Phil Collins har blivit förknippad med yta, men jag anser honom ha alldeles för mycket bitter och cynisk humor för att jag ska ta sådana uttalanden på allvar. Men Phil Collins kommer aldrig att få samma erkännande som John Lennon. Ingen kommer att skjuta Phil Collins i huvudet och hävda att motivet var att kärleken till honom blev för stor och tog överhand. Vilket på sätt och vis är att beklaga. Phil Collins gör ingen nytta längre. Phil Collins har ersatts av andra tänkare. Andra som vill definiera och utforska det populärkulturella och existentiella landskapet. Andra människor som vill sätta sin prägel på trender och fenomen och berätta sin bild av verkligheten.
Men Disney Records har nu, sju år efter Oscar-statyetten, åter gett ut Phil Collins vinnande bidrag You’ll be in my heart tillsammans med ett skådespelarsoundtrack från Broadway-musikalen Tarzan – 19 låtar, däribland en duett mellan Tarzan och Jane och en specialskriven bonuslåt, Everything that I am.
Skivan fick kritik av Village Voices Elisabeth Vincentelli. Vincentelli skriver att melodierna håller Broadwayklass, men att Phil Collins texter är okomplicerade och utan nyans. Det är en vanlig kritik av Phil Collins. Många kritiker kan inte se textkvalitet när den inte figurerar i klassiska intellektuella sammanhang. Det ska de inte klandras för. Phil Collins skriver uthamrade och kristallklara existentiella funderingar draperade i animerade Disney-produktioner tänkta för barn. Kan ni tänka er något mer självutplånande? Det är ett destruktivt drag om man vill ha ett erkännande för sina texter. Men så har Phil Collins fungerat under sina år som textförfattare.
Carl Reinholdtzon Belfrage gratulerar i Nöjesguiden Phil Collins som fyller 56 år den 30 januari.
Lämna ett svar