11 juli 2012. https://www.svt.se/nyheter/natdrogen-mdpv-plagar-varden-i-vasteras.

4. Sannemalm, Ann-Sofie. ”Ny polisgrupp ska hitta okända mördare”. Vestmanlands Läns Tidning, 11 juli 2015. https://www.vlt.se/artikel/ny-polisgrupp-ska-hitta-okanda-mordare.

5. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

6. Ovander, Petter. ”Han kan vara mc-gängets tredje offer”. Aftonbladet, 12 maj 2002. http://archive.ph/w26GL.

7. Ahnlund, Susanna. ”Polisens kalla fall: Därför fattas två av Västmanlands mest uppmärksa…”. Sveriges Television, 23 oktober 2019. http://archive.vn/stTfj.

8. Ovander, Petter. ”Han kan vara mc-gängets tredje offer”. Aftonbladet, 12 maj 2002. http://archive.ph/w26GL.

9. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

10. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

11. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

12. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

13. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

14. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

15. Olsson, Carolin. ”Tre medlemmar i Brödraskapet har försvunnit”. Aftonbladet, 30 augusti 2001. http://archive.ph/6jQEU.

16. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

17. Sundevall, Dick. Peter Rätz: Nio år som undercoveragent. Bonnier Pocket, 2013.

18. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

19. Olsson, Carolin. ”Tre medlemmar i Brödraskapet har försvunnit”. Aftonbladet, 30 augusti 2001. http://archive.ph/6jQEU.

20. Olsson, Carolin. ”Tre medlemmar i Brödraskapet har försvunnit”. Aftonbladet, 30 augusti 2001. http://archive.ph/6jQEU.

21. Ovander, Petter. ”Han kan vara mc-gängets tredje offer”. Aftonbladet, 12 maj 2002. http://archive.ph/w26GL.

22. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

23. Wierup, Lasse, och Matti Larsson. Svensk maffia en kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedt : ELib [distributör, 2009.

24. Sundevall, Dick. Torpeden: en bok om Johan Darwich. Lind Co Förlag, 2017.

25. Sundevall, Dick. ”Torpeden”. Magasinet Para§raf, 30 april 2012. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42568-torpeden/.

26. Se exempelvis DOM 2021-11-03 meddelad i Varberg (Varbergs tingsrätt 3 november 2021).

Ytterkantspartierna och brottsligheten

För att få en bild av mer tydliga ideologiska skiljelinjer inom svensk politik har jag studerat två partier som brukar anses stå längst till höger respektive vänster.

Kriminologen Henrik Tham beskriver Sverigedemokraterna som det ”mest straffinriktade bland svenska riksdagspartier” (Tham 2018, s. 167). SD:s slagord om säkerhet och sedvänja kan tydas som ett försvar mot det nykomna och annorlunda. Detta befästs av den dygdiga föreställningsvärld som kännetecknar partier med SD:s ideologi. Stridslinjen mot societeten blir distinkt i kriminalpolitiken. Återkommande är kritiken mot de sakkunnigas uppgift om att brottsligheten inte ökar (Tham 2018, s. 167).

Sverigedemokraterna betonar i skildringen av kriminaliteten även det kritiska läget. Vårt land skildras som en stat i ett svårt läge. Det betonas att det föreligger överhängande kritiska faror och att ett ökat antal kvarter och ytterområden nästan saknar samhällelig kontroll. Om invandringsmotstånd är SD:s viktigaste fråga är frågan om kriminalitet väl förenlig. Enligt Tham är invandrare ”överrepresenterade bland lagförda” (Tham 2018, s. 167). Överrepresentationen fungerar därför som ett politiskt redskap när det gäller invandring. Internationell kriminalitet anses utgöra fara för staten. Upphovet till kriminalitet anses inte vara socioekonomiska skillnader utan olikheter mellan inhemska och främmande värderingar (Tham 2018, s. 167).

Enligt Tham behöver kriminalitet och invandring även uttryckas inom statskonsten som ett besvär. Folk kan känna besvikelse både med det personliga tillståndet och med förändringar i det sociala samspelet. Mellanmänskliga konflikter och mer obestämda förnimmelser av olust kan få varierande följder. Sverigedemokraternas världsbild kan sprida sig till andra politiska partier. Det anses väl synligt att kriminalpolitiken i andra politiska partier har börjat likna en Sverigedemokratisk kriminalpolitik (Tham 2018, s. 167–168).

Straffskärpningar motiveras med en förmodad fruktan hos befolkningen. Förändringen av kriminaliteten uppförstoras och människors sinnesstämning anses vara en mer korrekt beskrivning av realiteten än den som baseras på metodiska undersökningar. Grov organiserad brottslighet skildras som något från utlandet (Tham 2018, s. 168).

Två justitieministrar har riktat kritik mot att Högsta domstolen inte ger tillräckligt hårda straff för mord och andra allvarliga våldsbrott. Enligt Tham kan detta delvis bero på inflytande från ”populistiska partier” (Tham 2018, s. 168).

Kriminalpolitikens förändring kan därmed förklaras med tillkomsten av Sverigedemokratisk ideologi. När Sverigedemokraterna fått stöd av en betydelsefull del av den röstande befolkningen tycker de övriga riksdagspartierna att de, mer eller mindre, behöver anpassa sig till SD:s framsteg (Tham 2018, s. 168).

Jämfört med Sverigedemokraterna omnämns Vänsterpartiet inte så mycket i den kriminologiska litteraturen. Min tolkning är att det beror på att V inte har så stort inflytande på Sveriges kriminalpolitik. Jerzy Sarnecki har skrivit en del om brottslighet ur ett bredare vänsterperspektiv. Marxismens grundläggande idé är att det råder en konflikt mellan människorna som äger kapitalet och människorna som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Marxisterna anser att det är de besuttna klasserna som har makten att stifta lagar och som kontrollerar polis och andra tvångsmedel som behövs för att tillämpa lagarna (Sarnecki 2003, s. 191–213).

En nyare vänsterpolitisk syn på brottslighet kallas vänsterrealism. Vänsterrealisterna understryker att det inte bara är kapitalismen som förtrycker de fattiga och gör dem till brottslingar. Brottslingar utsätter faktiskt också andra medlemmar av underklassen för förtryck (Sarnecki 2003, s. 191–213). Vänsterrealisterna anser att förändringen av brottsligheten är påtaglig och att den i synnerhet drabbar underprivilegierade kategorier som kvinnor och socioekonomiskt svaga. Brottsligheten ska därför ”tas på allvar” (Tham 2018, s. 148).

Vänsterpartiet utmärker sig i Sverige på så sätt att partiet i sin politik ”i stort sett saknar tydligt straffande inslag” (Tham 2018, s. 158). Detta kan uttolkas som att partiet ser den övergripande statskonsten som det väsentliga för brottslighetens förändring och att särskilda kriminalpolitiska ingripanden ses som endera resultatlösa eller kontraproduktiva (Tham 2018, s. 159).

På Vänsterpartiets hemsida går det att läsa att partiet verkar för en mellanmänsklig gemenskap där ingen har skäl att betrakta kriminalitet som en utväg. Enligt partiet har vårt land under en lång tid haft mindre brottslighet än andra stater. Detta ska inte ha berott på höga straff och ett stort antal poliser utan på en kraftfull välfärdsstat, låg arbetslöshet och låg bostadslöshet. Den ökade organiserade brottsligheten förklaras med ökade socioekonomiska skillnader. Brottsligheten ska minska genom att den starka välfärdsstaten ska återskapas och de socioekonomiska skillnaderna ska minska (Vänsterpartiet u.å.).

Även när det gäller narkotikafrågan sticker Vänsterpartiet ut. V är det enda parti som föreslagit avkriminalisering av narkotikabruk (Tham 2018, s. 158).

Vänsterpartiet ser mäns våld mot kvinnor som ett tecken på ojämlikheten i det mellanmänskliga samspelet (Tham 2018, s. 159). Just vad det gäller sexualbrott förespråkar Vänsterpartiet också såväl straffskärpningar som ökade befogenheter för polisen (Motion 2019/20:109, TT 2021).

Referenser

Motion 2019/20:109. Med anledning av prop. 2018/19:157 Straffrättsliga åtgärder mot utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/med-anledning-av-prop-201819157_H702109

Sarnecki, J. (2003). Introduktion till kriminologi. Studentlitteratur.

Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.

TT (2021, december 13) V: Topsa alla de som misstänks för sexköp. Expressen. https://www.expressen.se/nyheter/v-topsa-alla-de-som-misstanks-for-sexkop/

Vänsterpartiet (u.å.). Kriminalitet. Hämtad 2022-01-09 från https://www.vansterpartiet.se/politik/kriminalitet/

MANSCHETTFLYKTINGAR

“Tax avoidance” översatt till svenska blir ”skatteplanering” och “tax evasion” blir ”skatteflykt” (Kuusk Jonsson 2009, s. 1). Intressant är att det ryska översättningsverktyget Yandex Translate inte gör någon skillnad mellan de båda begreppen (Yandex u.å.) medan Google översätter “tax avoidance” till ”skattesmitning” (Google Översätt u.å.).

Det som skiljer skatteplanering från skatteflykt är en fängelsemur. Ungefär så, fritt översatt, uttryckte sig en brittisk politiker. Skillnaden är i verkligheten ofta mer komplicerad, med flera gråskalor mellan laglig och olaglig verksamhet. Dessa gråskalor används av en skatteplaneringsbransch som domineras av revisorer, advokater och finansexperter. Branschen, och de som både ägnar sig åt skatteplanering och skatteflykt blir nu i högre grad uthängda, stigmatiserade och bojkottade. De ses som avvikande på ett sätt som var otänkbart fram till ganska nyligen (Atkinson 2014, s. 135).

Exakt hur mycket pengar som försvinner på grund av skatteplanering och skatteflykt är okänt men det rör sig åtminstone om 100-tals miljarder dollar årligen. Multinationella storföretag som Google, Starbucks, Ebay och Microsoft har fått negativ publicitet för att ha flyttat vinster till sina dotterbolag i skatteparadis. Pengarna har flyttats genom avgifter för varumärken, logotyper och ledningsexpertis (Atkinson 2014, s. 135–136).

Skattemyndigheten i Storbritannien granskar tusentals skatteplaneringssystem. Vem som konstruerat systemen avslöjas sällan men en granskning gjord av skattemyndigheten i Storbritannien drog slutsatsen att de fyra största revisionsbyråerna låg bakom nästan hälften av alla skatteplaneringssystem. De fyra största revisionsbyråerna är PWC, Deloitte, KPMG och Ernst & Young. Dessa globala jättar verkar från hundratals städer inklusive skatteparadis som inte tar ut inkomst- eller bolagsskatter. En undersökning från ett brittiskt parlamentsutskott noterade att PWC säljer en skatteprodukt om det är 25 procents chans att den ska klara rättslig prövning från skattemyndigheten. Företaget säljer alltså produkter som, enligt företagets egen bedömning, med 75 procents sannolikhet är olagliga. Andra företag har meddelat att gränsen går vid 50 procent (Atkinson 2014, s. 136).

Myndigheter i USA har anklagat PWC, KPMG och Ernst & Young för att sälja olämpliga och potentiellt olagliga skatteplaneringssystem. År 2005 erkände KPMG kriminellt felaktigt agerande och betalade 456 miljoner dollar i böter medan ett antal av företagets tidigare personal hamnade i fängelse. Även ett antal tidigare personal i Ernst & Young dömdes till fängelse för att underlätta skatteflykt, och i mars 2013 betalade företaget 123 miljoner dollar i böter för att undvika åtal. PWC avgjorde fallen genom att betala 10 miljoner dollar och överlämna vissa kundlistor till USA:s skattemyndighet (Atkinson 2014, s. 136).

Böter och fängelsestraff betraktas ofta som en kostnad bland andra för de företag som förknippas med lukrativa skatteplaneringstjänster. Företagen är fortfarande aktiva i skatteplaneringsbranschen. (Atkinson 2014, s. 136).

Ernst & Young utformade ett system så att direktörer på Phones 4u i Storbritannien kunde undvika skatt genom att avlöna sig själva med bland annat guldtackor och fint vin. Så fort regeringen åtgärdade detta kryphål utformade företaget ett annat system så att samma kunder skulle kunna komma undan skatt genom att betalningen gick via Jersey. Även detta upplägg förbjöds senare (Atkinson 2014, s. 136–137).

Deloitte utformade ett system så att bankirer på Deutsche Bank i Storbritannien kunde undvika skatt på bonusar upp till 92 miljoner pund. Detta system sköttes via Caymanöarna. Detta förbjöds sedan i brittisk domstol (Atkinson 2014, s. 137).

Dessa system maskerades som lagliga men när de prövades i domstol, till stora offentliga kostnader, visade de sig vara olagliga. Det är en sorts skattemässig katt och råtta-lek där regeringar fortsätter att ändra lagstiftningen för att förhindra skatteplanering. Men det är väldigt små framsteg som görs i att förhindra försäljning av skatteflyktssystem. Skatteplaneringsindustrin visar att det finns proffs som skapar väldigt lite av värde för samhället men berövar folkvalda regeringar stora intäkter som hade kunnat användas till offentlig service, att minska fattigdomen och förverkliga folkviljan. Men denna form av avvikande beteende står ändå inför en ökad uppmärksamhet i medierna, offentligt ansvarsutkrävande samt mer ilska och fördömanden från samhället i stort (Atkinson 2014, s. 137).

