Avsikten med återupprättelse är att återställa de blessyrer vilka brottsoffret utsatts för samt/alternativt ersätta offret för blessyrerna. Det skadestånd som brottslingen kan dömas att få betala till brottsoffret fungerar delvis som återupprättelse. Det finns emellertid också andra former av upprättelse (s. 51).
Avsikten på längre sikt är ungefär samma som avsikten med rehabilitering av brottslingar, att dessa ska kunna fungera som de ska i den mellanmänskliga gemenskapen. Det finns än så länge inte så mycket undersökningar om återupprättelse av brottsoffer. Det med anledning av att återupprättelse av brottsoffer normalt sker inom vanlig sjukvård, psykiatri eller socialtjänst. Under lång tid ansågs det inte att den hjälp som gavs brottsoffer skilde sig åt från den hjälp som gavs åt exempelvis olycksoffer (s. 51).
Viktimologi innebär läran om brottsoffer. Brottsoffer har varit en politisk fråga i USA sedan 1960-talet och i Sverige sedan 1970-talet. Den statskonstliga uppmärksamheten ökade snabbt under de följande decennierna. Intresset spred sig från de konservativa till andra delar av det politiska spektrat. Inom vänstern handlar frågorna om kvinnor och barn vilka är offer för vålds- och sexbrott (s. 52).
Det är oklart vem som myntade ordet viktimologi. Brottsofferfrågan dök upp inom kriminologin på 1940-talet. Begreppet användes i begynnelsen om förhållandet mellan offer och gärningsman, där offrets inblandning i gärningen underströks. Först på 1970-talet blev viktimologi en särskild underkategori inom kriminologin, vilket generellt handlade om offer och brott (s. 52).
Viktimologi har efter 1970-talet fått ett ökat intresse. Numera finns både föreningar och vetenskapliga tidskrifter inriktade på viktimologi (s. 52–53).
Trots att viktimologi betraktas som en del av kriminologin finns det också en, inte obetydlig, meningsskillnad mellan viktimologi och traditionell kriminologi. Den traditionella kriminologin har av vissa viktimologer kritiserats för att inrikta sig för mycket på gärningsmännen och för att skuldbelägga offren. Denna kritik kommer i synnerhet från feministiska viktimologer och i frågor där män är förövare och kvinnor offer (s. 53).
Att ordet brottsoffer började användas på 1970-talet anknyter till ”dåtidens politiskt radikala och feministiska inriktning i samhällsdebatten” (s. 54). Kvinnorörelsen och brottsofferrörelsen förefaller till viss del ha växt fram tillsammans. Journalisten Maria-Pia Boëthius ifrågasatte att en kvinnas uppförande innan brottet skulle påverka domstolens bedömning av en våldtäkt (s. 54).
Den tidigaste signalen på att svenska staten ansåg sig ha en plikt att ta hand om brottsoffer kom 1948. Då stiftades en lag vilken kunde ge ersättning för ekonomiska skador orsakade av förrymda fångar. Den centrala förändringen under de senaste decennierna anses vanligen vara bildandet av Brottsoffermyndigheten 1994 (s. 54).
En annan central aktiv part i brottsofferfrågan är brottsofferjourer och kvinnojourer. Både de statliga och de frivilliga organisationerna som hanterar brottsofferfrågor har numera stor påverkan på kriminalpolitiken. Även internationellt har intresset för brottsoffer ökat (s. 55).
Understrykandet av besvär kopplade till brottsoffer ifrågasätts av en del forskare. Kriminologen Henrik Tham anknyter brottsofferfrågan till andra samtida kriminalpolitiska förändringar. Olika yrkesgrupper framhåller, via fackföreningar, att de utsätts för hot och våld. Detta leder till anspråk på en mer repressiv kriminalpolitik. Även inom andra fält har handlingar, som tidigare varit lagliga, blivit olagliga och lett till krav på omsorg om offren. Exempelvis har köpare och säljare av sexuella tjänster omdefinierats till förövare och offer (s. 57).
Detta synsätt ska leda till en onyanserad bild av samhället. ”Den fram tills nyligen accepterade synen att även förövaren kan vara offer för de sociala förhållanden under vilka han eller hon växt upp och lever i, passar denna onyanserade syn illa” (s. 57). Kritikerna menar dessutom att ett förenklat synsätt på förhållandet mellan offer och gärningsman leder till högre straff och lägre beviskrav (s. 57).
Begreppet reparativ rättvisa syftar på handlingar med syfte att återupprätta brottsoffret vilka oftast genomförs bortom det vanliga rättsväsendet. Det kan bland annat handla om medling mellan gärningsman och brottsoffer (s. 61).
Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lämna ett svar