Samhällets omställning behöver skildras på ett generellt plan. Det betyder givetvis att skildraren måste generalisera. När kriminalpolitik beskrivs så som att den gått ur en viss utgångspunkt och i en viss riktning måste det påpekas att det rör sig om förhållandevis små förändringar. Både på 1960-talet och på 2010-talet finns polis, domstolar och fängelser. Mycket är sig likt. Samtidigt har kriminalpolitiken genomgått distinkta omställningar. Några tendenser går att uttyda.
- Expertis har bytts ut mot politisk styrning.
- En optimistisk samhällssyn har bytts ut mot en pessimistisk.
- En negativ syn på fängelsestraff har bytts ut mot en positiv.
- Straffen har varit ett medel men har blivit ett mål.
- Kriminalpolitiken har varit defensiv men har blivit offensiv.
- Kriminaliteten har varit en fråga för Sverige men har blivit en fråga för EU och andra sammanhang över landsgränserna.
- Kriminaliteten har handlat om enskilda gärningsmän men har blivit en fråga om grupper av brottslingar (Tham, 2018, s. 75).
Det var först efter 1965 som kriminalitet och kriminalvård tydliggjordes som särskilt ämne inom politiken. Innan dess engagerades mest tjänstemän och vetenskapsmän. De politiska partierna skiljde sig inte från varandra när det gällde kriminalpolitik. Antalet brott ökade kraftigt under två decennier efter 1945. Ändå gjordes inga riksdagspolitiska utspel om brottslighet. Men med tiden har politiska ledare fått ett ökat inflytande över hur samhället förhåller sig till brott (Tham, 2018, s. 75).
Samhällets hantering av brottslighet har inte bara förändrats på så sätt att expertis har bytts ut mot politisk styrning. Det har också gradvis blivit ökad osämja mellan politiken och expertisen. Sådant har visserligen förekommit också förut. Ibland råder oenighet inom expertisen. Det blir då politiken som får avgöra ärendet, vilket betraktas som normalt. Men frågan är om politiker måste förhålla sig till fakta. Typfall följer (Tham, 2018, s. 75–76).
Ordförande för riksdagens justitieutskott var 2001 Fredrik Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt uttryckte tvivel om huruvida Brottsförebyggande rådet beskrev utvecklingen av kriminalitet riktigt. Generaldirektören för Brottsförebyggande rådet ville diskutera med Fredrik Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt kommenterade bland annat att han ville göra skillnad på vetenskapen och politiken och att det saknades ”exakta sanningar” (Tham, 2018, s. 76).
Politikerna har också haft konflikter med domarkåren i en form som inte fanns förr. Domarna har från 1990-talet och framåt fått kritik från politiker för att ge för låga straff (Tham, 2018, s. 76–77).
Något som kan vara ett ytterligare exempel på politiseringen är att justitieministrarna under senare år inte har varit jurister. Under åren 1976 till 1982 var alla tre justitieministrar domare. Detta kan ha gjort att politikerna och expertisen då varit mer överens (Tham, 2018, s. 77).
Vissa hävdar dock att expertisens makt i själva verket har tilltagit på senare tid. Det påstås att ledande politiker anser att expertisen är mer lätthanterlig än partiernas gräsrötter. Myndigheter organiseras ofta genom New Public Management som påstås bygga på ”evidensbaserad kunskap” (Tham, 2018, s. 77).
Det har debatterats i vårt land om det är så att expertisens makt ökat på bekostnad av politiken. Utvecklingen ska i så fall bland annat bero på Sveriges medlemskap i EU. Det påstås också att Högsta domstolen driver en egen agenda som går tvärs emot riksdagsbeslut (Tham, 2018, s. 77).
Henrik Tham ifrågasätter inte beskrivningen om ett ökat expertstyre. Han är däremot tveksam till att det även skulle gälla kriminalpolitiken (Tham, 2018, s. 77–78).
Brottsförebyggande rådet består av expertis och framställer mycket material som sedan används som beslutsunderlag av politiker. Enligt Henrik Tham är Brottsförebyggande rådet ”dock tydligt ett serviceorgan till justitiedepartementet” (Tham, 2018, s. 78).
Under de 25 år som följde efter andra världskriget ökade antalet brott som aldrig förr. Ändå fanns en optimistisk syn i dåtidens kriminalpolitik. Expertisen styrde och ansåg att vetenskap skulle kunna lösa problem med brottslighet. Samhällsförändringar och stöd åt de fattiga var tänkt att bryta utvecklingen med ökad brottslighet (Tham, 2018, s. 79).
En optimistisk samhällssyn byttes sedan ut mot en pessimistisk. Detta återspeglas i mediernas rapportering. Året 1955 sågs brottslighet bland unga som ett problem som skulle lösas genom samhällsutveckling. På 1970-talet fanns mycket kritik av hur samhället hanterade brottsligheten. Samtidigt fanns en optimistisk syn på att samhället skulle kunna förändras till det bättre. Under 1990-talet blev samhällssynen tydligt präglad av pessimism. Synen på framtiden var mörk (Tham, 2018, s. 79–80).