Var går då gränsen mellan skatteplanering och skatteflykt i svensk lagstiftning? Skatteflykt är förbjudet enligt lag. För att det ska röra sig om skatteflykt ska ett flertal punkter vara uppfyllda, varav en är att gärningen ”strider mot lagstiftningens syfte” (SFS 1995:575). Vad som kan tänkas strida mot lagstiftningens syfte är dock inte helt enkelt att uttyda. Hannah Kuusk Jonsson skriver, i sitt examensarbete från juridiska fakulteten vid Lunds universitet, att gränsdragningen mellan skatteplanering och skatteflykt är ”ett komplext område med få klara riktlinjer. Det kan dock konstateras att behovet av en tydligare gränsdragning är stort” (Kuusk Jonsson 2009, s. 3).

En annan jurist skriver att skatteflykt handlar om gärningar ”som enbart syftar till att undvika skatt” (Berg, 2017). Men vad är syftet med skatteplanering om det inte är att undvika skatt?

Referenser

Atkinson, R. (Red.). (2014). Shades of deviance: A primer on crime, deviance and social harm (1. publ). Routledge.

Berg, S. (2017, november 27). Hur kan skatteflykt och skattebrott motverkas? Familjens Jurist. Hämtad 2022-01-06 från https://www.familjensjurist.se/fraga-juristen/myndighetsjuridik/hur-kan-skatteflykt-och-skattebrott-motverkas/

Google Översätt (u.å.) Tax avoidance. I Google Översätt. Hämtad 2022-01-06, från https://translate.google.com/?sl=en&tl=sv&text=tax%20avoidance%0A%0A%0A%0A&op=translate

Kuusk Jonsson, H. (2009). Skatteplanering – Vad är skatteplanering respektive skatteflykt och var går gränsen mellan dessa båda begrepp? [Examensarbete, Lunds universitet]. https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1559281&fileOId=1564934

SFS 1995:575. Lag mot skatteflykthttps://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1995575-mot-skatteflykt_sfs-1995-575

Yandex.Translate (u.å.) Tax avoidance. I Yandex.Translate. Hämtad 2022-01-06, från https://translate.yandex.com/?lang=en-sv&text=tax%20avoidance

Bevisbördans betydelse

En ofta förekommande uppfattning är att bevisfrågor endast komplicerar i onödan. En ”materiell fråga” (Zetterström 2017, s. 17) utgår från ”den gällande rätten” (Zetterström 2017, s. 17). En person har utlånat ett belopp kosing till en annan person. Den första personen har i enlighet med gällande rätt en fordring vilken den andra personen torde punga ut. Dock, hur ska det ageras ifall den andra personen erinrar att det rörde sig om en donation alternativt att summan understiger det som hävdas av den första personen? På vilket sätt ska det ageras ifall den första personen har ett värkande samt blodutsöndrande luktorgan samt uppger att den andra personen slagit vederbörande? Utifrån lagen räknas detta till misshandel samt är dessutom skadeståndsgrundande. På vilket sätt ska det ageras om den andra personen påstår att vederbörande slog i självförsvar? Utifrån lagen har den andra personen rätt till försvar eller nödvärn mot angrepp på dennes person eller egendom (Zetterström 2017, s. 17).

När det gäller det först nämnda scenariot måste den första personen kunna styrka att den andra personen är skuldsatt enligt påståendet. Detta kan den första personen styrka endera med hjälp av att uppvisa ett avtal eller via tänkbara vittnen till ett muntligt avtal. När det gäller det andra scenariot behöver den första personen styrka att den andra personen inte hade rätt till nödvärn. Om det inte föreligger något krav på att styrka vad som påstås blir det mycket krångligt att verka i en annars strukturerad social samvaro (Zetterström 2017, s. 17).

Ett initialläge är att personen som gör ett påstående även har bevisbördan för detta påstående. Bördans vikt varierar. Inom straffrätt är den antagligen tyngst. Det är betydelsefullt att inte frihetsberöva personer vilka ej begått brott. Vidare kan bördan flytta från den första personen till den andra och åter till den första. Den första personen kan uppvisa ett dokument som skildrar att 1 000 kronor betalats till den andra personen. Den andra personen finner ett vittne vilket påstår att den första personen sagt att den andra personen ska erhålla slantarna såsom en gottgörelse för godhet. Den första personen finner ett vittne vilket påstår att den andra personen endast fick låna pengarna. Inom detta ärende flyttas bevisbördan fram och tillbaka. Till slut behöver domstolen ta beslut om huruvida den första personen har styrkt att vederbörande har rätt att få tillbaka de pengar som överlämnats (Zetterström 2017, s. 17).

Källa: Zetterström, S. (2017). Juridiken och dess arbetssätt: en introduktion. (Tredje upplagan). Uppsala: Iustus förlag.

Brist på begripliga besked

En jurist som är förmögen att avge ett begripligt besked avger också ett begripligt besked. Vad som försvårar i sammanhanget är att flertalet spörsmål inte låter sig replikeras under definitiv visshet. Orsaken må bestå av att juristen ej till belåtenhet klarar av fältet vilket spörsmålet gäller. Jurister är inte proffs på all juridik precis som att IT-konsulter inte är proffs på allt som rör informationsteknologi. Jurister är proffs på juridisk metod. Vederbörande vet vanligtvis hur det går till att hitta information. Juristen är förtrogen med rättssystemet samt dess uppbyggnad, områden med mera (Zetterström 2017, s. 16).

Några spörsmål har inte lösts av lagen. Domstolen kan med hjälp av det bakgrundsmaterial som existerar få i uppgift att lösa ett spörsmål som inte till fullo förklaras av tidigare domar. När det gäller sådana ärenden är juristen inte förmögen att tveklöst replikera på vilket sätt domstolen ska avgöra spörsmålet. Juridik är inte en precis forskning där ett skriftligt spörsmål placeras i en apparat som därefter loskar ut ett besked. Ingen gräns finns för mängden tänkbara scenarion vilka kan dyka upp. Så gott som inget ärende liknar ett annat. Därför kan det inte i varje fall på förhand avgöras hur ett färskt tillstånd ska tolkas. Juristen kan vanligtvis yttra sig angående på vilket sätt spörsmålet eventuellt ska bedömas i domstol. Fast detta är bara ett scenario. På samma sätt som scenarier angående väderlek, hälsotillstånd samt priset för byggnadsarbete (Zetterström 2017, s. 16)

Vidare är det troligt att scenariot ändras av motpartens ståndpunkt samt åsikt angående det som hänt eller inte hänt. En duktig jurist avvaktar ständigt med att yttra sig tills vederbörande fått veta motpartens version (Zetterström 2017, s. 16).

Källa: Zetterström, S. (2017). Juridiken och dess arbetssätt: en introduktion. (Tredje upplagan). Uppsala: Iustus förlag.

