Bland de personer som sitter i fängelse har det skett en förändring i hur stor del som sitter för stölder och hur stor del som sitter för våldsbrott. Av alla personer i fängelse på 2010-talet var en tredjedel dömda för våldsbrott och sexbrott (Tham 2018, s. 112).
En skärpt syn på våldsbrott kom emellertid tidigare i och med brottsbalkens införande. Mord betraktades som normalbrottet vid dödligt våld i stället för dråp. Misshandel betraktades innan detta ha fått för lindrig bedömning i den rättsliga praktiken, i synnerhet jämfört med förmögenhetsbrott. Misshandel av normalgraden hade tidigare i normalfallet lett till böter. Med brottsbalken skulle det normalt leda till fängelse. De skärpta straffen för våldsbrott påverkade också påföljderna. Fler fick fängelse för misshandel och andra våldsbrott (Tham 2018, s. 112).
Den distinkta inriktningen på våld såsom kritiskt bekymmer för allmänheten inträffade emellertid längre fram i tiden. Att Olof Palme (S) mördades 1987 verkar ha satt i gång detta. En studie av ledarsidornas artiklar angående ungdomsbrottslighet styrker växlingen. Från 1986 och framåt började artiklarna handla om ungdomars våld medan de innan dess handlade om ungdomars stölder (Tham 2018, s. 112).
Även skolan ändrade arbetssätt gällande våld. Vid 1980-talets början var våld mellan elever mest något som skolan skulle klara av. Ett decennium senare underströks det att likadana regler gällde för skolan som på andra ställen och att våld därför skulle anmälas till polisen. Detta resulterade i en kraftig ökning av anmälningar av våld bland unga, vilket skolvåldet var en stor del av (Tham, 2018, s. 112–113).
Anledningen till de uppkriminaliseringar vilka genomfördes var till stor del att våldet betraktades som mer oroande än vad det gjorde tidigare och att straffet därför behövde betonas mer. Den utredningen som skulle undersöka straffen för grova våldsbrott hade fått direktiv om att samhällsförändringar hade förändrat synen på våldsbrott. Även i utredningen stod det att en ökad välfärd gjort att våldsbrott blivit ett relativt större hot (Tham, 2018, s. 112–113).
Kriminalpolitikens ökade inriktning på våld kan också beskrivas som ett byte av perspektiv från gärningsman till brottsoffer. Kriminalpolitisk debatt i slutet av 1960-talet handlade om personer som satt i fängelse. Dessa var av manligt kön och sågs nästan som offer för förhållanden de själva inte kunde rå för. Då kriminologin uppmärksammade offer för våldsbrott var det i synnerhet för att åskådliggöra att offret ”själv medverkat i sitt offerskap” (Tham 2018, s. 113). Enligt en undersökning i Sverige, gällande personer som sökt sjukhusvård på grund av våld, var mer än 50 procent av offren tidigare kända av polisen (Tham 2018, s. 113).
Brottsoffer som begrepp existerade inte i Sverige innan 1970. Brottsoffer som offentligt ärende har därefter varit tydligt märkbart. Det visar exempelvis antalet riksdagsmotioner rörande brottsoffer (Tham 2018, s. 113).
De politiska partiernas kriminalpolitiska program visar samma sak. Riksdagens partier har sedan 1960-talet gått från en inriktning på gärningsmän till en inriktning på offer. Även budgetpropositionerna visar det. Varje regering sedan 1980-talet har lagstiftat om brottsoffer. Kvinnor och barn som brottsoffer har särskilt omnämnts i strafflagstiftningen (Tham 2018, s. 114).
Det har även bildats både statliga och privata organisationer som ska hjälpa brottsoffer. Brottsoffermyndigheten hade på 2010-talet ett 60-tal anställda. Det finns även ett stort antal frivilligorganisationer som hjälper brottsoffer. Före mitten av 1980-talet fanns det knappt någon sådan. På 2010-talet fanns mer än 100 brottsofferjourer och dessutom cirka 200 kvinno- och tjejjourer (Tham 2018, s. 114–115).
En framställning av brottsoffer kan göras på olika sätt. Det kan gälla vad som räknas som ett typiskt brottsoffer, huruvida brottsoffret har skuld i brottet, hur kränkningen ser ut vid brott, vad brottsoffret behöver och vem som ska hjälpa till med det. Synen på brottsoffer påverkar politiken. Utmärkande i synen på brottsoffer i Sverige är ”politisk konsensus, nollsummespel mellan brottsoffer och gärningsman, brottsoffrets homogenitet och statens ansvar” (Tham 2018, s. 115).
Inom diskussionen om brottsoffer i Sverige är de flesta överens på så sätt att de står på brottsoffrens sida och vill hjälpa brottsoffer med olika sorters stödjande verksamhet. Det kan tyckas självklart, men så har det inte alltid varit. Det förekommer i USA kritik mot att se sig själv som offer. Brottsofferperspektivet anses av kritiker i USA vara en del av ett samhälle där människor inte vill ta ansvar för sina egna handlingar (Tham 2018, s. 115–116).
De politiska partierna i Sverige är överens om att ge stöd till brottsoffer, i synnerhet kvinnliga brottsoffer. Att det finns en enighet i brottsofferfrågan märks även i kungaparets engagemang. Kungen och drottningen har endast möjlighet att vara aktiva i samhällsfrågor där det anses råda politisk konsensus. Som en jämförelse har drottningen även engagerat sig i narkotikafrågan där det anses råda politisk konsensus. Skulle drottningen däremot engagera sig i alkoholpolitiken ”hade detta kunna utlösa en konstitutionell kris” (Tham 2018, s. 116).
