Danskarna letar upp extrema situationer och bisarra personer – men lyckas hitta de universella känslorna och frågorna, oavsett vem berättelsen handlar om. Den svenska manusförfattarkåren verkar däremot ständigt leta efter den minsta gemensamma nämnaren. Något som alla ska kunna känna igen sig i. Därav vågen av landsortskomedier och hora-problematiserande ungdomsfilmer.
Men i all sin inställsamhet blir de svenska filmerna nästan helt anonyma. En flod av filmer som man glömt bort namnet på redan en vecka efter premiären.
Nyhetsmagasinet Fokus skriver om svensk film.
Lämna ett svar