Att vara Alex Schulman

Stambytet har pågått i några månader nu. Först gick de loss inne på toaletten och nu har de borrat upp hela köket. Jag kan till och med se hur min ensamme rökrocksgranne flanerar runt i ett stökigt inferno en trappa ner, och ville jag, så skulle det gå att hissa ner en tallrik Carbonara till honom, för att en enda gång i livet få uppleva den där omtalade mathiss-romantiken. I tryck låter det nästan lite festligt, som en ypperlig chans att skaka fram den utdöende ”vi-känslan” i huset.
Men verkligheten är naturligtvis en helt annan och det vore snudd på olagligt att dra några nostalgiska paralleller till ”Söderkåkar”. För det jag just nu går igenom är en av de värsta perioderna i mitt liv.
Jag kan visserligen leva med att det är svinkallt i lägenheten och jag har slutat irritera mig på den absurda plastsluss som satts upp för att hålla dammet utanför sovrummet. Det som däremot plågar mig är känslan av att vara iakttagen och faktumet att okända människor har rätt att kliva in i lägenheten, utan att knacka först eller fråga om de stör. Paranoid är ett starkt ord, men varje gång de pigga byggarna ser mig – och min dåliga hållning – i kalsonger rister jag till av obehag.
Ett gäng (sympatiska, det ska sägas) killar i blåa overaller och falukorvskompakta överarmar (starka – på riktigt!) har annekterat mitt liv.
De kan dyka upp när som helst och de har hela tiden ett skoningslöst övertag på mig eftersom de vet att jag inte kan ifrågasätta huruvida fuktspärren är lagd på rätt sätt. Och jag skulle aldrig våga kritisera dem, för då tar de förstås ut en gruvlig revansch när jag är på jobbet och de har ”access all areas”. Kanske provar de mina kläder (varför, egentligen?). Kanske realiserar de den gamla skrönan om ”hotellstädaren som stoppar upp gästernas tandborstar i baken”.
Eller så beslutar de sig för att ”olla” några strategiskt utvalda föremål: Bestick, kaffekoppar och fjärrkontroller.
Jag måste med andra ord fortsätta fokusera på att vara samarbetsvillig. Inte gnälla! INTE! Hittills har jag lyckats bra. När jag kom hem från en fest för en vecka sen hade nån av overallerna tryckt in nyckeln i överlåset och vridit om, trots tydliga direktiv på dörren om att inte göra det den här torsdagen. Konsekvens: Jag sov i trapphuset fram till klockan halv sju på morgonen, då en av killarna släppte in mig i lägenheten. ”Tack”, sa jag underdånigt, ”tack, för att du släppte in mig i MIN lägenhet”. Jag borde varit vansinnig. Jag borde åtminstone tagit upp det med byggledaren. Men inte. Bara tacksamhet.
Tanken på att utsättas för ”ollning” håller uppenbarligen på att förändra min personlighet. I grunden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *