Sarnecki har skapat en teoretisk modell för att kunna debattera brottsförebyggande och brottsskadeförebyggande åtgärder. Tre typer av åtgärder ingår i modellen:
(s. 113)
1 minska tillfällena till antisociala och öka möjligheterna till prosociala beteenden
2 öka den prosociala och minska den antisociala kontrollen
3 förebygga och/eller lindra skador när brott har begåtts.
Att minska tillfällena till antisociala och öka möjligheterna till prosociala beteenden gäller generellt att den motiverade förövaren inte ska kunna nå de sårbara objekten, vilka exempelvis kan vara saker som kan stjälas eller personer som kan utsättas för brott. Därtill kan det gälla utbudet av redskap för att begå brottsliga gärningar med, exempelvis vapen. Flertalet av de åtgärderna är tekniska och utgör därmed teknisk brottsprevention (s. 113).
Jämsides gäller det att för en person kreera förutsättningar till ett ”prosocialt liv” (s. 114). Det kan gälla förutsättningar att utbilda sig, arbeta eller ägna sig åt positiva mellanmänskliga sysslor på fritiden. Det kan emellertid även gälla sammankomster samt förbindelser med individer samt organisationer vilka medför ”en ökad social kontroll” (s. 114).
I klassisk kriminologisk teori nämns avsaknanden av alternativ som en viktig grund för kriminalitet. Avsaknaden av alternativ rör mestadels fattiga, minoritetsgrupper samt andra i prekära situationer. Brottspreventiva åtgärder kan i sådana fall inrikta sig på systematiska omständigheter i civilisationen, däribland orättfärdiga tilldelningar av resurser (s. 114).
Vissa forskare debatterar vändningar, alltså stunder när en person ändrar riktning i livet och slutar begår brott. Det är ovanligt att det handlar om oväntade ändringar. Snarare rör det sig om sakteliga förlopp. Dessa förlopp är vanligtvis i sin tur sammanlänkade med något annat som händer i personens liv. Det kan handla om att personen får förutsättningar att utbilda sig eller arbeta, träffar en partner eller deltar i en mellanmänsklig, religiös eller politisk gemenskap. Sådana händelser kan emellertid även leda till en antisocial förändring. Exempelvis kan politiska eller religiösa förbindelser leda till fanatism vilken i framtiden leder till fara för våldshandlingar (s. 114).
Att öka den prosociala och minska den antisociala kontrollen har anknytning till vad som kallas självkontrollteori. Enligt teorin framkallas kriminaliteten av en persons bristande förmåga att kontrollera det egna agerandet. Den bristande förmågan danas mest under uppväxten och anknyter därför till uppfostran. Avsaknad av självkontroll kan dock även orsakas av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Den allmänna synen är att personens karaktär är en produkt av både arv och miljö. Miljöns inflytande är som störst när barn är små, även om hjärnan utvecklas till och med 20-årsåldern (s. 115).
Åtgärder som ska minska predispositionen för kriminalitet anknyter till flera olika kriminologiska teorier. Samtidigt anses sådana åtgärder vara svåra att genomföra och kontroversiella ur ett etiskt perspektiv (s. 115).
När brott inte kan hindras återstår det att förebygga och/eller lindra skadorna. Även skräcken inför kriminalitet är en skada som orsakas av brottslighet. Det är dock viktigt att skilja på ”rädsla och vad man skulle kunna kalla för adekvat riskbedömning” (s. 117).
Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lämna ett svar