Luddiga lagvrängare

Av vilken anledning är juridik så invecklat? Inte många andra professioner är i samma utsträckning mytologiska, omstridda, komprometterade samt delvis ringaktade som jurister. Vidare är det inte många andra verksamhetsfält vilka ett så stort antal personer innehar åsikter angående. Flera professioner och hobbyverksamheter har samma komplexitet dock måhända ej samma åsiktsskiljaktighet. Yrket som läkare är inte enkelt att tillägna sig eller enkelt att begripa. Ändå verkar det som att juristen är i högre grad ifrågasatt jämfört med läkaren (Zetterström 2017, s. 13).

Suddigt. Foto: Erik Hjärtberg

Precis som läkare nyttjar jurister latinska termer och benämningar fast i realiteten inte som en nödvändighet för att reda ut juridiska spörsmål. Juristen Stefan Zetterström menar att han skulle kunna klara sig återstoden av sin juridiska karriär i avsaknad av latinska termer och benämningar. Med reservation för de termer och benämningar som gjorts till svenska. Juristens underlag är vanligen följdriktigt och rättar sig efter följdriktiga linjer. Följdriktigheten är fastställd av personer och är därmed enklare att förutse än för till exempel en läkare vilken får rätta sig efter förhållanden av fullständigt skilda slag (Zetterström 2017, s. 13).

Liknelsen med andra professioner görs inte i syfte att bortförklara juristers misstag. Det görs bara för att skildra att det föreligger flertalet överensstämmelser och sådant som inte överensstämmer mellan professionerna (Zetterström 2017, s. 13).

Följande gör jurister komplicerade och omtvistade:

  • Jurister pratar och uttrycker sig skriftligen på ett komplicerat sätt.
  • Jurister är obenägna att vid varje tillfälle överlämna ett tydligt besked.
  • Jurister jonglerar med ”materiella frågor och bevisfrågor om vartannat” (Zetterström 2017, s. 13).
  • Jurister får bra betalt oberoende av om de lyckas eller inte.
  • Jurister gör så att kriminella tillåts vara lösa.
  • Jurister söker luckor för personliga fördelar (Zetterström 2017, s. 14).

Jämfört med det språk som används inom fotboll är juridiskt språk inte lättfattligt för alla svenskar. Juridiskt språk försöker på sätt och vis vara så exakt som det går, för att inte missförstås. Det sägs i folkmun att någon sparkas från arbetet. Majoriteten begriper det viktiga, att någon förlorat jobbet på något vis. Inte många bryr sig om distinktionen mellan att vara uppsagd eller avskedad, begrepp vilka i folkmun sammanfattas som ”sparken” (Zetterström 2017, s. 14). För en jurist och för arbetstagaren är det emellertid betydelsefullt. Det fordras något ytterligare för att bli avskedad jämfört med att bli uppsagd. Vidare leder en uppsägning och ett avskedande var för sig till bitvis skilda följder. Har en arbetstagare blivit avskedad på felaktiga grunder är denne vanligen berättigad till ett högre skadestånd än om vederbörande blivit uppsagd på felaktiga grunder. Kränkningen av arbetstagaren betraktas som svårare i det tidigare fallet (Zetterström 2017, s. 14).

Det som kallades Tumba-målet väckte folklig vrede gällande att både hovrätten och Högsta domstolen friat ett flertal män från åtalet om grovt sexuellt utnyttjande. Domstolarna ifrågasattes. Det ska tas i åtanke att vid tidpunkten för åtalet så rubricerades den påstådda gärningen som sexuellt utnyttjande och inte våldtäkt. Majoriteten av människor gör ingen skillnad på hur någon har utfört sexuella övergrepp. Ändringar i lagen har gjort att fler gärningar räknas till rubriceringen våldtäkt. Troligen har ändringarna i 6 kap. BrB genomförts på grund av den offentliga diskussion om sexbrott som hållits under 2000-talet. Tumba-målets måste dock tolkas med då gällande lagar som utgångsläge. För den åtalade är rubriceringen och brottet av vikt. Våldtäkt är en brottslig gärning vilken, i varje fall enligt dåvarande lagstiftning, betraktades som ett grövre brott än sexuellt utnyttjande av en person som befann sig i hjälplöst tillstånd. Detta kan var och en ha en åsikt om. Däremot går det inte att döma en människa för ett brott bara baserat på åsikter. Det behövs lag som gäller gärningsbeskrivningen. Straffet för våldtäkt var och är i normalfallet högre än vid sexuellt utnyttjande. Skälet till att ordvalet inte är av någon större betydelse för icke-jurister i tidigare nämnda fall är troligen att dessa bara betraktar situationen ur offrets eller den underordnades synvinkel. Vidare influeras människor av sin egen dygd. Frågan är vilket antal som funderar över att även den misstänkte är drabbad. Ska en kriminell ens få kräva en rättvis rättegång? (Zetterström 2017, s. 14–15).

Det finns också juridiska begrepp vilka uppsåtligen inte är helt konkreta. Dessa är till exempel ”skäligt, omständigheterna i övrigt och obilligt” (Zetterström 2017, s. 15). Orsaken till att dessa begrepp används är huvudsakligen för att möjliggöra varierande omdömen angående saklägen. Det händer att saklägen är snarlika men ändå uppstår saklägen där det är berättigat att göra på ett annat sätt (Zetterström 2017, s. 15–16).

Det kan vara skäligt att se till att en svagare kund ska få avsluta ett för vederbörande ofördelaktigt avtal. Samma sak är måhända inte giltigt för ett stort företag. Det är ogenomförbart att på förhand inse samtliga upptänkliga saklägen. Av den anledningen skrivs lagen på ett allmänt hållet vis samt överlåter till domstolarna att definiera vilka saklägen som borde inordnas innanför lagens gränser (Zetterström 2017, s. 15–16).

Källa: Zetterström, S. (2017). Juridiken och dess arbetssätt: en introduktion. (Tredje upplagan). Uppsala: Iustus förlag.

Datoriserade dumheter

Förhållandet mellan teknologins framåtskridande och det mellanmänskliga samspelet har metodiskt undersökts sedan 1800-talet (Mallén 2017, s. 12). En följd av att allt fler människor använder internet, och att allt fler använder sociala medier är att nya mellanmänskliga företeelser tillkommer. En företeelse av det slaget är nätkränkningar. Nätkränkningar, näthat, näthot eller nätmobbning är beteckningar för den omständighet att teknologin för med sig färska och mer verkningsfulla tillfällen att ofreda och skrämma andra människor. Dessa företeelser har även rättsliga aspekter (Mallén 2017, s. 14).