Medan det råder konsensus i synen på brottsoffer varierar politikernas syn på gärningspersoner. Synen varierar när det gäller huruvida omsorg av gärningspersonen står i motsättning till omsorg av brottsoffret. Att straffa gärningspersonen betraktas i vissa fall som ett sätt att ge offret upprättelse (Tham 2018, s. 116–117).
Detta motsatsförhållande mellan gärningsmän och brottsoffer blir extra distinkt när det gäller mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot kvinnor ses i ett könsmaktsperspektiv som ett tecken på bristande jämställdhet i det större mellanmänskliga samspelet, där män är överordnade och kvinnor underordnade. Våldet anses vara ett medel för männen att behålla sin överordning. En statlig utredning avvisar medling mellan män som slår och kvinnor som blir slagna (Tham 2018, s. 117).
Något annat som utmärker framställningen av brottsoffer är att offren ses som likadana. Brottsoffer har likadana upplevelser, likadana skador och samma behov av hjälp. Likformigheten startade med att utsattheten för ett brott gick från att vara något man varit med om till ett tillstånd. Denna förändring märks från då Brottsskadenämnden övergick till Brottsoffermyndigheten 1994 (Tham 2018, s. 117).
Brottsskadenämnden hade hand om ärenden som rörde en särskild skada vilken hade uppstått på grund av brott. Sådan verksamhet finns numera i en avdelning inom Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten har det mycket bredare uppdraget att tillgodose brottsoffers intressen (Tham 2018, s. 118).
Brottsoffermyndigheten inriktar sig främst på offer för våldsbrott. Detta är logiskt eftersom myndigheten har till uppgift att handlägga ansökningar om ersättning enligt brottsskadelagen. Lagen gäller ”så gott som helt våldsbrott och andra brott mot person” (Tham 2018, s. 118). Ansökningarna till enheten som handlägger brottsskadeärenden består av en troligen typisk fördelning av våldsbrott och hot. Inom myndighetens övriga verksamhet är det däremot våld mot kvinnor och barn som prioriteras (Tham 2018, s. 118).
Som en sammanfattning finns det inom den offentliga diskussionen om brottsoffer en samsyn som gäller att problemet är stort, att det centrala i problemet är mäns våld mot kvinnor och barn, att brottsoffrens skador och behov är stora och ser likadana ut samt att den offentliga sektorn ska ta hand om brottsoffer. Våld och brottsoffer har blivit en viktigare fråga inom kriminalpolitik (Tham 2018, s. 120).
Sexualbrott har också fått ökat politiskt intresse. Våldtäkt som begrepp har utvidgats 1984, 1992, 1999, 2005 och 2013. Utvidgningen innebär att fler handlingar, som inkräktar på den sexuella integriteten, räknas som våldtäkt. Då kravet på våld vid våldtäkt blev mindre 2005 ökade anmälningarna om våldtäkt medan anmälningarna av sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande minskade (Tham 2018, s. 120).
De ökade anmälningarna om våldtäkt är därmed ett distinkt tecken på politikernas avsikt att betona att sexuella övergrepp är oacceptabelt och en avsikt att öka straffets allmänpreventiva effekt. Detta innebär dock ett politiskt problem. När våldtäkt som begrepp har blivit vidare i lagstiftningen har det på samma gång blivit svårare att bevisa att kriterierna för brottet är uppfyllda. Åklagare och domstolar menar ganska ofta att bevisningen inte räcker. Detta resulterar i en klyfta mellan antalet anmälningar och antalet domar. Detta pressar politikerna att agera. Väljer då regeringen att utvidga våldtäktsbegreppet ytterligare finns risken att klyftan mellan anmälningar och domar ökar ännu mer (Tham 2018, s. 120–121).
Domar för våldsbrott och andra brott mot person har bidragit till ökningen av fängelsebeläggningen i Sverige mer än domar för narkotikabrott (Tham 2018, s. 123).
Sammantaget finns flera olika men förbundna orsaker till utvecklingsriktningen mot brottsoffrets ökade betydelse i västvärlden: ”en tilltagande känsla av osäkerhet, behovet av att identifiera
sig med något, civiliseringsprocess och mänskliga rättigheter” (Tham 2018, s. 126). Trenden är att mer och mer betrakta mellanmänskliga bekymmer och ovälkomna situationer såsom brott begångna med uppsåt, vilka kräver rättslig prövning och sanktioner för gottgörelse. Framförallt i Sverige och Norden har även den feministiska politiken medfört krav på minskat våld mot kvinnor (Tham 2018, s. 126–127).
Emellertid finns det undersökningar som visar att brottsoffer, även de som utsatts för våld, inte är så ”straffbenägna” (Tham 2018, s. 127). Brottsoffer efterlyser information, respekt, en mer personlig behandling, ekonomisk ersättning, någon sorts kompensation från gärningspersonen och någon sorts intyg på att de är betrodda av myndigheterna. Det är inte alltid väsentligt att gärningspersonen får ett straff (Tham 2018, s. 127).
Politiker utnyttjar emellertid raskt brottsoffer för vidare kriminalpolitiska ändamål. Majoriteten av de politiska partierna pekar på brottsoffrens behov för skärpta straff. Politiker skulle i Sverige ha svårt att motivera straffskärpningar med primitiva hämndbegär. Att göra samma sak i brottsoffrens namn betyder i stället att ta parti för svaga och utsatta och kan lättare få medhåll (Tham 2018, s. 127).
Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.
Lämna ett svar