Vid millennieskiftet uttryckte många politiska ledare att de var oroliga för hur kriminaliteten förändrades, särskilt vad det gällde dödligt våld (Tham, 2018, s. 80).
Från 1960-talet och framåt har det gjorts ”både en utvidgning och en begränsning av det straffbara området (Tham, 2018, s. 81).
Utvidgning betyder ”kriminaliseringar, inklusive utvidgning av det straffbara området, mer ingripande påföljder, straffskärpningar och utvidgning av processuella tvångsmedel” (Tham, 2018, s. 81).
Begränsning betyder betyder motsatsen, alltså att ”handlingar har avkriminaliserats, straffskalorna reducerats eller tvångsåtgärder på annat sätt minskats” (Tham, 2018, s. 81).
Under perioden 1965 till 2017 gjordes till en början många begränsningar. Begränsningarna blev färre med tiden och från 2006 och framåt gjordes nästan inga begränsningar. Under samma period har antalet utvidgningar ökat (Tham, 2018, s. 83–84).
Denna utveckling kan beskrivas som att kriminalpolitiken har varit defensiv men har blivit offensiv (Tham, 2018, s. 84).
Den nutida politiken för straffrätt är offensiv vilket betyder att straffen är ett verktyg för samhällsförändringar. Det saknas någon riktig spärr för hur mycket straffen kan utvidgas. Rättssäkerheten får en mindre betydelse (Tham, 2018, s. 84).
Begränsningarna och utvidgningen av straffrätten har motiverats med ideologiskt eller teoretiskt underlag. Viktigaste teorierna handlar om att straffet ska avskräcka och fostra människor från att begå brott, att avskräcka individen från att begå brott, behandling och inlåsning för att förhindra brott samt straff som självändamål (Tham, 2018, s. 84–85).
Den första och den andra teorin, som kallas ”allmänprevention genom allmän avskräckning och moralbildning” (Tham, 2018, s. 84) samt ”individualprevention genom individuell avskräckning, rehabilitering och inkapacitering” (Tham, 2018, s. 85) är vanligen betecknade ”relativa teorier” (Tham, 2018, s. 85). Den tredje teorin, som kallas ”straffvärde” (Tham, 2018, s. 85) brukar betecknas som en ”absolut teori” (Tham, 2018, s. 85).
Teorier som är relativa vill att straffen ska vara en sorts verktyg i brottsbekämpningen. Teorier som är absoluta har ”straffet som mål i sig, t.ex. genom att skipa rättvisa oavsett eventuella brottspreventiva effekter” (Tham, 2018, s. 85).
Skälet att bestraffa något kan också handla om att göra en markering eller skicka en signal om att något är fel. Lagen har ett symboliskt värde som är viktigare än den effekt som lagen får (Tham, 2018, s. 85).
Inte någon av de tidigare nämnda teorierna innebär nödvändigtvis att straffen ska utvidgas eller begränsas. Viktigt för lagen är att straffet ska avskräcka och fostra människor från att begå brott. Det ska vara svårt att göra fel, vilket samhället ser till genom att hota med bestraffning vilket får brottslighet att ingalunda ses som något bra val. Synsättet innebär emellertid i vissa fall minskad bestraffning. Bestraffning kan innebära en kostnad för samhället och ett onödigt hårt straff innebär en onödig kostnad (Tham, 2018, s. 86).
Också teorier om individualprevention skulle kunna resultera i både begränsningar och utvidgningar i strafflagstiftningen. Ska en individ avskräckas är det möjligt att bestraffningen ska bli hårdare för återfallsförbrytare. Även för individualprevention innebär dock ett onödigt hårt straff en onödig kostnad (Tham, 2018, s. 86).
Behandling anses vanligtvis vara något annat än bestraffning och har bland annat motiverat minskad användning av fängelsestraff. Att spärra in en person under lång och obestämd tid har dock förekommit även med behandling som argument (Tham, 2018, s. 86).
Inkapacitering associeras ofta med längre fängelsestraff. Men om kriminalpolitiken har som utgångspunkt att endast personer som är farliga måste vara inspärrade innebär det att majoriteten kan släppas fria (Tham, 2018, s. 86).
Även teorier om straffvärde är möjliga att använda i både begränsningar och utvidgningar av strafflagstiftningen. En särskild typ av brott är möjligen i dagsläget viktigare att bestraffa samtidigt som ett hårt straff för ett annat brott numera betraktas som orimligt (Tham, 2018, s. 86).
Straff med symboliskt värde kan givetvis motivera högre straff som en markering att frågan är viktig. Emellertid kan också ett sänkt straff vara en markering om att ett land är modernt och humant (Tham, 2018, s. 86).
Vilken påverkan teorier eller argument har på begränsningar och utvidgningar i strafflagstiftningen är därmed något som måste avgöras genom datainsamling. Genom undersökning av de argument som funnits i propositioner från och med det sena 1960-talet går det att se att teorier om allmänprevention är i majoritet. Denna teori används i princip bara i samband med utvidgningar i strafflagstiftningen. Utvecklingar av argumentationen saknas normalt i dessa propositioner. Argumenten är endast att en utvidgning väntas minska brottsligheten (Tham, 2018, s. 86–87).