På pränt. Foto: Erik Hjärtberg

Den undersökande gruppen Cybernormer har synat hur normer, såväl mellanmänskliga som rättsliga, bildas med hjälp av den digitala tekniken. Framför allt har diverse motsättningar och slitningar mellan den sedvanliga mellanmänskliga gemenskapens regler och de sociala normer vilka frambringas innanför unga digitala levnadssätt studerats. En av undersökningarna är inriktad på rättsområden rörande nätkränkningar i förhållande till sociala normer och utgår från behovet av kunskap inom rättsväsendet gällande bedömningen av ärekränkningar. Den som tillämpar lagen ska uppskatta vad spridningen av de nedsättande uppgifterna innebär i de sällskap som den utsatte vistas i. Lagen innebär därför en nödvändighet av metoder för att få förståelse om hur olika nätkränkningar tolkas i olika delar av samhället. Skadestånd vid ärekränkningsbrott ska även tolkas via rådande synsätt och normer i det sociala samspelet för att ersättningen ska kunna ”ge upprättelse för den kränkning som brottet medfört” (Mallén 2017, s. 18).

Forskningsprojektet inriktades alltså på företeelsen nätkränkningar med inriktning på sociala normer. Nätkränkningar som term har en vid definition, som medför att det kan betyda många olika saker. Begreppet används för ”nätmobbning, nätmobbning, trakasserier, näthat eller näthot” (Mallén 2017, s. 19) samt andra kränkande handlingar med sexuellt eller politiskt syfte. Nätkränkningar finns däremot inte som ett juridiskt begrepp. Juridiskt används brottsrubriceringar såsom olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande samt ärekränkningsbrotten förtal och förolämpning. Stundom kan även hatbrott och hets motfolkgrupp förekomma i digitala sammanhang, i synnerhet i sociala medier. Vanligen sammankopplas besväret nätkränkningar till rätten att i tal och skrift uttrycka sina åsikter. Yttrandefrihetsfrågan handlar både om att motverkandet av nätkränkningar kan inskränka yttrandefriheten och att nätkränkningar kan göra att vissa personer inte vågar yttra sig (Mallén 2017, s. 18–19).

En ovälkommen följd av informationsteknologins potential är därmed att det blivit elementärt att smutskasta och skymfa människor. Förtal och skymf är en sorts nätkränkningar vilka började observeras ett antal år efter millennieskiftet. Inte förrän 2012–2013 började nätkränkningar i högre grad märkas i myndigheters dokument och i massmedier. Nätkränkningar har relaterats till yttrandefrihet, jämställdhet, etnicitet, kön och intolerans. Rättsväsendets bekymmer att hantera ett ökat antal anmälningar har beaktas av både lagstiftare, aktivister och allmänhet. Socialamedieföretagen har under lång tid betraktats som inaktiva på samma gång som det existerat en ovisshet gällande skuldfrågan vid den här typen av brottslighet. Genom Instagramupploppen i Göteborg vintern 2012 framgick det tydligt att aktivitet i sociala medier kan få väsentliga följder för den mellanmänskliga gemenskapen i form av kravaller, våldsbrott och stängda skolor. Upprinnelsen till konflikten var att en betydande skara unga personer anklagades genom vanhedrande påståenden på ett särskilt Instagramkonto. Två flickor i tonåren dömdes för förtal med påföljden ungdomsvård samt att ”solidariskt betala sammanlagt 570 000 kronor i skadestånd till de 38 målsägandena” (Mallén 2017, s. 19–20).

Möjligheten att få brottsskadeersättning vid ärekränkningsbrott är begränsad. De tidigare nämnda 38 målsägande kunde därför inte få någon brottsskadeersättning (Mallén 2017, s. 20).

Cybernormer genomförde under 2012 och 2013 intervjuer med fokusgrupper för att förstå ungdomars syn på nätkränkningar (Mallén 2017, s. 21).

En karakteristisk upplevelse av fokusgruppintervjuerna var att ungdomar av kvinnligt kön var mer aktiva i diskussionerna och hade mer distinkta åsikter om nätkränkningar än de manliga deltagarna. Samtalsämnet var brett och svaren blev oväntade. Till exempel pratades det i hög grad om störande människor och situationer i dataspelssammanhang, funderingar angående irriterande bröder och systrar, råa uttryck eller vuxnas konflikter på Facebook. Samtalet gällde även otrevliga bilder och filmklipp, pornografi, teser om sammansvärjningar, suicid och sexövergrepp med anknytning till informationsteknologi. Generellt uppenbarade sig en tämligen dyster skildring i de unga människornas skildringar, trots att de själva inte betraktade sig som särskilt utsatta och inte såg så seriöst på de faror som de berättade om. De unga personerna gjorde en tydlig skillnad mellan den fysiska och den digitala tillvaron. Att något som hände på nätet skulle kunna få rättsliga konsekvenser var inget de funderade på (Mallén 2017, s. 22–23).

Upprepad var åsikten om att yttranden på nätet inte skulle tas på allvar. Samtidigt fanns uppfattningen att yttranden på nätet var svåra att tolka. En vanlig uppfattning var att personer som drabbats av nätkränkningar delvis hade sig själva att skylla (Mallén 2017, s. 23).

Intervjuerna gav sedan vägledning för utformandet av en webbaserad enkät. Enkäten besvarades av personer som själva anmält sig som deltagare. Detta är en metod som har ifrågasatts (Mallén 2017, s. 24).

Nätkränkningar kan rättsligt beskrivas som ”ärekränkande brottslighet som ligger under enskilt åtal så som målsägandebrott, vilket av processrättsliga skäl medför att fallet avskrivs omgående” (Mallén 2017, s. 26). Om en smädelse i stället anspelar på offrets ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller med anspelning på vederbörandes sexuella läggning är det allvarligare och åklagaren får väcka åtal. Om motivet för ett brott är att kränka en människa eller grupp människor på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet innebär det i sig en försvårande omständighet benämnd hatbrott. Hatbrott sker vanligen på allmän plats men hatbrott på nätet blir vanligare. En mängd hatbrott är i basen ärekränkningsbrott men vanligast är att olaga hot och ofredande utgör brottstypen vid hatbrott. Nästan 22 procent av de svarande i webbenkäten uppgav att de utsatts för en eller flera nätkränkningar med hatbrottsmotiv. Precis som i intervjuerna tyckte de svarande i enkäten inte att nätkränkningar var så allvarligt. De kvinnliga svarande såg dock allvarligare på nätkränkningar (Mallén 2017, s. 26–27).

De mest använda nätkränkningarna uppgavs vara händelser med kränkande bilder och/eller kränkande ord (Mallén 2017, s. 29).

En vanlig uppfattning är att informationsteknologin har ökat kränkningar och liknande beteenden bland ungdomar. Statistiken visar dock att kränkningar inte har ökat med den ökade internetanvändningen och att ökningen av anmälda ärekränkningsbrott startade innan internet och sociala medier fått sitt genomslag (Mallén 2017, s. 33).

