Känslor av rädsla och otrygghet

Brott är gärningar vilka betraktas som farliga av lagstiftarna i vår civilisation. Om gärningarna inte betraktades som farliga skulle de inte göras olagliga. Det kan påstås att den mest centrala anledningen till brottsförebyggande verksamhet är att förebygga brottens negativa följder. Förebyggs brottet förebyggs den negativa följden. Emellertid kan skadorna kringgås eller åtminstone reduceras även i fall där brott har begåtts. Av den anledningen anser Sarnecki att det är logiskt att även insatser vilka reducerar de negativa följderna av begångna brott borde vara en del av det brotts- eller skadeförebyggande arbetet (s. 97).

Det kan alltså beskrivas som att det brottsförebyggande arbetet har två fronter. Den högsta prioriteringen är att brott aldrig ska begås. Om samhället inte lyckas förhindra att brott begås ska man se till att de negativa följderna reduceras så mycket det går. Resonemanget jämkar samman den vanligen förekommande splittringen om att antingen inrikta sig på förövare eller brottsoffer. Alla insatser har samma syfte, att reducera negativa följder av brott (s. 97).

Följderna av brott kan vara negativa på två olika sätt.

* direkta – via fysiska, psykiska och ekonomiska skador
* indirekta – via de känslor av rädsla och otrygghet som de orsakar.

Sarnecki anser att det brottsförebyggande arbetet ska inkludera båda varianterna (s. 97).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Samhällskritisk kriminologi och kriminologisk samhällkritik

Inom den moderna kriminologin finns en ansenlig mängd klander mot den vedertagna civilisationens metod att handskas med brottslingar. Exempelvis finns det som kallas kritisk kriminologi (s. 75).

Med ett sådant utgångsläge blir det logiskt att inta en kritik mot statliga insatser riktade mot ”socialt underprivilegierade människor” (s. 75).

En rörelse som liknar kritisk kriminologi kallas abolitionism. Begreppet används om avskaffande av straff och i synnerhet fängelse. Majoriteten av abolitionisterna vill dock inte avskaffa rättssystemet utan argumenterar för en liberalisering. Fängelser betraktas som omänskliga och ineffektiva (s. 76).

En kritik mot abolitionisterna är att dessa mest hänvisar till brott som begås av underprivilegierade människor. Men även privilegierade människor begår brott. Sarnecki skriver att det är ”föga sannolikt att grova brott mot miljön, grova skattebrott eller brott mot mänskliga fri- och rättigheter, till exempel i samband med ett krig, skulle kunna regleras utan att staten eller till och med överstatliga organ ingriper” (s. 78).

Samhällskritiska teorier har alltså påverkat kriminologin, men kriminologiska undersökningar kan också leda till slutsatser i form av en bredare samhällskritik, exempelvis mot klassamhället (s. 86).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Den allmänna rättskänslan

Det finns en tes om att straffen i en mellanmänsklig gemenskap ska spegla den allmänna moralen. Strafflagstiftningen ska spegla vad som allmänheten tycker är fel. ”Ligger den allmänna rättsuppfattningen alltför långt ifrån lagens stadganden, riskerar hela systemets legitimitet att urholkas. Risken är bland annat stor att statsmaktens legitimitet kan äventyras” (s. 71).

Staten olagliggör därför ogärna gärningar som är vanligen förekommande och accepteras av majoriteten av befolkningen (s. 71).

Tanken om en allmän rättsuppfattning är viktig i nutida kriminalpolitik. Ändringar i lagen, vilka motiverats av allmän rättsuppfattning, är vanligt förekommande i vårt land sedan 1980-talet. Detsamma gäller i andra länder. En svensk statlig utredning har föreslagit hårdare straff för grova våldsbrott. Utredarna menar att hårdare straff inte skulle minska det typen av brott. Lagändringen motiveras i stället med att allmänhetens accepterande av våldsbrott har blivit mindre. Samtidigt är det svårt att veta vad allmänheten faktiskt tycker i sakfrågor (s. 72).

