Etikett: Mordet vid Åbrinken

Mordet vid Åbrinken, i Västerås år 2000, är fortfarande olöst. En man åtalades misstänkt för dådet men friades sedan i tingsrätten. Så här sa han i förhör.

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås den 6 juni år 2000. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med. Den man som åtalades misstänkt för knivdådet kallar jag för herr E. Följande sa herr E när han förhördes om händelsen.

Den då 50-årige herr E var alkoholmissbrukare sedan lång tid tillbaka. Tidigare använde han också amfetamin men hade slutat med det. Sedan några år tillbaka bodde han på Furan, som drevs av Frälsningsarmén. Han brukade ha dåligt minne när han drack. Mestadels drack han öl. Han brukade oftast besöka Systembolaget när det öppnade klockan 10. Han drack därefter i parkerna tillsammans med bekanta fram till eftermiddagen. På eftermiddagen brukade han ta bussen eller cykeln hem och sova till nästa morgon.

Hans minne av dagen för knivdådet var diffust. Vid den här tidpunkten fanns två Systembolagsbutiker i Västerås centrum. Herr E cyklade först till bolaget vid Stora gatan. Han träffade emellertid inga bekanta där, varför han fortsatte till bolaget vid Vasagatan. Där köpte han 4–5 flaskor starköl 7,2. Han gjorde sällskap med några kamrater, däribland herr S, till Vasaparken, där han drack upp ölen. Efter förslag av herr S fortsatte de sedan till den kristna stödverksamheten Ria på andra sidan järnvägen. Eftersom de inte träffade några bekanta där återvände de mot centrum och Stadsparken, där herr S bjöd på någon utblandad sprit. De fortsatte sedan till bolaget på Vasagatan där herr E handlade ytterligare 3–4 flaskor starköl. Han begav sig sedan till ”cykelstatyn” vid Stora Torget, där han började dricka. Han har därefter ingen minnesbild av att han uppehållit sig vid åbrinken. Han uppskattar att han under dagen kan ha druckit omkring 10 flaskor starköl och en kvarting brännvin.

Efter många förhör har herr E svagt erinrat sig att han låg intryckt vid ett staket, där han blev sparkad av 48-åringen. Han ska ha skrikit ”sluta” upprepade gånger och krupit ihop i fosterställning och försökt skydda sig med armarna framför huvudet.

Herr E ska ha känt att han hade en kniv i bakfickan och att han rört i kniven. Därefter var minnet borta till dess att han var på väg mot en gräsmatta strax norr om Vattugränd, en bit bort från åbrinken. Då kände han sig ”alldeles groggy”. Nästa gång han vaknade var han på gräsmattan och såg flera polisbilar vid ån. Därefter var minnet åter borta fram till dess att han följande dag vaknade upp på polisstationen.

I samband med tumultet vid åbrinken hade han fått en fläskläpp och en del blåmärken. Den dag då gärningen inträffade var han klädd i svart keps märkt Carlsberg, vit eller grå skjorta, svart eller grå jacka, grå byxor och svarta läderskor av märket Ecco. Vidare bar han, som han brukade göra, en armbandsklocka på höger arm trots att han var högerhänt. Det är samma klocka som sedermera togs i beslag och undersöktes. Efter händelsen hade kläderna av någon anledning försvunnit. Han hade ibland håret uppsatt i hästsvans. Det är mycket möjligt att så var fallet även vid dagen för knivdådet. Han mindes emellertid inte hur det förhöll sig.

Herr E sa att den beslagtagna kniven inte tillhörde honom. Om han använt kniv måste han alltså ha fått den av någon annan person. Han hade bara kniv med sig när han skulle ut och fiska, vilket inte var fallet den här dagen.