Källa: Mallén, A. (red.) (2017). Kriminologiska metoder och internet. (Första upplagan). [Stockholm]: Liber.

Svensk maffia

Utöver våld och narkotika har ett annat ämne expanderat inom kriminalpolitiken på senare tid, organiserad brottslighet. Det är ett svårbegripbart spörsmål vilket mer och mer markeras såsom ett kritiskt dilemma, rentav en fara för nationalstaten. Denna typ av kriminalitet får mer och mer motivera ökad strafflagstiftning och tvångsmedel (Tham 2018, s. 128).

Organiserad brottslighet uppmärksammades så tidigt som på 1970-talet. Rikspolisen startade då en arbetsgrupp om organiserad brottslighet vilken 1977 presenterade förslag på åtgärder. Också Brottsförebyggande rådet, Brå, uppmärksammade organiserad brottslighet, vilken innefattade svartklubbar, alkohol- och narkotikaverksamhet, hasardspel, vadslagning samt prostitution. Brå gav ut flertalet skrifter angående den sortens kriminalitet. Tänkbara anledningar till den ökade organiserade brottsligheten var att en större grupp människor hade råd att köpa illegala varor och tjänster samt ”ökat frestelsetryck” (Tham 2018, s. 128).

Brås redovisning av organiserad brottslighet gjordes i synnerhet i den återkommande skriften ”Brottsutvecklingen”. På 1980- och 1990-talet försvann organiserad brottslighet som en egen avdelning i skriften. Ämnet togs upp på nytt i början av 2000-talet. Brå ger numera ut flertalet skrifter angående ekonomisk brottslighet samt organiserad brottslighet. Att tidningarna har ökat sin rapportering om den typen av kriminalitet tyder också på det mer och mer framhävs som ett samhällsproblem (Tham 2018, s. 128).

Två skiften under 1990-talet har lagts fram som viktiga för förändringen av den organiserade brottsligheten. Det ena handlar om att upplösningen av Sovjetunionen och dess allierade gjorde att gränsbevakningen minskade i dessa länder. Det andra handlar om att Sveriges EU-medlemskap innebar fri rörlighet för EU-medborgare. Utländsk medverkan i organiserad brottslighet via minskad gränsbevakning har tydligt präglat skildringarna (Tham 2018, s. 129).

På samma sätt som när det gällde knarket har polisen har ett kraftigt intresse för den organiserade brottsligheten. Enligt årsskriften ”Polisens lägesbild” räknas många olika sorters kriminalitet till organiserad brottslighet: narkotikabrott, människohandel, utpressning, alkohol- och tobakssmuggling, rån, vapenbrott, arbetsskyddsbrott, häleri, penningtvätt, bostadsinbrott, transportbrott, dieselstölder, metallstölder, a-kasse- och sjukpenningsbedrägeri, samt åldringsbrott (Tham 2018, s. 129).

Polisen meddelar att den organiserade brottsligheten ökar årligen både i Sverige och andra länder. Sociala relationer är enligt polisens skildringar viktiga för den organiserade brottsligheten. Dessa relationer kan se olika ut avhängigt om de baseras på folkgrupp, ursprungsland, blodsband, medlemskap, eller att medbrottslingarna bor, alternativt har vuxit upp, i samma område. Det kan också handla om en blandning av flera sorters anknytning mellan brottslingarna. Det påstås återkommande att det finns utländska inslag i kriminaliteten. Att den blir genomförbar via släktband med kontakter över landsgränserna och att den är ogenomtränglig när den sker inom en enhetlig folkgrupp (Tham 2018, s. 130).

Organiserad brottslighet som företeelse belystes markant av de politiska ledarna efter millennieskiftet. Budgetpropositionen 2003/04 innehöll ett eget stycke om organiserad brottslighet. Hotet från organiserad brottslighet har därefter betonats i kommande budgetpropositioner. Att den organiserade brottsligheten är internationell och ett hot mot det mellanmänskliga samspelet understryks. Det är främst rättsväsendet som ska bekämpa den organiserade brottsligheten (Tham 2018, s. 130).

Politiskt finns det inga distinkta skillnader på hur partierna ser på organiserad brottslighet. Frågan belystes efter millennieskiftet av S-regeringen och togs sedan över av den borgerliga Alliansen. Även den rödgröna regeringen som valdes 2014 betonade arbete mot den organiserade brottsligheten (Tham 2018, s. 131).

Politiker understryker hur allvarlig flera olika typer av brottslighet är genom att påstå att den anknyter till den organiserade brottsligheten eller genom att jämföra den med organiserad brottslighet (Tham 2018, s. 131–132).

I den politiska debatten har den organiserade brottsligheten använts som argument för en utvidgning av EU och ett Nato-samarbete (Tham 2018, s. 132–133).

Politiska ledare, massmedier och myndigheter uppger att den organiserade brottsligheten ökar. Detta anses framför allt innebära en risk för oroligheter i ekonomin, att politiska ledare, journalister, vittnen, med flera, skräms till att inte yttra sig. Med den lägesbeskrivningen är ökade resurser, omorganisationer samt lagskärpningar väntade. Men på samma sätt som när det gäller våld eller narkotika går det att ifrågasätta om den påstådda förändringen och den överhängande faran är korrekt och om den kriminalpolitiska prioriteringen är rimlig. Om den inte är det behövs andra motiveringar (Tham 2018, s. 133).

Att organiserad brottslighet existerar, och att det delvis är något nytt, är otvivelaktigt. Förekomsten och brukandet av olagliga skjutvapen har växt. Skrämsel från brottsliga kollektiv har inriktats på politiska ledare samt rättslig personal. Brottsliga motorcykelklubbar var nytt på 1990-talet. Den ökade mängden bedrägerier på nätet är i många fall organiserade. Minskade gränskontroller möjliggör för kriminella att ta sig in i Sverige Tham 2018, s. 133).

På samma gång går det att ifrågasätta uppgifterna om den växande organiserade brottsligheten och dess grad av fara. Frågan har ställts huruvida uttrycket organiserad brottslighet överhuvudtaget är ”analytiskt användbart för forskningen eller rättsväsendet” (Tham 2018, s. 133). Någon etablerad begreppsbestämning finns inte, vilket möjliggör skilda politiska avgränsningar (Tham 2018, s. 134).

Ledarskribenter och debattörer räknar många olika sorters brott till organiserad brottslighet. När dessa brottstyper sedan synas enskilt blir resultatet ofta att det inte är organiserad brottslighet och att den inte uppenbart har växt i antal. Polisen definierar bostadsinbrott samt häleri som organiserad brottslighet. Den brottsligheten var dock på 2010-talet mindre frekvent än den var på 1980-talet. Dock kan det ha skett en förändring gällande vilken sorts gärningsmän som begår den typen av brott. Polisen uppskattar att upp till hälften av bostadsinbrotten görs av kriminella grupper från utlandet. Beror detta på minskade gränskontroller sedan 1990-talet innebär det en ökning av organiserad brottslighet inom bostadsinbrotten. Är uppskattningen korrekt innebär det dock även en stor minskning av svenska inbrottstjuvar (Tham 2018, s. 134).

