Italienska i Norge ville inte jobba irländskt

Ryanair vill att flygbolagets personal ska arbeta enligt irländska lagar. Norska fack anser däremot att norsk lag gäller i Norge. Detta är nu en fråga för rättsväsendet.

För att få en så hög vinstmarginal i flygbolaget som möjligt genomförde Ryanairs vd Michael O’Leary en ny sparåtgärd 2004. Personalen i flygplanen fick veta att de inte längre kunde få gratis kaffe, te, eller vatten ombord. I fortsättningen skulle personalen själv ta med sig vattenflaskor och kaffepulver om de kunde tänkas bli törstiga under flygturen. Kort därefter fick Michael O’Leary ännu en idé. Personalen skulle inte längre få använda ugnarna ombord till att värma medhavd mat eftersom detta skulle kunna innebära extra kostnader för rengöring.

Ryanaircheferna letade efter fler överflödiga kostnader och blicken föll på personalens sjukfrånvaro. De anställdas sjukfrånvaro var också en onödigt stor kostnad för Ryanair, ansåg ledningen. David O’Brien, dåvarande verksamhetschef (head of operations), skickade ut ett pm till alla Ryanairanställda som varit frånvarande fem dagar eller mer under de senaste tolv månaderna. Där berättade han att mer än 10 000 arbetsdagar gått förlorade för Ryanair på grund av anställdas frånvaro, vilket ansågs motsvara sju flygplan utan besättning ett helt år. Ryanair-chefen uppgav att en så hög frånvaro innebar att andra fick arbeta extra. All frånvaro skulle i fortsättningen övervakas noga, och det fanns ett behov av en bättre närvaro, meddelade David O’Brien. De anställda fick bekräfta att de hade fått meddelandet och på samma gång ge sin chef en skriftlig förklaring om vad de skulle göra för att undvika ytterligare frånvaro i fortsättningen.

De nya åtstramningsåtgärderna och trycket på att undvika sjukfrånvaro lades till de redan tidigare hårda villkor som Ryanair erbjöd sin kabinpersonal. Grundlönen var låg för flygvärdinnor och stewards. De förväntades i stället tjäna en stor del av sin lön som provision genom att sälja mat, dryck, lotter, taxfreevaror och underhållning ombord på planen. Detta innebar att lönens storlek kunde skilja sig ordentligt från en månad till en annan.

Arbetarna fick också ställa in sig på att anställningstryggheten var begränsad. En majoritet av personalen var inte anställd direkt av Ryanair utan tillhörde bemanningsföretag som hyrde ut dem till Ryanair.1

Ett kontrakt från ett av de stora bemanningsföretagen, Crewlink, från 2012, visar vad kabinpersonalen måste gå med på.2 En som skrev under ett sådant kontrakt var Alessandra Cocca, som lämnade sitt jobb som butiksanställd i Italien efter att ha sett en annons om flygvärdinnejobbet. Det ångrade hon senare. När Alessandra Cocca fick jobbet blev hon ombedd att underteckna ett kontrakt, som gav henne betydligt sämre villkor än i de gamla traditionella flygbolagen. Enligt kontraktet hade hon mellan noll och två veckor uppsägningstid beroende på hur länge hon hade varit anställd. De första tolv månaderna var prövotid. Om hon sa upp sig själv innan de första 15 månaderna skulle hon få betala en administrativ avgift på 200 euro.

Alessandra Cocca arbetade från flygplatsen Rygge i Norge. Hon kunde utan förvarning och kompensation flyttas till vilken som helst av Ryanairs andra baser. Då hon arbetade ombord på ett irländskt registrerat flygplan var det enligt kontraktet en irländsk anställning under irländska lagar. Lönen var 16,20 euro per blocktimme, det vill säga de timmar då flygplanet var i luften. I beloppet ingick ett ospecificerat tillägg för aktiviteter innan och efter flygningen, arbete på söndagar och helgdagar samt för måltider.

Om Alessandra Cooca var sjuk i tre dagar eller mer var hon tvungen att på egen bekostnad få fram ett läkarintyg som hon skulle visa upp. Crewlink hade för egen räkning rätt att kräva att hon blev undersökt av en annan läkare. I vissa fall skulle läkaren rapportera till Crewlink om hennes hälsotillstånd och Crewlink hade rätt att spara dessa uppgifter. Inte bara flygplatsens säkerhetspersonal, utan även Ryanair hade rätt att när som helst undersöka hennes väska och de personliga tillhörigheter hon hade med sig på jobbet. Alessandra Cocca fick själv bekosta ett särskilt id-kort för flygplatsen och fick dessutom betala 30 euro i månaden för uniformen under det första året.