Herr E kände 48-åringen sedan tidigare och de brukade träffas några gånger i veckan. Ungefär ett år tidigare hade herr E blivit slagen av 48-åringen utanför pantbanken. De samtalade om sina döttrar, varvid herr E berättade att han inte hade någon kontakt med en av sina två döttrar. Helt plötsligt slog 48-åringen då till honom. Något annat groll mellan dem, exempelvis i samband med någon rättegång, hade det inte varit. Herr E beskrev 48-åringen som ”rätt just”, även Om det ibland hände att han efter alkoholförtäring kunde bli ”lite stöddig”. Den nu döde 48-åringen ska ha varit ganska kraftig och tyckte emellanåt om att visa detta. Ibland uppstod bråk när han druckit.

Källa: DOM 2000-07-28 meddelad i Västerås (Västerås tingsrätt)

Mordet vid åbrinken, i Västerås år 2000, är fortfarande olöst. Så här sa den döde mannens fru i förhör.

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås den 6 juni år 2000. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med.

Den döde 48-åringens fru berättade i förhör att de gifte sig i februari 2000 efter att hon känt honom sedan september 1996. Han hade alkoholproblem och drack nästan varje dag. Han brukade emellertid inte dricka starksprit utan höll sig mest till öl. Hon hade själv alkoholproblem. Hon och mannen brukade ofta dricka tillsammans, så också dagen för knivdådet. Hon hade aldrig sett mannen aggressiv. Han brukade prata och skoja med kamraterna. Ibland kunde han ”jävlas” lite genom att dra ut tofsar från andras hår.

Frun hade sett herr E i missbrukarkretsar i cirka tio år. Hon hade inte sett herr E inblandad i bråk och hade fått intrycket att han var en lugn och snäll person. Av sin man fick hon veta att det fanns något gammalt groll, kanske sedan 20 år tillbaka, mellan honom och herr E.

Orsaken skulle vara en händelse då herr E pratat för mycket i en rättegång. Hon visste dock inget närmare om detta.

Den aktuella dagen hade hon och mannen delat på en knapp kvarting i bostaden. Därefter begav de sig till bolaget, där de köpte fem starköl. De fortsatte mot Svartån, varvid de sammanträffade med herr M, en kompis till 48-åringen. Med herr M i sällskap gick de vidare. Hon uppskattar att de kan ha kommit till den aktuella åbrinken, där bänkarna fanns, cirka 11.15. De var först på plats. Sällskapet kom att uppehålla sig vid två av bänkarna.

Herr L bjöd 48-åringen på någon sup. Det kan ha varit hembränt. Frun sa till 48-åringen att ta det lugnt med drickandet. Under samvaron kom herr M att visa en hemmagjord kniv med ett cirka 4–5 cm långt knivblad. Det var inte någon morakniv.

Vid något tillfälle, kanske 30–40 minuter efter det att de kommit till platsen, såg hon herr M slå till 48-åringen i ansiktet med påföljd att 48-åringen blev blodig i näsborrarna. Hon vet inte anledningen. Hursomhelst reagerade 48-åringen inte på annat sätt än att han ”ryckte på axlarna”. Händelsen inträffade vid en av bänkarna.

Omkring en kvart därefter kom herr E och herr S till platsen. De satte sig genast på en annan bänk. Herr E bar en orange jacka.

Därefter minns hon inte vad som hänt. Troligen inträdde minnesluckan vid 13-tiden. Hon vaknade på polisstationen.

Frun har i efterhand av två oberoende personer, en kvinna och en man, fått höra att herr S sagt till dem att han kastat en kniv till herr E strax före gärningen. Vidare har hon hört att 48-åringen skulle ha kallat herr L för bög och blottat sig för honom under samvaron vid åbrinken.

Försvaret har påtalat att det i förundersökningen fanns en uppgift om att frun, samma dag som knivskärningen ägde rum, pekade ut herr M som gärningsman. Tillfrågad om detta förklarade frun att hon inte kunde minnas uppgiften men att hon inte betvivlade att hon kan ha sagt så. Hon sa att hon i berusat tillstånd brukar tala sanning. En förklaring till hennes uppgift kan vara att det låg nära till hands att utpeka herr M, eftersom han tidigare under dagen visat upp sin kniv.