Flera påståenden från polisen om ökad organiserad brottslighet har visat sig sakna statistiskt underlag (Tham 2018, s. 134).

Säpo har meddelat att den organiserade brottsligheten ”saknar såväl avsikt som förmåga att omkullkasta det demokratiska statsskicket” (Tham 2018, s. 135).

Likgiltigheten för precision när det gäller begreppsbestämning samt metodiska definitioner av den organiserade brottsligheten behagar diverse engagemang. Sammansättningen av nöd och ovisshet möjliggör politisk ilska samt begär om upprustning. Den förment samhällsfarliga egenskapen ökar frågans vikt. Genom att peka på organiserad brottslighet ökar faran för nästan alla företeelser man önskar rusta för (Tham 2018, s. 136).

Organiserad brottslighet kan också ha en särskild användning för politiska ledare. Den möjliggör en politik grundad på straff. Behovet av medkänsla minskar om de kriminella personerna skildras som okänsliga varelser vilka därtill vanligtvis anlänt från utlandet enbart i avsikt att ägna sig åt brottsliga handlingar. Måhända är ett sådant synsätt särskilt viktigt för Socialdemokraterna vilka har ändrat sin kriminalpolitik i riktning mot ökad användning av straff och tvångsmedel (Tham 2018, s. 136).

Enligt Tham finns det stora likheter mellan dagens beskrivning av organiserad brottslighet och hur judar beskrevs före andra världskriget. Överensstämmelsen i skildringen innebär givetvis inte att det i verkligheten finns en överensstämmelse. På grund av att det handlar om något obekant går det att hänföra en gruppering vissa sätt att vara fast faktabakgrunden är oklar. Det går även att framställa en samhällelig rädsla för det obekanta. Det okända och otäcka skildras även som något vilket allmänheten tillsammans ska kämpa mot (Tham 2018, s. 137).

Tham drar paralleller till flera andra kriminologiska sammanhang där en företeelse får företräda ett större sammanhang än gärningarna i sig. Det har historiskt handlat om vuxenvärldens syn på ungdomskultur, nyktra kulturers syn på alkoholförtäring, samt den svenska synen på knark där ”något mer och större står på spel än den objektiva skadan” (Tham 2018, s. 137–138).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.

Sex- och våldsbrott

Bland de personer som sitter i fängelse har det skett en förändring i hur stor del som sitter för stölder och hur stor del som sitter för våldsbrott. Av alla personer i fängelse på 2010-talet var en tredjedel dömda för våldsbrott och sexbrott (Tham 2018, s. 112).

En skärpt syn på våldsbrott kom emellertid tidigare i och med brottsbalkens införande. Mord betraktades som normalbrottet vid dödligt våld i stället för dråp. Misshandel betraktades innan detta ha fått för lindrig bedömning i den rättsliga praktiken, i synnerhet jämfört med förmögenhetsbrott. Misshandel av normalgraden hade tidigare i normalfallet lett till böter. Med brottsbalken skulle det normalt leda till fängelse. De skärpta straffen för våldsbrott påverkade också påföljderna. Fler fick fängelse för misshandel och andra våldsbrott (Tham 2018, s. 112).

Den distinkta inriktningen på våld såsom kritiskt bekymmer för allmänheten inträffade emellertid längre fram i tiden. Att Olof Palme (S) mördades 1987 verkar ha satt i gång detta. En studie av ledarsidornas artiklar angående ungdomsbrottslighet styrker växlingen. Från 1986 och framåt började artiklarna handla om ungdomars våld medan de innan dess handlade om ungdomars stölder (Tham 2018, s. 112).

Även skolan ändrade arbetssätt gällande våld. Vid 1980-talets början var våld mellan elever mest något som skolan skulle klara av. Ett decennium senare underströks det att likadana regler gällde för skolan som på andra ställen och att våld därför skulle anmälas till polisen. Detta resulterade i en kraftig ökning av anmälningar av våld bland unga, vilket skolvåldet var en stor del av (Tham, 2018, s. 112–113).

Anledningen till de uppkriminaliseringar vilka genomfördes var till stor del att våldet betraktades som mer oroande än vad det gjorde tidigare och att straffet därför behövde betonas mer. Den utredningen som skulle undersöka straffen för grova våldsbrott hade fått direktiv om att samhällsförändringar hade förändrat synen på våldsbrott. Även i utredningen stod det att en ökad välfärd gjort att våldsbrott blivit ett relativt större hot (Tham, 2018, s. 112–113).

Kriminalpolitikens ökade inriktning på våld kan också beskrivas som ett byte av perspektiv från gärningsman till brottsoffer. Kriminalpolitisk debatt i slutet av 1960-talet handlade om personer som satt i fängelse. Dessa var av manligt kön och sågs nästan som offer för förhållanden de själva inte kunde rå för. Då kriminologin uppmärksammade offer för våldsbrott var det i synnerhet för att åskådliggöra att offret ”själv medverkat i sitt offerskap” (Tham 2018, s. 113). Enligt en undersökning i Sverige, gällande personer som sökt sjukhusvård på grund av våld, var mer än 50 procent av offren tidigare kända av polisen (Tham 2018, s. 113).

Brottsoffer som begrepp existerade inte i Sverige innan 1970. Brottsoffer som offentligt ärende har därefter varit tydligt märkbart. Det visar exempelvis antalet riksdagsmotioner rörande brottsoffer (Tham 2018, s. 113).

De politiska partiernas kriminalpolitiska program visar samma sak. Riksdagens partier har sedan 1960-talet gått från en inriktning på gärningsmän till en inriktning på offer. Även budgetpropositionerna visar det. Varje regering sedan 1980-talet har lagstiftat om brottsoffer. Kvinnor och barn som brottsoffer har särskilt omnämnts i strafflagstiftningen (Tham 2018, s. 114).

Det har även bildats både statliga och privata organisationer som ska hjälpa brottsoffer. Brottsoffermyndigheten hade på 2010-talet ett 60-tal anställda. Det finns även ett stort antal frivilligorganisationer som hjälper brottsoffer. Före mitten av 1980-talet fanns det knappt någon sådan. På 2010-talet fanns mer än 100 brottsofferjourer och dessutom cirka 200 kvinno- och tjejjourer (Tham 2018, s. 114–115).

