Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.
Kapitel 7 Biologiska och psykologiska förklaringar till brottsligheten (sida 127 till 148)
Man kan säga att den moderna kriminologiska forskningen fick sin början med den italienske läkaren Cesare Lombroso. Detta var knappast någon lycklig början för en vetenskap, skriver Jerzy Sarnecki. Lombrosos och hans efterföljares syn på orsaker till kriminaliteten hängde samman med idéer som präglade europeisk forskning under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Vissa människor och vissa människoraser betraktades som överlägsna andra och det har lett till brutala övergrepp och till och med utrotning.
Den svenske psykiatern Olof Kinberg, född 1873 och död 1960, var starkt påverkad av Lombrosos idéer och en varm anhängare av dessa. Olof Kinberg var under ett halvt sekel en förgrundsgestalt inom svensk kriminologi, och hade ett påtagligt stort inflytande över den svenska kriminalpolitiken.
Liksom Lombroso ansåg Kinberg att man utifrån människors utseende kunde se vilka som hade de primitiva antisociala tendenserna. Den sortens uppfattningar gör att Kinberg kan anses vara en av de främsta svenska företrädarna för de rasbiologiska idéer som var så typiska för hans tid. Kinberg var också styrelseledamot i Svenska sällskapet för rashygien, som bildades 1909.
Det var snarare politiska än vetenskapliga förändringar som ledde till att denna forskning upphörde efter andra världskriget.
Efter hand har man dock återkommit till, och byggt vidare på, kunskaper om relationen mellan hjärnans sätt att fungera och individens beteende. Det kallas i dag för neuropsykologiska faktorer bakom mänskligt beteende.
Men en viktig skillnad mellan den moderna neuropsykologiska forskningen och Lombrosos syn på brott är att den moderna forskningen vanligen inte har en deterministisk syn på orosfaktorer. Biologin anses i stället samverka med miljön, exempelvis uppväxtmiljön.
Lämna ett svar