På grund av den minskade flygtrafiken under vintern kunde Ryanair och Crewlink skicka Alessandra Cocca på obetald ledighet i fyra veckor per år. Kontraktet gav henne rätt till fyra veckors semester, där hon skulle få betalt 60 euro per dag. Arbetsgivaren hade dock rätt att avbryta den redan godkända semestern utan förvarning och Alessandra Cocca fick då ändra sina semesterplaner. Enligt kontraktet var Alessandra Cocca också skyldig att ett obestämt antal dagar per år vara redo att ta sig till jobbet inom en timme. Hon fick ingen betalning för dessa jourdagar.

Alessandra Cocca bodde tillsammans med annan kabinpersonal i delade lägenheter, och det var inte var ovanligt att de tvingades sova i samma rum, på grund av att personal med kort varsel fick flytta från en av Ryanairs baser till en annan. Det hände också att personal fick övernatta på flygplatsen i brist på annat.

Alessandra Cocca sades upp efter tio månaders anställning. Detta skedde efter att hon rapporterat att kabinchefen i flygplanet luktade alkohol.
– Den rapporten har inte anförts som grund för uppsägningen.
Men uppsägningen grundas på anklagelser från den kabinchefen under flygning samma dag, skriver Christen Horn Johannessen, från det norska facket Parat, i ett e-brev.

Enligt den danska tidningen Berlingske, menar Ryanair att anledningen till uppsägningen var att Alessandra Cocca inte följt företagets säkerhetsrutiner.

Alessandra Cocca vände sig till det norska facket Parat som nu driver hennes sak. Saken handlar bland annat om att hon enligt kontraktet med Ryanair hade en prövotid på ett år. Enligt norsk lagstiftning däremot får en anställd ha en prövotid på högst ett halvt år.3 Alessandra Cocca menar att hon därmed var att betrakta som fast anställd. Ryanair menar i stället att hon fortfarande genomgick sin prövotid när hon sades upp.4

Det rättsliga ärendet pågår fortfarande i Norge. Än så länge handlar det inte om uppsägningen i sig utan om hur frågan ska avgöras. Norsk domstol har beslutat att frågan ska avgöras i Norge och inte i Irland som Ryanair vill. Nästa steg i rättsprocessen blir att avgöra om det är norsk eller irländsk lag som ska gälla. Den 29 september ska frågan om val av lagstiftning fastställas av lagmannsretten (motsvarande hovrätten) i Norge. Då kommer denna fråga antagligen att överklagas till Høyesterett (motsvarande Högsta domstolen), som förmodligen kommer att fatta beslut i frågan under första halvåret 2016.
– Sedan kommer frågan som sådan – frågan om huruvida uppsägningen är berättigad till tingsrätten igen. Det kommer med andra ord gå mer än tre år från stämningsansökan, till att frågans realiteter behandlas i domstol, meddelar Christen Horn Johannessen, som är facket Parats advokat och driver ärendet.

Alessandra Cocca är en av få före detta Ryanairflygvärdinnor som har uttalat sig öppet om förhållandena inom Ryanair. Hon tror att anledningen till att andra inte vill uttala sig är att de är rädda att straffas. Hennes kontrakt stöder detta, då det framgår att uttalanden om Ryanair eller utlämnande av intern information om företaget kan leda till rättsliga åtgärder och krav på ersättning.
– Det finns hela tiden en rädsla för att göra fel bland personalen. Varje litet felsteg kan rapporteras, och då är du körd. Det är därför ingen gör uppror från insidan, säger hon till Berlingske.5

1. Hall, Ole, och Jesper Kongskov. Ryanair: Flyselskabet mange hader – men alligevel flyver med. Berlingske Media A/S, 2015.

2. ”Crewlink Contract of Employment.” Crewlink, 22 mars 2012. http://parat.com/Arbeidskontrakt_Ryanair_O-gOo.pdf.file.

3. Hall, Ole, och Jesper Kongskov. Ryanair: Flyselskabet mange hader – men alligevel flyver med. Berlingske Media A/S, 2015.

4. 5 March 2014 in Borgarting Court of Appeal, (Borgarting Court of Appeal 2014).

5. Hall, Ole, och Jesper Kongskov. Ryanair: Flyselskabet mange hader – men alligevel flyver med. Berlingske Media A/S, 2015.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *