Kriminalpolitikens förändring i Sverige har mycket gemensamt med förändringen i övriga västvärlden. Men det finns också skillnader mellan länderna (Tham 2018, s. 155).
Kriminalpolitikens ideologiska aspekt har understrukits av mer än en undersökare. Förändringen i USA ska till stor del har präglats av enskilda presidenter. Richard Nixon underströk skräcken för kriminalitet och uttryckte tvivel om samhälleliga anledningar i presidentvalet 1968. Ronald Reagan och hans förvaltning undanhöll medvetet att kriminaliteten avstannade och också gick ned. Han underströk i stället skräcken för kriminalitet. Bill Clinton satsade på polis, fängelser och straffskärpningar för att inte framstå som mild mot brottslighet (Tham 2018, s. 155–156).
Tidigt 1970-tal började politiska partier skriva kriminalpolitiska program samt nyttja sådana frågor i valkampanjer. Förändringen som då inleddes handlade om att gå från expertstyre till politiskt styre samt från konsensus till konflikt. De svenska politiska partiernas osämja var som störst vid riksdagsvalet 1991 samt med den efterföljande borgerliga regeringen (Tham 2018, s. 156).
Socialdemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna anser sig ha viljan att motarbeta samtliga brott. Ambitioner vilka inte är så verklighetsförankrade (Tham 2018, s. 158).
Understrykandet av den egna skulden, i samband med beslut att begå brott, är en del av ett nyliberalt resonemang. Att understryka det medför ett fördömande av determinism. Mindre skillnader finns mellan de politiska partierna. Sverigedemokraterna står för ett starkt fördömande av determinism (Tham 2018, s. 158).
Kriminalpolitiken har både gällande formuleringar och lagförslag blivit mer högervriden. Något som medverkade till högervridningen var att Folkpartiet, numera Liberalerna, skiftade riktning under sent 1900-tal. Partiet hade en distinkt progressiv inställning på 1970-talet. Partiet rörde sig dock i riktning mot Moderaterna. Kring millennieskiftet stod partiet för en repressiv kriminalpolitik (Tham 2018, s. 159).
De politiska partiernas kriminalpolitik påverkas naturligtvis av dess ideologier. Kriminalpolitiken kan emellertid även ha inflytande på den generella statskonsten. Kriminalpolitiken säger något viktigt om etik, mellanmänskliga samspel samt synen på människan. Inom sättet att reagera på brott samt avvikande beteende kan ”kulturen få sitt särskilt pregnanta uttryck och verkar på så sätt tillbaka på den vidare kulturen” (Tham 2018, s. 159). Kriminalpolitiken kan bli ett verktyg med vilket partiets övergripande samhällsåskådning kan få uttryck. Detta kan skildras via de två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna (Tham 2018, s. 159).
Socialdemokraterna hade under de första årtiondena efter andra världskriget möjlighet att yttra idén om välfärdsstaten inom kriminalpolitiken. Idén om sammanhållning samt lika värde yttrades via understrykandet av att även människorna med lägst status var allierade vilka skulle vara med i gemenskapen. Brottslingen hade råkat ut för olyckliga omständigheter och hade inte för avsikt att vara kriminell. Medelst samhälleliga förändringar samt vård skulle anledningarna till kriminaliteten försvinna. En utbyggnad av välfärdsstaten motiverades exempelvis med att kriminalitet och utanförskap uttrycktes som politiska problem gällande familj, skola, arbete, fritid och bostäder. Ännu kring millennieskiftet kunde justitieminister Laila Freivalds (S) formulera basen för önskvärd kriminalpolitik med att den skulle utgå från en övergripande syn på kriminaliteten, grundas på evidens samt utgå från respekt för människovärdet (Tham 2018, s. 160).
