Mordet på journalisten Martin Adler är ett av de fall som hanteras av kalla fall-gruppen i polisregion Mitt.
Journalisten Ann-Christine Kihl har skrivit boken ”Nej, jag är inte rädd för att dö.” om människan Martin Adler och om mordet.
I juni 2006, några dagar efter mordet på Martin Adler, blev kriminalinspektör Rune Engström inringd från semestern. Han fick ta hand om fallet (s. 183).
Rune Engström visste från början inte vem Marin Adler var. Eftersom journalisten som dött i Somalia var hemmahörande i Västerås hamnade fallet i Västerås. Så är Sveriges polis organiserad (s. 183).
Medan medierna kallade händelsen för ett mord klassade polisen det som ett ”dödsfall utomlands, utan brott” (s. 184). Detta ska också bero på polisens organisering. För att svensk polis ska kunna arbeta i ett annat land krävs det att landet själv ber om det. Polisen tog dock inte kontakt med Somalia under tio års tid. Det är Utrikesdepartementets uppgift att sköta sådana kontakter (s. 184).
Rune Engström började dock samla in material om fallet. Den danske journalisten Flemming Weiss Andersen hade namn på vittnen i Mogadishu som polisen kunde kontakta. Polisen gjorde dock inga försök hitta dessa vittnen. Ingen av de europeiska journalisterna som var på mordplatsen blev heller förhörda av polisen (s. 184–185).
I oktober 2007 meddelade Henrik Söderman, vid Internationella Åklagarkammaren, att han beslutat att inleda förundersökning om mord. Maj 2008, nästan två år efter mordet görs en anmälan om mord hos polisen i Västerås (s. 185–186).
Internationella Åklagarkammaren gav upp 2011 och överlämnade det olösta mordfallet till polisen i Västmanland. Kriminalkommissarie Mikael Eriksson blev förundersökningsledare. Mikael Eriksson ville inte lägga ner fallet eftersom polisen inte hade granskat alla filmer och bilder från mordplatsen (s. 188–189).
På hösten 2014 hjälpte änkan Katarina Adler till med en utställning av Martin Adlers bilder på Västerås konstmuseum. Hon tog beslut om att framkalla de bilder från Martin Adlers kamera som legat orörda sedan 2006. Bilderna överlämnades till polisen. Detta var hennes första kontakt med polisen med anledning av Martin Adlers död (s. 192).
De filmer som Martin Adler spelade in i Mogadishu innan han dog visade sig inte innehålla något material alls. Eventuellt material som funnits på videokassetterna har inte gått att återskapa. Varför kassetterna är tomma har inte gått att förklara (s. 192–193).
Stillbilderna som polisen fick hösten 2014 ansågs däremot vara intressanta för utredningen. Det finns bilder som är tagna på platsen där Martin Adlers blev skjuten. Kriminalkommissarie Mikael Erikssons teori är att mördaren finns på bild, även om inte själva mordet syns. Bilderna skulle därför kunna användas tillsammans med annat material från Somalia (s. 193).
Polisen i Västmanland ska dock ha haft svårt att få ut information från Somaliska myndigheter. Kommunikationen, som måste gå via Utrikesdepartementet, har inte fungerat (s. 193).
Mikael Eriksson säger i boken att det finns intressant material och viktiga personer i Somalia.
– Någon satt frihetsberövad för mordet. Och har de gripit folk så misstänker jag att de har massor av material, bevisning och händelseförlopp. Det finns också personer i regeringsställning som talar svenska och som vi vill ha kontakt med, säger han i boken (s. 194).
Somaliska myndigheter meddelade den svenska ambassaden att det påbörjades en utredning av mordet. Den utredningen har polisen i Västmanland inte fått ta del av (s. 194).
Av Utrikesdepartementets handlingar om mordet på Martin Adler ska det gå att utläsa tre uppgifter som bedöms vara intressanta.
- Mordet ska ha skett i ett område kontrollerat av en chefskommendant inom den islamistiska rörelsen al Shabaab som kan ha beordrat mordet.
- Martin Adler hyrde bil av ett företag vilket 2005 hyrt ut en bil till BBC-journalisten Kate Peyton, som också dödades i Mogadishu.
- Information hos svenska ambassaden tydde på att det var en ”extremfundamentalistisk islamsk grupp” (s. 195) som låg bakom mordet för att visa att makthavarna i Mogadishu inte hade kontroll (s. 195).
Kriminalkommissarie Mikael Eriksson ser bara ”en promilles chans” att mordet kan lösas. Men polisen måste ändå försöka (s. 196).
Källa: Kihl, A. (2016). ”Nej, jag är inte rädd för att dö.”: berättelsen om krigsjournalisten Martin Adler. Västerås: Glädjens Akademi.
Lämna ett svar