Knark, porr och politiker

Året 1965 var det mycket på gång inom kriminalpolitiken. Brottsbalken hade börjat gälla. Polisen hade förstatligats och var tänkt att bli mer verkningsfull. Det fanns planer på flera nya fängelser av en ny typ, bland annat i Kumla, som skulle minska återfall i brott. Sverige hade också fått sin första kriminologiprofessor (Tham, 2018, s. 50).

Mycket kom att förändras. Nästa år startades en organisation med namnet KRUM. Organisationen ville förändra fängelserna till att bli mer människovänliga och att fångarna skulle få fler rättigheter. Tidigare hade politiska partier i Sverige inte haft någon uttalad kriminalpolitisk inriktning. Partierna började framhålla kriminalpolitiken och fokuserade på det negativa med fängelsestraff (Tham, 2018, s. 50).

En stor och tidig seger för KRUM var att de planerade storskaliga fängelserna inte byggdes som planerat. Fängelser av den typen ansågs inte vara människovänliga. KRUM fick stöd av kriminalvårdsanställda, författare och politiker i en kampanj mot fängelsebyggandet. Utöver att fängelsebyggandet inte blev som planerat började fångar på olika fängelser strejka. Majoriteten av alla fängelser fick ”förtroenderåd” för fångar (Tham, 2018, s. 51).

KRUM kan ses som en del av det som senare kallats 68-rörelsen. Rörelsen var kritisk mot hur samhället hanterade avvikande beteenden (Tham, 2018, s. 51).

Utöver KRUM bildades andra föreningar som arbetade med frågor som rörde drog- eller alkoholproblem och psykisk ohälsa. Dessa föreningar lyckades få gehör för sin kritik. Den allmänna debatten under 1970-talet innehöll förslag om sänkta straff, behandlingar som alternativ till straff, samt åtgärder för att förebygga brott (Tham, 2018, s. 51–52).

Vid samma tid blev narkotika ett samhällsproblem på ett nytt sätt i Sverige. Narkotika var inget nytt men bruket kopplades nu ihop med ”kriminella subkulturer” (Tham, 2018, s. 52).

Även narkotika blev ett debattämne i offentligheten, bland annat i tv och tidningar. Narkotikabruk beskrevs som en sjukdom som vem som helst kunde smittas av (Tham, 2018, s. 52).

En annan förening, RFHL, hade bildats 1965. RFHL ville ha en ”mer liberal och icke-alarmistisk” (Tham, 2018, s. 52) narkotikapolitik. En motsatt ståndpunkt hade RNS som ville ha en restriktiv hållning till narkotika och förespråkade rättsliga påföljder samt tvingande vård. RNS samarbetade med polisen och efter hand lyckades organisationen påverka politiken inom området (Tham, 2018, s. 52).

RFHL förespråkade i 1970-talet narkotikadebatt frivilliga åtgärder medan RNS ville ha tvångsmedel. En viktig sakfråga handlade om användning av metadon för att ersätta andra droger (Tham, 2018, s. 52–53).

När fler pratade om kriminalpolitik blev det också viktigt för de politiska partierna. För första gången blev kriminalitet en valfråga i Sverige 1973. Ungefär samma situation uppstod i andra länder (Tham, 2018, s. 53).

Socialdemokraterna, som hade regeringsmakten, tillsatte en kommission för att ta fram förslag som skulle minska brottsligheten och förbättra ordningen. Resultatet blev bland annat fler poliser, skärpta regler om pornografi samt möjlighet för polisen att tillfälligt omhänderta människor (Tham, 2018, s. 53).

Myndigheten Brottsförebyggande rådet bildades 1974. Myndigheten ägnade sig bland annat åt forskning och statistik om brott i ett brottsförebyggande syfte (Tham, 2018, s. 53).

Ekonomisk brottslighet var också en politisk fråga. Enligt Henrik Tham var prioriteringen av ekonomisk brottslighet något som hörde till vänstern och Socialdemokraterna (Tham, 2018, s. 53–54).