Inom socialismen har det sedan länge även funnits en inriktning vilken har en strängare inställning till brottslighet. Karl Marx ska ha betraktat vissa fattiga brottslingar som bakåtsträvare vilka hindrade proletariatets strävan. Socialdemokraterna i Sverige har från början haft olika uppfattningar angående de allra fattigaste. Denna oenighet blev distinkt från 1970-talet med skilda uppfattningar i synen på narkotika (Tham 2018, s. 160).
Understrykandet av det gemensamma ansvaret, samhällsförändringar samt preventiva åtgärder har under decennier inkluderats i socialdemokratiska formuleringar. De idéerna återspeglas emellertid ej i de handfasta kriminalpolitiska yrkandena. Sättet blir i stället mer och mer benägenhet att överdriva faror både gällande civilisationens förändring i det stora hela samt gällande brottslighet. Skräcken inför kriminalitet samt det okända infogas distinkt i partitexterna. Begäran om hårda tag mot exempelvis knark och våldsbrott leder till slut till att personer bestraffas, trots att de haft de haft svåra levnadsvillkor (Tham 2018, s. 160).
Socialdemokraterna har bit för bit fått det mer och mer komplicerat att via kriminalpolitiken yttra viktiga värden i partiets samhällsåskådning. Under början av 1990-talet var partiet på reträtt och hade ingen handlingsplan för kriminalpolitiken (Tham 2018, s. 160).
Tillvägagångssättet för att på nytt finna en bas för kriminalpolitiken verkar vara att betona trygghet. Det har påståtts att Thomas Bodström (S) justitieminister därigenom lyckades förena välfärdspolitik och kriminalpolitik (Tham 2018, s. 160).
För Moderaterna samt övriga borgerliga partier skulle kriminalpolitik bli ett forum att understryka sin egen övergripande samhällsåskådning samt i synnerhet för att attackera det socialdemokratiska välfärdssamhället. Enligt den borgerliga kritiken är det välfärdssamhället som är skyldigt till kriminaliteten ”genom att sägas medföra både för svag och för stark kontroll” (Tham 2018, s. 161). Uppluckrandet av samspelet mellan föräldrar och barn medför principlöshet. Förebyggande insatser i stället för ett stärkt rättsväsende minskar antalet uppklarade brott och straffens betydelse. En för reglerad ekonomi anses pressa även rättskaffens människor till ekonomisk brottslighet. Ett för reglerat samhälle anses beröva unga människor på framåtanda (Tham 2018, s. 161).
Moderaterna inriktar sig mer och mer på brottsbekämpning. Skildringarna av brottsligheten kännetecknas av benägenhet att överdriva faror. Brottsskildringen medför så klart ett klagomål på Socialdemokraterna, vilket stundtals är uttalat (Tham 2018, s. 161).
Straffskärpningar som åberopar den enskildes skuld för sina gärningar är genomgående hos Moderaterna. Våldsbrott ges stor uppmärksamhet men även narkotikabrott. Moderaterna har yrkat på ”drogtester av minderåriga, kräksirap för langare, stopp för sprutbytesprojektet, glasskiva mellan intagen och besökare på fängelse samt livstids fängelse i straffskalan för grovt narkotikabrott” (Tham 2018, s. 162).
Viktiga värden i Moderaternas samhällsåskådning är självständighet, plikt, profit, samspelet mellan barn och föräldrar samt den enskildes rätt. Brottslighet är handlingar som inskränker dessa värden. Personer tar beslut att begå kriminella handlingar och måste då mottaga följderna av dessa beslut, alltså straff. Samspelet mellan föräldrar och barn utgör basal brottsförebyggande verksamhet. Den enskilda människan ska göra sin plikt. Det går inte att skylla på kollektiva orsaker till kriminalitet och utanförskap (Tham 2018, s. 163).
Kriminalpolitiken kan alltså användas för att betona viktiga värden hos de politiska partierna. På samma gång ger partiernas allmänna inflytande möjlighet att få inflytande just inom kriminalpolitiken. När Socialdemokraterna var starka kunde partiet driva en kriminalpolitik som stämde överens med en vänsterideologi vilken såg mellanmänskliga besvär som ett resultat av större faktorer inom civilisationen. När höger- och mittenpartier blev starkare fanns det en bas för en annan sorts kriminalpolitik (Tham 2018, s. 163).