En framställning av brottsoffer kan göras på olika sätt. Det kan gälla vad som räknas som ett typiskt brottsoffer, huruvida brottsoffret har skuld i brottet, hur kränkningen ser ut vid brott, vad brottsoffret behöver och vem som ska hjälpa till med det. Synen på brottsoffer påverkar politiken. Utmärkande i synen på brottsoffer i Sverige är ”politisk konsensus, nollsummespel mellan brottsoffer och gärningsman, brottsoffrets homogenitet och statens ansvar” (Tham 2018, s. 115).

Inom diskussionen om brottsoffer i Sverige är de flesta överens på så sätt att de står på brottsoffrens sida och vill hjälpa brottsoffer med olika sorters stödjande verksamhet. Det kan tyckas självklart, men så har det inte alltid varit. Det förekommer i USA kritik mot att se sig själv som offer. Brottsofferperspektivet anses av kritiker i USA vara en del av ett samhälle där människor inte vill ta ansvar för sina egna handlingar (Tham 2018, s. 115–116).

De politiska partierna i Sverige är överens om att ge stöd till brottsoffer, i synnerhet kvinnliga brottsoffer. Att det finns en enighet i brottsofferfrågan märks även i kungaparets engagemang. Kungen och drottningen har endast möjlighet att vara aktiva i samhällsfrågor där det anses råda politisk konsensus. Som en jämförelse har drottningen även engagerat sig i narkotikafrågan där det anses råda politisk konsensus. Skulle drottningen däremot engagera sig i alkoholpolitiken ”hade detta kunna utlösa en konstitutionell kris” (Tham 2018, s. 116).

Medan det råder konsensus i synen på brottsoffer varierar politikernas syn på gärningspersoner. Synen varierar när det gäller huruvida omsorg av gärningspersonen står i motsättning till omsorg av brottsoffret. Att straffa gärningspersonen betraktas i vissa fall som ett sätt att ge offret upprättelse (Tham 2018, s. 116–117).

Detta motsatsförhållande mellan gärningsmän och brottsoffer blir extra distinkt när det gäller mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot kvinnor ses i ett könsmaktsperspektiv som ett tecken på bristande jämställdhet i det större mellanmänskliga samspelet, där män är överordnade och kvinnor underordnade. Våldet anses vara ett medel för männen att behålla sin överordning. En statlig utredning avvisar medling mellan män som slår och kvinnor som blir slagna (Tham 2018, s. 117).

Något annat som utmärker framställningen av brottsoffer är att offren ses som likadana. Brottsoffer har likadana upplevelser, likadana skador och samma behov av hjälp. Likformigheten startade med att utsattheten för ett brott gick från att vara något man varit med om till ett tillstånd. Denna förändring märks från då Brottsskadenämnden övergick till Brottsoffermyndigheten 1994 (Tham 2018, s. 117).

Brottsskadenämnden hade hand om ärenden som rörde en särskild skada vilken hade uppstått på grund av brott. Sådan verksamhet finns numera i en avdelning inom Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten har det mycket bredare uppdraget att tillgodose brottsoffers intressen (Tham 2018, s. 118).

Brottsoffermyndigheten inriktar sig främst på offer för våldsbrott. Detta är logiskt eftersom myndigheten har till uppgift att handlägga ansökningar om ersättning enligt brottsskadelagen. Lagen gäller ”så gott som helt våldsbrott och andra brott mot person” (Tham 2018, s. 118). Ansökningarna till enheten som handlägger brottsskadeärenden består av en troligen typisk fördelning av våldsbrott och hot. Inom myndighetens övriga verksamhet är det däremot våld mot kvinnor och barn som prioriteras (Tham 2018, s. 118).

Som en sammanfattning finns det inom den offentliga diskussionen om brottsoffer en samsyn som gäller att problemet är stort, att det centrala i problemet är mäns våld mot kvinnor och barn, att brottsoffrens skador och behov är stora och ser likadana ut samt att den offentliga sektorn ska ta hand om brottsoffer. Våld och brottsoffer har blivit en viktigare fråga inom kriminalpolitik (Tham 2018, s. 120).

Sexualbrott har också fått ökat politiskt intresse. Våldtäkt som begrepp har utvidgats 1984, 1992, 1999, 2005 och 2013. Utvidgningen innebär att fler handlingar, som inkräktar på den sexuella integriteten, räknas som våldtäkt. Då kravet på våld vid våldtäkt blev mindre 2005 ökade anmälningarna om våldtäkt medan anmälningarna av sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande minskade (Tham 2018, s. 120).

De ökade anmälningarna om våldtäkt är därmed ett distinkt tecken på politikernas avsikt att betona att sexuella övergrepp är oacceptabelt och en avsikt att öka straffets allmänpreventiva effekt. Detta innebär dock ett politiskt problem. När våldtäkt som begrepp har blivit vidare i lagstiftningen har det på samma gång blivit svårare att bevisa att kriterierna för brottet är uppfyllda. Åklagare och domstolar menar ganska ofta att bevisningen inte räcker. Detta resulterar i en klyfta mellan antalet anmälningar och antalet domar. Detta pressar politikerna att agera. Väljer då regeringen att utvidga våldtäktsbegreppet ytterligare finns risken att klyftan mellan anmälningar och domar ökar ännu mer (Tham 2018, s. 120–121).

Domar för våldsbrott och andra brott mot person har bidragit till ökningen av fängelsebeläggningen i Sverige mer än domar för narkotikabrott (Tham 2018, s. 123).

Sammantaget finns flera olika men förbundna orsaker till utvecklingsriktningen mot brottsoffrets ökade betydelse i västvärlden: ”en tilltagande känsla av osäkerhet, behovet av att identifiera
sig med något, civiliseringsprocess och mänskliga rättigheter” (Tham 2018, s. 126). Trenden är att mer och mer betrakta mellanmänskliga bekymmer och ovälkomna situationer såsom brott begångna med uppsåt, vilka kräver rättslig prövning och sanktioner för gottgörelse. Framförallt i Sverige och Norden har även den feministiska politiken medfört krav på minskat våld mot kvinnor (Tham 2018, s. 126–127).

Emellertid finns det undersökningar som visar att brottsoffer, även de som utsatts för våld, inte är så ”straffbenägna” (Tham 2018, s. 127). Brottsoffer efterlyser information, respekt, en mer personlig behandling, ekonomisk ersättning, någon sorts kompensation från gärningspersonen och någon sorts intyg på att de är betrodda av myndigheterna. Det är inte alltid väsentligt att gärningspersonen får ett straff (Tham 2018, s. 127).

Politiker utnyttjar emellertid raskt brottsoffer för vidare kriminalpolitiska ändamål. Majoriteten av de politiska partierna pekar på brottsoffrens behov för skärpta straff. Politiker skulle i Sverige ha svårt att motivera straffskärpningar med primitiva hämndbegär. Att göra samma sak i brottsoffrens namn betyder i stället att ta parti för svaga och utsatta och kan lättare få medhåll (Tham 2018, s. 127).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.