Åklagaren upplyste om att frun samma dag som knivdådet, efter det att hon mottagit dödsbudet på lasarettet och förhörts av polisen, omhändertogs med stöd av LOB.

Källa: DOM 2000-07-28 meddelad i Västerås (Västerås tingsrätt)

Mordet vid Åbrinken, i Västerås år 2000, är fortfarande olöst. En man åtalades misstänkt för dådet men friades sedan i tingsrätten.

En 48-årig man knivdödades intill Svartån i Västerås den 6 juni år 2000. Det är ett av de fall som polisens kalla fall-grupp nu arbetar med.

Torsdagen den 13 juli år 2000 inleddes rättegången mot den 50-årige man som stod åtalad dråp efter knivdådet vid Åbrinken. Rättegångens tredje dag, måndag den 17 juli, inleddes med två vittnesförhör vilka hölls som planerat. När det blev dags för vittne tre och fyra fick dock rättegången avbrytas eftersom ingen av personerna dök upp. Rättegången förlängdes och Polisen i Västerås letade efter de båda männen för att hämta dem till tingsrätten. Det gick ut ett allmänt utrop till de poliser som patrullerade i centrum och det gjordes tillslag på vissa adresser.

Den ene av de eftersökta männen hade tidigare varit utpekad som skyldig till knivdådet av den nu döde 48-åringens änka. Detta tog hon dock tillbaka när hon hördes på rättegångens första dag, med hänvisning till att hon inte kunde minnas vad som hänt. Vittnet skulle ha förhörts redan på rättegångens andra dag, men inte heller då infann han sig i rättssalen. Lokaltidningen VLT:s reporter träffade mannen utanför tingsrätten men när han fick veta att han skulle vittna försvann han snabbt därifrån. Tidningen noterade dock att han var synlig i Västerås den efterföljande helgen.

Den andre mannen var en av dem som hade hört kvinnan peka ut mannen. Båda männen var kallade på begäran av försvaret.¹

En av de saknade vittnena infann sig i rätten på tisdagen den 18 juli. Han vittnade då mot den 50-årige man som stod åtalad för att ha huggit en man till döds. Mannen påstod att han inte medvetet hade hållit sig undan. Han berättade själv att han hade bytt postadress och att det var orsaken till frånvaron.

I vittnesförhöret intygade mannen att den knivdödade 48-åringens änka i ambulansen på väg till sjukhuset pekat ut en annan gärningsman än den åtalade. Den som utpekades var samma man som fortfarande saknades på rättegången.

– Att han inte dyker upp skulle förstås kunna tyda på att det är han som är skyldig, sa försvarsadvokat Thomas Carlstedt till VLT.

Det var försvarsadvokat Thomas Carlstedt som hade kallat vittnet som nu saknades.

Polisen hade besökt mannens bostad och där var han inte. Rätten hade beslutat att mannen skulle tas i förvar om han återfanns. Polisen hade rätt att hålla honom i 18 timmar. Om mannen skulle återfinnas var det tänkt att rättegången skulle fortsätta onsdag den 19 juli.²

Onsdagen den 19 juli var det eftersökta vittnet fortfarande försvunnet. Detta trots att polisen kopplats in i spaningarna efter mannen. Den 19 juli ställdes huvudförhandlingen in eftersom polisen inte hade några spår efter mannen. Tanken var att rättegången skulle avslutas på torsdagen den 20 juli, även om vittnet inte återfanns.

Försvarsadvokat Thomas Carlstedt hade dittills yrkat på förnyade hämtningsförsök men sa nu att det var tänkbart att i stället åberopa de förhör som hållits med mannen i samband med polisutredningen. Rådmannen Jan Allgårdh menade dock att mannens uppgifter inte fick samma bevisvärde om endast förundersökningen åberopades.

