Vid den tid då behandlingsideologin starkt kritiserades fick teorin om den retributiva ansatsen genomslag (s. 67).
Syftet med vedergällning är ”att rättvisa ska skipas genom att gärningsmannen tillfogas ett lidande i proportion till klandervärdheten hos det brott som denne gjort sig skyldig till” (s. 67). Elementärt för konceptet är att brott ska följas upp med överensstämmande straff. Vedergällning är motsatsen till utilitarism där syftet med bestraffningen är att förebygga brott. För vedergällning är det enda målet att skapa rättvisa (s. 67).
Tanken om vedergällning kan spåras lång tillbaka i tiden, exempelvis i bibeln. Den har senare tagits upp av filosofen Immanuel Kant på 1700-talet. Enligt Kants teori har straffet inget annat syfte än att uppnå rättvisa i abstrakt och teoretisk mening (s. 67).
Det genomfördes en central förändring av straffrätten i Sverige 1989. Förändringen innebar att tanken om att minska brottsligheten med hjälp av straffrätten helt frångicks. Det som istället underströks var straffets proportion till brottet (s. 68).
När straffen saknar konkreta syften blir det också mindre relevant att granska dess effekter. Möjligtvis går det att syna huruvida rättvisa uppnåtts. Vad som ska betraktas som rättvisa är dock en filosofisk fråga, vilken kan diskuteras (s. 69).
På samma gång kan det inte ignoreras att de flesta människor tycker att brott ska bestraffas. Många är frustrerade över att brottslingar inte får lämpliga straff för sina brott. Människor ser inte bara den praktiska brottsförebyggande aspekten av straff utan även en rent känslomässig aspekt av att uppnå rättvisa (s. 69).
Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lämna ett svar