Möjligen skulle även tankar om inlåsning för att förhindra brott samt individualprevention kunna vara en del av argumenten. Individualpreventionens effekt kan vara svår att skilja från allmänpreventionen (Tham, 2018, s. 87).
Individualprevention har dock på 1970-talet brukats som argument för minskad användning av fängelsestraff. Om återfallsförbrytare anses vara en särskild sorts personer med sociala och ekonomiska handikapp har straffet ingen påverkan för att avskräcka dessa personer (Tham, 2018, s. 87).
Argument om behandling är nästan alltid sammankopplade till minskad användning av fängelse. Att frihetsberöva en person anses vanligen vara negativt för behandlingen. Ett fåtal exempel finns när argument om behandling har använts för utvidgningar i strafflagstiftningen. Det handlar då om narkotikabrott och personer anses behöva frihetsberövas för att kunna behandlas (Tham, 2018, s. 87–88).
Resonemang om straffvärde finns på sätt och vis vid några fall av begränsningar i strafflagstiftningen. Det har bland annat rört politiska demonstrationer, pornografi och abort. Samtliga av dessa begränsningar gjordes under socialdemokratisk regering mellan 1965 och 1976. Senare har straffvärdesargument vanligen använts för utvidgningar i strafflagstiftningen (Tham, 2018, s. 88).
Skärpta straff har införts utan argument om minskad brottslighet. Skärpta straff har i vissa fall ansetts vara ett självändamål för att visa att brotten är allvarliga. Det har har också införts för att domstolar ska kunna anpassa straffen mer efter situationen. Om det maximala straffet är högre kan domstolen i högre grad göra skillnad på brottsliga gärningar som är mer eller mindre allvarliga (Tham, 2018, s. 89).
Gällande lagar med symbolvärde har detta argument nästan alltid brukats för utvidgningar i strafflagstiftningen. Det handlar om att samhället ska ta avstånd från exempelvis knark, rasism eller prostitution (Tham, 2018, s. 89).
Individualprevention, närmare bestämt argument om behandling, har varit vanligast när begränsningar i strafflagstiftningen har gjorts. Dessa har blivit mindre vanliga med tiden. Annan teori har använts för utvidgningar i strafflagstiftningen. Straffet som mål i sig har blivit har med tiden blivit ett vanligare argument för utvidgningar i strafflagstiftningen, i synnerhet för våldsbrott och brott gällande narkotika (Tham, 2018, s. 90).
Brottsförebyggande arbete har blivit allt mer viktigt inom politiken som rör brottslighet. Brottsförebyggande rådet har varit en del av det. Brottsförebyggande handlar om att insatser är önskvärda före ett brott har begåtts. Det kan till exempel handla om insatser i barnfamiljer som har det svårt (Tham, 2018, s. 90–91).
Brottsförebyggande arbete handlar vanligen inte om att straffa brottslingar. Däremot kan själva tankemodellen om brottsförebyggande återspeglas i utvecklingen av strafflagstiftningen. Bestraffning görs normalt för att ”gärningen medför en skada eller en fara för skada” (Tham, 2018, s. 91). En trend i den nutida lagstiftningen gäller att fara anses viktigare. De senaste 50 åren har narkotikarelaterade brott varit en viktig politisk fråga. Detta betraktas som lagstiftning om fara (Tham, 2018, s. 91).
Något som hör ihop med brottsförebyggande arbete är ett krav på att olika deltar av samhället ska samverka. Detta krav gäller både offentlig sektor, föreningar och privatpersoner. Det finns också särskild samverkan endast mellan olika myndigheter mot brott (Tham, 2018, s. 91).
Att informera människor om hur de ska skydda sig mot brott görs till exempel i samarbete med Brottsförebyggande rådet. Mellan tidigt 1970-tal och fram till sent 1990-tal hade polisen som uppgift att undervisa i skolor. Därefter har polisen inte haft samma tydliga roll i skolan. Däremot ska skolorna alltjämt undervisa i ”lag och rätt, där skoleleverna ska fostras till ansvarstagande individer” (Tham, 2018, s. 92).
Vad denna samverkan ger i praktiken är dock oklart. Trenden är däremot tydlig. Brottsförebyggande arbete präglar allt större delar av vårt samhälle (Tham, 2018, s. 92).
En utveckling som rör både lagarna och polisens arbete är internationaliseringen. Vårt land behöver numera anpassas till bestämmelser utomlands. Vissa bestämmelser har funnits länge, exempelvis bestämmelser inom FN. Många problem av internationell karaktär uppstod efter Sovjetunionens upplösning. Säkerhetspolitik har fått en större roll i samhället. Flyktingar, terrorism samt kriminella organisationer påverkar lagar och polisens samverkan. Att Sverige gått med i EU har också gjort att kriminalpolitiken anpassats efter EU-gemensamma bestämmelser (Tham, 2018, s. 92–93).
Den politiska debatten är, trots detta, fortfarande mestadels kopplad till läget i Sverige (Tham, 2018, s. 94).
Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Norstedts Juridik.
Lämna ett svar