Försvarsadvokaten Thomas Carlstedt menade att det försvunna vittnet var en tänkbar gärningsman. Flera andra vittnen hade bekräftat att den försvunna mannen befunnit sig på brottsplatsen dagen för mordet.

Dyker ett kallat vittne inte upp på utsatt tid till en rättegång kan åklagare och försvarsadvokat yrka på hämtning av personen. Tingsrätten fattar beslutet. Rätten kan också besluta att vittnet ska hållas kvar i upp till 18 timmar i väntan på förhör. Vittnen får dock inte gripas. Alla som kallas till vittnesförhör är i princip skyldiga att vittna. Infinner man sig inte i rätten kan man åläggas att betala vite. Undantagna från vittnesplikten är parter i målet, vissa yrkeskategorier med tystnadsplikt, samt anhöriga till den misstänkte.³

Det var efter sju sorger och åtta bedrövelser som rättegången till sist avslutades. På andra extradagen, en vecka efter rättegångens början, gav tingsrätten upp försöken att förmå det sista vittnet att infinna sig i rätten. Tingsrätten godkände i stället att försvarsadvokat Thomas Carlstedt åberopade de förhör som gjorts med den försvunne mannen under polisutredningen.

Rättegången avslutades vid lunch, torsdagen den 20 juli, och redan under eftermiddagen beslutade tingsrätten att den åtalade 50-åringen skulle släppas på fri fot. Beslutet innebar att mannen inte skulle dömas för dråp.

Åklagaren Jan Axelsson la i sin slutplädering vikt vid att den åtalade 50-åringen hade den dödes blod på sitt armbandsur. En annan sak som stärkte misstankarna mot 50-åringen var att hans kläder från den aktuella dagen var spårlöst försvunna.⁴

Fredagen den 28 juli frikändes den 50-åring som åtalats för dråp efter knivdådet. Den frikände 50-åringen hade rättegången igenom förnekat att han skulle ha utdelat det dödande knivhugget. Han hade berättat att han blivit misshandlad av den nu döde 48-åringen och att han hittat en kniv som han hade tagit. Han kunde inte minnas mer eftersom han varit så berusad.

Nu konstaterade alltså tingsrätten att mannen var oskyldig. Man skrev i domen att 50-åringen blivit jagad av 48-åringen, som var berusad och bråkig vid det tillfället. En grupp på omkring fem personer hade sprungit efter de båda. De fem personerna hade hunnit ikapp de framförvarande och tumult hade uppstått. Vid detta tillfälle hade knivhugget utdelats men ingen av de närvarande hade kunnat peka ut 50-åringen som den som utdelat hugget.

Tingsrätten hade här tagit fasta på den troliga riktning hugget kommit ifrån och de positioner personerna haft i tumultet. Utifrån detta konstaterade man att det knappast var sannolikt att den åtalade 50-åringen utdelat hugget.

I övrigt skrev rätten att 50-åringen inte varit dömd för något våldsbrott tidigare och att han beskrevs som en ”fridens man”.

Däremot sågs det faktum att 50-åringen haft blod på sin klocka, och att de kläder han bar den aktuella dagen var försvunna, som besvärande för mannen. Tingsrätten menade dock att det kunde vara fullt möjligt att 50-åringen fått blod på sig i samband med tumultet och gjort sig av med dem för att inte bindas till brottet.⁵

1 Sandhammar, Kalle. ”Polisen letar försvunna vittnen”. Vestmanlands Läns Tidning, 18 juli 2000.

2 Sandhammar, Kalle. Eftersökt vittne dök upp. 19 juli 2000.

3 Sandhammar, Kalle. ”Vittnet fortfarande försvunnet”. Vestmanlands Läns Tidning, 20 juli 2000.

4 Sandhammar, Kalle. ”Åtalade 50-åringen frisläppt”. Vestmanlands Läns Tiding, 21 juli 2000.

5 Sandhammar, Kalle. ”50-åring frikändes från dråp”. Vestmanlands Läns Tidning, 29 juli 2000.