Undersökningar av dödligt skjutvapenvåld vid skolor, skolskjutningar, är en förhållandevis färsk företeelse. Begreppet skolskjutningar uppstod i och med dådet vid Columbine High School den 20 april 1999. Två avgångselever sköt då ihjäl 13 personer och skadade 21. Gärningspersonerna tog sedan sina egna liv. Dödsskjutningar vid skolor hade inträffat innan dess men det var först efter 1999 som sådana händelser betraktades som en samfälld vedergällning riktad mot skolan som organisation (Thodelius 2017, s. 36).
Flertalet undersökningar har strävat efter att berätta orsaken till att unga människor tar till vapen och angriper sina skolkamrater och lärare. Gärningarna följs ofta av att gärningspersonerna tar sina egna liv. Undersökningarna har kommit fram till skilda, ibland motsägelsefulla, slutsatser. Det är vanligt att förklaringarna grundar sig på ofta använda tankekonstruktioner om psykisk ohälsa, efterapning, mobbning, tillgång till vapen, familjeproblem samt ”våldskultur” (Thodelius 2017, s. 36).
Dessa orsaker räcker emellertid inte som förklaring. Exempelvis är det endast en minoritet av de människor vilka upplever mobbning, psykisk ohälsa och har tillgång till vapen, som planerar eller genomför dödligt våld (Thodelius 2017, s. 37).
Gärningspersonernas handlingar orsakas inte heller av fattigdom, kollektivt utanförskap eller svårighet att klara skolarbetet. Skolskjutaren är vanligen en ung man ”med medelklassbakgrund, stabila hemförhållanden och beskrivs ofta som framgångsrik i skolan” (Thodelius 2017, s. 37).
Skolskjutningar är vidare en ovanlig företeelse vilken gör det besvärligt att dra generella slutsatser av undersökningarna (Thodelius 2017, s. 37).
Charlotta Thodelius har haft som ambition att begripa på vilket sätt och av vilken anledning en skolskjutning inträffar. Hon har länge intresserat sig för företeelsen och hade svårt att acceptera de förklaringar som lagts fram. Hennes syfte har därför varit att begripa av vilken anledning en skolskjutning inträffar, ur gärningspersonens synvinkel. Metoden är att analysera det material som skolskjutaren lämnat efter sig, i form av exempelvis meddelanden på internet (Thodelius 2017, s. 37).
Det finns fem kriterier som ska uppfyllas för att en händelse ska räknas som en skolskjutning. Dessa är ”individuell social marginalisering, individuell psykosocial sårbarhet, förekomsten av kulturella manus, att individen befunnit sig under radarn samt vapentillgång” (Thodelius 2017, s. 39).
Social marginalisering innebär att personen känner ett väldigt stort utanförskap i förhållande till den mellanmänskliga gemenskap som är viktig för vederbörande. Psykosocial sårbarhet innebär personen har en personlig svag punkt, som gör det svårt att klara av marginaliseringen. Kulturella manus innebär ett manus bestående av kulturella hänvisningar vilka tillåter skolskjutning som en utväg samt lyfter fram behovet av en skolskjutning. Att befinna sig under radarn innebär att personen inte blivit upptäckt även om det i flera fall rört sig om en förberedelse på lång sikt. Tillgång till skjutvapen har en uppenbar betydelse. Utan skjutvapen kan en skolskjutning inte genomföras. Dock är inte tillgången det mest tänkvärda utan hur enkelt gärningspersonerna kunnat nå vapnen samt vilken kännedom de haft om hur vapnen fungerar (Thodelius 2017, s. 39–40).
Utöver fall från USA har Charlotta Thodelius även studerat skolskjutningar i Finland och Tyskland. Hon definierar skolskjutningar som ett anfall vilket:
- Sker på en plats med skolanknytning.
- Berör en eller flera studerande, eller före detta studerande på skolan.
- Drabbar flera personer, fast inte nödvändigtvis med dödligt våld.
