Behandling kan anses vara ett rimligt sätt att reagera på brott, under förutsättningen att gärningsmännens förutsättningar att agera rationellt är begränsade på grund av individuella eller samhälleliga skäl (s. 43).
Den brottspreventiva behandlingen kan se ut på olika sätt. Vilken sorts behandling som ska användas beror på vad som anses vara orsaken till kriminaliteten. Därmed kan det gälla behandling mot alkohol- eller drogmissbruk i fall där missbruket bedöms orsaka kriminalitet. Det kan gälla familjeterapi i fall där familjesituationen anses orsaka kriminaliteten. Det kan också handla om personlig terapi om kriminaliteten anses bero på personliga problem (s. 43–44).
Efter andra världskriget har Sveriges lagstiftning ”i allt större utsträckning individualiserat påföljderna för brott” (s. 44). Förändringen har medfört tillfällen att använda behandling i stället för straff. Förändringen har varit särskilt distinkt gällande yngre gärningsmän. Inpå mitten av 1970-talet ansågs behandling i stället för straff som något konstruktivt. Detta gäller hela Västvärlden och i synnerhet Sverige (s. 44).
Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lämna ett svar