Politiker hänvisar till allmänhetens rättsuppfattning när de föreslår hårdare straff för exempelvis vålds- och sexbrott. Detta trots att det inte kan bevisas att allmänheten står bakom den åsikten. Jerzy Sarnecki menar att medierna framställer brottsligheten på ett helt annat sätt än forskningen gör. Han ställer frågan hur mediernas bild av brottsligheten påverkar allmänheten och politikerna (s. 74).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Ett lidande i proportion till klandervärdheten

Vid den tid då behandlingsideologin starkt kritiserades fick teorin om den retributiva ansatsen genomslag (s. 67).

Syftet med vedergällning är ”att rättvisa ska skipas genom att gärningsmannen tillfogas ett lidande i proportion till klandervärdheten hos det brott som denne gjort sig skyldig till” (s. 67). Elementärt för konceptet är att brott ska följas upp med överensstämmande straff. Vedergällning är motsatsen till utilitarism där syftet med bestraffningen är att förebygga brott. För vedergällning är det enda målet att skapa rättvisa (s. 67).

Tanken om vedergällning kan spåras lång tillbaka i tiden, exempelvis i bibeln. Den har senare tagits upp av filosofen Immanuel Kant på 1700-talet. Enligt Kants teori har straffet inget annat syfte än att uppnå rättvisa i abstrakt och teoretisk mening (s. 67).

Det genomfördes en central förändring av straffrätten i Sverige 1989. Förändringen innebar att tanken om att minska brottsligheten med hjälp av straffrätten helt frångicks. Det som istället underströks var straffets proportion till brottet (s. 68).

När straffen saknar konkreta syften blir det också mindre relevant att granska dess effekter. Möjligtvis går det att syna huruvida rättvisa uppnåtts. Vad som ska betraktas som rättvisa är dock en filosofisk fråga, vilken kan diskuteras (s. 69).

På samma gång kan det inte ignoreras att de flesta människor tycker att brott ska bestraffas. Många är frustrerade över att brottslingar inte får lämpliga straff för sina brott. Människor ser inte bara den praktiska brottsförebyggande aspekten av straff utan även en rent känslomässig aspekt av att uppnå rättvisa (s. 69).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Våldtäkt och vedergällning

Avsikten med återupprättelse är att återställa de blessyrer vilka brottsoffret utsatts för samt/alternativt ersätta offret för blessyrerna. Det skadestånd som brottslingen kan dömas att få betala till brottsoffret fungerar delvis som återupprättelse. Det finns emellertid också andra former av upprättelse (s. 51).

Avsikten på längre sikt är ungefär samma som avsikten med rehabilitering av brottslingar, att dessa ska kunna fungera som de ska i den mellanmänskliga gemenskapen. Det finns än så länge inte så mycket undersökningar om återupprättelse av brottsoffer. Det med anledning av att återupprättelse av brottsoffer normalt sker inom vanlig sjukvård, psykiatri eller socialtjänst. Under lång tid ansågs det inte att den hjälp som gavs brottsoffer skilde sig åt från den hjälp som gavs åt exempelvis olycksoffer (s. 51).

Viktimologi innebär läran om brottsoffer. Brottsoffer har varit en politisk fråga i USA sedan 1960-talet och i Sverige sedan 1970-talet. Den statskonstliga uppmärksamheten ökade snabbt under de följande decennierna. Intresset spred sig från de konservativa till andra delar av det politiska spektrat. Inom vänstern handlar frågorna om kvinnor och barn vilka är offer för vålds- och sexbrott (s. 52).

Det är oklart vem som myntade ordet viktimologi. Brottsofferfrågan dök upp inom kriminologin på 1940-talet. Begreppet användes i begynnelsen om förhållandet mellan offer och gärningsman, där offrets inblandning i gärningen underströks. Först på 1970-talet blev viktimologi en särskild underkategori inom kriminologin, vilket generellt handlade om offer och brott (s. 52).

Viktimologi har efter 1970-talet fått ett ökat intresse. Numera finns både föreningar och vetenskapliga tidskrifter inriktade på viktimologi (s. 52–53).

Trots att viktimologi betraktas som en del av kriminologin finns det också en, inte obetydlig, meningsskillnad mellan viktimologi och traditionell kriminologi. Den traditionella kriminologin har av vissa viktimologer kritiserats för att inrikta sig för mycket på gärningsmännen och för att skuldbelägga offren. Denna kritik kommer i synnerhet från feministiska viktimologer och i frågor där män är förövare och kvinnor offer (s. 53).