- ”Vissa offer dödas på grund av att de förorättat gärningspersonen, andra offer väljs ut genom sin symboliska signifikans, eller så väljs offren ut av ren tillfällighet. Med symbolisk signifikans menas att de har en speciell roll på skolan, till exempel rektor, lärare eller sjuksköterska” (Thodelius 2017, s. 41).
Genom att använda material på nätet har det gått att belysa de mellanmänskliga händelseförlopp som leder fram till en skolskjutning. Materialet på nätet ger bland annat en uppfattning i hur gärningspersonen partiskt betraktar sitt läge (Thodelius 2017, s. 42).
Via användandet av material på nätet får undersökaren möjlighet att syna gärningspersonen i långt tidsperspektiv. Projekteringen av skolskjutningar sker vanligen under lång tid. Via studier av sociala medier samt inlägg i nätforum går det att se hur planerna tilltar med tiden. Vid skolskjutningar har det förekommit att gärningspersoner publicerat programförklaringar som kan ge en bakgrund till det dödliga våldet (Thodelius 2017, s. 43).
Skolskjutaren använder ofta nätet dels för att sprida sitt budskap, dels till vanliga vardagliga aktiviteter. Det ger undersökaren en större bild av skolskjutaren. Informationen kan röra konflikter i gärningspersonens liv eller sådant som inspirerat till skolskjutningen (Thodelius 2017, s. 43).
Charlotta Thodelius har undersökt 21 gärningspersoner varav 14 har undersökts via material på nätet. Det synade materialet sträcker sig över flera års tid. När det gäller skolskjutningar där gärningspersonen dött är allt material insamlat utan de anhörigas kännedom. Material som publicerats på nätet betraktas som offentligt material och är lagligt att använda (Thodelius 2017, s. 44).
Att det handlar om skolskjutarens eget berättande reducerar risken för att felaktiga analyser av dådet sprids vidare. Det är dock viktigt att nämna i vilket sammanhang ett material publicerats på vissa nätforum är ironi vanligt förekommande, vilket kan göra meddelanden svårtolkade. Undersökaren måste också ha insyn i olika subkulturers olika sätt att uttrycka sig på (Thodelius 2017, s. 44–45).
Det går att se vissa gemensamma drag för hur skolskjutare uttrycker sig på nätet. Det är vanligt att gärningspersonerna citerar eller refererar till tidigare skolskjutare i sina inlägg (Thodelius 2017, s. 46).
Ett besvär vid insamlandet av material på nätet är att det kan var svårare att kontrollera äktheten jämfört med att exempelvis intervjua en person öga mot öga. Det kan vara besvärligt att knyta en person till ett inlägg, i synnerhet om det skrivits under pseudonym. Ett sätt att kontrollera materialet är att jämföra det med nyhetsartiklar och myndighetsdokument (Thodelius 2017, s. 48).
Det insamlade materialet kan vara både i form av text, bild och film. Gärningspersonernas texter kan innehålla referenser till tidigare skolskjutningar och till fiktion med våldsinslag (Thodelius 2017, s. 50–51).
Bild- och filmmaterialet kan ge information om hur gärningspersonen ser på sig själv (Thodelius 2017, s. 52).
Den kulturella bakgrunden till skolskjutningarna, kallar Charlotta Thodelius alltså det kulturella manuset. De unga gärningspersoner har inte sökt hjälp för sina problem eftersom det strider mot manuset: ”dels ett manus om att självständigt lösa sina problem, dels ett maskulinitetsmanus” (Thodelius 2017, s. 54).
Gärningspersonerna kan använda sig av återkommande resonemang för att berättiga gärningarna.
- Offren anses förtjäna sitt öde.
- Gärningen betraktas som en kollektiv hämnd.
- Samtlig skolpersonal betraktas som medskyldig eftersom den inte gjort tillräckligt för att exempelvis stoppa mobbning (Thodelius 2017, s. 55).
Källa: Thodelius, C. (2017). Användningen av skolskjutares online-narrativ i forskning. I Kriminologiska metoder och internet. Liber.
Lämna ett svar