Nuförtiden finns det få skillnader i kriminalpolitiken mellan de svenska riksdagspartierna. Praktiskt taget samtliga partier vill ha fler poliser, nolltolerans mot narkotika och en lagskärpning mot våldsbrott, i synnerhet då offren är kvinnor eller barn (Tham 2018, s. 163).
Kriminalpolitik är inte endast politisk i meningen knuten till politiska partier. Även allomfattande statskonstliga trender har inflytande på samtliga politiska partier (Tham 2018, s. 163).
Tillkomsten av ett högre antal samt allvarligare faror, samt där tillhörande orolighet och skräck, understryks av flertalet civilisationskännare. Fokuseringen på faror har mer och mer påverkat kriminalpolitiken. Det handlar både om en uppfattning om att farorna med kriminalitet har ökat samt ansatser att kalkylera sannolikheten för att faror ska inträda. Försäkringsbolagens tankesätt via odds har blivit basen för övervakning i det mellanmänskliga samspelet. Brottsförebyggande verksamhet, som mer och mer understryks i kriminalpolitiken, grundas på oddsen för faror. Synsättet som sådant kan anses vara opartiskt eller rentav välvilligt. Tillämpat i realiteten har detta arbetssätt dock berättigat ”inkapacitering som motiv för påföljder för brott och exkludering av grupper av oönskade” (Tham 2018, s. 164).
Ett tankesätt grundat på fara samt skräck präglar lagstiftningen på ett särskilt sätt. Det gör bland annat att säkerhet blir viktigare än rättssäkerhet (Tham 2018, s. 164).
Människors oro kan bli ett verktyg för statskonstlig manövrering. Säkerhetsinriktningen blir mer och mer viktig inom svensk kriminalpolitik. När orosmomenten är otydliga finns det en fara för att oron och skräcken tilltar snarare än avtar (Tham 2018, s. 164–165).
Statskonst baserad på värderingar har ökat samtidigt som klassbaserad statskonst har minskat. Detta har gett gynnsammare förutsättningar för högerpopulistiska partier. Detta gäller även i Sverige. De politiska diskussionerna har ofta berört invandring. Invandrares brott anses bero på skillnader i värderingar (Tham 2018, s. 165).
En nyliberal måttstock har bit för bit fått ökad betydelse samtidigt som välfärdssamhället blivit mer ifrågasatt. En nyliberal stat avsäger sig ansvaret för ekonomi och andra samhällsområden. Enligt liberal teori ska staten däremot ansvara för säkerheten och därför ökar det statliga ansvaret inom kriminalpolitiken. Ändamålet för kriminalpolitiken beskrivs som att skydda medborgarna från brott samt att stödja de personer som staten misslyckats med att skydda från brott (Tham 2018, s. 166).
Förklaringarna till mellanmänskliga förhållanden flyttas i en nyliberal stat från att bero på strukturella förhållanden till att bero på individuella val. ”Social ingenjörskonst ersätts med moralisk ingenjörskonst” (Tham 2018, s. 166).
Större och större skillnader i inkomst kännetecknar sedan år tillbaka de flesta länder i västvärlden. Klyftorna har ökat kraftigt i Sverige sedan 1980-talet. Segregationen har ökat under samma tid. Utländska studier visar att ökad ojämlikhet leder till försämrad folkhälsa. Även för kriminalpolitikens utförande skulle ökade klyftor kunna tänkas ha stor påverkan på så sätt att det minskar förståelsen och ökar straffbenägenheten (Tham 2018, s. 166).