Att ordet brottsoffer började användas på 1970-talet anknyter till ”dåtidens politiskt radikala och feministiska inriktning i samhällsdebatten” (s. 54). Kvinnorörelsen och brottsofferrörelsen förefaller till viss del ha växt fram tillsammans. Journalisten Maria-Pia Boëthius ifrågasatte att en kvinnas uppförande innan brottet skulle påverka domstolens bedömning av en våldtäkt (s. 54).

Den tidigaste signalen på att svenska staten ansåg sig ha en plikt att ta hand om brottsoffer kom 1948. Då stiftades en lag vilken kunde ge ersättning för ekonomiska skador orsakade av förrymda fångar. Den centrala förändringen under de senaste decennierna anses vanligen vara bildandet av Brottsoffermyndigheten 1994 (s. 54).

En annan central aktiv part i brottsofferfrågan är brottsofferjourer och kvinnojourer. Både de statliga och de frivilliga organisationerna som hanterar brottsofferfrågor har numera stor påverkan på kriminalpolitiken. Även internationellt har intresset för brottsoffer ökat (s. 55).

Understrykandet av besvär kopplade till brottsoffer ifrågasätts av en del forskare. Kriminologen Henrik Tham anknyter brottsofferfrågan till andra samtida kriminalpolitiska förändringar. Olika yrkesgrupper framhåller, via fackföreningar, att de utsätts för hot och våld. Detta leder till anspråk på en mer repressiv kriminalpolitik. Även inom andra fält har handlingar, som tidigare varit lagliga, blivit olagliga och lett till krav på omsorg om offren. Exempelvis har köpare och säljare av sexuella tjänster omdefinierats till förövare och offer (s. 57).

Detta synsätt ska leda till en onyanserad bild av samhället. ”Den fram tills nyligen accepterade synen att även förövaren kan vara offer för de sociala förhållanden under vilka han eller hon växt upp och lever i, passar denna onyanserade syn illa” (s. 57). Kritikerna menar dessutom att ett förenklat synsätt på förhållandet mellan offer och gärningsman leder till högre straff och lägre beviskrav (s. 57).

Begreppet reparativ rättvisa syftar på handlingar med syfte att återupprätta brottsoffret vilka oftast genomförs bortom det vanliga rättsväsendet. Det kan bland annat handla om medling mellan gärningsman och brottsoffer (s. 61).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Vårdideologin

En amerikansk undersökning som startade 1939 är sannolikt den första forskning som visar att behandling av brottslingar inte alltid ger goda resultat. Pojkar, i åldern 5 till 13 år, intagna på institutioner jämfördes med en kontrollgrupp av andra pojkar med samma bakgrund, IQ och personliga problem. Pojkarna på institutionerna fick bland annat hjälp med studier, medicinering, psykologi samt fritidsaktiviteter. Deltagarna följdes upp under flera år och det visade sig att kontrollgruppen, som inte fått behandling, klarade sig bättre än de personer som fått behandling (s. 44–45).

Utfallet har analyserats på olika sätt. En analys går ut på att de behandlade personerna hade för höga förväntningar på att behandlingen skulle hjälpa dem i arbetslivet och privatlivet och sedan blev besvikna. En annan analys är att behandlingen gjort personerna oförmögna att ta hand om sig själva (s. 45).

Därefter kom fler utvärderingar som var kritiska till behandling av brottslingar och visade att behandlingarna inte ledde till någon minskning av återfallen i brott. På 1970-talet gjordes en studie av skandinaviska behandlingsprojekt med liknande resultat (s. 45).

Kritiken av behandlingen har inte endast rört avsaknaden av effekt. Den har också haft filosofiska och ideologiska aspekter. Den svenska straffrätten på 1800-talet utgick från den brottsliga gärningen och att straffet skulle stå i relation med gärningen. Sedan kom straffen att individualiseras och anpassas mer efter gärningsmannen än efter gärningen. Den tendensen ska ha lett till en kriminalpolitisk inriktning kallad behandlingsideologin eller vårdideologin (s. 46).

Den tendensen stod på höjden under 1960- och 1970-talen. Därefter ifrågasattes den allt mer. Kritiken handlade bland annat om bristande rättssäkerhet i och med att påföljderna blir diffusa, inte anknyter till brotten samt blir oförutsägbara. Kritiker menar att straff ibland kan vara mer barmhärtigt och medmänskligt än behandling (s. 47).

