Externer

Bitvis ljusblå. Foto: Erik Hjärtberg
Bitvis ljusblå. Foto: Erik Hjärtberg

Arbetskraften delas på så sätt upp i två stora kategorier: en central kärna som består av permanent heltidsanställda som är professionellt polyvalenta och mobila; och kring denna kärna en betydande massa av perifera arbetare, med ett betydande inslag av tillfälligt anställda eller inhyrda arbetare med variabla arbetstider och löner. Dessa perifera lönarbetare får sällskap av en alltmer betydande grupp av ”externer”, dvs föregivet ”oberoende” tjänsteproducenter, som betalas periodiskt eller efter prestation och vars arbetsbelastning varierar efter ögonblickets behov. Dessa ”oberoende arbetare” omfattas inte av arbetsrätten, de har ingen socialförsäkring och utsätts för alla de konjukturella eller kommersiella variationer som företaget vältrar över på dem.
– – –
Denna externalisering gör det möjligt för kapitalismen att återskapa de sociala förhållandena som dominerade i början av 1800-talet för en större grupp anställda – de kontraktsanställda, projektanställda, inhyrda och andra tillfälligt anställda kan jämföras med dagsverkare, som används oregelbundet, när det finns efterfrågan och som företaget varken är skyldigt några socialförsäkringar, betalda semestrar, avgångsvederlag eller någon utbildning. Det logiska slutet av dessa externaliseringar blir ett perspektiv då lönarbetet avskaffas helt och hållet: Detta avskaffande skulle fullborda ”flexibiliseringen” genom att göra avlöningen av arbetet fritt förhandlingsbar mellan företaget och var och en av dem som säljer sina tjänster till det. Överenskomna tariffer och lagstadgade minimilöner upphör då att gälla, och det enda som gäller är marknadslagen och styrkeförhållandet mellan företaget och den så kallat ”oberoende” personen, vars prestation köps i enlighet med ett affärsavtal.

André Gorz (2001:67–70), Arbete mellan misär och utopi. ISBN: 9171731482

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *