Svensk maffia

Utöver våld och narkotika har ett annat ämne expanderat inom kriminalpolitiken på senare tid, organiserad brottslighet. Det är ett svårbegripbart spörsmål vilket mer och mer markeras såsom ett kritiskt dilemma, rentav en fara för nationalstaten. Denna typ av kriminalitet får mer och mer motivera ökad strafflagstiftning och tvångsmedel (Tham 2018, s. 128).

Organiserad brottslighet uppmärksammades så tidigt som på 1970-talet. Rikspolisen startade då en arbetsgrupp om organiserad brottslighet vilken 1977 presenterade förslag på åtgärder. Också Brottsförebyggande rådet, Brå, uppmärksammade organiserad brottslighet, vilken innefattade svartklubbar, alkohol- och narkotikaverksamhet, hasardspel, vadslagning samt prostitution. Brå gav ut flertalet skrifter angående den sortens kriminalitet. Tänkbara anledningar till den ökade organiserade brottsligheten var att en större grupp människor hade råd att köpa illegala varor och tjänster samt ”ökat frestelsetryck” (Tham 2018, s. 128).

Brås redovisning av organiserad brottslighet gjordes i synnerhet i den återkommande skriften ”Brottsutvecklingen”. På 1980- och 1990-talet försvann organiserad brottslighet som en egen avdelning i skriften. Ämnet togs upp på nytt i början av 2000-talet. Brå ger numera ut flertalet skrifter angående ekonomisk brottslighet samt organiserad brottslighet. Att tidningarna har ökat sin rapportering om den typen av kriminalitet tyder också på det mer och mer framhävs som ett samhällsproblem (Tham 2018, s. 128).

Två skiften under 1990-talet har lagts fram som viktiga för förändringen av den organiserade brottsligheten. Det ena handlar om att upplösningen av Sovjetunionen och dess allierade gjorde att gränsbevakningen minskade i dessa länder. Det andra handlar om att Sveriges EU-medlemskap innebar fri rörlighet för EU-medborgare. Utländsk medverkan i organiserad brottslighet via minskad gränsbevakning har tydligt präglat skildringarna (Tham 2018, s. 129).

På samma sätt som när det gällde knarket har polisen har ett kraftigt intresse för den organiserade brottsligheten. Enligt årsskriften ”Polisens lägesbild” räknas många olika sorters kriminalitet till organiserad brottslighet: narkotikabrott, människohandel, utpressning, alkohol- och tobakssmuggling, rån, vapenbrott, arbetsskyddsbrott, häleri, penningtvätt, bostadsinbrott, transportbrott, dieselstölder, metallstölder, a-kasse- och sjukpenningsbedrägeri, samt åldringsbrott (Tham 2018, s. 129).

Polisen meddelar att den organiserade brottsligheten ökar årligen både i Sverige och andra länder. Sociala relationer är enligt polisens skildringar viktiga för den organiserade brottsligheten. Dessa relationer kan se olika ut avhängigt om de baseras på folkgrupp, ursprungsland, blodsband, medlemskap, eller att medbrottslingarna bor, alternativt har vuxit upp, i samma område. Det kan också handla om en blandning av flera sorters anknytning mellan brottslingarna. Det påstås återkommande att det finns utländska inslag i kriminaliteten. Att den blir genomförbar via släktband med kontakter över landsgränserna och att den är ogenomtränglig när den sker inom en enhetlig folkgrupp (Tham 2018, s. 130).

Organiserad brottslighet som företeelse belystes markant av de politiska ledarna efter millennieskiftet. Budgetpropositionen 2003/04 innehöll ett eget stycke om organiserad brottslighet. Hotet från organiserad brottslighet har därefter betonats i kommande budgetpropositioner. Att den organiserade brottsligheten är internationell och ett hot mot det mellanmänskliga samspelet understryks. Det är främst rättsväsendet som ska bekämpa den organiserade brottsligheten (Tham 2018, s. 130).

Politiskt finns det inga distinkta skillnader på hur partierna ser på organiserad brottslighet. Frågan belystes efter millennieskiftet av S-regeringen och togs sedan över av den borgerliga Alliansen. Även den rödgröna regeringen som valdes 2014 betonade arbete mot den organiserade brottsligheten (Tham 2018, s. 131).

Politiker understryker hur allvarlig flera olika typer av brottslighet är genom att påstå att den anknyter till den organiserade brottsligheten eller genom att jämföra den med organiserad brottslighet (Tham 2018, s. 131–132).

I den politiska debatten har den organiserade brottsligheten använts som argument för en utvidgning av EU och ett Nato-samarbete (Tham 2018, s. 132–133).

Politiska ledare, massmedier och myndigheter uppger att den organiserade brottsligheten ökar. Detta anses framför allt innebära en risk för oroligheter i ekonomin, att politiska ledare, journalister, vittnen, med flera, skräms till att inte yttra sig. Med den lägesbeskrivningen är ökade resurser, omorganisationer samt lagskärpningar väntade. Men på samma sätt som när det gäller våld eller narkotika går det att ifrågasätta om den påstådda förändringen och den överhängande faran är korrekt och om den kriminalpolitiska prioriteringen är rimlig. Om den inte är det behövs andra motiveringar (Tham 2018, s. 133).

Att organiserad brottslighet existerar, och att det delvis är något nytt, är otvivelaktigt. Förekomsten och brukandet av olagliga skjutvapen har växt. Skrämsel från brottsliga kollektiv har inriktats på politiska ledare samt rättslig personal. Brottsliga motorcykelklubbar var nytt på 1990-talet. Den ökade mängden bedrägerier på nätet är i många fall organiserade. Minskade gränskontroller möjliggör för kriminella att ta sig in i Sverige Tham 2018, s. 133).

På samma gång går det att ifrågasätta uppgifterna om den växande organiserade brottsligheten och dess grad av fara. Frågan har ställts huruvida uttrycket organiserad brottslighet överhuvudtaget är ”analytiskt användbart för forskningen eller rättsväsendet” (Tham 2018, s. 133). Någon etablerad begreppsbestämning finns inte, vilket möjliggör skilda politiska avgränsningar (Tham 2018, s. 134).

Ledarskribenter och debattörer räknar många olika sorters brott till organiserad brottslighet. När dessa brottstyper sedan synas enskilt blir resultatet ofta att det inte är organiserad brottslighet och att den inte uppenbart har växt i antal. Polisen definierar bostadsinbrott samt häleri som organiserad brottslighet. Den brottsligheten var dock på 2010-talet mindre frekvent än den var på 1980-talet. Dock kan det ha skett en förändring gällande vilken sorts gärningsmän som begår den typen av brott. Polisen uppskattar att upp till hälften av bostadsinbrotten görs av kriminella grupper från utlandet. Beror detta på minskade gränskontroller sedan 1990-talet innebär det en ökning av organiserad brottslighet inom bostadsinbrotten. Är uppskattningen korrekt innebär det dock även en stor minskning av svenska inbrottstjuvar (Tham 2018, s. 134).

Flera påståenden från polisen om ökad organiserad brottslighet har visat sig sakna statistiskt underlag (Tham 2018, s. 134).

Säpo har meddelat att den organiserade brottsligheten ”saknar såväl avsikt som förmåga att omkullkasta det demokratiska statsskicket” (Tham 2018, s. 135).

Likgiltigheten för precision när det gäller begreppsbestämning samt metodiska definitioner av den organiserade brottsligheten behagar diverse engagemang. Sammansättningen av nöd och ovisshet möjliggör politisk ilska samt begär om upprustning. Den förment samhällsfarliga egenskapen ökar frågans vikt. Genom att peka på organiserad brottslighet ökar faran för nästan alla företeelser man önskar rusta för (Tham 2018, s. 136).

Organiserad brottslighet kan också ha en särskild användning för politiska ledare. Den möjliggör en politik grundad på straff. Behovet av medkänsla minskar om de kriminella personerna skildras som okänsliga varelser vilka därtill vanligtvis anlänt från utlandet enbart i avsikt att ägna sig åt brottsliga handlingar. Måhända är ett sådant synsätt särskilt viktigt för Socialdemokraterna vilka har ändrat sin kriminalpolitik i riktning mot ökad användning av straff och tvångsmedel (Tham 2018, s. 136).

Enligt Tham finns det stora likheter mellan dagens beskrivning av organiserad brottslighet och hur judar beskrevs före andra världskriget. Överensstämmelsen i skildringen innebär givetvis inte att det i verkligheten finns en överensstämmelse. På grund av att det handlar om något obekant går det att hänföra en gruppering vissa sätt att vara fast faktabakgrunden är oklar. Det går även att framställa en samhällelig rädsla för det obekanta. Det okända och otäcka skildras även som något vilket allmänheten tillsammans ska kämpa mot (Tham 2018, s. 137).

Tham drar paralleller till flera andra kriminologiska sammanhang där en företeelse får företräda ett större sammanhang än gärningarna i sig. Det har historiskt handlat om vuxenvärldens syn på ungdomskultur, nyktra kulturers syn på alkoholförtäring, samt den svenska synen på knark där ”något mer och större står på spel än den objektiva skadan” (Tham 2018, s. 137–138).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.