Med tiden har synen på behandling nyanserats. Exempelvis har det tagits upp att minskning av återfall i brott inte är det enda resultat som räknas. Behandlingen kan också ha andra positiva effekter på deltagaren så som exempelvis bättre familjerelationer, hälsa, arbete och fritid. ”Av de olika genomgångarna av behandlingsprogram framgår att man tycks lyckas bättre med dessa mål än med det brottspreventiva målet” (s. 48).

Omsider har det också framkommit att även en minskning av återfallen i brott kan uppnås med behandling. Det krävs då att behandlingarna anpassas efter individen (s. 49).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Vård av bov

Behandling kan anses vara ett rimligt sätt att reagera på brott, under förutsättningen att gärningsmännens förutsättningar att agera rationellt är begränsade på grund av individuella eller samhälleliga skäl (s. 43).

Den brottspreventiva behandlingen kan se ut på olika sätt. Vilken sorts behandling som ska användas beror på vad som anses vara orsaken till kriminaliteten. Därmed kan det gälla behandling mot alkohol- eller drogmissbruk i fall där missbruket bedöms orsaka kriminalitet. Det kan gälla familjeterapi i fall där familjesituationen anses orsaka kriminaliteten. Det kan också handla om personlig terapi om kriminaliteten anses bero på personliga problem (s. 43–44).

Efter andra världskriget har Sveriges lagstiftning ”i allt större utsträckning individualiserat påföljderna för brott” (s. 44). Förändringen har medfört tillfällen att använda behandling i stället för straff. Förändringen har varit särskilt distinkt gällande yngre gärningsmän. Inpå mitten av 1970-talet ansågs behandling i stället för straff som något konstruktivt. Detta gäller hela Västvärlden och i synnerhet Sverige (s. 44).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Omsorg om ogärningsman

Rehabilitering betyder att reparera funktioner vilka försvunnit eller nedsatts. Detta kan göras via medicinering, pedagogik, psykologi eller mellanmänskliga ingripanden. Rehabilitering kan göras både för förövare och brottsoffer. Följande avsnitt gäller dock endast förövare (s. 43).

Prevention är ett centralt syfte med rehabilitering. När en påföljd för en olaglig gärning meddelas kan gärningsmannen erhålla vård eller annan typ av bistånd som verkar för att vederbörande inte begår nya kriminella gärningar. Därmed kan vård medverka till att sänka fallenheten att begå brott personen eller antalet brott i den mellanmänskliga gemenskapen. Rehabilitering kan därtill vara ett självändamål. Individen vilken räddas från de besvär vilka på det ena eller andra sättet anknyter till kriminaliteten, exempelvis alkohol- eller narkotikamissbruk, erhåller antagligen en förnämligare levnad. Detta oavsett om vederbörande fortsätter att begå kriminella gärningar eller ej (s. 43).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Avskräckning i Amerika

Ett av de viktigaste kriminalpolitiska spörsmålen som avhandlats på världslig nivå gäller förändringen av antalet fångar i USA sedan slutet av 1970-talet. Antalet fångar i USA har varit ganska oförändrat på ungefär 100 per 100 000 invånare från 1930-talet till tidigt 1970-tal då antalet började stiga kraftigt. Ökningen stagnerade på 1990-talet och avstannade helt i början av 2000-talet (s. 36).

En amerikansk kriminolog har beskrivit att ökningen av fångar var en medveten strategi för att minska antalet anmälda brott. Det ökade antalet fångar innebar dock ökade offentliga kostnader som i stället hade kunnat användas till exempelvis barnomsorg, utbildning eller arbetsmarknadsåtgärder (s. 36).

Ytterligare en aspekt av ett ökat antal fångar är det obehag som tillvägagångssättet orsakar fångarna och deras anhöriga. Den norske kriminologen Nils Christie har jämfört USA:s fängelsesystem med det sovjetiska fånglägersystemet Gulag (s. 37).

Ökningen av antalet fångar har påverkat olika befolkningsgrupper på olika sätt. Ökningen av antalet svarta fångar har varit mycket större än ökningen av vita fångar. Också antalet latinamerikanska fångar har ökar mer än vita, men mindre än antalet svarta (s. 37–38).