Brottsligheten ökade under åren 1965 till 1976. Förslag på lösning var att anställa fler poliser och polisen skulle avlastas genom att slippa hantera exempelvis felparkeringar. Narkotikabrott och trafiksituationen var två ämnen som diskuterades flitigt (Tham, 2018, s. 54).

Trots detta var det flera gärningar som avkriminaliserades dessa år. Skärpta straff fördes dock in gällande narkotika och ekobrott (Tham, 2018, s. 54).

Fångarna i fängelserna föreslogs få utökade rättigheter och möjligheter att kommunicera med omvärlden (Tham, 2018, s. 54).

Justitieminister från 1969 till 1976 var Lennart Geijer. Han menade att ett samhälle som var mer solidariskt på alla områden skulle förebygga kriminalitet. Endast ”de verkligt farliga” (Tham, 2018, s. 55) skulle sitta i fängelse och antalet fångar sjönk också (Tham, 2018, s. 55).

Lennart Geijer (S) kom i konflikt med höga tjänstemän som inte hade samma syn på hur samhället skulle hantera kriminalitet (Tham, 2018, s. 55).

Under åren 1965 till 1976 hände mycket inom kriminalpolitiken. Till slut började politiska motsättningar visa sig, dessa skulle bli mer uppenbara (Tham, 2018, s. 55).

En borgerlig regering bildades 1976. De borgerliga partierna var inte överens om kriminalpolitiken. Detta, och att alla justitieministrar hade varit domare satte sin på politiken gällande kriminalitet. Brottsbekämpning prioriterades framför brottsförebyggande åtgärder (Tham, 2018, s. 56).

De borgerliga justitieministrarna var dock fortfarande kritiska till fängelsestraff och ville minska användningen av fängelser (Tham, 2018, s. 56).

Samhällsekonomin ansågs vara i ett läge som minskade möjligheten dyra satsningar. Antalet brott ansågs vara för många och kosta för mycket (Tham, 2018, s. 56).

Synen på narkotika blev skarpare och ändrade karaktär. Åren innan den borgerliga regeringen hade topparna inom narkotikahandeln varit i fokus och grova narkotikabrott hade fått skarpare påföljder. Lagar och polisens resurser fokuserade nu på narkotikabrukarna (Tham, 2018, s. 56–57).

Det blev möjligt att tvinga fångar, som misstänktes ha använt narkotika, till urinprov (Tham, 2018, s. 57).

Porr hade blivit lagligt 1970. Det blev under tidigt 1980-tal olagligt att ”anordna offentlig pornografisk föreställning” (Tham, 2018, s. 57). Det gjordes också andra ändringar av lagar som hade att göra med brott som riktade sig mot kvinnor (Tham, 2018, s. 57).

Straffen mildrades på så sätt att fängelsestraff skulle användas mindre. Dessa ambitioner till trots ökade andelen upptagna platser i fängelserna. Den ökade beläggningen handlade mest om människor som dömts för våldsbrott, narkotikabrott och ekobrott, vilket var brott som prioriterats av rättsväsendet. Det rörde sig om brottslingar i något högre åldrar som oftare blev återfallsförbrytare (Tham, 2018, s. 57).

Under åren 1976 till 1982 riktades kritik mot inriktningen på behandling av brottslingar inom kriminalpolitiken. Inriktningen ansågs vara verkningslös och orättvis (Tham, 2018, s. 58).

En ny socialdemokratisk regering tillträdde 1982. Hela samhällets betydelse för brottsförebyggande arbete återkom i politiken. Narkotika- och trafikbrott sågs som de viktigaste problemområdena i kriminalpolitiken. En skillnad jämfört med tidigare S-regeringar var att kvinnomisshandel, sexbrott och brottslighetens offer betonades. Allmänhetens oro över kriminaliteten fick också stort utrymme (Tham, 2018, s. 59).