Sverigedemokraterna har en betydande roll i kriminalpolitikens förändring. En förändring i missnöjesvädjande riktning märktes dock redan innan den typen av partier fanns representerade i Sveriges riksdag. En annan motivering till kriminalpolitikens förändring skulle kunna vara ”politikens förändrade förutsättningar i en mer grundläggande mening” (Tham 2018, s. 168).
Jämfört med på 1960-talet har 2000-talets politiker ett väldigt begränsat handlingsutrymme. De första årtiondena efter andra världskriget hade en verksam statskonst understöd av Socialdemokraternas stora makt. Med mer nyliberala förhållanden understryks i stället privata utvägar samt att statskonstens område ska begränsas. Ännu in på 1960-talet var svensk politik svensk och politiska ledare behövde inte ta så mycket hänsyn till andra länder. Efter millennieskiftet har fler och fler ärenden flyttats till EU och ekonomin har blivit mer global (Tham 2018, s. 168–169).
De politiska ledarna vill emellertid ännu ägna sig åt politik. Detta kan exempelvis göras via moraliska spörsmål så som brottsbekämpning. Att införa hårdare straff innebär, i själva beslutet, inga höga kostnader och ryms därför inom budgetens ramar (Tham 2018, s. 169).
På samma gång är politiska ledare sannolikt insatta i att de är oförmögna att nämnvärt påverka brottsligheten, åtminstone utan att kraftigt begränsa medborgarnas levnadsvillkor. Via en känslomässigt inriktad kriminalpolitik kan emellertid frågan om politikens verkningar ignoreras (Tham 2018, s. 169).
Den svenska politiken präglas även mer av blockpolitik. Ett sådant läge gör ofta att skillnaderna mellan partierna minskar. Detta är utmärkande för de angloamerikanska länderna som också är de västländer med flest människor i fängelse (Tham 2018, s. 169).
Kriminalpolitikens förändring ska alltså betraktas i ett sammanhang av den övergripande statskonstens förändring. Politiken förs givetvis inte helt oberoende av folkviljan. Individen kan emellertid inte genom egna eller närståendes erfarenheter få en bild av kriminaliteten i samhället. Skildringen av kriminaliteten samt dess orsaker görs ofta av föreningar, massmedier samt politiska ledare. Denna skildring påverkar befolkningen och dess inställning till kriminaliteten. ”Den straffande vändningen i svensk kriminalpolitik kommer inte nedifrån utan uppifrån” (Tham 2018, s. 170).
Den kriminalpolitiska debatten i dagens Sverige kan jämföras med 1970-talets England. Massmedier och politiker överreagerade då på förändringen av gaturån. Denna typ av kriminalitet sammankopplades hög grad med invandrare från Västindien samt till andra minoritetsgrupper. Kriminaliteten betraktades som bristande tilltro till auktoriteter och som något från utlandet. Utvägen ansågs vara övervakning av immigranter, inte insatser mot fattigdom och arbetslöshet. Benägenheten att överdriva faror tillkom i ett läge då samsynen om välfärdsstaten försvann och då gruvstrejker och oroligheterna på Nordirland brakade loss (Tham 2018, s. 171).
Det nutida Sverige präglas också av oro inom landet och i omvärlden. Den politiska diskussionen är starkt sammankopplad med kriminalitet och kriminaliteten får utgöra exempel på ett större sammanhang. Problemet med kriminalitet blåses upp men begränsas på samma gång till storstädernas invandrardominerade förorter (Tham 2018, s. 172).
Utvägen från kriminaliteten skildras som mer kontroll, fler poliser, mer straff och fängelse. Den verkliga kostnaden för sådana åtgärder, sett ur ett större perspektiv, diskuteras inte. Väntade följder, beräknat på existerande data, tar inte heller stor plats i diskussionen. Tham undrar när högre straff någonsin har minskat brottsligheten och ökat tryggheten i vårt land (Tham 2018, s. 172).
Källa: Tham, H. (2018). Kriminalpolitik: Brott och straff i Sverige sedan 1965 (Första Upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik.
Lämna ett svar