USA hade år 2014 cirka 707 fångar per 100 000 invånare. Detta var högst i världen, baserat på offentliga uppgifter. Uppgifter från diktaturstater är dock inte alltid pålitliga. Sverige hade år 2013 cirka 46 fångar per 100 000 invånare (s. 38).

Det är svårt att hitta ett samband mellan antalet fångar i ett land och antalet begångna brott. Trots att kriminalpolitiken har sett olika ut har förändringen av antalet brott sett i princip likadan ut i ett flertal länder i Västeuropa (s. 38). Inte heller i USA går det att hitta ett samband mellan antalet fångar och antalet begångna våldsbrott (s. 40).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Psykopaten

Oaktat tidigare invändningar brukas en sorts selektiv inkapacitering i många länder, också i vårt. Det gäller skilda sorters farlighetsbedömningar samt andra riskbedömningar vilka görs vanemässigt och mer omfattande av offentliga organisationer. Titt som tätt används bedömningarna som beslutsunderlag för skilda sorters ganska inkapaciterande handlingar mot enskilda personer (s. 33).

Bland annat kan sådana bedömningar gälla farlighet och göras i anslutning till frågan om huruvida ett livstidsstraff ska omvandlas till ett tidsbestämt straff. En person som fått livstids fängelse kan få straffet ändrat till tidsbegränsat straff efter att tio år har avtjänats. Vissa förhållanden ska domstolen då ta hänsyn till i bedömningen av eventuellt tidsbegränsat straff. En av dessa aspekter är risken för återfall i allvarlig brottslighet. Sannolikt kommer en person som anses ha hög återfallsrisk att inkapaciteras längre än den som har låg risk (s. 33–34).

Likartade system är giltiga för avgöranden gällande utskrivning från rättspsykiatrisk vård och psykiatrisk tvångsvård. Farlighetsbedömningar vilka är betydelsefulla för inkapacitering genomförs även i vissa andra sammanhang inom kriminalvård, rättsväsende, psykiatri och andra myndigheter (s. 34).

Ett annat sammanhang där farlighetsbedömningar brukas gäller relationsvåld, där bedömningar har inflytande över vad som ska göras både med den misstänkte gärningsmannen och vad som ska göras för att skydda offret (s. 34).

Försök att förutsäga kommande kriminella gärningar förekommer titt som tätt inom kriminologisk forskning. Det gängse är dock att forskningen gör omdömen gällande riskgrupper inte riskindivider. Genom att gå igenom faktorer som ökar och minskar risken går det alltså att utpeka grupper av personer vilka kommer att återfalla i brottslighet. Tillförlitliga förutsägelser om särskilda individer går däremot inta att göra (s. 34).

Tidigaste ansatserna att göra individuella riskbedömningar har samband med diagnosen psykopati. Psykopati yttrar sig bland annat genom problem att inleda starka samt långvariga samspel med andra personer, svag inkännandeförmåga, krav på starka intryck och förändring, med mera. Psykopater är inte sällan våldsamma (s. 34).

På 1970-talet utvecklades en förteckning av tecken på psykopati och en poängskala för bedömning av personer. Ju högre poäng desto större ansågs risken vara för återfall i brott, särskilt våldsbrott. Synen på hur tillförlitligt detta poängsystem är har sedan dess balanserats (s 34–35).

Nuförtiden brukas flertalet poängsystem för farlighetsbedömningar. Dessa systems tillförlitlighet har utvärderats. Allmänt anses det vara ”möjligt att göra bättre prognoser av beteende än de utfall som man skulle
få rent slumpmässigt” (s. 35). Emellertid är det ”omöjligt att göra hundraprocentigt säkra prognoser” (s. 35).

Brukandet av riskbedömningar kan ha verkningar i den större mellanmänskliga gemenskapen. Dessa kan exempelvis reducera upprepat våld mot kvinnor eller andra typer av återfall i brottslighet. Det som enligt Sarnecki behöver tänkas över är hur stora de kollektiva vinsterna med sådana bedömningar måste vara för att uppväga ”de oundvikliga individuella orättvisor de innebär” (s. 35–36).

Källa: Sarnecki, J. (2015). Introduktion till kriminologi 2 Straff och prevention. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.