Det osvenska knarket

Sveriges narkotikapolitik har tidigare handlat om att inrikta sig på produktionen och den storskaliga försäljningen. Med tiden har den ändrats så att inriktningen handlar om ringa brottslighet och konsumtionen. Polismyndigheten har lagt mer kraft på att bekämpa narkotikan. De lagförda brotten har blivit många fler. Narkotikadomar har varit en bidragande orsak till ökad beläggning i fängelserna (Tham, 2018, s. 106).

I Sverige har det ideologiska motståndet varit stort till skademinimering. Ändå har det startats program för sprututbyte, substitutionsbehandlingar och liknande. Politikerna är ändå överens om att samhället ska sträva efter att bli narkotikafritt. Narkotikaproblemen beskrivs som stora i samhället på samma gång som den svenska narkotikapolitiken beskrivs som lyckad. Från senare delen av 1960-talet till millennieskiftet dominerade narkotikabrott den offentliga diskussionen (Tham, 2018, s. 107).

Därefter har narkotika inte varit lika stort i samhällsdiskussionen. Frågan saknades i valrörelsen 2006 och valrörelsen 2010. Endast undantagsvis togs frågan upp i valrörelsen 2014. En hård syn på narkotikarelaterade brott har emellertid kvarstått. Andra västländer har sedan 2010 liberaliserat sin narkotikapolitik. Framtiden för Sveriges narkotikapolitik är därför oklar (Tham, 2018, s. 107–108).

År 1965 fanns det knappt en narkotikafråga. Därefter har frågan växt och straffen har höjts. Samhällets kostnader för att kontrollera narkotikan har ökat. Enligt Henrik Tham vore utvecklingen logisk och förståelig om vinsterna varit högre än kostnaderna. Om så är fallet granskas med en kontroll av huruvida narkotikarelaterade skador har blivit färre, alternativt huruvida läget är fördelaktigare jämfört med andra stater (Tham, 2018, s. 108).

Motiveringen till den svenska linjen i narkotikapolitiken bygger på två saker. Först handlar det om att det gjorts försök att driva narkotikaliberal politik och att det misslyckades. Under 1960-talet gjordes ett försök ”att skriva ut narkotika till brukarna efter vad de ville ha” (Tham, 2018, s. 108). Följden av detta försök ansågs vara mycket dåligt och användes senare för att argumentera mot alla försök till liberaliseringar. När försöket sedan utvärderades visade det sig att effekterna inte alls var dåliga. Antalet dödsfall, bruket av narkotika samt kriminaliteten hos de berörda patienterna var praktiskt taget oförändrat. Det fanns heller inga bevis för att detta försök lett ett ökat missbruk av narkotika hos andra människor (Tham, 2018, s. 108).

Argument nummer två för Sveriges linje i narkotikapolitiken finns i att linjen har fått till följd att inte så många unga personer testat knark, alternativt knarkar med jämna mellanrum, jämfört med andra stater i Europa. Påståendet har gått att bekräfta (Tham, 2018, s. 108).

Henrik Tham tvivlar dock på vilken vikt som ska läggas på ganska temporärt cannabisbruk i en bedömning av politisk effekt. Skadorna är i det fallet väldigt små. När det gäller det tunga eller problematiska narkotikabruket finns Sverige på genomsnittet i Europa. Men när det gäller dödsfall i samband med narkotika befinner sig Sverige på en hög nivå och har nästan 600 dödsfall om året. Dödligheten har ökat från tidigt 1970-tal och ökar mycket i en europeisk jämförelse (Tham, 2018, s. 108–109).

Henrik Tham menar därmed att kostnaderna för Sveriges narkotikapolitik är högre än vinsterna (Tham, 2018, s. 109).

Ett skäl till att Sverige, trots detta, har denna linje i narkotikapolitiken anknyter till landets välfärdsstat. Välfärdsstaten lovar att hjälpa personer som inte kan hjälpa sig själva. Det finns en hög ambition att ta hand om exempelvis människor med missbruksproblem. Den höga ambitionen gällande narkotika har, bortsett från bra effekter, lett till att skadereducering inte har accepterats inom samhällets arbete med narkotika. Måttligt narkotikabruk eller ett godtagande av att vissa förblir droganvändare beskrivs som resignation. Endast fullständig behandling anses acceptabelt (Tham, 2018, s. 110).

Välfärdsstaten kan också ha påverkat samhällets agerande mot narkotika ur en annan aspekt. Eftersom staten ansvarar för alla människors uppehälle finns det, enligt Henrik Tham, ett logiskt samband med att staten tidigt ingriper mot missbruk och, i fall det krävs, genom bestraffning och tvångsmedel (Tham, 2018, s. 110).

Även nykterhetsrörelsen har påverkat narkotikapolitiken. Nykterhetsrörelsen har varit motståndare även till måttligt drickande. Detta synsätt har överförts till synen på narkotika där det inte görs skillnad på ”lätta och tunga droger” (Tham, 2018, s. 110).

En ytterligare anledning till den svenska linjen i narkotikapolitiken handlar om en sorts nationalism. Narkotika har betraktats som något som kommer från utlandet och inte hör hemma i Sverige (Tham, 2018, s. 111).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.