Kriminologisk sommarskola 8: livets hårda skola

Som sommarläsning går jag igenom Jerzy Sarneckis ”Introduktion till kriminologi”, ISBN 978-91-44-01746-4.

Kapitel 8 Socialekologiska teorier och inlärningsteorier (sidan 149 till 158)

I början av 1900-talet utvecklades en ny kriminologisk inriktning som gick åt ett helt annat håll än den rasbiologiska tidsandan. Den nya inriktningen kom att förknippas med den så kallade Chicagoskolan som utvecklades vid Chicagouniversitetet under 1920-talet och har haft stor betydelse för utvecklingen av den moderna kriminologiska forskningen.

Grunden till de stora samhällsvetenskapliga framsteg som gjordes av forskarna inom Chicagoskolan ligger i mötet mellan sociologisk teori och modern samhällsvetenskaplig metodik. Sociologin har utgångspunkten att en människa inte bara förstås utifrån individuella egenskaper utan också utifrån sitt sociala sammanhang.

Chicagoskolans forskare hämtade sin teoretiska inspiration från europeisk sociologi samtidigt som de använde sig av sofistikerade statistiska metoder där stora mängder data analyserades. De utvecklade också sådana metoder som deltagande observation och beskrivningar av livshistorier.

I Chicagoskolans vetenskapliga arv kan man urskilja fyra teoretiska inriktningar som fortfarande har stor betydelse för det kriminologiska tänkandet.

  • Socialekologi
  • Differentiella associationer
  • Symbolisk interaktionism
  • Kulturkonflikter

De två första av dessa inriktningar presenteras i kapitlet och sammanfattas nedan.

Den socialekologiska teorin bygger på Chicagoforskarnas upptäckt av olikheter mellan olika delar av amerikanska storstäder. Man upptäckte att inte bara bebyggelsen i olika delar av staden varierar. Även invånarnas levnadsförhållanden skilde sig dramatiskt. Dessa skillnader avspeglades bland annat i stora variationer i brottsligheten mellan invånarna i olika stadsdelar.

Brottsligheten visade sig vara störst i de stadsdelar där bostädernas kvalitet var sämst. De allra fattigaste människorna bodde i dessa stadsdelar. De mellanmänskliga relationerna i dessa områden var ytliga och opersonliga. Familjer var ofta splittrade och föreningslivet var svagt. Dessa förhållanden kallas för social desorganisation.

Begreppet differentiella associationer avsåg de olika relationer som en individ har till andra människor. Dessa relationer påverkar individens hållning till laglydigt respektive kriminellt beteende. Det är när människor möter varandra ansikte mot ansikte som inlärning av brottsligt beteende sker. Inte bara själva tekniken att begå brott överförs på detta sätt utan också attityden till brottsligt beteende.

Chicagoskolans största bidrag till vår förståelse av brottsligt beteende är att den skiftar fokus från individens ansvar till samhällets ansvar för individens förehavanden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.