S-regeringen lät också utreda den ekonomiska brottsligheten i landet. Utredningen fick kritik för att överdriva ekobrottens omfattning (Tham, 2018, s. 59).

En annan kritik handlade om att synen på ekobrott var partipolitiskt färgad. Vänstern ville ha hårdare kontroller av företag medan de högern ville ha hårdare kontroll av arbetarna och friare tyglar för företag. Därefter minskade det politiska intresset för ekobrott (Tham, 2018, s. 60).

Synen på straff ändrades på så sätt att behandlingsprincipen byttes ut mot en princip om straff. ”Brottets svårhetsgrad och inte gärningspersonens vårdbehov skulle vara avgörande för samhällets reaktion” (Tham, 2018, s. 61).

Lagstiftningen förändrades så att det blev större möjligheter att utdöma hårdare straff för återfallsförbrytare (Tham, 2018, s. 61).

Risken för narkotikabrott avgjorde om en dömd person skulle placeras på ”öppen eller sluten anstalt” (Tham, 2018, s. 61–62). Narkotikakonsumtion blev olagligt 1988 (Tham, 2018, s. 62).

Ambitionen att ha färre personer i fängelse kvarstod. Antalet fångar slutade öka efter att modellen med villkorlig frigivning efter halva fängelsestraffet, för vissa fångar, började gälla 1983. Det tillkom även alternativ till fängelse så som samhällstjänst (Tham, 2018, s. 62).

Promillegränsen för rattfylleri sänktes. En lagändring gjorde dock att färre personer dömdes till fängelse för brottet (Tham, 2018, s. 62).

Efter 1985 blev fler dömda till livstids fängelse trots att antalet mord inte ökade i proportion till detta. Därefter blev regeringarna också mindre benägna att omvandla fängelse på livstid till fängelse på bestämd tid. Något som också ökade mängden fångar på livstid var att morddömda mer sällan dömdes till ”sluten psykiatrisk vård” (Tham, 2018, s. 62).

Under perioden 1965 till 2017 var valet till riksdagen 1991 det val som präglades mest av kriminalpolitiken. Borgerligheten hade som krav att frigivning efter halva fängelsestraffet inte skulle förekomma. Borgerliga partierna krävde också att narkotikabruk skulle kunna bestraffas med fängelse. Kritik kom från Moderaterna som ansåg att permissionerna var för generösa och fängelsestraffen inte tillräckligt långa. Slagord som anspelade på detta präglade Moderaternas valaffischer (Tham, 2018, s. 62–63).

Vid riksdagsvalet 1991 valdes också det nya partiet Ny demokrati in. Detta parti ville minska flyktinginvandringen och brottsligheten. Partiet gjorde en koppling mellan invandring och kriminalitet. Ny demokrati lyckades inte få någon riksdagsplats i nästa riksdagsval (Tham, 2018, s. 63).

Det socialdemokratiska partiet hamnade i valet 1991 i försvarsställning vad det gäller kriminalpolitiken. Socialdemokraterna hade ingen plan. Därför hade Socialdemokraterna ambitionen att avstå från att debattera kriminalpolitik med de andra partierna. Partiprogrammet som Socialdemokraterna antagit inför valet saknade rättsliga frågor. Justitieministern Anna-Greta Leijon (S) hade några år tidigare meddelat att det, ur hennes synvinkel, saknades kriminalpolitiska skillnader på det egna partiet och de borgerliga (Tham, 2018, s. 63).

Efter valet 1991 tillträdde en regering bestående av fyra borgerliga partier. Den nya justitieministern blev Gun Hellsvik. Den kriminalpolitiska retoriken blev skarpare med utspel om bland annat hårdare straff. Det fanns en hotbild om att brottslighet från de gamla öststaterna skulle komma till Sverige (Tham, 2018, s. 63).

