Pilotkonflikten på Ryanair år 2000

I november år 2000 utsattes Ryanairs personalpolicy för hård mediebevakning när det kom fram att Ryanairs piloter funderade på att gå ut i strejk.

Fram tills dess hade Ryanairs piloter förhandlat direkt med vd:n Michael O’Leary genom ett personalråd. Piloterna fick dock inte själva bestämma vem som skulle ingå i personalrådet.

År 2000 var Ryanairpiloterna på väg att förhandla ett nytt löneavtal och Michael O’Leary var inte på generöst humör. Han ändrade antalet timmar piloterna kunde arbeta per vecka. Piloterna var inte imponerade och i mitten av september planerade de en maskningsaktion. Piloterna hade också ökat sin förhandlingsstyrka genom att ta med sig pilotfacket IALPA och dess allierade IMPACT, det största fackförbundet inom offentliga sektorn i Irland.

Piloterna hade hoppats att med erfarenheten och organisationen hos IALPA så skulle de vara bättre rustade. De blev snabbt besvikna.
– IALPA skötte det inte bra, sa en pilot.

En strejk diskuterades först i slutet av september. IMPACT gick sedan ut med att den sköts upp eftersom Ryanair hade nått en överenskommelse med piloterna om arbetstimmar.

För Ryanair var det enkla faktum att IMPACT, med SIPTU, det dominerande facket hos Aer Lingus, yttrade sig om flygbolagets arbetsförhållanden, en ovälkommen utveckling.
– Som alltid diskuterades och klargjordes de här sakerna direkt mellan Ryanair och våra piloter och så ska det fortsätta vara. Rykten om störningar inom Ryanair som kommer från Aer Lingus fackförening ska tas för vad det är, sa Ryanair i ett uttalande.

Trots flygbolagets nekande
fortsatte oron hos piloterna. I början av november röstade piloterna, med siffrorna 77 mot 1, för att avvisa företagets löneerbjudande och ta till stridsåtgärder.

Michael O’Leary uttryckte förvåning över utvecklingen. Det vore, sa han, otroligt att Ryanairs piloter inte skulle acceptera ett femårigt lönepaket där alla kaptener skulle få en löneförhöjning till 100 000 pund per år.

Erbjudandet avvisades dock, och strejkaktioner planerades till den 23 november. Ställd inför en potentiellt förödande dispyt bytte Michael O’Leary till diplomatläge och övertygade piloterna om att avblåsa strejken med löfte om en ny förhandling.

Som en gest av välvilja, förband sig piloterna att ge sina flygtillägg för den planerade strejkdagen till North Dublin Hospice. Michael O’Leary hade fått mycket offentligt stryk under bagagelastarstrejken två år tidigare. Han tvingades i RTE:s radiosändning 1999 erkänna att det hela var en pr-katastrof. För att undvika att upprepa det felet och med hopp om en publicitetskupp, sa Michael O’Leary att Ryanair skulle matcha beloppet som donerats. Han gick sedan till offensiv och gjorde vad han kunde för att påverka mediebevakningen av konflikten, och erbjöd ”gratis” flyg på alla lediga flygstolar mellan Irland och Storbritannien den 24 november. Passagerarna fick endast betala skatter och avgifter.1

Taktiken fungerade. Direkta förhandlingar med piloterna resulterade i minimala förbättringar i deras löner och villkor och konflikten hade lugnat ner sig. Överenskommelsen inkluderade ett vinstdelningspaket på 100 000 pund för alla piloter och 15 procent höjning av grundlönen under en femårsperiod, vilket skulle höja piloternas årslön till mer än 127 000 pund. Piloterna skrev på och facken tappade greppet om företaget. IMPACT:s Michael Launders sa att piloterna skulle bli någorlunda nöjda och medgav att det var betydande förbättringar när det gällde tjänstgöringslistor och arbetstider.

För piloterna hade det varit en smärtsam kamp och alla av dem var inte nöjda.
– Ett riktigt dåligt löneavtal och riktigt dåliga arbetsförhållanden skrevs under, minns en pilot.

För Ryanair hade det däremot varit en lyckad kupp. Flygbolaget hade fått god publicitet genom sin välgörenhetsdonation, piloternas ursprungliga avtal hade bara förändrats minimalt och viktigast av allt hade Ryanair återigen lyckats ta sig ur en arbetsmarknadskonflikt utan att ha behövt sätta sig ner med facken.2

1. Ruddock, Alan. Michael O’Leary: A Life in Full Flight. Sidan 257–258.
2. Ruddock, Alan. Michael O’Leary: A Life in Full Flight. Sidan 258–259.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *