Vad som möjligen särskiljer den postfordistiska prekariteten från dess tidigare tappningar är det sätt varpå den ompaketeras till något positivt av tvetungade politiker och kostnadsbesparande chefer, vilka framställer den som en epokgörande form av frigörelse från tråkiga gamla livstidsanställningar. Idag sägs arbete vara både ett stärkande livsstilsval och en fråga om individuellt ansvar. Illusionen backas upp av en ideologi om konsumistiska strävanden och närs av välfärdsstatens upplösning. Om du råkar hamna i prekaritetens kvicksand är det enligt självhjälpsdoktrinen upp till dig själv att kravla dig upp, och du kan inte förvänta dig att en arbetsgivare eller staten ska räcka dig en gren som du kan gripa tag i. Andra inslag i den nya positiva prekariteten är betoningen av individuell marknadsföring, omskapandet av den egna identiteten till cv-material och förmågan att dölja den oro man känner genom ett entusiastiskt beteende, oavsett vilken ny generisk roll och kostym man tvingas iklä sig.
Ivor Southwood (2011:30), Prekaritet 2.0, ISBN: 9789186273316
Lämna ett svar