Fyrpartiregeringen kritiserade hur Socialdemokraterna tidigare hade agerat kriminalpolitiskt. De borgerliga menade att Socialdemokraterna fokuserat för mycket på brottslingarna och för lite på brottsoffren. De borgerliga meddelade dock att det skulle ta lång tid att komma till rätta med de fel som Socialdemokraterna ansågs ha begått (Tham, 2018, s. 63).

Fyrpartiregeringen lät inrätta Brottsoffermyndigheten som skulle arbeta med brottsoffrens frågor. En del av denna myndighet blev Brottsofferfonden som skulle ge ekonomiskt stöd åt verksamhet till gagn för brottsoffer. Denna fond fick sin finansiering genom att personer som dömdes till fängelse fick betala en avgift (Tham, 2018, s. 64).

Den borgerliga regeringen lät utreda fängelsevistelser. Utredningen föreslog att det som tidigare kallats kriminalvård skulle kallas fängelsestraff. Utredningen hade dock kvar den tidigare uppfattningen att ”frihetsstraffet har negativa effekter för den dömdes anpassning i samhället” samt underströk att det var viktigt att fångarna vårdades. Konkreta ändringsförslag gällde bland annat om att hindra narkotikabruk i fängelset (Tham, 2018, s. 64).

Den borgerliga regeringen tog bort möjligheten till frigivning efter halva fängelsestraffet. Den införde också på nytt en regel om att fångar dömda fängelsestraff från en månad och två år inte skulle frigivas förrän två tredjedelar tiden gått (Tham, 2018, s. 64).

Narkotikabruk skulle nu kunna bestraffas med fängelse. Därigenom blev det möjligt för polisen att tvinga misstänkta narkotikabrukare att lämna blodprov eller urinprov (Tham, 2018, s. 64).

Möjligheten att få samhällstjänst i stället för fängelse började gälla i hela landet efter att detta funnits på försök på vissa platser. Försök startade också med ”intensivövervakning med elektronisk kontroll som ersättning för fängelse upp till två månader” Tham, 2018, s. 65).

Ny lagstiftning inom rättspsykiatrin gjorde att sinnessjukdom och liknande begrepp i stället skulle benämnas ”allvarlig psykisk störning” (Tham, 2018, s. 65). Propositionen innehöll en anmärkning om att ändringen kunde medföra att färre personer skulle dömas till ”psykiatrisk tvångsvård” (Tham, 2018, s. 65).

Det blev en socialdemokratisk valseger 1994. Laila Freivalds blev på nytt justitieminister. Thomas Bodström blev hennes efterträdare år 2000. Det socialdemokratiska partiet hade nu delvis omvärderat sin kriminalpolitik. Socialdemokraterna förespråkade nu både brottsförebyggande åtgärder, behandling och ”en sträng syn på individers brott” (Tham, 2018, s. 65–66).

När Sverige blev medlem i EU skulle det påverka juridiken (Tham, 2018, s. 66).

En utredning resulterade i en plan för Socialdemokraternas kriminalpolitik. Detta grundade sig bland annat på kriminologisk teori om tillfällesstruktur. Det vill säga att antalet tillfällen att begå brott ska bli färre. Även näringslivet skulle engageras i arbetet med att minska brottstillfällen (Tham, 2018, s. 66–67).

Det brottsförebyggande arbetet skulle decentraliseras vilket konkret skulle bland annat genom brottsförebyggande råd på kommunnivå (Tham, 2018, s. 67).

Möjligheten till att ha elektronisk övervakning i stället för fängelse skulle nu kunna användas även för sex månaders fängelsestraff (Tham, 2018, s. 67).

Förslag togs fram om nya lagar angående brott riktade mot kvinnor (Tham, 2018, s. 67). Den nya brottet ”grov kvinnofridskränkning” (Tham, 2018, s. 68). innebar att flera ringa brott mot en kvinna i nära relation räknades ihop till ett grovt brott. Om sådana upprepade kränkningar riktades mot andra anhöriga kallades brottet ”grov fridskränkning” (Tham, 2018, s. 68). Ett annat nytt brott i samma proposition var lagen om sexköp (Tham, 2018, s. 68).

