Buzz

Det nederländska flygbolaget KLM hade under en period ett eget lågprisflygbolag som hette Buzz.1 Buzz hade stora ekonomiska problem och i slutet av januari 2003 offentliggjordes det att Ryanair köpt Buzz av KLM.

Mindre än en vecka efter att Ryanair gått ut med köpet av Buzz presenterade Michael O’Leary en överlevnadsplan för sitt nya flygbolag. Högst upp på listan var en omedelbar nedskärning av hundra jobb. Detta innebar en reducering av Buzz personalstyrka från 570 till 470. Fackföreningarna hos Buzz ilsknade till medan Michael O’Leary var mycket tydlig.
– Om BALPA (de brittiska piloternas fack) vill strejka den 1 april när Ryanair formellt tar över, blir det inte en fråga om att sparka dem, vi kommer att stänga Buzz. Vi ska inte hänga i långa förhandlingar. Det är allt eller inget, sa han.

Den ursprungliga planen för Buzz var att det nederländska flygbolaget skulle vara ett dotterbolag till Ryanair med ett eget brittiskt flygtillstånd. Medan ilskan hos Buzz personal på Londonflygplatsen Stansted växte, började Michael O’Learys planer ändras. I slutet av februari var det inte längre 100 personer som skulle bli av med jobbet. Nu hade Michael O’Leary bestämt att två tredjedelar flygbolagets personal skulle bort.

Nedskärningarna omfattade varje del av flygbolaget. Bland piloterna fick 25 procent gå tillsammans med ungefär 80 procent av kabinpersonalen, 50 procent av markpersonalen och all last- och försäljningspersonal. Den återstående personalen på 200 personer erbjöds nya kontrakt med betydligt lägre löner och ersättningar. Som väntat blev facket rasande. Paul Kenny, som representerade administrationen och markpersonalen hos Buzz, sa att det var en fullständig skandal och att Ryanair agerade föraktfullt mot personalen. BALPA:s generalsekreterare Jim McAulsan sa att övertagandet gick till som om det vore en utförsäljning.

Ryanair brydde sig inte.
– Personalen jobbade för ett hopplöst företag, sa Charlie Clifton, som då hade slutat som chef för Ryanairs markservice.

Ryanair ville skära ner 15 av Buzz 24 rutter och minska flottan från tolv till åtta flygplan. Biljettpriserna på de återstående linjerna skulle sänkas med 50 procent och antalet passagerarplatser skulle dubblas. Detta kunde bara bli möjligt om personalstyrkan på 200 personer gick med på Ryanairs erbjudande. I mars skrev Ryanair till de få utvalda.
– Om vi inte får tillräckligt många att acceptera så stänger vi och driver det själva genom att hyra in piloter och kabinpersonal, sa Michael O’Leary.

I mitten av mars kunde Michael O’Leary skryta med att 90 procent av Buzz piloter som erbjöds kontrakt hade skrivit under, tillsammans med 50 procent av den inbjudna kabinpersonalen. Michael O’Leary stängde sedan Buzz helt under april månad för en återlansering i maj. Detta för att visa facken att hotet om att stänga flygbolaget var på allvar.
Den 1 maj 2003 startades några av Buzz flyglinjer på nytt. Den personal som återstod bar nu Ryanairs uniformer.2

1. Ruddock, Alan. Michael O’Leary: A Life in Full Flight. Dublin: Penguin Ireland, 2008. Sidan 254.

2. Ruddock, Alan. Michael O’Leary: A Life in Full Flight. Dublin: Penguin Ireland, 2008. Sida 321–325.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *