Åsa Linderborg är född och uppväxt i Västerås och är känd för sin uppväxtskildring ”Mig äger ingen”. Hon var tidigare kulturchef på Aftonbladet men tvingades avgå efter kritiserade publiceringar i samband med metoo-rörelsen, vilket hon skildrat i boken ”Året med 13 månader”.
Åsa Linderborg är också historiker och 2001 kom hon ut med avhandlingen ”Socialdemokraterna skriver historia : historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000” (ISBN 9189044789).
Boken tillägnas ”alla dem som kom och gick i det Skiljebo som en gång var kampens, kärlekens och fotbollsdrömmarnas kvarter i metallarbetarstaden Västerås.” Den handlar om hur den svenska socialdemokratin under drygt hundra år skildrat både sin egen och Sveriges historia.
Socialdemokraterna har varit framgångsrika i att framstå som utvecklingens förutsättning i Sverige och skapare av folkhemmet.
Begreppet hegemoni preciserades av ledaren för det italienska kommunistpartiet, Antonio Gramsci (1891–1937). Han sökte en förklaring till att de mest utvecklade kapitalistiska staterna saknade samhällsomstörtande uppror.
Enligt Gramsci använder de härskande olika metoder för att behålla makten. Hegemoni är ett system av universella normer som ska genomsyra hela samhället och bygger på att befolkningen anser att makthavarnas makt är legitim. Medier, kultur, utbildning och all intellektuell påverkan övertygar medborgarna om den härskande klassens välvilja.
Hegemoni betyder inte att det råder konsensus. Den hegemoniska makten stärks av vissa tillmötesgåenden så länge de inte hotar helheten. Krav på måttliga löneökningar kan accepteras men inte arbetarkontroll av företagen. Borgerliga intellektuella hävdar att det råder en socialdemokratisk hegemoni i Sverige. Däribland fanns Lars Gustafsson som själv påstod sig vara inspirerad av Gramsci.
Historia är inte något statiskt, utan något som ständigt produceras, och eftersom de spår mänskligheten efterlämnat i stort sett är ”outsinliga” måste den historiska kunskapen bygga på ett selektivt urval av fakta och artefakter som någon har bestämt är värda att komma ihåg. Historien blir på så vis ett politiskt slagfält, eftersom olika uppfattningar om den sociala ordningen hämtar argument från händelser i det förflutna med konkurrerande historieskrivningar som resultat. Den som behärskar historien kontrollerar snart den allmänna opinionen. Genom att upprätta en kontinuitet mellan samtidens härskare och historien uppfattas makten som logisk.
Den socialdemokratiska historieskrivningens auktoritära drag måste förklaras ur ett gramscianskt maktperspektiv. Arbetarrörelsens disciplinering var en förutsättning för att passa in i det borgerliga samhället.
För att få parlamentariskt inflytande måste Socialdemokraterna samarbeta med liberalerna. De socialdemokrater som motsatte sig ett sådant samarbete måste rensas ut.
Socialdemokrati blev det samma som samförstånd, klassamarbete och facklig disciplin. Beteenden som tidigare accepterats som socialdemokratiska stämplades nu som kommunistiska, vilket medförde att vänsterns handlingsutrymme kraftigt begränsades även inom socialdemokratin. Även radikala socialdemokrater stämplades som opålitliga.
Historieskrivningen har varit ett maktmedel för partiledningen, som använt den inåt mot de resurssvagare medlemmarna för att skapa sig en ideologisk hegemoni inom partiet, arbetarrörelsen och arbetarklassen.
Socialdemokraterna triumferar i sin historieskrivning. Samtidigt förespråkar man klassamarbete, ett privatägt näringsliv och en disciplinerad arbetarklass. Åsa Linderborg menar därför att det snarare än en socialdemokratisk hegemoni handlar om en borgerlig hegemoni som Socialdemokraterna gett en socialliberal prägel.
Under 1990-talet intensifierade nyliberalerna kampen om historien. Socialdemokrati blev nu synonymt med välfärdsstatens avigsidor. Borgerliga intellektuella hade tidigare beskrivit välfärdsstaten som liberal och inte socialdemokratisk. Nu framställdes den i stället som ett auktoritärt samhälle motsvarande Sovjet och Nazityskland.
Författaren George Orwell har skildrat maktfullkomliga samhällen där en avgörande förutsättning är att de härskande styr historieskrivningen. En vanlig uppfattning är att Orwell syftar på socialistiska samhällen när han i själva verket behandlar något allmängiltigt.
Lämna ett svar