Frågeställningen huruvida prostitutionen skulle vara olaglig hade utretts flera gånger. Laila Freivalds (S) påpekade 1997 att det fanns en risk att sexhandeln skulle bli dold och att sexsäljare skulle få det svårare att leta efter stöd. Det feministiska argumentet och signalvärdet vägde dock tyngre än tänkbara nackdelar (Tham, 2018, s. 68). Ytterliggare ett nytt sexbrott lades till i lagboken, ”människohandel för sexuella ändamål” (Tham, 2018, s. 68).

Möjligheten att bli frigiven efter halva fängelsestraffet upphävdes, också för dem som dömts till två år eller mer i fängelse (Tham, 2018, s. 69). Den nya påföljden ”sluten ungdomsvård” sattes in år 1999 och kunde ges till yngre brottslingar i stället för fängelsestraff (Tham, 2018, s. 69).

Antalet anmälda brott var praktiskt taget oförändrat under Socialdemokraternas regeringsinnehav (Tham, 2018, s. 69).

I valrörelsen till valet 2006 oroade sig den borgerliga Alliansen för den ökade brottsligheten. Det krävdes krafttag (Tham, 2018, s. 70).

Den borgerliga Alliansen vann valet och Beatrice Ask (M) blev justitieminister. Kriminalpolitiken innebar en ”stark expansion av straffrätten” (Tham, 2018, s. 70).

Straffet för mord skärptes. Det längsta tidsbestämda straffet för mord höjdes från tio till arton år (Tham, 2018, s. 71).

Skärpningar eller utvidgningar gjordes även av bland annat vålds-, sexual-, och vapen brott. Det infördes också en ny kategorisering där vissa brott inte bara kunde betraktas som grova utan synnerligen grova. Mord upphörde helt att preskriberas (Tham, 2018, s. 71).

Antalet poliser ökade under Alliansen till 20 000, vilket var en ökning på 2 500. Syftet var bland annat att uppklaringen av brott mot personer skulle öka. Så blev det inte (Tham, 2018, s. 71).

Under åren 2006 till 2014 minskade antalet intagna i fängelse och häkte. Vissa fängelser stängde. Antalet dömda fängelsestraff minskade också. Den minskningen borde ha sin förklaring i en successiv minskning av ”antalet som debuterar och därefter fortsätter med brott” (Tham, 2018, s. 71–72).

Socialdemokraterna bildade regering tillsammans med Miljöpartiet efter valet 2014. Regeringspartierna var i minoritet i riksdagen men Alliansens partier gjorde en överenskommelse om att inte rösta emot regeringsbudgeten. När det gällde övriga frågor kunde S och MP inte ta för givet att riksdagen skulle ge sitt stöd (Tham, 2018, s. 72).

Kriminalpolitiken var ingen huvudfråga för Miljöpartiet. Partiet krävde förändringar inom området, men sorterade in dessa under andra rubriker, så som feminism (Tham, 2018, s. 72).

Det socialdemokratiska partiet hade däremot gjort kriminalpolitiska utspel inför valet. S sade sig både vilja ha både brottsbekämpning och brottsförebyggande åtgärder (Tham, 2018, s. 72–73).

Justitieminister blev Morgan Johansson (S). Fram till och med 2016 hände inga stora förändringar i antalet brott. Beläggningen på fängelserna minskade fortfarande (Tham, 2018, s. 73).

Hösten 2015 kom många asylsökande till Sverige. Det blev på nytt debatt om brott bland invandrare. Polisen definierade ett antal områden i landet som ”utsatta” (Tham, 2018, s. 73).

Straffen skärptes för bland annat våldsbrott och sexbrott. En ny kategorisering infördes: ”synnerligen grovt narkotikabrott” (Tham, 2018, s. 73).

Henrik Thams analys sträcker sig fram till augusti 2017 (Tham, 2018, s. 72).

Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.